Bibbis blandning

Jag har ju en jädrans förmåga att gå och släpa näsan i backen när jag är ute men på det viset ser jag ju lite allt möjligt som jag skulle missat annars. Jag hade varit på Willys och gick och filosoferade och fiffilurade i det kyliga vädret. Så fick jag syn på några konstiga mönster i snön. Jag stannade och tittade ordentligt och se här, detta var vad jag såg

Överst är det ett hundspår och sedan är det en någon förvirrad pippis som vimsat runt i kringelkrokar. Sedan kommer mitt fotavtryck och utanför det är det ett cykelspår. Visst är det lite häftigt att vi varit fyra stycken på samma plats och som var och en lämnat sitt alldeles egna avtryck. Vardagslycka är att få se en sådan härlig bild av livets möten.

Sedan har vi ytterligare en bild på marknivå. För någon vecka sedan så såg det ut så här i deras rabatt utanför. Mitt bland allt grus, alla löv och gamla roskvistar så tittar snödropparna upp med stora knoppar. Först blev jag glad men sedan lite fundersam för det är ju alldeles för tidigt. Som någon sagt tidigare…..ur led är tiden.

Det var på fotnivå. Nu till något som är väldans mycket högre upp och en jädrans massa läskigare. Jag gillar ju inte höjder. Utom när jag flyger flygplan eller helikopter för då älskar jag det. Då har man tappat markkänningen och känslan blir en annan. Men jag går ta mig sjutton inte upp på en köksstol eller ut på balkongen utan att få en släng av ren panik och ångest. Det är döläskigt.

Jag har sett väldigt dåligt länge och var iväg till optikern i juli och hon sa att jag hade en väldig massa efterstarr som kommit till efter starroperationen jag gjorde tidigare då de bytte ut linserna. Hon skulle skicka remiss till ögonmottagningen så jag skulle få hjälp med att få bort det här sista eländet. Den 1 augusti fick jag remissbekräftelse att ögonmottagningen emottagit remissen och jag var uppsatt på väntelista för att åtgärda efterstarren.

Tiden gick…..och gick….och gick….och tjolahopptjolahej rätt som det var så var det 4 januari och nytt år. Då lessnade jag på att vänta och gick in på 1177 och via den sidan mailade jag till ögonkliniken och frågade om jag hade ramlat ur kön eller om det var vanligt att man fick vänta fem månader och var inne på den sjätte. Jag skickade iväg mailet och fick till svar att jag skulle få svar om 1 till 2 arbetsdagar. Ja, hade jag väntat fem månader så var ju inte dessa två dagar något större problem.

Döm om min förvåning när det efter tjugo minuter ramlar in ett svar från tjänstgörande ssk som meddelade att jag hade fått en tid 31/1 kl. 13.00. Där jädrar gick det undan. Förmodligen hade dom ”tappat bort” mig för vårt sjukhus har väldiga problem med underbemanning på alla poster.

Det är nu vi kommer till det höga. Jag får hjärtklappning bara av att läsa kallelsen som dunsade ner sedan där det står att jag ska ta hissen upp till 15:e våningen. Men fy farao! Jag vill inte! Så himla läskigt. När jag var ung var det en hissgubbe som sa till mig att det är bra om man står med knäna lite böjda ifall hissen störtar. De dumheterna sitter i mitt huvud varenda gång jag går in i en hiss men va’ fasen skulle det göra för skillnad om hisseländet rasade ner 15 våningar. Tänk så mycket onödig rädsla man bär på trots att man för det mesta är både klok och förståndig.

Jag åkte i alla fall upp de femton våningarna och väntrummet var litet och smalt och precis vid fönsterna. Jag tog upp min kamera och tog ett kort ut. Jag tittar rakt upp mot himlen och lutar kameran som jag tror blir bra för titta ut och ner det gör jag inte. Hujedamej, jag hoppas att jag aldrig behöver upp så högt igen. Men nog är det märkligt att en människa som normalt är väldigt kaxig kan krympa och bli mindre än Tummelisa och dessutom skiträdd. Det är då en rackarns tur att vi får vara olika.

Jag fick behandling med laser på bägge ögonen och promenaden till lasarettet tog trettio minuter men när jag vinglade iväg hem tog det straxt över en timme för att landa hemma i hallen. Nu är det i alla fall gjort och jädrars så bra jag ser. För bra, för fy så mycket fläckar det var på kaklet över diskbänk och spis. Det hade jag inte sett. Men det får man väl ta istället för att behöva ha förstoringsglas när man vill lösa korsord. Nu ”sir ja inte glist” längre. Tjohooooooooo!

Vi kan som avslutning ta ett litet gulligt paket jag fick i postfacket till jul. Så mysiga härliga kort på de frodiga frejdiga kvinnorna och så den lena fina handstenen som jag så ofta håller i. Tack fina B för vardagslyckan.

Nu är vi inne i februari och vi strävar mot ljuset och jag tycker att det går riktigt bra. Hos mig har det ramlat ner ett par centimeter snö och det gör att det känns väldans mycket ljusare på kvällen. Så nu mina vänner så är det inte långt kvar tills vi kan snöra av oss pjäxorna och skala av oss yllebyxorna och sätta oss och vippa med tårna. Det blir en tjusig tid.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndagskväll……..med eller utan nakna damer i badbaljor