Hur fasen gräver dom…..och så lite garn

Ibland funderar man på hur fasen saker och ting kan gå så jädra fel hela tiden. Jag bor i ett radhusområde byggt 1965 med 10 längor och nu har det under en tid grävts något som gott och väl liknar skyttegravar utefter ena kortsidan på hela husraderna. Så man kommer bara ut åt ett håll från längorna. Det grävs för att fixa till så att man med lite tur efter 33 års boende här äntligen ska få kallvatten i kallvattenskranen och att andra ska få bättre värme i sina lägenheter. Förmodligen är det väl en del pyssel med det för här må ni tro att det händer grejer. Dock bara i den längan jag bor i. Ni kan ju få en liten titt på själva utgrävningen. Till vänster uppe på väggen sitter elskåpet till vår länga och till höger utanför avspärrningen på andra sidan sitter det kommunala skåpet. Bara så ni vet. Hukande bakom kravallstaketet till höger kan ni se en liten figur med näsan i kommunens elskåp. Den el-kille föreningen anlitar fick hålla till på hitsidan mot husväggen och husets elskåp. Ditt o mitt o vi o dom. Ibland är det inte lätt att veta vem som ska göra vad. Man kan tycka att en gubbe kunde vara i båda skåpen men det kanske inte är värt att man lägger sig i det man inte begriper sig på. Men jag kan ju få tycka. Ju.

På mindre än tre veckor lyckades dom med att gräva av bredbandskabeln och några dagar efter det så var det någon som ”trampade ur” elkabeln. Det räcker inte med det för en dag hade vi helt plötsligt inget vatten för då hade dom grävt sönder en vattenledning så det stod som en jädra gejser (fast med kallvatten) ute på stora allmänningen. Det räckte inte med det för några dagar efter det så var det dags att gräva/trampa ur bredbandskabeln. IGEN! Då rinner sinnet till för den mest lugna människa jag känner och det undrar jag inte på. Själv funderade jag lite på om dom haft någon slags utlottning på något ställe och första pris var att få gräva med grävmaskin på vårt område. Det var i vilket fall inget förstapris för oss och man funderar på hur i jösses det kan gå så fel med det mesta. Det kändes inte särskilt proffsigt faktiskt.

Nu är dom ju inte klara än med gräverierna och isoleringarna så man har hjärtat lite i halsgropen vareviga dag. Vi höll på att få spatt här när dom trampade ur 3-fasen. En granne hade inget lyse nerpå och ingen tv, jag hade fungerande tvättmaskin, lyse och tv nerpå men frysen och spisen funkade inte, en annan hade fungerande spis och frys men inget lyse nerpå så det var lite olika hur man drabbades av just den grejen. Nu håller vi alla tummar och tår för att dom ska lyckas slutföra och sedan lägga igen dikena utan större missöden. Jag blev påmind om att vardagslycka faktiskt kan vara att ha både el, vatten och bredband……samma dag. De’ ni.

Ja vi ägnar oss åt olika slags fjärrvärme jag och kommunen men jag kan dock inte ställa till sådana här eländen med min och det känns tryggt att veta.

Då övergår vi till något mycket roligare. Nämligen garn och ofarlig fjärrvärmehantering. Jag stickade remsor av olika rosa garner som jag fått från vännen C. Ibland när jag har ont i tassarna av artrosen så är det toppen med mina små stickningar för dom blir ju inte så tunga. Remsor funkade bra. Nu är filten klar och ska väl iväg till något bra ställe. Förmodligen till Slättmissionen men jag ska se till så att jag får ihop 2kg innan jag skickar.

Dottern har tålamod och som är rapp i tassarna och gärna picklar med smått hade med sig den här lilla figuren när hon och barnbarnet var här sist. En liten kul typ som jag blev förtjust i. Ni ser den på filten här ovan och här kommer en närmare bild

Som sagt, hon är flink i fingrarna och kommer ofta på jättekul saker som hon sätter sin egen prägel på och som då blir hennes egen design. Jag själv skulle förmodligen inte få ihop en sådan här kotte om så livet hängde på det för jag har varken det huvudet (för mönster) eller dom fingrarna. Då är det tur att man kan göra olika saker och glädja varandra. Dessutom ska det nog få följa med några små kottar ut på kommande marknader. För den tiden kommer när vi åter kan röra oss fritt och ledigt och inte hela tiden vara rädda för att komma för nära. Så dotra har lite tid på sig att tillverka några fler kottar.

Jag har ju egentligen inte tid med så mycket annat än att sticka eftersom jag har så mycket fint garn att tillgå. Det är ju kanonkul att kunna plocka med sina garner och tänka på vad man ska göra med dem. Ibland blir man ju tvungen att släppa stickorna och göra andra saker men om jag får välja mellan att t ex dammsuga, damma eller joxa med mina garner och sticka vad tror ni jag väljer.

Idag är det grått och regnigt och då är det ju toppen att kunna ägna dagen åt sin hobby istället för att vara ute och skrapa valda delar av verandan som behöver målas på lite bättre eller att vara ute och städa i boden som är proppfull av 33 års ekorrande. Jag trodde vi skulle hinna gå igenom den i somras barnbarnet och jag men så kom ju det här coronaskruttet och rörde om i tillvaron så vi spar det till nästa sommar. Då jädrars. Jag har dock plockat ut en och annan grej därifrån under tiden och varje gång så blir jag förvånad över att dessa grejer alls har blivit inpulade och sparade i boden. Jag är väl inte direkt någon hoarder men väl en ganska stor ekorre. Den som spar han har och saker och ting kan komma till användning. Joråsåatt men det mesta av skräpet man ekorrar undan kommer aldrig i hela livet till användning utan står bara där i typ 33 år och är så dammiga och skitiga så man knappt ser vad det är.

Något skojsigt har dock inträffat och det är att jag faktiskt lyckats med vissa saker som jag tidigare angivit att jag gett upp hoppet om uppe på lila toan. Det kommer i nästa inlägg tillsammans med lite annat.

Hoppas ni alla har en härlig söndag……..med eller utan rosa igelkottar

När det regnade manna…..

då kan ni ge er attan på att den här tanten var på plats. Så här gick det till.

En dag fick jag ett så fint och härligt mail från en kvinna som läst min blogg under en längre tid. Hon frågade om hon fick skänka lite garn till mig för hon hade mycket och inte så mycket tid att sticka längre. Vem tackar nej till garn? Inte jag. Jag tackade för erbjudandet och skrev att jag ville betala portot om hon nu var vänlig nog att skänka mig garnet. Men icke sa nicke. Det skulle ses som en gåva med porto och allt. Härliga tider, strålande tider. Brevlådan bevakades noggrant för jag tänkte att det dunsar väl ner ett paket med några nystan i och jag fantiserade om vad det kunde vara för färger.

Rätt som det var en dag så ramlade det ner en avi i lådan som sa att jag hade ett paket att hämta på ICA Maxi. Jisses tänkte jag var det så stort så det inte gick ner i brevlådan ja då kanske det är bäst att jag utrustar mig med nödvändiga hjälpmedel i form av sådana färggranna töjbara spännremmar med krok i varje ände. Sedan satte jag och hojen kurs mot ICA Maxi.

Väl där lämnade jag lappen till en glad tjej i postsvängen och hon for iväg och kom tillbaka med en gigantisk kartong. En flyttkartong. Hon såg väl på mig att jag hade fått en lättare chock för hon sa glatt att det är inte så tungt men det är stort. Vi fick gå till sidan av disken för att kunna få ut kartongen och då frågade hon – Du har väl bilen med dig?……….-Nä, jag cyklar…….-Oj då.

Hjärnan gick på högvarv för jag insåg ju att den här jättekartongen skulle inte gå att spänna fast på pakethållaren. Lösningen var inte långt borta dock men den stod en annan av servicetjejerna innanför disken för. Hon sa att jag skulle gå bort och hämta största papperskassen och lägga över så mycket det gick i den och sedan fylla upp cykelväskan jag hade med mig in för jag hade ju tänkt handla också. Gick inte allt i där så kunde vi fylla på med ett par plastkassar. -Vi bjuder på alla kassarna och så kan vi ta hand om kartongen när du plockat ur den. Ja vad ska man säga. Så himla bussigt.

Jag har ju trots knivlagen en fällkniv i handväskan, ni vet en sådan med ett par olika storlekar på kniv, sax, korkskruv, fil, tandpetare och pincett så att få upp kartongen var ingen konst. Tjejerna vid postdisken var med och tittade för dom var jättenyfikna på vad det kunde vara. När jag fick upp kartongen och började plocka över i väska och kassar så var vi lika tagna och imponerade alla tre. Tänk så mycket fint. Vilken garnglädje. Tänk att människor kan vara så givmilda och snälla. Jag hade berättat för tjejerna vid posten om hur jag fått garnet och att garnet skulle användas till hjälpstickning och det var då de sa att de skulle bjuda på kassarna. Jag blir överväldigad över människors vänlighet och känner att så länge folk kan visa omtanke och försöka hjälpa varandra så länge finns det hopp för mänskligheten.

Jag packade fullt i den stora ICA-kassen och i cykelväskan och det hamnade en del i cykelkorgen också i en påse. Sen bar det iväg hemåt. När jag kom hem packade jag upp alltsammans ute på altanbordet och här mina vänner får ni se den fina gåvan som kom från L.B.

Flera kilo ren och skär vardagslycka.

Jag är så oändligt tacksam för den här rika gåvan som kommer att värma så många frusna små bebisar. Jag är tacksam för att jag fått möjlighet att göra världen lite varmare och jag lovar att varenda trådände kommer att utnyttjas på bästa sätt. Nu när coronan härjar vilt utanför husväggarna så kan jag lugnt, stillsamt och förnöjt stanna inne för jag har ju allt jag behöver för att klara vinteridet. Garn, böcker och mat. Jag är rik. Jag är lycklig.

Jag hoppas ni har en vilsam söndag………med eller utan garngåvor

Pyttipannainlägg

Det är svårt att vara rubriksättare på den här bloggen ska ni veta för inläggen följer ju inte något givet ämne utan flaxar och fladdrar hit och dit lite som det blir. Strunt samma nu kör vi på.

Jag köpte så fina lavendelpåsar av en hantverkare. De är sydda i linne och dekorerade med gammal spets. Jag kommer ihåg min mormors gamla lavendelpåsar som var broderade med små små blommor och som doftade så gott. Så de här rosa söta påsarna väckte ett barndomsminne och det var mysigt. Man får försöka samla på de fina och välgörande barndomsminnena och låta andra flytta på sig och ta mindre plats. Vardagslycka kan väl faktiskt vara att bli påmind om något fint som värmer hjärtat och själen. Något som får dagen att bli ljusare eller natten att bli mer lugn och trygg.

Jag har ju tagit mig för med att försöka fixa lilla toan uppepå och det är då inte det lättaste. För att kunna byta matta så ska ju listen bort och det har jag brottats med ett bra tag nu. Det går inte. Spikarna sitter bakom ett par rör och jag har dragit fram listen så långt det går med kofoten. Jag får ta mig tusan spränga med dynamit för att få bort den och då ger sig ju resten också i o f s för då blir det ju inkentinken kvar. Nåja, jag har ju min bästa kompis som brukar vara en klippa men det närmaste klippa vi kom här var att jag fick lust att klippa till honom över telefonen när han talade om hur jag skulle hålla fast spiken, slå tillbaka brädan och låta spiken gliiiiiiiida ut. Inte f*n gled den spiken. Inte alls. Inte någonstans.

Nu har jag lagt ner det jädrans projektet och tänker så här då istället. Jag målar hela toan solgul, färg har jag ju står i en stor hink och sedan köper jag en fin och fräsch toastol och får den insatt vilket verkar vara ett ganska enkelt handgrepp för den som kan det såg jag när killen tog bort den på ett tjillevipp. Det enda problemet är väl att det är så rackarns trångt på den här toan och killen var nog en bra bit över 180 cm så det var tur han inte fastnade under handfatet. Efter det så köper jag någon hyfsad matta och lägger över den gamla på något sätt så man slipper den gamla fula grå mattan från 1965 när huset var nytt. Jag löser det på något sätt för nu känner jag att jag nått vägs ände med den här jädrans toan. Golvfirman som jag hade kontakt med har inte hört av sig efter att jag ställt en rad frågor så därför löser jag det så här. Det är då inte helt enkelt att ens försöka få hjälp från proffs med att lägga våtrumsmatta upp mot väggen så som det ska vara. Jobbet är väl för litet för att det ska löna sig. Detta ska ju ske om man gör en ombyggnad för att försäkringar ska gälla vid vattenskada. Jag har fiffilurat och ser inte byte av toastol som en ombyggnation. Hoppas jag har rätt där.

Nu struntar vi i det här och övergår till något skojsigare. Vardagslyckor. En vän till mig och hennes man bor på en ö ute i Mälaren och de har varit förbi med diverse godsaker till mig må ni tro. Här är det två pyttesmå ”smakburkar” med olika slags gelé och dessutom fick en liten prematurmössa som min goa granne A-M har stickat vara med på bilden för att visa upp sig i sin skönhet.

Mössan har gått iväg till en insamling till prematurbarn och geléerna har gått raka spåret ner i min mage och de var jättegoda. Så lagom att ha då man blir sötsugen vilket jag blir tätt som oftast.

Inte nog med det jag fick vid ett annat tillfälle en hel stor påse med björnbär. Det är något som jag inte var bekant med sedan tidigare. Jag smakade på ett par stycken för två år sedan då jag var med en kamrat ut till hennes torp i Näshultaskogarna och hon hade en liten gren med björnbär utanför trappan. Jag hade aldrig ätit björnbär tidigare för det fanns inte med under min barndom. Nu kom vännerna L och S med båt in till stan och hade då med sig dessa åt mig

Till sist. Tusen tack till er som hört av er med fina mail och kommentarer. Det är vardagslycka som räcker väldigt länge och som ger så mycket goda energier. Skrivna eller talade ord kan betyda så oändligt mycket i ett liv. Ord är viktiga och värdefulla och kan vara den absolut bästa vardagslycka du kan ge någon, en vän, en anhörig eller en okänd.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin måndag……..med eller utan fula golv.

Åhej…….nu tar jag nya tag igen

Precis när jag nästan beslutat mig för att sluta blogga eftersom åren gjort att det blir längre och längre mellan varje inlägg och jag tappat farten och rytmen i skrivandet så dyker det upp ett mail ifrån en kvinna som följer bloggen och skriver så fint och som gör mig så glad och som får mig att känna lust och glädje i att skriva. Vilken vardagslycka. Tack snälla L för det jättefina mailet.

Den här pandemin har ju gjort att man är mer hemma och inne och det händer inte särskilt mycket och det kanske man ska vara tacksam för i dessa tider. Man lunkar på. Jag trivs ju med att lufsa omkring lite för mig själv men jag märker ju hur väldans lite det blir gjort trots att jag har så mycket tid. Jag väljer ju gärna bort tråkiga och besvärliga grejer för att istället ta fram stickningen eller läsa eller göra något annat skojsigt.

Nu har jag i alla fall tagit tag i det där med min lilla lila toalett en trappa upp. Jag har fått tag på en golvläggare som ska fixa golvet och lägga våtrumsmatta upp mot väggen och förhöja tröskeln. Dock finns det ju som vanligt ett litet men och i det här fallet är det att jag först ska riva bort listerna och måla väggarna. Sedan kommer han och fixar och trixar. Så jag behöver bara gå upp och ta tag i kofoten och börja bända och sedan upp med färgtråget och rollern och en pensel och sätta full fart. Jaaaa, jag ska. Snart. Jättesnart. Fortsättning följer i detta ämne.

Ni som läste förra inlägget blev ju varse om monstret i toan. Samma dag eller dagen efter så såg det ut så här när jag fällde upp locket

Nu har ni fått se hur dom parkerar sig och ligger i bak(!)håll. Så nu över till något roligare och trevligare.

Ni såg ju de stora lakansrullarna som jag lämnade iväg till min kompis G. Nu har jag fått tillbaka dem och paketerat och skickat ett hundratal (2 kg)till AFFC för vidare befordran Gambia och en liten sjukstuga där. Det finns ungefär lika mycket kvar men den sista leveransen kom så sent så den hann inte med innan tiden gick ut för den här insamlingen. De lindorna kommer att gå till en annan insamling som är ”tidlös”. Visst är det fantastiskt att gamla slitna lakan kan bli till något så bra som lindor som kan vara till hjälp i sjukvården.

Det mesta cirklar ju runt välgörenhetsarbete nu under pandemin när man inte kan flyga och flänga lite som man vill. Här är små små filtar som jag skickat till obduktionsavdelningen på Karolinska för att användas vid kistläggning av väldigt väldigt små bebisar. De är virkade i tekniken C2C, corner to corner eller som vi säger på svenska hörn till hörn och de första jag gjorde. Det var kul men nästa gång ska jag använda mig av grövre virknål men i det här fallet ville jag inte ha ”insyn”. Här kommer en länk till sidan jag använde mig av för att lära mig tekniken.

Ytterligare en vardagslycka damp ner hos mig hel oförhappandes. En av mina grannar som fått vattningshjälp ett par dagar när solen sken som mest och hon var på utflykt ringde på och gav mig det här, 15 vardagslyckor paketerade i ett gult sommarpaket.

En som legat i som en rackarns utter är dottern som förra helgen när vi sågs hade med sig 38 stycken fruktnät som hon virkat. Jag kommer att ha fruktnät till marknaderna i eviga tider. Men vad gör det, rätt som det är så kommer marknaderna igång igen och då är det väldans bra att ha grejer på lager eftersom jag själv inte tillverkat en endaste marknadsgrej sedan coronan bröt ut och det blev stopp på allt. Nu är ju dottern över trettio år men visst kan man väl räkna det här som barnarbete för hon är ju i alla fall mitt barn. Flink i fingrarna är hon tösen. Jag blir faktiskt jätteglad när jag tittar på den här högen med färgglada virkade fruktnät. Så mycket roligare att bära hem sina äpplen eller potatisar i ett rosa eller turkost nät.

Nu ska vi se om jag kan komma igång med bloggandet igen och göra inlägg lite oftare för det är ju ändå så himla kul med bloggeriet.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag……..med eller utan Piggelin.

Tiden bara ramlar iväg

och jag tycker inte att jag hänger med i svängarna för det går så fort. Mina dagar går ju i sakta mak men ändå när klockan börjar närma sig fem så blir jag förvånad över att dagen nästan är slut och kvällen börjar.  Det är väl i o f s en väldig tur att man ständigt har saker att plocka och pilla med så att man inte blir sittande och rullar tummarna för då går nog dagarna sakta.  Ni som hängt med ett tag vet att jag har varit väldigt seg. Länge. Det är mycket som borde göras men lite som blir gjort. Istället för att göra de saker jag borde göra så tar jag stickningen och sätter mig istället. Ibland är det inte bra för att-göra-listan blir ju oändligt lång när inget bockas av och med det följer ju också en viss inre stress som gör att man inte mår ok. Så bäst att lägga bort stickningen en stund och se till att få göra strykningar på listan.

I förrgår plockade jag av allt från altanen och igår väldans tidigt på morgonen oljade jag den och till kvällen kunde jag ställa tillbaka allt igen. En sak mindre på listan.  Förresten ska jag passa på att tipsa om en sida som är toppen. Proppfull med goda idéer om allt mellan himmel och jord. Jag testade t ex att på min altan göra rent ett stycke med tralltvätt och ett stycke med  ”fönsterputs” från Ekotips där receptet är 4 dl vatten, 1 dl ättika och fem droppar diskmedel. Vilket av medlen tror ni gjorde renast på enklaste sätt? Jo rengöringsmedlet från Ekotips. Toppen. Funkar på det mesta faktiskt. Jag har blandat i ordning så jag har en stor sprayflaska under diskbänken och en mindre på toan. Det funkar banne mig kanoners!

Apropå toalett så hade jag ju problem med att det regnade in från taket så det var pölar på golvet på lilla toan uppepå. Jag fick ju nytt tak och nya lister och nu har jag tagit tag i problem nummer två med den toan. Den hade något fel med flottören (eller nåt) så det svämmade över vatten som rann ner i min klädkammare. Detta är ju åtgärdat och de sista åren har man bara kunnat använda toan till att göra nr 1 på eftersom den spolar så sparsamt. Nu har jag fått toan utburen och barnbarnet har tvättat väggarna och tejpat taklisterna så nu ska den här lilla lagom (not) tjocka damen bara riva bort listerna och  måla väggarna och färg finns, står i en stor fin hink i köket och bara väntar. Efter det ska jag ta hjälp av en golvfirma som får lägga in ny matta och höja tröskeln så det blir efter våtrumsnormen.  Sedan är det bara att införskaffa en ny fin tron. Så här ser toan ut nu. Den är så liten och smal så man får nästan backa in och färgen, ja den har dottern bestämt och målat när hon gick i skolan och hade något projekt på gång. När den är målad och klar så kommer väggarna att vara gula och glada men när det blir av lovar Orsa kompani inget bestämt. Som vanligt.  Det borde dock bli väldans snart för ni kan inte göra er en föreställning om hur knepigt det är att vakna på natten och vara vrålans kissnödig och försöka ta sig ned för trappan och in på toan nerpå. Det är då man tänker på att man borde kanske lyssnat mer på Susanne Lanefeldt. Kniiiiiiiip!

DSCN1187

Det har gått iväg lite ditten och lite datten också till olika ställen. Sista sändningen till Läkarmissionen med Easy Peasy Beanie-mössor och så min vän och granne A-Ms lilla gula mössa som står bredvid den blå till höger. Allt som allt har jag skickat 51 EPB-mössor. De går så himla fort att sticka så vips är dom bara gjorda. Nu har jag börjat sticka på yemenvästar till framtida insamlingar.

DSCN1233

Lite fler små prematurmössor som gått iväg till en annan insamling. A-Ms tre små mössor längst till vänster. Hon är på sitt nittioförsta år och är en helt fantastiskt härlig kvinna med ett riktigt stort hjärta för de små. Två röda och en liten gul mössa blev det den här gången. Det är kul och inspirerande att vi kan jobba tillsammans mot samma mål. Det blir en fin gemenskap.

DSCN0894

Jag avslutar det här inlägget med något väldigt fint. Bilden andas frid och ro och en otrolig skönhet. Det är så härligt att se att världen trots allt kan vara oerhört vacker trots allt som pågår. Vardagslycka är att kunna se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

DSCN1215

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin dag…….med eller utan lila toaletter.

 

Livet på sparlåga är helt ok

Den här coronapandemin har gjort att man får vara lite mer försiktig och inte komma för nära. För mig har det väl egentligen inte inneburit så stora förändringar i livshållningen sedan jag blev ensam för fyra år sedan. Jag tufflar på i min egen lilla takt men har upptäckt att jag krympt min värld ännu mer än tidigare.  Inget jag på något sätt mår dåligt av men jag märker att jag lätt har halkat in i en avskildhet som är självvald och som känns trygg, bekväm och ombonad. Jag vet inte om det är på gott eller ont men just nu känns det bra men nog ska det bli skönt när och om världen blir som vanligt igen och man kan mötas och kramas och vara nära varandra igen. Jag saknar kramarna från dottern, barnbarnet och mina vänner. En granne sa så här till mig häromdagen ”- det är ingen som har rört mig på flera månader”. Precis då kändes den känslan så sorgligt ensam.

I och med att det inte är några marknader så har ju skaparlustan helt tagit semester och jag har inte lyckats få till något nytt och skojsigt till nästa marknad när den nu kommer. Däremot har jag legat i som en utter med att sticka och skicka. Jag fick ju massor av garn av min vän C men jag har efter det fått hem en laddning till. Hon hade massor av garn som hon behövde bli av med och då var jag ju med som ”hönan på snor’n” och beställde en hel drös med nystan. Jag betalade givetvis för frakten och såg till så att en extra slant hamnade på ett ställe som ligger C varmt om hjärtat.  Så här såg det ut på mitt köksbord efter att jag packat upp det paketet.

DSCN1184

Bomullsgarnerna längst ut till höger lade dottern rabarber på och  virkar och tillverkar för fulla muggar. Hon har energi den tösen.  Nystanen längst ut till vänster, 8 stycken, har jag stickat EPB-mössor av men dom ligger i en påse och väntar på att någon ska fästa trådarna och sy ihop dem. Någon blir förmodligen jag själv och det är därför det tar tid för att fästa trådar och sy ihop är inte det minsta kul. Sticka är kul men det där med efterarbetet, njaaaäääää.  Alla acrylgarnerna på bilden ska användas till fjärrvärmestickning. Jag är en lycklig människa. Jag är rik. Jag brukar säga att har man bara garn och böcker så är jag inte fattig. Vardagslycka för mig kan vara att ha mycket garn och får förmånen att sticka och skicka fjärrvärme till dem som behöver.

Jag skickade lite som jag hade i min välgörenhetslåda till en privat insamling till ett BB i Tanzania. En barnmorska som skulle åka ner ville ha lite stickat att ta med sig. Alla vet faktiskt inte att det kan bli kallt om nätterna även i afrikanska länder och att de små nyfödda då har svårt att hålla värmen men så är det. En liten mössa kan då rädda liv.  Så från mig fick hon med sig det här en liten bomullsfilt (ligger i lådan) som är stickad av en flicka inom omsorgen i Eskilstuna, ett par små tossor som dottern virkat, två yemenvästar och 9 mössor. Det är härligt så mycket det kan gå i en så liten kartong.

DSCN0967

Lite fler mössor till Läkarmissionen. Den lilla gula mössan längst till höger är stickad av min 90-åriga granne som gärna är med och sprider värme till världen. Fler mössor från henne kommer i ett annat inlägg.

DSCN1124

Tänk så mycket värme en pandemi kan medföra för dem som fryser. Plus att jag aldrig har tråkigt. Jag borde väl dammsuga och damma, sådana saker som tanter gör men ofta så smiter jag ifrån de sysslorna och stickar istället. Jag har svart bälte i att smita från tråkiga saker. Hmmm…..jag har nog svart bälte i att äta också.

En som inte smiter är dottern som både bakat jättegoda bananmuffins och virkat fruktnät som jag ska ta med mig ut när det blir marknad sedan.

DSCN1141

DSCN1155

Usch nu måste jag väl erkänna något som är typiskt mej. Dottern hade bakat kanongoda muffins med vit choklad och röda vinbär i. Jag fick en påse med tillsägelsen att jag inte skulle moffa i mig alla själv utan bjuda mina grannar. Mina grannar var på landet så nog fasen moffade jag i mig alla………utom en. Den gav jag till en tant längre bort i längan och tänkte att det skulle freda mitt dåliga samvete. Det gjorde det inte. Fy mig. Jag har karaktär som en badanka.  Så dom fina muffinsarna finns inte ens på bild för det gick så rasande snabbt och smidigt att glufsa i mig dessa. Inte undra på att jag är rund som en boll.

Inte nog med att min karaktär lämnar mycket i övrigt att önska, jag är lat och bekväm också. Det spelar ju ingen roll om jag går i pyjamasbyxor och nattlinne en hel dag när jag ändå inte ska träffa någon som ska komma in till mig. Dessutom spelar det ingen roll vad jag har på mig om jag går ut  här utanför heller för alla grannar i längan är så vana vid mig att de inte lyfter på ögonbrynet inför mina ibland något udda kreationer.

DSCN1145

Mysuniformen på som ni ser och det är så jädrans skönt när man har något som inte sitter åt någonstans utan bara sitter löst på kroppen så att volangerna man har runt midjan får fritt spelrum. Fram för mer social olydnad! Gå i pyjamas hela dagen och bara mys!

När jag nu skriver om att klä mig bekvämt så kan jag passa på att meddela min semestrande vän T att det var tur att det inte blev något badande. Baddräkten jag hittade efter ivrigt sökande har jag inte använt på flera år och den passade. INTE. Inte alls. Så det där med bada får jag nog ta mig en funderare på.

Jag hoppas ni alla har en fin dag……..med eller utan garn och för små baddräkter

 

 

Nu blev det svårt och jag blev vilsen

För lite sedan så fick jag information om att bårhuset/patologen på Karolinska i Huddinge frågade efter små filtar och små mössor. Dessa skulle användas vid kistläggning av små små bebisar och fullgångna bebisar som det inte gått så bra för. Direkt kastade jag mig över ett par nystan och började på en filt. Sen blev det ett par pyttemössor och så ställde jag även med två par tossor som dottern virkat.

DSCN1118

Sedan kom tankarna.  Ska jag fortsätta eller ska jag koncentrera mig på att sticka till levande barn som har en chans att överleva om dom får en mössa och en filt så de klarar nattkylan. Det här blev jättesvåra funderingar. Barn är ju barn oavsett. Jag funderade på om det bara var för föräldrarnas skull det skulle vara fint men kom väl så småningom fram till att alla borde få ha det fint och kanske lite ombonat mysigt på den sista resan.  Det är svåra funderingar och jag har varit alldeles vilsen i mössan och inte riktigt känt igen mig själv i vissa funderingar.  Men så hände det.

En fin vän till mig förlorade sin lilla son. Sin vackra, fina bebis som fått kämpa så. Då, efter en tid, blev jag säker på hur jag skulle hantera det hela. Jag skulle vilja att det var fint, mjukt och ombonat och kärleksfullt för den lille på hans färd och så borde det ju vara för alla. Nu är det ju inte så men den tanken och känslan hjälpte mig på vägen att förstå att jag inte måste koncentrera mig på varken det ena eller det andra utan bara fortsätta att sticka och sedan skicka lite hit och lite dit. Fortsätta göra gott. Jag inser ju att jag inte ensam behöver rädda alla små utan det är många med mig som strävar åt samma håll så gott vi alla kan och det får räcka.  Jag kommer att fortsätta att sticka till de levande frusna barnen med hopp om att de ska överleva kylan men en och annan liten pyttefilt eller pyttemössa kommer att slinka iväg till Huddinge då och då.

Om någon av er vill sticka, virka eller sy något litet och skicka så är adressen:

(Sofia Silvana), Klinisk patologi & Cytologi, F43, Karolinska Universitetssjukhuset, 141 86 HUDDINGE

Om någon vill ha mer detaljerat om vad som behövs eller annat så hör av er i kommentarsfältet eller till min mailadress som står på första sidan till höger.

DSCN1116

Jag hoppas ni alla har en fin tisdag……..med eller utan svåra funderingar

 

Stickat och skickat och olika blommor

Läkarmissionen önskade mössor till nyfödda och då hoppade jag igång. Jag tog garn som jag fått från C och stickade upp 200g ljusrosa eller syrenfärgat garn, ett påbörjat melerat garn och ett litet nystan illgult garn. Här är resultatet av det

DSCN1024

Mössorna ser gigantiska ut men det är dom inte för de flesta är till prematurbarn. De små tossorna har dottern gjort och dom får åka med som en bonus. Mössorna går så himla fort att sticka då det bara är tre varv som man upprepar och för mig är det jättebra att jag slipper sitta och räkna och trixa. Bara att veva på som min kompis C brukar säga.  Mönster till Easy Peasy Beanie finns här på Läkarmissionens sida. Denna insamling håller på i juni också tror jag bestämt och sedan åker mössorna till dr Denis Mukweges Panzisjukhus.  Man kan ju också sticka upp ett litet lager av restgarner och sedan när det är nya insamlingar så tar man bara den lilla högen och skickar. De går alltid åt någonstans i världen och mössor räddar liv.  Lycka till med stickandet.

Lite blommor var det ju också utlovat och de kommer här. En av mina grannar gav mig den här fina blomman att ha på min utebänk. Nu blommar den ännu mer och det är nio stora blommor på den lilla plantan.  Tack snälla A som mindes tillsammans med mig.

DSCN0958

Eftersom jag är usel på att sköta blommor så har jag inga egentliga rabatter. På baksidan vid altanen finns det en liten fyrkant som blivit en rabatt i alla fall. Det är dels självsådda blomster som vitsippor och snödroppar. Där har jag också klämt ner de minirosor min man fick av grannarna och de har ju tagit sig som jag visat tidigare. Det sitter även en buxbom där som jag fick av härliga roliga L som bodde i längan men som tyvärr gick bort för ett år sedan. Han tittar nog ner och känner sig nöjd över att jag i alla fall inte lyckats ta kål på den (som på så mycket annat). Men nu var det blomprakt det skulle handla om och se här. Nog har jag blommor allt. Inte för jag vet varifrån de kommer men en på var sida om staketet. Jag älskar ju gula blommor så de här två gör mig riktigt glad. Vardagslycka är när det oförhappandes ploppar upp två gula glada prästkragar som gör precis som man ska nu i dessa coronatider…….de håller avstånd.

DSCN0998

Sista blomstret kommer på ett helt annat sätt. Ett bra och miljövänligt sätt är jag säker på. Jag hade besök av min granne B som hade sytt  frukt-/grönt-/potatispåsar av en gammal gardin. Jag fick två påsar av henne och den ena lade dottern beslag på direkt och hon meddelar att hon tar hem två kilo potatis i sin snygga retropåse. Så här har ni ett bra tips om ni har gamla trådgardiner liggande till ingen nytta. Tack snälla B.

DSCN0991

En nära person sa nyligen till mig att ”man kan inte rädda alla” och det är ju en sanning i sig men dom orden har följt mig sedan dess. Jag vill inte att barn ska fara illa, jag vill inte att djur ska fara illa, jag vill inte att gamla ska fara illa, jag vill att världen ska vara lite snällare, varmare och mer kärleksfull men så ser det ju inte ut överallt idag.  Jag vill rädda alla men jag kan inte. Det gör ont att veta det men jag måste ju acceptera att det är så och göra det bästa jag kan ändå.  Så jag fortsätter hjälpa där jag kan på det vis som behövs just där och då. En liten pyttemössa kan rädda en babys liv, en liten filt kan ge extra värme, en kram till en ensam ger både närhet och värme, glass till kvinnojourens barn och kattmat till katthemmet. Det finns så många sätt att försöka göra något gott. Men jag vet, jag kan inte rädda alla.  Men jag vill.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin fredag…….med eller utan vackra gardinpåsar

 

De’ ä’ mycke’ nu

Tiden bara rusar iväg. Man kan ju inte precis säga att den går som tåget för dessa går ju numera endast i undantagsfall.  Det är i alla fall söndag och solen skiner. Det blåser hårt och har gjort så några dagar men ännu har inget av det jag har står ute flugit sin kos. Barnbarnet var här och jobbade en eftermiddag och då tog han och vände utebordet upp och ner så skivan blev liggande mot golvet och benen fick spreta uppåt. Då blev det i alla fall inget vindfång. F ö tycker jag det är otäckt när det blåser. Jag är skiträdd att något ska komma farande genom luften eller min värsta fantasi är ju att taket ska blåsa av och jag ska ligga där under fladdrande täcke endast iklädd ett nattlinne från ICA Maxi. Nä fy vilken mardröm.

Några som kanske klarar sig fint i blåsten är träden nere vid Idunplan här i stan för dom håller varandra i handen på något sätt och det ser så gulligt ut. Det är väl så vi ska göra när det blåser snålt både ute i naturen och inne i själva livet. Hålla varandra i handen och vara till stöd.

DSCN0391

Ibland när jag pysslar med mina hantverk så använder jag mig av kottar, stenar, grenar och lite av varje. Något som jag haft svårt att få tag på är lärkkottar. Dessa brukar jag använda när jag gör små julgrupper. Nu har jag hittat ett stort fint lärkträd men det står på en villatomt och jag har gått förbi där väldigt ofta för att se om turen varit framme och några kottar hamnat på trottoaren utanför. Gissa hur glad jag blev när den här stora grenen full av kottar låg precis på min promenadväg. Jag var på väg till stan men jag tog grenen och skenade hemåt igen i full fart för att ha kottgrenen i säkert förvar. Man är väl helknäpp men det är väl en rejäl vardagslycka när saker man sökt dyker upp mitt framför nosen på en och gratis dessutom. Jag hade i o f s funderingar på att gå och ringa på och fråga om jag kunde få plocka nedfallna grenar som låg på deras gräsmatta men nu slapp jag ju det.

DSCN0404

Jag opererade mig före jul och det är inte förrän nu som jag börjar känna mig helt ok fullt ut. Det tar på humöret att inte vara okay och då blir jag varse hur bortskämd man egentligen är. Man tar för givet att man ska vara frisk och att allt ska fungera.  Nu funkar det ju inte riktigt så och man ska nog försöka vara lite ödmjuk och tacksam för det man har och att man får vara skapligt frisk.  Tur att man inte vet vad morgondagen för med sig.

Lite humor i allvaret. Om det skulle vara så att man hungrar efter både det själsliga och det lekamliga så kan man med stor tillförsikt ge sig av till City Gross för där finns det att inhandla detta på burk minsann. Undrar om bönerna är Ave Maria eller Fader vår eller en blandning av alla böner vi har.  Håll till godo

DSCN0444

Jag är ju lite språkpolis ibland. Böner på burk torde väl vara bönor på burk men ytterligare ett stavfel på den lilla lappen gör mig lite trött. kilpp! Ska det betyda klipp eller är det någon hemlig kod för CityGross-medlemmar. Ja ja jag borde inte bry mig om sådant här men det stör mig. Lite. Eller ganska mycket. Hur som helst så var detta mitt första och förmodligen sista besök på City Gross. De grejer jag kunde tänkas handla där är billigare på Lidl och Willys.

Nu när man inte varit helt kurant så har ju det mesta gått med knapp styrfart och med visst motstånd. Jag har ju fått så mycket garn av min vän C och det ska ju användas till fjärrvärme så jag har stickat mössor i olika storlekar som ska få fara iväg ut i världen. C köper ju väldigt mycket garn på second hand typ Erikshjälpen och allt kommer till nytta. Jag blandar restgarnerna friskt i mössorna. En liten mössa och en yemenväst kan få en liten baby att överleva nattkylan.  Jag ska skriva lite mer om det i ett annat inlägg.

Själva stickandet är det ju ingen fara med för det rullar på när man tittar på tv. Det är ju först senare som det träliga infinner sig. Att fästa trådar. Varenda gång när jag sitter med en hög mössor där trådarna ska fästas så säger jag till mig själv att varför i jisses fäster du inte trådarna direkt när en mössa är färdig? Ja varför gör man inte det när man vet hur man kommer att sitta och gnöla när det är dags för trådfästning av hela högen. Nu har jag lite att gnöla om igen och fler till är gjorda efter att jag tagit den här bilden.

DSCN0606

Det är också en vardagslycka att ha möjlighet att vara en hjälpande hand. Jag har så mycket och är så tacksam för det och delar gärna med mig.

Nu har jag dessutom hittat ett nytt sätt att hjälpa också. Jag har ju med ljus och lykta sökt kontakt med olika ställen som tar hand om kattor som far illa. Ingen av de ställena har svarat inom rimlig tid (1-2 mån) så jag var på väg att ge upp och slutade samla i hallhörnet. Men så häromdagen fick jag kontakt med en ideell förening som svarade två timmar efter att jag mailat och som sedan dök upp samma kväll och hämtade 18 stora burkar kattmat och 2 påsar torrfoder. Det känns härligt att kunna sponsra en fungerande verksamhet. Som sagt, vardagslycka kan vara att ge.

DSCN0642

Ja det var lite nytt från mig efter en tids frånvaro. Nu går vi mot ljusa tider igen och det känns märkligt eftersom det inte varit någon vinter. Jo det var visst vinter i en eller två dagar här för jag hann i alla fall fotografera snön på baksidan och plocka fram snöskyffeln. Nu har snöskyffeln fått stå kvar ute för en av mina grannar säger att om jag ställer in den i boden igen då jädrar blir det vinter och snö. Så den får stå ute och vädra sig tills man kan vara bergsäker på att det inte kommer mer snö.

Jag hoppas ni alla har fina dagar …….med eller utan böner på burk

 

Är det inte jädrans märkligt……

…..att brandvarnarnas batterier alltid tar slut på nätterna. Jag tror aldrig att jag behövt klänga upp efter ett hysteriskt skrikande brandvarnarelände på dagtid. Nä då, men på natten när man sover som allra bäst, då jädrar i havet sätter det sta’ och skriker så man hoppar ur särken. Mycket märkligt.  Batterierna är nog inställda på det, programmerade till att skrika i mörker.

Nåja, brandvarnare är en billig livförsäkring och det är ju kanoners att de även varnar för att batteriet håller på att ta slut för jag kommer aldrig ihåg att provtrycka med jämna mellanrum utan jag litar på att varnaren väcker mig någon natt när den behöver nytt batteri.

Så finns det andra saker som gör en betydligt gladare. Vardagslyckor.  Min granne A-M ringde på och gav mig en så söt primula. En gul. Lyser som solen och jag med den.

DSC03148.JPG

Sedan har jag ju mina vänner C och L som med jämna mellanrum besöker sitt paradisland Nya Zeeland. Där passade dom på att shoppa lite skönhetsmedel till mig,  tvål och ansiktsmask, specialgrejer från landet och trakten ska få mig att se tjugo år yngre ut och bli avslappnad och snygg i hela fejan. Det ni.  Servetter, jag som älskar servetter blir jätteglad. Jag fick också en jättefin handduk med kiwisar (heter det så?) på.  Dom kom nyligen hem till Sverige men ska iväg igen i slutet på året.
Dom gör så rätt. Förverkligar sina drömmar så långt det går och njuter av dagarna och livet. Kloka människor.

DSC03149.JPG

Numera ligger jag ju inte bara på latsidan. Nädå, det stickas om än inte hej vilt så i alla fall med hyfsat god fart. Mössor i massor. Garnet har jag fått till skänks för att använda till fjärrvärme. Jag ska försöka få iväg ett stort paket med ett par filtar och en massa mössor till Slättmissionens hjälpande hand. Jag brukar skicka dit lite saker då och då. Det är viktigt för mig att det känns pålitligt och bra och det gör det här. En familj som strävar på och hjälper människor som har det svårt.

DSC03165.JPG

Nu fick jag information från min vän C att AFFC ville ha förbandsmaterial till Hälsans hus. Häromdagen var jag till stan och då passade jag på att gå till Pingskyrkans loppis och köpa mig ett underlakan i bomull. Det ska jag klippa remsor av som blir till förbandsmaterial.  Det finns så mycket man kan göra för en billig penning. Nu köpte jag ju ett lakan för de lakan jag hade hemma som blivit lite ”tunna” har jag redan klippt isär och gjort tygblöjor av så jag hade inget lämpligt lakan.

Det är också en vardagslycka att ha förmågan att hjälpa, att ha möjlighet att skicka värme och omsorg i form av mössor och filtar – det vi kallar fjärrvärme. Det är en lycka att vara till nytta för någon. Att kunna göra goda saker. Det är nog det som är en stor mening med livet tror jag.

Jag hoppas att ni har en kanonfin dag……..med eller utan kiwisar och mössor.

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Skaparglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

NZ en gång till, ibland Sverige

Aotearoa, Land of the Long White Cloud

JudithJaxon

Collect moments - not things

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag