Och vips så var det söndag igen

och jag har inte en aning om vart veckan har tagit vägen. Tror ni det beror på att det är så mörkt redan vid tretiden så man tror att dagen är slut där och då? Men jag tyckte nog redan innan att tiden gick alldeles förfärligt fort. Det har kanske med åldern att göra. Nåja, vad det än är så är det väl bara att bita ihop och hänga med i svängarna och göra det bästa av dagarna

Men ärligt talat är det baske mig inte alltid helt lätt att försöka ta sig upp till toppen och få något vettigt ur händerna. Men måste man det? Nej säger jag. Man måste få ha en och annan skrutt och skräpdag när man får huka lite i mörkret. Det viktiga är att man sedan raskt tar sig ur det och siktar uppåt igen. Men man får nog acceptera att för de allra flesta glider inte livet fram på en räkmacka utan det är berg och dalar och så den raka fina transportsträckan som dyker upp och för en framåt i livet. Allt som händer oss i livet formar oss ju och gör oss till just de speciella och unika människorna vi är. Vi lär genom att leva.

Det har blivit lite skickat, lite fått och lite annat som skymtar i tillvaron och vi börjar väl med ett paket som gått iväg till Slättmissionen med ponchos och mössor. Dotterns virkning och mina stickade mössor kompade bra ihop i lådan. Det blev skickat en hel del eftersom de skulle ha en transport till Ukraina och jag ville att det jag hade i välgörenhetslådan skulle hinna med.

Min granne hörde av sig och lämnade tre olika tyger och en hel massa sytråd till insamlingar. Hon är 93 år och hade bestämt att nu hade hon nog sytt klart. Det är ju toppen att hon tänkte på de kvinnor som verkligen behöver tyg till att lappa och laga och tråd för att laga det som gått sönder. Hon är världens goaste granne och en riktig raring. Tack fina AM. Nu fick alla hennes trådrullar följa med mina egna tyger på en resa till Hålanda för att göra nytta.

Ytterligare paket gick iväg till Slättis för att hinna med transporten till Ukraina. Det var 16 mössor, 6 halsvärmare, 2 trekantssjalar, 2 pannband, barnbyxor, en poncho och 50 tandborstar. En del av detta var ju tänkt att få resa en kort bit och bara till Stockholm men nu blev det ändringar i mitt tänk och det känns ok. Jag hinner nog fixa lite närvärme också. Denna gång fick det bli fjärrvärme.

Ibland kan jag känna att jag har lite svårt att ändra mig vad gäller vad som ska skickas vart. Nu var det ju från början tänkt att halsvärmarna, pannbanden och tre vuxenmössor skulle gå till Elises flickor på Malmskillnadsgatan men så fick jag rätt på att en transport skulle gå till Ukraina och vände då på en femöring och lade ihop dessa saker med det som redan var öronmärkt för Ukrainas räkning. Hur fasen ska man välja? Finns det olika grader av helvete på jorden? Var gör allt mest nytta? Ibland blir frågorna så många så jag blir snurrig. Det kändes dock rätt att ändra här och jag känner mig nöjd med det valet. Vardagslycka är att möjlighet att göra egna val. Många får ju inte det här i världen.

Man kan ju inte vara med och styra och ställa överallt utan jag har valt att koncentrera mig på vissa saker och vissa ställen. Ibland går jag givetvis utanför dessa ramar men för att på något sätt ”hålla ihop” allt så får jag hålla mig till det lilla. Det är när jag börjar tänka för mycket på allt vad jag vill göra, alla jag vill hinna med att värma som jag får lov att bromsa mig själv och inse att jag kan inte värma hela världen, även om jag skulle vilja, utan jag ska vara nöjd med att jag kan dra mitt lilla strå till stacken och som gör att stacken växer och kan värma många fler. Då kommer det fina ordet tillsammans att passa bra in här för ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra små underverk i tillvaron. Heja oss!

Det spelar ju ingen roll hur mycket jag gör. Huvudsaken är att jag gör det av rätt anledning och av kärlek och omtanke. Vi lever alla olika liv och det räcker om var och en drar ett pyttelitet strå till stacken. Tillsammans växer sig stacken gigantisk och värmer de frusna.

Oj, nu blev det en epistel igen. Hoppas ni orkade igenom hela rasket. Om ni gjorde det och känner att ni blev lite trötta så kan jag erbjuda er att slå ner rumpan och vila lite. Men ni får ta er upp själva och ner kommer man ju alltid på ett eller annat sätt.

Nu vet ni vad ni kan göra med gamla stolar och spadar. Häng dom på garageväggen vettja!

Det är ju väldigt mörkt ute tidigt på dagen och vissa dagar blir det ju inte ens riktigt dagsljus. Men det är då vi ska komma ihåg att tända ljus. Vi jagar bort mörkret och myser med tända ljus som ger både stämning och värme.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……….med eller utan stolar uppåt väggarna

Karlssons diverse

Tiden rusar iväg och nu är vi i slutet på november och med det har vi också hunnit med lite diverse olika väder. Ena dagen är det sol och 17 grader varmt och nästa har det ramlat ner i grader så det nosar på nollan. Det är helt galet. En kväll när jag gick och lade mig så var det barmark och när jag vaknade på morgonen efter vid åttasnåret var det 10 cm snö. Man måste blinka många gånger innan man ens fattar att jo, det är sant. Då är det bara att hoppa i kläderna och ut och sopa så att både jag och mina gamla grannar har fritt fram utanför dörrarna.

Ni som har hängt med här länge vet ju att jag barfota brukar trampa upp ett hjärta när första snön kommer. Det gick sådär i år tycker jag. Första snön kom och försvann innan jag hann ut och flänga runt och nu var det 10 cm snö. Äsch, det är väl inget att sjåpa sig för. Av med strumporna och ut i snön. Jag kan lova att det var en större utmaning att trava runt i den här snön än i encentimeterssnön som brukligt. I år kan jag heller inte stolt uppvisa att jag faktiskt inte blivit plattfot det här året som gått heller för tåavtrycken är så långt nere i snön så de syns inte och då inte heller hålfoten så ni får lita på mitt ord att mina fötter är i samma prima skick som förra året.

Jag har ju hållit på och joxat med att sticka nallekläder när det varit F1-träningar och race. Nu är det ju slut på den säsongen och en del av nallarna har fortfarande ändan bara och vissa är totala nakenfisar. Det kommer dock att ändras så småningom. Det är dock en glad flock som samsas i min soffa och trots att jag inte var klar med alla där så beställde jag ännu flera i vild glädje över att nallebutiken åter var öppen. Bättre att ha överskott än att det tar många månader innan man kan beställa nya så nu har jag ett litet lager.

Lite har det blivit gjort också. Ett par mössor och några stora mormorsrutor 20×20 som är gjorda av restgarner.

Även en liten Jolly Jacket har blivit till under en tv-kväll. Dessa går ju så fort att göra och jag tycker de blir så fina. Jag virkar dock minst två varv extra nedtill för jag tycker att det är bra om den är lite längre. Garnet är från king cole.

Dottern har tidigare virkat väldans många ponchos och några har hamnat i välgörenhetslådan och ska iväg och värma barn. Virkade i acrylgarn. Kanonbra sätt att göra av med restgarner minsann.

Höst och ruskväder. Då blir man tvungen att liva upp sig själv så man inte fastnar i mörkret. Jag tog ett riktigt bra beslut i den vägen då jag var ner till stan i ett ärende och sedan slank in på Åhlens rea. Jag hittade ett påslakan som gjorde mig glad i hela kroppen. Sommar, sol, blomdoft och vippande med barfotatår. Så klart jag köpte påslakanet. Nytvättat och redo att bäddas med och sen får det vara ur mörkt och dystert det vill utanför hos mig för inomhus är det ljust, glatt och bara så mysigt. Jag kommer att sova gott och vakna och bli glad på direkten när jag ser blommorna. Tjohoooooooo!

Sista bilden är till er alla som tittar in och läser här hos mig. Det är en vardagslycka för mig att ni finns. Så här får ni dela på årets barfotahjärta.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin första advent. Själv lyckades jag inte få igång min ljusstake trots att jag köpt nya lampor. Men det blir advent ändå det vet jag och har tänt ett ljus istället.

Ha en fortsatt fin kväll…………..med eller utan barfotaskutt i snön

Nu är det dags igen

och samma fråga som inställer sig vareviga år kommer ju nu igen. Hur fasen vet novemberkaktusarna att det är just november? I o f s så är mina lite snurriga och ägnar sig åt civil blomolydnad för de brukar blomma tre gånger per år ungefär. Dock inte lika mycket som nu. Den stora kaktusen är ju urgammal och de två mindre är skott tagna från den. Den minsta har så mycket blommor så den vill tippa hela krukan. Jag och min värmlandskompis får nog fortsätta fråga oss hur i jisses dom häringa kaktusruskorna vi har har koll på blommeriverksamheten. Förmodligen får vi aldrig något svar på den frågan. Men nog är det fantastiskt vackert när de blommar. Särskilt en dag som idag när november är en typisk grå novemberdag. Sprider vardagsglädje och ger en ombonad känsla för mig.

November ja, i år en mycket mystisk månad kan jag tycka. Igår när jag vaknade och steg upp vid åttasnåret så var det 13 grader varmt ute redan och under dagen sedan så pendlade det mellan 14-18 grader. Jätteskönt och jag var ute och krattade bort lite löv från den kombinerade gräs-mossa och klöverplätten jag har på baksidan. Det var då det.

I morse när jag vaknade och steg upp i samma tid som igår var det 4 plusgrader och så dimmigt och fuktigt så det var rent galet. Där slog det om fort och man fick ingen invänjningstid alls. Så snart är det dags att ta på sig mameluckerna och yllebyxorna när man ska ut och cykla. Nåja, det tar nog ett tag men ibland så hänger inte kroppen med i svängarna.

Jag är ju ingen vän av joggingbrallor och har väl egentligen aldrig varit det men för lite sedan köpte jag ett par mörkblå joggingbrallor uppe på Maxi. Dom har jag på mig idag och det är skönt. Hmmm…..även gamla tanter kan vända om än inte på en femöring. Få se hur jag kommer att trivas i mina nya brallor framledes. Tidigare när jag velat ha något på benen inomhus så har jag valt ett par mjuka gulliga pyjamasbyxor eller ett par långkalsonger som fått agera värmekälla åt mig. Det är nog det att jag är så varm i mig själv så det får inte vara för tjockt det jag har på mig för då ska jag hålla på och byta och krångla. Man är lite mysko det är väl bara att inse det.

Jag hittade ett nystan Hippie från Järbo i garnlådan. Det som var kvar i nystanet fick bli två stycken breda pannband stickade i mosstickning. När jag stått på marknader så har de breda pannbanden sålt väldigt bra. Så några fler av den sorten ska jag göra och skicka iväg. De här två får sällskap i välgörenhetslådan av en halskrage stickad i ett mellangrönt garn utan banderoll. Från garnboden i Rångedala. Färgerna på bilden är då helt vrickade. Pannbanden är i verkligheten vackert lila. Ibland är jag och min kamera inte kompisar och det beror nog mest på mig som inte kan fixa och trixa och ändra och dona utan bara knäpper bilderna. Tjopp tjopp liksom. Sedan förklarar jag för er istället. Hoppas det är ok för er.

Jag står ju inte på marknader längre av lite olika skäl så därför plockar jag lite av varje ur de boxarna och de grejerna ska få följa med i olika paket som ska skickas. Här är en halsvärmare i ull och färgerna är lila och svart.

Jag var nog lite less på att åka runt på marknader redan innan pandemin bröt ut. Kände att lite av glädjen i det hade försvunnit och det blev lite för många ställen att flaxa runt på. Jag hade ju marknaderna som en social grej för jag gillar att träffa människor och prata och sälja en och annan grej. Jag hade ju grejer från mig själv, min dotter, min man och min kompis B med mig ut på marknaderna och det var jättekul. Fick jag ihop till bordshyran och lite över det så var jag nöjd och glad för jag skulle ju inte försörja mig på det här men bra om jag fick till nytt material och lite extra över det. Men som sagt det blev lite för mycket så jag valde att hitta andra vägar. Därför stickar och virkar jag numera bara till välgörenhet och det är helt ok. Just nu. Kanske jag någonstans i framtiden hittar tillbaka till marknadslusten men då ska det vara i mycket mindre skala och inget jagande. Visste ni förresten att det finns s k hantverkare som köper in vantar och annat från wish (Kina) och sitter och klipper bort lapparna i de grejerna och säljer det som eget hantverk. Det är ytterligare en anledning till att man tappar sugen.

En liten Jolly Jacket har det i alla fall blivit virkad framför tvn. De går så fort att göra och jag gillar ju när jag får resultat i rödaste rappet. Skulle aldrig i hela livet ha tålamod att virka eller sticka ett stort överkast så som min mamma, min mormor och min dotter gjort. Nej där är jag usel faktiskt. Det är det där berömda tålamodet ni vet. Jag var förmodligen någon annanstans när det delades ut för jag har inget. Jooooo, när jag jobbat med gamla och sjuka har jag hur mycket tålamod som helst men inte när jag ska fixa och dona något hemma. Då ska det vara snart gjort, som med denna lilla karamell. Virkad i Big Value från king cole. Jag gillar det garnet. Kantad med luddgarnet Maja som jag fått av H W.

För mig har det varit viktigt att försöka finna balans i tillvaron efter att jag blivit ensam. Ibland går det bra och ibland inte men jag tror det är viktigt att titta över sina dagar och sin vardag. Vad är bra och vad är dåligt. Vad kan jag förändra för att det ska bli bättre. Jag vill i alla fall inte känna stress över att jag hela tiden behöver ha nya grejer med mig ut på marknader. Jag är fullt nöjd med att jag bromsat upp handarbetandet och låter marknaderna vila och istället enbart ingår som en länk i en väl fungerande kedja av människor som vill göra skillnad. Vardagslycka för mig är att ha möjlighet att göra världen lite varmare.

Som tur är så får vi göra som vi vill. Göra vilka val vi vill och leva som vi vill. Det som är rätt för en del är fel för andra och man måste vara beredd på att ta konsekvenserna av sina val. Det är inte alltid helt lätt. Vi får hjälpa, stötta och peppa varandra. Vi är människor och ingen är felfri och jag tror att om man gör så gott man kan och sitt allra bästa så är det gott nog. Vi duger och är bra. Heja oss!

Som avslutning ska ni få en liten bild från en tidigare promenad. Nog blir man lite extra glad när det är så här fint vid staketet man passerar. Det var runt halloween och om ni tittar noga ser ni det lilla spöket på trappan längre bort.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……med eller utan flugsvampar

Det regnar och är grått ute

men inomhus är det precis som det ska vara. Varmt, gott och ombonat. Det är ju Allhelgonahelg så ljus är tända och jag känner som vanligt närhet till den jag saknar allra mest. Det gör jag ju i o f s oavsett vad det är för dag på året. På något sätt finns bandet kvar och jag är glad för det.

När jag är ute på mina strövtåg så ser jag hur alla vackra färger är på väg bort och ersätts av kala grenar och kvistar. Jag gillar ju mysko träd så jag kan tycka att nakna träd är väldigt vackra men när de färgrika löven och bladen försvinner så kommer ju mörkret tassande och tar över. Det har jag inte heller något emot för jag tycker om att tända ljus inomhus men på mina promenader vill jag helst ha det ljust och fint. Men så är det ju. Man får inte alltid som man vill och vi är ju väldigt många viljor här i världen så om alla fick bestämma så skulle väl dagarnas utformning bli som ett flipperspel och man skulle inte orka titta och njuta så det är väl lika bra att det är som det är. Dessutom ska vi vara glada över att bo i ett land med fyra fantastiska årstider. Vi får lite av allt. Här får ni en bild på de sista vackra löven på en buske som stått på min promenadväg. Det blir som ett farväl till den vackra färgrika delen av hösten.

Jag funderar ju ofta på hur jag vill ha det framledes i tiden och då kommer jag ständigt fram till att jag vill ha en liten tvåa där jag inte behöver olja, måla, fixa och trixa utomhus utan där jag bara har mina två rum och kök och inget mer. Dessutom vill jag ha hiss. Det vore kanoners och jag tittar mig omkring lite då och då för att se vad som kan erbjudas. Tidigare blev man inbjuden att lämna in intresseanmälan till ett nytt seniorboende som byggs ganska nära mig. Det kommer att bli några höga smala hus med loftgångar som är modernt nu. Där vill jag inte bo. Det ligger precis mellan en rondell och en fyrvägskorsning med rödljus och det är ständiga bilköer precis bara några meter ifrån fönstret vid rusningstrafik. Som vanligt i den här kommunen så bygger man inte utåt utan alla ska bo nere i centrum eller så nära centrum som möjligt och det här bygget tar bort väldigt mycket av ett grönområde. En kulle med träd och buskar som varit jättefin. De stackare som bott i hyreshuset mitt emot får nu dessa höga hus som utsikt och granne istället för den fina gröna gräsmattan och träddungen. Dessutom har jag bott bara tvärs över gården där fast med fönstren mot Västergatan som då för trettiofem år sedan var Eskilstunas mest trafikerade väg och jag vill inte bo så nära en gata med rödljus igen för ni kan inte tro vilket väsen det är. Så tack men nej tack. Jag nosar vidare efter intressanta ställen som kan tilltala mig mer. Men här ska ni få se en bild från min promenadväg där ni kan se hur nybygget växer fram. Det ser nästan ut som ett insektshotell men det blir nog fint när det är klart.

Jag har i alla fall grejat till ett paket till Slättmissionen. Det blev lite gott och blandat och jag har angett att jag helst ser att det går till gamla/äldre frusna.

Så nu fick alla sockorna jag köpt, ett par köpta ullvantar med foder, en filt, 6 trosor och en halskrage från min vän C i Rångedala följa med. Det blev ett bra paket som jag känner mig nöjd med. Det är ju inte bara barn som fryser. Nu när jag själv har värk i ena handen och fingrarna där så tänker jag på alla gamla som inte har så de kan värma de onda ställena och jag undrar så hur jag kan hjälpa till med det. Jag är ju inte bra på att sticka vantar men långa handledsvärmare med hål för tummen och som går ner över knogarna och första fingerleden borde väl kunna hjälpa till eller vad tror ni?

En tur till RödaKorset blev det förra veckan. Jag lämnade in en stor kasse gott och blandat och fick med mig detta hem.

Vi har ju så bra här så RK säljer ju en kasse böcker för 20:- så det plockade jag på mig. Man får ju ta vad som finns och har man tur finns ju en och annan önskebok i hyllorna. Så var det inte den här gången men jag är helt nöjd med det som blev. Det blev en väldigt blandad kompott av böcker som jag inte ofta brukar välja men jag tror det blir bra i alla fall. Man måste ju ha lite extraböcker när vintern närmar sig och man kan ju inte vara säker på att man kan ta sig till RK om det blir mycket snö. Jag behöver ju ha cykeln med mig så jag har att forsla hem det jag köpt på så jag slipper gå och bära. Jag hittade också ett jättefint påslakan som jag ska skicka vidare till Hålanda där det ska få bli taxar till utsatta barn. Dom är väldigt populära och med lite tur kan jag kanske få ett par till mig också. Jag gillar ju att kunna visa upp resultatet av skickade tyger så de som jag pratar med och är intresserade kan få hålla i och se vad det kan bli.

Jag är så tacksam för att jag får vara med och göra skillnad. Det är vardagslycka

Nu är det ju Allhelgona och jag har tänt mitt ljus på köksbordet där det får sällskap av mig och ett gäng färdiga nallar i stickade klänningar som jag ska lägga i plastpåsar och stänga med en rosett. Dessa nallar ska sedan skänkas till något väldigt bra ställe som jag får återkomma till sedan. Det känns i alla fall som ett bra allhelgonapyssel i lugn och ro tillsammans vid köksbordet.

Jag hoppas ni alla har en fin helg……..med eller utan hjärtan och nallar

En glad kille och lite annat jox

Jag var på promenad hemåt från stan och då gick jag bakom en mamma med barnvagn. Det satt dock inte någon i vagnen utan nedanför den gick en liten kille och sköt på med händerna. Han hade galonbyxor och gummistövlar och traskade på med god fart. Rätt som det är stannar mamman och jag ser hur den lilla killen småspringer, så gott det nu går, fram till en stor vattensamling. Den lilla killen stampar så vattnet skvätter, går sakta och drar stövlarna i vattnet och så stampar han glatt igen. Han höll på en liten stund och sedan var han nöjd. Vi hade samma väg så jag gick efter dem och lite längre fram säger mamman till sin son: här framme finns det mer vatten om du vill gå i det. Det ville den lille gossen. Jag gick fram och pratade med mamman och sa att jag tyckte det var så härligt och fint att han faktiskt fick stampa i vattnet och att hon hade tålamod att vänta. Jag frågade om jag fick ta ett kort på gossens vattenlek och det fick jag gärna göra sa hon. Så här får ni se en skymt av en glad kille som har mycket att stå i. Det här var vardagslycka för mig att få se och för den lille killen att obekymrat få stampa vatten så mycket han ville. Jag visade mamman bilden för att hon skulle se att jag inte tagit någon ansiktsbild.

När man varje dag ser mammor och pappor som går med sina barn i vagnen men som inte ser barnen som pekar på ditten och datten och vill veta vad det är eller stanna och titta utan de har fullt upp med att skjuta vagnen med ena handen och kolla telefonen med den andra, ja då blir man själaglad när man träffar på en sådan här mamma. Det är ju den bästa tiden med barnen när man kan lära dem massor av saker och visa på nya upplevelser. Det är ju så de växer och får koll på världen de lever i. Det viktigaste man kan ge sitt barn är ju tid, kärlek och omsorg. Att låta dem få ta plats och vara viktiga. Så jag vill skicka en stor varm covidfri cyberkram till den här mamman och alla andra föräldrar som ger av sin tid.

Förr veckan var jag en kort sväng till Torshälla och då jag steg av bussen för att promenera sista biten så gick jag över ån. Då tog jag den här bilden som jag tyckte blev så fin. Så rofyllt och vackert det är.

Jag önskade just då att jag hade en kanot att glida fram i och bara höra ljudet av att jag doppar paddeln i vattnet och fåglarna i träden omkring. Så skulle det nog inte bli om jag inte tog ur bägge hörapparaterna för då jädrar blir det tyst och bra. Där jag står går det nämligen en hårt trafikerad väg precis bakom mig så tystnaden som man ser i bilden finns liksom inte men skönheten är densamma. Men om jag paddlar på bra så blir det nog tystare vartefter kanske. Jag borde faktiskt ta reda på hur ån går genom Torshälla för det blev plötsligt lite intressant att veta.

Vad gäller paddlande så lever jag fortfarande på att jag för nästan femtio år sedan paddlade från Smedjebacken och ner till Strömsholm. Vi bar kanoten på vissa ställen och slussade en gång. Som tur var så var det inga jättestora båtar i slussen samtidigt men det kändes läskigt att ”hänga i en tåt” och se hur vattnet sjönk och den mörka våta väggen torna upp sig alldeles intill. Spännande dock. Fast jag undrar hur många år man kan rida på den paddlingsbedriften. Förmodligen tills någon i ens närhet gjort en ännu längre paddeltur med massor av slussar så just nu känner jag mig säker och fortsätter att skrävla om gamla bedrifter. Skulle det ske någon ändring så återkommer jag i ärendet.

När vi ändå är ute i naturen och rör oss så brukar jag fundera över varför kommunen börjat plantera lessna hänggranar överallt. Nu finns de nere i stan också. Ja inte så de stör precis men jag tänker att det kanske funnits lite annat att välja på också men förmodligen finns det en tanke bakom det hela så vi får se. Tycker dock de ser lite lessna ut.

Ett litet paket har jag i alla fall fått till och skickat iväg till I i Hålanda. Det är till hennes husmorspåsar och jag köpte lite fler gummisnoddar och hittade ännu fler säkerhetsnålar i en låda. Tyget har jag köpt tidigare och det följde med mer tyg ändå i det här paketet. Plockade också ihop de sista trådrullarna jag hade kvar efter första rensningen i mammas syskrin men sparade undan en vit och en svart trådrulle. Det är allt jag behöver för jag syr ju för hunnan inte så varför ska jag låta rullar bara ligga när andra behöver dem bättre. Nu åker de iväg och gör nytta istället tillsammans med plåstren och resten av grejerna.

I fredags var jag ute och gjorden en hel hög med ärenden men jag stannade till inför dessa vackra träd. Så synd att inte solen lyste på dem för då har de varit ännu vackrare. Men ni får den här bilden av mig så ni inte glömmer att hösten är väldigt vacker ännu så länge och att vi ska hålla oss så friska och starka som vi bara kan så vi kan gå ut och njuta av höstfärgerna för nu är de snart borta. Men då kommer andra saker som gör tillvaron fin och skojsig. Jag lovar. För alla er som inte har möjlighet att komma ut och spankulera (förmodligen västmanländska för ut och gå) så lovar jag att lägga ut bilder lite då och då på saker i naturen som fångar mitt intresse och som jag hoppas kan ge glädje.

Nu lyser solen så vackert ute och jag ska faktiskt ta på mig och gå en promenad. Jag behöver det för att träna benen och så är det skönt att få lite ny luft i lungorna. Ibland är jag lat och går bara ut med soporna eller ställer mig ute på verandan och drar djupa andetag men idag ska jag passa på att gå ut i solen och sno åt mig lite extra D-vitamin.

Jag hoppas ni alla har en härlig söndag…………..med eller utan skuttande småkillar i gummistövlar

Längs med ån och så lite värme

Förr, på den tiden jag jobbade och stod i så traskade jag ner till stan och tog bussen ut till jobbet och sedan traskade jag hem ifrån stan när jag kom åter efter avslutat värv. Alltså var jag nere i stan varenda dag. Numera går jag nog ner till stan ett par gånger i månaden för att uträtta ärenden och träffa någon kompis för att äta långlunch. Detta innebär att jag missar mycket skojsigt som händer. Å andra sidan klarar jag mig ju undan saker som jag anser vara dumheter och mest retar mig på.

Hur som helst, rätt som det var en dag i somras när jag var ute och travade så hade det dykt upp stora mysko plastsaker i ån. Ja, först var det någon slags mysko ställningar som byggdes upp med långt mellanrum. Någon slags wire gick emellan dessa ställningar och så var det då dom där två sakerna varav den ena såg ut som en gigantisk legobit som någon försökt trampa sönder. Den var alltså inte helt fyrkantiga utan tja, mysko och den andra såg ut som en kil.

Jag hade inte en susning om vad det var men så kom jag på att det stått något i tidningen om att det skulle bli något som hette wakeboardbana. Fortfarande inte en susning. Dagarna och veckorna gick och jag cyklade eller promenerade förbi på håll men det var alltid stendött vid den där banan så när som på de som köpt glass eller dricka i den lilla kiosken som öppnats precis bredvid. Jag sa till dottern att det verkade inte vara något större pådrag på den där mojängen men hon sa att det var jättemånga som åkte där och folk stod och tittade och hade jättekul. Jag var väl helt enkelt ute på fel tider. För tidigt på förmiddagen förmodligen.

En dag när jag varit i stan så fick jag se att det var något på gång nere bland plastbitarna och det var minsann en modig kille som åkte fram och tillbaka men ska sanningen fram så låg han mest i vattnet. Jag fick nog inte någon riktig uppfattning om hur det där skulle fungera genom att titta på den killen men jag tyckte han var modig som vågade och man måste ju träna för att bli bra, bättre eller t o m bäst. Så heja dig killen som inte gav upp!

Det var då det. Nu för ett par veckor sedan fick jag i alla fall se lite aktivitet på bryggan som tillhör banan. Här var det några trogna strandkants- och åboende som visade vad de tyckte att bryggan skulle användas till och inte bara stå tom.

Eftersom det kan finnas någon mer som är lika okunnig som jag i hur en wakeboardbana ser ut så lägger jag ut en bild på den här ovan. Jag har ju haft möjlighet att gå till youtube och leta upp en visningsfilm om hur det går till och varför men det har jag inte gjort. Dom får åka och ha kul dom som kan och de som inte kan får nog en och annan kallsup av åvattnet. Till änderna som tog över bryggan vill jag bara meddela att ni borde inte kakka där ni ska sova. Hujedamej!

Nu såg jag att dom tagit bort ”legobitarna” och dessa har väl hamnat på vinterförvaring för att inte frysa sönder. Jag tror att jag behöver ha både en och två säsongen till på mig för att uppskatta stora vita bitar, fullproppade med reklam mitt i ån. Mitt framför kyrkan. Men jag är väl trögstartad bara. En vacker dag kanske jag kanske vill prova att flyga fram och tillbaka och upp och ner och plums i plurret. Det blir då när det är två torsdagar i en vecka. Då lovar jag att ta på mig våtdräkten och testa. Jag är ju väldigt förtjust i att bada, simma och dyka så själva vattnet avskräcker mig inte och dessvärre brukar jag ju säga att man ska prova allt åtminstone en gång. En vacker dag får jag säkert äta upp dom orden. Fast inte idag.

Det var ena sidan av bron. På den andra sidan men uppe på bron så hade ungdomar fått fota Eskilstuna från deras perspektiv och det var kul att gå längs hela bron och se bilderna och läsa texterna. Det var många spännande bilder alltifrån prång i kyrkan till husfasader, konstverk och t o m en buss blev avbildad och omnämndes som Eskilstunas senaste buss. Den som alltid kommer för sent alltså. Kul i alla fall att få vara med och se hur unga ser på sin stad.

Om man nu traskat ner mot stan och kommit över bron på den högra sidan och går ner i den lilla parken som är där så var det så vackert när jag vände mig mot vattnet och kyrkan.

De män och kvinnor som ordnar med alla blomsteruppsättningar i krukor, urnor, fat och som här tunnor är värda guld. Helt suveräna. Tusen tack fina ni som årstid efter årstid, år efter år gör omgivningen så vacker för oss alla.

Till vänster om kyrkan i den andra delen av parken så finns det här lilla samhället.

Det här är det ena stället som är uppbyggt nästan som ett Villavillerkulla. Snett och krokigt och jätteskojsigt för barn. Det finns ytterligare ett lite bakom till höger men där var det barn och folk så då ville jag inte fota så den här bilden får räcka. Jag är glad att det inte fanns sådana här hus när dottern var liten och man skulle vara med och klänga i det mesta. Jag hade ärligt talat aldrig vågat klättra upp där och definitivt aldrig vågat åla, knäa, krypa över den där ”bron” mellan husen. Men som tur är så är barnen modigare än vad jag är och man hör hur de tjoar och tjuter av skratt när det är full fart där.

Jag avslutar med lite värme i form av halsvärmare som jag stickat och som ska skickas till Elises flickor på Malmskillnadsgatan.

Det har hunnit bli ytterligare en färdig halsvärmare och ett par pannband som ska följa med i paketet sedan. Jag ska ta mer tid på mig och sticka lite mer för det är ju inte dags att skicka ännu.

Jag upptäckte att nu har jag så lite på mina minneslappar som tidigare var så många att nu kan jag föra över allt på en lapp. Det tyder på att jag varit dålig på att fota eller att jag tar med för mycket i varje inlägg. Ja ja, det får vara som det vill med det. Vi får väl se hur det blir framledes.

Det är ju F1-helg men den är så knasig i o m att racet går i Austin, Texas. Man får titta på det mesta i efterhand men själva racet ska jag se direkt för det börjar kl 21 i morgon kväll. Då blir det en nalleklänning påbörjad i alla fall. Apropå nallekläder så köpte jag 20 nallar till idag för nu gick det för första gången på många månader att beställa nallar igen. Så nu tog jag tjugo till för att vara på den säkra sidan. Jag vill inte bli utan nallar för det går ju åt en hel del till jul och då behöver lagret av färdigklädda nallar fyllas på.

Ja mina vänner, det här är allt jag har att bjuda på idag. Jag hoppas ni har goda dagar och att ni kan se det vackra i hösten trots att det mörknar och den kyliga fukten tränger sig in. Då får vi höja blicken och titta på träden som bjuder på ett så fantastiskt färgspel och bladen fortsätter att vara vackra och färgrika där de ligger som en matta också. Inomhus kan vi tända ljus, koka te och läsa en bra bok eller se på tv. Bara vara. Vi fortsätter ju vara rädda om oss och varandra för vi har mycket som vi ska hinna göra. Vi glömmer inte heller att vara snälla emot oss själva.

Jag hoppas ni har en finfin lördagskväll…………med eller utan änder på filtmattan

Tiden rusar iväg

Vips så är det söndag igen. Jag tycker tiden går så fort numera. Man hinner knappt börja på veckan förrän den är slut. Så har det ju inte alltid varit utan den känslan har kommit med åren tror jag.

Jag visade ju bild på tvättlapparna som jag virkade av börjor av bomullsgarn som jag fått från L B i Västerås. Dessa skickades tillsammans med 4 Jolly jacket, 1 Yemenväst och tre små mössor till Aspeboda Foundation for Children. Att göra tvättlappar är ett toppentillfälle att göra av med små snuttar av restgarner. Mössorna och den blå JJ samt de två orangea JJ är stickade respektive virkade i marino soft. Den rödmönstrade JJ och yemenvästen är virkade /stickade i garn från Rångedala.

Eftersom jag inte har stickat några sockor på evinnerliga tider och före dessa tider endast stickat ett par som väl inte blev de allra snärtigaste man sett så brukar jag ju köpa små barnsockor från Röda Korset sygrupp och sedan skicka iväg. I och med pandemin så blev det ju inte så värst många besök på RK men jag hittade ett gäng sockor på Tradera för ett mycket förmånligt pris. Dessa sockor ska jag skicka till Slättmissionen och de hamnar förmodligen på Rumäniens landsbygd. Jag skrev till Ingrid på Slättis för något år sedan och frågade om man kunde öronmärka vissa plagg och annat till gamla människor. Det kunde man och det gjorde mig glad. För de små kutiga och värkbrutna små tanterna behöver ju också lite extra värme. Så de här sockorna och de tre mössorna i tjockt garn från Rångedala ska märkas med ”till äldre”. Det känns bra. Mössorna fick hjärtan på sig men de är lätta att ta bort om man inte vill ha dem. Det är min dotter som gjort hundratals små hjärtan i regnbågens alla färger och som jag kan ha att sätta på lite allt möjligt.

Jag var en sväng till DollarStore i veckan och då hittade jag målarböcker och kritor till mycket bra pris. Jag brukar ju köpa lite sådant och slå in och lägga under granen på Home Hotel. Dessa paket slussas vidare till utsatta barn vid jultid. Jag ska som vanligt göra i ordning några nallar också och göra paket av. Jag tycker att jag gång på gång blir påmind om hur bra jag har det och att jag kan dela med mig.

En dag när jag öppnade mitt minimala postfack så låg där ett litet paket. Det var från en speciell vän B E och det var en liten bok och en sten. Boken heter Guldregn och är skriven av Carina Ovesson. Det är en mängd små korta budskap och de enklaste passade mig fint. Här är ett exempel : Ge dig själv tid och utrymme för att bara vara. Tillåt dig att andas ut. Kom hem till dig själv. Det är ju precis det som jag själv brukar ge som råd till andra och där satt de på pränt. Det är dock ett väldigt bra budskap tycker jag. Tack raraste B för din gåva. Stenen hamnar i vanten sedan.

Och vips……lika fort som det här inlägget började, lika fort tar det slut. Ni ska dock få en liten blomma av mig. Det är märkvärdigt så mycket blomster det är som spjärnar emot och tvärvägrar ge upp andan. Men å andra sidan är det ju väldigt varmt ute fortfarande. Åtminstone dagtid. Så här har ni en liten tuffing som blommar så vackert. Det ser ut som något slags kärringtand. En vild gissning som ni förstår men den är vild och vacker och ni får den av mig. Till glädje.

Idag har det varit blandad kompott vad gäller vädret. Både sol, blåst och regn. Höstväder helt enkelt men ändå inte kallt. T-shirt och jeansskjorta räcker än så länge för min del och jag får nästan dånis dimpus när jag ser folk som kommer i täckjackor/täckkappor och läderstövlar. Nu! När det är mellan 12 och 16 grader varmt på dagarna. Det finns ju somrar som inte varit så varma en gång men då hade man likt förbaskat sommarkläder. Jag tror folk helt enkelt klär sig efter almanackan och inte efter vädret. Ett annat alternativ är ju att det är jag som är knasig. Nåja, vi är alla olika och vi får göra som vi vill och det är ju en jädrans tur det.

Jag hoppas ni alla har en skön och vilsam söndag…….med eller utan vinterkläder

Tillsammanspaket och en överraskning

Jag gillar ju när man kan göra saker tillsammans. Det är kul och givande och alla som hänger med på det upptäcker att minsta lilla nål, tandborste, trådrulle eller säkerhetsnål är viktig och värdefull. Det finns ingen gåva som är för liten när det kommer till att hjälpa. Det som är en struntsak för oss kan vara något som betyder en stor skillnad för någon annan. Alltså fortsätter vi att få, att ge och att skicka. Busenkelt men så värdefullt.

Här är lite som har dykt upp hos mig. En del har gått iväg som ni får se och annat stannar kvar i min korg tills det passar in i något annat paket till annan destination. Men går åt, det gör det.

Här är ett par olika gåvor från min vän G som hittar bra-att-ha-saker lite här och där:

Ni kanske kommer ihåg att jag stod ute på altanen och gjorde remsor till lindor när det var lagom varmt och fint. Dessa lindor rullades ju ihop till rullar. En rulle blir det av ett lakan. Bilder finns tidigare i bloggen. Jag lämnade sedan rullarna till min kompis G som när hon haft tid och lust rullat dessa till fina lindor ihopfästa med återförslutningsbar tejp. Det blev över två kilo. Så en stor del av dessa lindor och en del smått och gott från tidigare blev ett eget paket som jag skickade i G:s namn. Det gick till Slättmissionen i Skara så en del hamnar i Afrika och annat i Rumänien. Här ser ni den lilla sändningen som består av 1,7 kg lindor i botten, alla kammar jag fått, två par strumpor och ett syset samt en liten handduk.

Ett riktigt bra tillsammanspaket.

Ytterligare ett tillsammanspaket blev ihopplockat, packat och ivägskickat till symaskinsvirtuosen i Hålanda. Ni vet kvinnan I, hon som syr husmorspåsar och som lägger i smått och gott som hon får tillskickat sig och som har själv. Dessa påsar går sedan till bl a kvinnor i flyktingläger. Hon syr ju även gosedjur till barnen i form av taxar, kattor och nallar. Helt fantastiska små godingar. Jag brukar skicka lite tyg då och då och när jag är i affärer typ DollarStore så köper jag alltid lite extra, tandborstar kostar t ex 20:- för tio stycken och 75 plåster kostar en tia. Förra veckan hittade jag även gummisnoddar där till kanonbra pris för dessa brukar vara jättedyra för några ynka magra snoddar.

Så här blev det tillsammanspaketet:

Två stora buntar tyg, ett rött och ett blått, massor av småspolar med sytråd, 5 förpackningar synålar och en kam blev min vän Gs del i paketet. Tack snälla G.

Broderigarn, trådrullar, nålbrev, säkerhetsnål och ett måttband kom som gåva från familjen L S här nära mig. Tack familjen.

Tyget till höger på bilden, 350 plåster sorterade i olika storlekar, 100 knappar, en stor påse gummisnoddar, 10 kammar och hårspännen kom från mina gömmor. Jag köper när jag hittar billigt och spar undan.

Det här var också ett bra tillsammanspaket. Tillsammans. Det är ju ett så bra ord och det är även ett kraftfullt ord för vi är mycket mer kraftfulla tillsammans och kan uträtta små underverk för dem som faktiskt inte har någonting mer än det de går och står i. Vi har det så bra och jag blir så glad när vi kan gå samman och ge med öppna varma händer.

Jag vet att flera av mina bloggläsare drar åt samma håll som jag. Det stickas och virkas, sys och skickas och donas. Det gör mig så varm i hjärtat att veta att vi har kvar vår omtanke om människor och att vi bidrar till att värma frusna. Både stora och små.

När jag först läste om Panzisjukhuset i Kongo Kinshasa och dr Denis Mukwege för många år sedan och fick beskrivet hur mammor fick gå ifrån sjukhuset med sina nyfödda barn insvepta i tidningspapper för att de inte skulle frysa ihjäl på nätterna då gick mitt hjärta nästan sönder och jag kastade mig med liv och lust in i insamlingen av mössor och yemenvästar som skulle ges som gåvor till mammorna om de kom och födde säkert på sjukhuset. En liten mössa kan rädda livet på en bebis. Jag har aldrig räknat hur många små mössor jag stickat sedan dess men det är en väldig massa. Likadant med yemenvästar. Det har blivit många sådana också under åren och jag stickar en lite då och då nu också.

När jag ser bilder på fattiga människor på Rumäniens landsbygd där barnen går barfota i snön och knappt har kläder på kroppen då vill man bara ändra hela världsordningen och få vara den som bestämmer över allt och alla. Bara för en enda dag. Det skulle räcka. Det får jag dock inte så därför fortsätter jag mina envisa kamp. En droppe i havet är det. Javisst. Men i alla fall en droppe. Om alla fixade en droppe så skulle vi snart ha ett helt hav.

Jag ska avsluta det här inlägget med att prata om att nallarna som vi köper på nätet och som heter Fabler björn har varit slut för nätförsäljning i evigheter. Jag brukar ju köpa tio i taget och sticka klänningar åt dem. Jag fick tidigare en liten hög nallebyxor tillsända mig från Hålanda så då kunde jag sticka yemenvästar åt dessa nallar. Men som sagt nu har det varit tvärslut på nallar men jag har fortsatt att sticka just dessa småkläder när jag tittar på F1, träningar, kval och race. Så jag har lite extra liggande. Men jag vill ju för hunnan ha nallar också.

Min dotter kom hem till mig i torsdags och vi åt varsin räkmacka och drack kaffe och kan ni gissa vad hon hade med sig………….TJOHOOOOOOOOOOO!

20 stycken Fabler björn! Ni kan ju ana hur glad jag blev. Det var barnbarnet som tillsammans med en arbetskamrat varit iväg på stormöte med jobbet och det hölls i min hemstad Västerås. På hemvägen gick de in på det stora Fabler björnvaruhuset och där plockade världens bästa barnbarn åt sig tjugo nallar efter anvisningar från sin mor. Så nu har den gossen Eskilstunas gladaste mormor.

Ja inte nog med den glädjen. Här står glädjen högt i tak må ni tro. Det ringde på min dörr och min kompis A lämnade över en påse med orden: – de här är till dig för det är kanelbullens dag idag. Två finfina kanelbullar låg det i den påsen. Fast inte så länge. Dom var jättegoda. Tack världens bussigaste A.

Ja nog är det en vardagslycka att ha möjlighet att ge även om det är smått. Det viktigaste är att man ger av hjärtat.

En stor vardagslycka är ju också att få. Få bullar eller få hjälp med att fånga upp 20 nallar. Ingen lycka förtar den andra och jag är så tacksam för att jag har möjlighet att ge och glädjen i att ta emot.

Vardagslycka för den här lilla tuffingen måste väl vara att den överlevt både sista gräsklippningen, kalla nätter och fötter som gärna trampar ner. Ni får den av mig för att ni ger mig vardagslycka när ni hälsar på här hos mig.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin och solig söndag……..med eller utan nallar

Bokbytardag, gåvor och äpplen

På sensommaren tog jag en cykeltur och hamnade då vid Sörmlandsgården. Sörmlandsgården är ett friluftsmuseum som ligger på Djurgården i Eskilstuna. Här ligger hus som visar en mellansvensk gård från tiden kring mitten av 1800-talet.

När jag kom så var det bokbytardag och det passade mig ju alldeles förträffligt. Klokt nog hade de ställt ut bordet på gården så man kunde gå runt utan att behöva komma för nära varandra om man vill hålla avstånd. Jag var först där så jag hade ingen att trängas med utan jag lämnade mina böcker på bordet och så började jag leta efter nya.

Det blev några böcker som fick följa med hem. Den om Mengele håller jag på med nu och tankar och funderingar över hur ett älskat och omhuldat barn kan utvecklas till ett monster rullar runt i huvudet. Överlevande tvillingar uttalar sig och berättar i boken hur de blev skilda från sina föräldrar och det är alldeles förfärligt. Jag är bara i början på boken och den går långsamt att läsa för man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Det är ingen bok jag kan sträckläsa. Jag har läst mycket om andra världskriget och de värsta aktörerna där och det är skrämmande. Nyligen läste jag en bok som heter Tatueraren i Auschwitz, en bok som bygger på en sann berättelse. För mig är det ju viktigt att ha en historia bakåt. Av den borde världen och människorna lärt sig något men med tanke på hur det ser ut idag så har dom tydligen inte det. Inte de som bestämmer i alla fall.

Elsi Rydsjö-boken valde jag bara för att återuppleva lite nostalgisk läsning. Det var en fristående bok i en serie. Jag gillar ju att läsa hela serien när jag är igång men nu fanns bara den här och det var lite mys att läsa den.

Det ljuva livet skriven av Britt Ekland med spökskrivare var väl inte den bok jag trodde det skulle vara. Jag tänkte att det skulle vara någon slags biografi eller något men det var en skönlitterär bok. I o f s inte dålig men det var inte det jag förväntade mig. Kom sedan på att hon skrivit en bok som heter True Britt och det var hennes självbiografi. Hon har ju levt ett annorlunda liv. Gift med Peter Sellers som väl inte var helt som han skulle och sambo med Rod Stewart och lite andra kända personer. Men den här boken var lättläst och har fått gå vidare.

Vrålstark & skiträdd en bok om Marie Göranzon och hennes liv på Dramaten med start från elevskolan. Den är berättad av Marie och nedtecknad av Stina Jofs som skrivit fler biografier bl a tillsammans med tidigare statsministern Ingvar Carlsson.

Jag hade lite svårt att komma in i den från början eftersom den var skriven på ett sätt som jag inte var van att läsa på. Det var ibland en berättelse och ibland frågor och svar. När jag i alla fall gav boken en chans så var den bra. Väldans intressant tycker jag. Så om någon av er läsare vill ”ärva” den av mig för den är färdigläst så kommer den som ett brev på posten. Med Postnord så vi får hålla både tummar och tår för att den kommer fram. Först att höra av sig får den.

Boken av Jessica Stirling handlar om livet i London 1919 efter att första världskriget tagit slut. Den boken har jag inte läst ännu så den ligger till sig i högen ihop med en flock andra böcker.

Det är lite kul med sådana här bokbytargrejer för då får man med sig böcker hem som man annars inte skulle ägnat en tanke åt att läsa. Om jag skulle betalt för böckerna var det nog bara boken om Mengele som hade fått följa med hem. På det här sättet fick jag ju vidga mina läsvyer lite extra och det var bara kul.

Man har väl en rackarns tur när man har kompisar som ringer på dörren och lämnar en påse med tre härliga munkar. Bara sådär. Kan meddela att dessa lade sig som bomull på de volanger jag redan har kring midjan. Men sk*t samma, man lever bara här och nu och då gäller det att passa på så man inte missar något. Gott så ända in i nordens. Tack snällaste A som så ofta sprider vardagslycka.

Nu kommer det något nytt och skojsigt. En dag när jag öppnade mitt postfack så låg där en ganska stor kartong och jag blev genast villrådig för jag hade ju inte beställt något. Jag for in som en raket för nu var jag nyfiken för jag kunde inte se vem som skickat paketet utan bara firmanamnet på varifrån det kom. Men kan ni tro, det var symaskinsvirtuosen i Hålanda som skickat ett paket till mig. Till mig! Här ska ni se något nytt och spännande som jag inte visste att det fanns faktiskt.

Det var blommor i kartongen! Och choklad och ett kort. Man får nästan dåndimpen! Titta så fina de blev i vasen. Tusen tack snällaste I. Tänk vad du kan hitta på. Guldkant på tillvaron och vardagslycka.

Ja då är vi nästan inne på slutklämmen för idag och nu ska vi avhandla ämnet äpplen. Lite kort då bara. Om ni minns de där träden som var sedan Hedenhös som jag tog kort på tidigt i våras. De som var klippta så det blev som ett tak. Nu bär de frukt må ni tro och jag tycker hela trädet är så vackert. Här kommer dock en bild på den närmaste blad- och äppelgrenen. Jag tycker trädet är så häftigt. Det ser ut som stora bollar av blad och äpplen.

Lite tidigare på gatan såg jag de här mystiskt äppelliknande sakerna. Är det äpplen eller? Det är en buske som var proppfull med dessa frukter i alla fall. Man hittar nya saker som man inte har en aning om vad det är ganska ofta fast man börjar bli bra gammal. Det är lite kul.

Nu är ju hösten här även om den tassar in så försiktigt men nu börjar ju bladen på min syren gulna och då är det höst på riktigt i min lilla trädgård. Igår kväll var jag av någon anledning frusen vilket jag i stort sett aldrig är men då tog jag och kokade choklad och stoppade in fötterna i ett par gosiga tjocka sockor. Sedan satte jag mig i fåtöljen och tänkte för mig själv att nu är det höst. Gosesockor och varm choklad får vara symbolen för att värmen är på väg bort och kylan på väg in. Fast jag gillar ju det så jag klagar inte.

Ni fortsätter väl att vara rädda om er och varandra för nu ser vi framåt och siktar på julen och då ska alla vara med.

Jag hoppas ni alla har en fin om än kylig söndag…….med eller utan mumsiga munkar

Samlat i ladorna

Nu när det stundar bistrare tider så får man försöka se till så att man har bunkrat upp och har lager på väldigt många saker. En del saker köper jag ju på mig i vilket fall inför höst och vinter. Förr när kroppen tillät så älskade jag att gå i skogen och plocka bär och svamp och se till så det fanns ett lager i burkar och i frysen. Numera köper jag av en äldre thailändsk kvinna som brukar stå på torget och sälja. Hon och hennes man har en liten kolonilott också där de odlar tomater, squash och gröna bönor. När hon börjar komma med sitt lilla bord och stå i Smörparken så är jag där som ett skott och handlar. Jag handlade bl a 1,3 kilo gröna bönor som jag ”snoppade” och skar i bitar medan jag tittade på tv. Multitasking eller på ren svenska ….göra flera saker samtidigt…ni vet, det där som vi damer är särskilt bra på. Lite okonventionellt kanske att sitta skräddare på dagbädden och fixa och dona med det men det går finfint, jag lovar. Sedan i med lite lagom i en enliterspåse och så har jag att ta fram småportioner som är klara att tippa i grytor eller annat. Det blev en väldig massa småförpackningar av en halv bärkasse bönor.

När jag var ute och hojade och tog en tur till ICA Ekängen, en butik som jag sällan handlar på men det är fin cykelväg dit så så fick det bli. När jag skulle hem cyklar jag genom ett villaområde och utanför en hög häck stod en vit pall med en påse kantareller på och en skylt som sa att varsågod och ta och swisha 40:- till xxxxxxxxxx. Nu har ju jag en telefon som är modellen straxt efter Moses stentavlor så inte har jag någon swish på den inte. Nästan inget annat heller. Jo jag kan ringa och skicka sms och det räcker för mig. Oftast. Nu körde det ju ihop sig men jag tog hojen och for runt och kom in på gatan som ledde fram till huset. Parkerade och viftade åt en karl som satt och pratade i telefonen mot husväggen en bit bort. Han ropade på sin fru som kom ut och bort till mig. Jag sa att jag ville gärna köpa svampen men jag har inte swish. Kan jag betala kontant? Ja det gick fint. Hon flaxade iväg och hämtade svamppåsen på andra sidan huset och häcken så ingen annan skulle hinna före mig. Så fick jag mina fina kantareller. Hon sa att hon gick med hunden i skogen och hittade så mycket så hon hade fullt nu i sina förråd. Det var ju toppen för mig.

En liten bit bort från det området ligger ett koloniområde där folk har små gulliga hus och odlingar. Det området är stängt för allmänheten under hela året förutom en dag då det är öppet hus. Då får man gå runt som man vill och titta och man har möjlighet att handla lite grönsaker också. Det gjorde jag givetvis och detta är vad jag fick med mig hem. Tomaterna hamnar ju direkt på köksbordet och äts som godis. Jag tar en näve när jag går förbi. Jättegott. Rödbetorna kokade jag men de hamnade då inte heller i ladorna för att ätas senare utan de slank ner på ett par dagar. Så himla gott. Bönorna förvälldes och hamnade i frysen och de små squashen hamnade i en gryta.

Så gick tiden och det var dags att köpa både blåbär och lingon av min vän i Smörparken. Hennes bär är så noga rensade så det är bara att skölja och lägga i syltgrytan. Blåbären fryser jag in direkt för de är så bra att ha en liter och kunna skaka ut en handfull då och då och lägga i naturell yoghurt. Nyttigt och gott istället för att köpa den smaksatta yoghurten som innehåller vanvettiga mängder socker. Jag köpte ett kilo lingon som blev två stora burkar sylt. Det brukar räcka fram tills det är dags att köpa nya lingon året efter. Finemang! Tänk så mycket vi har i vår natur som är gratis. Här skulle det sitta ett jättefint kort som jag tog på marknadsbordet som var fullt med lingon och blåbär och annat. Men, nu är vi där igen i att ni får tänka er hur det ser ut för jag har lyckats slarva bort kortet. Finns inte i datorn eller i kameran. Puts väck! Istället får ni se en bild på syltburkarna, en äppelkaka och en grönsaksgryta samt två glas te som ska in i kylen. En mycket märklig och ganska ointressant bild men va fasen man kan ju inte få till det jämt.

Från min vän L som tillsammans med sin man och två hundar bor på en ö från vår till höst fick jag både björnbär och krikon. Hon hade även gjort saft och små burkar med sylt eller gele.

Igår när jag promenerade ner till stan för att träffa en vän och luncha tillsammans med henne så såg jag två gula höstpåminnelser. Det första var att den stora hängbjörken på sidan om trottoaren där jag går har börjat hösta till sig på ett lustigt sätt. Björken är gigantisk men det var bara en hänggren som gulnat. Så det smyger på oss nu.

Sist ut idag blir den här kaxiga lilla solrosen som banne mig stretar emot och inte ger upp. Den lyser som solen och är så vacker och ger goda energier och ett framkallade ett leende hos mig. Liten, stark och vacker.

Nog är det väl vardagslycka mina vänner att vi har så fint här i Sverige att vi om våra kroppar tillåter det kan gå ut i skog och mark och samla inför vintern. Vardagslycka för mig som inte längre går i skogen är att kunna gå ner till torget och handla obesprutade frukter, grönsaker och bär.

Vardagslycka är också att kunna promenera och se naturens växlingar så tydligt. Det är vackert men ibland lite sorgset innan naturen exploderar i underbara höstfärger som bara gör en så glad. När sedan den riktigt mörka hösten sätter in så får vi tända ljus och mysa inne. Det är härligt det också och det är en lite mer avslappnad årstid då man inte behöver klippa gräs, måla verandor eller olja altaner. Då kan man sitta i fåtöljen, sticka nallekläder och vippa med tårna och bara vara nöjd med att livet är lugnt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin tisdag…….med eller utan höstfunderingar och syltburkar

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag