Fruktnät och bomullsrondeller

Har man en dotter som är flink i fingrarna så tar man tacksamt emot hennes alster och dessa får följa med ut på marknad. Det senaste hon gjort är en massa fruktnät och virkade bomullsrondeller / pads.

Affärerna ska ju börja ta betalt även för de små plastpåsarna och då är det ju bra om man har något annat att plocka frukten i. Näten kan man ju virka av återbrukat garn.

Både bomullsrondellerna och fruktnäten är virkade i bomullsgarn. Nu har jag ju läst att bomullsgarn inte heller är så bra för miljön då det används mycket medel för att framställa det. Man blir snurrig av all information. Det ena är inte bra och det andra är inte heller bra. Det som är toppen i januari är botten i december. Som sagt, man blir snurrig när man försöker göra rätt både för sig själv och miljön. Hur man än vänder sig har man ändan bak. Man får väl helt enkelt gå efter vad man själv tycker är bäst.

Jag hade i alla fall med mig nät och rondeller ut på marknad och de gillades faktiskt. Så om ni känner er manade så finns mönstret till bomullsrondellerna här . Dottern använde sig av grundmönstret till en viss del men trixade till det lite efter eget tycke och smak.

DSCN0161

DSCN0177.JPG

Jag hoppas ni alla har en fin lördag…….med eller utan virkade fruktnät

 

Pensionist……..jipppiiiiii

Ja jädrars.  Nu har jag ju i o f s varit pensionär i två år redan men det var för att jag tog avtalspension vid 63. Nu har jag blivit ”riktig” pensionär och har alla de förmåner som följer med det.

Här i kommunen får panchisar åka buss gratis mellan kl 9 och 14 alla vardagar samt under obegränsad tid på helger. Det är ju kanoners för då kan jag ju ta bussen till Torshälla och köpa lite garn då och då. Skulle jag inte ha busskortet skulle den turen kosta mig mellan 48 och 64 kronor tur och retur beroende på vilket slags betalning jag väljer. Dyrt. Då blir det inte många resor det kan jag säga. Men nu kan man flänga runt av hjärtans lust om man nu vill det. För min del är busskortet ett verktyg till att kunna utföra olika slags önskemål jag har. T ex att åka ut till Rusta eller Jula och köpa något som jag absolut behöver t ex en skräptunna med ugglor. Ett måste i varje kvinnas hem faktiskt. I det här fallet så var det min dotter som fick den här charmiga pjäsen. Den fina blomman som skymtar vid sidan av har jag fått av grannarna A och B.

DSCN0100.JPG

Något som inte funkar med bussen är att frakta skräp och skrot till tippen. Då får man plocka fram den trogna hojen och packa både fram och baktill och sedan fräsa iväg. Tjugo minuter dit och tjugo minuter hem det blir fin motion för mig som av naturen är alldeles förfärligt lat och bekväm. Så det har blivit några vändor i sommar med diverse säckar, påsar och kassar. Det är fin cykelbana i stort sett hela vägen så det är helt ok att hoja.

DSCN0132.JPG

Nu tror ni att när jag äntligen är pensionist så är jag ju så mycket ledig och hinner med massor av saker. Det ena är sant, jag är ledig mycket men jag hinner inte med särskilt mycket tycker jag. Dagarna går så fort och vips är det dags att gå till sängs. Jo man hinner ju med lite smått varje dag men de där riktigt stora underverken och grejerna som man borde göra lyser med sin frånvaro. Men sk*t samma det kommer ju en dag i morgon också. Jag har nog svart bälte i att skjuta tråkiga göromål framför mig. Måntro de kanske förångas och går upp i rök och dis eller bara som genom ett herrans under försvinner från min måste-göra-lista.

Något som jag i alla fall har tagit mig för med är att klä om min urfula strykbräda. Tyget var blekt och sprucket på kanterna så nu var det dags. Jag tog ett gammalt påslakan som det förmodligen var antikvärde på och klippte isär och sedan var det bara att gå loss med en massa klämmor och häftpistolen. Resultatet blev enligt mitt sätt att se det lysande och jag är helnöjd. Det som blev kvar av påslakanet blir tygblöjor till något behövande land.

DSCN0114

DSCN0124.JPG

Någon av er som tror att jag kommer att ligga i som en utter och stryka mer än vanligt nu när jag fått till en så snygg strykbräda? Nääää, jag tänkte väl det. Jag stryker egentligen bara dukar som jag ska ha med mig ut på marknader men då blir det ju roligare att stryka dom plättarna i alla fall.

Det här med att få vara pensionist. Tänk så bra jag tycker att jag har det. Jag är hyfsat frisk och har intressen och ett bra socialt skyddsnät med familj och vänner. Jag kan komma och gå som jag vill, göra vad jag vill när jag vill. Jag måste inte släpa mig upp i ottan varje morgon och gå iväg till bussen. Efter 46 års arbetsliv så är jag ledig. Varje dag. Jag har det så bra.

Livet ser bra ut för mig även om jag hade önskat att det varit annorlunda. När mannen gick bort stannade världen och tiden och livet vände. Det tog tid och tar fortfarande efter tre år tid att komma igen. Jag har egentligen inga problem med att vara ensam för jag trivs skapligt bra i mitt eget sällskap men det här är ju ingen självvald ensamhet. Jag hade helst sett att vi fått många många fler år tillsamman då båda var pensionister och kunde fara runt och göra det vi tyckte om. Det blev inte så och jag kämpar fortfarande varje dag med att hantera olika saker och känslor som dyker upp. Det är inte helt lätt men livet börjar kännas ”lugnare”. Jag är en krigare och kommer aldrig att ge upp för jag har ju ett fortsatt liv att leva.

Jag hoppas ni alla har en riktigt härlig söndag……..med eller utan sällskap

Lite av varje

För lite sedan stod jag och min kompis på Malmköpings gammeldags marknad. Jag brukar ju gå runt och ta bilder på lite olika saker men det hanns inte med den här gången. På vägen till ”damrummet” sprang jag dock på den alltid lika glada och trevliga Maria som har Orkidé Smycken och där passade jag på att ta kort på hennes fina hjärtan. Vissa människor träffar man ju bara på olika marknader och det är lika roligt att ses varje gång. Den här marknaden är toppen och jag var nöjd med resultatet av den när jag for hem.

DSCN0096.JPG

Av min vän G fick jag en så fin gammal förbandslåda i trä. Det är väldigt mycket nostalgi i sådana gamla ting. Jag älskar saker som har varit med länge och använder hellre dem än alla plastgrejer som finns överallt i miljontal. Nu fiffilurar jag bara på var jag ska ha den för jag vill ju inte fylla den med förbandsmaterial och ställa in den i ett skåp. Nej ute något av rummen ska den vara så jag kan se den varje dag.

DSCN0060.JPG

DSCN0059

När jag skulle hoja till dottern en eftermiddag så fick jag sällskap på cykelbanan. Den figuren var dock något saktfärdigare än jag så jag insåg att det där är rent livsfarlig för den.  Jag stannade cykeln och instruerade den om att det här var ett totalt olämpligt ställe att vara på för en liten snigel. Jag fick upp den på ett par blad eftersom jag inte ville lyfta den i skalet och så fick han/hon/den/det en liten luftfärd över till andra sidan cykelbanan. Nog är dom väl vackra i alla fall och tänk så behändigt att bära med sig sitt hus.

DSCN0092.JPG

Undrar om det hjälpte att jag berättade om trafikregler och annat matnyttigt eller om det var för döva öron(!?) precis som med den förgrönade anden som låg och vilade mitt i bussfilen för några år sedan och som jag läxade upp med trafikregler till de övriga bussväntarnas stora glädje.

Här är i alla fall två som håller sig där dom ska vara. I vattnet. När jag först såg dem så var de tätt ihop men innan jag fått hejd på hojen och kommit av den samt fiskat upp kameran ur handväskan då hade scenen ändrat sig och jag såg bara två svanändor sticka upp ur vattnet.  De kom upp och försvann ner igen. Hela tiden gled de längre och längre ifrån varandra. Det hjälpte inte att jag besviket frustade näääääää. Hjälpte inte ett dugg. Till slut var det visst slut på rumpuppvisandet och de var enligt mitt sätt att se det på rätt köl igen men långt ifrån varandra. Men va’ fasen, rosor är rosor om än i sprucket krus och svanar är svanar om än en bit ifrån varandra.

DSCN0050

Nog är det fint att svanarna håller ihop hela livet. Det är ju så man vill ha det själv också.  Kärlek.

Vardagslycka är att se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Jag hoppas ni alla har en finfin onsdag………med eller utan sniglar och svanstjärtar

 

 

Envis som en röd gris

det sa min mamma att jag var och det är nog sant. För några veckor sedan var jag ute och for med cykeln och hade lämnat grejer hos Röda Korset och handlat grejer på ÖoB och var på väg hemåt. Såg då att dom hade stora gröna växter utanför EMs varuhus så jag cyklade in och tittade. Då sålde de tuijaplantor för 59:-. En sådan ville jag ju ha men nu var ju cykeln redan fullproppad med påsar och på pakethållaren hade jag två kvastskaft. Jag cyklade hem och fiffilurade lite men dagen därpå for jag tillbaka och köpte en tuija. Ägaren stod och vattnade och han undrade hur jag skulle få med mig den där. På cykeln förstås sa jag och då skrattade han. – Jaha du är en sån sa han och jag undrade vad han menade och då sa han att han brukade bo i Thailand och där får folk med sig hur mycket som helst på sina cyklar. Vi skrattade och skojade lite men sen var det dags att lasta.

Jag är 157 lång (och ta mig fasen snart lika bred) och hela plantan med kruka nådde mig till nyckelbenet. Jag vecklade ut min medhavda blå påse från det kända möbelvaruhuset ni vet och lade ner plantan i den. Om krukan hade jag knutit en plastpåse så inte jorden skulle ramla ut och på motsatta kortsidan av den blå påsen vek jag in kanten så toppen på plantan hade fritt och bra och kunde vippa glatt när vi åkte över trottoarkanter och gupp.

DSCN0045

Sen var det ju bara att förankra påsen i styret efter konstens alla regler. Skulle de små handtagen som den hängde på styret i ge sig så var ett långt handtag förankrat i ringklockan. Så om det ena släppte så skulle inte hela fadderasket ramla i backen direkt utan jag skulle ha tid på mig att stanna och fixa till förödelsen på något sätt.  Ibland är det bra att vara envis och se till så att man kan klara sig själv. Jag har vänner och grannar som alltid erbjuder sin hjälp men jag försöker alltid själv först. På något sätt känns det lite som att jag utmanar mig själv att hitta på lösningar och bevara min självständighet så mycket det går.

Jag älskar min gamla cykel. Tänk så smidigt det är att hoja. Man tar sig fram på ett enkelt sätt och gratis är det också plus att man får röra på sig ute i friska luften. Den här gamla Monarken är ju från 90-talet och byggd som en ardenner och passar mig perfekt.

Ett helt annat slags åk blev vi presenterade för jag och min vän T när vi var i Sundbyholm. Vi stod och beundrade den här saken

DSCN0070.JPG

Jösses vilket åk. Det var så mycket finesser så det var galet. Panelen fram såg ut som cockpit på ett flygplan. Jag ger mig tusan på att man kunde värma matlådan någonstans på den också. Himmel och plättar. Sitta i den där måste ju vara som att sitta hemma i soffan. Efter ett par minuter så kom det en karl fram och det visade sig vara en gammal kollega från jobbet och han ägde det här åket. Han var mycket stolt och vi gjorde honom glad genom att titta beundrande. Men hörrni, jag tror inte att han ens skulle ha övervägt att släpa hem en stor yvig tuija med jordig kruka på sitt oerhört välputsade åk så om man då jämför nyttan så leder min gamla damtralla med 1-0. Eller vad säger ni.

En liten vardagslycka ramlade in i form av en morotskaksbit. Mums. Precis lagom. Tack snälla B

DSCN0020.JPG

Jag upptäckte just att jag haft bloggen i 7 år. Inte undra på att jag börjar mattas och det blir glesare och glesare mellan inläggen.  Jag tycker ju det är roligt men ändå så upptäcker jag att oj och hoppsan så lång tid det gått sedan jag bloggade sist.   Jaja, det får väl bli som det kan. Så länge ni tycker det är roligt att gå in här och läsa så länge håller jag väl på.

Jag hoppas ni har det kanoners…….med eller utan välputsade lyxåk

Jag och min telefon

Jag har ingen som helst ordning på mig trots att jag är så gammal som jag är. Ta det här med telefonen t ex.

Jag började använda mobiltelefon för tre år sedan då jag blev ensam och övertog mannens mobil. Före det hade jag inte haft varken lust eller intresse av att ha en sådan. Känner inte att jag behöver vara nåbar dygnet runt och pratar helst i telefonen hemma och inte på bussen, banken, ICA, gator och torg.

Mannens mobil var så pytteliten så den gick knappt att hålla så dottern och barnbarnet köpte en ny åt mig. Jag vill bara ha en telefon som går att ringa och skicka sms med. Det räcker för mig. För mig ska en telefon vara en telefon och inget annat.  Datorn har jag hemma och den utnyttjar jag varje dag för olika ändamål. Jag har ju inte facebook, instagram och andra sociala media och känner heller inte att jag måste ägna dagarna åt att hänga med i vad andra gör dagligen och stundligen. En del meddelar verkligen vad de gör stundligen……jag ska ut och handla…..jag har kommit hem nu från affären…..nu ska jag laga mat……nu har jag lagat mat…….o s v. Helt ointressant.

Jag märkte ju på den tiden jag jobbade hur kollegor höll koll på varandra via facebook. Det tyckte jag var lite creepy faktiskt. Hur kan man orka och vilja hänga på  kollegors sidor och ha stenkoll och sedan skvallra om det? Jag har ett eget liv att leva och kämpa med och det räcker verkligen till. De människor jag är intresserad av vill jag träffa och umgås med och inte bara följa i media.

Nåja, jag fick en ny telefon och som barnbarnet sa ” den har stora siffror och är för gamla människor”. Där höll det på att skita sig för den gossen och arvet höll på att frysa inne kan jag säga. Vadå gammal? Hmmm……hade jag varit en bil hade jag varit antik för över trettio år sedan så ja, kanske. Men näääääää.

Så här ser den ut i alla fall min lilla teletut, inte mycket större än en tändsticksask.

DSCN0090

I utfällt läge med stora fina tydliga siffror *S*. Ni vet, för gamla människor.

DSCN0091.JPG

Jag har som sagt ingen egentlig vana vid att bära omkring på en telefon och det innebär att jag mycket, mycket ofta tappar bort den. Lägger den lite här och var och i bästa fall kan jag maila dottern eller någon kompis att ringa mitt nummer så jag kan leta efter den.

Ibland hittar jag den direkt och ibland inte. Ofta har den legat och laddat ur också eftersom jag väldans sällan kommer ihåg att ladda den. Ja jisses så man är. Nu sista gången jag tappade bort den var runt min födelsedag i början på maj. Då var den spårlöst borta i tre-fyra dagar och jag letade som en tok på alla andra ställen där jag glömt den tidigare men ingen liten telefon fanns att se.

När det gått tre eller fyra dagar skulle jag tvätta och när jag plockade ur fickorna på kläderna hittade jag den lilla luringen i fickan på ett par brallor…….i tvättkorgen.  Ibland blir jag så trött på mig själv men det var fasen så mycket enklare förr när telefonskrället satt fast i väggen. Då hamnade den aldrig bakom tv-apparater, i hyllor, i fel handväska eller i tvättkorgen. OM man nu som genom ett herrans under lyckas hålla ordning på var man har telefonen så måste man ju komma ihåg att mata den också. Nääää, jag känner att jag inte riktigt har disciplinen som man skulle behöva ha. Dumma mej!

Jag har ju en bästa vän och kamrat som ringer varje fredag. Eller varje fredag när jag hittar telefonen / har den laddad. Han är viktig i mitt liv och jag är oändligt tacksam över att han fortfarande fortsätter att åtminstone försöka ringa mig trots att jag är en drulle.  Vid något tillfälle mailade han mig detta: ”Ibland, eller mest hela tiden undrar jag varför du överhuvudtaget har en telefon”.  Tror faktiskt inte han är ensam om att undra just det.  Nåja det är som det är och jag har i alla fall blivit lite bättre. Med betoning på lite men rätt som det är så har jag stenkoll på rubbet. Vilket år som helst. Jag lovar *korsar fingrarna bakom ryggen*.

På det här gnöliga inlägget får jag väl lov att lägga till ett par vardagslyckor också för att balansera det hela.

Gullvivor från en vän som kom på besök och som tog mig med på utflykt häromdagen. Hon hade fullt av sådana här gullvivor på sin gräsmatta. Nog är det väl fantastiskt vackra färger. Tack raraste T.

DSCN0075.JPG

På utflykten till landsbygden som ligger så nära stan men som jag aldrig tidigare besökt var det så här vackert.

DSCN0073

Jag hoppas ni alla har riktigt fina dagar…..med eller utan mobiltelefon

 

 

Äntligen klara

Nu har jag gjort allt jag skulle göra.  Nästan. Kvastarna är klara och dukarna strukna men gökuret har inte fått sina nya visare. Men serru det kommer nog en dag när jag är sugen på att dejta göken. F ö levde gökskrället farligt häromsistens när barnbarnet och dottern var här och vi spelade spel.

Det flaxas vilt med armar och ibland även med benen vid spelbordet. Jag hade slagit upp en väldans stor mugg med kaffe men den fick sig en snyting så den välte. Över mig, över bordet, ner på golvet och eftersom det inte finns något rakt  i det här huset så rann givetvis kaffet i sydlig riktning.  Just i den riktningen var gökuret parkerat på golvet och banne mig om det inte rann ända fram innan dottern hann fram med trasan.

Själv fick jag rulla ihop klänningen och försöka ta mig ut till toan med kaffet rinnande efter benen. Ja jädrans. Så kan det gå. Men vi har förfärligt roligt när vi ”leker”.

Hmmm…….kanske vore läge att fixa till gökuret innan nästa speldag för då vet man aldrig vad som händer.

Något som i alla fall är klart är målning, dekorering och lackning av kvastarna samt överdragens trådar är fästa så nu sitter de på plats.

DSC04104.JPG

Små dukar är strukna och ett par kuddvar från Kan o Vill har fått innerkuddar.

DSC04078.JPG

Jag kan väl inte för mitt liv påstå att jag legat i som en utter men jag maler sakta på. Ibland. Ibland inte.  Det har varit tunga veckor ett tag nu men det får reda sig.

Vackra vårblommor från landet är så rart på bordet. Tack snälla B.

DSC04123

Varenda gång jag tar ett kort av något på bordet så påminns jag om att det snart är ett år sedan som jag bytte köksbord från ett stort som en landningsbana på ett hangarfartyg till ett mycket mindre med nedfällbara klaffar. Det nya köksbordet är ju inte nytt utan ganska gammalt. Från 40-talet. Jag hade bestämt mig för att måla om det och sandpappra lite här och där. Har jag gjort det? Nä, det har jag inte. Som sagt det går banne mig inte fort någonting numera. Jag känner inte igen mig själv och ibland är det faktiskt ganska skrämmande.  Nya tag måste tas och det blir nog lite lättare nu när det blir sommar hoppas jag. Livet är fullt av tappade sugar så inte ska det bli en till härifrån inte.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag…….med eller utan sysslor

 

Dom är här nu

DSC04106.JPG

Maskrosorna alltså. Det är mer än en vecka sedan jag tog den här bilden och jag tyckte då att de var så vackra. Precis som små glada solar mitt i allt det gråa och cementiga. Idag när jag gick till sophuset så var den här plantan inte alls ensam och unik utan det var fullt med plantor som letat sig upp mellan garageväggen och asfaltskanten. Det är märkligt att dom kan växa precis var som helst där man inte tror att något skulle kunna leva.

Jag upptäckte att när de blev väldans många så tyckte jag inte att de var underbart vackra längre utan tänkte bara att jag måste se till att ta dem innan de blir dunbollar. De första gula fina uppskattar jag lika mycket som jag uppskattar första tussilagon, krokusarna och scillan. Sen blir dom mest till besvär eller  i alla fall irritation när dom parkerar sig på gräsmattan. Nåja den dagen den sorgen.

Mer gult och vackert kommer i form av vardagslyckor.  Gula vackra blommor som jag fått av min granne A-M, min dotter och min vän G. Gula blommor är det allra vackraste jag vet och jag blir lycklig inuti av dem.

DSC04077.JPG

Dottern har legat i som en utter och virkat ponchos. De ska få följa med ut på marknad när det är så dags.

DSC04082.JPG

Dagens vardagslycka är att barnbarnet är här hos mig och vi har ätit lax och potatis. Nu vilar han lite middag och jag vilar här vid bloggen. Om en stund ska han få gå iväg för jag ska gömma ett påskägg, en chokladpåskhare och en annan liten grej. Sen får han leta.  Det är en liten tradition vi har och han uppskattar den fortfarande trots att han är 15 år.

Idag är det så varmt så det är helt galet. Man hinner inte riktigt med. Jag har inte tagit fram trädgårdsmöblerna och spolat av dem och altanen. Nåja, jag hinner nog. Här ska inte stressas bara för att solen vräker ner. Det kommer mer sol det är jag säker på och då har jag med hjälp av barnbarnet fått allt i ordning för altanhäng. Visst känns livet lite lättare när solen lyser och man kan gå ut utan att behöva ta på sig varma kläder, strumpor och skor. Tänk så härligt att få sitta och vippa med bara tår igen. I solen.

Jag hoppas att ni alla har en kanondag………med eller utan maskrosor.

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Skaparglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

NZ en gång till

Aotearoa, Land of the Long White Cloud

JudithJaxon

Collect moments - not things

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag