Smått, gott och höst

Jösses så fort tiden går. Nu är snart första höstmånaden avklarad och oktober närmar sig med stormsteg. Idag är det ljuvligt väder, över 20 grader och jag har trippat runt barbent i sommarklänning utomhus. Det gillar jag. Jag får nästan dåndimpen när jag ser folk traska förbi i täckjacka och tjockskor i värmen. Vad sjutton ska dom ha på sig när det blir kallt på riktigt sedan? Nåja, var och en gör som den vill och jag fortsätter gå barfota i sandalerna denna ljuvliga soliga höstdag.

För lite sedan fräste jag iväg med cykeln på en runda och hamnade på Smörtorget där det var torghandel. Jag gillar torghandel. Att kunna köpa frukt och grönsaker direkt från den som producerat eller plockat det jag äter med ögonen. Det blev lite av varje inköpt och jag har kokat lingonsylt på 1kg lingon. Det räcker åt mig under året. Nog är det smaskens med nykokta rödbetor. Det är barndomsminnen för mig när mamma kokade rödbetor och man fick ha smör på. Oh, så gott! Något annat som är jättegott är vårrullar som ni också ser på bilden. Det är en thailändsk familj som gör dem själva och säljer på torget sedan. När jag har vägarna förbi så brukar jag handla några stycken. Kanongoda!

Ibland behöver man inte ens cykla iväg till marknadsplatser för att handla godsaker. Dom liksom bara hamnar utanför min dörr. Är man inte hemma när vännerna L o S kommer förbi så kan det se ut så här på sittbrädan utanför

Sylt och saft gjorda av krikon. Mina vänner bor på en ö i Mälaren under vår, sommar och delvis höst och där finns det allt möjligt ätbart som jag och vår gemensamma vän G får ta del av. Tack för allt smarrigt vi fått. Vännerna skickade också bilder till mig på räv, grävling, vildsvin och andra djur som dom har i sin sommarvärld på ön. De hade t o m sett en varg. Simmandes! Det finns mycket både spännande och gott i vår Herres hage minsann. Jag gillar dessutom tanken på att alla kan leva tillsammans. Vildsvinen är jag dock inte så förtjust i för de förstör så mycket och förökar sig alldeles för fort och mycket men deras randiga bebisar är jättesöta. Ett tag. Sedan blir de fort stora och väldigt mycket mindre söta. Snarare otäcka. Nåja, vi har väl alla vår plats i tillvaron.

När det skramlar i brevlådan så blir man ju nyfiken. Numera har jag de flesta räkningar neddimpandes i min minimala telefon eller via bank/dator så brevlådelocksskrammel tar jag på stort allvar och far ut som en oljad blixt så fort jag hör det. En dag kom det ett litet paket som hade så rart innehåll. Se själva

Vykort! En hel liten bunt med fina vykort. Jag älskar vykort. Jag skriver faktiskt en del vykort och skickar och det här gulliga kortet med den sovande kissen skickade jag till en vän som bjudit på mat några dagar innan. Hon blev så himla glad och ringde direkt när hon kom hem och fann kortet på dörrmattan. Hon, precis som jag älskar kattor. Tack snälla S för de vackra korten. Eftersom jag är lite lagom förvirrad mellan varven så har jag lagt dessa kort i en egen liten påse med info om vem som gett mig dem. På det sättet borde jag kunna avhålla mig ifrån att skicka något av korten tillbaka till S vid något senare tillfälle. Tror jag. Men som jag och en vän brukar säga…….Orsa kompani lovar ingenting bestämt! Ibland hjälper det inte fast man har både hängslen och livrem.

Jag tänker ofta på hur fantastiskt livet ändå är och att jag har haft lyckan att föras samman med så fina nya vänner genom att blogga eller genom att sticka och skicka. Jag tror att allt har en mening. Det var meningen att vi skulle mötas. För kortare eller längre tid. Att vi ska tillföra varandra goda energier och lejonkrafter. Nu kommer det där ordet som jag gillar…….tillsammans. Tillsammans är vi starkare än var och en för sig och vi kan ge varandra glädje och energier, hopp och tro på att saker ändras. Jag är ju i grunden en ensamvarg men är den första att tillstå att ibland behöver man göra saker tillsammans för att det ska fungera och ge mening, att vara en länk i en väl fungerande kedja. Det ligger mycket glädje och kraft i att möta människor som har samma grundvärderingar och som strävar åt samma håll. Så tack för att ni finns! Ni gör skillnad.

Nu har ni fått dela mina vardagslyckor igen. Solen, barfota i sandaler i slutet på september, torghandel och de vackra korten. Jag hoppas ni alla har egna jättegoa vardagslyckor. De finns där om man ser det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Sist men inte minst så vill jag be er att ni fortsätter vara rädda om er trots att alla restriktioner tas bort från och med nästa vecka. Det känns nästan lite skrämmande tidigt så jag fortsätter nog året ut att vara lite extra försiktig och hålla avstånd och tvätta händerna. Det kan räcka så.

Jag har släppt lite på mina egna personliga restriktioner må ni tro för jag har kramat min dotter och mitt barnbarn för första gången på över ett år och det var banne mig vardagslycka de luxe. Vi är alla fullvaccinerade nu och det kändes ok. Jag hoppas var och en av er också har någon eller några som ni kan känna er säkra med att krama. För fy farao så jag har saknat att få kramas.

Jag hoppas ni har en härlig söndag……..med eller utan vackra vykort o lingon

Olika slags vardagslyckor

Ni som hängt med här ett tag vet ju att jag har väldigt svårt att klara av värmen och när det varit mellan 30-31 grader varmt under en tid så är jag som en urvriden trasa. Det badas kallbad femtioelva gånger om dagen, byts klänningar som legat i kylskåpet i en plastpåse genomdränkta i kallvatten, blöta handdukar, blöta lakan, sprayflaska med kallvatten, isbitar och dessutom dricks det som en bättre stor kamel.

När inte alla dessa insatser får en att fungera så känner jag vissa stunder att det är nog. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte och jösses så synd det är om just mig. Det är då man kanske gråter en liten skvätt av ren hopplöshet bara för att det känns så jä*la besvärligt men sen är det dags att ta tag i det hela för att inte sänka sig själv.

Då påminner jag mig själv om hur bra jag har det i alla fall. Jag har rent vatten som jag kan dricka hinkvis om jag behöver och jag kan både duscha och bada och på så sätt göra kroppen svalare. Jag har möjlighet att söka skugga och jag kan vila precis hur mycket jag vill och behöver eftersom jag är pensionist. Jag ska alltså inte klaga utan kan fortsätta ligga i badet som är så jädra kallt så tänderna klapprar när jag ska i. Sällskap har jag ju också av ”sölpen” i badkaret så vad har jag egentligen att gnälla på. Vardagslycka är alltså under heta dagar kallt vatten. Härligt!

När det är hett som i Gehenna så är det ju väldans svårt att handarbeta. Dels har man varken lust eller ork men om man nu som av en händelse skulle drabbas av handarbetslust så går det inte i alla fall för man blir så varm i händerna så garnet löper inte frivilligt mellan hand och nål/stickor. Då är det kalas att man när det är en sval dag tar cykeln ner till Röda Korset som har 50% på allt i butiken och köper en hel flock små sockor. Jag brukar ju skicka till Slättmissionen men dessa små sockor och vantparet ska få gå till Barnens Hopp i Ukraina. De hjälper ju också familjer i byarna runt om och det finns säkert många små som behöver varma sockor till vintern. När man plockar med de små sockorna så känner man hur mycket värme och omsorg det är instickat i dem. Sockor och vantar är stickade av garner som RK har fått in som gåvor. Vardagslycka är att kunna ge värme.

Min vän B som gick bort tidigare i år arbetade ju ideellt för RK i många herrans år och stickade och virkade och broderade saker till försäljning i butiken. Nu har ju den här lilla butiken varit stängd i nästan ett år för det är svårt att få volontärer, särskilt nu under coronapandemin. Därför ska butiken stängas och allt flyttar väl över till den större butiken som ligger lite mer ocentralt. Det blir nog svårare och svårare att som t ex Röda Korset få människor att jobba gratis på sin fritid. När den här generationens damer som jobbar där nu och har gjort i många år har slutat jobba där så tror jag det kommer att se väldigt annorlunda ut för dagens människor har i mångt och mycket bara tid för sig själva och sitt. Jag hoppas dock att jag har fel men det känns lite så för det är mycket sällan eller egentligen nästan aldrig som man ser någon ung människa bakom disken. Det kan man dock se hos Pingstkyrkans loppis men där är ju hela familjer involverade i det kyrkliga så det blir nog annorlunda. En del andra aktörer på loppismarknaden tar ju in människor som gör samhällstjänst men det kan man ju inte räkna som volontärarbete utan mer som ”härtill är jag nödd och tvungen för att slippa sitta av mitt straff”. Men det kan nog vara bra för en och annan småförbrytare att få se på världen och människorna från det hållet. Att arbeta med människor för människor.

Nåja, det är som det är med det men nu till ringar på vattnet och en stor vardagslycka. När jag var inne och köpte sockorna och en massa tyger som jag redan skickat till I B för att användas till gosedjur och husmorspåsar så träffade jag en glad och intresserad kvinna som jobbade som volontär. Jag berättade för henne vad jag skulle göra med de olika partierna jag köpt. Sockorna skulle åt ett håll i världen och tygerna åt ett annat. Jag hittade även en hel massa trådrullar som jag köpte och lade med till husmorspåsepaketet. Som sagt, hon var intresserad av vad jag hade att berätta och rätt som det är så frågor hon om jag vill ta emot tyger som hon har hemma och skicka iväg till I B för att sy gosedjur av. Men så klart jag vill! Hur glad blir man på en skala 1-10? 10++++++++++++

Det är det som jag menar ger ringar på vattnet. Man talar om det som ligger en varmt om hjärtat och ibland så kan man entusiasmera någon mer att vilja vara med. Då blir man så innerligt glad när man råkar på människor som erbjuder så mycket och som vill ge med öppna varma händer och som litar på att det jag säger är sant och att allt kommer till nytta och glädje. Det mina vänner är vardagslycka.

Häromdagen kom det ett sms till mig från den här kvinnan där hon skrev att hon lämnat ner en kasse till Röda Korset med mitt namn på och som jag var välkommen att hämta när det passade mig. En kasse! Jag är så nyfiken så jag smäller av och jag ska visa upp vad vi fått så fort jag hämtat kassen. Det ska bli så spännande. Tänk vilka människor jag har turen att träffa på mellan varven. Människor som ger hopp och glädje. Åh så tacksam jag är för dessa möten.

Ett par små små filtar till Sofia att använda vid kistläggning av de små små har jag lyckats kanta trots värmen. Vardagslyckan i det är jag kan stötta Sofia i hennes svåra arbete. Hon gör gott.

Nu skall förhoppningsvis vädret återgå till att vara en normal svensk sommar och det är jag väldans tacksam för. Då blir det lite mer liv och lust för min del. Jag andas lättare och får lust att ta mig mer än tio meter från badkaret och de blöta klänningarna. Det finns hopp! Tjohooooooo!

Jag hoppas ni alla har en fin sommar…………..med eller utan små gröna sköldpaddor

Mitt lilla sommarliv

Det här med att städa, putsa och feja det är ju inte min starkaste gren det har ju ni som hängt med länge här inne insett för länge sedan. Vissa saker gör man ju för att man måste eller för att inte någon slag saneringskommission ska dyka upp och tycka att det bästa är om man frivilligt tar och städar alternativt får hjälp att flytta ut till en koja i skogen.

Jag funderar lite på hur olika vi ändå är. Min mamma städade mycket och man fick aldrig ha mer än en sak framme åt gången. Sedan fick man ställa undan den och ta fram något annat att hålla på med. Inga nycklar på byrån, inga vantar på pallen i hallen och absolut inga skor eller ytterkläder som syntes. Dessa doldes bakom ett draperi. Det syntes liksom inte att några bodde och levde där. Det var jättefint i mitt föräldrahem det är inte det men på något sätt levde det inte.

Här lever det kan jag säga. Både jag och annat. Jag vill ha en viss ordning och inte skitigt men lite damm stör mig inte så mycket faktiskt. Det vill gärna bo stora svarta sommarspindlar i mitt badrum, Gud vet var dom kommer ifrån men dessa hyresgäster avhyser jag genast för någon hyra för deras boende har jag inte sett till. Jag sätter ett glas över den och skjuter in en tunn kartongskiva under och så bär jag ut den på gården. Ajöss med dig!

Åh hej och hå där skenade det iväg som det så lätt gör när jag skriver. Jag skulle ju berätta om städning. Mitt barnbarn var här för en tid sedan och hjälpte mig med lite olika sysslor och rätt som det var när han spolat av altanen och skurat ur förvaringslådan för dynor så säger han så här: – du mormor, har du en sån där fönsterskrapa?…….-ja det har jag…..kan inte jag få prova att tvätta fönster med den för jag har sett hur andra gör och det ser kul ut……..-joooooooo det klart du får! In som en raket och hämta trasor, varmvattensbunke, sprayflaska med vatten/ättika/yes och så den välsignade fönsterskrapan. Efter lite instruktioner så var han igång. Ibland tror man inte det är sant. Killen är 17 år och han fixade fyra stora altanfönster på ett tjillevipp och UTAN RÄNDER! På första försöket. Vilken vardagslycka att få hjälp med sådant. Hoppas älskade L förlåter mig för att jag lägger ut bilden där han för att rädda sin snygga tisha är iklädd min gigantiska t-shirt.

Även när man har fria val kan det bli jädrans svårt att välja. Jag har ju som bekant karaktär i en silverfisks storlek (och dessutom har jag faktiskt en silverfisk boende i mitt badrum…..han får det) och när det då ser ut så här så blir det knivigt att välja

Om ni inte provat de jättestora ostbågarna med jalapeno-smak från OLW så tycker jag ni ska göra det för oj så smarriga dom är. Inte tama i smaken som ostbågar kan vara ibland. Nåja det ena utesluter ju inte det andra så det handlar ju bara om vad man vill äta först för tids nog så har jag glufsat i mig hela rasket. Vardagslycka är att ha möjlighet att välja.

Jag har en lite speciell vän som heter J och han har flyttat hemifrån men kommer en helg i månaden och hälsar på hos mamma, pappa och syster. Han tycker om att baka och laga mat och brukar göra det tillsammans med sin mamma när han är hemma här. Han ringer alltid på hos mig när han kommer och säger…..-hej kompis nu är jag här och jag ska vara här hela helgen. Det är jättemysigt och vi brukar språka en stund om vad som just då är aktuellt för honom. Den här fina tuppen som han har broderat fick jag för några år sedan av honom i present. Tuppen heter Henrik Tvetsjö och är 19 år som ni kan se på bilden.

I förrgår ringde det på dörren hos mig och utanför stod J:s pappa med ett paket till mig. När jag vek upp papperet så var det 3 stycken fina nybakade bröd som doftade ljuvligt och som var alldeles ljumma. J hade bakat tillsammans med mamma och tyckt att jag skulle också få smaka. Är inte det gulligt och rart. De skulle vara till morgondagens frukost.

När det gått ett tag och jag faktiskt ätit upp det ena brödet bara rakt av sådär så kom jag på att jag kanske borde ta ett kort och blogga lite om J. Så alltså, här ser ni kort på de fina bröden. Alla två. De som blev över innan matmonstret Karlsson åt upp resten. Jag kan garantera att bröden var suveränt goda. Lite frasiga utanpå och med frön på. Madre mia så gott! Vardagslycka är att ha en alldeles speciell vän som J som trots besvärligheter vill så mycket och kan så mycket. Som kämpar på och har förmågan att vara omtänksam och varm. Tack för att jag får vara din vän.

Vardagslycka kan ju vara så många olika saker men allt eller alla som värmer ens hjärta är ju lycka och lycka ska man vara rädd om och aldrig ta för givet.

Mina största vardagslyckor är människorna i mitt liv. Min lilla familj och mina vänner. Det finns ju också så många olika slags vänskap men jag brukar säga att jag har vänner och så har jag kamrater. De ena är inte mindre värdefulla än de andra men det är ju så att en del människor kommer man närmare och man berättar mer om sig själv för dem. Andra är och förblir goda kamrater som man delar livet med på olika sätt men som man inte öppnar den innersta kärnan för men som man älskar och uppskattar ändå. Jag tror det måste vara så. I alla fall för mig.

Jag bjuder på en riktigt fin sommarbild som som jag lånat av en vän och som får illustrera hur vilsamt och underbart det kan vara med rast och vila ute i det fria. Det är det vi ska försöka komma ihåg…..att slappna av, lyssna på fåglarna och vindens sus i träden.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……med eller utan fula strumpor i hängmattan och nog är det som Galenskaparna här nedan sjunger för oss……Det ska va gött o leva.

Till barn och från barn

I somras så blev det ju inte mycket stickat p g a värme och att jag då svettas så mycket i händerna. Däremot så blev det ju en väldig massa tygblöjor rivna ur gamla lakan. Dessa parkerade jag snyggt och prydligt i en kartong för att jag lite senare skulle kanta dem. Den som tror att det blev gjort räcker upp en hand……..nähä…..ingen. Det värsta är att ni har rätt. Kartongen hamnade underst då jag ställde en stor korg med halvfärdiga stickningar uppepå den och så glömde jag givetvis vad jag skulle göra. Det kan ju ha att göra med att jag inte gillar att sy. Har min mammas gamla symaskin och jag har ett väldans besvär bara med att försöka komma ihåg hur man trär den och hur man ställer in den för zigzag. Nåja nu har jag plockat fram dem i alla fall och ska väl försöka sätta lite fart på firma Syatelje Motvilliga Fingrar. Dessa ska sedan skickas vidare till något ställe som använder just tygblöjor. Jag får se vilka som vill ha dem.

En grön liten filt blev skickad till Sofia Silvana att användas vid kistläggning av små barn som det inte gått så bra för. Det har visat sig att föräldrarna ofta är rädda att deras små bebisar fryser där de ligger i sina små kistor. Då kan en liten filt värma både föräldrahjärtat och den lilla.

Ett litet paket fick finna vägen till Grekland och flyktingarna där. Några vuxenvantar fick följa med på färden men det mesta var till barnen. Ponchon har min dotter virkat och den är riktigt tjock och varm. Nederst till vänster är en liten trekantssjal med knytning fram. Fluffig och lite glansig, ullig och krullig i garnet och jag hoppas den blir riktigt värmande.

Min vän G hade för länge sedan skänkt några nystan överblivet garn som hon haft liggande efter att hon avslutat sin stickkarriär. Det tog jag och stickade upp och det blev skickat till Slättmissionen. G blev så glad över de fina rader hon fick ifrån Ingrid på Slättmissionen sedan. Det är fint att hon alltid skriver några rader och tackar för det hon fått sig tillsänt och ibland även kan tala om vart det kommer att hamna. Det känns som både ett kvitto på att paketet kommit fram och att det verkligen behövs och hamnar på rätt ställe. Jag har vid något tillfälle skickat med en karta brevmärken som tack för att hon tar sig tid med omtanken om oss.

Det här är då stickat i kanonmjukt garn och jag tror det kommer att passa en tonåring. Trekantssjalen kan man ju vira om halsen den också på lite olika sätt. Varmt och gott blir det i alla fall.

Min fina goa granne A-M som snart fyller 91 år deltar med glädje i tillverkandet av fjärrvärme. Jag tycker det är fantastiskt och det gör mig så glad att vi har ett gemensamt intresse som gör att vi kan ”jobba ihop”. Dessa prematurmössor har skickats till Slättmissionen.

Det var lite av vad som fixats och skickats under hösten. Ja inte blöjorna då men jag skaaaaaa…….jag looooovar.

Detta var alltså delen som handlade om vad som skickats till barn. Nu ska ni få så något riktigt rart och gulligt som kommit från barn. När jag satt vid datorn som står ganska nära fönstret ut till ytterdörren så såg jag två töser som stod och fixade och joxade med något som dom hade i en påse. Efter en stund smällde det i brevlådan och flickorna gick iväg. Någon timme senare gick jag ut för att titta vad som hamnat i lådan och då må ni tro att hjärtat svämmade över. Titta själva så fint

Underbara ungar! Jag blev så himla glad i hela kroppen. Tänk att det fortfarande finns barn som sitter hemma och ritar och pysslar och sedan går ut och sprider vardagslycka åt andra. Det är fint och ger hopp om framtiden. Jag undrar hur jag ska kunna fiffilura ut vilka flickorna var och om de bor i området för då skulle man kunna göra något mysigt och fint tillbaka lite i smyg. Visst var väl det här riktigt fint.

Jag hoppas ni alla har en fin tisdag…….med eller utan vardagslycketeckning

När det regnade manna…..

då kan ni ge er attan på att den här tanten var på plats. Så här gick det till.

En dag fick jag ett så fint och härligt mail från en kvinna som läst min blogg under en längre tid. Hon frågade om hon fick skänka lite garn till mig för hon hade mycket och inte så mycket tid att sticka längre. Vem tackar nej till garn? Inte jag. Jag tackade för erbjudandet och skrev att jag ville betala portot om hon nu var vänlig nog att skänka mig garnet. Men icke sa nicke. Det skulle ses som en gåva med porto och allt. Härliga tider, strålande tider. Brevlådan bevakades noggrant för jag tänkte att det dunsar väl ner ett paket med några nystan i och jag fantiserade om vad det kunde vara för färger.

Rätt som det var en dag så ramlade det ner en avi i lådan som sa att jag hade ett paket att hämta på ICA Maxi. Jisses tänkte jag var det så stort så det inte gick ner i brevlådan ja då kanske det är bäst att jag utrustar mig med nödvändiga hjälpmedel i form av sådana färggranna töjbara spännremmar med krok i varje ände. Sedan satte jag och hojen kurs mot ICA Maxi.

Väl där lämnade jag lappen till en glad tjej i postsvängen och hon for iväg och kom tillbaka med en gigantisk kartong. En flyttkartong. Hon såg väl på mig att jag hade fått en lättare chock för hon sa glatt att det är inte så tungt men det är stort. Vi fick gå till sidan av disken för att kunna få ut kartongen och då frågade hon – Du har väl bilen med dig?……….-Nä, jag cyklar…….-Oj då.

Hjärnan gick på högvarv för jag insåg ju att den här jättekartongen skulle inte gå att spänna fast på pakethållaren. Lösningen var inte långt borta dock men den stod en annan av servicetjejerna innanför disken för. Hon sa att jag skulle gå bort och hämta största papperskassen och lägga över så mycket det gick i den och sedan fylla upp cykelväskan jag hade med mig in för jag hade ju tänkt handla också. Gick inte allt i där så kunde vi fylla på med ett par plastkassar. -Vi bjuder på alla kassarna och så kan vi ta hand om kartongen när du plockat ur den. Ja vad ska man säga. Så himla bussigt.

Jag har ju trots knivlagen en fällkniv i handväskan, ni vet en sådan med ett par olika storlekar på kniv, sax, korkskruv, fil, tandpetare och pincett så att få upp kartongen var ingen konst. Tjejerna vid postdisken var med och tittade för dom var jättenyfikna på vad det kunde vara. När jag fick upp kartongen och började plocka över i väska och kassar så var vi lika tagna och imponerade alla tre. Tänk så mycket fint. Vilken garnglädje. Tänk att människor kan vara så givmilda och snälla. Jag hade berättat för tjejerna vid posten om hur jag fått garnet och att garnet skulle användas till hjälpstickning och det var då de sa att de skulle bjuda på kassarna. Jag blir överväldigad över människors vänlighet och känner att så länge folk kan visa omtanke och försöka hjälpa varandra så länge finns det hopp för mänskligheten.

Jag packade fullt i den stora ICA-kassen och i cykelväskan och det hamnade en del i cykelkorgen också i en påse. Sen bar det iväg hemåt. När jag kom hem packade jag upp alltsammans ute på altanbordet och här mina vänner får ni se den fina gåvan som kom från L.B.

Flera kilo ren och skär vardagslycka.

Jag är så oändligt tacksam för den här rika gåvan som kommer att värma så många frusna små bebisar. Jag är tacksam för att jag fått möjlighet att göra världen lite varmare och jag lovar att varenda trådände kommer att utnyttjas på bästa sätt. Nu när coronan härjar vilt utanför husväggarna så kan jag lugnt, stillsamt och förnöjt stanna inne för jag har ju allt jag behöver för att klara vinteridet. Garn, böcker och mat. Jag är rik. Jag är lycklig.

Jag hoppas ni har en vilsam söndag………med eller utan garngåvor

Pyttipannainlägg

Det är svårt att vara rubriksättare på den här bloggen ska ni veta för inläggen följer ju inte något givet ämne utan flaxar och fladdrar hit och dit lite som det blir. Strunt samma nu kör vi på.

Jag köpte så fina lavendelpåsar av en hantverkare. De är sydda i linne och dekorerade med gammal spets. Jag kommer ihåg min mormors gamla lavendelpåsar som var broderade med små små blommor och som doftade så gott. Så de här rosa söta påsarna väckte ett barndomsminne och det var mysigt. Man får försöka samla på de fina och välgörande barndomsminnena och låta andra flytta på sig och ta mindre plats. Vardagslycka kan väl faktiskt vara att bli påmind om något fint som värmer hjärtat och själen. Något som får dagen att bli ljusare eller natten att bli mer lugn och trygg.

Jag har ju tagit mig för med att försöka fixa lilla toan uppepå och det är då inte det lättaste. För att kunna byta matta så ska ju listen bort och det har jag brottats med ett bra tag nu. Det går inte. Spikarna sitter bakom ett par rör och jag har dragit fram listen så långt det går med kofoten. Jag får ta mig tusan spränga med dynamit för att få bort den och då ger sig ju resten också i o f s för då blir det ju inkentinken kvar. Nåja, jag har ju min bästa kompis som brukar vara en klippa men det närmaste klippa vi kom här var att jag fick lust att klippa till honom över telefonen när han talade om hur jag skulle hålla fast spiken, slå tillbaka brädan och låta spiken gliiiiiiiida ut. Inte f*n gled den spiken. Inte alls. Inte någonstans.

Nu har jag lagt ner det jädrans projektet och tänker så här då istället. Jag målar hela toan solgul, färg har jag ju står i en stor hink och sedan köper jag en fin och fräsch toastol och får den insatt vilket verkar vara ett ganska enkelt handgrepp för den som kan det såg jag när killen tog bort den på ett tjillevipp. Det enda problemet är väl att det är så rackarns trångt på den här toan och killen var nog en bra bit över 180 cm så det var tur han inte fastnade under handfatet. Efter det så köper jag någon hyfsad matta och lägger över den gamla på något sätt så man slipper den gamla fula grå mattan från 1965 när huset var nytt. Jag löser det på något sätt för nu känner jag att jag nått vägs ände med den här jädrans toan. Golvfirman som jag hade kontakt med har inte hört av sig efter att jag ställt en rad frågor så därför löser jag det så här. Det är då inte helt enkelt att ens försöka få hjälp från proffs med att lägga våtrumsmatta upp mot väggen så som det ska vara. Jobbet är väl för litet för att det ska löna sig. Detta ska ju ske om man gör en ombyggnad för att försäkringar ska gälla vid vattenskada. Jag har fiffilurat och ser inte byte av toastol som en ombyggnation. Hoppas jag har rätt där.

Nu struntar vi i det här och övergår till något skojsigare. Vardagslyckor. En vän till mig och hennes man bor på en ö ute i Mälaren och de har varit förbi med diverse godsaker till mig må ni tro. Här är det två pyttesmå ”smakburkar” med olika slags gelé och dessutom fick en liten prematurmössa som min goa granne A-M har stickat vara med på bilden för att visa upp sig i sin skönhet.

Mössan har gått iväg till en insamling till prematurbarn och geléerna har gått raka spåret ner i min mage och de var jättegoda. Så lagom att ha då man blir sötsugen vilket jag blir tätt som oftast.

Inte nog med det jag fick vid ett annat tillfälle en hel stor påse med björnbär. Det är något som jag inte var bekant med sedan tidigare. Jag smakade på ett par stycken för två år sedan då jag var med en kamrat ut till hennes torp i Näshultaskogarna och hon hade en liten gren med björnbär utanför trappan. Jag hade aldrig ätit björnbär tidigare för det fanns inte med under min barndom. Nu kom vännerna L och S med båt in till stan och hade då med sig dessa åt mig

Till sist. Tusen tack till er som hört av er med fina mail och kommentarer. Det är vardagslycka som räcker väldigt länge och som ger så mycket goda energier. Skrivna eller talade ord kan betyda så oändligt mycket i ett liv. Ord är viktiga och värdefulla och kan vara den absolut bästa vardagslycka du kan ge någon, en vän, en anhörig eller en okänd.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin måndag……..med eller utan fula golv.

Åhej…….nu tar jag nya tag igen

Precis när jag nästan beslutat mig för att sluta blogga eftersom åren gjort att det blir längre och längre mellan varje inlägg och jag tappat farten och rytmen i skrivandet så dyker det upp ett mail ifrån en kvinna som följer bloggen och skriver så fint och som gör mig så glad och som får mig att känna lust och glädje i att skriva. Vilken vardagslycka. Tack snälla L för det jättefina mailet.

Den här pandemin har ju gjort att man är mer hemma och inne och det händer inte särskilt mycket och det kanske man ska vara tacksam för i dessa tider. Man lunkar på. Jag trivs ju med att lufsa omkring lite för mig själv men jag märker ju hur väldans lite det blir gjort trots att jag har så mycket tid. Jag väljer ju gärna bort tråkiga och besvärliga grejer för att istället ta fram stickningen eller läsa eller göra något annat skojsigt.

Nu har jag i alla fall tagit tag i det där med min lilla lila toalett en trappa upp. Jag har fått tag på en golvläggare som ska fixa golvet och lägga våtrumsmatta upp mot väggen och förhöja tröskeln. Dock finns det ju som vanligt ett litet men och i det här fallet är det att jag först ska riva bort listerna och måla väggarna. Sedan kommer han och fixar och trixar. Så jag behöver bara gå upp och ta tag i kofoten och börja bända och sedan upp med färgtråget och rollern och en pensel och sätta full fart. Jaaaa, jag ska. Snart. Jättesnart. Fortsättning följer i detta ämne.

Ni som läste förra inlägget blev ju varse om monstret i toan. Samma dag eller dagen efter så såg det ut så här när jag fällde upp locket

Nu har ni fått se hur dom parkerar sig och ligger i bak(!)håll. Så nu över till något roligare och trevligare.

Ni såg ju de stora lakansrullarna som jag lämnade iväg till min kompis G. Nu har jag fått tillbaka dem och paketerat och skickat ett hundratal (2 kg)till AFFC för vidare befordran Gambia och en liten sjukstuga där. Det finns ungefär lika mycket kvar men den sista leveransen kom så sent så den hann inte med innan tiden gick ut för den här insamlingen. De lindorna kommer att gå till en annan insamling som är ”tidlös”. Visst är det fantastiskt att gamla slitna lakan kan bli till något så bra som lindor som kan vara till hjälp i sjukvården.

Det mesta cirklar ju runt välgörenhetsarbete nu under pandemin när man inte kan flyga och flänga lite som man vill. Här är små små filtar som jag skickat till obduktionsavdelningen på Karolinska för att användas vid kistläggning av väldigt väldigt små bebisar. De är virkade i tekniken C2C, corner to corner eller som vi säger på svenska hörn till hörn och de första jag gjorde. Det var kul men nästa gång ska jag använda mig av grövre virknål men i det här fallet ville jag inte ha ”insyn”. Här kommer en länk till sidan jag använde mig av för att lära mig tekniken.

Ytterligare en vardagslycka damp ner hos mig hel oförhappandes. En av mina grannar som fått vattningshjälp ett par dagar när solen sken som mest och hon var på utflykt ringde på och gav mig det här, 15 vardagslyckor paketerade i ett gult sommarpaket.

En som legat i som en rackarns utter är dottern som förra helgen när vi sågs hade med sig 38 stycken fruktnät som hon virkat. Jag kommer att ha fruktnät till marknaderna i eviga tider. Men vad gör det, rätt som det är så kommer marknaderna igång igen och då är det väldans bra att ha grejer på lager eftersom jag själv inte tillverkat en endaste marknadsgrej sedan coronan bröt ut och det blev stopp på allt. Nu är ju dottern över trettio år men visst kan man väl räkna det här som barnarbete för hon är ju i alla fall mitt barn. Flink i fingrarna är hon tösen. Jag blir faktiskt jätteglad när jag tittar på den här högen med färgglada virkade fruktnät. Så mycket roligare att bära hem sina äpplen eller potatisar i ett rosa eller turkost nät.

Nu ska vi se om jag kan komma igång med bloggandet igen och göra inlägg lite oftare för det är ju ändå så himla kul med bloggeriet.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag……..med eller utan Piggelin.

Stickat och skickat och olika blommor

Läkarmissionen önskade mössor till nyfödda och då hoppade jag igång. Jag tog garn som jag fått från C och stickade upp 200g ljusrosa eller syrenfärgat garn, ett påbörjat melerat garn och ett litet nystan illgult garn. Här är resultatet av det

DSCN1024

Mössorna ser gigantiska ut men det är dom inte för de flesta är till prematurbarn. De små tossorna har dottern gjort och dom får åka med som en bonus. Mössorna går så himla fort att sticka då det bara är tre varv som man upprepar och för mig är det jättebra att jag slipper sitta och räkna och trixa. Bara att veva på som min kompis C brukar säga.  Mönster till Easy Peasy Beanie finns här på Läkarmissionens sida. Denna insamling håller på i juni också tror jag bestämt och sedan åker mössorna till dr Denis Mukweges Panzisjukhus.  Man kan ju också sticka upp ett litet lager av restgarner och sedan när det är nya insamlingar så tar man bara den lilla högen och skickar. De går alltid åt någonstans i världen och mössor räddar liv.  Lycka till med stickandet.

Lite blommor var det ju också utlovat och de kommer här. En av mina grannar gav mig den här fina blomman att ha på min utebänk. Nu blommar den ännu mer och det är nio stora blommor på den lilla plantan.  Tack snälla A som mindes tillsammans med mig.

DSCN0958

Eftersom jag är usel på att sköta blommor så har jag inga egentliga rabatter. På baksidan vid altanen finns det en liten fyrkant som blivit en rabatt i alla fall. Det är dels självsådda blomster som vitsippor och snödroppar. Där har jag också klämt ner de minirosor min man fick av grannarna och de har ju tagit sig som jag visat tidigare. Det sitter även en buxbom där som jag fick av härliga roliga L som bodde i längan men som tyvärr gick bort för ett år sedan. Han tittar nog ner och känner sig nöjd över att jag i alla fall inte lyckats ta kål på den (som på så mycket annat). Men nu var det blomprakt det skulle handla om och se här. Nog har jag blommor allt. Inte för jag vet varifrån de kommer men en på var sida om staketet. Jag älskar ju gula blommor så de här två gör mig riktigt glad. Vardagslycka är när det oförhappandes ploppar upp två gula glada prästkragar som gör precis som man ska nu i dessa coronatider…….de håller avstånd.

DSCN0998

Sista blomstret kommer på ett helt annat sätt. Ett bra och miljövänligt sätt är jag säker på. Jag hade besök av min granne B som hade sytt  frukt-/grönt-/potatispåsar av en gammal gardin. Jag fick två påsar av henne och den ena lade dottern beslag på direkt och hon meddelar att hon tar hem två kilo potatis i sin snygga retropåse. Så här har ni ett bra tips om ni har gamla trådgardiner liggande till ingen nytta. Tack snälla B.

DSCN0991

En nära person sa nyligen till mig att ”man kan inte rädda alla” och det är ju en sanning i sig men dom orden har följt mig sedan dess. Jag vill inte att barn ska fara illa, jag vill inte att djur ska fara illa, jag vill inte att gamla ska fara illa, jag vill att världen ska vara lite snällare, varmare och mer kärleksfull men så ser det ju inte ut överallt idag.  Jag vill rädda alla men jag kan inte. Det gör ont att veta det men jag måste ju acceptera att det är så och göra det bästa jag kan ändå.  Så jag fortsätter hjälpa där jag kan på det vis som behövs just där och då. En liten pyttemössa kan rädda en babys liv, en liten filt kan ge extra värme, en kram till en ensam ger både närhet och värme, glass till kvinnojourens barn och kattmat till katthemmet. Det finns så många sätt att försöka göra något gott. Men jag vet, jag kan inte rädda alla.  Men jag vill.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin fredag…….med eller utan vackra gardinpåsar

 

Nu är det jul igen……eller hur var det

Man skulle kunna tro att det är jul igen när man får avi om att man har ett paket att hämta hos Schenkerombudet. Jag hojade dit och hämtade upp det stora paketet och försökte ta mig hem så fort som möjligt eftersom jag var så nyfiken på innehållet.

När man får paket från vännen C så är det som att det är julafton trots att det är maj. Jag vet ingen som kan lyckas trycka i och få plats med så mycket grejer i en kartong som hon. Ibland har jag packat upp kartongen för att fota och sedan när jag ska lägga tillbaka grejerna i kartongen så går det inte hur jag än bär mig åt. Hon är en mästare i att packa den gode C.  Det är alltid spännande att dunsa ner paketet på köksbordet och sedan öppna. Här ska ni få se:

DSCN0961

Böcker och servetter och ett fint kort. Jag hade nästan lite halvpanik när mitt förråd av böcker började sina här hemma och det inte går att handla hos t ex Röda Korset för dom har stängt p g a corona. Då är det guld när det dimper ner ny läsning. Är det sorgliga böcker har jag ju fina servetter att torka nosen med om tårarna rinner.  Inte nog med allt detta för paketet innehöll även:

DSCN0963

En väldig massa garn. Det melerade rosaröda har redan blivit en mössa och det stora ljusrosa 200g-nystanet har jag hittills stickat 4 prematurmössor av och kommer att räcka till många fler. Allt garn jag får använder jag till hjälpstickning eller som vi brukar kalla det fjärrvärme då det värmer små barn i fjärran länder.  Det stora grova gröna bomullsgarnet på konen ska jag sticka bindor av.  Allt går åt och i dessa tider är det underbart att ha stort lager av både garn och böcker.  Jag skulle vilja ha ett stort lager glass också men det har jag inte och det kommer jag aldrig att kunna ha eftersom jag äter upp all glass så fort den kommer innanför min dörr. Karaktär som en silverfisk.

Fler saker som får en att tro att det är jul igen är när det ser ut så här när man vaknar och slår upp sina blå

DSCN0982

Näääää jag vill inte. Jag som nästan kommit till skott med att göra i ordning så man kunde sitta ute.  Det kröp ner till 2 grader plus och det blåste rak nordlig vind så det var kallt som själva vojvoj.  Då blir jag påmind igen om hur bra jag har det. Tak över huvudet, värme, mat för dagen och goa kläder. Saker som man tar för givet men som inte är det för alla.  Jag känner stor tacksamhet och försöker på olika sätt att hjälpa till med det lilla jag kan till dem som inte har det lika bra. Här är ett gäng mössor som jag stickat med garn som skickats till mig tidigare av vännen C. Dessa mössor har gått till Slättmissionen i Skara som skickar till lite olika ställen i världen men man vet att det kommer fram. Alla mössor stickade av garner som köpts på second hand t ex Erikshjälpen.

DSCN0893

Jag är absolut ingen bättre människa än någon annan och jag försöker inte göra mig viktig men vad jag vill visa är att man kan göra något litet, pyttelitet och det hjälper. En pytteliten mössa kan rädda livet på en nyfödd som inte kan hålla den egna kroppsvärmen under kalla nätter.  Så om man nu inte kan sticka eller virka själv så kan man köpa billigt garn på loppis och second hand och ge till någon som gillar att handarbeta och sedan kan man gemensamt skicka sin lilla gåva dit där den behövs allra mest.  Det är inte mängden som är viktig utan tanken och omtanken bakom och arbetet med varma händer som stickar och virkar in kärlek i det lilla plagget. Det är det viktigaste.

Nu måste jag då berätta att min vän C som skickar garn till mig är en utomordentligt duktig stickerska själv men hon stickar åt andra projekt än jag gör och har en hel friggebod fylld med garn och böcker som hon köpt på loppis och som hon tar av och skickar.  Det är vardagslycka att ha förmågan att ge.

Jag ska göra några inlägg med lite som jag skickat nu under maj och därmed också lämna länkar så ni kan läsa själva om destinationerna.

Ha det så bra som ni bara kan……..med eller utan snö i maj

 

 

Brist på handkraft och vackert gult

Jag är ju ganska kaxig och bredkäftad så där sitter väl mycket av mina muskler fast jag skulle behöva dem på helt andra ställen. Jag har i hela mitt vuxna liv varit stark i armar och händer men det har ändrat sig. Jag har artros i handleder och ingen av tummarna fungerar som den ska så jag har svårt att t ex skruva eller ta ett fast grepp om något.  Det gör mig vansinnig för jag är van att klara mig själv men nu måste jag ta hjälp när det ska fixas lite udda saker. T ex det här.

Jag har ju ett radhus på två våningar. Övre våningen har två sovrum och ett stort vardagsrum. Eftersom mannen var sjuk under många år och inte orkade upp för trapporna så fixade och donade vi så livet lätt kunde levas på nedervåningen. Ny säng och en ny fräsch stor platt-tv. Numera tillbringar jag fortfarande mina dagar och kvällar på nedervåningen och går bara upp när det är dags att sova.

På den något övergivna övervåningen har det då stått en tv. Inte vilken tv som helst utan en riktig tjocksmock-tv. Stoooooor och tung som själva voj voj. Jag ville göra lite fint i rummet och skulle ta ner kolossen till boden för vidare befordran tippen. Jag fick en chock när jag inte orkade bära tvn ens fram till trappen som är ungefär tio steg. Händerna höll inte för den tyngden och det sätt jag var tvungen att hålla den. Jag tog då en genväg genom att lyfta den till en stol och därifrån till ett tjockt badlakan och via det kunde jag dra den fram till trappan.

Väl där hade jag en idé om att jag skulle kunna gå baklänges ned och lyfta den trappsteg för trappsteg. Det gick inte. Någon natt senare vaknade jag av att jag tydligen bearbetat problemet under sömnen och jag hade kommit på en ny frisk idé.  Hör här bara:

Jag skulle gå ut i boden och hämta in en juniormadrass som vi haft som reserv ifall barnbarnet skulle ligga kvar. Den skulle jag binda om tvn  och sedan skulle jag sätta mig i trappan lite på sidan och ena skinkan. Därefter skulle jag kunna dra med mig tvn trappsteg för trappsteg medan jag mycket oelegant skulle åka på ändan ned och vara som ett stopp så inte den i madrassen inslagna tvn skulle komma ner alldeles för fort och alldeles fel.

Mina kompisar fick nästan spatt och spader när dom hörde om min idé och de tyckte inte att det var något jag borde genomföra i min ensamhet. Så just nu är läget som på bilden nedan och kommer att få vara så tills jag kan hyra in någon som är stark och trappsäker. Det lär väl dröja nu med coronaviruset som gör att man inte tar in någon om det inte är absolut katastrof och det är det ju inte.  Här står den i alla fall framme vid trappan och jäser och pöser och retar gallfeber på mig varenda gång jag går upp eller ner och ibland får jag lust att göra som någon sa….släng ut den genom fönstret. Eller också ska den stå där för att få mig att hantera mitt tillkortakommande på ett bättre sätt än att bli tjurig och förbannad. Erkänner att jag sparkar lite på den då jag går förbi.

DSCN0832

På nedervåningen är det roligare må ni tro. Jag har fått så fina blommor av mina närmaste grannar och en kompis. Gullvivor och påskliljor. Jag som älskar gula blommor njuter av mina vardagslyckor i fulla drag.

DSCN0890

DSCN0913

På min lilla veranda fick jag en liten kasse med följande innehåll: fullt med vardagslyckor. Tack goa T för kaffe och blommor.

DSCN0911

Så ni ser att inte går det någon nöd på mig trots att coronaviruset vill att man stannar hemma och inne mesta tiden. Största vardagslyckan var nog i lördags när dottern och barnbarnet kom hit och vi hade picnic på altanen med massor av olika mackor och fikabröd, drickchoklad och kaffe/te.  Förra gången satt vi inne i mitt kök och jag tror vi ska göra det nästa gång de kommer också för ingen av dem är ute ”i svängen” utan jobbar och går i skolan hemma.

Jag hoppas ni alla har fullt med vardagslyckor i livet och mindre av tjocka feta tvapparater som vägrar bli hanterade på ett vettigt sätt.

Må gott……….med eller utan vackra gula blommor

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag