Jag ligger efter

Jag har varit så in i nordens seg med bloggandet så jag har fått kassera massor av kort som det var tänkt att blogga till så nu får jag faktiskt skärpa till mig lite. Julen är ju inte så himla långt tillbaka så jag kan visa min dotters fina julkakor som hon fixat till med egengjord plommonmarmelad. Jag fick flera stycken så jag kunde dela med mig till mina vänner. Hon är så himla duktig på att baka och laga mat. Till skillnad från mig så tycker hon att det är väldans roligt att laga mat. Baka tycker vi om bägge två men det är sällan jag bakar numera. Jag är ju lite rund och har nog med volanger kring midjan så jag får avstå från att baka eftersom jag har karaktär som en silverfisk alternativt badanka. Här är det upplagt för en fikastund före yatzyturneringen mellan mig, dottern och barnbarnet.

Jag har ju vänner som är väldigt kreativa och den här julklappen fick jag av min vän T som odlat, plockat, blandat, hackat och sedan presentat mig med en burk chili och en burk med te. Teet innehöll bl a torkade blåbär, mynta, rabarber, ingefära och en massa andra saker som gjorde att det blev väldans gott och välgörande. Chilin har jag använt när jag gjort omelett, stekt ägg och även haft över potatis som jag stekt. Jag gillar ju när det är starkt så det passar mig finemangs. Den lilla tomten dottern virkade är med och ser till så att allt sker under ordnade former.

Så himla gulligt är det när grannens son ringer på och lämnar en så fin julen i kruka. Jag gillar ju enar för de är så rara att pynta lite. Så här har jag pyntat med lite öglegarn och små tovade ullbollar. Bollarna var ett test om det gick att rulla ihop ullgarn och knyta in dem en och en i en strumpbyxa och sedan tova i maskinen. Det funkade så jag har haft dessa som pynt när jag gjort julgrupper och sålt på julmarknader. Nu fick de sitta i enen som kulor. Den lilla söta julstjärnan i kaffekoppen fick jag av min granne. Jag får väl be om ursäkt för att jag faktiskt inte ens har julduken på men jag är som sagt ingen höjdare när det gäller att göra jul i var vrå.

Fjorton dagar före jul så kom dottern och barnbarnet knallande och hade med sig en dramaten utan själva väskan men istället stod där en stor kartong fastspänd på själva pirran. När hon dragit in den i köket så täcktes den av en badhandduk och vi skulle äta och mysa och sedan titta vad det var. Så kan man inte säga till mig som i det läget funkar som ett barn. Jag vill veta NU. Jag spekulerade i vad det kunde vara och var till slut övertygad om att det var ett jädrans akvarium och jag vill inte ha ett akvarium. Jag muttrade väl lite väl mycket om det för till slut sa dottern att nu får du ge dig – hur smala tror du akvarium är egentligen? Ja ja ja i mitt stilla sinne fick jag väl ge upp den teorin i alla fall. Efter maten så var det då dags för avtäckning av kartongen som till slut visade sig innehålla det här

Jippiiiiiii! En stor skärm. Jisses så bra jag ser nu och tänk egentligen så fort man vänjer sig vid allt som är bra. Skulle jag behöva gå tillbaka till den lilla skärmen nu så skulle jag förmodligen få dåndimpen. Ni ser ju att jag är långt ifrån och ändå syns Red Bulls fina F1-bil. Jag är medveten om hur bra jag har det och hur enkel min tillvaro är till skillnad från många andras. Jag är tacksam varje dag för de människor som finns i min närhet och som jag tycker så mycket om. Jag är också tacksam för allt jag har som gör att livet känns lättare att hantera nu när man inte är ute och träffas och flaxar runt som man gjort tidigare.

Jag brukar ju säga att har man mycket garn och många böcker så är man rik och för mig så är det faktiskt en sanning. Jag är rik. I nästa inlägg ska jag berätta om hur det kan komma sig att garn kan hitta sin väg till mig. Vardagslycka är att ha mycket garn att använda till fjärrvärme. Vardagslycka är också att möta goda människor med positiva energier omkring sig.

Fram till nästa inlägg här på snigelbloggen så vill jag att ni alla lovar att fortsätta vara rädda om er och varandra. Håll avstånd, tvätta händerna och framför allt……ge inte upp för vi klarar det här. Vi går mot ljuset.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag……..med eller utan hemliga lådor

Nu traskar vi på igen

Det årliga barfotahjärtat lät vänta på sig för det har inte varit snö nog att traska runt i. Igår morse var det dock lite snö som ramlade ner och jag snodde mig ut i morgonrocken och började flaxa runt. Jag fick sno mig och inte stå för länge på samma fot för då smälte allt samman. Så det är lite vingligt och dant men det är till er alla som kommer in hit till mig. Nu traskar vi alla tillsammans rakt in i år 2021 med förhoppning om att det ska bli ett bra år trots allt. Vi kämpar på, stöttar varandra och är rädda om både oss själva och alla andra.

Här ser ni mina vingliga steg in i 2021 men ibland kan det vara bra att kunna ta ut svängarna lite. Dessutom kan jag ju fortfarande glädja mig åt att jag inte blivit plattfot. Man får vara glad för det lilla ibland.

Så kram på er alla och God fortsättning på det nya året. Vi kämpar vidare!

Tack för i år

Det här året har ju varit annorlunda och inget annat likt. Många har varit sjuka och andra har klarat sig undan än så länge. Många har förlorat någon nära och andra sörjer över att de inte kunnat besöka sina gamla. Det här året har verkligen utsatt oss alla för prövningar. De flesta av oss har kämpat på väl och försökt vara försiktiga och jag tror det är så vi ska fortsätta långt in på nästa år.

Den här bilden får symbolisera hur jag ser på saken. Vi kan kalla den Tillsammans.

För det är så jag tror vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans. Vi ska inte bara vara rädda om oss själva utan om alla andra också. Vi ska skydda och värna om oss själva och varandra. Gör vi det så tror jag att vi kommer att få tillbaka ljuset och glädjen, närheten och friheten igen. Det är värt att kämpa för. Det är värt att hålla avstånd och tvätta händerna för. Det är värt att avstå saker för. Det är värt allt för det är våra liv.

Tack till er alla som varit inne här hos mig under året. De kommentarer som lämnats har gjort mig varm i hjärtat och fått mig att blogga vidare. Nu är det snart slut på det här året och vi ska snart skriva 2021. Jag hoppas att även om det blir fortsatt kämpigt att ni alla kämpar på tillsammans och håller ut för det kommer en morgondag som vi ska ta väl hand om och förvalta.

Så tillsammans kämpar vi för att nå ljuset, glädjen, närheten och friheten igen. Så släpp inte taget och tappa aldrig hoppet utan fortsätt att kämpa. Tillsammans.

Jag önskar er alla ett gott slut på det gamla året och ett bättre nytt 2021.

Det närmar sig jul och stadens viktigaste gran

Jag sitter här och dricker te i skenet av adventsljusstaken. Regnet rinner sakta ner för rutan och jag njuter av teet som jag fått av en vän som torkat och grejat med växter och bär och blandat ihop till en blandning som passade mig perfekt. I lugnet är jag glad över att jag inte julstressar utan att jag två dagar före julaftonen kan sitta och njuta av dagen som den är.

Jag är nog en usel tant som inte bryr mig om julpynt i alla former. Jag har en adventsljusstake som jag till mina grannars stora förtjusning kommit ihåg att ställa fram redan till första advent och den har också varit tänd i stort sett varje dag eller kväll. Det har ju varit lite si och så med det tidigare under åren. Har den kommit fram om än till 2a eller 3e advent så har jag glömt att tända den. I år har jag lyckats med rubbet. Fram i rätt tid och tänd banne mig hela tiden. Jag har också ställt fram två stora tomtar som får vakta i trappan upp. Det är sådana tomtar med långa luvor, näsa och skägg men inget ansikte. Dessa tomtar passar mig fint för jag tycker inte om tomteansikten. Jag har även tagit fram en julduk som dottern gjort när hon var liten och gav sin pappa. Hon fick måla med textilkritor på bomullstyg och så kantade jag med rött band. Den duken är framme varje år. Sedan har jag en julduk till som ligger framme hopvikt lite på sidan om men redo utifall jag skulle få för mig att lägga den på köksbordet. Två små tomtar som mannen fick av sin mamma sitter på en av köksstolarna och så fick jag två små tomtar för ett par dagar sedan som min dotter gjort. Hon sa att jag skulle ge dom till en annan tant som vi känner men det tänker jag inte alls göra för det är mina tomtar. Mina. Bara mina. Så snål och egoistisk är jag ibland. Se själva så söta de är i fatet med mossa och jox som jag har står ute.

Ja det är väl det julpynt jag har framme och jag känner inte att jag behöver mer för det blir ju jul ändå. Jag tycker dock att det är jättefint om man är ute och promenerar och ser hur folk har pyntat både ute och inne och det är så himla rart. Bara man inte tappar bort sig själv i julstressen och glömmer vad som är viktigt.

I år blir ju julen lite annorlunda för många och det kan ju kännas svårt och ensamt för gemenskapen är ju viktig på julen. Tyvärr är det ju inget vi kan göra så mycket åt mer än att höra av sig oftare till dem som sitter ensamma och som har svårt med det. Om vi alla håller ut så kommer det att bli bättre tider igen och vi kan åter börja träffas och vet ni, då kan vi börja kramas igen. Jag vill kramas med min familj. Min dotter och barnbarnet, mina vänner och människor som berör mig. Det är nog det svåraste för mig, att leva utan att få kramas. Så det gäller att vi kämpar på och fortsätter att vara rädda om oss själv och varandra så ska väl den här nedrans pandemin ge med sig någon gång. Och då jädrar i min lilla låda ska jag kramas. Då då då.

Här kommer också slutklämmen på julbudskapet från mig. Dela med sig eller snåla? Kommer ni ihåg barnvisan som började så här: Om du har ett äpple vill du dela det med mej i en äppelmelodi eller vill du ha ditt stora äpple för dig själv och inte få nån melodi. Dela med sig eller snåla en vanlig fråga får man tåla. Om du har ett äpple vill du dela det med mig eller tar du hela själv?

Den visan säger ju rätt så mycket om hur det borde vara. Att vi delar med oss av något om vi har möjlighet. Det behöver inte vara några stora dyra gåvor utan bara något som man ger av hjärtat. Det är ju som vi alltid säger att ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.

Jag hade ju några paket som jag skulle gå ner och lämna under stadens viktigaste gran. Den som står på Home Hotell Bolinder Munktell här i min stad. Sedan många år tillbaka så står varje december en stor fin julgran i hotellets foaje och där kan man lägga julklappar till utsatta barn i kommunen. Jag hojade ner och när jag steg in var granen så fin men det var väldans lite paket under. Jag kände hur ledsen jag blev men tänkte också på att människor kanske inte vågat gå och handla saker eller material för tillverkning av klappar och så gå ner och lämna. Jag sa till tjejen som stod i receptionen att jag brukade blogga om granen och att det brukar vara så himla mycket paket under den och runt om och nu låg det ganska lite under och omkring stod det stora papperskassar. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt att det var så få paket men då mina vänner gjorde hon mig så glad så jag grät. Åååååå, sa hon så är det inte för både Stadsmissionen, Kyrkan, Kvinnojouren och Frälsningsarmen har varit tillsammans tre gånger och hämtat över fyrahundra paket. Det är då tårarna kommer. Av glädje och tacksamhet. Så det ni får se här är en gran som stolt lämnat över en oändlig massa omtanke till många som behöver det. Det som känns i hjärtat i den stunden är ren och skär vardagslycka.

Tyvärr visar det sig att jag inte på något sätt kan vända bilden rätt i wordpress nya underbara värld så ni får väl lägga huvudet på sned och begrunda julens under på det sättet. Hur granen än ser ut och på vilken ledd den än vill visa upp sig så är detta stadens viktigaste gran. De inslagna klapparna ni ser får sällskap av ett tjugotal stora kassar som står utanför bild och i dessa är det oinslagna julklappar.

Nu är det inte långt kvar till julaftonen. Jag ska till min dotter och barnbarnet några timmar och äta gott och öppna julklappar. Givet är ju också att jag ska gråta till Askungen när dom jädrans pippisarna och råttorna är så underbart rara så jag fontängråter i stil med Lille Skutt. Då är det jul.

Jag hoppas ni alla får en fin jul även om ni får fira den ensam. Vi klarar det här och det kommer bättre tider bara vi fortsätter att vara försiktiga.

En riktigt God Jul till er alla och en stor och varm absolut coronafri julkram till er från mig.

Symaskinen och nallepaket

Någon frågade hur det gick med projektet att kanta tygblöjor med symaskinen. Då kan jag härmed meddela att det gick käpprätt åt pipsvängen. Väldigt milt uttryckt.

Jag släpade fram min mammas gamla maskin som väger bly. Fick upp den på bordet och av med kåpan och så fram med det jag skulle kanta. Satte mig skapligt bekvämt och började på. Den ville inte. Inte ett dugg. Den bara stod och morrade men rörde sig inte ur fläcken. Fy farao. Jag är särskilt tacksam över att ingen hörde hur jag uttryckte min besvikelse/ilska gentemot den förgrönade symaskinen men det känns lite som om att taklampan som hänger straxt över blev lite svedd i kanterna. Nåja, jag for iväg och letade rätt på instruktionsboken samt ett förstoringsglas för att göra det mer läsbart för givetvis är det nästan myrskrift i den gamla boken.

Nääää, den ville inte i alla fall trots att jag försökt med allt jag kan, vilket i o f s inte är särskilt mycket när det kommer till symaskiner. Jag insåg att den här manicken var lika jädra trött på mig som jag var på den och att vi två aldrig skulle bli bästisar. Jag vill minnas att jag tidigare i den här bloggen redovisat hur himla usel jag är på att sy på symaskin. Trä den, ställa in den, fixa och trixa och göra sådant som min mamma och min mormor inte hade det minsta problem med. Jag har problem. Stoooora problem.

Nåja jag packade ihop symaskinen under ordnade former och med några väl valda ord placerades den åter i skamvrån under trappan. Hmmmm, det kanske är jag som borde sitta i den skamvrån eftersom jag inte under hela livet lyckats förstå mig på symaskinernas förtrollade värld. Hur som helst. Där står den nu och blir väl ännu mer uttorkad och eländig eftersom det ju går åratal mellan att jag tar fram den. Förmodligen kommer den här maskinen att få ett annat hem i framtiden. I händerna på någon som kan smörja upp den lite och ge den omsorg så är det en mycket väl fungerande maskin.

Vad gäller tygblöjorna så ska jag höra om någon vänlig människa i min omgivning kan ställa upp och sy runt blöjorna. I annat fall får jag väl sätta mig och sy för hand. Det ordnar sig alltid.

Något som funkade bättre var stickningen av fler små nalleklänningar. Här är de sista två jag stickade och som ska få pryda var sin nalle innan de slås in i paket med bild på sig själv och en liten juladress. Jag behöver dock komma på hur jag ska lyckas fixa till ”pojknallar” också. Sticka brallor och en kort väst. Det är väl brallorna som ställer till bryderi i mitt huvud men rätt som det är kommer jag på det.

Jag har funderat lite runt det här med nallar och nallekläder. Jag tänker fortsätta sticka små kläder och lägga i en liten låda för jag har lite funderingar på om man inte kan göra sådana här och ge till polisen och ambulansen. Jag vet att någon organisation ibland har skänkt 50 stora ”riktiga” nallar till dem så det borde väl kunna funka med de här nallarna också. Det är väl fint att kunna ge en liten tröstis till någon barn som behöver någon att krama. Jag hade också en fundering om att man kunde göra i ordning ett gäng nallar och skänka till barn som är på lasarettet för behandling av cancer. När man öppnar den dörren till tänkande så finns det ju oändliga möjligheter att jobba på. Så nästa steg i projektet blir att köpa hem ett gäng nallar till från IKEA. Det får nog bli efter julhelgen i alla fall för nu är det fullt upp med annat.

För min del så har den här försiktigheten under pandemin resulterat i väldans många timmars stickning. Jag är otroligt tacksam för allt garn jag fått och för att jag har möjlighet att ägna mig åt det som ligger mig varmt om hjärtat. Det är jag tacksam för. Det är vardagslycka att ha möjlighet att göra något gott för någon annan.

Jag hoppas att ni alla har goda dagar……….med eller utan tröstnallar

Nallar till jul

För lite sedan så frågade jag om det var någon som kunde gissa vad jag stickade på under F1-loppet. Några trodde att dom visste men för er andra så kommer svaret här. Det var en yemenklänning till en nalle. Nu ska jag berätta hur idén kom till mig och varför jag stickar dessa klänningar.

Jag såg på ett forum för välgörenhetsstickning hur kvinnor köpte hem nallen Fabler Björn från IKEA. Det är en 21 cm hög mjukisnalle som bara kostar 15:- styck. Kvinnorna i de här grupperna stickade och virkade kläder åt dessa nallar. Fantastiska skapelser som jag inte är ens i närheten av att kunna trolla fram. Dessa nallar med kläder skulle sedan sändas till barn i Syrien via Stand with Syria.

Då fick jag en idé. Varje år har Home Hotel Bolinder Munktell en stor fin julgran stående i sin foaje och under den kan man lägga julklappar till utsatta barn inom kommunen. Tyvärr är det många barn som far illa även här i Sverige även om det är under andra förhållanden än dem i Syrien.

Julklapparna under granen delas sedan i år ut av Frälsningsarmén och andra som vet var paketen behövs bäst. Jag brukar alltid köpa ritblock och kritor, hårsnoddar och spännen, sticka en varm mössa, en halsduk. Ja ni vet, sådant lite smått. Nu kom jag på att jag skulle också köpa nallar och sticka något till var och en och göra paket av. Det finns nog många som behöver en liten kompis att krama om när det blir svårt. Så det var alltså det jag stickade på framför ”rejset”. En yemenklänning. Mönstret är en förminskning av en yemenväst för nyfödda. Min vän C hjälpte mig att få rätt på maskantal för att komma igång utan att behöva experimentera i evigheter. Med lite tur kan det bli ett par till.

Här har ni några som är färdiga för att få bo i sina privata paket med en liten bild på sig själv på utsidan samt en etikett som frågar om den får vara någons vän. Den turkosa klänningen har dottern virkat och har en boa till för att se extra festlig ut till julen.

Eftersom jag tycker att just den granen som de här hamnar under är årets viktigaste julgran så kommer jag att lägga ut bild på den sedan då jag har varit nere och lagt mina paket under den. Ni kanske också har någon sådan gran i er stad eller om någon kyrka gärna tar emot paket till barn. Det behöver ju inte vara något stort och dyrt det räcker bra med något litet som är givet med omtanke.

Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att det finns så många barn i vår närhet och ute i världen som far illa. Barn ska få vara trygga och älskade men tyvärr ser det inte så ut för alla och det är så hemskt. Jag kan inte förändra världen men jag hoppas jag kan förändra en pytteliten del med mina små paket. Tillsammans kan vi göra världen till en varmare och mer omtänksam plats.

Jag hoppas ni alla har en trygg och varm torsdag………med eller utan små nallar

Till barn och från barn

I somras så blev det ju inte mycket stickat p g a värme och att jag då svettas så mycket i händerna. Däremot så blev det ju en väldig massa tygblöjor rivna ur gamla lakan. Dessa parkerade jag snyggt och prydligt i en kartong för att jag lite senare skulle kanta dem. Den som tror att det blev gjort räcker upp en hand……..nähä…..ingen. Det värsta är att ni har rätt. Kartongen hamnade underst då jag ställde en stor korg med halvfärdiga stickningar uppepå den och så glömde jag givetvis vad jag skulle göra. Det kan ju ha att göra med att jag inte gillar att sy. Har min mammas gamla symaskin och jag har ett väldans besvär bara med att försöka komma ihåg hur man trär den och hur man ställer in den för zigzag. Nåja nu har jag plockat fram dem i alla fall och ska väl försöka sätta lite fart på firma Syatelje Motvilliga Fingrar. Dessa ska sedan skickas vidare till något ställe som använder just tygblöjor. Jag får se vilka som vill ha dem.

En grön liten filt blev skickad till Sofia Silvana att användas vid kistläggning av små barn som det inte gått så bra för. Det har visat sig att föräldrarna ofta är rädda att deras små bebisar fryser där de ligger i sina små kistor. Då kan en liten filt värma både föräldrahjärtat och den lilla.

Ett litet paket fick finna vägen till Grekland och flyktingarna där. Några vuxenvantar fick följa med på färden men det mesta var till barnen. Ponchon har min dotter virkat och den är riktigt tjock och varm. Nederst till vänster är en liten trekantssjal med knytning fram. Fluffig och lite glansig, ullig och krullig i garnet och jag hoppas den blir riktigt värmande.

Min vän G hade för länge sedan skänkt några nystan överblivet garn som hon haft liggande efter att hon avslutat sin stickkarriär. Det tog jag och stickade upp och det blev skickat till Slättmissionen. G blev så glad över de fina rader hon fick ifrån Ingrid på Slättmissionen sedan. Det är fint att hon alltid skriver några rader och tackar för det hon fått sig tillsänt och ibland även kan tala om vart det kommer att hamna. Det känns som både ett kvitto på att paketet kommit fram och att det verkligen behövs och hamnar på rätt ställe. Jag har vid något tillfälle skickat med en karta brevmärken som tack för att hon tar sig tid med omtanken om oss.

Det här är då stickat i kanonmjukt garn och jag tror det kommer att passa en tonåring. Trekantssjalen kan man ju vira om halsen den också på lite olika sätt. Varmt och gott blir det i alla fall.

Min fina goa granne A-M som snart fyller 91 år deltar med glädje i tillverkandet av fjärrvärme. Jag tycker det är fantastiskt och det gör mig så glad att vi har ett gemensamt intresse som gör att vi kan ”jobba ihop”. Dessa prematurmössor har skickats till Slättmissionen.

Det var lite av vad som fixats och skickats under hösten. Ja inte blöjorna då men jag skaaaaaa…….jag looooovar.

Detta var alltså delen som handlade om vad som skickats till barn. Nu ska ni få så något riktigt rart och gulligt som kommit från barn. När jag satt vid datorn som står ganska nära fönstret ut till ytterdörren så såg jag två töser som stod och fixade och joxade med något som dom hade i en påse. Efter en stund smällde det i brevlådan och flickorna gick iväg. Någon timme senare gick jag ut för att titta vad som hamnat i lådan och då må ni tro att hjärtat svämmade över. Titta själva så fint

Underbara ungar! Jag blev så himla glad i hela kroppen. Tänk att det fortfarande finns barn som sitter hemma och ritar och pysslar och sedan går ut och sprider vardagslycka åt andra. Det är fint och ger hopp om framtiden. Jag undrar hur jag ska kunna fiffilura ut vilka flickorna var och om de bor i området för då skulle man kunna göra något mysigt och fint tillbaka lite i smyg. Visst var väl det här riktigt fint.

Jag hoppas ni alla har en fin tisdag…….med eller utan vardagslycketeckning

Men blir det aldrig klart?

Nä, det ser inte så ut men något lite har hänt i alla fall. Jag fick ju inte loss två av listerna, de två längsta, för spikarna satt på ena sidan bakom rören och på den andra sidan straxt till vänster om rören men bromsades av andra spikar som tydligen kom från sovrumsväggen. Väldans långa spikar. För att kunna få bort listen så behövde jag korta den för att då kunna dra den uppåt mot väggen under handfatet och ut på andra sidan och där dra den utåt golvet för att få loss den. Något annat sätt fanns inte eftersom det var en och en halv cm mellan rör och list. Så här gjorde jag

Ni ser listen uppdragen mot väggen till vänster. Jag drog ner den lite och satte foten under och drog ut den lite från väggen med vänster hand och så sågade jag med högerhanden med sågen ni ser längst ner här i bild. Jädrans obekväm ställning kan jag lova men nu var jag förbannad för att det alltid ska vara så himla svårt och eländigt när man ska ta sig för med något. Nu jääää……….

Jag sågade av listen och kunde dra den upp mot väggen och under handfatet och voilá

Så där ja. Men så upptäckte jag två spikar som jag inte har en aning om var dom kom från men som stack ut från väggen till vänster om rören och en satt i lilla väggen vid dörrposten. Jag är ganska stark i armarna men det här gäller på händerna och dom är ju inte vad dom har varit. Jag tog i allt vad jag orkade och flera av mina muskler i vila undrade om jag hade blivit helt vansinnig. Trots detta fick jag alltså inte bort spikarna som stod ut från väggen ungefär 1,5-2 cm. Då gick jag ut och stängde dörren om hela rasket och öppnade inte förrän dottern och barnbarnet var på besök en vecka efter. Då tog barnbarnet hammarklon och drog ut den ena spiken. Han fick verkligen använda alla sina tränade muskler för den satt som berget men ut kom den till sist. Den andra spiken kunde han vika ner och få in längs kanten under väggbrädan.

Detta är då dagsläget just nu. Jag har ju färg och roller och allt som behövs för att fixa väggarna men jag har ju också så vansinnigt mycket annat att göra som är roligare. Sticka och virka t ex. Läsa är också kul. Joxa med garner är ännu roligare och lösa korsord är jätteskojsigt. Klättra på stege på en liten toa är inte vad jag kallar jättekul men jag blir ju tvungen till sist. Tur att man har ett badrum med toa nerpå eller också är det otur för hade jag inte haft det så hade den här toan varit klar i ett nafs. Hellre det än att behöva sk*ta i en hink på altanen till allmän beskådan.

I helgen är det F1 igen. Jipppiiiiii! Då laddar man upp med smaskens, garn och stickning. Den som kan gissa vad jag stickar på här vinner en gratis fotvandring till valfri garnaffär.

Ja där sitter man välekiperad, iförd pyjamasbyxor och strumpor mitt på blanka eftermiddagen och till höger ligger det två halsdukar och en mössa som jag skulle fästa trådarna på om jag tröttnade på att sticka. Nu är både mössan och halsdukarna hos Slättmissionen i Skara och den röda stickningen är klar men jag ville visa hur det kan se ut under F1-lopp i det Karlssonska residenset. Tidigare i bloggen har ni ju fått se hur jag skalar och hackar morötter på utdragsskivan framför tangentbordet under ett F1-lopp. Det gäller att ligga i som en utter (om det nu inte handlar om lila minitoaletter för där finns det inget som påminner om något slags uttrande).

En som i alla fall lyckas bli klar med saker och ting är ju dottern. Här har ni ett gäng igelkottar som hon virkat och hade med sig. Det ska bli marknadsgrejer. Tur att någon ser till så att det kommer att finnas lite nytt på bordet när det äntligen är dags för marknad igen.

Jag kom på att jag har ju fint garn i en byrålåda som jag köpt för att sticka trekantssjalar av och ta med ut på marknad. Jag har ju även garn till pannband. Hmmm, jag kanske ska ta och göra ett mellanstick med en sjalstickning någon dag. Jag hade ett annat mellanstick här när jag kände att det blev lite segt med bara mössor och halsdukarna. Resultatet av det kommer i ett annat inlägg.

Jag hoppas ni alla är väldigt försiktiga och rädda om er. Jag har tidigare sett hur det börjat slarvas mer och mer med avstånd och så kom då coronan tillbaka med full kraft och nu är det lite bättre igen med avstånd och hänsyn. Vi ska ju vara rädda om oss och om varandra. Det här kommer att ta slut en dag men det gäller att inte tröttna på att vara försiktig och tro att det drabbar inte mig.

Nu när det är höst och mörkret sänker sig över oss så tycker i alla fall jag väldigt mycket om att tända ljus. Jag har ju två olika ställen i köket där jag tänder ljus för mannen och nu ser det så ombonat och fint ut när något av ljusen är tända. Det känns på något sätt som en bro mellan mig och evigheten. Det är fint och känns tryggt.

Jag hoppas ni alla har en fin novembermånad……med eller utan igelkottar

Kurt Olsson och jag…..

har vissa småsaker gemensamt. Han gillade att sjunga Leva livet och han han hade fådda blommor. Jag gillar också att sjunga Leva livet för full hals nu sedan barnbarnet fick fart på en cd-spelare som stått i en garderob och samlat damm. Den tidigare spelaren drog sin sista suck bara sisådär helt apropå och glad var jag som hade en extra då.

Det som är knepigt är ju att det är så liten text vid alla knappar och rattar så jag skulle behöva förstoringsglas men nu lotsade barnbarnet mig runt och visade vilka knappar och rattar jag behövde använda så nu jädrar lever jag livet med Kurt Olsson må ni tro och inte nog med det jag har fådda blommor också. Vardagslycka är när grannens son ringer på och lämnar en bukett vackra rosor. Är inte det rart så säg. Man blir glad och lycklig i hela kroppen.

Fast nu har jag ju en del saker som Kurtan inte ens är i närheten av, nämligen en hel massa fådda garner. Som ni såg för några inlägg sedan så fick jag ju en stor låda garner från goa L i Västerås. Nu har jag ju använt mig av dessa garner på kvällarna framför tvn och varenda gång jag vill smita undan från tråkjobb. Vilket är väldans ofta. Här ser ni vad det blivit så här långt

Två halsdukar, ett gäng mössor och en grön filt. Jag älskar alla de härliga färgerna. Man, eller rättare sagt jag blir väldigt glad och lycklig av färger. Gäller det sedan garn då kan det få vara hur starka färger som helst. Det är lätt att sticka då. Stickorna flyger i luften av glädje över att få bearbeta så vackert garn. Jag ska packa detta och se hur mycket det väger för det är dags att skicka lite till Slättmissionen. Nog är väl det här lagarbete när det är som bäst. Tillsammans kan man uträtta storverk faktiskt. Tillsammans är ett väldigt fint och bra ord.

När jag cyklade runt lite häromdagen så blev jag när jag åter närmade mig hemmet varse att om bara ett ögonblick är det slut med höstfägringen i form av färggranna löv. De blåser av och iväg med väldig fart så jag hoppade av cykeln och tog det här kortet. Två buskar av samma sort och som är planterade samtidigt men har olika färgskrud. Var och en är vacker på sitt sätt. Precis som vi människor, olika men ändå lika och alla duger, var och en på sitt sätt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin höstdag……med eller utan färggranna buskar

Många trådar bli’re, vardagslyckor och jul

När man stickar eller virkar så blir det ju alltid trådändar över och dessa har jag försökt ta tillvara på bästa sätt genom att endera börja på en mormorsruta och lägga åt sidan tills nästa restgarnståt dyker upp och då kan det se ut så här

Ibland har jag en väldans massa smårutor liggande i korgen som ska byggas på vartefter. Blir dom liggande för länge och det inte ramlar in några större restgarnsnystan till de rutor som behöver mycket garn då brukar jag ”kosta på mig” ett nytt nystan som jag använder till allihop så länge det räcker.

En annan variant jag använt mig av under åren är ju att spara garnrester i glasburkar på en hylla i köket. När jag har behövt använda mig av fyllning t ex när jag gjorde en dyna till barnbarnets köksstol då tömde jag burkarna på garnrester. Nu ligger det ibland lite längre garner i som jag kan plocka upp och använda till rutorna om tjockleken stämmer. Annars ligger dom bra i sina burkar och jag tycker det ser väldans trevligt ut mot den annars så vita och lite tråkiga väggen.

Detta inläggs vardagslycka får nog vara att nu har dom börjat lägga igen skyttegravarna och jag var ute och kikade lite. Var på vippen att fråga grävar’n om han var helt hundra på hur det skulle gå till den här gången. Man blir ju lite orolig när man ser två gubbar med spadar som öser och stampar i gropen, en grävare som sitter och joxar med sin telefon i hytten och en maskin som jag inte har en susning om vad den ska vara till för.

De har hållit på hela veckan och joxat och peppar peppar än har dom inte lyckats ställa till något mer för oss här i längan. Det är väl en vardagslycka som vi är tacksamma för.

Något som jag däremot inte gillar är att affärerna startat med julskyltningen redan 1 oktober. Det är bedrövligt. Man hinner bli urless på alla tomtar, glitter, kulor och granar långt innan det blir jul. Jag minns när jag var barn och man fick ta på sig finkläderna och tillsammans med pappa och mamma ta bussen ner till stan och titta på julskyltningen. Det var en fantastisk upplevelse. Veckorna innan hade ju butiksfönstren varit klädda med brunpapper så man hade inte kunnat se vad dom byggt upp där bakom. Men nu, så vackert med alla lampor och alla leksaker, tomtar, och små nissar som åkte i elektriska tåg och vagnar. Björnar som vinkade och renar som rörde sig med släden. Det var en sådan lycka för oss barn som kunde ha stått i evinnerliga tider och bara tittat på det fantastiska. Då var det en folkfest. En härlig rolig upplevelse som jag är glad att jag fått uppleva men som jag tycker det är synd att varken dottern eller barnbarnet fått vara med om. Vardagslycka kan också vara att kunna plocka fram ett sådant minne och få det att leva igen. Tänk att man kommer ihåg. Det är ju fantastiskt med tanke på att jag glömt vad jag åt i förrgår eller vilken dag jag for och handlade *S*. Närminnet är uselt men det ingår väl i att bli äldre.

Vardagslycka är också att tidigt i somras ha fått en pytteliten blomma av vännen och grannen A-M. Ännu större lycka är att den fortfarande är fantastisk i sin blomning. Den har stått ute hela tiden och är inne på sin fjärde blomning. Tydligen trivs den här sorten väldans bra ute och inte alls lika bra inne på mitt köksbord. Bilden nedan är tagen idag och ni ser att det är ännu fler knoppar på den. Frågan är väl bara hur länge den klarar sig ute nu när det börjar bli småtjurigt ute. Jag kanske får virka en kruka och sätta om så den håller värmen. Eller nåt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin torsdag…….med eller utan garnrester.

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag