Nu är det uppförsbacke

19 Feb 2021 10 kommentarer

av bibbishantverk i Livet Etiketter:,

En vän till mig har gått bort och det kom som en chock. Ni som har hängt med mig ett bra tag minns kanske att jag skrivit om A och B som hjälpte oss så mycket med skjuts och omsorg när mannen var väldigt sjuk och en gång i månaden åkte till Karolinska. Dessa vänner fanns där och gjorde livet bra mycket enklare och tryggare för oss båda. När mannen gick bort och jag blev ensam så fanns de där för mig med omsorg utöver det vanliga. Nu är det inte längre A och B utan nu är det A som är kvar och B som saknas. Mycket.

Hon var ju en duktig hantverkare med virknål och stickor och hon hade alltid femtioelva arbeten igång. Hon var medlem i Röda Korsets handarbetsgrupp och har värmt många under åren som gått. Dessutom var hon en god kraft inom PRO här i stan och fixade och donade med lotterier och vinster som hon tillverkat. Hon stickade även massor med små sockor som jag sålde på marknader som jag stod på. Pengarna lade hon i en särskild burk och använde dem till att göra ”goda ting”. Själv fick jag nöjet att slita ut otaliga tofflor som hon virkat eller stickat åt mig. Det finns massor av saker som hon stickat och gett mig och de syns också långt bak här på bloggen. Hennes händer var aldrig stilla i livet men nu vilar de rofyllt och stilla.

De sista arbetena jag fick se var två stycken jättestora filtar som hon virkat. Var sitt till sina älskade barnbarn. Skönt att krypa ner under en sådan filt och omslutas av värme och minnen. Jag fick låna med mig filten hem och ta kort på den för när vi träffades ute på hennes trappa och hon ville visa den så var det mörka kvällen. Det är en glad och god filt. Ett fint minne av en älskad mormor.

Det är ju en sorg att vi inte får ses mer och att vi inte får visa varandra vad vi har på stickor och virknålar. Hon var ju min handarbetsvän. Jag tänder ljus för henne och min man och tänker på hur tacksam jag är över att de funnits i mitt liv och på något sätt drivs den svåra sorgen bort då och ersätts av en värme i bröstet. Men båda fattas mig.

För att få bort oro och rensa tankar så har jag försökt gå en promenad varje dag. Igår tog jag på mig ryggsäcken som ena axelremmen hade lossnat lite på och bestämde att jag skulle traska ner till stan och gå in till skomakaren och få den lagad. Jag bär ju tungt i ryggsäcken nu när jag går och handlar och inte har cykeln med så den har fått jobba duktigt. Det var 1 grad kallt och det blåste elakt och jag kände hur tjurig jag var när jag stretade framåt. Inte alls på topphumör. När jag kommit över en av gatorna på väg ner mot stan så fick jag syn på en man som bar på en stooor katt. En ljuvlig katt. En bedårande katt. Jag stannade och tittade och frågade till slut om jag fick klappa kissen och det fick jag. Jag som älskar kattor. Den här snygga killen heter Sture och gick nådigt med på att jag fick stryka honom över den ljuvligt duniga pälsen.

Sture var av rasen Ragdoll och väldigt tillmötesgående ända tills det kom en sopbil och stannade en bit bort. Sture gillar inte sopbilar fick jag veta och fasen vet om han inte var rätt less på mig också som fjantade mig å det vådligast i ren glädje över att få klappa. Man nästan såg hur trött han var på hela tillställningen. Tror han tänkte att om jag blundar tillräckligt hårt så kanske hon försvinner så jag kan gå hem.

Sture var glad över att slippa den fjönsiga tanten och jag var lycklig över att jag fått möta Sture. Det blev en så lycklig stund. När jag skulle vidare så gick jag med lättare steg, andades lättare och kände mig lättare om hjärtat. Tänk så fantastiskt det är med djur. Vad de kan mildra och lindra bara genom att vara. Jag tror ju på att allt har en mening och nog var det menat att jag skulle träffa den här snygga killen och att han skulle få mig att skaka av mig skuggorna och diset och istället räta på ryggen och sticka upp näsan lite mer. Vardagslycka kan vara att bli peppad av en katt.

Sorg och glädje möts och de vassa kanterna slipas av.

Nu fortsätter vi att vara rädda om oss och varandra. Långt före coronaeländet så sa jag alltid att ”man ska vara rädd om sig så länge man har sig” och det är viktigare än någonsin nu. Så fortsätt att hålla avstånd och tvätta händerna. Det räcker långt och det kommer ju ett liv efter corona också och där vill vi ju vara med.

Jag hoppas ni alla har en lugn och fin fredag…….med eller utan snygga Sturekillar

Upptrampade spår eller nya vägar

09 Feb 2021 6 kommentarer

av bibbishantverk i Livet Etiketter:

Hej hopp i solskenet, för jag hoppas ju att ni har det precis lika soligt hos er som jag har det här idag. 16 grader kallt när jag steg upp och bryggde kaffe men ändå blev det som vanligt en tur ut på lilla verandan för att borsta håret och hämta tidningen. När jag skrivit klart det här inlägget ska jag faktiskt ta på mig och gå ut på promenad. Det har jag gjort varje dag sedan det började bli riktigt kallt. Det är ju då jag har mina bästa dagar, när det är kallt.

När jag skulle till affären och handla lite förnödenheter för en tid sedan skulle jag ta en genväg över en stor gräsmatta och då kom funderingarna på olika vägval man gör här i livet. En del måste man göra och andra gör man för nöjets skull men hur som helst så gör man vägval vareviga dag under livet. Man börjar ju direkt på morgonen……ska jag gå upp eller ska jag ligga en stund till…..ska jag ha en eller två smörgåsar till frukosten……ska jag ha kaffe eller te. Sådär fortsätter det hela dagen faktiskt utan att man tänker på det men man väljer hela tiden. Så när jag kom fram till gräsmattan och såg de här spåren så kom ju insikter och tankar farande.

Här kunde jag ju välja flera vägar. Hundens väg som var rakt in i ett buskage, harens väg som var tredje meter hade små spårningskulor utpruttade så han skulle hitta tillbaka eller människospåret i mitten. Ja den här gången var ju valet inte så svårt. Jag hade inte lust att lämna spårkluttar och jag behövde inte heller besöka buskarna så det blev det mittersta, människospåret.

Alla har ju sina egna spår här i livet och ibland är det lätt att välja. Ibland är det rena bedrövelsen när man måste välja mellan pest och kolera och sådana val sätter spår inombords men kan ändå vara nödvändiga att göra. Man skulle behöva få någon slags kvitto på att man valt rätt när valet var så ända in i helsicke svårt att göra. Man har ju vägt för och emot tills man vänt ut och in på sig själv men hur svårt det än är så blir man tvungen att göra ett val.

En del val blir helt fel så man blir tvungen att ångra sig och ändra medan andra val man gjort inte går att ändra i efterhand. Det är då man får jobba för att stå för de val man gjort och det är inte alltid det lättaste men å andra sidan vem har sagt att livet ska vara lätt. Man lär sig ju mer av motgångar och kringelkrokar än vad man lär sig av att glida på en räkmacka genom livet. Svårigheter gör att man lär sig, får nya insikter och växer som människa.

Här kommer en bild på samma gräsmatta ett par veckor senare när det snöat och jag var på väg till affären tidigt.

Ingen hade varit där före mig och banat väg så jag fick finna min egen stig och det kändes härligt. Jag vände mig om när jag kom fram till gatan och tog det här kortet bakåt mot mina spår. Det som då slår mig är att jag faktiskt inte gått raka vägen utan girat iväg ut en bra bit och sedan tillbaka så det blev som en böj. Precis som i själva livet mina vänner så bär vägen än hit och än dit fast man får bestämma helt själv och ibland utan att man tänker på det eller ser det så tydligt just då.

För att lätta upp stämningen och avsluta lite glatt ska jag presentera ett annat spår som jag hittat på mina vandringar. Jag vet vad det är för spår men jag undrar om ni kan gissa vem som gjort de här ska vi säga udda spåren som fått många att fnittra eller bli lite generade när jag visat bilden. Så kan det gå när det är mycket snö.

Jag tänker på att vi nu i pandemitider hela tiden gör val som vi inte behövt göra tidigare men jag hoppas att vi alla i det fallet gör de rätta valen och att alla härdar ut och fortsätter att vara rädda om sig. Det kommer ju en tid efter den här farsoten och då är det dags att göra andra val.

Jag hoppas att ni alla har en riktigt fin dag……med eller utan mystiska spår i snön.

Tadaaaaa……äntligen färdig

02 Feb 2021 8 kommentarer

av bibbishantverk i Livet Etiketter:,

Ni som har hängt med här ett tag vet ju att jag haft problem med lilla toan uppepå. Först läckte själva toan vatten så det rann ner i klädkammaren en trappa ner och som om det inte räckte med det så började det regna in. Man tror inte att det är sant när man kommer in på toan och möts av vattenpölar på golvet som inte kommer från varken toan eller handfatet. När man så kommer på att man faktiskt kan lyfta på hakorna och titta i taket och ser stora fuktfläckar där så känns det som om man när som helst ska få nippran.

Efter många om och men så visade det sig att det kom in vatten vid skorstenen då det regnade så det var ett par gubbar uppe och joxade i ett par omgångar men till slut fick dom ordning på eländet och det kom nya gubbar som skulle riva ut isoleringen och lägga in ny sådan uppe på krypvinden. När detta var färdigt så kom det en snickargubbe som rev taket på lilla toan och efter en tid satte upp ett nytt snyggt vitt tak. Då såg ju den gamla sunkiga lila toan för bedrövlig ut. Det ena drog med sig det andra.

Här är en bild på när jag brottades med lister som satt som berget med 10+ cm spikar BAKOM rören. Det där höll på att ta kål på mig. Det går ju lite sakta också med det mesta eftersom jag har ont i handlederna och tummarna funkar inte. Men allting går bara man får svära lite och eländas mycket. Som tur var blev inte det nya fina vita taket svett i kanterna av mina svordomar fast det måste ha varit gränsfall där.

När så listerna äntligen efter många om och men var borta så skulle ju toan målas om också. Jag tog hojen och for iväg till en färgbutik i närheten och traskade in och fick tag på en väldigt trevlig gentleman som skulle hjälpa mig att hamna rätt. Jodå, han gjorde nog så gott han kunde den gode mannen men jag slår vad om att han var bra svettig när jag gick därifrån. Jag hade med mig bilder på min toa och måtten så han fick titta på dem för att veta hur mycket färg jag skulle behöva ha.

Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en gul toa. En riktigt gul en. Inte så där urinprovsfärg utan jädrar i mig det skulle vara gult som självaste solen. Joråsåatt! Den vänliga mannen försökte på alla möjliga artiga och fina sätt tala om för mig att om jag valde en knallgul så skulle det bli väääääligt mycket gult på det lilla utrymmet. Japp, sa jag precis så vill jag ha det. Jag nästan såg hur han led av vetskapen om att jag var totalt lost i färgkartorna och dessutom envis som en röd gris och inte det minsta mottaglig för goda råd från en som varit i branchen länge. Han hade dock gjort vad han kunnat.

Han blandade till den solgula färgen åt mig och jag körde ner hinken i cykelkorgen och fräste hem och kände mig väldans nöjd. Ända tills jag hade målat hela toan gul 1 gång. Då jädrar var det inte så kul längre och jag var inte alls nöjd med mitt idiotval. Varje gång jag öppnade dörren och gick in så kändes det som om färgen åt upp mig. DÅ fattade jag vad mannen i färgbutiken varnat mig för.

Ny cykeltur till färgbutiken. Samma man var i tjänst och han såg lite halvrädd ut när jag stolpade in. Hej hopp sa jag nu är jag här igen och jag vill ha ny färg så jag kan måla över det gula. Han frågade om jag kom ihåg vad han sagt när jag beställde den förra blandningen och jag sa att det hade jag stenkoll på och att ingen skugga skulle falla på honom för mitt färgval för har jag bestämt mig för något så blir det så oavsett vad någon annan säger. Är huvudet dumt får plånboken lida sa jag. Han var mycket lättad över att inte få skäll för det hade han fått veckan innan av en tant som köpt fel färg och sedan skyllt på honom. Mig hade han tur med för jag har inga som helst problem att stå för mina tillkortakommanden och felval.

Nu kom vi tillsammans…….här är det fina ordet tillsammans när det funkar som bäst…..fram till en riktigt fisig färg som jag aldrig i hela livet skulle ha haft som förstaval men som nu kändes som ett klockrent mjukt och snällt val efter det gula. Här nedan kan ni se lite av det gula och början på fisfärgsvalet som jag trots allt blev nöjd med. Det skulle blivit ännu gulare efter andra strykningen och inte ens jag hade pallat för den färgprakten. Jag trodde heller aldrig att jag någonsin i livet skulle tycka att grå var en bra och trevlig färg. Det är mycket man lär sig på en toalettrenoveringsresa.

När så väggarna var målade två gånger vilket tog en väldig tid eftersom jag var tvungen att måla lite i etapper eftersom toan är så smal så det går liksom inte att bocka sig ner utan att slå ändan i motsatta väggen och det är inte så jädrans kul när den är nymålad. Man gör det bara en gång kan jag säga. Så när hela toan var målad så var det dags för att få ett nytt golv inlagt. Det är något som måste göras på det här nya våtrumssättet med matta en bit upp på väggen för annars gäller inga försäkringar om det skulle hända något. Det kom en karl som skulle ta ut den gamla mattan, mäta och fixa underlaget för mattan. Den karln var lång. Säkert 180 cm i alla fall och han hade jämt göra att få rum där han skulle in under handfatet och bakom röret till toan. Jag sa åt honom att när mattläggar’n skulle komma så borde dom se till att skicka hit den kortaste dom hade. Det gjorde dom. Han sa själv att det var knivigt att få plats med allt trots att han var kort. Han måste ju sitta på golvet och det blir liksom ingen plats för benen. Det blev inte mycket plats kvar till verktyg och värmeblås och allt annat. Nåja, han klarade det och så här fint blev det när han var färdig.

Ja kära vänner efter det så var det dags att ringa till killen som tog ut den gamla toan och säga till honom att nu kunde han få komma och sätta dit en ny och fräsch toa åt mig. Det gjorde han och ja jag kan väl inte säga annat än att det känns toppen att äntligen efter alla månader utan toa uppepå slippa slira nerför trappan om jag behöver gå upp på natten. Så här blev min nya fina toa. Det ska bara upp någon tavla i klatschig färg så det lyser upp lite. Men jädrar så nöjd jag är. Vardagslycka är en fungerande toa.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin början på februari……med eller utan besvärliga toaletter

Gåvor som ger värme och omtanke

20 Jan 2021 12 kommentarer

av bibbishantverk i Välgörenhet Etiketter:, , , , , ,

Det här första coronavirusåret har ju gjort att jag inte kunnat ta mig till garnaffären jag brukar besöka för jag vill inte åka bussen dit och jag kör ju inte bil. Av olika skäl kan jag heller numera inte cykla så långt vilket stör mig allra mest faktiskt. Det är dock som det är och det är bara att hänga med så gott det går ändå. Då blir man jätteglad när vardagslyckorna liksom bara sköljer över en som varma mjuka vågor av omtanke. Himmel och plättar man blir så glad så man nästan gråter. Eller, ibland gråter man. Av glädje då. Som ni såg i inlägget ”När det regnar manna……” tidigare i bloggen så fick jag ju jättemycket garn av en kvinna L.B i Västerås och det stickar jag av ännu och det är dags för en andra leverans av fjärrvärme snart. På olika sätt tycks hjälpstickningsgarn finna sin väg till mig på lite olika vägar. Här följer fler vardagslyckor.

Min vän T har i sin tur en vän som har en loppis och den kvinnan hade fått in några nystan mjukt mörkblått garn. Min vän sa då att hon ville köpa dessa nystan och ge till mig för jag ägnade mig åt hjälpstickning. -Då kan du ta dem och behöver inte betala dem för då går de till något gott sa loppisdamen. Jag tog tacksamt emot nystanen och stickade upp en babyfilt och en mössa. Sedan blev det lite garn över och det blev med lite extrahjälp en mormorsruta som tillsammans med en hel hög andra skickats till en dam i Stockholm som virkar ihop rutor till filtar som sedan skänks Barnens Hopp i Ukraina. Eftersom garnet var så mörkt blått så kantade jag med ljusblått pälsgarn som jag fått från min vän C. Detta (utom rutan då) gick till Slättmissionen.

En dag för några veckor sedan fick jag ett så rart mail ifrån en dam vid namn K.M där hon berättade att hon 2017 hade varit på Malmköpings marknad och då köpt en trekantssjal som hon tyckt så mycket om och som varit hennes favorit sedan dess. Nu hade den sjalen försvunnit för henne och hon undrade om det var jag som hade stickat den och om hon kunde få beställa en ny sjal ifrån mig. Det fina i kråksången var att hon skickade med en bild på sjalen och mitt visitkort med adressen hit till bloggen. Hon skrev att hon brukade göra så med saker som hon köpt på marknader för att sedan kunna komma ihåg vem hon handlat av om hon skulle vilja köpa mer. Det var väl väldans fiffigt. Ett fint tips till er alla som brukar handla på marknader. Hon hade alltså gått in här på bloggen och där hittat min mailadress och hörde av sig angående detta. Hon skrev så fint och rart så det var en stor glädje i att läsa hennes mail.

Jodå, det var ju jag som stickat sjalen men jag sa att jag hade inte stickat några nya alls eftersom det inte varit några marknader och inspirationen uteblivit av den anledningen. Hon ville gärna ha en sjal i blått och jag tittade i boxen med trekantssjalar och jodå jag hade en blåmelerad mjuk och gullig sjal som jag skickade bild på och hon ville gärna köpa den av mig. Sedan språkade vi om garn och stickning och hon skrev att hon hade garn efter sin mamma men att hon själv inte längre handarbetade p g a att hon hade ont i sina händer och handleder. Då föreslog jag att jag kunde köpa garnet av henne eller om hon tyckte det var ok att byta garnet mot trekantssjalen. Det tyckte hon var en jättebra idé och det tyckte jag också.

Då blev det tal om frakt och porto för ingen av oss visste var den andra bodde men kan ni tro, hon bor i en by bara en halvtimmes väg ifrån mig. Så hon tog bilen och fräste iväg hit och vi möttes ute och kikade i våra respektive påsar och jag tyckte att det var väldigt mycket garn och ville nog betala lite emellan men det tyckte inte hon att jag skulle göra. Hon var nöjd med bytet och visste att garnet skulle komma till nytta som fjärrvärme och värma små frusna barn. Här ska ni få se garnlyckan som ramlade över mig.

Den påbörjade filten som ni ser längst ner på bilden har vuxit och blivit så här stor nu och ska bara fått ett rött fält till och sedan ska den kantas med mörkblått garn

Min vän C som varit en mästare i att dammsuga olika loppisar på garn skickar då och då garnpaket till mig och dessa försöker jag då omsätta i fjärrvärme. C och jag ”träffades” för många år sedan i en Sticka & Skicka-grupp på nätet och har hållit ihop som vänner sedan dess. Det är härligt att ha en vän som drar åt samma håll och som jobbar mot samma mål. Här är yemenvästar som jag stickat av garn från C.

Jag lever ju i tron att allting har en mening och visst är det fantastiskt att garn via olika kringelkrokar kan hitta sin väg till mig och ge mig möjlighet att ägna mig åt det jag tycker mycket om under tiden vi inte kan vara ute och umgås med människor på det sätt vi brukar. Jag är väldigt tacksam över att få vara en länk i en väl fungerande kedja där några håller med garn och andra stickar. Tillsammans gör vi gott. Det viktigaste ordet här är Tillsammans för ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.

Jag har förstått att jag kanske måste förklara ordet fjärrvärme som jag använder mig av. Det betyder att man stickar, virkar, syr, tovar eller annat och skickar iväg över världen för att värma små. Man värmer alltså inte bara i närområdet utan även i fjärran länder. Därav namnet fjärrvärme.

När vi skickade till Panzisjukhuset i Kongo Kinshasa fick vi lära oss att en mössa och en liten väst kunde locka mammor till sjukhuset för att föda då både barnadödligheten och mammadödligheten var stor. Då skulle det vara tryggare och säkrare att föda på sjukhuset. Innan det började stickas och skickas dit så fick mammorna med sig sina barn hem inslagna i tidningspapper för att de skulle hålla värmen under de kalla nätterna. Insamlingen Sticka & Skicka fick mig att sätta full fart med hjälpstickningen. Tänk att en liten mössa faktiskt kan rädda livet på en liten nyfödd baby som föds i ett land med kalla nätter. Då är det lätt att sticka drivor av pyttemössor som man vet gör nytta. Det finns nöd och elände överallt i världen och faktiskt även här i Sverige så fjärr- och närvärmestickandet tar aldrig slut. Nu har jag så mycket garn hemma så det kommer att räcka hur länge som helst men jag ska försöka ta det lite lugnt med stickandet. Jag hinner. Jag behöver inte ha bråttom men ibland känns det så.

Dr Denis Mukwege som är chefskirurg på Panzisjukhuset fick Nobels Fredspris 2018 för sitt arbete med att ”laga” kvinnor och små barn som utsatts för det besinningslösa sexuella våldet utfört av rebellerna i Kongo Kinshasa. Jag känner en så stor tacksamhet över att det finns människor som vågar stå upp och slåss mot ondskan. Att år efter år se det allra fulaste i världen och ändå ha förmågan att vara en god och medkännande människa. Jag beundrar dr Mukwege som orkar.

Jag har det bra här på min plats på jorden och känner en stor tacksamhet för att jag får leva här och har möjlighet att göra skillnad på mitt lilla sätt.

Jag hoppas ni har en riktigt fin onsdag…..full med värme och omsorg

Jag ligger efter

10 Jan 2021 4 kommentarer

av bibbishantverk i Jul Etiketter:, ,

Jag har varit så in i nordens seg med bloggandet så jag har fått kassera massor av kort som det var tänkt att blogga till så nu får jag faktiskt skärpa till mig lite. Julen är ju inte så himla långt tillbaka så jag kan visa min dotters fina julkakor som hon fixat till med egengjord plommonmarmelad. Jag fick flera stycken så jag kunde dela med mig till mina vänner. Hon är så himla duktig på att baka och laga mat. Till skillnad från mig så tycker hon att det är väldans roligt att laga mat. Baka tycker vi om bägge två men det är sällan jag bakar numera. Jag är ju lite rund och har nog med volanger kring midjan så jag får avstå från att baka eftersom jag har karaktär som en silverfisk alternativt badanka. Här är det upplagt för en fikastund före yatzyturneringen mellan mig, dottern och barnbarnet.

Jag har ju vänner som är väldigt kreativa och den här julklappen fick jag av min vän T som odlat, plockat, blandat, hackat och sedan presentat mig med en burk chili och en burk med te. Teet innehöll bl a torkade blåbär, mynta, rabarber, ingefära och en massa andra saker som gjorde att det blev väldans gott och välgörande. Chilin har jag använt när jag gjort omelett, stekt ägg och även haft över potatis som jag stekt. Jag gillar ju när det är starkt så det passar mig finemangs. Den lilla tomten dottern virkade är med och ser till så att allt sker under ordnade former.

Så himla gulligt är det när grannens son ringer på och lämnar en så fin julen i kruka. Jag gillar ju enar för de är så rara att pynta lite. Så här har jag pyntat med lite öglegarn och små tovade ullbollar. Bollarna var ett test om det gick att rulla ihop ullgarn och knyta in dem en och en i en strumpbyxa och sedan tova i maskinen. Det funkade så jag har haft dessa som pynt när jag gjort julgrupper och sålt på julmarknader. Nu fick de sitta i enen som kulor. Den lilla söta julstjärnan i kaffekoppen fick jag av min granne. Jag får väl be om ursäkt för att jag faktiskt inte ens har julduken på men jag är som sagt ingen höjdare när det gäller att göra jul i var vrå.

Fjorton dagar före jul så kom dottern och barnbarnet knallande och hade med sig en dramaten utan själva väskan men istället stod där en stor kartong fastspänd på själva pirran. När hon dragit in den i köket så täcktes den av en badhandduk och vi skulle äta och mysa och sedan titta vad det var. Så kan man inte säga till mig som i det läget funkar som ett barn. Jag vill veta NU. Jag spekulerade i vad det kunde vara och var till slut övertygad om att det var ett jädrans akvarium och jag vill inte ha ett akvarium. Jag muttrade väl lite väl mycket om det för till slut sa dottern att nu får du ge dig – hur smala tror du akvarium är egentligen? Ja ja ja i mitt stilla sinne fick jag väl ge upp den teorin i alla fall. Efter maten så var det då dags för avtäckning av kartongen som till slut visade sig innehålla det här

Jippiiiiiii! En stor skärm. Jisses så bra jag ser nu och tänk egentligen så fort man vänjer sig vid allt som är bra. Skulle jag behöva gå tillbaka till den lilla skärmen nu så skulle jag förmodligen få dåndimpen. Ni ser ju att jag är långt ifrån och ändå syns Red Bulls fina F1-bil. Jag är medveten om hur bra jag har det och hur enkel min tillvaro är till skillnad från många andras. Jag är tacksam varje dag för de människor som finns i min närhet och som jag tycker så mycket om. Jag är också tacksam för allt jag har som gör att livet känns lättare att hantera nu när man inte är ute och träffas och flaxar runt som man gjort tidigare.

Jag brukar ju säga att har man mycket garn och många böcker så är man rik och för mig så är det faktiskt en sanning. Jag är rik. I nästa inlägg ska jag berätta om hur det kan komma sig att garn kan hitta sin väg till mig. Vardagslycka är att ha mycket garn att använda till fjärrvärme. Vardagslycka är också att möta goda människor med positiva energier omkring sig.

Fram till nästa inlägg här på snigelbloggen så vill jag att ni alla lovar att fortsätta vara rädda om er och varandra. Håll avstånd, tvätta händerna och framför allt……ge inte upp för vi klarar det här. Vi går mot ljuset.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag……..med eller utan hemliga lådor

Nu traskar vi på igen

03 Jan 2021 5 kommentarer

av bibbishantverk i Livet Etiketter:

Det årliga barfotahjärtat lät vänta på sig för det har inte varit snö nog att traska runt i. Igår morse var det dock lite snö som ramlade ner och jag snodde mig ut i morgonrocken och började flaxa runt. Jag fick sno mig och inte stå för länge på samma fot för då smälte allt samman. Så det är lite vingligt och dant men det är till er alla som kommer in hit till mig. Nu traskar vi alla tillsammans rakt in i år 2021 med förhoppning om att det ska bli ett bra år trots allt. Vi kämpar på, stöttar varandra och är rädda om både oss själva och alla andra.

Här ser ni mina vingliga steg in i 2021 men ibland kan det vara bra att kunna ta ut svängarna lite. Dessutom kan jag ju fortfarande glädja mig åt att jag inte blivit plattfot. Man får vara glad för det lilla ibland.

Så kram på er alla och God fortsättning på det nya året. Vi kämpar vidare!

Tack för i år

30 Dec 2020 12 kommentarer

av bibbishantverk i Livet Etiketter:

Det här året har ju varit annorlunda och inget annat likt. Många har varit sjuka och andra har klarat sig undan än så länge. Många har förlorat någon nära och andra sörjer över att de inte kunnat besöka sina gamla. Det här året har verkligen utsatt oss alla för prövningar. De flesta av oss har kämpat på väl och försökt vara försiktiga och jag tror det är så vi ska fortsätta långt in på nästa år.

Den här bilden får symbolisera hur jag ser på saken. Vi kan kalla den Tillsammans.

För det är så jag tror vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans. Vi ska inte bara vara rädda om oss själva utan om alla andra också. Vi ska skydda och värna om oss själva och varandra. Gör vi det så tror jag att vi kommer att få tillbaka ljuset och glädjen, närheten och friheten igen. Det är värt att kämpa för. Det är värt att hålla avstånd och tvätta händerna för. Det är värt att avstå saker för. Det är värt allt för det är våra liv.

Tack till er alla som varit inne här hos mig under året. De kommentarer som lämnats har gjort mig varm i hjärtat och fått mig att blogga vidare. Nu är det snart slut på det här året och vi ska snart skriva 2021. Jag hoppas att även om det blir fortsatt kämpigt att ni alla kämpar på tillsammans och håller ut för det kommer en morgondag som vi ska ta väl hand om och förvalta.

Så tillsammans kämpar vi för att nå ljuset, glädjen, närheten och friheten igen. Så släpp inte taget och tappa aldrig hoppet utan fortsätt att kämpa. Tillsammans.

Jag önskar er alla ett gott slut på det gamla året och ett bättre nytt 2021.

Det närmar sig jul och stadens viktigaste gran

22 Dec 2020 7 kommentarer

av bibbishantverk i Jul Etiketter:, ,

Jag sitter här och dricker te i skenet av adventsljusstaken. Regnet rinner sakta ner för rutan och jag njuter av teet som jag fått av en vän som torkat och grejat med växter och bär och blandat ihop till en blandning som passade mig perfekt. I lugnet är jag glad över att jag inte julstressar utan att jag två dagar före julaftonen kan sitta och njuta av dagen som den är.

Jag är nog en usel tant som inte bryr mig om julpynt i alla former. Jag har en adventsljusstake som jag till mina grannars stora förtjusning kommit ihåg att ställa fram redan till första advent och den har också varit tänd i stort sett varje dag eller kväll. Det har ju varit lite si och så med det tidigare under åren. Har den kommit fram om än till 2a eller 3e advent så har jag glömt att tända den. I år har jag lyckats med rubbet. Fram i rätt tid och tänd banne mig hela tiden. Jag har också ställt fram två stora tomtar som får vakta i trappan upp. Det är sådana tomtar med långa luvor, näsa och skägg men inget ansikte. Dessa tomtar passar mig fint för jag tycker inte om tomteansikten. Jag har även tagit fram en julduk som dottern gjort när hon var liten och gav sin pappa. Hon fick måla med textilkritor på bomullstyg och så kantade jag med rött band. Den duken är framme varje år. Sedan har jag en julduk till som ligger framme hopvikt lite på sidan om men redo utifall jag skulle få för mig att lägga den på köksbordet. Två små tomtar som mannen fick av sin mamma sitter på en av köksstolarna och så fick jag två små tomtar för ett par dagar sedan som min dotter gjort. Hon sa att jag skulle ge dom till en annan tant som vi känner men det tänker jag inte alls göra för det är mina tomtar. Mina. Bara mina. Så snål och egoistisk är jag ibland. Se själva så söta de är i fatet med mossa och jox som jag har står ute.

Ja det är väl det julpynt jag har framme och jag känner inte att jag behöver mer för det blir ju jul ändå. Jag tycker dock att det är jättefint om man är ute och promenerar och ser hur folk har pyntat både ute och inne och det är så himla rart. Bara man inte tappar bort sig själv i julstressen och glömmer vad som är viktigt.

I år blir ju julen lite annorlunda för många och det kan ju kännas svårt och ensamt för gemenskapen är ju viktig på julen. Tyvärr är det ju inget vi kan göra så mycket åt mer än att höra av sig oftare till dem som sitter ensamma och som har svårt med det. Om vi alla håller ut så kommer det att bli bättre tider igen och vi kan åter börja träffas och vet ni, då kan vi börja kramas igen. Jag vill kramas med min familj. Min dotter och barnbarnet, mina vänner och människor som berör mig. Det är nog det svåraste för mig, att leva utan att få kramas. Så det gäller att vi kämpar på och fortsätter att vara rädda om oss själv och varandra så ska väl den här nedrans pandemin ge med sig någon gång. Och då jädrar i min lilla låda ska jag kramas. Då då då.

Här kommer också slutklämmen på julbudskapet från mig. Dela med sig eller snåla? Kommer ni ihåg barnvisan som började så här: Om du har ett äpple vill du dela det med mej i en äppelmelodi eller vill du ha ditt stora äpple för dig själv och inte få nån melodi. Dela med sig eller snåla en vanlig fråga får man tåla. Om du har ett äpple vill du dela det med mig eller tar du hela själv?

Den visan säger ju rätt så mycket om hur det borde vara. Att vi delar med oss av något om vi har möjlighet. Det behöver inte vara några stora dyra gåvor utan bara något som man ger av hjärtat. Det är ju som vi alltid säger att ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.

Jag hade ju några paket som jag skulle gå ner och lämna under stadens viktigaste gran. Den som står på Home Hotell Bolinder Munktell här i min stad. Sedan många år tillbaka så står varje december en stor fin julgran i hotellets foaje och där kan man lägga julklappar till utsatta barn i kommunen. Jag hojade ner och när jag steg in var granen så fin men det var väldans lite paket under. Jag kände hur ledsen jag blev men tänkte också på att människor kanske inte vågat gå och handla saker eller material för tillverkning av klappar och så gå ner och lämna. Jag sa till tjejen som stod i receptionen att jag brukade blogga om granen och att det brukar vara så himla mycket paket under den och runt om och nu låg det ganska lite under och omkring stod det stora papperskassar. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt att det var så få paket men då mina vänner gjorde hon mig så glad så jag grät. Åååååå, sa hon så är det inte för både Stadsmissionen, Kyrkan, Kvinnojouren och Frälsningsarmen har varit tillsammans tre gånger och hämtat över fyrahundra paket. Det är då tårarna kommer. Av glädje och tacksamhet. Så det ni får se här är en gran som stolt lämnat över en oändlig massa omtanke till många som behöver det. Det som känns i hjärtat i den stunden är ren och skär vardagslycka.

Tyvärr visar det sig att jag inte på något sätt kan vända bilden rätt i wordpress nya underbara värld så ni får väl lägga huvudet på sned och begrunda julens under på det sättet. Hur granen än ser ut och på vilken ledd den än vill visa upp sig så är detta stadens viktigaste gran. De inslagna klapparna ni ser får sällskap av ett tjugotal stora kassar som står utanför bild och i dessa är det oinslagna julklappar.

Nu är det inte långt kvar till julaftonen. Jag ska till min dotter och barnbarnet några timmar och äta gott och öppna julklappar. Givet är ju också att jag ska gråta till Askungen när dom jädrans pippisarna och råttorna är så underbart rara så jag fontängråter i stil med Lille Skutt. Då är det jul.

Jag hoppas ni alla får en fin jul även om ni får fira den ensam. Vi klarar det här och det kommer bättre tider bara vi fortsätter att vara försiktiga.

En riktigt God Jul till er alla och en stor och varm absolut coronafri julkram till er från mig.

Symaskinen och nallepaket

14 Dec 2020 7 kommentarer

av bibbishantverk i Livet, Välgörenhet Etiketter:,

Någon frågade hur det gick med projektet att kanta tygblöjor med symaskinen. Då kan jag härmed meddela att det gick käpprätt åt pipsvängen. Väldigt milt uttryckt.

Jag släpade fram min mammas gamla maskin som väger bly. Fick upp den på bordet och av med kåpan och så fram med det jag skulle kanta. Satte mig skapligt bekvämt och började på. Den ville inte. Inte ett dugg. Den bara stod och morrade men rörde sig inte ur fläcken. Fy farao. Jag är särskilt tacksam över att ingen hörde hur jag uttryckte min besvikelse/ilska gentemot den förgrönade symaskinen men det känns lite som om att taklampan som hänger straxt över blev lite svedd i kanterna. Nåja, jag for iväg och letade rätt på instruktionsboken samt ett förstoringsglas för att göra det mer läsbart för givetvis är det nästan myrskrift i den gamla boken.

Nääää, den ville inte i alla fall trots att jag försökt med allt jag kan, vilket i o f s inte är särskilt mycket när det kommer till symaskiner. Jag insåg att den här manicken var lika jädra trött på mig som jag var på den och att vi två aldrig skulle bli bästisar. Jag vill minnas att jag tidigare i den här bloggen redovisat hur himla usel jag är på att sy på symaskin. Trä den, ställa in den, fixa och trixa och göra sådant som min mamma och min mormor inte hade det minsta problem med. Jag har problem. Stoooora problem.

Nåja jag packade ihop symaskinen under ordnade former och med några väl valda ord placerades den åter i skamvrån under trappan. Hmmmm, det kanske är jag som borde sitta i den skamvrån eftersom jag inte under hela livet lyckats förstå mig på symaskinernas förtrollade värld. Hur som helst. Där står den nu och blir väl ännu mer uttorkad och eländig eftersom det ju går åratal mellan att jag tar fram den. Förmodligen kommer den här maskinen att få ett annat hem i framtiden. I händerna på någon som kan smörja upp den lite och ge den omsorg så är det en mycket väl fungerande maskin.

Vad gäller tygblöjorna så ska jag höra om någon vänlig människa i min omgivning kan ställa upp och sy runt blöjorna. I annat fall får jag väl sätta mig och sy för hand. Det ordnar sig alltid.

Något som funkade bättre var stickningen av fler små nalleklänningar. Här är de sista två jag stickade och som ska få pryda var sin nalle innan de slås in i paket med bild på sig själv och en liten juladress. Jag behöver dock komma på hur jag ska lyckas fixa till ”pojknallar” också. Sticka brallor och en kort väst. Det är väl brallorna som ställer till bryderi i mitt huvud men rätt som det är kommer jag på det.

Jag har funderat lite runt det här med nallar och nallekläder. Jag tänker fortsätta sticka små kläder och lägga i en liten låda för jag har lite funderingar på om man inte kan göra sådana här och ge till polisen och ambulansen. Jag vet att någon organisation ibland har skänkt 50 stora ”riktiga” nallar till dem så det borde väl kunna funka med de här nallarna också. Det är väl fint att kunna ge en liten tröstis till någon barn som behöver någon att krama. Jag hade också en fundering om att man kunde göra i ordning ett gäng nallar och skänka till barn som är på lasarettet för behandling av cancer. När man öppnar den dörren till tänkande så finns det ju oändliga möjligheter att jobba på. Så nästa steg i projektet blir att köpa hem ett gäng nallar till från IKEA. Det får nog bli efter julhelgen i alla fall för nu är det fullt upp med annat.

För min del så har den här försiktigheten under pandemin resulterat i väldans många timmars stickning. Jag är otroligt tacksam för allt garn jag fått och för att jag har möjlighet att ägna mig åt det som ligger mig varmt om hjärtat. Det är jag tacksam för. Det är vardagslycka att ha möjlighet att göra något gott för någon annan.

Jag hoppas att ni alla har goda dagar……….med eller utan tröstnallar

Nallar till jul

03 Dec 2020 9 kommentarer

av bibbishantverk i Välgörenhet Etiketter:, , ,

För lite sedan så frågade jag om det var någon som kunde gissa vad jag stickade på under F1-loppet. Några trodde att dom visste men för er andra så kommer svaret här. Det var en yemenklänning till en nalle. Nu ska jag berätta hur idén kom till mig och varför jag stickar dessa klänningar.

Jag såg på ett forum för välgörenhetsstickning hur kvinnor köpte hem nallen Fabler Björn från IKEA. Det är en 21 cm hög mjukisnalle som bara kostar 15:- styck. Kvinnorna i de här grupperna stickade och virkade kläder åt dessa nallar. Fantastiska skapelser som jag inte är ens i närheten av att kunna trolla fram. Dessa nallar med kläder skulle sedan sändas till barn i Syrien via Stand with Syria.

Då fick jag en idé. Varje år har Home Hotel Bolinder Munktell en stor fin julgran stående i sin foaje och under den kan man lägga julklappar till utsatta barn inom kommunen. Tyvärr är det många barn som far illa även här i Sverige även om det är under andra förhållanden än dem i Syrien.

Julklapparna under granen delas sedan i år ut av Frälsningsarmén och andra som vet var paketen behövs bäst. Jag brukar alltid köpa ritblock och kritor, hårsnoddar och spännen, sticka en varm mössa, en halsduk. Ja ni vet, sådant lite smått. Nu kom jag på att jag skulle också köpa nallar och sticka något till var och en och göra paket av. Det finns nog många som behöver en liten kompis att krama om när det blir svårt. Så det var alltså det jag stickade på framför ”rejset”. En yemenklänning. Mönstret är en förminskning av en yemenväst för nyfödda. Min vän C hjälpte mig att få rätt på maskantal för att komma igång utan att behöva experimentera i evigheter. Med lite tur kan det bli ett par till.

Här har ni några som är färdiga för att få bo i sina privata paket med en liten bild på sig själv på utsidan samt en etikett som frågar om den får vara någons vän. Den turkosa klänningen har dottern virkat och har en boa till för att se extra festlig ut till julen.

Eftersom jag tycker att just den granen som de här hamnar under är årets viktigaste julgran så kommer jag att lägga ut bild på den sedan då jag har varit nere och lagt mina paket under den. Ni kanske också har någon sådan gran i er stad eller om någon kyrka gärna tar emot paket till barn. Det behöver ju inte vara något stort och dyrt det räcker bra med något litet som är givet med omtanke.

Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att det finns så många barn i vår närhet och ute i världen som far illa. Barn ska få vara trygga och älskade men tyvärr ser det inte så ut för alla och det är så hemskt. Jag kan inte förändra världen men jag hoppas jag kan förändra en pytteliten del med mina små paket. Tillsammans kan vi göra världen till en varmare och mer omtänksam plats.

Jag hoppas ni alla har en trygg och varm torsdag………med eller utan små nallar

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag