det sa min mamma att jag var och det är nog sant. För några veckor sedan var jag ute och for med cykeln och hade lämnat grejer hos Röda Korset och handlat grejer på ÖoB och var på väg hemåt. Såg då att dom hade stora gröna växter utanför EMs varuhus så jag cyklade in och tittade. Då sålde de tuijaplantor för 59:-. En sådan ville jag ju ha men nu var ju cykeln redan fullproppad med påsar och på pakethållaren hade jag två kvastskaft. Jag cyklade hem och fiffilurade lite men dagen därpå for jag tillbaka och köpte en tuija. Ägaren stod och vattnade och han undrade hur jag skulle få med mig den där. På cykeln förstås sa jag och då skrattade han. – Jaha du är en sån sa han och jag undrade vad han menade och då sa han att han brukade bo i Thailand och där får folk med sig hur mycket som helst på sina cyklar. Vi skrattade och skojade lite men sen var det dags att lasta.
Jag är 157 lång (och ta mig fasen snart lika bred) och hela plantan med kruka nådde mig till nyckelbenet. Jag vecklade ut min medhavda blå påse från det kända möbelvaruhuset ni vet och lade ner plantan i den. Om krukan hade jag knutit en plastpåse så inte jorden skulle ramla ut och på motsatta kortsidan av den blå påsen vek jag in kanten så toppen på plantan hade fritt och bra och kunde vippa glatt när vi åkte över trottoarkanter och gupp.
Sen var det ju bara att förankra påsen i styret efter konstens alla regler. Skulle de små handtagen som den hängde på styret i ge sig så var ett långt handtag förankrat i ringklockan. Så om det ena släppte så skulle inte hela fadderasket ramla i backen direkt utan jag skulle ha tid på mig att stanna och fixa till förödelsen på något sätt. Ibland är det bra att vara envis och se till så att man kan klara sig själv. Jag har vänner och grannar som alltid erbjuder sin hjälp men jag försöker alltid själv först. På något sätt känns det lite som att jag utmanar mig själv att hitta på lösningar och bevara min självständighet så mycket det går.
Jag älskar min gamla cykel. Tänk så smidigt det är att hoja. Man tar sig fram på ett enkelt sätt och gratis är det också plus att man får röra på sig ute i friska luften. Den här gamla Monarken är ju från 90-talet och byggd som en ardenner och passar mig perfekt.
Ett helt annat slags åk blev vi presenterade för jag och min vän T när vi var i Sundbyholm. Vi stod och beundrade den här saken
Jösses vilket åk. Det var så mycket finesser så det var galet. Panelen fram såg ut som cockpit på ett flygplan. Jag ger mig tusan på att man kunde värma matlådan någonstans på den också. Himmel och plättar. Sitta i den där måste ju vara som att sitta hemma i soffan. Efter ett par minuter så kom det en karl fram och det visade sig vara en gammal kollega från jobbet och han ägde det här åket. Han var mycket stolt och vi gjorde honom glad genom att titta beundrande. Men hörrni, jag tror inte att han ens skulle ha övervägt att släpa hem en stor yvig tuija med jordig kruka på sitt oerhört välputsade åk så om man då jämför nyttan så leder min gamla damtralla med 1-0. Eller vad säger ni.
En liten vardagslycka ramlade in i form av en morotskaksbit. Mums. Precis lagom. Tack snälla B
Jag upptäckte just att jag haft bloggen i 7 år. Inte undra på att jag börjar mattas och det blir glesare och glesare mellan inläggen. Jag tycker ju det är roligt men ändå så upptäcker jag att oj och hoppsan så lång tid det gått sedan jag bloggade sist. Jaja, det får väl bli som det kan. Så länge ni tycker det är roligt att gå in här och läsa så länge håller jag väl på.
Jag hoppas ni har det kanoners…….med eller utan välputsade lyxåk
