Jag älskar mina pandemipyssel

Jag är ju i grunden en ensamvarg trots att när jag är i sällskap är en babblig och bubblande person. Gillar dock att vara lite för mig själv och kan nog inte påstå att jag lidit särskilt svårt under pandemiåret. All tid som jag annars lagt på att sticka och fixa till marknader under året har ju lagts på att fixa till extra mycket och skicka till höger och vänster i välgörenhetssyfte. Att göra något bra av all tid jag helt plötsligt fick över. Så pandemipysslandet har för min del blivit lite som ett ”jobb” som gett mig någon slags form av struktur på dagarna eftersom det blir mycket hemmatid som inte ska förslösas. Dessutom ger det mig en otrolig glädje och värme i hjärtat plus att man råkar på så fantastiskt många härliga människor som man har mycket gemensamt med.

Jag hade ju lakan som var rivna och skulle användas som tygblöjor men p g a att jag och den gamla symaskinen inte kunde komma överens så åkte alla rutor 70 x 70 ner i en låda och symaskinen in under trappen och jag själv försökte fundera ut hur jag skulle kunna använda alla blöjor. Då var det fantastiskt att komma på att riva dom till mindre rutor och skicka hela rasket till I B i Hålanda för att ingå i husmorspaketen till flyktingkvinnor. Jipppiiiiiii! Jag gillar ju när man kan använda varenda trådända och varenda tyglapp. Inget ska förfaras.

Dra mig baklänges så många rutor jag har rivit och rensat och även strukit. Konstigt ord egentligen strukit. Undrar om det heter så. Nåja. Hursomhelst så blev det ett par paket till Hålanda och den strävsamma damen där som har ett så gott och varmt hjärta för alla som har det svårt. Jag är så tacksam för att jag får vara med och bidra med det lilla jag kan och har. Dessutom har det ju kommit in smått och gott från andra håll som också följer med. Tillsammans kan vi göra något riktigt bra.

Här får ni se två sändningar till husmorspåsarna plus ett vackert påslakan som jag fått av min vän G som också är den som städar och rullar alla lindor efter att jag rivit dem och bara grovstädat dem. Av det lakanet hoppas jag att det kan bli en hel kennel med taxar och går inte det så kanske det kan bli husmorspåsar. Vi får se vad symaskinvirtuosen i Hålanda kan hitta på.

Det blev ju två rejäla paket som skickades till Hålanda med bidrag från mig, min vän T och min vän G. Lindor blev det i båda paketen och massor av knappar i paket 2. Min vän T skickade med ett par grova gummisnoddar och det hade jag inte tänkt på kunde vara bra att ha i husmorspåsarna. Tack för den inspirationen T. Jag for iväg och köpte en förpackning gummisnoddar som också fick följa med. Nu är det rast och vila i kompresstillverkningsfabriken men jag har fått information om att det kommer två nytvättade och manglade lakan till mig inom kort. Då blir det fler lindor.

Tar man ett djupt tag i välgörenhetslådan så hittar man både ditten och datten det kan jag lova. Den har varit proppfull länge men nu har jag skickat lite åt olika håll. Dottern fick sortera ut gamla Barbiedockor, de flesta kopior då, som vi hade liggande här i en kartong. Det blev en hel del och då kom jag på att jag sett att några stickade och sydde kläder till dessa dockor och sedan skickade dem vidare. Eftersom jag ändå skulle skicka dockorna och man ska utnyttja 1 eller 2-kilosportot till det yttersta så dök jag med huvudet före ner i välgörenhetslådan och fiskade upp sockor som jag köpt på Röda Korset, mössor som jag stickat, filtar som jag stickat och så en hel hög med blyertspennor som jag haft liggande i lådan. Det blev ett bra paket tycker jag och allt detta skickade jag till en kvinna som är kontaktperson för Barnens Hopp.

En liten filt av garn som ramlat in till mig från den lilla garnbutiken på Rångedalas prärie blev skickad till Sofia Silvana. Det blir flera småfiltar framöver. Jag har redan ett par stycken klara men jag ska spara ihop så jag kan skicka ett större paket. Hon gör ett fantastiskt jobb Sofia. Dels jobba som obduktionstekniker och sedan göra sitt allra bästa för att göra det ”varmt och ombonat” för den lilla som det inte gått så bra för. Det är nog inte det lättaste jobbet i världen. Jag har under mina år i vården tagit hand om många döda men då har det varit vuxna och det känns ändå och man vill göra det allra bästa för att underlätta för anhöriga. Man vill göra det fint så det inte verkar så skrämmande och otäckt. Jag känner en så otrolig respekt för Sofia som orkar göra samma sak men med barn och för deras föräldrar. Det är fint. Modigt. Respektfullt. Omtänksamt. Kärleksfullt. Jättesvårt. Jag hoppas hon har något eller någon som kan fylla på hennes energier efter en svår arbetsdag.

Världens raraste grannar har jag ju och när jag klipper min gräsmatta brukar jag slänga över min klippare till deras sida när jag är klar med min. Det är ju liksom inget extra jobb utan tar bara fem minuter extra så det är ju så busenkelt. Jag hade klippt gräset åt oss båda för dom hade ju varnat för regn och fixade och donade och ställde in klipparen och gick in. Morgonen därpå när jag tittade ut på gräsmattan som tillhör det Karlssonska residenset så stod det gula blommor granne med en stor förgätmigej-ruska som fått stå kvar under syrenen. Men va fasen vad är det där…….?

På med tofflingarna och ut som ett skott och jösses mina vänner det var en stor växt proppfull med gula blommor. Jag som älskar gula blommor. Jag trodde att någon hade ställt den på fel gård så den fick stå ett tag men så tänkte jag att nä har dom ställt den här då är den jädrar i mig min. MIN! Så jag tog helt enkelt och förde över den från plastkrukan till en fin stor keramikkittel som en vän till mig gjort för många herrans år sedan och så fick blomman en plats på utebordet. Det visade sig senare att det var mina goa grannars son som köpte blomman åt mig och ställt den inne på gräsmattan med orden ”den ville bo där”. Det var väl gulligt, rart och omtänksamt.

Ja mina vänner nu har jag delat med mig av mina vardagslyckor igen. Lycka är att kunna ge med varma öppna händer och lycka är även att få ta emot med samma varma öppna händer.

Jag hoppas att ni alla har det riktigt bra……..med eller utan gula blommor

Roliga paket

Min vän C skickar paket till mig ibland och de är så smockfulla så det är helt galet. Jag brukar plocka upp allt som är i paketet för att ta kort och sedan försöka lägga tillbaka allt i paketet igen. Jag misslyckas varenda gång. Får aldrig i allt i paketet utan det blir alltid några pinaler över. Hon är en magisk packare. När jag packar paket brukar mottagaren alltid förundra sig över hur mycket tejp jag använt. Ibland är det nästan svårt att hitta ett ställe att kunna börja öppna på. Så nog packar vi olika allt.

Finaste C skickar böcker, garn och servetter och lite annat smått och gott. Den här gången följde det med rundstickor och även färdigstickade mössor och tossor. Ser ni det vita ulliga gulliga garnet nere till vänster, det ska jag använda till att kanta filtar och annat med. Jag tycker väldans mycket om ulligt gulligt garn. Inte nog med alla bra-att-ha-saker det brukar följa med ett kort med fin text på också och det gjorde det den här gången också. Själv glömmer jag alltid att lägga i en handskriven lapp eller ett brev. Kommer på det när jag vråltejpat och då har ju tåget liksom gått. Sådant glömmer inte vännen C. Här ser ni vilken julafton jag har haft mitt i våren.

Jag ska kanske berätta att min vän C och jag aldrig har träffats och aldrig pratat med varandra i telefonen. Vi träffades genom uppropet Sticka & Skicka för många herrans år sedan och vi skriver till varandra varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Vi delar glädje och sorg. Vi stöttar varandra och är glada för den gemenskap vi har.

Garnet som ni ser ovan är en gåva som jag i min tur förvandlar till en gåva när jag stickar och skickar det som blir av det till den insamling som bäst behöver den. Så allt förvandlas till värme och omsorg. Det ingår i den kedja av många länkar som tillsammans arbetar för att göra världen lite varmare.

Detta var en sorts värme. En annan sorts värme kan ju komma sig av att man får ett paket som ser helt knasigt ut, ihoptejpat med silvertejp men när man öppnar det så skrattar man så man både blir svettig och håller på att kissa på sig. Den presenten ska jag presentera om en liten stund men först en liten översyn av min image. Ni som läst här länge kanske tror att jag är en vän varelse som alltid är väldigt snäll och god. Så är det inte. Jag är en mycket bestämd tant som har åsikter om det mesta och det är oftast starka åsikter. Jag räds heller inte att säga ifrån och dra gränser. Avskyr orättvisor och har väldigt svårt att ha fördragsamhet med dumt folk. Jag är väl medveten om att jag ser världen och det som händer i svart eller vitt men kämpar varenda dag för att få med lite av gråzonerna att sudda ut de skarpa gränserna. Det är ingen lätt kamp ska ni veta men den behövs och är nödvändig för att få en bättre balans än med svart/vitt.

Så nu vet ni det om mig. Jag har ju bestämt från början att min blogg skulle vara så utformad att den skulle tillföra goda energier och glädje till den som läste här för allt elände får man ju till sig ändå via tv, radio och tidningar och verkligheten ute i samhället. Så därför är min blogg så som den är. Jag är snäll, omtänksam och givmild men absolut ingen mespropp. Eller joooo, ibland kanske men man är ju bara människa.

Så nu är det dags att presentera den andra presenten jag fick för lite sedan. Den fick jag av min allra bästa vän TP som jag jobbat ihop med i femton år och som jag fortfarande umgås med efter pensionen. Vi har delat glädje och sorg och han brukade även prata och skratta tillsammans med min man tidigare. Då handlade det väl mest om mina tillkortakommanden eller underliga idéer om hur saker och ting skulle fixas eller något annat mysko. Jag är även den första att skratta åt mig själv och det jag lyckas ställa till med. Inga problem heller med att erkänna fel och brister hos mig själv. Den gemensamma nämnaren var väl humorn. Vi skrattade gott åt varandra men aldrig på ett elakt sätt utan med kärlek. Det är också enklare att kunna skratta åt sig själv mellan varven istället för att ta sig själv på alltför blodigt allvar hela tiden.

Så nu kan vi efter den här episteln konstatera att jag alltså är ett rivjärn med humor och väldigt stor självdistans och jag kan även tillägga att jag ibland undertecknade något jag skrivit på jobbet med J35. Med allt detta sagt så förstår ni att den här presenten fick mig att gapskratta och den står framme i köket så jag ser den varenda dag och använder den då och då.

Eftersom alla inte har samma humor som jag eller är lite känsliga för vissa ordval så har jag maskat halva ordet men det står var och en fritt att föreställa sig vad som är fortsättningen.

Ja mina vänner. Vardagslyckorna har vällt över mig som en vårflod och apropå vårflod så tömde jag 62 mm ur min regnmätare. Jag fick gå ut och tömma tre gånger för jag var orolig för att det skulle svämma över annars och jag ville ju ha stenkoll på hur mycket som ramlade ner.

Tillbaka till vardagslyckorna. Den sista i raden av gåvor kommer från min vän T som samlat ihop lite smått och gott och lämnat i ett litet paket i min brevlåda tillsammans med den ljuvligaste lilla buketten med vårblomster från hennes trädgård. Allt utom blommorna åker iväg till Hålanda och husmorspåsarna. Knappar och säkerhetsnålar är hårdvaluta och de små saxarna var toppen. Jag blev också påmind om att gummisnoddar faktiskt kunde vara bra att ha i påsarna så tack för det tipset fina T. Jag har köpt en förpackning som ska få följa med i paketet till I B.

Jag blir så glad och känner sådan tacksamhet över att ha vänner som ger av hjärtat vad gåvan än består av. Garnerna och de små tillbehören kommer att värma de frusna och behövande och blommorna, muggen och böckerna och kortet värmer mig. Jag är så tacksam för allt. Ibland känner jag mig så proppfull med kärlek så det nästan sprutar ur öronen. Vilken tur jag har.

Jag hoppas ni alla har en lika fin och solig dag som jag har här……med eller utan härliga bleckmuggar

Min lilla köksbordsindustri

Förra sommaren stod jag ju ute och rev lakan som sedan blev till lindor som skickades till en sjukstuga i Manduar i Gambia. Nu har jag fått in en del lakan och hade tänkt vänta på sommaren men så fick jag nys om att det behövdes lindor till husmorspåsarna och även fler lindor till Gambia så nu tog jag och struntade i att vänta på bättre väder. Det vill ju damma en del också och jag är ju så väldigt lite intresserad av att städa jämt och samt så för den delen är det bättre att stå ute.

Strunt samma, nu ska här rivas remsor

Jag mäter upp remsor som är 8 cm och gör ett litet klipp i lakanet och sedan är det bara att riva remsor av hjärtans lust. Först klipper jag dock av de fållade kanterna på kortsidorna.

Vartefter remsorna blir dragna hänger jag dem över en stol. Innestolarna var inte så himla bra att använda för de är för korta i ryggen så remsorna hamnar då inte där de ska utan det blir en viss form av inbördes anarki i remshögen (se golvet framför stolen). När jag river remsor ute är det lättare att hålla styr och få snygga rullar sedan för det är höga ryggar och dessutom dynor på stolarna så remsorna hålls bättre på plats.

När man kommit så här långt och rivit ett lakan så brukar jag rulla ihop remsorna till en rulle. Det är lite trix och fix med det när knappt halva högen håller sig där den ska. Det brukar dock lösa sig. Jag ställer mig bakom stolen och drar ut den delen en bit och börjar så lägga remsorna helt rätt mot varandra och sedan rullar jag en bra bit. När det sedan ser ut att vara anarki i remshögen igen så lägger jag allt över bordet och låter rullen vila medan jag ser till så att det blir en någorlunda hyfsad ordning på remsorna så de ligger skapligt på rullen. Helt perfekt blir den ju inte och det är ju inte heller varken nödvändigt eller bättre. Får man bara till en fungerande rulle så är det ok. Jag gör ju rullarna för att jag ska transportera dem på hojen till min kompis G som städar dem lite mer än jag gjort och sedan rullar hon dem till lindor och fäster ihop dem med en liten tejpbit och sedan får jag tillbaka dem som färdiga att skickas dit dom gör bäst nytta.

Här ser ni mina färdiga rullar. Att rulla dem så här är ju bara för att förenkla för min kompis som ska jobba vidare med dem. Då är det lättare att bara plocka upp en färdig rulle och hänga över en stol och ha och plocka av. Så det här var bara ett litet smakprov på hur jag gör. Dessutom fick ni se de vackra rosorna som jag fått av min dotter när hon var på besök hos mig för en vecka sedan.

Fler blommor har förärats mig må ni tro. Min goa granne som hade varit hela dagen på landet ringde på och gav mig en bukett påskliljor och igår fick jag en liten bukett gullvivor.

Det får bli en bild på hela buketten jag fick av dottern för den såg faktiskt lite rumphuggen ut på tidigare bild.

Jag har då en hel del fler lakan som ska fixas till men dessa får faktiskt vänta tills det blir skönt att stå ute. Som det är nu så är det väl egentligen inte gradtalet som är problemet utan mer blåsten. Har man legat i som en utter och rivit remsor så vill man ju inte se dem som dekoration i buskar och träd omkring sig. Då skulle det se ut som det gör när folk har kastat toapappersrullar över träd och buskar och jag är inte helt säker på att grannarna i längan skulle uppskatta den dekorationen för dom har ordning och reda och pyssligt på sina tomter till skillnad från mig. Det blåser så in i nordens och har gjort det länge och ibland känns det som om det aldrig kommer att sluta blåsa.

Nu har jag delat vardagslyckor med er i form av blommor som jag fått av människor som står mig nära och som jag tycker mycket om. Den andra vardagslyckan är ju att jag fått så många lakan så jag och min kompis kan tillverka lindor som förhoppningsvis gör livet lite enklare för dem som de hamnar hos. Ibland är det enkelt att vara medmänniska.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag…….med eller utan lakansremsor

Sänt var det hääääär……och vårtecken

Ja nu har jag skickat iväg det som blev stickat och virkat av det garn jag fick av K M i en by nära mig då vi idkade byteshandel med garnet efter hennes mamma mot en trekantssjal stickad av mig. Ni som hängt med här ett tag har koll på hur det hänger ihop och har ni inte det så finns det ett inlägg om det lite längre bak i bloggen. Det blev en hel del.

12 mössor

2 halsvärmare

1 filt

1 tvättlapp

En flock tofsar som kommer att användas framledes och några som sitter på mössorna nedan.

Några färdiga och några halvvirkade mormorsrutor som sparas och kommer att ingå i en filt tillsammans med andra rutor senare.

Dessutom blev det 4 trekantssjalar som enligt mitt önskemål är öronmärkta för äldre frusna kvinnor. Det är ju trots allt inte bara barn som fryser. Jag vill sticka mer till de gamla känner jag. Kanske för att jag börjar bli gammal själv. Inte vet jag men det är tankar som kommer och jag tror att dessa kvinnor lätt kan glömmas bort. Alla behöver värme. Kanske kan det bli en och annan filt av mormorsrutor eller remsor.

Tack snälla K M för förtroendet att förvalta och trolla fram fjärrvärme av din mammas garn. Jag är säker på att hon är nöjd med att vi tillsammans kunde ta hand om garnet och förvandla det till värme för frusna. Nog är det fint att kunna vara två länkar i en väl fungerande kedja. Tillsammans kan man faktiskt få till det riktigt bra. Allt detta är skickat till Slättmissionens hjälpande hand i Skara där Ingrid distribuerar värmen till de ställen där det gör mest nytta. Dessutom brukar hon skriva några rader till avsändaren och då vet man att paketet kommit fram och ibland kan hon redan då skriva och tala om vart det skickas vidare. I det här fallet är det K M som får det brevet eftersom jag skrev henne som avsändare. Det är alltid ett så fint brev att få och jag hoppas det värmer i hjärtat.

Jag är så otroligt glad över allt garn jag haft tillgång till under det första pandemiåret. Jag har ju varit mycket ensam och då har ju stickningen och virkningen varit det jag ägnat mest tid åt och som gett mig mycket glädje. Det är rofyllt att handarbeta. Man kan låta tankarna gå och man slappnar av och bara befinner sig i nuet.

Jag blir banne mig glad i hela kroppen och känner vardagslyckan bubbla i mig när jag på mina små promenader hittar sådana här

Som små solar lyser de upp i det torra gräset. Utanför mig här blommar även maskrosorna. Jag blir jätteglad när jag ser de allra första för då vet man att det är vår precis som med tussilago och det finns banne mig inget som är så härligt gult som den första maskrosen. När den första fjönsiga jippi-det-är-vår-glädjen gett med sig så är man inte ett dugg lycklig när man ser maskrosfjunen dala ner i trädgården. Då är det annat ljud i skällan ska jag säga. Egentligen borde varenda maskros vara utrotad bara genom de svavelosande eder de får höra när de dyker upp hos mig. Men de är väl precis som kackerlackor och råttor omöjliga att utrota.

Ett annat härligt vårtecken för mig är när all frukt och allt grönt placeras utanför butikerna. Då får man nästan en medelhavskänsla när man strövar förbi. Jag skulle ju inte handla något men kunde inte motstå de stora fina plommonen så det där med att exponera varorna utanför funkar finemang. Det är mysigt att plocka solvarma plommon i en påse och då kan jag nästan känna den kryddiga doften från semestrarnas marknadsbesök.

Precis när man börjat lätta på klädseln och känna sig lite friare och kunnat njuta mer av att röra sig ute så kommer rapporter om att det redan i morgon ska kunna bli snö. Nääääääää, nu protesterar jag. Jag har inte beställt någon snö. Nu vill jag ju kunna gå barfota i sandalerna och inte behöva släpa fram vinterskorna igen. Igår – barbent i sommarklänning och i morgon – snöskor och långkalsonger? Förhoppningsvis kommer det ner som regn som behövs för att allt ska komma igång och växa ordentligt. Hur det än blir så är det bara att ta det som det kommer för vi kan inte göra så mycket åt det i alla fall.

Jag hoppas ni alla har en riktigt finfin onsdag………..med eller utan maskrosor

Restgarnstips,hojen & grabbar på glid

Min cykel är den trognaste av alla slitvargar. Den tar mig dit jag vill och behöver och den ser till att jag kan frakta hem allt jag vill ha och behöver. Ja i alla fall nästan allt. Min pappa köpte den här cykeln på 80 eller 90-talet när han inte längre på ett enkelt sätt kunde slänga benet över sin herrcykel när han skulle iväg. Så den här hojen har jag efter pappa och jag älskar den.

I förra veckan packade min urgamla tvättställning ihop. Den var trasig på tre sidor och den fjärde sidan gav upp med den påföljd att när jag lossade ihopknytningarna/tejpningarna på de lagade sidorna så for den ihop som ett jädra plockepinn på golvet. Sista åren har den ju inte gått att fälla ihop eftersom den varit lagad och då har den tagit en väldig plats. Nu står den i plockepinnskick ute i boden i lugn och ro och väntar på vidare transport till tippen. I alla fall stålrören. Jag funderar på om jag inte skulle kunna snickra ihop något så jag kunde använda mig av själva gallret och ha som tvättställning på altanen. Men jag får nog strunta i det för det lär väl bara bli så att den blir stående i boden. Jag har ju rätt så mycket idéer men sedan mannen gick bort så har jag ju ingen som kan förverkliga dem på ett bra sätt och själv är jag ju en seg gumma numera. Så nä, det blir nog tippen för hela rasket trots friska idéer.

Hur som helst så insåg jag ju att nä nu hade jag nått vägs ände med den gamla tvättställningen så jag tog hojen och skulle fräsa iväg till ÖoB och köpa en ny. Jag hade sett på nätet att det fanns där och det är ju inte långt ifrån där jag bor. Men…..jädrar vad det blåste. Jag fick gå större delen av vägen dit och det gjorde väl egentligen inte så mycket eftersom jag behövde röra på mig. Straxt innan man kommer till ÖoB så ligger en stor Röda Korset-butik och jag stannade där för att hämta andan lite. Tittade in och det var bara fyra-fem personer där inne så jag slank in. Precis till vänster om ingången så står det ju korgar med nystickade småsockor och jag brukar ju köpa sådana eftersom jag är vissen på att sticka sockor. Sedan är det bara fem steg fram till kassan och betala och på ett tjillevipp är man ute igen med sina fynd. Se bara

Sedan var det bara att svänga om hörnet och gå in på ÖoB och jag antar att blåsten gjort att människor höll sig hemma för det var knappt någon där inne heller. Jag gick bara in och hämtade torkställningen och köpte svampar och några grejer till och så var det bara att betala och trippa iväg ut.

Påsen i cykelkorgen och så gjorde jag hål i plasten så jag kunde häkta upp ställningen på styret. Jag hakade fast framänden med en bagagestropp fastsatt i cykelkorgen och bakänden med en annan bagagestropp så den satt fast i pakethållaren. Sen gick jag iväg. Upptäckte dock ganska snabbt att jag var tvungen att stanna och ta fram fickkniven och skära långa hål i plasten längs med sidan för jädrar i min lilla påse vilket vindfång den otroligt väl plastinpackade tvättställningen blev. Vi höll på att förvandlas från en liten ganska tjock tant med hoj till någon slags mysko Mary Poppins. Efter att ha gjort luftgenomströmningshål så gick det bra att släpa hem hela rasket. Bra tant reder sig själv. Japp! Så är det. Hem kom vi men jag var ganska trött i högerarmen eftersom jag fick ha den i en så märklig ställning eftersom jag är kort och ska nå över. Men nu kan jag tvätta igen och sedan fälla ihop ställningen och få gott om plats under trappan igen. Hoppas den här också håller i mer än 20 år. Kan också informera om att det tog banne mig lika lång tid att få bort plasten från ställningen som det tog att gå från affären och hem. Ca 20 minuter. Helt galet hur fast det kan sitta. Det gick åt både kniv och sax.

Några bra restgarnstips ska ni få också. När jag stickar eller virkar och det blir garnrester över så spar jag ju väldigt mycket smått i burkar som jag har står på en hylla i köket. Dessa garnrester använder jag sedan om jag gör en kudde eller en dyna eller behöver stoppning till annat. Jag har haft det tipset tidigare i bloggen men jag kör det igen

Ett annat bra tips är att göra mormorsrutor av resterna. Man tar en garnstump och virkar så långt den räcker och sedan fyller man på med nästa och nästa o s v. Jag har alltid en hel flock mormorsruteämnen i varierande storlek liggande. Allt beror på hur långt garnet räckt. Om jag får tillräckligt många som inte har de sista varven så brukar jag ”offra” ett nytt nystan på att virka runt dem. Sedan får de ligga till sig tills jag fått ihop tillräckligt med rutor för att det ska kunna bli en hel liten filt.

Ett annat jättebra restgarnstips är att göra tofsar och ha på lager. Om man har garner som man inte riktigt vet vad man ska göra av om de t ex är för tjocka eller för tunna för det mormorsruteprojekt som man håller på med då är tofsar ett kanonbra sätt att använda varenda trådände. Tofsar är ju toppen att ha om man t ex stickat mössor i mörka färger för då lyser en färgglad tofs upp och genast blir mössan roligare för ett barn. Nu har min dotter tillverkat en hel flock tofsar åt mig som jag ska använda till chokladbruna mössor och så blir det några över till ett litet lager. De tofsar ni ser på bilden skall dock jämnas till och rundas till innan de hamnar på någon mössa. Tack för hjälpen S.

Ja det här var vad jag hade att bjuda på idag. Egentligen skulle jag skriva ett inlägg om violer och också lagt till en länk till en sång om det. Men det verkar främmande när jag tittar ut och det är snö och blöta överallt. Det inlägget får låta vänta på sig. Istället så får ni ytterligare ett Jerusalema Dance Challange-klipp. Det passar faktiskt bättre vädermässigt och jag känner en stor beundran inför dessa grabbar som fixar det lätt som en plätt medan en annan knappt klarar av det hemma på köksgolvet utan att komma ur takt. Barfota. Hur dom kan vara så jädra samdansade och säkra. Dessutom utan att åka på ars*et. Helt fantastiskt hur killarna på det här härliga sättet hyllar vård och omsorgspersonalen.

Jag hoppas jag via de här dansanta herrarna kan ge er en liten vardagslycka i form av ett stort leende. Jag gillar den här dansutmaningen som blivit global för jag tycker det är fantastiskt att hela världen kan enas runt en melodi och en dans för att glädja andra. Vardagslycka är att kunna glädja andra.

Jag hoppas ni har en riktigt fin måndag……..med eller utan tofsar och grillor.

Lite olika slags djur som dykt upp

På mina promenader så går jag ju och tittar runt, uppåt och nedåt och ibland så ser jag saker som jag inte sett trots att jag gått förbi där femtioelva gånger förut. Det är lite kul. Förmodligen tittar man på olika sätt beroende på om man tittar för att hitta något eller om man bara låter ögonen vandra runt medan man fiffilurar på något problem eller något man ska göra.

Den här roliga katten hittade jag på en husvägg nära mig. Jag har en utsågad mus av trä som är målad svart och jag funderar på om jag ska lägga den i ett kuvert och lägga i deras brevlåda så de kanske kan använda den på något kul sätt för den här katten är ju definitivt på spaning. Tittar neråt mot en källaringång.

På väg till min dotter så hittade jag flera sådana här härliga bostadshus. Det gör mig glad att man värnar om de små i samhället. De små som är så viktiga och som gör underverk. Hoppas bara att husen får stå kvar och att de får vara ifred för placeringen kanske inte var den bästa, precis vid kanten av ett cykel och promenadstråk. Men jag hoppas på det goda hos människorna så de låter de små få jobba på och bo tryggt.

Lysmaskar av alla det slag finns det ju och här ska ni få se en bild på min privata lysmask(=elektriker) som hittat sin morfars väska med diverse sladdar, kontakter och annat fillijox. Barnbarnet håller på att utbilda sig till elektriker och fick i uppdrag att sortera ut sådant som skulle till elskroten och sådant som han kunde tänkas använda att träna på hemmavid. Mycket skruva och joxa blev det och en påse till skroten också. Sedan åkte väskan tillbaka in under trappen igen. Man vet ju aldrig när man kan tänkas behöva någon ny elmakapär. Mannen var lik mig och sparade bra-att-ha-saker likt en ekorre så det var bra att det blev en utrensning och genomgång av vad som kunde användas och inte.

Ja och så har vi ju samtidens dyraste måsparkering i vår å som går igenom stan. Numera är jag ju sällan ner till stan så jag slipper ju reta upp mig på eländet men nu var jag tvungen att ta mig ner till Claes O och införskaffa en ny bläckpatron till skrivaren. Jag är väl en tjurig kärring för jag tycker faktiskt att man kunde fått något bättre för 4,6 miljoner plus 500.000 per år i driftskostnad. Men måsarna ska väl också ha någonstans att sitta och vila sig kan jag tro och det går ju finfint för det vete sjutton när den sprutade något vatten sist så det är väl lugnt att parkera där.

I bakgrunden ser ni det stora huset som är högskolecampus. Det hamnade på 17:e plats på Sveriges fulaste byggnader med motiveringen att det ser ut som en Finlandsfärja som lagt till vid ån. Det värsta är att den ligger mitt ibland stans äldsta bebyggelse. Själv tycker jag att den är bedrövligt ful och den passar inte in i miljön alls. Granne med Rademachersmedjorna som är en kulturdel av staden. Men nu när jag tittar på bilden så ser jag ju att visst sjutton liknar den ett insektshotell modell större. Jisses!

En annan dag när jag gick för att hämta ett paket i en liten ICA-butik nära ån så tog jag med mig en påse bröd som jag hade hemma och tänkte att jag skulle mata änderna när jag ändå var i krokarna. Himmel och pannkaka så många änder det var och så många måsar. När jag matat klart och vände mig om för att gå så kommer dom rusande efter mig och ärligt talat så blev jag skiträdd. Tyckte att det kändes jädrans obehagligt och funderade på vad dom skulle göra om dom hann ifatt mig. Ni har väl sett Hitchcocks film Fåglarna. Då förstår ni att jag satte full fräs på gympadojorna och for ur parken som en oljad blixt. Många pippisar var det. När jag vände mig om så hade de flesta gett upp förföljandet och vikt av åt höger. Men svettigt var det för dom hade börjat rusningen när jag gick av bron och brödet var slut. Så dom följde efter en bra bit.

Här kommer något mindre skrämmande. Jag hade ju i november eller december beställt hem nallar från IKEA som jag stickat klänningar åt och lagt under välgörenhetsgranen på Home Hotel till jul. Nu skulle jag beställa tio stycken till men hur jag krånglade och hur jag grejade så lyckades jag inte. När dottern var på besök så bad jag henne om hjälp och hon såg ju direkt vad som var fel. Jag hade missat att läsa en liiiiiiiten ruta som visade vart jag skulle gå. Missat och missat förresten sanningen är väl den att jag slarvade och trodde jag kunde (fast jag inte kunde det). Nu är det fixat och donat och klart och igår så kunde jag hämta hem det här gänget och släppa ut dem i full frihet. Några små kläder är redan klara men jag behöver fästa trådarna på några. Så jag får väl säga som min vän C sa till mig: Välkomna till Bibbans Björnhandel *S*.

Det här blev väl när jag tänker efter ett lite märkligt påskinlägg men det får gå ändå. Eftersom inlägget ändå inte speglar någon som helst påskanda så kan jag ju fortsätta i galenskaperna. Runt hela världen i snart nog alla länder så går ju Jerusalema Dance Challange. ALLA dansar, spanska dominicannunnor, poliser i alla länder, brandmän i världen, afrikanska barn och vuxna och sjukvårdspersonal i Sverige. Det dansas på äldreboenden, i skolor i Sverige och världen och många företags personal dansar och allt detta för att muntra upp oss alla i pandemitiden som gör att många blir isolerade och ensamma.

Jerusalema är en gospelinspirerad sång, som har skrivits, komponerats och framförts av den sydafrikanska singer-songwritern Nomcebo Zikode och har producerats av den sydafrikanske diskjockeyn och musikproducenten Master KG. Den skrevs på zulu och handlar om staden Jerusalem.

Visst är det väl härligt att hela världen kan enas runt en sång som sjungs på zulu och dansa tillsammans i en fantastisk dansutmaning som gör en så himla glad. Gå till YouTube och sök på Jerusalema Dance Challange så kommer ni att kunna hitta hundratals små filmer med dans och glädje. Vardagslycka är att kunna göra andra glada.

Här lägger jag in en film från Irländska polisen där till och med hästarna dansar Jerusalema och missa inte deras fina härliga hälsningar till oss alla som kommer på slutet.

Jag önskar er alla en fin fortsättning på påsken…….med eller utan mystiska djur

Ett pytt-i-panna-inlägg

Hej hopp på er allihop. Jag hoppas ni har det bra. Jag har lite små olika saker som jag tänkte skriva om idag så det blir ett lite oordnat inlägg men det blir så ibland. Jag har ju tagit det lite lugnare med stickandet och virkandet för det blev väldigt intensivt en lång tid och det blev lite tjurigt för nacke och axlar så nu går jag på halvfart och är nöjd med det. Jag stickar ju av garnet jag fick av K M som bor i en by nära mig men det visar jag när jag fått allt klart. Då är det bra att ha en dotter som är rapp i tassarna och har virkat ihop en hel hög med gulliga mjuka fina Jolly Jacket i prematurstorlek. Dessa kommer att värma små pyren som inte själva kan hålla värmen. De här är skickade till Slättmissionen nu i veckan. Ingrid vet nog vart dom gör bäst nytta.

Min goa granne A-M har stickat några fler prematurmössor som också gått iväg till Slättmissionen. Jag tycker det är så mysigt när hon ringer på hos mig och lämnar in en liten färdig mössa. Vi har ett väl fungerande lagarbete som gör att vi båda har varsin plats i en kedja av människor som vill ge värme åt små frusna. Det känns gott i hjärtat plus att man får en så fin gemenskap i arbetet. Eller inte arbete för det är ju en hobby som ger så mycket glädje. Här får ni se på de senaste i raden av mössor.

Jag förmodar att ni inte har funderat särskilt mycket över novemberkaktusar och deras levnad men ser ni det har jag. Hur fasen vet dom att det är november för det första? Hur vet dom att nu jädrar i min lilla trånga kruka är det dags att börja blomningen? Det funderar jag på. Jag som knappt håller reda på om det är tisdag eller torsdag när jag går här och larvar. Kaktusen är ju urgammal för den fanns ju i mitt föräldrahem och nu har jag haft den i 18 år och den står fortfarande i sin pyttelilla kruka och jag har aldrig varken fyllt på med jord eller planterat om den. Jag får en känsla av att om jag börjar mixtra med den då kommer den att kola av. Det vill jag inte så jag låter den stå där den står och ger den vatten en gång i veckan. Nu verkar dock den gamla ruskan fått både spatt och spader för nu har den en endaste men jättestor blomma hängande. Kan krukväxter bli lite senila och glömma tid och ordning tror ni? Eller också kanske den kände sig tonårigt uppkäftig och tänkte att nu sk*ter jag i att det inte är rätt blomningstid och tjyvblommar lite ändå så tanten får lite att fundera på. Hur det än är med den saken så har jag upplyst den om att det inte är november men att blomman var välkommen ändå.

Något mer som jag tänker på ibland och som jag är väldigt glad för det är att hur många böcker jag än läser så kommer jag aldrig i hela livet att kunna läsa så mycket så dom tar slut. Det kommer alltid att finnas böcker. För mig känns det tryggt och är en vardagslycka.

Vardagslycka är också en kaktusblomma som kaxigt visar upp sig på vårkanten och möjligheten att kunna sprida fjärrvärme eller närvärme. Man har så mycket att vara tacksam för och jag försöker påminna mig om det varje dag. Att få ha hälsan, kraften och glädjen det är något att vara tacksam för och inte ta för givet. Det har ju gått lite upp och ned vad gäller det sedan jag blev ensam så därför påminner jag mig själv om att vara tacksam för det jag har och för det jag har möjlighet att göra för både mig själv och andra.

Tillsammans kan vi uträtta små underverk i världen och tillvaron så jag tycker vi fortsätter att sprida värme och omtänksamhet. Var och en på sitt sätt och utefter sin förmåga. Ibland räcker det med ett telefonsamtal för att sprida glädje och värme till någon som känner sig ensam eller varför inte köpa ett fint kort och skicka iväg eller skriva ett brev som kan läsas många många gånger och på det viset skingra tankar och ensamhet. Tillsammans kan vi sprida vardagslyckor på enkla sätt. Tillsammans.

Jag hoppas ni alla har det riktigt bra………..med eller utan bångstyriga kaktusar

Det är då ingen ordning alls

varken på vädret eller mig. Vädret kan jag ju inte göra så mycket åt även om jag skulle vilja och att manövrera mig i rätt riktning är som att med en liten jädrans utombordare försöka vända en Finlandsfärja. Jag försöker så gott jag kan att hamna rätt i tillvaron men ibland fattas både viljan och lusten. Jag måste faktiskt erkänna att rätt som det är så tappar jag farten och då gäller det att komma på något som får fart på det här gamla skrovet igen. Stickning funkar. Virkning också. Jag har stickat och virkat upp acrylgarnen jag fick från L B i Västerås och har skickat allt till Slättmissionens hjälpande hand . Här kommer några bilder på det. Vi börjar med en lite större filt som är virkad i stora 20×20 cm mormorsrutor. Filt nr 2 är virkad i tekniken c2c alltså hörn till hörn med instruktion från annavirkpanna som har en utmärkt instruktion på hur man kommer igång och hur man avslutar. Filt nr 3 är den jag själv är väldigt förälskad i faktiskt. Hade gärna velat ha just en sådan själv. Färgerna var så himla bra. Det är alla restgarner som blev över som tillsammans bildade den jättegoa filten. Precis som filt 1 så är den gjord i mormorsrutor men nu 15 x 15 cm rutor och sedan ihopvirkad.

Dessutom blev det skickat mängder av mössor, halsdukar och en trekantssjal. Halsdukarna som ligger längst till vänster är stickade i något som jag vill minnas hette borstad acryl eller något liknande. I alla fall brushed fanns med i namnet. Jag kan ha rejält fel på namnet och som den drullputta jag är så har jag givetvis inte banderollen kvar men jag kan lova att det var som att sticka tre kattungar. Det var så ljuvligt mjukt och gulligt. Dottern var behjälplig med att trolla fram tofsar till de tre mössorna längst ner till vänster. Tack snälla L B för alla de fina härliga garnerna. Nu har jag bomullsgarnen kvar men de får ligga till sig tills jag kommer på något riktigt bra att göra av dem. Det känns i alla fall gott att vi tillsammans kunnat skänka så mycket fjärrvärme till så många. Vardagslycka är att ha möjlighet att hjälpa och värma.

Häromdagen lyste solen så vackert men det blåste ishavsvindar rakt norrifrån. Kallt som själva vojvoj då men solen lockade fram glädjen och skuttet i kroppen. Jag hade varit och handlat och på utvägen köpte jag årets första glass. En liten isglass med extra is så att säga. Jag åt den där jag strävade fram i motvinden och jisses så gott det var. En och annan tittade lite fundersamt på mig och min isglass och på sätt och vis kan jag väl förstå dem men är man sugen så är man och då är man svårstoppad.

Igår när jag gick ifrån affären och hem så tog jag vägen över en stor gräsplan och in mellan husen och där såg det ut så här. Islossning? Flera centimeter tjocka issjok låg på gångstigen så förmodligen är det någon i huset intill som hackat loss och slängt ut över häcken. Det var ju på husets skuggsida så han kanske ville skynda på våren lite extra.

På min egen altan hade jag i morse fläckvis snö. Lite mysko. Det borde väl ha lagt sig jämnare eller inte fasen vet jag. Jag vet bara att jag ibland fiffilurar på saker som kanske kan uppfattas som lite märkliga. Men vad ska man göra. Man vill ju veta. Hmmm……jag kanske blir tvungen att sitta uppe någon natt och spana på hur vissa saker blir till.

Ja det var lite från mig. Jag måste nog erkänna att jag är förbaskat less på den här pandemiski*en. Nu är det ju ett helt år sedan någon tog i mig. Jag räknar inte en läkarundersökning jag var tvungen att gå på. Ett år sedan någon kramade mig. Fy farao så eländigt och jag tycker så jädra synd om mig själv ibland. Jag är ju en fysisk person som tar i människor jag talar med och kramas med alla som jag tycker om och som berör mig. Många kramar blir det. Men inte nu. Jag ska väl säga att jag inte för ett ögonblick är på väg att ge upp och slänga in handduken och börja uppföra mig som somliga Stockholmare. Långt därifrån. Jag hänger i med en dåres envishet för jag vill ju hänga med länge efter att pandemin är slut. Göra allt jag tycker är kul och umgås med kompisar och krama vänner och behövande. Skutta runt i tillvaron utan gränser. Så jag kämpar vidare med att hålla avstånd och tvätta händerna och bara umgås med min lilla ”bubbla” som består av dottern och barnbarnet. Men i alla fall……..fy farao för att inte få kramas.

Jag hoppas ni alla har en fin marsonsdag……..med eller utan is av något slag

Nu är det uppförsbacke

En vän till mig har gått bort och det kom som en chock. Ni som har hängt med mig ett bra tag minns kanske att jag skrivit om A och B som hjälpte oss så mycket med skjuts och omsorg när mannen var väldigt sjuk och en gång i månaden åkte till Karolinska. Dessa vänner fanns där och gjorde livet bra mycket enklare och tryggare för oss båda. När mannen gick bort och jag blev ensam så fanns de där för mig med omsorg utöver det vanliga. Nu är det inte längre A och B utan nu är det A som är kvar och B som saknas. Mycket.

Hon var ju en duktig hantverkare med virknål och stickor och hon hade alltid femtioelva arbeten igång. Hon var medlem i Röda Korsets handarbetsgrupp och har värmt många under åren som gått. Dessutom var hon en god kraft inom PRO här i stan och fixade och donade med lotterier och vinster som hon tillverkat. Hon stickade även massor med små sockor som jag sålde på marknader som jag stod på. Pengarna lade hon i en särskild burk och använde dem till att göra ”goda ting”. Själv fick jag nöjet att slita ut otaliga tofflor som hon virkat eller stickat åt mig. Det finns massor av saker som hon stickat och gett mig och de syns också långt bak här på bloggen. Hennes händer var aldrig stilla i livet men nu vilar de rofyllt och stilla.

De sista arbetena jag fick se var två stycken jättestora filtar som hon virkat. Var sitt till sina älskade barnbarn. Skönt att krypa ner under en sådan filt och omslutas av värme och minnen. Jag fick låna med mig filten hem och ta kort på den för när vi träffades ute på hennes trappa och hon ville visa den så var det mörka kvällen. Det är en glad och god filt. Ett fint minne av en älskad mormor.

Det är ju en sorg att vi inte får ses mer och att vi inte får visa varandra vad vi har på stickor och virknålar. Hon var ju min handarbetsvän. Jag tänder ljus för henne och min man och tänker på hur tacksam jag är över att de funnits i mitt liv och på något sätt drivs den svåra sorgen bort då och ersätts av en värme i bröstet. Men båda fattas mig.

För att få bort oro och rensa tankar så har jag försökt gå en promenad varje dag. Igår tog jag på mig ryggsäcken som ena axelremmen hade lossnat lite på och bestämde att jag skulle traska ner till stan och gå in till skomakaren och få den lagad. Jag bär ju tungt i ryggsäcken nu när jag går och handlar och inte har cykeln med så den har fått jobba duktigt. Det var 1 grad kallt och det blåste elakt och jag kände hur tjurig jag var när jag stretade framåt. Inte alls på topphumör. När jag kommit över en av gatorna på väg ner mot stan så fick jag syn på en man som bar på en stooor katt. En ljuvlig katt. En bedårande katt. Jag stannade och tittade och frågade till slut om jag fick klappa kissen och det fick jag. Jag som älskar kattor. Den här snygga killen heter Sture och gick nådigt med på att jag fick stryka honom över den ljuvligt duniga pälsen.

Sture var av rasen Ragdoll och väldigt tillmötesgående ända tills det kom en sopbil och stannade en bit bort. Sture gillar inte sopbilar fick jag veta och fasen vet om han inte var rätt less på mig också som fjantade mig å det vådligast i ren glädje över att få klappa. Man nästan såg hur trött han var på hela tillställningen. Tror han tänkte att om jag blundar tillräckligt hårt så kanske hon försvinner så jag kan gå hem.

Sture var glad över att slippa den fjönsiga tanten och jag var lycklig över att jag fått möta Sture. Det blev en så lycklig stund. När jag skulle vidare så gick jag med lättare steg, andades lättare och kände mig lättare om hjärtat. Tänk så fantastiskt det är med djur. Vad de kan mildra och lindra bara genom att vara. Jag tror ju på att allt har en mening och nog var det menat att jag skulle träffa den här snygga killen och att han skulle få mig att skaka av mig skuggorna och diset och istället räta på ryggen och sticka upp näsan lite mer. Vardagslycka kan vara att bli peppad av en katt.

Sorg och glädje möts och de vassa kanterna slipas av.

Nu fortsätter vi att vara rädda om oss och varandra. Långt före coronaeländet så sa jag alltid att ”man ska vara rädd om sig så länge man har sig” och det är viktigare än någonsin nu. Så fortsätt att hålla avstånd och tvätta händerna. Det räcker långt och det kommer ju ett liv efter corona också och där vill vi ju vara med.

Jag hoppas ni alla har en lugn och fin fredag…….med eller utan snygga Sturekillar

Tadaaaaa……äntligen färdig

Ni som har hängt med här ett tag vet ju att jag haft problem med lilla toan uppepå. Först läckte själva toan vatten så det rann ner i klädkammaren en trappa ner och som om det inte räckte med det så började det regna in. Man tror inte att det är sant när man kommer in på toan och möts av vattenpölar på golvet som inte kommer från varken toan eller handfatet. När man så kommer på att man faktiskt kan lyfta på hakorna och titta i taket och ser stora fuktfläckar där så känns det som om man när som helst ska få nippran.

Efter många om och men så visade det sig att det kom in vatten vid skorstenen då det regnade så det var ett par gubbar uppe och joxade i ett par omgångar men till slut fick dom ordning på eländet och det kom nya gubbar som skulle riva ut isoleringen och lägga in ny sådan uppe på krypvinden. När detta var färdigt så kom det en snickargubbe som rev taket på lilla toan och efter en tid satte upp ett nytt snyggt vitt tak. Då såg ju den gamla sunkiga lila toan för bedrövlig ut. Det ena drog med sig det andra.

Här är en bild på när jag brottades med lister som satt som berget med 10+ cm spikar BAKOM rören. Det där höll på att ta kål på mig. Det går ju lite sakta också med det mesta eftersom jag har ont i handlederna och tummarna funkar inte. Men allting går bara man får svära lite och eländas mycket. Som tur var blev inte det nya fina vita taket svett i kanterna av mina svordomar fast det måste ha varit gränsfall där.

När så listerna äntligen efter många om och men var borta så skulle ju toan målas om också. Jag tog hojen och for iväg till en färgbutik i närheten och traskade in och fick tag på en väldigt trevlig gentleman som skulle hjälpa mig att hamna rätt. Jodå, han gjorde nog så gott han kunde den gode mannen men jag slår vad om att han var bra svettig när jag gick därifrån. Jag hade med mig bilder på min toa och måtten så han fick titta på dem för att veta hur mycket färg jag skulle behöva ha.

Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en gul toa. En riktigt gul en. Inte så där urinprovsfärg utan jädrar i mig det skulle vara gult som självaste solen. Joråsåatt! Den vänliga mannen försökte på alla möjliga artiga och fina sätt tala om för mig att om jag valde en knallgul så skulle det bli väääääligt mycket gult på det lilla utrymmet. Japp, sa jag precis så vill jag ha det. Jag nästan såg hur han led av vetskapen om att jag var totalt lost i färgkartorna och dessutom envis som en röd gris och inte det minsta mottaglig för goda råd från en som varit i branchen länge. Han hade dock gjort vad han kunnat.

Han blandade till den solgula färgen åt mig och jag körde ner hinken i cykelkorgen och fräste hem och kände mig väldans nöjd. Ända tills jag hade målat hela toan gul 1 gång. Då jädrar var det inte så kul längre och jag var inte alls nöjd med mitt idiotval. Varje gång jag öppnade dörren och gick in så kändes det som om färgen åt upp mig. DÅ fattade jag vad mannen i färgbutiken varnat mig för.

Ny cykeltur till färgbutiken. Samma man var i tjänst och han såg lite halvrädd ut när jag stolpade in. Hej hopp sa jag nu är jag här igen och jag vill ha ny färg så jag kan måla över det gula. Han frågade om jag kom ihåg vad han sagt när jag beställde den förra blandningen och jag sa att det hade jag stenkoll på och att ingen skugga skulle falla på honom för mitt färgval för har jag bestämt mig för något så blir det så oavsett vad någon annan säger. Är huvudet dumt får plånboken lida sa jag. Han var mycket lättad över att inte få skäll för det hade han fått veckan innan av en tant som köpt fel färg och sedan skyllt på honom. Mig hade han tur med för jag har inga som helst problem att stå för mina tillkortakommanden och felval.

Nu kom vi tillsammans…….här är det fina ordet tillsammans när det funkar som bäst…..fram till en riktigt fisig färg som jag aldrig i hela livet skulle ha haft som förstaval men som nu kändes som ett klockrent mjukt och snällt val efter det gula. Här nedan kan ni se lite av det gula och början på fisfärgsvalet som jag trots allt blev nöjd med. Det skulle blivit ännu gulare efter andra strykningen och inte ens jag hade pallat för den färgprakten. Jag trodde heller aldrig att jag någonsin i livet skulle tycka att grå var en bra och trevlig färg. Det är mycket man lär sig på en toalettrenoveringsresa.

När så väggarna var målade två gånger vilket tog en väldig tid eftersom jag var tvungen att måla lite i etapper eftersom toan är så smal så det går liksom inte att bocka sig ner utan att slå ändan i motsatta väggen och det är inte så jädrans kul när den är nymålad. Man gör det bara en gång kan jag säga. Så när hela toan var målad så var det dags för att få ett nytt golv inlagt. Det är något som måste göras på det här nya våtrumssättet med matta en bit upp på väggen för annars gäller inga försäkringar om det skulle hända något. Det kom en karl som skulle ta ut den gamla mattan, mäta och fixa underlaget för mattan. Den karln var lång. Säkert 180 cm i alla fall och han hade jämt göra att få rum där han skulle in under handfatet och bakom röret till toan. Jag sa åt honom att när mattläggar’n skulle komma så borde dom se till att skicka hit den kortaste dom hade. Det gjorde dom. Han sa själv att det var knivigt att få plats med allt trots att han var kort. Han måste ju sitta på golvet och det blir liksom ingen plats för benen. Det blev inte mycket plats kvar till verktyg och värmeblås och allt annat. Nåja, han klarade det och så här fint blev det när han var färdig.

Ja kära vänner efter det så var det dags att ringa till killen som tog ut den gamla toan och säga till honom att nu kunde han få komma och sätta dit en ny och fräsch toa åt mig. Det gjorde han och ja jag kan väl inte säga annat än att det känns toppen att äntligen efter alla månader utan toa uppepå slippa slira nerför trappan om jag behöver gå upp på natten. Så här blev min nya fina toa. Det ska bara upp någon tavla i klatschig färg så det lyser upp lite. Men jädrar så nöjd jag är. Vardagslycka är en fungerande toa.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin början på februari……med eller utan besvärliga toaletter

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag