Skickat, fått och så vackert rött

Som ni kanske minns så fick jag för en tid sedan både tyger och garner av en kvinna jag träffade på Röda Korset. Det var ju helt fantastiskt men jag tror ju inte på slumpen utan på att man förs tillsammans med människor av en mening. Här var då meningen att vi skulle ha ett samarbete som utmynnade i välgörenhet och så blev det. Jag har ju skickat två paket med tyger till I B i Hålanda och dessa tyger omvandlas till tröstisar och gosedjur till barn t ex i flyktingläger men även till barn här hemma i Sverige. Vi är ju dessvärre inte befriade från att barn har det svårt även här i Sverige.

Av garnerna jag fick har jag stickat upp detta: 11 mössor + 1 prematurmössa i mjukt rosa garn, 1 halsvärmare, 1 halsduk och 2 trekantssjalar. Detta är ivägskickat till Slättmissionens hjälpande hand där Ingrid ser till att fördela allt på bästa sätt. De kommer att värma många. Sjalarna är tänkta till någon äldre frusen kvinna för det är ju inte bara barn som fryser. Vardagslycka är att tillsammans kunna göra skillnad med värme och omtanke. Tusen tack fina H W för dina gåvor, det här gjorde vi tillsammans.

I ett senare inlägg ska jag berätta om mina bravader med Postnord men ovan sända paket till Slättis har kommit fram för det är registrerat som emottaget. Så det får man lita på då. Ibland får jag rena nippran på PN och skulle inte ha något emot att samtala öga mot öga med någon ansvarig på det företaget. Dock är jag övertygad om att den personen inte skulle uppskatta samtalet lika mycket som jag.

Ibland funkar det dock som det ska och en dag hade det dunsat ner ett litet paket i min brevlåda. Man blir så glad så man skuttar när man får ”riktig” post numera. Det är ju så sällan. Ett litet fint paket ramlade ner i lådan och blev en vardagslycka för mig. Se vad jag fick

Jag skriver ju mycket vykort och här fick jag några till och det är kanonkul att fylla på i mitt lilla vykortsförråd. Jag är faktiskt i vykortspåsen väldigt ofta och tittar, väljer och skickar. Jag älskar vykort, garn och böcker. Den här boken handlar om svenskarna som emigrerade till Amerika och hur deras liv blev. Det ska bli spännande att läsa den. Tack till den goa värmlandstösen S A för gåvorna. Ytterligare vardagslycka till mig som jag ska sprida vidare när jag har läst boken och skrivit korten. Många får glädje av gåvorna.

Jag gillar ju färg som jag skrev om tidigare och när jag var barn så sa man att rött är sött. Det stämmer inte på den här för den är ju inte det minsta söt utan sofistikerad, passionerad och vansinnigt vacker i både färg, styrka och linjer

Jag är ett ufo när det gäller bilar och har absolut noll koll på dagens bilmärken och modeller. Men den här kan man ju inte missa. En röd Ferrari på min gata i stan. När jag stötte på den på min promenad så skenade jag hem och hämtade kameran för det tillhör inte vanligheterna att det står något så vackert här. Undrar hur det känns att sitta i den och sätta plattan i mattan och susa iväg. Förmodligen är det en helt fantastisk känsla. Fast man undrar var man kan utnyttja bilens fulla krafter här i Sverige där vi har hastighetsbegränsningar. Vill minnas att det förr fanns motorvägar med fri fart men de har nog upphört för länge sedan. Ja man lär väl inte få uppleva någon snabbfärd i en underbar röd Ferrari utan får väl nöja sig med minnena från åkturerna med Ford Fairlane 500, Ford Capri och en något rasslig Buick från ungdomen. Härliga tider och härliga minnen.

Ja nu har ni fått se lite av vad som varit här hos mig. Jag ligger så mycket efter med bloggandet. Ibland känns det lite som att jag får slut på orden men jag hänger i lite till. Ni ska få något mer innan jag smiter ut härifrån för att ta itu med lite köksbestyr eftersom dottern och barnbarnet kommer och äter lunch här idag. Jag skrev ju att den röda Ferrarin utstrålar kraft. Vad kan man då säga om den här krabaten

Vilken kraft och vilket mod att ta sig upp ur en spricka i asfalten och blomma så här vackert en bra bit in i september. Naturen är fantastisk.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin lördag ……………….med eller utan en röd Ferrari

För mig är det viktigt med färg

Jag tittar mig runt i mitt hem och tänker att det är en röra av färger och former. Ibland kanske färgerna och formerna inte riktigt passar ihop men de är där ändå. För att jag vill det. Jag är beroende av färger i vissa sammanhang och får gåshud när kompisar som är ungefär tio år yngre än jag pratar lyriskt om att de vill ha ”hotellkänsla” i sina hem. Nä fy vale det vill då inte jag. Jag vill att mitt hem ska spegla min personlighet och inte vara ett hem som ska passa alla andras personligheter.

Jag har minnen från hela livet i mitt hem och gåvor och saker som jag och mannen gjort själva och de passar ju inte alltid färgmässigt ihop men kärleksmässigt passar de ihop som hand i handske. Jag vill ha det så för det är viktigt för mig och var viktigt för mannen också att man har en historia bakåt. Jag kan nog berätta något om alla saker som finns här och som får ta plats. Det är viktigt för mig. Nu finns det ju grejer som jag skulle vilja hiva ut fortare än kvickt men de får stå kvar tills jag hittat alternativ eller rättare sagt tills jag listat ut hur jag ska få ner dem för trappen.

Jag skulle alltså förtvina i ett färglöst hem med ett kök som ser ut som något taget ur Månbas Alpha och jag är bergsäker på att den som gillar det vit/grå/svart-färgade hemmet skulle få dåndimpen och ta sig åt hjärtat samtidigt som den kippar efter luft om den fick se mitt röriga omoderna men färgglada hem. Men vet ni vad det bästa är…… jo det är ju att vi får plats i tillvaron båda två. Var och en med sitt val av färger och liv. Vi är ju alla olika som personer och det skulle ju vara urtråkigt om alla skulle tycka lika. Vi får gå vår egen väg. Jag vill fortsätta våga vara omodern. Vara jag. Demokrati ni vet. Tjohooooooo!

Här ska ni få se några småsaker som jag njutit av färgmässigt nyssens

Visst sjutton är det väl vackert med äpplen och nektariner. Man äter ju med ögonen och jag tycker de här ser otroligt lockande ut. När jag var ung åt jag sällan eller aldrig frukt och var riktigt usel på att äta grönsaker också faktiskt. Numera så köper jag frukt och grönt minst en gång i veckan så det finns hemma.

Knall-chock-ill-rosa korta sockor fick jag av min dotter när hon och barnbarnet var här sist. Nog tusan blir man gladare av att ha dom här på sig till de grå och vitrandiga pyjamasbrallorna. Dottern hade köpt dem på Dollarstore och de sitter som berget på foten och har dessutom en liten uppgående flärp ovanför hälen som man kan dra i. Nu menar jag inte att de sitter åt så det svartnar för ögonen utan bara att de sitter stadigt på foten och vill inte krypa ner under hålfoten och lägga sig som en rul så man går som om man fått en sten i skon. Jag gillar rosa. Vardagslycka kan vara ett par kalasfina sockor.

Jag blev full i skratt när jag såg den här bilden faktiskt. Det här är väl en finfin kompromiss mellan färg och mindre färg. Jag är nog inte helt hopplös i alla fall. Det är barnbarnet som hjälpt mig att måla två kvastar som sedan ska lackas och slås ihop och efter det ska det träs på ett stickat överdrag i matchande färg. Kan tillägga att kvasten ser blå ut men är väldigt turkos. Min kamera är inte alltid helt överens med mig om hur saker och ting ska vara. Gissa vilken av kvastarna jag skulle välja om jag skulle ha en (kan viskande informera om att min kvast som står ute är riktigt lila).

Något som jag frossat i är alla dessa härliga tomatmixer. Så himla gott och eftersom jag är rund som en boll / snart lika tjock som jag är lång så får jag attacker mellan varven där jag faktiskt köper flera förpackningar tomatmix istället för glass eller en påse ostbågar med jalapenosmak, som f ö är min absoluta favorit. Jag skulle ju inte göra det bytet om jag inte gillade småtomaterna. Det är gott att ha när man tittar på tv eller sitter och läser och nog äter vi med ögonen också.

Äta med ögonen……..det gör jag inte när det gäller min absoluta älsklingsrätt……kokt fisk och äggsås. Finns ju inte tillstymmelse till granna färger i den maten utan tvärt om är det den mest blekfisiga mat man kan hitta men det struntar ögonen i för det är så himla gott. Mannen var expert på att göra äggsås så det är några år sedan jag åt just den här rätten. Tyvärr. Men man vet aldrig, rätt som det är så kanske jag också lär mig göra såsen lika smarrig. Man får inte kasta yxan i sjön.

Ja mina vänner detta var nog allt för idag från mig. Mina tankar har väl varit att vi är alla olika personer med olika personligheter, vanor och glädjor. Glädjor är då sådant som gör en glad. Någon blir glad av färg och någon annan blir gladast om den slipper starka färger. En är pedant och någon annan är slarvig. Någon gillar att städa men det gör inte jag. Tack och lov för att vi är olika för fy far ända in i baljan så urbota trist det varit annars.

Min önskan är att ni fortsätter vara rädda om er vare sig ni gillar färg eller inte. Fortsätt hålla avstånd och tvätta händerna. Det räcker långt och vi har nog en lång väg kvar än innan det här är slut. Ge inte upp utan häng i för vi har mycket kvar som vi vill göra. Eller hur?

Hoppas ni alla har en fin söndag………………med eller utan tomatmixar och sockor

Som en följetong

fast inte spännande och full av cliffhangers som dessa brukar vara utan bara mycket mer tråkig och frustrerande. Ja vad kan det vara för en företeelse. Jo förhållandet mellan mig och min telefon.

Jag har väl aldrig varit någon som pratat i telefonen dagligen och stundligen utan mer som härtill är jag nödd och tvungen. Det kan ha att göra med att jag hör dåligt och hellre träffar de människor jag vill prata med öga mot öga. Dagens moderna människor har ju telefonen fastvuxen i ena handen och kan ju nästan inte ens gå på toaletten utan att ha den med sig. Sådana beteenden är för mig helt vettlösa och jag skulle inte kunna leva en enda dag på det sättet själv.

Å andra sidan så är jag tvärt om och det är inte alls bra det heller. Min pyttelilla telefon som man i stort sett bara kan ringa och smsa med är ständigt borttappad eller urladdad. Ibland får jag maila till någon kompis om att ringa på min telefon så jag får sätta i hörapparaterna och höra efter var den kan vara den här gången. Ibland är den urladdad och då är den ju tyst som en mus och jag hittar den inte. Det kan ju faktiskt dröja dagar innan jag hittar den på de mest underliga ställen där jag varit och sedan lagt telefonen.

Jag försöker ju ha den med upp när jag går och lägger mig och så ta ner den på morgonen när jag skuttar ur sängen redo för en ny dag. Det är vid transporten upp eller ner som det kan tjorva till sig. Det ska ju vippas på persienner i vardagsrummet och sättas på eller stängas av modemet till dator och eventuellt plocka med något annat innan jag är klar på den våningen för dagen eller natten. Det är då som jag kan lägga ifrån mig den lille rackaren och sedan inte komma ihåg den förrän nästa kväll jag ska gå och lägga mig och börjar fundera på var den är.

Har jag inte glömt den på något listigt ställe uppepå så har den även varit på ett flerdagars besök i tvättkorgen i en byxficka/legat i morgonrocksfickan och då hängt i badrummet med dörren stängd eller legat i handväskan som hänger bakom en dörr i hallen. I skafferiet har den också legat vid ett tillfälle. Jag blir så jädra trött på mig själv och varje gång jag kommer på att jag saknar den så blir jag nästan svettig bara av tanken på att nu ska jag leta igen. Men var? Hur en vuxen människa kan ha ett så otroligt märkligt förhållande till sin telefon det är för mig en gåta.

Mina vänner har för lääääänge sedan gett upp hoppet om mig och mailar istället. En vän till mig skrev detta mail till mig 2017 och hans uppfattning om mig och min telefon har på intet sätt förändrats sedan dess:

”Ibland, eller mest hela tiden undrar jag varför du överhuvudtaget har en telefon 📱?”

Ja det kan man ju faktiskt fråga sig. Numer är den lille kraken dessutom rejält omplåstrad också för den har tydligen fått komma i alltför nära kontakt med mina nycklar i handväskan. Häromsisten var telefonen borta. Igen. Jag letade på ovan nämnda ställen men den fanns ingenstans. Det gick någon dag och så behövde jag ladda min ”platta rosa sak” och drog ut lådan där jag förvarar mycket viktiga saker såsom gamla kvitton (som jag lika gärna kan slänga) och sladdar och grejs till att ladda telefonen, om man hittar den alltså och laddsladd till läsplattan och överföringssladd till kameran. Ut med lådan och vad låg där och skräpade tror ni. Jo den här figuren

Ser ni den lilla med kirurgtejp ihoplappade lilla telefonuslingen. Inte stort större än laddkontakten till den rosa saken. Undra på att jag inte hittat den innan. Ja vad ska man säga. Kanske att jag i alla fall är innovativ vad gäller nya ställen att glömma den på. Nä. Mitt sätt att hantera och min telefon är uselt och inte bra alls och det moderna sättet att ha telefonen fastvuxen i handen och inte klara sig utan att titta i den hela tiden är inte heller bra. Där kommer det svenska ordet LAGOM väl till pass. Någonstans mitt emellan mitt slappa slarvande och det maniska telefonberoendet. Det vore ett tillstånd som nog skulle vara bra för alla. Tror jag då.

Jag kan för egen del inte lova bot och bättring om jag inte kan vara säker på att hålla det löftet och det kan jag inte men jag ska försöka bli lite bättre (för sämre kan det då rakt inte bli).

Nu ska ni slippa mer telefongnölande och vi kan titta på en annan figur som jag träffade på. I ensamt majestät gled den fram mellan näckrosbladen och nappade åt sig lite bröd som jag gav den. Svanar är ju monogama och lever ju i par hela livet så jag hoppas den här unga svanen hittar någon att dela resten av livet med. De är vackra och majestätiska med sina mjukt böjda halsar och vingarnas båge.

När jag stod ute och pratade så kom en granne i en annan länga med sina två döttrar traskande förbi. Vi vinkade åt varandra som vi brukar göra och rätt som det var så kom hon fram emot mig med en bukett rosor. Till mig! Det är väl vardagslycka att få en bukett rosor bara sådär. Jag blev jätteglad och de stod på bordet och var vackra i nästan fjorton dagar. Ibland är livet fullt av överraskningar som blir till vardagslycka. Så tack till alla tre från en glad liten tant.

Här regnar det och har gjort så i flera dagar. Inte mycket utan mellan 5-8 mm per dag. Det räcker. Man får ju skrämselhicka när man läser om vilka stora översvämningar det varit runt om i Sverige. Regnar det bara lagom så tycker jag faktiskt att det är mysigt och rogivande att sitta inne och se regnet strila ner utanför. Det blir också ett ganska behagligt halvdunkel när det är regn och då är det läge att tända stearinljus och vara oändligt tacksam för att man har tak över huvudet och värme.

Jag tänker ge er ett nytt ord. Kaffinerad. Enligt min härliga vän C så är man kaffinerad när man fått första morgonkaffet och är redo att ta tag i dagen. Ingen ide att göra något innan man är kaffinerad. Är inte det ett härligt ord och uttryck. Tack snälla C nu vet vi hur vi ska starta dagen.

Så mina vänner jag hoppas att ni både vaccinerar och kaffinerar er så ni klarar dagarna på ett bra sätt. Fortsätt att vara rädda om er för vi behöver varandra länge länge än.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag…………….med eller utan vackra svanar.

Jag blandar och ger

Nejdå mina vänner vi ska inte spela poker även om det är jättekul utan jag menar att det här inlägget inte kommer att ha någon röd tråd. Men å andra sidan vilka av mina inlägg har alltid det. Hm…….

Denna vecka har jag faktiskt tagit tag i det ihopsamlade bråtet och lastat cykeln proppfull och fräst iväg till tippen. Jag blir lika förvånad varje gång jag ska iväg över att en enda liten tant kan ha så mycket jox som tar plats. Nåja, allt var ju inte bara mitt. Det var en hel drös med kontakter och förlängningsdosor från Hedenhös som ju barnbarnet hjälpte mig med att sortera bort när jag hittade en stor väska under trappan.

Allt det bortsorterade tillsammans med en gammal radio/cd-spelare som gett upp andan stoppades ner i packfickan på pakethållaren. På själva pakethållaren fick en gigantisk säck med tuggat papper spännas fast med bagagestroppar från två håll. I cykelkorgen fanns gamla färgtråg, stela gamla skruttiga penslar, och lite färgrester. På styret hängde ytterligare målarrelaterade attiraljer t ex de två rollarna med byglarna sittande kvar eftersom jag inte gjort rent själva rollen och nu gick det ju givetvis inte att få bort dem från byglarna då de var fasttorkade i färgen. Jag var fullastad.

Som ni ser ovan så är jag välpackad och här tog jag bilden innan jag strävade upp på rampen med mitt ekipage. Jag hade tagit en så bra bild redan hemma men den lyckades jag slarva bort så det får bli den här. Jag tycker att killarna och tjejerna på rampen och i miljöboden här på Retuna är toppenbussiga . Vänliga, glada och mycket hjälpsamma. Det tar en hel jädra evighet att packa ihop allt och få allt att stanna där det ska vara på cykeln och sedan cykla till tippen. Väl där så är det gjort i en svinblink att bli av med hela rasket på några olika ställen. Snabbt och smidigt.

Det är ju en bra bit att cykla och på vägen hem känner jag mig mycket mycket nöjd med mig själv och dagens insats. Då är det toppen att kunna svänga in på ett Willys som ligger på hemvägen och där inhandla dagens belöning. Tur man alltid har en sked i handväskan. Mums!

Jag skickade ju min vän Gs älsklingspåslakan till Hålanda och symaskinsvirtuosen I B. För ett par veckor sedan fick jag ett litet paket i min brevlåda och i det låg tre små taxar sydda av detta lakan. Jag hade bett I att få tre stycken. Två till min vän och en till mig för det är bra att kunna visa upp vad som kan göras av det man skänker. Dom är så fina, se själva

Jag slog in två av dem i ett paket och när jag skulle träffa min vän nere i kyrkparken en dag så tog jag med mig paketet och gav henne det. Hon öppnade och tittade och tyckte att -men oh så fina hundar, ska jag få dom här? Japp, sa jag det ska du. Du kan ju ha dem tills du blir varse vem dom ska till härnäst. Då såg hon……..- Men Bibbi det ser ut som mitt gamla påslakan, samma mönster. När jag sa att det var just det så blev hon lika hjärtnupen som jag blir mellan varven. Hon blev så himla glad och nu ligger två av dem på hennes säng i väntan på vidare befordran och min tax sitter uppe på en kudde i kökssoffan. Jag tänker på att när två små tanter kan bli så hjärtans glada över en liten kull taxar då måste ju glädjen vara enorm när de barn som inget gosedjur har får var sin. Tack I B för att du gör så mycket för dem som inget har. Vardagslycka är ju att kunna ge med öppna varma händer och det gör du verkligen. Varje dag. Till både stora och små.

Detta var en liten skvätt av vad som rört sig i mitt liv men nu ska jag väl visa att jag faktiskt tog mig i kragen /sparkade mig själv i ändan eller något ditåt och slutförde det påbörjade arbetet. Så här kommer efter-kortet på halljobbet. Vitt element istället för brunt och nya dörrmattor där två av dem får ersätta den grovvävda bordslöparen jag hade låg där tidigare. Ja omväxling förnöjer sägs det men det tar nog tid att vänja sig.

Igår regnade det 31 mm här och det var så skönt att kura inne. Jag smsade till min vän A och påminde honom om att oj så tacksamma vi ska vara över att vi har någonstans bo och att vi har värme och mat. Jag kommer på mig själv ibland med att ta vissa saker för givet. Det är så lätt gjort att göra det men jag tror det är bra att bli påmind om att vara nöjd med det man har och känna tacksamhet för det. När man läser tidningarna och ser på nyheterna så påminns åtminstone jag varje dag om hur bra jag har det.

Det finns ju även människor här hemma som inte har det så lätt. Det kan gälla hot, våld, en raserad ekonomi, sjukdomar, olyckor och psykisk ohälsa. Vi är inte befriade från svårigheter här heller men vi sitter åtminstone inte mitt i brinnande krig. Även om det känns så inombords ibland. Därför är det så viktigt att vi försöker finnas för varandra. Att stötta och hjälpa där vi kan. Var en medmänniska. En vacker dag kanske det är jag själv som behöver stödet och närheten. Man vet aldrig.

Jag hoppas och önskar att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Vi är viktiga för någon eller några. Vi behövs och vi gör skillnad så snälla…….håll avstånd och var försiktiga.

Hoppas ni alla har en fin söndag……………..med eller utan taxar i gräset

Jag är seg som tuggummi

Jag får faktiskt lov att lyfta mig själv i nackskinnet, hmmm…..kanske inte någon dum idé för just den åtgärden skulle väl inte bara sätta fart på mig utan även släta ut en del skrynklor och skavanker i fejan. Den första anledningen är dock den viktigaste och jag måste verkligen ta ett krafttag. Nu när det varit så varmt så känner jag att det tar på både kroppen och knoppen. Jag har svårt att komma igång och att hitta den riktiga lusten. Jag ska ju egentligen inte behöva piska på mig själv för att komma framåt men just nu känns det lite så. Det blir nog bättre med den saken när det blir svalare ute.

Igår skulle vi ha sol och 28 grader varmt visade väderkartan. Inte en droppe regn skulle falla över min plats på jorden. Men jädrar i mig det gjorde det. Det regnade i omgångar från tidig morgon till straxt före kl 21 då slutklämmen kom med åskväder och ösregn. Inalles ramlade det ner 28 mm regn. Det var något som verkligen behövdes för jisses så torrt det har varit här länge nu. Jag kunde riktigt höra hur gräset började växa med raketfart så nu dröjer det väl inte förrän jag måste ut och klippa gräsmattorna igen. Det är väl ok för nu har jag haft lång vila från det i o m att det varit så varmt.

Jag skrev ju i förra inlägget om den rara givmilda kvinnan som jobbade som volontär på RK och som lämnat ner en kasse till mig att hämta. Här ser ni allt det fina jag fick. Tyger och garner. En jättestor kasse som det var väldigt spännande att plocka upp och sortera. Tusen tack snälla H W för gåvan som kommer att tas om hand på bästa sätt och du kommer att få information vart allt tar vägen när det väl sorterats och stickats och virkats och grejats. Nog är det vardagslycka att få så mycket bra tyger och garner.

Alla dessa tyger kommer att skickas i två omgångar till I B i Hålanda. Hon kommer att använda varenda bit till välgörande ändamål. Hon syr husmorspåsar och även gosedjur till små barn. Dessa gosedjur skickar hon sedan till olika insamlingar t e x flyktingbarn i Syrien. Här får ni ett exempel på den senaste jättefamiljen med nallar hon sytt på sin fritid.

Det låg också garn i botten på kassen och dessa garner har jag redan börjat jobba med. Var dessa alster hamnar blir en senare fråga men H W du kommer hela tiden att få information så du vet att allting hamnar där det ska och där det gör nytta.

Jag vill ju så gärna packa ihop och skicka vidare det som ska gå iväg men just nu känner jag mig lite orolig för att använda Postnord. Jag har ju använt mig av Skicka Lätt Spårbart men nu har dom lyckats tappa bort ett paket med små små filtar som skulle till Sofia Silvana på obduktion på Karolinska. Det känns eländigt att paketet är borta men jag ska inte kasta yxan i sjön för det kan ju vara så att det bara hamnat lite på sidan om. Jag hade ju dock gärna sett att just det paketet kommit fram ordentligt för Sofia behöver dessa små filtar i sitt tunga arbete. Jag har reklamerat till PN och med en gigantisk portion med tur så kanske olyckan vänds till vardagslycka. Den som lever får se. Det är dock denna incident som gör att jag är lite seg med att skicka fler paket just nu.

Eftersom jag måste skärpa till mig lite så har jag inte nöjt mig med att lyfta mig själv i nackskinnet utan jag har även sparkat mig själv i ändan för att komma framåt. Det ni! Så nu har jag dragit igång ett projekt i hallen. Så här har det sett ut i eviga tider men nu jädrar i min lilla låda ska här till en förändring. Japp! Förändring var ordet sa Bull.

Detta var alltså den berömda före-bilden och om Gud vill och hängslorna håller så ska ni väl även få se en efter-bild. Eftersom det är i hallen och precis vid ingången så är det inget jag kan gömma undan om jag ångrar mig/tröttnar/segar eller någon annan idiotisk orsak till att inte göra klart. En vän till mig använder ofta uttrycket ”Orsa kompani lovar ingenting bestämt” och det är faktiskt så det är i det Karlssonska residenset också men jag ska försöka rycka upp mig och slå både er och mig själv med häpnad genom att bli klart fortare än kvickt. Arbetet är påbörjat i alla fall.

Så en liten pandemiönskan. Jag önskar att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Håll avstånd och tvätta händerna och var inte i stora grupper. Pandemin är inte över vad som än signaleras från olika håll. Ibland känns det som om de släpper på restriktioner lite för fort och vips ökar smittspridningen igen. Jag vet ju givetvis inte vad som är rätt och fel i det utan försöker sköta mig själv bara genom att hålla avstånd och tvätta händerna ofta. Det sista är ju en naturlig del för mig som jobbat i vården för där gör man det ju hela tiden så det behöver jag inte tänka extra på men jag hoppas ni andra gör det. Det är ofta det enkla som gör att man kan hålla smitta ifrån sig.

Var rädda om er för någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar jättelänge än. Så vi håller ut och fortsätter ta pandemin på allvar. Vi skyddar oss själva och våra medmänniskor.

Jag hoppas ni alla har en vilsam dag………med eller utan sydda pyttenallar.

Olika slags vardagslyckor

Ni som hängt med här ett tag vet ju att jag har väldigt svårt att klara av värmen och när det varit mellan 30-31 grader varmt under en tid så är jag som en urvriden trasa. Det badas kallbad femtioelva gånger om dagen, byts klänningar som legat i kylskåpet i en plastpåse genomdränkta i kallvatten, blöta handdukar, blöta lakan, sprayflaska med kallvatten, isbitar och dessutom dricks det som en bättre stor kamel.

När inte alla dessa insatser får en att fungera så känner jag vissa stunder att det är nog. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte och jösses så synd det är om just mig. Det är då man kanske gråter en liten skvätt av ren hopplöshet bara för att det känns så jä*la besvärligt men sen är det dags att ta tag i det hela för att inte sänka sig själv.

Då påminner jag mig själv om hur bra jag har det i alla fall. Jag har rent vatten som jag kan dricka hinkvis om jag behöver och jag kan både duscha och bada och på så sätt göra kroppen svalare. Jag har möjlighet att söka skugga och jag kan vila precis hur mycket jag vill och behöver eftersom jag är pensionist. Jag ska alltså inte klaga utan kan fortsätta ligga i badet som är så jädra kallt så tänderna klapprar när jag ska i. Sällskap har jag ju också av ”sölpen” i badkaret så vad har jag egentligen att gnälla på. Vardagslycka är alltså under heta dagar kallt vatten. Härligt!

När det är hett som i Gehenna så är det ju väldans svårt att handarbeta. Dels har man varken lust eller ork men om man nu som av en händelse skulle drabbas av handarbetslust så går det inte i alla fall för man blir så varm i händerna så garnet löper inte frivilligt mellan hand och nål/stickor. Då är det kalas att man när det är en sval dag tar cykeln ner till Röda Korset som har 50% på allt i butiken och köper en hel flock små sockor. Jag brukar ju skicka till Slättmissionen men dessa små sockor och vantparet ska få gå till Barnens Hopp i Ukraina. De hjälper ju också familjer i byarna runt om och det finns säkert många små som behöver varma sockor till vintern. När man plockar med de små sockorna så känner man hur mycket värme och omsorg det är instickat i dem. Sockor och vantar är stickade av garner som RK har fått in som gåvor. Vardagslycka är att kunna ge värme.

Min vän B som gick bort tidigare i år arbetade ju ideellt för RK i många herrans år och stickade och virkade och broderade saker till försäljning i butiken. Nu har ju den här lilla butiken varit stängd i nästan ett år för det är svårt att få volontärer, särskilt nu under coronapandemin. Därför ska butiken stängas och allt flyttar väl över till den större butiken som ligger lite mer ocentralt. Det blir nog svårare och svårare att som t ex Röda Korset få människor att jobba gratis på sin fritid. När den här generationens damer som jobbar där nu och har gjort i många år har slutat jobba där så tror jag det kommer att se väldigt annorlunda ut för dagens människor har i mångt och mycket bara tid för sig själva och sitt. Jag hoppas dock att jag har fel men det känns lite så för det är mycket sällan eller egentligen nästan aldrig som man ser någon ung människa bakom disken. Det kan man dock se hos Pingstkyrkans loppis men där är ju hela familjer involverade i det kyrkliga så det blir nog annorlunda. En del andra aktörer på loppismarknaden tar ju in människor som gör samhällstjänst men det kan man ju inte räkna som volontärarbete utan mer som ”härtill är jag nödd och tvungen för att slippa sitta av mitt straff”. Men det kan nog vara bra för en och annan småförbrytare att få se på världen och människorna från det hållet. Att arbeta med människor för människor.

Nåja, det är som det är med det men nu till ringar på vattnet och en stor vardagslycka. När jag var inne och köpte sockorna och en massa tyger som jag redan skickat till I B för att användas till gosedjur och husmorspåsar så träffade jag en glad och intresserad kvinna som jobbade som volontär. Jag berättade för henne vad jag skulle göra med de olika partierna jag köpt. Sockorna skulle åt ett håll i världen och tygerna åt ett annat. Jag hittade även en hel massa trådrullar som jag köpte och lade med till husmorspåsepaketet. Som sagt, hon var intresserad av vad jag hade att berätta och rätt som det är så frågor hon om jag vill ta emot tyger som hon har hemma och skicka iväg till I B för att sy gosedjur av. Men så klart jag vill! Hur glad blir man på en skala 1-10? 10++++++++++++

Det är det som jag menar ger ringar på vattnet. Man talar om det som ligger en varmt om hjärtat och ibland så kan man entusiasmera någon mer att vilja vara med. Då blir man så innerligt glad när man råkar på människor som erbjuder så mycket och som vill ge med öppna varma händer och som litar på att det jag säger är sant och att allt kommer till nytta och glädje. Det mina vänner är vardagslycka.

Häromdagen kom det ett sms till mig från den här kvinnan där hon skrev att hon lämnat ner en kasse till Röda Korset med mitt namn på och som jag var välkommen att hämta när det passade mig. En kasse! Jag är så nyfiken så jag smäller av och jag ska visa upp vad vi fått så fort jag hämtat kassen. Det ska bli så spännande. Tänk vilka människor jag har turen att träffa på mellan varven. Människor som ger hopp och glädje. Åh så tacksam jag är för dessa möten.

Ett par små små filtar till Sofia att använda vid kistläggning av de små små har jag lyckats kanta trots värmen. Vardagslyckan i det är jag kan stötta Sofia i hennes svåra arbete. Hon gör gott.

Nu skall förhoppningsvis vädret återgå till att vara en normal svensk sommar och det är jag väldans tacksam för. Då blir det lite mer liv och lust för min del. Jag andas lättare och får lust att ta mig mer än tio meter från badkaret och de blöta klänningarna. Det finns hopp! Tjohooooooo!

Jag hoppas ni alla har en fin sommar…………..med eller utan små gröna sköldpaddor

Mitt lilla sommarliv

Det här med att städa, putsa och feja det är ju inte min starkaste gren det har ju ni som hängt med länge här inne insett för länge sedan. Vissa saker gör man ju för att man måste eller för att inte någon slag saneringskommission ska dyka upp och tycka att det bästa är om man frivilligt tar och städar alternativt får hjälp att flytta ut till en koja i skogen.

Jag funderar lite på hur olika vi ändå är. Min mamma städade mycket och man fick aldrig ha mer än en sak framme åt gången. Sedan fick man ställa undan den och ta fram något annat att hålla på med. Inga nycklar på byrån, inga vantar på pallen i hallen och absolut inga skor eller ytterkläder som syntes. Dessa doldes bakom ett draperi. Det syntes liksom inte att några bodde och levde där. Det var jättefint i mitt föräldrahem det är inte det men på något sätt levde det inte.

Här lever det kan jag säga. Både jag och annat. Jag vill ha en viss ordning och inte skitigt men lite damm stör mig inte så mycket faktiskt. Det vill gärna bo stora svarta sommarspindlar i mitt badrum, Gud vet var dom kommer ifrån men dessa hyresgäster avhyser jag genast för någon hyra för deras boende har jag inte sett till. Jag sätter ett glas över den och skjuter in en tunn kartongskiva under och så bär jag ut den på gården. Ajöss med dig!

Åh hej och hå där skenade det iväg som det så lätt gör när jag skriver. Jag skulle ju berätta om städning. Mitt barnbarn var här för en tid sedan och hjälpte mig med lite olika sysslor och rätt som det var när han spolat av altanen och skurat ur förvaringslådan för dynor så säger han så här: – du mormor, har du en sån där fönsterskrapa?…….-ja det har jag…..kan inte jag få prova att tvätta fönster med den för jag har sett hur andra gör och det ser kul ut……..-joooooooo det klart du får! In som en raket och hämta trasor, varmvattensbunke, sprayflaska med vatten/ättika/yes och så den välsignade fönsterskrapan. Efter lite instruktioner så var han igång. Ibland tror man inte det är sant. Killen är 17 år och han fixade fyra stora altanfönster på ett tjillevipp och UTAN RÄNDER! På första försöket. Vilken vardagslycka att få hjälp med sådant. Hoppas älskade L förlåter mig för att jag lägger ut bilden där han för att rädda sin snygga tisha är iklädd min gigantiska t-shirt.

Även när man har fria val kan det bli jädrans svårt att välja. Jag har ju som bekant karaktär i en silverfisks storlek (och dessutom har jag faktiskt en silverfisk boende i mitt badrum…..han får det) och när det då ser ut så här så blir det knivigt att välja

Om ni inte provat de jättestora ostbågarna med jalapeno-smak från OLW så tycker jag ni ska göra det för oj så smarriga dom är. Inte tama i smaken som ostbågar kan vara ibland. Nåja det ena utesluter ju inte det andra så det handlar ju bara om vad man vill äta först för tids nog så har jag glufsat i mig hela rasket. Vardagslycka är att ha möjlighet att välja.

Jag har en lite speciell vän som heter J och han har flyttat hemifrån men kommer en helg i månaden och hälsar på hos mamma, pappa och syster. Han tycker om att baka och laga mat och brukar göra det tillsammans med sin mamma när han är hemma här. Han ringer alltid på hos mig när han kommer och säger…..-hej kompis nu är jag här och jag ska vara här hela helgen. Det är jättemysigt och vi brukar språka en stund om vad som just då är aktuellt för honom. Den här fina tuppen som han har broderat fick jag för några år sedan av honom i present. Tuppen heter Henrik Tvetsjö och är 19 år som ni kan se på bilden.

I förrgår ringde det på dörren hos mig och utanför stod J:s pappa med ett paket till mig. När jag vek upp papperet så var det 3 stycken fina nybakade bröd som doftade ljuvligt och som var alldeles ljumma. J hade bakat tillsammans med mamma och tyckt att jag skulle också få smaka. Är inte det gulligt och rart. De skulle vara till morgondagens frukost.

När det gått ett tag och jag faktiskt ätit upp det ena brödet bara rakt av sådär så kom jag på att jag kanske borde ta ett kort och blogga lite om J. Så alltså, här ser ni kort på de fina bröden. Alla två. De som blev över innan matmonstret Karlsson åt upp resten. Jag kan garantera att bröden var suveränt goda. Lite frasiga utanpå och med frön på. Madre mia så gott! Vardagslycka är att ha en alldeles speciell vän som J som trots besvärligheter vill så mycket och kan så mycket. Som kämpar på och har förmågan att vara omtänksam och varm. Tack för att jag får vara din vän.

Vardagslycka kan ju vara så många olika saker men allt eller alla som värmer ens hjärta är ju lycka och lycka ska man vara rädd om och aldrig ta för givet.

Mina största vardagslyckor är människorna i mitt liv. Min lilla familj och mina vänner. Det finns ju också så många olika slags vänskap men jag brukar säga att jag har vänner och så har jag kamrater. De ena är inte mindre värdefulla än de andra men det är ju så att en del människor kommer man närmare och man berättar mer om sig själv för dem. Andra är och förblir goda kamrater som man delar livet med på olika sätt men som man inte öppnar den innersta kärnan för men som man älskar och uppskattar ändå. Jag tror det måste vara så. I alla fall för mig.

Jag bjuder på en riktigt fin sommarbild som som jag lånat av en vän och som får illustrera hur vilsamt och underbart det kan vara med rast och vila ute i det fria. Det är det vi ska försöka komma ihåg…..att slappna av, lyssna på fåglarna och vindens sus i träden.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……med eller utan fula strumpor i hängmattan och nog är det som Galenskaparna här nedan sjunger för oss……Det ska va gött o leva.

Jag älskar mina pandemipyssel

Jag är ju i grunden en ensamvarg trots att när jag är i sällskap är en babblig och bubblande person. Gillar dock att vara lite för mig själv och kan nog inte påstå att jag lidit särskilt svårt under pandemiåret. All tid som jag annars lagt på att sticka och fixa till marknader under året har ju lagts på att fixa till extra mycket och skicka till höger och vänster i välgörenhetssyfte. Att göra något bra av all tid jag helt plötsligt fick över. Så pandemipysslandet har för min del blivit lite som ett ”jobb” som gett mig någon slags form av struktur på dagarna eftersom det blir mycket hemmatid som inte ska förslösas. Dessutom ger det mig en otrolig glädje och värme i hjärtat plus att man råkar på så fantastiskt många härliga människor som man har mycket gemensamt med.

Jag hade ju lakan som var rivna och skulle användas som tygblöjor men p g a att jag och den gamla symaskinen inte kunde komma överens så åkte alla rutor 70 x 70 ner i en låda och symaskinen in under trappen och jag själv försökte fundera ut hur jag skulle kunna använda alla blöjor. Då var det fantastiskt att komma på att riva dom till mindre rutor och skicka hela rasket till I B i Hålanda för att ingå i husmorspaketen till flyktingkvinnor. Jipppiiiiiii! Jag gillar ju när man kan använda varenda trådända och varenda tyglapp. Inget ska förfaras.

Dra mig baklänges så många rutor jag har rivit och rensat och även strukit. Konstigt ord egentligen strukit. Undrar om det heter så. Nåja. Hursomhelst så blev det ett par paket till Hålanda och den strävsamma damen där som har ett så gott och varmt hjärta för alla som har det svårt. Jag är så tacksam för att jag får vara med och bidra med det lilla jag kan och har. Dessutom har det ju kommit in smått och gott från andra håll som också följer med. Tillsammans kan vi göra något riktigt bra.

Här får ni se två sändningar till husmorspåsarna plus ett vackert påslakan som jag fått av min vän G som också är den som städar och rullar alla lindor efter att jag rivit dem och bara grovstädat dem. Av det lakanet hoppas jag att det kan bli en hel kennel med taxar och går inte det så kanske det kan bli husmorspåsar. Vi får se vad symaskinvirtuosen i Hålanda kan hitta på.

Det blev ju två rejäla paket som skickades till Hålanda med bidrag från mig, min vän T och min vän G. Lindor blev det i båda paketen och massor av knappar i paket 2. Min vän T skickade med ett par grova gummisnoddar och det hade jag inte tänkt på kunde vara bra att ha i husmorspåsarna. Tack för den inspirationen T. Jag for iväg och köpte en förpackning gummisnoddar som också fick följa med. Nu är det rast och vila i kompresstillverkningsfabriken men jag har fått information om att det kommer två nytvättade och manglade lakan till mig inom kort. Då blir det fler lindor.

Tar man ett djupt tag i välgörenhetslådan så hittar man både ditten och datten det kan jag lova. Den har varit proppfull länge men nu har jag skickat lite åt olika håll. Dottern fick sortera ut gamla Barbiedockor, de flesta kopior då, som vi hade liggande här i en kartong. Det blev en hel del och då kom jag på att jag sett att några stickade och sydde kläder till dessa dockor och sedan skickade dem vidare. Eftersom jag ändå skulle skicka dockorna och man ska utnyttja 1 eller 2-kilosportot till det yttersta så dök jag med huvudet före ner i välgörenhetslådan och fiskade upp sockor som jag köpt på Röda Korset, mössor som jag stickat, filtar som jag stickat och så en hel hög med blyertspennor som jag haft liggande i lådan. Det blev ett bra paket tycker jag och allt detta skickade jag till en kvinna som är kontaktperson för Barnens Hopp.

En liten filt av garn som ramlat in till mig från den lilla garnbutiken på Rångedalas prärie blev skickad till Sofia Silvana. Det blir flera småfiltar framöver. Jag har redan ett par stycken klara men jag ska spara ihop så jag kan skicka ett större paket. Hon gör ett fantastiskt jobb Sofia. Dels jobba som obduktionstekniker och sedan göra sitt allra bästa för att göra det ”varmt och ombonat” för den lilla som det inte gått så bra för. Det är nog inte det lättaste jobbet i världen. Jag har under mina år i vården tagit hand om många döda men då har det varit vuxna och det känns ändå och man vill göra det allra bästa för att underlätta för anhöriga. Man vill göra det fint så det inte verkar så skrämmande och otäckt. Jag känner en så otrolig respekt för Sofia som orkar göra samma sak men med barn och för deras föräldrar. Det är fint. Modigt. Respektfullt. Omtänksamt. Kärleksfullt. Jättesvårt. Jag hoppas hon har något eller någon som kan fylla på hennes energier efter en svår arbetsdag.

Världens raraste grannar har jag ju och när jag klipper min gräsmatta brukar jag slänga över min klippare till deras sida när jag är klar med min. Det är ju liksom inget extra jobb utan tar bara fem minuter extra så det är ju så busenkelt. Jag hade klippt gräset åt oss båda för dom hade ju varnat för regn och fixade och donade och ställde in klipparen och gick in. Morgonen därpå när jag tittade ut på gräsmattan som tillhör det Karlssonska residenset så stod det gula blommor granne med en stor förgätmigej-ruska som fått stå kvar under syrenen. Men va fasen vad är det där…….?

På med tofflingarna och ut som ett skott och jösses mina vänner det var en stor växt proppfull med gula blommor. Jag som älskar gula blommor. Jag trodde att någon hade ställt den på fel gård så den fick stå ett tag men så tänkte jag att nä har dom ställt den här då är den jädrar i mig min. MIN! Så jag tog helt enkelt och förde över den från plastkrukan till en fin stor keramikkittel som en vän till mig gjort för många herrans år sedan och så fick blomman en plats på utebordet. Det visade sig senare att det var mina goa grannars son som köpte blomman åt mig och ställt den inne på gräsmattan med orden ”den ville bo där”. Det var väl gulligt, rart och omtänksamt.

Ja mina vänner nu har jag delat med mig av mina vardagslyckor igen. Lycka är att kunna ge med varma öppna händer och lycka är även att få ta emot med samma varma öppna händer.

Jag hoppas att ni alla har det riktigt bra……..med eller utan gula blommor

Roliga paket

Min vän C skickar paket till mig ibland och de är så smockfulla så det är helt galet. Jag brukar plocka upp allt som är i paketet för att ta kort och sedan försöka lägga tillbaka allt i paketet igen. Jag misslyckas varenda gång. Får aldrig i allt i paketet utan det blir alltid några pinaler över. Hon är en magisk packare. När jag packar paket brukar mottagaren alltid förundra sig över hur mycket tejp jag använt. Ibland är det nästan svårt att hitta ett ställe att kunna börja öppna på. Så nog packar vi olika allt.

Finaste C skickar böcker, garn och servetter och lite annat smått och gott. Den här gången följde det med rundstickor och även färdigstickade mössor och tossor. Ser ni det vita ulliga gulliga garnet nere till vänster, det ska jag använda till att kanta filtar och annat med. Jag tycker väldans mycket om ulligt gulligt garn. Inte nog med alla bra-att-ha-saker det brukar följa med ett kort med fin text på också och det gjorde det den här gången också. Själv glömmer jag alltid att lägga i en handskriven lapp eller ett brev. Kommer på det när jag vråltejpat och då har ju tåget liksom gått. Sådant glömmer inte vännen C. Här ser ni vilken julafton jag har haft mitt i våren.

Jag ska kanske berätta att min vän C och jag aldrig har träffats och aldrig pratat med varandra i telefonen. Vi träffades genom uppropet Sticka & Skicka för många herrans år sedan och vi skriver till varandra varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Vi delar glädje och sorg. Vi stöttar varandra och är glada för den gemenskap vi har.

Garnet som ni ser ovan är en gåva som jag i min tur förvandlar till en gåva när jag stickar och skickar det som blir av det till den insamling som bäst behöver den. Så allt förvandlas till värme och omsorg. Det ingår i den kedja av många länkar som tillsammans arbetar för att göra världen lite varmare.

Detta var en sorts värme. En annan sorts värme kan ju komma sig av att man får ett paket som ser helt knasigt ut, ihoptejpat med silvertejp men när man öppnar det så skrattar man så man både blir svettig och håller på att kissa på sig. Den presenten ska jag presentera om en liten stund men först en liten översyn av min image. Ni som läst här länge kanske tror att jag är en vän varelse som alltid är väldigt snäll och god. Så är det inte. Jag är en mycket bestämd tant som har åsikter om det mesta och det är oftast starka åsikter. Jag räds heller inte att säga ifrån och dra gränser. Avskyr orättvisor och har väldigt svårt att ha fördragsamhet med dumt folk. Jag är väl medveten om att jag ser världen och det som händer i svart eller vitt men kämpar varenda dag för att få med lite av gråzonerna att sudda ut de skarpa gränserna. Det är ingen lätt kamp ska ni veta men den behövs och är nödvändig för att få en bättre balans än med svart/vitt.

Så nu vet ni det om mig. Jag har ju bestämt från början att min blogg skulle vara så utformad att den skulle tillföra goda energier och glädje till den som läste här för allt elände får man ju till sig ändå via tv, radio och tidningar och verkligheten ute i samhället. Så därför är min blogg så som den är. Jag är snäll, omtänksam och givmild men absolut ingen mespropp. Eller joooo, ibland kanske men man är ju bara människa.

Så nu är det dags att presentera den andra presenten jag fick för lite sedan. Den fick jag av min allra bästa vän TP som jag jobbat ihop med i femton år och som jag fortfarande umgås med efter pensionen. Vi har delat glädje och sorg och han brukade även prata och skratta tillsammans med min man tidigare. Då handlade det väl mest om mina tillkortakommanden eller underliga idéer om hur saker och ting skulle fixas eller något annat mysko. Jag är även den första att skratta åt mig själv och det jag lyckas ställa till med. Inga problem heller med att erkänna fel och brister hos mig själv. Den gemensamma nämnaren var väl humorn. Vi skrattade gott åt varandra men aldrig på ett elakt sätt utan med kärlek. Det är också enklare att kunna skratta åt sig själv mellan varven istället för att ta sig själv på alltför blodigt allvar hela tiden.

Så nu kan vi efter den här episteln konstatera att jag alltså är ett rivjärn med humor och väldigt stor självdistans och jag kan även tillägga att jag ibland undertecknade något jag skrivit på jobbet med J35. Med allt detta sagt så förstår ni att den här presenten fick mig att gapskratta och den står framme i köket så jag ser den varenda dag och använder den då och då.

Eftersom alla inte har samma humor som jag eller är lite känsliga för vissa ordval så har jag maskat halva ordet men det står var och en fritt att föreställa sig vad som är fortsättningen.

Ja mina vänner. Vardagslyckorna har vällt över mig som en vårflod och apropå vårflod så tömde jag 62 mm ur min regnmätare. Jag fick gå ut och tömma tre gånger för jag var orolig för att det skulle svämma över annars och jag ville ju ha stenkoll på hur mycket som ramlade ner.

Tillbaka till vardagslyckorna. Den sista i raden av gåvor kommer från min vän T som samlat ihop lite smått och gott och lämnat i ett litet paket i min brevlåda tillsammans med den ljuvligaste lilla buketten med vårblomster från hennes trädgård. Allt utom blommorna åker iväg till Hålanda och husmorspåsarna. Knappar och säkerhetsnålar är hårdvaluta och de små saxarna var toppen. Jag blev också påmind om att gummisnoddar faktiskt kunde vara bra att ha i påsarna så tack för det tipset fina T. Jag har köpt en förpackning som ska få följa med i paketet till I B.

Jag blir så glad och känner sådan tacksamhet över att ha vänner som ger av hjärtat vad gåvan än består av. Garnerna och de små tillbehören kommer att värma de frusna och behövande och blommorna, muggen och böckerna och kortet värmer mig. Jag är så tacksam för allt. Ibland känner jag mig så proppfull med kärlek så det nästan sprutar ur öronen. Vilken tur jag har.

Jag hoppas ni alla har en lika fin och solig dag som jag har här……med eller utan härliga bleckmuggar

Min lilla köksbordsindustri

Förra sommaren stod jag ju ute och rev lakan som sedan blev till lindor som skickades till en sjukstuga i Manduar i Gambia. Nu har jag fått in en del lakan och hade tänkt vänta på sommaren men så fick jag nys om att det behövdes lindor till husmorspåsarna och även fler lindor till Gambia så nu tog jag och struntade i att vänta på bättre väder. Det vill ju damma en del också och jag är ju så väldigt lite intresserad av att städa jämt och samt så för den delen är det bättre att stå ute.

Strunt samma, nu ska här rivas remsor

Jag mäter upp remsor som är 8 cm och gör ett litet klipp i lakanet och sedan är det bara att riva remsor av hjärtans lust. Först klipper jag dock av de fållade kanterna på kortsidorna.

Vartefter remsorna blir dragna hänger jag dem över en stol. Innestolarna var inte så himla bra att använda för de är för korta i ryggen så remsorna hamnar då inte där de ska utan det blir en viss form av inbördes anarki i remshögen (se golvet framför stolen). När jag river remsor ute är det lättare att hålla styr och få snygga rullar sedan för det är höga ryggar och dessutom dynor på stolarna så remsorna hålls bättre på plats.

När man kommit så här långt och rivit ett lakan så brukar jag rulla ihop remsorna till en rulle. Det är lite trix och fix med det när knappt halva högen håller sig där den ska. Det brukar dock lösa sig. Jag ställer mig bakom stolen och drar ut den delen en bit och börjar så lägga remsorna helt rätt mot varandra och sedan rullar jag en bra bit. När det sedan ser ut att vara anarki i remshögen igen så lägger jag allt över bordet och låter rullen vila medan jag ser till så att det blir en någorlunda hyfsad ordning på remsorna så de ligger skapligt på rullen. Helt perfekt blir den ju inte och det är ju inte heller varken nödvändigt eller bättre. Får man bara till en fungerande rulle så är det ok. Jag gör ju rullarna för att jag ska transportera dem på hojen till min kompis G som städar dem lite mer än jag gjort och sedan rullar hon dem till lindor och fäster ihop dem med en liten tejpbit och sedan får jag tillbaka dem som färdiga att skickas dit dom gör bäst nytta.

Här ser ni mina färdiga rullar. Att rulla dem så här är ju bara för att förenkla för min kompis som ska jobba vidare med dem. Då är det lättare att bara plocka upp en färdig rulle och hänga över en stol och ha och plocka av. Så det här var bara ett litet smakprov på hur jag gör. Dessutom fick ni se de vackra rosorna som jag fått av min dotter när hon var på besök hos mig för en vecka sedan.

Fler blommor har förärats mig må ni tro. Min goa granne som hade varit hela dagen på landet ringde på och gav mig en bukett påskliljor och igår fick jag en liten bukett gullvivor.

Det får bli en bild på hela buketten jag fick av dottern för den såg faktiskt lite rumphuggen ut på tidigare bild.

Jag har då en hel del fler lakan som ska fixas till men dessa får faktiskt vänta tills det blir skönt att stå ute. Som det är nu så är det väl egentligen inte gradtalet som är problemet utan mer blåsten. Har man legat i som en utter och rivit remsor så vill man ju inte se dem som dekoration i buskar och träd omkring sig. Då skulle det se ut som det gör när folk har kastat toapappersrullar över träd och buskar och jag är inte helt säker på att grannarna i längan skulle uppskatta den dekorationen för dom har ordning och reda och pyssligt på sina tomter till skillnad från mig. Det blåser så in i nordens och har gjort det länge och ibland känns det som om det aldrig kommer att sluta blåsa.

Nu har jag delat vardagslyckor med er i form av blommor som jag fått av människor som står mig nära och som jag tycker mycket om. Den andra vardagslyckan är ju att jag fått så många lakan så jag och min kompis kan tillverka lindor som förhoppningsvis gör livet lite enklare för dem som de hamnar hos. Ibland är det enkelt att vara medmänniska.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag…….med eller utan lakansremsor

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag