Jag är seg som tuggummi

Jag får faktiskt lov att lyfta mig själv i nackskinnet, hmmm…..kanske inte någon dum idé för just den åtgärden skulle väl inte bara sätta fart på mig utan även släta ut en del skrynklor och skavanker i fejan. Den första anledningen är dock den viktigaste och jag måste verkligen ta ett krafttag. Nu när det varit så varmt så känner jag att det tar på både kroppen och knoppen. Jag har svårt att komma igång och att hitta den riktiga lusten. Jag ska ju egentligen inte behöva piska på mig själv för att komma framåt men just nu känns det lite så. Det blir nog bättre med den saken när det blir svalare ute.

Igår skulle vi ha sol och 28 grader varmt visade väderkartan. Inte en droppe regn skulle falla över min plats på jorden. Men jädrar i mig det gjorde det. Det regnade i omgångar från tidig morgon till straxt före kl 21 då slutklämmen kom med åskväder och ösregn. Inalles ramlade det ner 28 mm regn. Det var något som verkligen behövdes för jisses så torrt det har varit här länge nu. Jag kunde riktigt höra hur gräset började växa med raketfart så nu dröjer det väl inte förrän jag måste ut och klippa gräsmattorna igen. Det är väl ok för nu har jag haft lång vila från det i o m att det varit så varmt.

Jag skrev ju i förra inlägget om den rara givmilda kvinnan som jobbade som volontär på RK och som lämnat ner en kasse till mig att hämta. Här ser ni allt det fina jag fick. Tyger och garner. En jättestor kasse som det var väldigt spännande att plocka upp och sortera. Tusen tack snälla H W för gåvan som kommer att tas om hand på bästa sätt och du kommer att få information vart allt tar vägen när det väl sorterats och stickats och virkats och grejats. Nog är det vardagslycka att få så mycket bra tyger och garner.

Alla dessa tyger kommer att skickas i två omgångar till I B i Hålanda. Hon kommer att använda varenda bit till välgörande ändamål. Hon syr husmorspåsar och även gosedjur till små barn. Dessa gosedjur skickar hon sedan till olika insamlingar t e x flyktingbarn i Syrien. Här får ni ett exempel på den senaste jättefamiljen med nallar hon sytt på sin fritid.

Det låg också garn i botten på kassen och dessa garner har jag redan börjat jobba med. Var dessa alster hamnar blir en senare fråga men H W du kommer hela tiden att få information så du vet att allting hamnar där det ska och där det gör nytta.

Jag vill ju så gärna packa ihop och skicka vidare det som ska gå iväg men just nu känner jag mig lite orolig för att använda Postnord. Jag har ju använt mig av Skicka Lätt Spårbart men nu har dom lyckats tappa bort ett paket med små små filtar som skulle till Sofia Silvana på obduktion på Karolinska. Det känns eländigt att paketet är borta men jag ska inte kasta yxan i sjön för det kan ju vara så att det bara hamnat lite på sidan om. Jag hade ju dock gärna sett att just det paketet kommit fram ordentligt för Sofia behöver dessa små filtar i sitt tunga arbete. Jag har reklamerat till PN och med en gigantisk portion med tur så kanske olyckan vänds till vardagslycka. Den som lever får se. Det är dock denna incident som gör att jag är lite seg med att skicka fler paket just nu.

Eftersom jag måste skärpa till mig lite så har jag inte nöjt mig med att lyfta mig själv i nackskinnet utan jag har även sparkat mig själv i ändan för att komma framåt. Det ni! Så nu har jag dragit igång ett projekt i hallen. Så här har det sett ut i eviga tider men nu jädrar i min lilla låda ska här till en förändring. Japp! Förändring var ordet sa Bull.

Detta var alltså den berömda före-bilden och om Gud vill och hängslorna håller så ska ni väl även få se en efter-bild. Eftersom det är i hallen och precis vid ingången så är det inget jag kan gömma undan om jag ångrar mig/tröttnar/segar eller någon annan idiotisk orsak till att inte göra klart. En vän till mig använder ofta uttrycket ”Orsa kompani lovar ingenting bestämt” och det är faktiskt så det är i det Karlssonska residenset också men jag ska försöka rycka upp mig och slå både er och mig själv med häpnad genom att bli klart fortare än kvickt. Arbetet är påbörjat i alla fall.

Så en liten pandemiönskan. Jag önskar att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Håll avstånd och tvätta händerna och var inte i stora grupper. Pandemin är inte över vad som än signaleras från olika håll. Ibland känns det som om de släpper på restriktioner lite för fort och vips ökar smittspridningen igen. Jag vet ju givetvis inte vad som är rätt och fel i det utan försöker sköta mig själv bara genom att hålla avstånd och tvätta händerna ofta. Det sista är ju en naturlig del för mig som jobbat i vården för där gör man det ju hela tiden så det behöver jag inte tänka extra på men jag hoppas ni andra gör det. Det är ofta det enkla som gör att man kan hålla smitta ifrån sig.

Var rädda om er för någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar jättelänge än. Så vi håller ut och fortsätter ta pandemin på allvar. Vi skyddar oss själva och våra medmänniskor.

Jag hoppas ni alla har en vilsam dag………med eller utan sydda pyttenallar.

Olika slags vardagslyckor

Ni som hängt med här ett tag vet ju att jag har väldigt svårt att klara av värmen och när det varit mellan 30-31 grader varmt under en tid så är jag som en urvriden trasa. Det badas kallbad femtioelva gånger om dagen, byts klänningar som legat i kylskåpet i en plastpåse genomdränkta i kallvatten, blöta handdukar, blöta lakan, sprayflaska med kallvatten, isbitar och dessutom dricks det som en bättre stor kamel.

När inte alla dessa insatser får en att fungera så känner jag vissa stunder att det är nog. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte och jösses så synd det är om just mig. Det är då man kanske gråter en liten skvätt av ren hopplöshet bara för att det känns så jä*la besvärligt men sen är det dags att ta tag i det hela för att inte sänka sig själv.

Då påminner jag mig själv om hur bra jag har det i alla fall. Jag har rent vatten som jag kan dricka hinkvis om jag behöver och jag kan både duscha och bada och på så sätt göra kroppen svalare. Jag har möjlighet att söka skugga och jag kan vila precis hur mycket jag vill och behöver eftersom jag är pensionist. Jag ska alltså inte klaga utan kan fortsätta ligga i badet som är så jädra kallt så tänderna klapprar när jag ska i. Sällskap har jag ju också av ”sölpen” i badkaret så vad har jag egentligen att gnälla på. Vardagslycka är alltså under heta dagar kallt vatten. Härligt!

När det är hett som i Gehenna så är det ju väldans svårt att handarbeta. Dels har man varken lust eller ork men om man nu som av en händelse skulle drabbas av handarbetslust så går det inte i alla fall för man blir så varm i händerna så garnet löper inte frivilligt mellan hand och nål/stickor. Då är det kalas att man när det är en sval dag tar cykeln ner till Röda Korset som har 50% på allt i butiken och köper en hel flock små sockor. Jag brukar ju skicka till Slättmissionen men dessa små sockor och vantparet ska få gå till Barnens Hopp i Ukraina. De hjälper ju också familjer i byarna runt om och det finns säkert många små som behöver varma sockor till vintern. När man plockar med de små sockorna så känner man hur mycket värme och omsorg det är instickat i dem. Sockor och vantar är stickade av garner som RK har fått in som gåvor. Vardagslycka är att kunna ge värme.

Min vän B som gick bort tidigare i år arbetade ju ideellt för RK i många herrans år och stickade och virkade och broderade saker till försäljning i butiken. Nu har ju den här lilla butiken varit stängd i nästan ett år för det är svårt att få volontärer, särskilt nu under coronapandemin. Därför ska butiken stängas och allt flyttar väl över till den större butiken som ligger lite mer ocentralt. Det blir nog svårare och svårare att som t ex Röda Korset få människor att jobba gratis på sin fritid. När den här generationens damer som jobbar där nu och har gjort i många år har slutat jobba där så tror jag det kommer att se väldigt annorlunda ut för dagens människor har i mångt och mycket bara tid för sig själva och sitt. Jag hoppas dock att jag har fel men det känns lite så för det är mycket sällan eller egentligen nästan aldrig som man ser någon ung människa bakom disken. Det kan man dock se hos Pingstkyrkans loppis men där är ju hela familjer involverade i det kyrkliga så det blir nog annorlunda. En del andra aktörer på loppismarknaden tar ju in människor som gör samhällstjänst men det kan man ju inte räkna som volontärarbete utan mer som ”härtill är jag nödd och tvungen för att slippa sitta av mitt straff”. Men det kan nog vara bra för en och annan småförbrytare att få se på världen och människorna från det hållet. Att arbeta med människor för människor.

Nåja, det är som det är med det men nu till ringar på vattnet och en stor vardagslycka. När jag var inne och köpte sockorna och en massa tyger som jag redan skickat till I B för att användas till gosedjur och husmorspåsar så träffade jag en glad och intresserad kvinna som jobbade som volontär. Jag berättade för henne vad jag skulle göra med de olika partierna jag köpt. Sockorna skulle åt ett håll i världen och tygerna åt ett annat. Jag hittade även en hel massa trådrullar som jag köpte och lade med till husmorspåsepaketet. Som sagt, hon var intresserad av vad jag hade att berätta och rätt som det är så frågor hon om jag vill ta emot tyger som hon har hemma och skicka iväg till I B för att sy gosedjur av. Men så klart jag vill! Hur glad blir man på en skala 1-10? 10++++++++++++

Det är det som jag menar ger ringar på vattnet. Man talar om det som ligger en varmt om hjärtat och ibland så kan man entusiasmera någon mer att vilja vara med. Då blir man så innerligt glad när man råkar på människor som erbjuder så mycket och som vill ge med öppna varma händer och som litar på att det jag säger är sant och att allt kommer till nytta och glädje. Det mina vänner är vardagslycka.

Häromdagen kom det ett sms till mig från den här kvinnan där hon skrev att hon lämnat ner en kasse till Röda Korset med mitt namn på och som jag var välkommen att hämta när det passade mig. En kasse! Jag är så nyfiken så jag smäller av och jag ska visa upp vad vi fått så fort jag hämtat kassen. Det ska bli så spännande. Tänk vilka människor jag har turen att träffa på mellan varven. Människor som ger hopp och glädje. Åh så tacksam jag är för dessa möten.

Ett par små små filtar till Sofia att använda vid kistläggning av de små små har jag lyckats kanta trots värmen. Vardagslyckan i det är jag kan stötta Sofia i hennes svåra arbete. Hon gör gott.

Nu skall förhoppningsvis vädret återgå till att vara en normal svensk sommar och det är jag väldans tacksam för. Då blir det lite mer liv och lust för min del. Jag andas lättare och får lust att ta mig mer än tio meter från badkaret och de blöta klänningarna. Det finns hopp! Tjohooooooo!

Jag hoppas ni alla har en fin sommar…………..med eller utan små gröna sköldpaddor

Mitt lilla sommarliv

Det här med att städa, putsa och feja det är ju inte min starkaste gren det har ju ni som hängt med länge här inne insett för länge sedan. Vissa saker gör man ju för att man måste eller för att inte någon slag saneringskommission ska dyka upp och tycka att det bästa är om man frivilligt tar och städar alternativt får hjälp att flytta ut till en koja i skogen.

Jag funderar lite på hur olika vi ändå är. Min mamma städade mycket och man fick aldrig ha mer än en sak framme åt gången. Sedan fick man ställa undan den och ta fram något annat att hålla på med. Inga nycklar på byrån, inga vantar på pallen i hallen och absolut inga skor eller ytterkläder som syntes. Dessa doldes bakom ett draperi. Det syntes liksom inte att några bodde och levde där. Det var jättefint i mitt föräldrahem det är inte det men på något sätt levde det inte.

Här lever det kan jag säga. Både jag och annat. Jag vill ha en viss ordning och inte skitigt men lite damm stör mig inte så mycket faktiskt. Det vill gärna bo stora svarta sommarspindlar i mitt badrum, Gud vet var dom kommer ifrån men dessa hyresgäster avhyser jag genast för någon hyra för deras boende har jag inte sett till. Jag sätter ett glas över den och skjuter in en tunn kartongskiva under och så bär jag ut den på gården. Ajöss med dig!

Åh hej och hå där skenade det iväg som det så lätt gör när jag skriver. Jag skulle ju berätta om städning. Mitt barnbarn var här för en tid sedan och hjälpte mig med lite olika sysslor och rätt som det var när han spolat av altanen och skurat ur förvaringslådan för dynor så säger han så här: – du mormor, har du en sån där fönsterskrapa?…….-ja det har jag…..kan inte jag få prova att tvätta fönster med den för jag har sett hur andra gör och det ser kul ut……..-joooooooo det klart du får! In som en raket och hämta trasor, varmvattensbunke, sprayflaska med vatten/ättika/yes och så den välsignade fönsterskrapan. Efter lite instruktioner så var han igång. Ibland tror man inte det är sant. Killen är 17 år och han fixade fyra stora altanfönster på ett tjillevipp och UTAN RÄNDER! På första försöket. Vilken vardagslycka att få hjälp med sådant. Hoppas älskade L förlåter mig för att jag lägger ut bilden där han för att rädda sin snygga tisha är iklädd min gigantiska t-shirt.

Även när man har fria val kan det bli jädrans svårt att välja. Jag har ju som bekant karaktär i en silverfisks storlek (och dessutom har jag faktiskt en silverfisk boende i mitt badrum…..han får det) och när det då ser ut så här så blir det knivigt att välja

Om ni inte provat de jättestora ostbågarna med jalapeno-smak från OLW så tycker jag ni ska göra det för oj så smarriga dom är. Inte tama i smaken som ostbågar kan vara ibland. Nåja det ena utesluter ju inte det andra så det handlar ju bara om vad man vill äta först för tids nog så har jag glufsat i mig hela rasket. Vardagslycka är att ha möjlighet att välja.

Jag har en lite speciell vän som heter J och han har flyttat hemifrån men kommer en helg i månaden och hälsar på hos mamma, pappa och syster. Han tycker om att baka och laga mat och brukar göra det tillsammans med sin mamma när han är hemma här. Han ringer alltid på hos mig när han kommer och säger…..-hej kompis nu är jag här och jag ska vara här hela helgen. Det är jättemysigt och vi brukar språka en stund om vad som just då är aktuellt för honom. Den här fina tuppen som han har broderat fick jag för några år sedan av honom i present. Tuppen heter Henrik Tvetsjö och är 19 år som ni kan se på bilden.

I förrgår ringde det på dörren hos mig och utanför stod J:s pappa med ett paket till mig. När jag vek upp papperet så var det 3 stycken fina nybakade bröd som doftade ljuvligt och som var alldeles ljumma. J hade bakat tillsammans med mamma och tyckt att jag skulle också få smaka. Är inte det gulligt och rart. De skulle vara till morgondagens frukost.

När det gått ett tag och jag faktiskt ätit upp det ena brödet bara rakt av sådär så kom jag på att jag kanske borde ta ett kort och blogga lite om J. Så alltså, här ser ni kort på de fina bröden. Alla två. De som blev över innan matmonstret Karlsson åt upp resten. Jag kan garantera att bröden var suveränt goda. Lite frasiga utanpå och med frön på. Madre mia så gott! Vardagslycka är att ha en alldeles speciell vän som J som trots besvärligheter vill så mycket och kan så mycket. Som kämpar på och har förmågan att vara omtänksam och varm. Tack för att jag får vara din vän.

Vardagslycka kan ju vara så många olika saker men allt eller alla som värmer ens hjärta är ju lycka och lycka ska man vara rädd om och aldrig ta för givet.

Mina största vardagslyckor är människorna i mitt liv. Min lilla familj och mina vänner. Det finns ju också så många olika slags vänskap men jag brukar säga att jag har vänner och så har jag kamrater. De ena är inte mindre värdefulla än de andra men det är ju så att en del människor kommer man närmare och man berättar mer om sig själv för dem. Andra är och förblir goda kamrater som man delar livet med på olika sätt men som man inte öppnar den innersta kärnan för men som man älskar och uppskattar ändå. Jag tror det måste vara så. I alla fall för mig.

Jag bjuder på en riktigt fin sommarbild som som jag lånat av en vän och som får illustrera hur vilsamt och underbart det kan vara med rast och vila ute i det fria. Det är det vi ska försöka komma ihåg…..att slappna av, lyssna på fåglarna och vindens sus i träden.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……med eller utan fula strumpor i hängmattan och nog är det som Galenskaparna här nedan sjunger för oss……Det ska va gött o leva.

Jag älskar mina pandemipyssel

Jag är ju i grunden en ensamvarg trots att när jag är i sällskap är en babblig och bubblande person. Gillar dock att vara lite för mig själv och kan nog inte påstå att jag lidit särskilt svårt under pandemiåret. All tid som jag annars lagt på att sticka och fixa till marknader under året har ju lagts på att fixa till extra mycket och skicka till höger och vänster i välgörenhetssyfte. Att göra något bra av all tid jag helt plötsligt fick över. Så pandemipysslandet har för min del blivit lite som ett ”jobb” som gett mig någon slags form av struktur på dagarna eftersom det blir mycket hemmatid som inte ska förslösas. Dessutom ger det mig en otrolig glädje och värme i hjärtat plus att man råkar på så fantastiskt många härliga människor som man har mycket gemensamt med.

Jag hade ju lakan som var rivna och skulle användas som tygblöjor men p g a att jag och den gamla symaskinen inte kunde komma överens så åkte alla rutor 70 x 70 ner i en låda och symaskinen in under trappen och jag själv försökte fundera ut hur jag skulle kunna använda alla blöjor. Då var det fantastiskt att komma på att riva dom till mindre rutor och skicka hela rasket till I B i Hålanda för att ingå i husmorspaketen till flyktingkvinnor. Jipppiiiiiii! Jag gillar ju när man kan använda varenda trådända och varenda tyglapp. Inget ska förfaras.

Dra mig baklänges så många rutor jag har rivit och rensat och även strukit. Konstigt ord egentligen strukit. Undrar om det heter så. Nåja. Hursomhelst så blev det ett par paket till Hålanda och den strävsamma damen där som har ett så gott och varmt hjärta för alla som har det svårt. Jag är så tacksam för att jag får vara med och bidra med det lilla jag kan och har. Dessutom har det ju kommit in smått och gott från andra håll som också följer med. Tillsammans kan vi göra något riktigt bra.

Här får ni se två sändningar till husmorspåsarna plus ett vackert påslakan som jag fått av min vän G som också är den som städar och rullar alla lindor efter att jag rivit dem och bara grovstädat dem. Av det lakanet hoppas jag att det kan bli en hel kennel med taxar och går inte det så kanske det kan bli husmorspåsar. Vi får se vad symaskinvirtuosen i Hålanda kan hitta på.

Det blev ju två rejäla paket som skickades till Hålanda med bidrag från mig, min vän T och min vän G. Lindor blev det i båda paketen och massor av knappar i paket 2. Min vän T skickade med ett par grova gummisnoddar och det hade jag inte tänkt på kunde vara bra att ha i husmorspåsarna. Tack för den inspirationen T. Jag for iväg och köpte en förpackning gummisnoddar som också fick följa med. Nu är det rast och vila i kompresstillverkningsfabriken men jag har fått information om att det kommer två nytvättade och manglade lakan till mig inom kort. Då blir det fler lindor.

Tar man ett djupt tag i välgörenhetslådan så hittar man både ditten och datten det kan jag lova. Den har varit proppfull länge men nu har jag skickat lite åt olika håll. Dottern fick sortera ut gamla Barbiedockor, de flesta kopior då, som vi hade liggande här i en kartong. Det blev en hel del och då kom jag på att jag sett att några stickade och sydde kläder till dessa dockor och sedan skickade dem vidare. Eftersom jag ändå skulle skicka dockorna och man ska utnyttja 1 eller 2-kilosportot till det yttersta så dök jag med huvudet före ner i välgörenhetslådan och fiskade upp sockor som jag köpt på Röda Korset, mössor som jag stickat, filtar som jag stickat och så en hel hög med blyertspennor som jag haft liggande i lådan. Det blev ett bra paket tycker jag och allt detta skickade jag till en kvinna som är kontaktperson för Barnens Hopp.

En liten filt av garn som ramlat in till mig från den lilla garnbutiken på Rångedalas prärie blev skickad till Sofia Silvana. Det blir flera småfiltar framöver. Jag har redan ett par stycken klara men jag ska spara ihop så jag kan skicka ett större paket. Hon gör ett fantastiskt jobb Sofia. Dels jobba som obduktionstekniker och sedan göra sitt allra bästa för att göra det ”varmt och ombonat” för den lilla som det inte gått så bra för. Det är nog inte det lättaste jobbet i världen. Jag har under mina år i vården tagit hand om många döda men då har det varit vuxna och det känns ändå och man vill göra det allra bästa för att underlätta för anhöriga. Man vill göra det fint så det inte verkar så skrämmande och otäckt. Jag känner en så otrolig respekt för Sofia som orkar göra samma sak men med barn och för deras föräldrar. Det är fint. Modigt. Respektfullt. Omtänksamt. Kärleksfullt. Jättesvårt. Jag hoppas hon har något eller någon som kan fylla på hennes energier efter en svår arbetsdag.

Världens raraste grannar har jag ju och när jag klipper min gräsmatta brukar jag slänga över min klippare till deras sida när jag är klar med min. Det är ju liksom inget extra jobb utan tar bara fem minuter extra så det är ju så busenkelt. Jag hade klippt gräset åt oss båda för dom hade ju varnat för regn och fixade och donade och ställde in klipparen och gick in. Morgonen därpå när jag tittade ut på gräsmattan som tillhör det Karlssonska residenset så stod det gula blommor granne med en stor förgätmigej-ruska som fått stå kvar under syrenen. Men va fasen vad är det där…….?

På med tofflingarna och ut som ett skott och jösses mina vänner det var en stor växt proppfull med gula blommor. Jag som älskar gula blommor. Jag trodde att någon hade ställt den på fel gård så den fick stå ett tag men så tänkte jag att nä har dom ställt den här då är den jädrar i mig min. MIN! Så jag tog helt enkelt och förde över den från plastkrukan till en fin stor keramikkittel som en vän till mig gjort för många herrans år sedan och så fick blomman en plats på utebordet. Det visade sig senare att det var mina goa grannars son som köpte blomman åt mig och ställt den inne på gräsmattan med orden ”den ville bo där”. Det var väl gulligt, rart och omtänksamt.

Ja mina vänner nu har jag delat med mig av mina vardagslyckor igen. Lycka är att kunna ge med varma öppna händer och lycka är även att få ta emot med samma varma öppna händer.

Jag hoppas att ni alla har det riktigt bra……..med eller utan gula blommor

Roliga paket

Min vän C skickar paket till mig ibland och de är så smockfulla så det är helt galet. Jag brukar plocka upp allt som är i paketet för att ta kort och sedan försöka lägga tillbaka allt i paketet igen. Jag misslyckas varenda gång. Får aldrig i allt i paketet utan det blir alltid några pinaler över. Hon är en magisk packare. När jag packar paket brukar mottagaren alltid förundra sig över hur mycket tejp jag använt. Ibland är det nästan svårt att hitta ett ställe att kunna börja öppna på. Så nog packar vi olika allt.

Finaste C skickar böcker, garn och servetter och lite annat smått och gott. Den här gången följde det med rundstickor och även färdigstickade mössor och tossor. Ser ni det vita ulliga gulliga garnet nere till vänster, det ska jag använda till att kanta filtar och annat med. Jag tycker väldans mycket om ulligt gulligt garn. Inte nog med alla bra-att-ha-saker det brukar följa med ett kort med fin text på också och det gjorde det den här gången också. Själv glömmer jag alltid att lägga i en handskriven lapp eller ett brev. Kommer på det när jag vråltejpat och då har ju tåget liksom gått. Sådant glömmer inte vännen C. Här ser ni vilken julafton jag har haft mitt i våren.

Jag ska kanske berätta att min vän C och jag aldrig har träffats och aldrig pratat med varandra i telefonen. Vi träffades genom uppropet Sticka & Skicka för många herrans år sedan och vi skriver till varandra varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Vi delar glädje och sorg. Vi stöttar varandra och är glada för den gemenskap vi har.

Garnet som ni ser ovan är en gåva som jag i min tur förvandlar till en gåva när jag stickar och skickar det som blir av det till den insamling som bäst behöver den. Så allt förvandlas till värme och omsorg. Det ingår i den kedja av många länkar som tillsammans arbetar för att göra världen lite varmare.

Detta var en sorts värme. En annan sorts värme kan ju komma sig av att man får ett paket som ser helt knasigt ut, ihoptejpat med silvertejp men när man öppnar det så skrattar man så man både blir svettig och håller på att kissa på sig. Den presenten ska jag presentera om en liten stund men först en liten översyn av min image. Ni som läst här länge kanske tror att jag är en vän varelse som alltid är väldigt snäll och god. Så är det inte. Jag är en mycket bestämd tant som har åsikter om det mesta och det är oftast starka åsikter. Jag räds heller inte att säga ifrån och dra gränser. Avskyr orättvisor och har väldigt svårt att ha fördragsamhet med dumt folk. Jag är väl medveten om att jag ser världen och det som händer i svart eller vitt men kämpar varenda dag för att få med lite av gråzonerna att sudda ut de skarpa gränserna. Det är ingen lätt kamp ska ni veta men den behövs och är nödvändig för att få en bättre balans än med svart/vitt.

Så nu vet ni det om mig. Jag har ju bestämt från början att min blogg skulle vara så utformad att den skulle tillföra goda energier och glädje till den som läste här för allt elände får man ju till sig ändå via tv, radio och tidningar och verkligheten ute i samhället. Så därför är min blogg så som den är. Jag är snäll, omtänksam och givmild men absolut ingen mespropp. Eller joooo, ibland kanske men man är ju bara människa.

Så nu är det dags att presentera den andra presenten jag fick för lite sedan. Den fick jag av min allra bästa vän TP som jag jobbat ihop med i femton år och som jag fortfarande umgås med efter pensionen. Vi har delat glädje och sorg och han brukade även prata och skratta tillsammans med min man tidigare. Då handlade det väl mest om mina tillkortakommanden eller underliga idéer om hur saker och ting skulle fixas eller något annat mysko. Jag är även den första att skratta åt mig själv och det jag lyckas ställa till med. Inga problem heller med att erkänna fel och brister hos mig själv. Den gemensamma nämnaren var väl humorn. Vi skrattade gott åt varandra men aldrig på ett elakt sätt utan med kärlek. Det är också enklare att kunna skratta åt sig själv mellan varven istället för att ta sig själv på alltför blodigt allvar hela tiden.

Så nu kan vi efter den här episteln konstatera att jag alltså är ett rivjärn med humor och väldigt stor självdistans och jag kan även tillägga att jag ibland undertecknade något jag skrivit på jobbet med J35. Med allt detta sagt så förstår ni att den här presenten fick mig att gapskratta och den står framme i köket så jag ser den varenda dag och använder den då och då.

Eftersom alla inte har samma humor som jag eller är lite känsliga för vissa ordval så har jag maskat halva ordet men det står var och en fritt att föreställa sig vad som är fortsättningen.

Ja mina vänner. Vardagslyckorna har vällt över mig som en vårflod och apropå vårflod så tömde jag 62 mm ur min regnmätare. Jag fick gå ut och tömma tre gånger för jag var orolig för att det skulle svämma över annars och jag ville ju ha stenkoll på hur mycket som ramlade ner.

Tillbaka till vardagslyckorna. Den sista i raden av gåvor kommer från min vän T som samlat ihop lite smått och gott och lämnat i ett litet paket i min brevlåda tillsammans med den ljuvligaste lilla buketten med vårblomster från hennes trädgård. Allt utom blommorna åker iväg till Hålanda och husmorspåsarna. Knappar och säkerhetsnålar är hårdvaluta och de små saxarna var toppen. Jag blev också påmind om att gummisnoddar faktiskt kunde vara bra att ha i påsarna så tack för det tipset fina T. Jag har köpt en förpackning som ska få följa med i paketet till I B.

Jag blir så glad och känner sådan tacksamhet över att ha vänner som ger av hjärtat vad gåvan än består av. Garnerna och de små tillbehören kommer att värma de frusna och behövande och blommorna, muggen och böckerna och kortet värmer mig. Jag är så tacksam för allt. Ibland känner jag mig så proppfull med kärlek så det nästan sprutar ur öronen. Vilken tur jag har.

Jag hoppas ni alla har en lika fin och solig dag som jag har här……med eller utan härliga bleckmuggar

Min lilla köksbordsindustri

Förra sommaren stod jag ju ute och rev lakan som sedan blev till lindor som skickades till en sjukstuga i Manduar i Gambia. Nu har jag fått in en del lakan och hade tänkt vänta på sommaren men så fick jag nys om att det behövdes lindor till husmorspåsarna och även fler lindor till Gambia så nu tog jag och struntade i att vänta på bättre väder. Det vill ju damma en del också och jag är ju så väldigt lite intresserad av att städa jämt och samt så för den delen är det bättre att stå ute.

Strunt samma, nu ska här rivas remsor

Jag mäter upp remsor som är 8 cm och gör ett litet klipp i lakanet och sedan är det bara att riva remsor av hjärtans lust. Först klipper jag dock av de fållade kanterna på kortsidorna.

Vartefter remsorna blir dragna hänger jag dem över en stol. Innestolarna var inte så himla bra att använda för de är för korta i ryggen så remsorna hamnar då inte där de ska utan det blir en viss form av inbördes anarki i remshögen (se golvet framför stolen). När jag river remsor ute är det lättare att hålla styr och få snygga rullar sedan för det är höga ryggar och dessutom dynor på stolarna så remsorna hålls bättre på plats.

När man kommit så här långt och rivit ett lakan så brukar jag rulla ihop remsorna till en rulle. Det är lite trix och fix med det när knappt halva högen håller sig där den ska. Det brukar dock lösa sig. Jag ställer mig bakom stolen och drar ut den delen en bit och börjar så lägga remsorna helt rätt mot varandra och sedan rullar jag en bra bit. När det sedan ser ut att vara anarki i remshögen igen så lägger jag allt över bordet och låter rullen vila medan jag ser till så att det blir en någorlunda hyfsad ordning på remsorna så de ligger skapligt på rullen. Helt perfekt blir den ju inte och det är ju inte heller varken nödvändigt eller bättre. Får man bara till en fungerande rulle så är det ok. Jag gör ju rullarna för att jag ska transportera dem på hojen till min kompis G som städar dem lite mer än jag gjort och sedan rullar hon dem till lindor och fäster ihop dem med en liten tejpbit och sedan får jag tillbaka dem som färdiga att skickas dit dom gör bäst nytta.

Här ser ni mina färdiga rullar. Att rulla dem så här är ju bara för att förenkla för min kompis som ska jobba vidare med dem. Då är det lättare att bara plocka upp en färdig rulle och hänga över en stol och ha och plocka av. Så det här var bara ett litet smakprov på hur jag gör. Dessutom fick ni se de vackra rosorna som jag fått av min dotter när hon var på besök hos mig för en vecka sedan.

Fler blommor har förärats mig må ni tro. Min goa granne som hade varit hela dagen på landet ringde på och gav mig en bukett påskliljor och igår fick jag en liten bukett gullvivor.

Det får bli en bild på hela buketten jag fick av dottern för den såg faktiskt lite rumphuggen ut på tidigare bild.

Jag har då en hel del fler lakan som ska fixas till men dessa får faktiskt vänta tills det blir skönt att stå ute. Som det är nu så är det väl egentligen inte gradtalet som är problemet utan mer blåsten. Har man legat i som en utter och rivit remsor så vill man ju inte se dem som dekoration i buskar och träd omkring sig. Då skulle det se ut som det gör när folk har kastat toapappersrullar över träd och buskar och jag är inte helt säker på att grannarna i längan skulle uppskatta den dekorationen för dom har ordning och reda och pyssligt på sina tomter till skillnad från mig. Det blåser så in i nordens och har gjort det länge och ibland känns det som om det aldrig kommer att sluta blåsa.

Nu har jag delat vardagslyckor med er i form av blommor som jag fått av människor som står mig nära och som jag tycker mycket om. Den andra vardagslyckan är ju att jag fått så många lakan så jag och min kompis kan tillverka lindor som förhoppningsvis gör livet lite enklare för dem som de hamnar hos. Ibland är det enkelt att vara medmänniska.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag…….med eller utan lakansremsor

Sänt var det hääääär……och vårtecken

Ja nu har jag skickat iväg det som blev stickat och virkat av det garn jag fick av K M i en by nära mig då vi idkade byteshandel med garnet efter hennes mamma mot en trekantssjal stickad av mig. Ni som hängt med här ett tag har koll på hur det hänger ihop och har ni inte det så finns det ett inlägg om det lite längre bak i bloggen. Det blev en hel del.

12 mössor

2 halsvärmare

1 filt

1 tvättlapp

En flock tofsar som kommer att användas framledes och några som sitter på mössorna nedan.

Några färdiga och några halvvirkade mormorsrutor som sparas och kommer att ingå i en filt tillsammans med andra rutor senare.

Dessutom blev det 4 trekantssjalar som enligt mitt önskemål är öronmärkta för äldre frusna kvinnor. Det är ju trots allt inte bara barn som fryser. Jag vill sticka mer till de gamla känner jag. Kanske för att jag börjar bli gammal själv. Inte vet jag men det är tankar som kommer och jag tror att dessa kvinnor lätt kan glömmas bort. Alla behöver värme. Kanske kan det bli en och annan filt av mormorsrutor eller remsor.

Tack snälla K M för förtroendet att förvalta och trolla fram fjärrvärme av din mammas garn. Jag är säker på att hon är nöjd med att vi tillsammans kunde ta hand om garnet och förvandla det till värme för frusna. Nog är det fint att kunna vara två länkar i en väl fungerande kedja. Tillsammans kan man faktiskt få till det riktigt bra. Allt detta är skickat till Slättmissionens hjälpande hand i Skara där Ingrid distribuerar värmen till de ställen där det gör mest nytta. Dessutom brukar hon skriva några rader till avsändaren och då vet man att paketet kommit fram och ibland kan hon redan då skriva och tala om vart det skickas vidare. I det här fallet är det K M som får det brevet eftersom jag skrev henne som avsändare. Det är alltid ett så fint brev att få och jag hoppas det värmer i hjärtat.

Jag är så otroligt glad över allt garn jag haft tillgång till under det första pandemiåret. Jag har ju varit mycket ensam och då har ju stickningen och virkningen varit det jag ägnat mest tid åt och som gett mig mycket glädje. Det är rofyllt att handarbeta. Man kan låta tankarna gå och man slappnar av och bara befinner sig i nuet.

Jag blir banne mig glad i hela kroppen och känner vardagslyckan bubbla i mig när jag på mina små promenader hittar sådana här

Som små solar lyser de upp i det torra gräset. Utanför mig här blommar även maskrosorna. Jag blir jätteglad när jag ser de allra första för då vet man att det är vår precis som med tussilago och det finns banne mig inget som är så härligt gult som den första maskrosen. När den första fjönsiga jippi-det-är-vår-glädjen gett med sig så är man inte ett dugg lycklig när man ser maskrosfjunen dala ner i trädgården. Då är det annat ljud i skällan ska jag säga. Egentligen borde varenda maskros vara utrotad bara genom de svavelosande eder de får höra när de dyker upp hos mig. Men de är väl precis som kackerlackor och råttor omöjliga att utrota.

Ett annat härligt vårtecken för mig är när all frukt och allt grönt placeras utanför butikerna. Då får man nästan en medelhavskänsla när man strövar förbi. Jag skulle ju inte handla något men kunde inte motstå de stora fina plommonen så det där med att exponera varorna utanför funkar finemang. Det är mysigt att plocka solvarma plommon i en påse och då kan jag nästan känna den kryddiga doften från semestrarnas marknadsbesök.

Precis när man börjat lätta på klädseln och känna sig lite friare och kunnat njuta mer av att röra sig ute så kommer rapporter om att det redan i morgon ska kunna bli snö. Nääääääää, nu protesterar jag. Jag har inte beställt någon snö. Nu vill jag ju kunna gå barfota i sandalerna och inte behöva släpa fram vinterskorna igen. Igår – barbent i sommarklänning och i morgon – snöskor och långkalsonger? Förhoppningsvis kommer det ner som regn som behövs för att allt ska komma igång och växa ordentligt. Hur det än blir så är det bara att ta det som det kommer för vi kan inte göra så mycket åt det i alla fall.

Jag hoppas ni alla har en riktigt finfin onsdag………..med eller utan maskrosor

Restgarnstips,hojen & grabbar på glid

Min cykel är den trognaste av alla slitvargar. Den tar mig dit jag vill och behöver och den ser till att jag kan frakta hem allt jag vill ha och behöver. Ja i alla fall nästan allt. Min pappa köpte den här cykeln på 80 eller 90-talet när han inte längre på ett enkelt sätt kunde slänga benet över sin herrcykel när han skulle iväg. Så den här hojen har jag efter pappa och jag älskar den.

I förra veckan packade min urgamla tvättställning ihop. Den var trasig på tre sidor och den fjärde sidan gav upp med den påföljd att när jag lossade ihopknytningarna/tejpningarna på de lagade sidorna så for den ihop som ett jädra plockepinn på golvet. Sista åren har den ju inte gått att fälla ihop eftersom den varit lagad och då har den tagit en väldig plats. Nu står den i plockepinnskick ute i boden i lugn och ro och väntar på vidare transport till tippen. I alla fall stålrören. Jag funderar på om jag inte skulle kunna snickra ihop något så jag kunde använda mig av själva gallret och ha som tvättställning på altanen. Men jag får nog strunta i det för det lär väl bara bli så att den blir stående i boden. Jag har ju rätt så mycket idéer men sedan mannen gick bort så har jag ju ingen som kan förverkliga dem på ett bra sätt och själv är jag ju en seg gumma numera. Så nä, det blir nog tippen för hela rasket trots friska idéer.

Hur som helst så insåg jag ju att nä nu hade jag nått vägs ände med den gamla tvättställningen så jag tog hojen och skulle fräsa iväg till ÖoB och köpa en ny. Jag hade sett på nätet att det fanns där och det är ju inte långt ifrån där jag bor. Men…..jädrar vad det blåste. Jag fick gå större delen av vägen dit och det gjorde väl egentligen inte så mycket eftersom jag behövde röra på mig. Straxt innan man kommer till ÖoB så ligger en stor Röda Korset-butik och jag stannade där för att hämta andan lite. Tittade in och det var bara fyra-fem personer där inne så jag slank in. Precis till vänster om ingången så står det ju korgar med nystickade småsockor och jag brukar ju köpa sådana eftersom jag är vissen på att sticka sockor. Sedan är det bara fem steg fram till kassan och betala och på ett tjillevipp är man ute igen med sina fynd. Se bara

Sedan var det bara att svänga om hörnet och gå in på ÖoB och jag antar att blåsten gjort att människor höll sig hemma för det var knappt någon där inne heller. Jag gick bara in och hämtade torkställningen och köpte svampar och några grejer till och så var det bara att betala och trippa iväg ut.

Påsen i cykelkorgen och så gjorde jag hål i plasten så jag kunde häkta upp ställningen på styret. Jag hakade fast framänden med en bagagestropp fastsatt i cykelkorgen och bakänden med en annan bagagestropp så den satt fast i pakethållaren. Sen gick jag iväg. Upptäckte dock ganska snabbt att jag var tvungen att stanna och ta fram fickkniven och skära långa hål i plasten längs med sidan för jädrar i min lilla påse vilket vindfång den otroligt väl plastinpackade tvättställningen blev. Vi höll på att förvandlas från en liten ganska tjock tant med hoj till någon slags mysko Mary Poppins. Efter att ha gjort luftgenomströmningshål så gick det bra att släpa hem hela rasket. Bra tant reder sig själv. Japp! Så är det. Hem kom vi men jag var ganska trött i högerarmen eftersom jag fick ha den i en så märklig ställning eftersom jag är kort och ska nå över. Men nu kan jag tvätta igen och sedan fälla ihop ställningen och få gott om plats under trappan igen. Hoppas den här också håller i mer än 20 år. Kan också informera om att det tog banne mig lika lång tid att få bort plasten från ställningen som det tog att gå från affären och hem. Ca 20 minuter. Helt galet hur fast det kan sitta. Det gick åt både kniv och sax.

Några bra restgarnstips ska ni få också. När jag stickar eller virkar och det blir garnrester över så spar jag ju väldigt mycket smått i burkar som jag har står på en hylla i köket. Dessa garnrester använder jag sedan om jag gör en kudde eller en dyna eller behöver stoppning till annat. Jag har haft det tipset tidigare i bloggen men jag kör det igen

Ett annat bra tips är att göra mormorsrutor av resterna. Man tar en garnstump och virkar så långt den räcker och sedan fyller man på med nästa och nästa o s v. Jag har alltid en hel flock mormorsruteämnen i varierande storlek liggande. Allt beror på hur långt garnet räckt. Om jag får tillräckligt många som inte har de sista varven så brukar jag ”offra” ett nytt nystan på att virka runt dem. Sedan får de ligga till sig tills jag fått ihop tillräckligt med rutor för att det ska kunna bli en hel liten filt.

Ett annat jättebra restgarnstips är att göra tofsar och ha på lager. Om man har garner som man inte riktigt vet vad man ska göra av om de t ex är för tjocka eller för tunna för det mormorsruteprojekt som man håller på med då är tofsar ett kanonbra sätt att använda varenda trådände. Tofsar är ju toppen att ha om man t ex stickat mössor i mörka färger för då lyser en färgglad tofs upp och genast blir mössan roligare för ett barn. Nu har min dotter tillverkat en hel flock tofsar åt mig som jag ska använda till chokladbruna mössor och så blir det några över till ett litet lager. De tofsar ni ser på bilden skall dock jämnas till och rundas till innan de hamnar på någon mössa. Tack för hjälpen S.

Ja det här var vad jag hade att bjuda på idag. Egentligen skulle jag skriva ett inlägg om violer och också lagt till en länk till en sång om det. Men det verkar främmande när jag tittar ut och det är snö och blöta överallt. Det inlägget får låta vänta på sig. Istället så får ni ytterligare ett Jerusalema Dance Challange-klipp. Det passar faktiskt bättre vädermässigt och jag känner en stor beundran inför dessa grabbar som fixar det lätt som en plätt medan en annan knappt klarar av det hemma på köksgolvet utan att komma ur takt. Barfota. Hur dom kan vara så jädra samdansade och säkra. Dessutom utan att åka på ars*et. Helt fantastiskt hur killarna på det här härliga sättet hyllar vård och omsorgspersonalen.

Jag hoppas jag via de här dansanta herrarna kan ge er en liten vardagslycka i form av ett stort leende. Jag gillar den här dansutmaningen som blivit global för jag tycker det är fantastiskt att hela världen kan enas runt en melodi och en dans för att glädja andra. Vardagslycka är att kunna glädja andra.

Jag hoppas ni har en riktigt fin måndag……..med eller utan tofsar och grillor.

Lite olika slags djur som dykt upp

På mina promenader så går jag ju och tittar runt, uppåt och nedåt och ibland så ser jag saker som jag inte sett trots att jag gått förbi där femtioelva gånger förut. Det är lite kul. Förmodligen tittar man på olika sätt beroende på om man tittar för att hitta något eller om man bara låter ögonen vandra runt medan man fiffilurar på något problem eller något man ska göra.

Den här roliga katten hittade jag på en husvägg nära mig. Jag har en utsågad mus av trä som är målad svart och jag funderar på om jag ska lägga den i ett kuvert och lägga i deras brevlåda så de kanske kan använda den på något kul sätt för den här katten är ju definitivt på spaning. Tittar neråt mot en källaringång.

På väg till min dotter så hittade jag flera sådana här härliga bostadshus. Det gör mig glad att man värnar om de små i samhället. De små som är så viktiga och som gör underverk. Hoppas bara att husen får stå kvar och att de får vara ifred för placeringen kanske inte var den bästa, precis vid kanten av ett cykel och promenadstråk. Men jag hoppas på det goda hos människorna så de låter de små få jobba på och bo tryggt.

Lysmaskar av alla det slag finns det ju och här ska ni få se en bild på min privata lysmask(=elektriker) som hittat sin morfars väska med diverse sladdar, kontakter och annat fillijox. Barnbarnet håller på att utbilda sig till elektriker och fick i uppdrag att sortera ut sådant som skulle till elskroten och sådant som han kunde tänkas använda att träna på hemmavid. Mycket skruva och joxa blev det och en påse till skroten också. Sedan åkte väskan tillbaka in under trappen igen. Man vet ju aldrig när man kan tänkas behöva någon ny elmakapär. Mannen var lik mig och sparade bra-att-ha-saker likt en ekorre så det var bra att det blev en utrensning och genomgång av vad som kunde användas och inte.

Ja och så har vi ju samtidens dyraste måsparkering i vår å som går igenom stan. Numera är jag ju sällan ner till stan så jag slipper ju reta upp mig på eländet men nu var jag tvungen att ta mig ner till Claes O och införskaffa en ny bläckpatron till skrivaren. Jag är väl en tjurig kärring för jag tycker faktiskt att man kunde fått något bättre för 4,6 miljoner plus 500.000 per år i driftskostnad. Men måsarna ska väl också ha någonstans att sitta och vila sig kan jag tro och det går ju finfint för det vete sjutton när den sprutade något vatten sist så det är väl lugnt att parkera där.

I bakgrunden ser ni det stora huset som är högskolecampus. Det hamnade på 17:e plats på Sveriges fulaste byggnader med motiveringen att det ser ut som en Finlandsfärja som lagt till vid ån. Det värsta är att den ligger mitt ibland stans äldsta bebyggelse. Själv tycker jag att den är bedrövligt ful och den passar inte in i miljön alls. Granne med Rademachersmedjorna som är en kulturdel av staden. Men nu när jag tittar på bilden så ser jag ju att visst sjutton liknar den ett insektshotell modell större. Jisses!

En annan dag när jag gick för att hämta ett paket i en liten ICA-butik nära ån så tog jag med mig en påse bröd som jag hade hemma och tänkte att jag skulle mata änderna när jag ändå var i krokarna. Himmel och pannkaka så många änder det var och så många måsar. När jag matat klart och vände mig om för att gå så kommer dom rusande efter mig och ärligt talat så blev jag skiträdd. Tyckte att det kändes jädrans obehagligt och funderade på vad dom skulle göra om dom hann ifatt mig. Ni har väl sett Hitchcocks film Fåglarna. Då förstår ni att jag satte full fräs på gympadojorna och for ur parken som en oljad blixt. Många pippisar var det. När jag vände mig om så hade de flesta gett upp förföljandet och vikt av åt höger. Men svettigt var det för dom hade börjat rusningen när jag gick av bron och brödet var slut. Så dom följde efter en bra bit.

Här kommer något mindre skrämmande. Jag hade ju i november eller december beställt hem nallar från IKEA som jag stickat klänningar åt och lagt under välgörenhetsgranen på Home Hotel till jul. Nu skulle jag beställa tio stycken till men hur jag krånglade och hur jag grejade så lyckades jag inte. När dottern var på besök så bad jag henne om hjälp och hon såg ju direkt vad som var fel. Jag hade missat att läsa en liiiiiiiten ruta som visade vart jag skulle gå. Missat och missat förresten sanningen är väl den att jag slarvade och trodde jag kunde (fast jag inte kunde det). Nu är det fixat och donat och klart och igår så kunde jag hämta hem det här gänget och släppa ut dem i full frihet. Några små kläder är redan klara men jag behöver fästa trådarna på några. Så jag får väl säga som min vän C sa till mig: Välkomna till Bibbans Björnhandel *S*.

Det här blev väl när jag tänker efter ett lite märkligt påskinlägg men det får gå ändå. Eftersom inlägget ändå inte speglar någon som helst påskanda så kan jag ju fortsätta i galenskaperna. Runt hela världen i snart nog alla länder så går ju Jerusalema Dance Challange. ALLA dansar, spanska dominicannunnor, poliser i alla länder, brandmän i världen, afrikanska barn och vuxna och sjukvårdspersonal i Sverige. Det dansas på äldreboenden, i skolor i Sverige och världen och många företags personal dansar och allt detta för att muntra upp oss alla i pandemitiden som gör att många blir isolerade och ensamma.

Jerusalema är en gospelinspirerad sång, som har skrivits, komponerats och framförts av den sydafrikanska singer-songwritern Nomcebo Zikode och har producerats av den sydafrikanske diskjockeyn och musikproducenten Master KG. Den skrevs på zulu och handlar om staden Jerusalem.

Visst är det väl härligt att hela världen kan enas runt en sång som sjungs på zulu och dansa tillsammans i en fantastisk dansutmaning som gör en så himla glad. Gå till YouTube och sök på Jerusalema Dance Challange så kommer ni att kunna hitta hundratals små filmer med dans och glädje. Vardagslycka är att kunna göra andra glada.

Här lägger jag in en film från Irländska polisen där till och med hästarna dansar Jerusalema och missa inte deras fina härliga hälsningar till oss alla som kommer på slutet.

Jag önskar er alla en fin fortsättning på påsken…….med eller utan mystiska djur

Ett pytt-i-panna-inlägg

Hej hopp på er allihop. Jag hoppas ni har det bra. Jag har lite små olika saker som jag tänkte skriva om idag så det blir ett lite oordnat inlägg men det blir så ibland. Jag har ju tagit det lite lugnare med stickandet och virkandet för det blev väldigt intensivt en lång tid och det blev lite tjurigt för nacke och axlar så nu går jag på halvfart och är nöjd med det. Jag stickar ju av garnet jag fick av K M som bor i en by nära mig men det visar jag när jag fått allt klart. Då är det bra att ha en dotter som är rapp i tassarna och har virkat ihop en hel hög med gulliga mjuka fina Jolly Jacket i prematurstorlek. Dessa kommer att värma små pyren som inte själva kan hålla värmen. De här är skickade till Slättmissionen nu i veckan. Ingrid vet nog vart dom gör bäst nytta.

Min goa granne A-M har stickat några fler prematurmössor som också gått iväg till Slättmissionen. Jag tycker det är så mysigt när hon ringer på hos mig och lämnar in en liten färdig mössa. Vi har ett väl fungerande lagarbete som gör att vi båda har varsin plats i en kedja av människor som vill ge värme åt små frusna. Det känns gott i hjärtat plus att man får en så fin gemenskap i arbetet. Eller inte arbete för det är ju en hobby som ger så mycket glädje. Här får ni se på de senaste i raden av mössor.

Jag förmodar att ni inte har funderat särskilt mycket över novemberkaktusar och deras levnad men ser ni det har jag. Hur fasen vet dom att det är november för det första? Hur vet dom att nu jädrar i min lilla trånga kruka är det dags att börja blomningen? Det funderar jag på. Jag som knappt håller reda på om det är tisdag eller torsdag när jag går här och larvar. Kaktusen är ju urgammal för den fanns ju i mitt föräldrahem och nu har jag haft den i 18 år och den står fortfarande i sin pyttelilla kruka och jag har aldrig varken fyllt på med jord eller planterat om den. Jag får en känsla av att om jag börjar mixtra med den då kommer den att kola av. Det vill jag inte så jag låter den stå där den står och ger den vatten en gång i veckan. Nu verkar dock den gamla ruskan fått både spatt och spader för nu har den en endaste men jättestor blomma hängande. Kan krukväxter bli lite senila och glömma tid och ordning tror ni? Eller också kanske den kände sig tonårigt uppkäftig och tänkte att nu sk*ter jag i att det inte är rätt blomningstid och tjyvblommar lite ändå så tanten får lite att fundera på. Hur det än är med den saken så har jag upplyst den om att det inte är november men att blomman var välkommen ändå.

Något mer som jag tänker på ibland och som jag är väldigt glad för det är att hur många böcker jag än läser så kommer jag aldrig i hela livet att kunna läsa så mycket så dom tar slut. Det kommer alltid att finnas böcker. För mig känns det tryggt och är en vardagslycka.

Vardagslycka är också en kaktusblomma som kaxigt visar upp sig på vårkanten och möjligheten att kunna sprida fjärrvärme eller närvärme. Man har så mycket att vara tacksam för och jag försöker påminna mig om det varje dag. Att få ha hälsan, kraften och glädjen det är något att vara tacksam för och inte ta för givet. Det har ju gått lite upp och ned vad gäller det sedan jag blev ensam så därför påminner jag mig själv om att vara tacksam för det jag har och för det jag har möjlighet att göra för både mig själv och andra.

Tillsammans kan vi uträtta små underverk i världen och tillvaron så jag tycker vi fortsätter att sprida värme och omtänksamhet. Var och en på sitt sätt och utefter sin förmåga. Ibland räcker det med ett telefonsamtal för att sprida glädje och värme till någon som känner sig ensam eller varför inte köpa ett fint kort och skicka iväg eller skriva ett brev som kan läsas många många gånger och på det viset skingra tankar och ensamhet. Tillsammans kan vi sprida vardagslyckor på enkla sätt. Tillsammans.

Jag hoppas ni alla har det riktigt bra………..med eller utan bångstyriga kaktusar

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag