En dag i januari såg det ut så här på min baksida men på mindre än tre veckor så ändrades hela bilden totalt.

En pippi satt och hackade på frusna äpplen i en korg och gillade inte att jag stannade och tog kort för den ville fortsätta sitt pickande.

Det var sjutton grader kallt och jag hittade en så vacker nyponbuske. Se bara så fint.

Efter tre veckor blev det plusgrader och hela faderuttan försvann i ett huj. Februari som brukar vara den kallaste månaden. Åtminstone var det så förr men det är ju mycket som ändrats numera.
Så förra veckan såg det ut så här på min baksida. Kanske borde göra som grannarna och ta fram krattan och fnatta runt med den lite men jag hinner. Hmmm……så där låter det sedan hela sommaren och i höst upptäcker jag att…..tadaaaaa…….jag hann inte. Inte i år heller. Undrar om det beror på lathet eller ett totalt ointresse. Förmodligen är det någon knepig kombination av båda två. Samma gäller ju för målning och oljning utomhus. Klippa gräset går ju finfint för det gör man ju på ett tjillevipp plus att det luktar så himla gott. Det luktar som det gjorde när jag var liten och pappa klippte gräset vid sommarstugan. Det luktar barndom.

Häromdagen när jag var ett ärende till min rara granne A-M så såg det ut så här hos henne.

Är det inte tidigt när krokusen blommar i februari? Jag är ju uppvuxen med en mormor och en mamma och pappa som mellan varven citerade ur gamla Bondepraktikan men alla sådana gamla visdomsord och levnadsregler är ju satta ur spel numera. För det stämmer ju sällan att ”kall vinter varm sommar” eller ”mycket nypon/rönnbär ger kall vinter” och ”Anders braskar julen slaskar”. Nä, numera ska vi förlita oss på smhi som väldigt ofta prickar otroligt fel.
Förr fanns det ju en härlig samegubbe från Nikkaluokta som hette Enok Sarri och han spådde vädret i fisk- och renmagar. Jag vet att folk slog vad om vem som skulle få rätt om semestervädret, smhi eller Sarri. Förr hade de enklare och mer naturnära sätt att försöka förutse vad som skulle hända vädermässigt och det handlade ju ofta om människans egen överlevnad att det blev rätt. Numera har vi smhi som trots dyra och förfinade apparater och manicker har väldigt svårt att få till det. Känns lite som om det är rena gissningar ibland och gissa kan jag göra själv när jag tittar ut.
Apropå naturens under och konstigheter så ska jag redovisa vad eller vem som gjort de mystiska spåren som jag visade upp i ett tidigare inlägg och bad er fiffilura på vad det kunde vara för spår. Ingen gissade rätt men jag förmodar att många inte ens vågade chansa med tanke på hur spåren såg ut så här kommer rätt svar på gåtan: EN SKATA.
Skatorna har bon i träden omkring och när en av dem hade gett sig ner i snön och hoppat så slog stjärten ner i snön. Två hål = fötterna och den långa stjärten gjorde resten av mönstret.
Som avslut på det här väderinlägget så får ni en vacker bild på hur det såg ut när jag tittade ut genom altanfönstret igår kväll. Jag älskar när himlen bjuder på den här sortens fantastiska dramatik. Då blir jag påmind om hur stort allt är och hur oändligt det är och hur pyttesmå vi är i det stora hela. Man blir lite ödmjuk och vekhjärtad.

Nu när vaccinationerna är igång och våren är kommen så vill jag att ni alla fortsätter att vara riktigt rädda om er för än är det inte slut och över. Även om vi kan ana en strimma ljus i tunneln så är det en lång sträcka kvar och den klarar vi bra om vi bara biter ihop och kämpar på med att hålla avstånd och tvätta händerna, vara rädda om oss själva och varandra. Ibland känns det tråkigt, eländigt och man har lust att sk*ta i alltihop men så tänds hoppet igen och man tar nya tag. Jag tror det är helt naturligt att ha sina svackor där man tycker att allt liknar prutt men man måste se till så man kommer ur den svackan och kämpar vidare för vi är alla viktiga och behövs. Vi kämpar på tillsammans. Var och en på sitt sätt. Vi tappar inte hoppet om framtiden för det kommer ett liv efter corona. Så häng i!
Jag hoppas ni alla har en fin början på mars……..med eller utan skatspår