Nu är det slut mellan min postlåda och Postnord

Det gör ju egentligen ingenting för det var många år sedan posteriverksamheten via PN fungerade. Jag har ofta fått andras post så egentligen borde jag få en liten dusör från PN för att jag gör deras jobb men det är väl inte att tänka sig. Dock tänkte jag visa lite av vad som dykt upp i min gamla skruttiga postlåda som ser ut så här:

Jag kan ju i o f sig förstå att det som brevbärare inte känns särskilt skojsigt att behöva använda sig av den här lådan som rent ut sagt är skitful och dessutom har en dekal som säger ” Ingen reklam tack och helst inga räkningar heller”. För egen del har ju inte lådskrället varit i toppform de sista tio åren för det har läckt in regnvatten så ibland har man fått torka posten innan man öppnar kuverten.

Men, i den här lådan har det hamnat olika sorters mysiga och glada saker i alla fall. Vardagslyckesaker kan man säga. Se här:

Fröknäcke från en bussig granne som fått lite hjälp med ditten och datten. Gott var det och paketet passade jättebra i min postlåda. Sådan post tar jag gärna mer av.

En stickbeskrivning och ett garnprov från en härlig Värmlandsvän som också skickade med några vykort. Jag gör ju faktiskt av med en del vykort och tycker det är jättekul att ha en bunt hemma att välja ifrån. Jag tror faktiskt att andra blir lika glada som jag blir när jag får ”riktig” post i form av hälsningar och glada tillrop. Jag lägger alltid med ett vykort med hälsningar och lite omtanke när jag skickar välgörenhetspaket till höger och vänster. Tack raraste S för allt detta. Jag blir lite full i skratt när jag tänker på dig S och dina egna och din makes brottningsmatcher med med er postlåda. Ibland är postiljonerna så hjälpsamma så de faktiskt tar med sig lite större paket och knör ner i lådan. Dina berättelser om hur ni nästan inte lyckats få ur paketen igen utan hjälp av dynamit har jag fnissat åt många gånger. Sådana postiljoner har vi inte här för då får vi direkt en avi och så får vi hämta själva. Fast jag gillar dom här som försöker göra det där lilla extra……även om postlådeinnehavarna blir tvungna att visa muskelspelet å det vådligaste för att få ut och loss sitt paket.

En påse spröda syltkakor låg i lådan en dag när jag kom hem. Ingen lapp om vem som lagt dem där men det behövdes inte för dom var goda ändå. Men som tur var så visade det sig sedan att det var barnbarnet som haft vägarna förbi och då tagit med sig en påse kakor. Jag trodde ju att det var han som bakat dem men han skrev tillbaka att det var det inte utan mamma hade bakat och han var bara bud. Sedan hörde dottern av sig och jag fick förhållningsorder om att jag skulle dela med mig till mina grannar och inte smocka i mig hela rasket själv. Hon känner sin lus på gången som man sade förr men där var dottern ute i sista minuten kan jag säga. Jag hade haft tassen nere i påsen åtskilliga gånger för ni vet ju själva hur precis lagom stora och hur ljuvligt spröda dessa små kakor är. Glufs……så är dom slut och man ska bara ta en till. Nu hann hon fram med förmaningarna innan det var slut i påsen och jag delade med mig till mina grannar med hälsning från bakerskan. Tack för smarriga kakor S.

Jag har fått så mycket gott och smarrigt i postlådan må ni tro. Räkbakelser och andra bitar av smörgåstårta och ibland frukostmackor. Tyvärr hinner jag inte alltid ta kort på smarret för jag kommer inte ihåg att ta fram kameran förrän det är för sent. Vem fasen vill se en halväten macka eller smörgåstårtsbit. Ibland är man snabb. Den gamla postlådan har verkligen fått jobba. Locket har öppnats och stängts lika ofta som min kylskåpsdörr (som har svängdörr som på gamla salooner) så jag undrar inte på att den har blivit utsliten och börjat läcka.

Här fick jag ett jättefint paket som kom fram ordentligt och det är jag glad för men att det dök upp beror nog på att killen ringde på och överlämnade paketet personligen. Det var ett paket från den kvinnliga symaskinvirtuosen i Hålanda:

Jag hade hört av mig till I för att fråga om hon sydde nallebyxor för jag har inte lyckats sticka eller virka några som ens liknar ett par byxor. Jodå hon sydde nallebrallor och här kom det ett helt gäng med fina byxor. Nallar och taxar fick jag också och de är redan ivägskickade. Dels till damen som skänkte så mycket tyg tidigare och hon skulle ge till barnbarnet och resten gick iväg till Ukrainska gränsen och Röda Korset där. Garn fick jag också och det stora cookienystanet är redan använt. Det blev en Tony Irving-sjal som blev en omtankesjal till en vän nedåt i landet. I påsarna ligger det färgad ull i många färger och den kommer ifrån egna får alternativt grannens får i Hålanda. Med i påsen fanns också tråd som man binder om och så hänger man ullen i påskriset. Det kan man ha både ute och inne. Det är så fint när det vajar i vinden om det sitter i någon utebuske. Det låg med två påsar med små smycken som var jättefina och som jag lagt undan så länge. Men nu…….titta bara……vem har världens finaste vantar med penséer på? JAG har världens finaste penséetumvantar med mudd och fleecefoder. Jag älskar mina vantar. One of a kind. Precis som vi alla är. Inte lika någon annan. Tack snälla fina I för allt jag fick i paketet. Allt utom ullen och mina tumvantar går ju vidare till välgörenhet i olika former.

Postlådor och postbud är bra att ha till olika saker. Men nu blir det tjurigare med posteriverksamheten här. Om jag t ex köpt fyra nystan garn så har det paketet gått ner i min gamla sketna postlåda men inte i den nya. Då räcker det inte med att ta sig till närmaste postombud heller utan man måste hämta paketet hos stora posten som för mig är 45 minuters gångväg bort. I ur och skur. Buss dit från stan går en gång i timmen ungefär. Ja ja, det ordnar sig och de flesta jag känner väljer att ta Schenker eller annat transportbolag till sina inköp. Jag tar alltid Schenker för då vet jag att det kommer fram.

Ja nu har ni ju sett vad som kunde hamna i den gamla lådan och nu kan ni få se en bild på den nya ”lådan” och fundera på vad som kan tänkas få plats där.

Nåja, jag ska väl också berätta att den gamla lådan kommer att vara kvar hos alla för där ska morgontidningen komma som vanligt för dem som har den och andra postaktörer som t ex Bring ska lägga sin post i den gamla. Det här nya med smala postfack är enbart till för Postnord.

Så alla är hjärtligt välkomna att fortsätta lägga saker i min gamla ”lådda”. Allting emottages med största tacksamhet. Vardagslycka är att hitta olika saker i sin brevlåda. I nästa inlägg ska ni få se hur nallebrallorna tog sig ut.

Som avslutning så bjuder jag på en fin bild från en av mina promenader. Den är tagen nere vid bron på stadssidan. Jag som älskar gula blommor blir glad i hela Karlsson när jag får syn på sådant här.

Jag hoppas att ni alla bara får go och rolig post för det är ni värda. Ibland är förändringar bra och ibland inte men man får väl hänga med i svängarna så gott man kan och göra det bästa utav det. Min förhoppning är att om jag får något fint vykort eller ett rart brev från någon en regnig dag så ska jag väl kunna lita på att det här nya postfacket inte läcker lika illa som min gamla postlåda utan att jag kan hämta in torr och fin post när ovädret är över. Tjohooooooooo!

Ni fortsätter väl att vara försiktiga och hålla lite avstånd och tvätta händerna. Det ska tydligen dyka upp en ny variant av covid nu i mitten på maj och jag föreslår att vi struntar i att skaffa oss den genom att var försiktiga. Snart är det sommar och varmt och vi kan skutta omkring lite friare och då gäller det att hålla sig frisk så man får vara med där.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……..med eller utan läckande postlådor.

Det händer vid den här tiden

att jag blir helt nipprig här på bloggen och börjar skriva om att gult är inte alls fult utan det vackraste som finns när det börjar bli vår och varmt. Jag älskar ju gula blommor. Särskilt gula tulpaner, tussilago, gullvivor och vårens första blommor som jag såg här efter garageväggen

Jag VET att de är ogräs men de första jag ser på våren gör mig så hjärtans glad. De lyser som små solar och ger hopp om sommar och värme. Mitt i allt det gråa och mellan betong och asfalt, i den lilla ynkliga springan som bildas mellan vägg och väg, där klämmer dom sig kaxigt upp och bara tar plats. Just nu älskar jag dem men under sommaren vill jag inte ha dem i min trädgård. De här första starka rebelliska plantorna som visar nu-jädrar-ska-jag upp-här-och leva får mig att tänka på en speciell vän i min närhet som kämpar hårt för att klara svårigheter och rädsla. Ibland har man krafter som man inte trodde att man hade och de här blommorna är till dig.

Annat gult och vackert är ju det påskägg jag fick av min dotter och hennes lilla familj, påskkortet från B som jag fiskade upp ur min brevlåda och de vackra gula tulpanerna jag fick från min vän och kamrat A.

I ägget låg det solrosservetter, ett doftljus, fröknäcke och en påse Lindts chokladägg. Kortet har jag satt upp på min anslagstavla som sitter vid datorn så det ser jag varje dag. Där sitter det tillsammans med andra kort jag fått. Sådant gör mig glad och jag gillar vykort av alla de slag. Ibland när man känner sig på väg ner i skoskaften så brukar jag läsa igenom mina kort och då blir jag påmind om att jag faktiskt är en skaplig person. Numera i alla fall. Då sk*iter jag i att fundera på det eländiga och tar nya tag och traskar framåt istället.

Jag har varit duktig och lagt undan chokladen men fröknäcket har jag snaskat på när jag tittat på tv. Det är himlans gott faktiskt. Ljuset får stå vid mannens minnesfat och ge god doft till minnena.

När jag tittar på det här kortet ovan så ser jag att hela min kökssoffa är belamrad med tre olika ”projekt”. Jag ska visa er i senare inlägg. Jag tror jag ska göra ett inlägg om min brevlåda ockå. Ja jädrar det ska jag ta och göra faktiskt. Jösses jag får sätta fart om jag ska hinna blogga om allt men ibland känns det som om tiden går så himla fort eller är det kanske jag som blivit mer långsam?

Ja allt är ju inte vackert, soligt och gult här i det Karlssonska residenset må ni tro. Häromsistens så tog jag mig i hampan och traskade iväg till vår gemensamma tvättstuga där vi har en alldeles utmärkt matt-tvättmaskin. Jag slängde i en ganska lång trasmatta och en mindre ullmatta. De behövde bara fräschas till lite på 30 grader i lugn och ro.

När jag sedan kom tillbaka och började plocka ut den lilla mattan så följde det med som långa blå smala korvar ut och lade sig på golvet. Men va sjutton är det där? Jag hade ju tittat i maskinen innan jag lade i mina mattor och den var både ren och tom. Jag tog ut ullmattan och lade den åt sidan och sedan tog jag tag i den längre mattan och då visade det sig att den var på väg att gå mitt itu. Jag tog ut mattan och städade upp både i och utanför maskinen efter mig och gick hem och hängde upp den på torkställningen.

Min mormor var född 1895 och dog när hon var 95 år så min älskade mormor fick jag ha länge och det är jag så glad för. Jag har många saker efter henne och den här trasmattan är en av dem. Hon bodde på övervåningen i en villa där hennes son med familj bodde nerpå. Ovanför trappan fanns ett utrymme som en liten hall med dörr ut till balkongen. Där i hallen hade mormor sin vävstol. Nog är det ett konstverk att kunna väva så här vackra trasmattor. Hon var helt suverän min mormor och ägnade sig åt många hantverk.

Nåja, här hade varpen blivit så sliten så den gått av och ni ser själva att det nästan är ett par decimeter som ”ramlat bort”. Jag torkade mattan och sedan delade jag den och repade upp lite till på bägge sidor så jag hade varp nog att knyta ihop till korta fransar. Det blev ingen stilfull mattfrans för då hade jag behövt ta bort så mycket utan det blev det allra enklaste. Kärringknutar. Så nu har jag inte en lång matta längre utan två kortare och det går ju bra det också. Men jösses mattan är ju urgammal och har använts i alla år så det är ju fantastiskt att den hållit så länge genom alla tvättar och allt. Vardagslycka är i alla fall att ha mattdelarna kvar som ett minne av en älskad mormor. Jag älskar att omge mig med saker som bär på minnen.

Nu till något helt annat. Jag stickar ju helst med trästickor för jag tycker de är lätta och smidiga och dessutom så glider de inte ur arbetet och jag blir tvungen att försöka plocka upp maskorna igen. Häromsistens skulle jag leta fram mina trästickor nr fyra för att sticka ett gäng EPB-mössor. Då började jag fundera.

När man stickat år ut och år in med samma trästickor så måste de ju nötas och slipas av garnet som löper på stickorna och maskorna som blir skjutna fram och tillbaka hela tiden. Jag tog och mätte mina stickor i plattan med alla storlekar och mina stickor var INTE stickor nr fyra längre utan de hade blivit betydligt slankare med åren. Omvänt mot vad jag själv blivit då. Ja hursomhelst så struntade jag i det och lade upp och stickade mina EPB-mössor på mina slimmade trästickor något magrare än storlek fyra. Det gick alla tiders! Men jag hade aldrig haft en tanke på att det kunde bli sådan skillnad efter många år. Nu vet jag. Kolla själva om ni har trästickor som gjort tjänst i åratal.

Nu hoppas jag att ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni fortsätter vara försiktiga och rädda om er för tänk på att någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar. Länge. Men likt maskrosen så plockar vi fram våra inre styrkor och kämpar på för vi är ju bra på det.

Jag hoppas ni har en lika solig måndag som jag har……….med eller utan maskrosor

När det ändå är kaos i köket

så spelar det ju ingen roll om det blir ännu lite mer stök och knök. Det började med att jag upptäckte att det kom ner vatten i underskåpet vid diskbänken. Det är inte ett dugg bra. I november var ett företag här och mätte fukt i alla utrymmen som har kranar för försäkringens skull och jag hade ingen fukt någonstans. Så när jag nu upptäckte att kranen som är sedan 1965 inte höll tätt så hörde jag av mig till ett VVS-hus nära mig och kollade upp vad som gäller för kraneriverksamheten.

Jag valde ut en kran via hemsidan och den hade fast pris för inköp och montering. Finemang! Jag beställde och redan samma dag kom två muntra rörkrökare med kran och verktyg. Det var bara det att det var helt fel kran så de var inte lika muntra när de gick igen. De lovade dock att beställa den kran jag valt för den var inte lagervara hos dom. Detta var en onsdag och jag hade sett till så att den sidan av köket som berördes såg ut så här så att det skulle vara lättare för dem att arbeta i små utrymmen:

Så alltså. Det bidde ingen ny kran den dagen och jag vägrade använda den läckande skruttkranen så det blev disk och vattenhämtning i handfatet i badrummet. Först tyckte jag det var jädrans eländigt men sen kom jag till mig igen och insåg att jag har inte ett dugg att gnälla över för jag har ju för tusan vatten. Det finns folk överallt i världen som inte har tillgång till vatten och jag gnäller bara för att jag får ta tjugo steg extra för att nå mitt privata vattenhål. Skäms på mig! Efter den personliga uppsträckningen för egen del så flöt det på med matlagning och disk hur bra som helst. Ibland behöver man nog tänka efter innan man sätter igång att tycka synd om sig själv och gnälla. I onödan.

Nåja när det ändå var kaos i köket och det stod avhängda skåpluckor och skåpinnehåll lite här och var så kunde jag ju lika gärna röra till det lite mer så jag hämtade in två gamla stolar som jag har haft ståendes ute i boden. Jag hade nämligen hittat en ganska lång bit lintyg som jag tänkte kunde passa till stolsdynorna. Stolarna har stått i ett par år så nu var det dags att ta tag i det hela. Jag övertog stolarna från min kompis som gjorde sig av med sitt torp efter långt över fyrtio år. Jag gillade dem och jag tror att det beror på att min mormor hade likadana men omålade då. Barndomsminnen.

Så här skrider jag då till verket, hej och hå:

Givetvis går ju inte saker och ting som på räls varje gång. Nu hade jag väldiga problem med häftpistolen. Jag hittade inte min egen utan rotade fram mannens gamla som låg i en fint snickrad låda under trappan. Den sköt inte in klamrarna helt så jag var inte nöjd och hade inte lust att stå med hammare också. Gick till min kompis A längre bort i längan och lånade hans som var om möjligt ännu äldre än den jag hade. Tung som själva vojvoj också men väl fungerande och med kraftigare klamrar. Så nu var det bara att köra på.

Tjoff, tjoff, tjoff, spänna, spänna, draaaaa, draaaaa (svära lite), tjoff, tjoff, tjoff……..o s v. Här är i alla fall resultatet av arbetet. Före: den grönblå dynan………Efter (den heroiska drag- och spänninsatsen): lintyget med kattor. Jag är helnöjd faktiskt och nu är båda stolarna klara.

Eftersom ni fick se den avskalade förebilden av kran, diskbänk och skåp så får ni även se den tjusiga bilden på den nya kranen, det nystädade underskåpet samt påhängda luckor. Dessvärre odiskat men det är ju snart åtgärdat nu när man kan använda vattenkranen utan att det blir som Avestaforsens brus i underskåpet.

Kan meddela att den nya kranen dök upp på måndag eftermiddag så det blev fyra och en halv dag utan kökskran men det var en bra påminnelse för mig om att jag ska inte vara så snar att gnälla för saker och ting funkar ju ändå med lite ändringar och så det berömda tålamodet. Jag som oftast går från noll till hundra på ingen tid alls behöver verkligen träna på att ha tålamod. I mångt och mycket har jag en ängels tålamod medan andra saker kan få mig att gå i taket direkt. Det är lite olika.

Ja nu mina vänner har ni fått vara med på en kökskaosresa som slutat så bra med två omklädda stolar och en väl fungerande kökskran. Nu är jag nöjd och belåten. Dessutom vill jag påminna både mig själv och er andra om vilken vardagslycka det är att ha friskt vatten.

Jag hoppas ni alla har en fin om än kylig söndag……..med eller utan läckande kranar

Konst, konstigt och annat

Tunnlar mellan olika delar av staden brukar ju vara dystra stråk med väggar fulla av klotter och inte så trevliga att ta sig igenom. Dålig eller ingen belysning alls gör att det känns lite otryggt dessutom. En tunnel som går från en skola och leder till ett s k utsatt område nära mig har gjorts om till konsthall. Det är barn från området som fått lämna in teckningar där de uttrycker vad de känner för coronapandemin och en festival som hålls en gång om året i området. Det finns några andra bilder med annat innehåll också.

Dessa teckningar har sedan bearbetats av konstnärerna Stanislaw Lux och Telma Castro. Bilderna har sedan gjorts till betongreliefer som satts fast på tunnelns väggar. Därefter har relieferna målats för hand på plats i tunneln. Helt fantastiskt egentligen. Jag cyklade ofta igenom tunneln och såg hur han satt eller stod och målade. Jag stannade och pratade med honom ett par gånger och barns skapande låg honom väldigt varmt om hjärtat.

Hoppas det blir som det var tänkt, att det skulle sluta klottras och slås sönder lampor i tunneln nu när barnen fått vara med och bestämma hur det skulle se ut. Tidigare var tunneln mörkt grå och det var mörkt och dystert.

Men nu har tunneln vita väggar och vitt tak och alla 24 bilderna på plats på sammanlagt 180 betongplattor. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta vara vackert och inbjudande.

Det var konsten det. Nu kommer vi till det konstiga. Nu drar vi mot ljusare tider och vår och den tid då folk börjar joxa runt i sina trädgårdar. Eftersom det inte är just några vintrar att tala om numera så pågår trädgårdsarbetet nästan året runt tycker jag. Folk släpar på grenar och granar, blomruskor och säckar fyllda av……..ja vad. På kärran som vi får lägga trädgårdsavfall i står klart och tydligt ”Ingen plast”. Detta för att vår fastighetsskötare ska slippa stå och tömma ur säckar och bara kunna tömma vagnen på lättaste sätt. Givetvis funkar ju inte det. Mycket enklare att slänga upp plastpåsen precis ovanför skylten. Hur fasen funkar vissa? Ja ja, var och en får sköta sitt men livet vore ju enklare om alla hjälptes åt lite mer.

Nu struntar vi i det och går över till Annat. Annat är roligare och i det här fallet godare. Min marknadskompis var iväg på marknad utan mig och då hon kom hem hade hon med sig en stor påse med palestinsk mat. Vardagslycka är att ha en kamrat som tänker på en fast man inte är med. Vi har lärt känna ett palestinskt par som brukar stå och sälja mat på många av de marknader vi står på. Man får skynda sig att handla för det är alltid kö till deras marknadsstånd och det härligaste är att det är allra mest svenskar som köar och som återkommer år efter år och köper kassar med smaskens. Det är mannen i familjen som lagar det mesta men jag fick veta att han i grunden är konditor så givetvis finns det allehanda godsaker av den sorten också. Men för min del är det maten jag vill åt. Se här vad jag fick i min påse.

Piroger av olika slag bl a med fetaost och spenat, friterad blomkål, en flock falafel som inte kom med på bild samt de mörkare friterade som jag inte ens kommer ihåg vad det var men som ni ser att jag gnagit lite på den ena. Gott var det i alla fall det är huvudsaken. Det är ju kryddigt och det gillar jag. Jag har faktiskt tänkt på den här mannen och kvinnan som försöker livnära sig på att åka runt och sälja mat på marknader. Nu har det ju inte varit några marknader på ett par år så jag oroar mig lite för hur de har det och jag hoppas att vi kan ses i sommar när det åter är marknadsdags.

Jag ska återgå helt kort till konst. Nog kan man väl säga att det här är en form av konst. Den unge mannen på Coop på Eskilstunavägen (mitt emot ellfolk arena) som på detta snygga sätt fixade till en hel lång vägg med chips och ostbågar och fick det att se så vackert ut. Han hade sett på nätet att någon någonstans hade gjort så och han tog med sig den idén till butiken där han jobbar. Nu är det ju taget några påsar här och där men ni ser ju hur jädrans snyggt det är. Heja heja dig till den innovativa killen. Sådana människor behövs överallt. Nu måste han ju jobba varje dag och fixa och dona så att det inte blir hål i skapelsen. Det är nästan ett heltidsjobb bara det för jag tror banne mig att de kommer att sälja så mycket mer av chips och ostbågar och slikt efter att folk ser den här väggen.

För alla som inte gillar chips och ostbågar och annat smaskens kan jag tipsa om något som jag själv nyssens fått korn på. Frysta gröna vindruvor. Så himla gott. Jag plockar loss dem och lägger i ett durkslag och spolar dem. Lägger dem på en handduk och rullar runt dem så de torkar. Lägger i plastburkar och så in i frysen. Någon skrev att det var som att äta Piggelin men nja det tycker jag väl kanske inte men jag gillar att ta fram en liten skål med frysta vindruvor och äta när jag är sötsugen.

Jag hoppas ni alla fortsätter att vara rädda om er och försiktiga för bara för att alla restriktioner är borttagna så innebär det ju inte att pandemin är över. Även om många tror det. Det kommer nog att ta tid innan man kommer tillbaka till det gamla om man ens gör det. Huvudsaken är att vi får vara friska och att vi har varandra. Vi kämpar på för vi vill ha en härlig sommar tillsammans där vi kanske kan umgås, skratta och leva lite lite friare. Kram till alla er som kämpar på och ser framåt.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……………med eller utan konstigheter av något slag

Lämna det gamla

och se fram emot det nya. Det är väl det vi får göra nu. Vi lämnar det gamla 2021 som innehållit både sorg och glädje och även rädsla för covid-smitta. Men vi har i alla fall klarat oss igenom hela året och nu står vi vid dörren och knackar på och vill tassa in i det nya året.

Jag tänker på alla som finns runt om mig i olika roller och på olika sätt och av olika anledningar. För oss alla har året inneburit både sorg och smärta och även rädsla för covid-smitta. Men det har också funnits mycket glädje, gemenskap och omtanke och det är ju precis så som livet är. Det är en salig blandning av allt detta och det kan vi aldrig komma ifrån utan bara lära oss att hantera det. Då kommer det där fina ordet tillsammans väl till pass för tillsammans kan vi ta oss igenom olika sorger och smärta. Finnas för varandra, stötta och ge omsorg och bara vara medmänniska.

Mitt i allt detta så får vi inte glömma att det finns en väldig massa glädje och goda energier också. Det gäller att ta till sig dem och glädjas tillsammans. Hela livet är en mix av miljoner känslor som kommer och går hela tiden. Olika starka och olika långa. Vi har bara att hänga med och göra det allra bästa av dagarna som vi får.

Jag vill i alla fall tacka för i år. För alla fina kommentarer jag får och som får mig att finna glädje i bloggandet. Jag önskar att vi alla får se många sådana här härligt dramatiska himlar även nästa år.

Jag tackar även för alla fantastiska mail jag fått under året. Jag är så tacksam för dem det ska ni veta och det är väl härligt när man kan få nya fina vänner bara genom att vara sig själv och blogga lite halvdant.

Jag tänkte lite på hur det var förr med nyårsfirandet. När man var ung var man på fest iklädd ny klänning och uppsnofsad till tusen. Det var kul. Då. När vi hade vår flicka liten och upp i tonåren firade vi här hemma tillsammans med min svärmor som blev ensam. Det var kul på ett annat sätt. Tryggt och mysigt att vara tillsammans flera generationer. När så dottern flyttade hemifrån och startade upp sitt eget liv så firade jag och mannen kvällen själva här hemma och vi var nöjda med det. Tyckte att det räckte alldeles lagom för oss. Saker ändras med åren och jag har väl alltid varit lite mer ensamvarg än vad mannen var.

Årets nyårsafton firar jag med virkning och tv-tittande. Jag ska också smälla i mig en fin skagenbakelse som min vän A kom hit och lämnade för ett par timmar sedan. Jag hade tänkt duka fint på köksbordet men det går inte för det är proppfullt av garn, böcker, servetter och godis som jag fick av min vän C. Jag skulle ta kort men behöver dagsljuset så jag får spara det på bordet tills i morgon.

Ja kära vänner, 2021 har väl i mångt och mycket varit ett riktigt skruttår men nu kan vi snart lägga det bakom oss och med friskt mod och nyfikenhet traska in i det nya fräscha 2022 och hoppas att det blir det året när coronapandemin släpper sitt tag om oss.

Men jag vill att vi alla fortsätter att vara rädda om oss och varandra. Inte ge upp. Vi klarade ju 2021 och ska fixa 2022 också. Tillsammans.

Jag är ingen sportälskare (om det inte gäller F1 förstås) men jag älskar sammanhållningen som finns i vissa lag och hos en proppfull arena med supportrar. Den som inte får tuppskinn eller att håret reser sig på armarna eller att man som jag gråter en skvätt när man ser sammanhållningen och kärleken här, ja den förstår jag mig nog inte riktigt på.

Så här bjuder jag och Liverpools supportrar på den underbara You never walk alone. För det är ju så det ska vara. Vi ska aldrig behöva känna att vi är ensamma. Gott Nytt År 2022.

Bästa valspråket för en pensionist

Jag fick ett roligt härligt mail från I B i Hålanda för en tid sedan och det mailet innehöll det bästa valspråket någonsin. Det lyder som följer……”först gör jag det jag tycker är roligt och sedan gör jag det jag måste”. Är inte det kanoners! Det är ju lite så jag levt länge nu men aldrig lyckats sätta ord på det. Nu fick jag orden och jag tycker den meningen är klockren. Tack bästa I B och jag hoppas att du tycker det är ok att jag knycker devisen rakt av.

Nu är ju bara frågan vad som är roligt. När jag var på Clas Ohlson för en tid sedan fick jag syn på en lattjo manick och bäst jag stod och vred och vände på den så kom en ur butikspersonalen fram och vi stod och språkade. Jag var väldans sugen på den här grejen och hon sa att om man hade en sådan så skulle det bli mycket roligare att städa. Fan tro’t sa bofinken men jag slog till och sa att jag skulle ha en men jag varnade också för att om jag inte uppfattade det som lustfyllt och skojsigt att städa med den så skulle jag komma ner och tala om för henne i absolut klartext vart hon kunde få göra av den. Hon skrattade och sa att det var helt ok. Så jag traskade hem med städmojängen under armen. Tjolahopptjolahej!

Ja här ser ni bild på underverket och jo nog gick det lättare att torka golven i kök o hall med den här. Man fyller på med det rengöringsmedel man vill ha, i mitt fall vatten, ättika och några droppar diskmedel och sedan så använder man handtaget upptill när man vill spraya ut medlet på golvet och sedan är det bara att tvätta. Jag kan ju direkt säga att jag inte uppfattade det som att det blev ett dugg roligare att städa men en som tyckte det var jädrans kul var barnbarnet. Han torkade golvet i hallen så på det sättet var ju städmanicken riktigt kul för den gjorde ju så jag slapp göra det själv. Tur det kom något gott ur det köpet så jag slapp gå ner och härja på CO.

Roligt, härligt och kanonskojsigt är det i alla fall när en ung vän till mig ringer på dörren och hälsar på. Vi var arbetskamrater under några år och vi har hållit kontakten. Mycket på grund av att båda gillar F1. Han och hans familj flyttade till Finland för några år sedan men han har sina föräldrar här i stan. Nu var han på besök och kom förbi hos mig med sin pappa och sina två killar 5 och 6 år gamla. Den äldsta killen fick jag hålla när pappa var på arbetsplatsbesök för att visa upp bebisen. Jag har fått kort på killarna under åren så det är så kul att få se dem i levande livet också. Vi är ju fortfarande i en pandemi så vi språkades vid utomhus och jag fick en så fin present av min unge vän

Nu kan vi snacka om roligt. Besök och Henkell Trocken på samma gång. Fasen så mycket roligare än en jädra städmanick. Tack fina goa M och de rara knattarna knutters A & A. Papsen också givetvis. Vi ses igen när pandemin är över och då hoppas jag att vi alla kan sitta vid köksbordet och fika tillsammans. Kanske killarna skulle gilla städmanicken. Man kanske kan lägga ut det jobbet på entreprenad.

När vi nu ändå är inne på att äta och dricka så kan ni ju få se vad jag lyckades få till på en och samma dag när inspirationen infann sig. Jag hade mjölk och vispade ihop till en ugnspannkaka men så kom jag på att jag var ju sugen på sött också och jag hade inget gott hemma alls så då bestämde jag mig för att göra en äppelkaka när ugnen ändå var i arbete. Så fick det bli. Så här har jag både middag och efterrätt. Jag delade faktiskt med mig av kakan till mina grannar och min kompis längre bort i längan fick några bitar ugnspannkaka.

När jag skriver om det nu och ser bilden så blir jag så himla sugen på plättar eller ugnspannkaka. Det får nog bli det endera dagen när jag varit iväg och handlat mjölk.

När man ser den här figuren stå upp till knäna (?) i vattnet så kan man ju undra om han gör det för att det är roligt eller för att han måste.

Jag hoppas ni kan se fjäderfäet som i det här fallet faktiskt är en häger som står alldeles stilla i evigheter och bara stirrar rakt fram. Undrar om det ska vara så eller om han har glömt vart han var på väg. Jag tycker han ser så ensam ut. Det är ju bara en enda pippis av det slaget i ån. Lille den. Kallt om ändan ser det ut att vara i alla fall.

Ja ni mina vänner jag hoppas ni har det bra och att ni också har möjlighet att göra roliga saker. Jag fick ju två vardagslyckor här. En i form av ett oväntat besök av en vän med familj och den andra vardagslyckan var att jag fick stå bara en bit ifrån en häger. Jag har aldrig träffat på någon sådan pippis förut så det var kul. Nästan lite högtidligt. Speciellt.

Nu börjar ju hösten på allvar att göra sitt intåg men jag gillar färgerna och dunklet. Gillar att tända ljus och låta det varma mjuka skenet lysa upp köket. Jag hoppas ni också tycker om det och kan njuta av hösten som enligt mig kommer med vila och ro. Ja, efter att man krattat upp alla miljoner löv som prompt ska parkera sig på min frimärksstora uteplats. Sen är det rast och vila.

Det är ju så många saker som man borde göra under vår och sommar. Ibland gör man dem och ibland inte. När så hösten kommer så försvinner många av de saker man borde göra, klippa gräset /olja altanen/ måla verandan. Helt plötsligt kan man sitta där och vippa med tårna och sticka eller läsa en bok utan att man riktigt hör hur gräset växer och lite illasinnat väser -klipp mig, klipp mig när man sitter där och gonar sig i stugvärmen. Verandan, ja jisses den målar jag i vår. Om jag hinner.

Vad ni än väljer att göra så hoppas jag att ni är rädda om er och behåller era personliga restriktioner. Vi kör på och är rädda om oss och varandra så får vi en massa möjligheter när allt är över. Vi kämpar på!
Heja oss!

Jag hoppas ni alla har en fin söndagskväll…….med eller utan Henkell Trocken och en luggsliten häger

Skickat, fått och så vackert rött

Som ni kanske minns så fick jag för en tid sedan både tyger och garner av en kvinna jag träffade på Röda Korset. Det var ju helt fantastiskt men jag tror ju inte på slumpen utan på att man förs tillsammans med människor av en mening. Här var då meningen att vi skulle ha ett samarbete som utmynnade i välgörenhet och så blev det. Jag har ju skickat två paket med tyger till I B i Hålanda och dessa tyger omvandlas till tröstisar och gosedjur till barn t ex i flyktingläger men även till barn här hemma i Sverige. Vi är ju dessvärre inte befriade från att barn har det svårt även här i Sverige.

Av garnerna jag fick har jag stickat upp detta: 11 mössor + 1 prematurmössa i mjukt rosa garn, 1 halsvärmare, 1 halsduk och 2 trekantssjalar. Detta är ivägskickat till Slättmissionens hjälpande hand där Ingrid ser till att fördela allt på bästa sätt. De kommer att värma många. Sjalarna är tänkta till någon äldre frusen kvinna för det är ju inte bara barn som fryser. Vardagslycka är att tillsammans kunna göra skillnad med värme och omtanke. Tusen tack fina H W för dina gåvor, det här gjorde vi tillsammans.

I ett senare inlägg ska jag berätta om mina bravader med Postnord men ovan sända paket till Slättis har kommit fram för det är registrerat som emottaget. Så det får man lita på då. Ibland får jag rena nippran på PN och skulle inte ha något emot att samtala öga mot öga med någon ansvarig på det företaget. Dock är jag övertygad om att den personen inte skulle uppskatta samtalet lika mycket som jag.

Ibland funkar det dock som det ska och en dag hade det dunsat ner ett litet paket i min brevlåda. Man blir så glad så man skuttar när man får ”riktig” post numera. Det är ju så sällan. Ett litet fint paket ramlade ner i lådan och blev en vardagslycka för mig. Se vad jag fick

Jag skriver ju mycket vykort och här fick jag några till och det är kanonkul att fylla på i mitt lilla vykortsförråd. Jag är faktiskt i vykortspåsen väldigt ofta och tittar, väljer och skickar. Jag älskar vykort, garn och böcker. Den här boken handlar om svenskarna som emigrerade till Amerika och hur deras liv blev. Det ska bli spännande att läsa den. Tack till den goa värmlandstösen S A för gåvorna. Ytterligare vardagslycka till mig som jag ska sprida vidare när jag har läst boken och skrivit korten. Många får glädje av gåvorna.

Jag gillar ju färg som jag skrev om tidigare och när jag var barn så sa man att rött är sött. Det stämmer inte på den här för den är ju inte det minsta söt utan sofistikerad, passionerad och vansinnigt vacker i både färg, styrka och linjer

Jag är ett ufo när det gäller bilar och har absolut noll koll på dagens bilmärken och modeller. Men den här kan man ju inte missa. En röd Ferrari på min gata i stan. När jag stötte på den på min promenad så skenade jag hem och hämtade kameran för det tillhör inte vanligheterna att det står något så vackert här. Undrar hur det känns att sitta i den och sätta plattan i mattan och susa iväg. Förmodligen är det en helt fantastisk känsla. Fast man undrar var man kan utnyttja bilens fulla krafter här i Sverige där vi har hastighetsbegränsningar. Vill minnas att det förr fanns motorvägar med fri fart men de har nog upphört för länge sedan. Ja man lär väl inte få uppleva någon snabbfärd i en underbar röd Ferrari utan får väl nöja sig med minnena från åkturerna med Ford Fairlane 500, Ford Capri och en något rasslig Buick från ungdomen. Härliga tider och härliga minnen.

Ja nu har ni fått se lite av vad som varit här hos mig. Jag ligger så mycket efter med bloggandet. Ibland känns det lite som att jag får slut på orden men jag hänger i lite till. Ni ska få något mer innan jag smiter ut härifrån för att ta itu med lite köksbestyr eftersom dottern och barnbarnet kommer och äter lunch här idag. Jag skrev ju att den röda Ferrarin utstrålar kraft. Vad kan man då säga om den här krabaten

Vilken kraft och vilket mod att ta sig upp ur en spricka i asfalten och blomma så här vackert en bra bit in i september. Naturen är fantastisk.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin lördag ……………….med eller utan en röd Ferrari

För mig är det viktigt med färg

Jag tittar mig runt i mitt hem och tänker att det är en röra av färger och former. Ibland kanske färgerna och formerna inte riktigt passar ihop men de är där ändå. För att jag vill det. Jag är beroende av färger i vissa sammanhang och får gåshud när kompisar som är ungefär tio år yngre än jag pratar lyriskt om att de vill ha ”hotellkänsla” i sina hem. Nä fy vale det vill då inte jag. Jag vill att mitt hem ska spegla min personlighet och inte vara ett hem som ska passa alla andras personligheter.

Jag har minnen från hela livet i mitt hem och gåvor och saker som jag och mannen gjort själva och de passar ju inte alltid färgmässigt ihop men kärleksmässigt passar de ihop som hand i handske. Jag vill ha det så för det är viktigt för mig och var viktigt för mannen också att man har en historia bakåt. Jag kan nog berätta något om alla saker som finns här och som får ta plats. Det är viktigt för mig. Nu finns det ju grejer som jag skulle vilja hiva ut fortare än kvickt men de får stå kvar tills jag hittat alternativ eller rättare sagt tills jag listat ut hur jag ska få ner dem för trappen.

Jag skulle alltså förtvina i ett färglöst hem med ett kök som ser ut som något taget ur Månbas Alpha och jag är bergsäker på att den som gillar det vit/grå/svart-färgade hemmet skulle få dåndimpen och ta sig åt hjärtat samtidigt som den kippar efter luft om den fick se mitt röriga omoderna men färgglada hem. Men vet ni vad det bästa är…… jo det är ju att vi får plats i tillvaron båda två. Var och en med sitt val av färger och liv. Vi är ju alla olika som personer och det skulle ju vara urtråkigt om alla skulle tycka lika. Vi får gå vår egen väg. Jag vill fortsätta våga vara omodern. Vara jag. Demokrati ni vet. Tjohooooooo!

Här ska ni få se några småsaker som jag njutit av färgmässigt nyssens

Visst sjutton är det väl vackert med äpplen och nektariner. Man äter ju med ögonen och jag tycker de här ser otroligt lockande ut. När jag var ung åt jag sällan eller aldrig frukt och var riktigt usel på att äta grönsaker också faktiskt. Numera så köper jag frukt och grönt minst en gång i veckan så det finns hemma.

Knall-chock-ill-rosa korta sockor fick jag av min dotter när hon och barnbarnet var här sist. Nog tusan blir man gladare av att ha dom här på sig till de grå och vitrandiga pyjamasbrallorna. Dottern hade köpt dem på Dollarstore och de sitter som berget på foten och har dessutom en liten uppgående flärp ovanför hälen som man kan dra i. Nu menar jag inte att de sitter åt så det svartnar för ögonen utan bara att de sitter stadigt på foten och vill inte krypa ner under hålfoten och lägga sig som en rul så man går som om man fått en sten i skon. Jag gillar rosa. Vardagslycka kan vara ett par kalasfina sockor.

Jag blev full i skratt när jag såg den här bilden faktiskt. Det här är väl en finfin kompromiss mellan färg och mindre färg. Jag är nog inte helt hopplös i alla fall. Det är barnbarnet som hjälpt mig att måla två kvastar som sedan ska lackas och slås ihop och efter det ska det träs på ett stickat överdrag i matchande färg. Kan tillägga att kvasten ser blå ut men är väldigt turkos. Min kamera är inte alltid helt överens med mig om hur saker och ting ska vara. Gissa vilken av kvastarna jag skulle välja om jag skulle ha en (kan viskande informera om att min kvast som står ute är riktigt lila).

Något som jag frossat i är alla dessa härliga tomatmixer. Så himla gott och eftersom jag är rund som en boll / snart lika tjock som jag är lång så får jag attacker mellan varven där jag faktiskt köper flera förpackningar tomatmix istället för glass eller en påse ostbågar med jalapenosmak, som f ö är min absoluta favorit. Jag skulle ju inte göra det bytet om jag inte gillade småtomaterna. Det är gott att ha när man tittar på tv eller sitter och läser och nog äter vi med ögonen också.

Äta med ögonen……..det gör jag inte när det gäller min absoluta älsklingsrätt……kokt fisk och äggsås. Finns ju inte tillstymmelse till granna färger i den maten utan tvärt om är det den mest blekfisiga mat man kan hitta men det struntar ögonen i för det är så himla gott. Mannen var expert på att göra äggsås så det är några år sedan jag åt just den här rätten. Tyvärr. Men man vet aldrig, rätt som det är så kanske jag också lär mig göra såsen lika smarrig. Man får inte kasta yxan i sjön.

Ja mina vänner detta var nog allt för idag från mig. Mina tankar har väl varit att vi är alla olika personer med olika personligheter, vanor och glädjor. Glädjor är då sådant som gör en glad. Någon blir glad av färg och någon annan blir gladast om den slipper starka färger. En är pedant och någon annan är slarvig. Någon gillar att städa men det gör inte jag. Tack och lov för att vi är olika för fy far ända in i baljan så urbota trist det varit annars.

Min önskan är att ni fortsätter vara rädda om er vare sig ni gillar färg eller inte. Fortsätt hålla avstånd och tvätta händerna. Det räcker långt och vi har nog en lång väg kvar än innan det här är slut. Ge inte upp utan häng i för vi har mycket kvar som vi vill göra. Eller hur?

Hoppas ni alla har en fin söndag………………med eller utan tomatmixar och sockor

Som en följetong

fast inte spännande och full av cliffhangers som dessa brukar vara utan bara mycket mer tråkig och frustrerande. Ja vad kan det vara för en företeelse. Jo förhållandet mellan mig och min telefon.

Jag har väl aldrig varit någon som pratat i telefonen dagligen och stundligen utan mer som härtill är jag nödd och tvungen. Det kan ha att göra med att jag hör dåligt och hellre träffar de människor jag vill prata med öga mot öga. Dagens moderna människor har ju telefonen fastvuxen i ena handen och kan ju nästan inte ens gå på toaletten utan att ha den med sig. Sådana beteenden är för mig helt vettlösa och jag skulle inte kunna leva en enda dag på det sättet själv.

Å andra sidan så är jag tvärt om och det är inte alls bra det heller. Min pyttelilla telefon som man i stort sett bara kan ringa och smsa med är ständigt borttappad eller urladdad. Ibland får jag maila till någon kompis om att ringa på min telefon så jag får sätta i hörapparaterna och höra efter var den kan vara den här gången. Ibland är den urladdad och då är den ju tyst som en mus och jag hittar den inte. Det kan ju faktiskt dröja dagar innan jag hittar den på de mest underliga ställen där jag varit och sedan lagt telefonen.

Jag försöker ju ha den med upp när jag går och lägger mig och så ta ner den på morgonen när jag skuttar ur sängen redo för en ny dag. Det är vid transporten upp eller ner som det kan tjorva till sig. Det ska ju vippas på persienner i vardagsrummet och sättas på eller stängas av modemet till dator och eventuellt plocka med något annat innan jag är klar på den våningen för dagen eller natten. Det är då som jag kan lägga ifrån mig den lille rackaren och sedan inte komma ihåg den förrän nästa kväll jag ska gå och lägga mig och börjar fundera på var den är.

Har jag inte glömt den på något listigt ställe uppepå så har den även varit på ett flerdagars besök i tvättkorgen i en byxficka/legat i morgonrocksfickan och då hängt i badrummet med dörren stängd eller legat i handväskan som hänger bakom en dörr i hallen. I skafferiet har den också legat vid ett tillfälle. Jag blir så jädra trött på mig själv och varje gång jag kommer på att jag saknar den så blir jag nästan svettig bara av tanken på att nu ska jag leta igen. Men var? Hur en vuxen människa kan ha ett så otroligt märkligt förhållande till sin telefon det är för mig en gåta.

Mina vänner har för lääääänge sedan gett upp hoppet om mig och mailar istället. En vän till mig skrev detta mail till mig 2017 och hans uppfattning om mig och min telefon har på intet sätt förändrats sedan dess:

”Ibland, eller mest hela tiden undrar jag varför du överhuvudtaget har en telefon 📱?”

Ja det kan man ju faktiskt fråga sig. Numer är den lille kraken dessutom rejält omplåstrad också för den har tydligen fått komma i alltför nära kontakt med mina nycklar i handväskan. Häromsisten var telefonen borta. Igen. Jag letade på ovan nämnda ställen men den fanns ingenstans. Det gick någon dag och så behövde jag ladda min ”platta rosa sak” och drog ut lådan där jag förvarar mycket viktiga saker såsom gamla kvitton (som jag lika gärna kan slänga) och sladdar och grejs till att ladda telefonen, om man hittar den alltså och laddsladd till läsplattan och överföringssladd till kameran. Ut med lådan och vad låg där och skräpade tror ni. Jo den här figuren

Ser ni den lilla med kirurgtejp ihoplappade lilla telefonuslingen. Inte stort större än laddkontakten till den rosa saken. Undra på att jag inte hittat den innan. Ja vad ska man säga. Kanske att jag i alla fall är innovativ vad gäller nya ställen att glömma den på. Nä. Mitt sätt att hantera och min telefon är uselt och inte bra alls och det moderna sättet att ha telefonen fastvuxen i handen och inte klara sig utan att titta i den hela tiden är inte heller bra. Där kommer det svenska ordet LAGOM väl till pass. Någonstans mitt emellan mitt slappa slarvande och det maniska telefonberoendet. Det vore ett tillstånd som nog skulle vara bra för alla. Tror jag då.

Jag kan för egen del inte lova bot och bättring om jag inte kan vara säker på att hålla det löftet och det kan jag inte men jag ska försöka bli lite bättre (för sämre kan det då rakt inte bli).

Nu ska ni slippa mer telefongnölande och vi kan titta på en annan figur som jag träffade på. I ensamt majestät gled den fram mellan näckrosbladen och nappade åt sig lite bröd som jag gav den. Svanar är ju monogama och lever ju i par hela livet så jag hoppas den här unga svanen hittar någon att dela resten av livet med. De är vackra och majestätiska med sina mjukt böjda halsar och vingarnas båge.

När jag stod ute och pratade så kom en granne i en annan länga med sina två döttrar traskande förbi. Vi vinkade åt varandra som vi brukar göra och rätt som det var så kom hon fram emot mig med en bukett rosor. Till mig! Det är väl vardagslycka att få en bukett rosor bara sådär. Jag blev jätteglad och de stod på bordet och var vackra i nästan fjorton dagar. Ibland är livet fullt av överraskningar som blir till vardagslycka. Så tack till alla tre från en glad liten tant.

Här regnar det och har gjort så i flera dagar. Inte mycket utan mellan 5-8 mm per dag. Det räcker. Man får ju skrämselhicka när man läser om vilka stora översvämningar det varit runt om i Sverige. Regnar det bara lagom så tycker jag faktiskt att det är mysigt och rogivande att sitta inne och se regnet strila ner utanför. Det blir också ett ganska behagligt halvdunkel när det är regn och då är det läge att tända stearinljus och vara oändligt tacksam för att man har tak över huvudet och värme.

Jag tänker ge er ett nytt ord. Kaffinerad. Enligt min härliga vän C så är man kaffinerad när man fått första morgonkaffet och är redo att ta tag i dagen. Ingen ide att göra något innan man är kaffinerad. Är inte det ett härligt ord och uttryck. Tack snälla C nu vet vi hur vi ska starta dagen.

Så mina vänner jag hoppas att ni både vaccinerar och kaffinerar er så ni klarar dagarna på ett bra sätt. Fortsätt att vara rädda om er för vi behöver varandra länge länge än.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag…………….med eller utan vackra svanar.

Jag blandar och ger

Nejdå mina vänner vi ska inte spela poker även om det är jättekul utan jag menar att det här inlägget inte kommer att ha någon röd tråd. Men å andra sidan vilka av mina inlägg har alltid det. Hm…….

Denna vecka har jag faktiskt tagit tag i det ihopsamlade bråtet och lastat cykeln proppfull och fräst iväg till tippen. Jag blir lika förvånad varje gång jag ska iväg över att en enda liten tant kan ha så mycket jox som tar plats. Nåja, allt var ju inte bara mitt. Det var en hel drös med kontakter och förlängningsdosor från Hedenhös som ju barnbarnet hjälpte mig med att sortera bort när jag hittade en stor väska under trappan.

Allt det bortsorterade tillsammans med en gammal radio/cd-spelare som gett upp andan stoppades ner i packfickan på pakethållaren. På själva pakethållaren fick en gigantisk säck med tuggat papper spännas fast med bagagestroppar från två håll. I cykelkorgen fanns gamla färgtråg, stela gamla skruttiga penslar, och lite färgrester. På styret hängde ytterligare målarrelaterade attiraljer t ex de två rollarna med byglarna sittande kvar eftersom jag inte gjort rent själva rollen och nu gick det ju givetvis inte att få bort dem från byglarna då de var fasttorkade i färgen. Jag var fullastad.

Som ni ser ovan så är jag välpackad och här tog jag bilden innan jag strävade upp på rampen med mitt ekipage. Jag hade tagit en så bra bild redan hemma men den lyckades jag slarva bort så det får bli den här. Jag tycker att killarna och tjejerna på rampen och i miljöboden här på Retuna är toppenbussiga . Vänliga, glada och mycket hjälpsamma. Det tar en hel jädra evighet att packa ihop allt och få allt att stanna där det ska vara på cykeln och sedan cykla till tippen. Väl där så är det gjort i en svinblink att bli av med hela rasket på några olika ställen. Snabbt och smidigt.

Det är ju en bra bit att cykla och på vägen hem känner jag mig mycket mycket nöjd med mig själv och dagens insats. Då är det toppen att kunna svänga in på ett Willys som ligger på hemvägen och där inhandla dagens belöning. Tur man alltid har en sked i handväskan. Mums!

Jag skickade ju min vän Gs älsklingspåslakan till Hålanda och symaskinsvirtuosen I B. För ett par veckor sedan fick jag ett litet paket i min brevlåda och i det låg tre små taxar sydda av detta lakan. Jag hade bett I att få tre stycken. Två till min vän och en till mig för det är bra att kunna visa upp vad som kan göras av det man skänker. Dom är så fina, se själva

Jag slog in två av dem i ett paket och när jag skulle träffa min vän nere i kyrkparken en dag så tog jag med mig paketet och gav henne det. Hon öppnade och tittade och tyckte att -men oh så fina hundar, ska jag få dom här? Japp, sa jag det ska du. Du kan ju ha dem tills du blir varse vem dom ska till härnäst. Då såg hon……..- Men Bibbi det ser ut som mitt gamla påslakan, samma mönster. När jag sa att det var just det så blev hon lika hjärtnupen som jag blir mellan varven. Hon blev så himla glad och nu ligger två av dem på hennes säng i väntan på vidare befordran och min tax sitter uppe på en kudde i kökssoffan. Jag tänker på att när två små tanter kan bli så hjärtans glada över en liten kull taxar då måste ju glädjen vara enorm när de barn som inget gosedjur har får var sin. Tack I B för att du gör så mycket för dem som inget har. Vardagslycka är ju att kunna ge med öppna varma händer och det gör du verkligen. Varje dag. Till både stora och små.

Detta var en liten skvätt av vad som rört sig i mitt liv men nu ska jag väl visa att jag faktiskt tog mig i kragen /sparkade mig själv i ändan eller något ditåt och slutförde det påbörjade arbetet. Så här kommer efter-kortet på halljobbet. Vitt element istället för brunt och nya dörrmattor där två av dem får ersätta den grovvävda bordslöparen jag hade låg där tidigare. Ja omväxling förnöjer sägs det men det tar nog tid att vänja sig.

Igår regnade det 31 mm här och det var så skönt att kura inne. Jag smsade till min vän A och påminde honom om att oj så tacksamma vi ska vara över att vi har någonstans bo och att vi har värme och mat. Jag kommer på mig själv ibland med att ta vissa saker för givet. Det är så lätt gjort att göra det men jag tror det är bra att bli påmind om att vara nöjd med det man har och känna tacksamhet för det. När man läser tidningarna och ser på nyheterna så påminns åtminstone jag varje dag om hur bra jag har det.

Det finns ju även människor här hemma som inte har det så lätt. Det kan gälla hot, våld, en raserad ekonomi, sjukdomar, olyckor och psykisk ohälsa. Vi är inte befriade från svårigheter här heller men vi sitter åtminstone inte mitt i brinnande krig. Även om det känns så inombords ibland. Därför är det så viktigt att vi försöker finnas för varandra. Att stötta och hjälpa där vi kan. Var en medmänniska. En vacker dag kanske det är jag själv som behöver stödet och närheten. Man vet aldrig.

Jag hoppas och önskar att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Vi är viktiga för någon eller några. Vi behövs och vi gör skillnad så snälla…….håll avstånd och var försiktiga.

Hoppas ni alla har en fin söndag……………..med eller utan taxar i gräset

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag