När häckbuskar kolar av och man helt plötsligt har rak insyn från garageplan så känner jag att nä fy farao så här vill jag inte ha det. Jag vill ha ett lugnt och ombonat bo. Vad gör man då? Jo, man språkar med sin kompis A som tyckte det var en god idé att fräsa iväg och köpa sig en tuija. Han erbjöd skjuts men jag sa att jag tar med mig en stor IK*A-kasse som den kan ligga i som en vagga och så tar jag den på styret och går hem med den. Det funkade ju när jag köpte cypressen. Ok. Givetvis lade sig Orsa Kompani i det hela och det drog ut på tiden och en dag ringde A på och frågade om jag ville med till tippen och det ville jag för jag hade samlat ihop en stor hög med elskrot, wellpapp, färgburkar, metall och allt möjligt annat. Bakluckan blev full. Tur att han själv inte hade så himla mycket utan det fick plats i baksätet. Vanligtvis brukar jag bara lämna med om det är något lite jag har men nu var det så mycket så jag tyckte inte det kändes ok att bara dumpa det på honom som är så bussig.
Vi åkte till tippen och travade glatt mellan alla olika containrar. Jag gillar f ö hur bra uppmärkta de är så det är busenkelt att sortera. Vad jag inte gillade men som ingen kan göra något åt var att det blåste halv storm så det var fullt av stora sunkiga plastpåsar som for omkring som drakar i luften och man fick ducka ibland så man inte skulle få någon mitt i fejan. Lite läbbigt med tanke på var dom hade legat. Hujedamej!
Nåja, allt gick bra och när vi nöjda och glada satte oss i bilen så frågade A om det var något mer jag ville ha gjort när vi ändå var ute och for med bilen. Och vet ni, jag tror det är andra gången sedan pandemin som jag åker bil så det kändes lite lyxigt så jag slog till och frågade om vi kunde åka till växt- busk- och blombutiken och köpa hem den där tuijan som jag sett ut dagen innan så kunde jag lägga ner projektet att få hem den via plåtåsnan. Det tyckte kamrat A var en bra idé.
Väl i butiken så frågade A om den var stor så vi skulle ta en vagn eller om det räckte med en korg. Och där mina vänner var det som jag visade mig kaxig och övermodig och sa……äh vi tar en korg. Jag drog iväg med korgen och A travade bussigt efter och när vi kom fram till tuija-avdelningen så såg han lite fundersam ut när jag pekade ut vilken jag skulle ha. En svindyr tuija som med plastkrukan var längre än jag. -Och du tror den går ner i korgen?…….-Japp. Gjorde den det? Japp, men det stötte på andra problem sedan. Men vid mitt första försök att lyfta ur tuijan ur pallen den stod i tillsammans med andra så orkade jag bara lyfta den några centimeter. Jag tog i så jag höll på att spräcka livstycket men det hjälpte inte. Då försökte A men inte heller han lyckades få upp den. Han klämde sig in mellan pallarna som stod på rad och såg då att på baksidan av tuijan jag ville ha hade krukan från en annan stor tuija hakat i så vi hade alltså försökt lyfta två tuijor. Stora ena. När A lyckats dela på krukorna var det lättare att få krukan ur pallen och ner i korgen. Jag drog korgen och A gick och höll i stammen, vilket förmodligen inte hade behövts men kändes säkrast.
Väl framme vid kassan betalade jag och vi travade ut till bilen. Nu jädrar! Ja, nog blev det nu jädrar allt för den gick inte in i bakluckan för det satt en grej för som inte gick att ta bort i en handvändning. Jag som är ursnabb med idéer och lösningar när jag är i högform tyckte att jag kunde dra fram min stol och så kunde krukan stå på golvet i baksätet och man kunde luta tuijan över sätena. Det var nu det verkliga problemet infann sig.
Inte nog med att plantan var rejält tung och krukan jättestor, den ville inte släppa taget om korgen. Den satt bergfast. Vi slet, bröt och bände men krukan satt som berget. Nä vi skiter i det här sa jag och så tar vi med oss korgen hem och jag cyklar tillbaka med den i morgon. Är den hel ställer jag den bara och får vi lov att ha sönder den för att få ut krukan så går jag in och betalar för den. Det löser sig.
Löser sig och löser sig. Rejält svettiga brottades vi med tuijan för nu hade den ju helt plötsligt blivit ännu större och klumpigare i o m att den bosatt sig i korgen. Jag gick in från andra sidan och försökte vara behjälplig men egentligen var jag kanske tvärt om men jag var i alla fall glad, ivrig och redo att ta i. Den som fick ta i var A som lade ner projektet att försöka få in krukan på golvet. Han tog helt enkelt och placerade krukan på sätet och jag pallade upp med en verktygslåda och en braatthalåda på andra sätet och där fick tuijan ligga och ta igen sig medan A stängde dörren på sin sida och kom över på den andra sidan. Det såg väldigt snyggt ut men tuijan var för stor för bilen så vi drog ner fönstret och toppen fick sticka ut. Den vippade och vajade så glatt när vi trötta och svettiga men ändå ganska nöjda åkte hemåt.
Väl hemma drog jag vagnen som jag då var ganska glad över att ha faktiskt, runt garaget och in på min baksida och då kom A och hjälpte till för det är drygt att få något att rulla på mossa. Nu kunde vi titta lite närmare på hur vi skulle få ur kruka och tuija ur korgen och när det inte gick att bända ut sidorna på korgen så lade vi helt enkelt ner hela ekipaget och då kunde man trycka ihop kanterna lite på krukan och tänka sig, då lossnade den. Släpp fångarna loss det är våååår!
Jag fick hjälp med att baxa in den i busksnåret och där fick den stå tills jag mätt ut rätt plats för att slippa insyn rakt in i mitt kök.
När vi var klara fick A backa in bilen till min lilla veranda på framsidan för tänka sig, i min hall stod dammsugaren och bara väntade på att någon skulle vilja använda den. Jag brukar ju inte vara så väldigt intresserad av just den sysslan men idag kändes det helt ok. Jag dammsög baksätet och torkade av galonet i klädseln. Vilken jädra tur att jorden var torr och att växten inte blivit vattnad samma dag för då hade vi inte kunnat göra på det här sättet. Eller joooo, men då hade vi behövt ragga upp en sopsäck att slå om krukan och en bit upp. Ja ni ser jag är ju proppfull av bra ideér. Ibland.
Ni ser den till höger lite bakom cypressen och idag flyttade jag den till vänster en bra bit och så hamrade jag ner tre kinesiska ätpinnar för att jag sedan ska kunna rulla bort tuijan på den fjärde sidan för att gräva ur den utmätta platsen. Men se det blir inte idag det kan jag lova. Det ser för eländigt ut på den här bilden faktiskt men det blir bättre. Vintern var ju skapligt mild men den har gått hårt åt olika buskar här. Mina vinbärsbuskar som stått sedan 60-talet är på god väg att ge upp andan och mina grannars lika gamla rosenbuskar har dött. Det känns sorgligt men så är det ju ibland.
Nu är det till att spetta och gräva kvar och när det är gjort ska jag ta mig växtbutiken och köpa en tuija till men en som är hälften så stor för det räcker. Ibland när saker och ting krånglar till sig lite extra så känns det ju lite som att man aldrig vill be om hjälp igen men jag har världens bästa kompis för när vi var klara och var och en gått hem till sig så fick jag senare på kvällen ett sms där det stod att…..-om du ska köpa fler träd så säg bara till. Det var roligt med ett äventyr. Det var väl fint.
Ja nu undrar väl vän av ordning vad som hände med korgen. Jo se den tog kamrat A med sig för han skulle lämna in sin bil på en verkstad dagen efter och då åkte han förbi och lämnade korgen. Slutet gott allting gott!
Dessutom, jag inser så här i efterhand (vilket A insåg redan då han såg plantan första gången) att jag hade nog fått det väldigt besvärligt om jag ens försökt att få hem den på cykeln. Så vardagslycka är att ha bra kompisar och gott samarbete som löser problem lätt som en plätt (hmmmmm…..nåja).
Eftersom bilderna var lite mörka idag så ska ni få lite vackra gula tulpaner som avslutning. Maxi sålde buketter för 29:- och min bukett stod så fint i fjorton dagar. Ni får dela den med mig för det är ni värda som orkat igenom hela sidan.
Ha det så bra som ni bara kan och jag hoppas att ni är försiktiga och rädda om er för jag vill ju att ni ska fortsätta komma in hit till mig. Mys er och ha det gott och glöm inte att koppla av och vippa lite med tårna då och då.
Jag hoppas ni har en fin söndag……..med eller utan tuijabrottning
Bibbis blandning 