Bokbytardag, gåvor och äpplen

På sensommaren tog jag en cykeltur och hamnade då vid Sörmlandsgården. Sörmlandsgården är ett friluftsmuseum som ligger på Djurgården i Eskilstuna. Här ligger hus som visar en mellansvensk gård från tiden kring mitten av 1800-talet.

När jag kom så var det bokbytardag och det passade mig ju alldeles förträffligt. Klokt nog hade de ställt ut bordet på gården så man kunde gå runt utan att behöva komma för nära varandra om man vill hålla avstånd. Jag var först där så jag hade ingen att trängas med utan jag lämnade mina böcker på bordet och så började jag leta efter nya.

Det blev några böcker som fick följa med hem. Den om Mengele håller jag på med nu och tankar och funderingar över hur ett älskat och omhuldat barn kan utvecklas till ett monster rullar runt i huvudet. Överlevande tvillingar uttalar sig och berättar i boken hur de blev skilda från sina föräldrar och det är alldeles förfärligt. Jag är bara i början på boken och den går långsamt att läsa för man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Det är ingen bok jag kan sträckläsa. Jag har läst mycket om andra världskriget och de värsta aktörerna där och det är skrämmande. Nyligen läste jag en bok som heter Tatueraren i Auschwitz, en bok som bygger på en sann berättelse. För mig är det ju viktigt att ha en historia bakåt. Av den borde världen och människorna lärt sig något men med tanke på hur det ser ut idag så har dom tydligen inte det. Inte de som bestämmer i alla fall.

Elsi Rydsjö-boken valde jag bara för att återuppleva lite nostalgisk läsning. Det var en fristående bok i en serie. Jag gillar ju att läsa hela serien när jag är igång men nu fanns bara den här och det var lite mys att läsa den.

Det ljuva livet skriven av Britt Ekland med spökskrivare var väl inte den bok jag trodde det skulle vara. Jag tänkte att det skulle vara någon slags biografi eller något men det var en skönlitterär bok. I o f s inte dålig men det var inte det jag förväntade mig. Kom sedan på att hon skrivit en bok som heter True Britt och det var hennes självbiografi. Hon har ju levt ett annorlunda liv. Gift med Peter Sellers som väl inte var helt som han skulle och sambo med Rod Stewart och lite andra kända personer. Men den här boken var lättläst och har fått gå vidare.

Vrålstark & skiträdd en bok om Marie Göranzon och hennes liv på Dramaten med start från elevskolan. Den är berättad av Marie och nedtecknad av Stina Jofs som skrivit fler biografier bl a tillsammans med tidigare statsministern Ingvar Carlsson.

Jag hade lite svårt att komma in i den från början eftersom den var skriven på ett sätt som jag inte var van att läsa på. Det var ibland en berättelse och ibland frågor och svar. När jag i alla fall gav boken en chans så var den bra. Väldans intressant tycker jag. Så om någon av er läsare vill ”ärva” den av mig för den är färdigläst så kommer den som ett brev på posten. Med Postnord så vi får hålla både tummar och tår för att den kommer fram. Först att höra av sig får den.

Boken av Jessica Stirling handlar om livet i London 1919 efter att första världskriget tagit slut. Den boken har jag inte läst ännu så den ligger till sig i högen ihop med en flock andra böcker.

Det är lite kul med sådana här bokbytargrejer för då får man med sig böcker hem som man annars inte skulle ägnat en tanke åt att läsa. Om jag skulle betalt för böckerna var det nog bara boken om Mengele som hade fått följa med hem. På det här sättet fick jag ju vidga mina läsvyer lite extra och det var bara kul.

Man har väl en rackarns tur när man har kompisar som ringer på dörren och lämnar en påse med tre härliga munkar. Bara sådär. Kan meddela att dessa lade sig som bomull på de volanger jag redan har kring midjan. Men sk*t samma, man lever bara här och nu och då gäller det att passa på så man inte missar något. Gott så ända in i nordens. Tack snällaste A som så ofta sprider vardagslycka.

Nu kommer det något nytt och skojsigt. En dag när jag öppnade mitt postfack så låg där en ganska stor kartong och jag blev genast villrådig för jag hade ju inte beställt något. Jag for in som en raket för nu var jag nyfiken för jag kunde inte se vem som skickat paketet utan bara firmanamnet på varifrån det kom. Men kan ni tro, det var symaskinsvirtuosen i Hålanda som skickat ett paket till mig. Till mig! Här ska ni se något nytt och spännande som jag inte visste att det fanns faktiskt.

Det var blommor i kartongen! Och choklad och ett kort. Man får nästan dåndimpen! Titta så fina de blev i vasen. Tusen tack snällaste I. Tänk vad du kan hitta på. Guldkant på tillvaron och vardagslycka.

Ja då är vi nästan inne på slutklämmen för idag och nu ska vi avhandla ämnet äpplen. Lite kort då bara. Om ni minns de där träden som var sedan Hedenhös som jag tog kort på tidigt i våras. De som var klippta så det blev som ett tak. Nu bär de frukt må ni tro och jag tycker hela trädet är så vackert. Här kommer dock en bild på den närmaste blad- och äppelgrenen. Jag tycker trädet är så häftigt. Det ser ut som stora bollar av blad och äpplen.

Lite tidigare på gatan såg jag de här mystiskt äppelliknande sakerna. Är det äpplen eller? Det är en buske som var proppfull med dessa frukter i alla fall. Man hittar nya saker som man inte har en aning om vad det är ganska ofta fast man börjar bli bra gammal. Det är lite kul.

Nu är ju hösten här även om den tassar in så försiktigt men nu börjar ju bladen på min syren gulna och då är det höst på riktigt i min lilla trädgård. Igår kväll var jag av någon anledning frusen vilket jag i stort sett aldrig är men då tog jag och kokade choklad och stoppade in fötterna i ett par gosiga tjocka sockor. Sedan satte jag mig i fåtöljen och tänkte för mig själv att nu är det höst. Gosesockor och varm choklad får vara symbolen för att värmen är på väg bort och kylan på väg in. Fast jag gillar ju det så jag klagar inte.

Ni fortsätter väl att vara rädda om er och varandra för nu ser vi framåt och siktar på julen och då ska alla vara med.

Jag hoppas ni alla har en fin om än kylig söndag…….med eller utan mumsiga munkar

Samlat i ladorna

Nu när det stundar bistrare tider så får man försöka se till så att man har bunkrat upp och har lager på väldigt många saker. En del saker köper jag ju på mig i vilket fall inför höst och vinter. Förr när kroppen tillät så älskade jag att gå i skogen och plocka bär och svamp och se till så det fanns ett lager i burkar och i frysen. Numera köper jag av en äldre thailändsk kvinna som brukar stå på torget och sälja. Hon och hennes man har en liten kolonilott också där de odlar tomater, squash och gröna bönor. När hon börjar komma med sitt lilla bord och stå i Smörparken så är jag där som ett skott och handlar. Jag handlade bl a 1,3 kilo gröna bönor som jag ”snoppade” och skar i bitar medan jag tittade på tv. Multitasking eller på ren svenska ….göra flera saker samtidigt…ni vet, det där som vi damer är särskilt bra på. Lite okonventionellt kanske att sitta skräddare på dagbädden och fixa och dona med det men det går finfint, jag lovar. Sedan i med lite lagom i en enliterspåse och så har jag att ta fram småportioner som är klara att tippa i grytor eller annat. Det blev en väldig massa småförpackningar av en halv bärkasse bönor.

När jag var ute och hojade och tog en tur till ICA Ekängen, en butik som jag sällan handlar på men det är fin cykelväg dit så så fick det bli. När jag skulle hem cyklar jag genom ett villaområde och utanför en hög häck stod en vit pall med en påse kantareller på och en skylt som sa att varsågod och ta och swisha 40:- till xxxxxxxxxx. Nu har ju jag en telefon som är modellen straxt efter Moses stentavlor så inte har jag någon swish på den inte. Nästan inget annat heller. Jo jag kan ringa och skicka sms och det räcker för mig. Oftast. Nu körde det ju ihop sig men jag tog hojen och for runt och kom in på gatan som ledde fram till huset. Parkerade och viftade åt en karl som satt och pratade i telefonen mot husväggen en bit bort. Han ropade på sin fru som kom ut och bort till mig. Jag sa att jag ville gärna köpa svampen men jag har inte swish. Kan jag betala kontant? Ja det gick fint. Hon flaxade iväg och hämtade svamppåsen på andra sidan huset och häcken så ingen annan skulle hinna före mig. Så fick jag mina fina kantareller. Hon sa att hon gick med hunden i skogen och hittade så mycket så hon hade fullt nu i sina förråd. Det var ju toppen för mig.

En liten bit bort från det området ligger ett koloniområde där folk har små gulliga hus och odlingar. Det området är stängt för allmänheten under hela året förutom en dag då det är öppet hus. Då får man gå runt som man vill och titta och man har möjlighet att handla lite grönsaker också. Det gjorde jag givetvis och detta är vad jag fick med mig hem. Tomaterna hamnar ju direkt på köksbordet och äts som godis. Jag tar en näve när jag går förbi. Jättegott. Rödbetorna kokade jag men de hamnade då inte heller i ladorna för att ätas senare utan de slank ner på ett par dagar. Så himla gott. Bönorna förvälldes och hamnade i frysen och de små squashen hamnade i en gryta.

Så gick tiden och det var dags att köpa både blåbär och lingon av min vän i Smörparken. Hennes bär är så noga rensade så det är bara att skölja och lägga i syltgrytan. Blåbären fryser jag in direkt för de är så bra att ha en liter och kunna skaka ut en handfull då och då och lägga i naturell yoghurt. Nyttigt och gott istället för att köpa den smaksatta yoghurten som innehåller vanvettiga mängder socker. Jag köpte ett kilo lingon som blev två stora burkar sylt. Det brukar räcka fram tills det är dags att köpa nya lingon året efter. Finemang! Tänk så mycket vi har i vår natur som är gratis. Här skulle det sitta ett jättefint kort som jag tog på marknadsbordet som var fullt med lingon och blåbär och annat. Men, nu är vi där igen i att ni får tänka er hur det ser ut för jag har lyckats slarva bort kortet. Finns inte i datorn eller i kameran. Puts väck! Istället får ni se en bild på syltburkarna, en äppelkaka och en grönsaksgryta samt två glas te som ska in i kylen. En mycket märklig och ganska ointressant bild men va fasen man kan ju inte få till det jämt.

Från min vän L som tillsammans med sin man och två hundar bor på en ö från vår till höst fick jag både björnbär och krikon. Hon hade även gjort saft och små burkar med sylt eller gele.

Igår när jag promenerade ner till stan för att träffa en vän och luncha tillsammans med henne så såg jag två gula höstpåminnelser. Det första var att den stora hängbjörken på sidan om trottoaren där jag går har börjat hösta till sig på ett lustigt sätt. Björken är gigantisk men det var bara en hänggren som gulnat. Så det smyger på oss nu.

Sist ut idag blir den här kaxiga lilla solrosen som banne mig stretar emot och inte ger upp. Den lyser som solen och är så vacker och ger goda energier och ett framkallade ett leende hos mig. Liten, stark och vacker.

Nog är det väl vardagslycka mina vänner att vi har så fint här i Sverige att vi om våra kroppar tillåter det kan gå ut i skog och mark och samla inför vintern. Vardagslycka för mig som inte längre går i skogen är att kunna gå ner till torget och handla obesprutade frukter, grönsaker och bär.

Vardagslycka är också att kunna promenera och se naturens växlingar så tydligt. Det är vackert men ibland lite sorgset innan naturen exploderar i underbara höstfärger som bara gör en så glad. När sedan den riktigt mörka hösten sätter in så får vi tända ljus och mysa inne. Det är härligt det också och det är en lite mer avslappnad årstid då man inte behöver klippa gräs, måla verandor eller olja altaner. Då kan man sitta i fåtöljen, sticka nallekläder och vippa med tårna och bara vara nöjd med att livet är lugnt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin tisdag…….med eller utan höstfunderingar och syltburkar

Ordning och reda på vädret

SMHI verkar ju ha det lite tjorvigt med att förutspå vädret trots alla fina dyra avancerade instrument. Det kanske är det som är felet för det var visst enklare att spå väder i fiskmagar och natur- och djurfenomen som den gamle samen Enok Sarri gjorde. Den gubben och den tyske väderspåmannen Wolfgang Röder fick ju var och en för sig spå det svenska semestervädret. Nu minns jag inte vem som vann den tävlingen men väder blev det ju hur som helst. Undrar om jag inte bloggat om dessa gubbar någon gång i bloggens begynnelse för det känns bekant. Vi svenskar pratar ju mycket om vädret om hur det varit och hur det ska bli så jag tänkte göra just det.

Här ser ni hur SMHI fick mig att gå ut och ta in mattor och flytta undan pelargoner och göra mig till så att jag skulle kunna sitta inne och lugnt titta ut när 39 mm regn ramlade ner hos mig. Nu hade jag inte behövt fnatta runt och styra upp sådana saker för när lördagen kom så hamnade det knappt 1 mm i regnmätaren. Det var mest bara några vilsna blöta trötta duggdroppar som trillat i. Det var ok för mig.

Lite värre blev det när den här prognosen kom en vecka senare och hotade med att skicka ungefär 106 mm hit. Plus att det skulle åska, blåsa och vara allmänt vedervärdigt. Nä fy farao! 106 mm. Det är jädrans mycket det. Särskilt för en som bor lågt och på gammal träskmark. Dessutom har jag en brunn utanför mig som lätt blir översvämmad när det blir skyfall. Då behöver man sjöstövlar alternativt simfötter. Cyklop och snorkel har jag i alla fall så det ska väl fixa sig i värsta fall. Men nu blev det fart på tanten för med hotet om så mycket regn nedramlande i form av skyfall fick mig att ta på mig och gå ut och med spettet lyfta upp brunnslocket och rensa brunnen från sten, löv och fimpar (som något riktigt kokko slänger i där). Nu kan jag inte göra mer tänker jag och känner mig förberedd. Givetvis tar jag in mattor och pelargonerna igen och flyttar undan en stor växt på altanen.

Jag cyklar till affären och bunkrar ordentligt för jag har inte för avsikt att sticka ut nosen under hela helgen om det ska vara på det här viset. Nä, fy fabian då vill jag bara stanna inne och hoppas att åskan inte slår ner. På mig. Jag gillar inte när det blixtrar och smäller om öronen. Jag är pensionist och vill ha det lugnt och behagligt. Åskfritt.

Ja hur blev det då undrar ni förstås. För det gör ni väl? Jo på fredagen kom det inte en droppe och på lördagen som skulle innehålla regn från morgon, kväll och natt så blev resultatet som på min handskriva lapp här

Det blåste så jag trodde hela trädgården och träden runt om skulle lägga sig platt ner. Det var helt galet. Det blixtrade och small hela tiden från två håll. Två blixtar gick nog ner nära mig för det blixtrade och small samtidigt och jag hörde hur det fräste. Då är jag inte så kaxig ska jag säga. Mindre än Tummelisa känns det som. Plus att jag är skiträdd. Jag har ju packat en liten väska med saker som jag vill ha med mig ut om det skulle skita sig och den står i hallen och är bara att hugga. Skyfallet och åskan höll på från 21.25 till 22.30 och efter det så regnade det på ett normalt och mindre skrämmande sätt. Som ni ser så blev det heller inga 106 mm utan det blev 69mm vilket räckte alldeles utmärkt. När skyfallet började så såg det ut så här utanför min dörr. Vatten på väg upp eftersom brunnen som ligger till höger mot garagen inte hinner med. Det gick nästan upp till boddörren. Men det rann undan ganska bra sedan så det var inget att oroa sig över. SMHI och dess meteorologer klarar sig i alla väder. Har det nog ganska bra med sitt. Andra har inte det.

Jädrars så hett en del får det om öronen när prognoserna inte stämmer. Här är några rader om hur det kan gå om man har en jädra otur. Detta har jag tagit från någon av kvällstidningarna.

”En olycklig väderprognos tros vara orsaken till att de två högsta cheferna vid Ungerns nationella vädertjänst har fått sparken.

I lördags var det planerat ett stort nationellt firande med ett enormt och påkostat fyrverkeri i huvudstaden Budapest. Omkring 40 000 fyrverkeripjäser skulle skjutas upp från 240 platser längs floden Donau. Men enligt väderprognosen var det stora risker för att det skulle bli ett kraftigt åskoväder och fyrverkerierna ställdes in, skriver BBC.

Fast ovädret ändrade riktning och drog i stället fram över de östra delarna av landet. Vädertjänsten bad om ursäkt i söndags och förklarade att osäkerhet är en del av väderprognoser.Men ursäkten hjälpte inte. På måndagen fick cheferna sparken av den ansvarige ministern László Palkovics.”

Ja så går det till, inte i vilda western men väl i Ungern. Tror SMHI-folket kan vara trygga i att detta aldrig kommer att hända dem här i mellanmjölkens land.

Så där ja det var vädret och likt nyhetsankaret i tv så säger jag att nu lämnar vi över till något som gör en glad.

När jag var på cykeltur en dag så fick jag ögonen på den här skönheten

Tänk så vackra bilar var förr. Både till färger och former. Numera ser alla likadana ut. Då blir man glad så hjärtat fladdrar som en liten fågel i bröstet när man får syn på en sådan här gammal goding och jag måste bara stiga av cykeln och gå fram till den och gå runt den och bara njuta av gamla minnen. Jag åkte mycket Fairlane när jag var ung. Den hade röd skinnklädsel och en grammofon som man kunde spela ep-skivor i. Man skulle dock inte lägga skivorna i uppe vid framrutan för när solen låg på så blev dom alldeles vågiga. Då stod man inte högt i kurs hos bilägaren. Jag minns att jag förstörde Roy Orbisons Only the lonely. Som sagt, somliga saker gör man bara en gång. Helst inte ens det. Jag plockade faktiskt upp Only the lonely på YouTube och lyssnar på den medan jag skriver. Jag älskade sången när jag var ung och gör det fortfarande nu när jag är gammal. Vissa sånger, låtar, melodier stannar kvar i hjärtat och de följer en genom livet. Det är härligt.

Av en mycket speciell vän fick jag ett så fint hjärta i rosenkvarts. Min vän och jag har förts samman av en anledning och vi delar ofta de svåra frågorna. En dag kom det här vackra hjärtat på posten.

Jag är glad för det vackra hjärtat och glad för att två maskrostanter funnit varandra och blivit vänner. Det är vardagslycka. Rosenkvarts är ju en skyddssten och jag köpte rosenkvarts åt min dotter när hon var liten. Numera är det barnbarnet som köper olika stenar. Om han har koll på vad de står för vet jag inte men jag tror han får nog de stenar han behöver till sig.

Sedan finns det ju olika stenar. Jag minns när dottern och jag varit på utlandssemester och samlat fina stenar på stranden. Där var det nära att man fick betala övervikt den gången. Men jag gillar stenar. Inte bara polerade eller trumlade som det kanske heter utan även vanliga naturstenar.

Nu är det dags för mig att parkera mig i fåtöljen och ta fram stickningen en stund. I morgon börjar F1-helgen med två träningar och då blir det till att lägga upp och sticka nallekläder. Det har blivit en vana att jag gör det sådana helger. Det är lagom arbete med det. Ett öga på tvn och ett på stickningen. Här är förresten två stycken som fått kläder på kroppen.

Så nallarna och jag vinkar adjö för idag och hoppas att vi ses snart igen.

Jag önskar att ni alla har en riktigt fin torsdagskväll…….med eller utan nostalgibilar

Lapp på lapp men ingen söm

det var ju ett kålhuvud det men här i det Karlssonska residenset är det lapp på lapp i ett riktigt kaos och utan någon som helst ordning och reda. Detta gäller alltså inte varken mig själv eller ett kålhuvud men väl mina fusklappar till bloggen.

Jag tar ju kort då och då när jag kommer ihåg det och när jag tar ut korten och lägger dem på datorn så skriver jag upp på en lapp bildnummer och vad det är och sedan är det då tänkt att jag ska blogga om just den grejen inom rimlig tid. Nu verkar det som om även det där rimlig tid har fått oändliga gränser för första lappen är urgammal och den sista är från idag och däremellan är det plockat och struket sådant som jag skrivit om och annat har blivit kvar. Många lappar bli’re.

Ofta vill jag ju ha en röd tråd i ett inlägg där de olika små avsnitten passar samman. Andra gånger blir det mindre kaosinlägg med både ditten och datten och allt där emellan. Frågan är vilket som är bäst och vilket som är roligast att läsa. Nåja, idag ska jag beta av ett par små saker som har roat mig eller retat mig.

Först ut blir ett litet studentpyssel jag ägnade mig åt då barnbarnet tog studenten. Han har ju utbildat sig till elektriker så jag rotade fram mannens attacheväska med kablar, sladdar, kontakter och annat jox och skred till verket.

Jag skruvade isär en kontakt och kapade till en bra längd sladd och skalade den i ena änden och fäste dessa koppartrådar i kontakten och skruvade åt. Satte ihop hela rasket igen och nedtill till höger ser ni en liten studentmössa som dottern virkat och som jag hade kvar bland marknadsgrejerna men som nu fick göra tjänst. Jag trädde in sladden baktill i mössan och hade Karlssons klister på kontaktens plana runda del och tryckte dit mössan. Sedan knöt jag ihop kabeln så det skulle gå att hänga runt halsen på gossen och här ser ni resultatet av det idoga arbetet.

Det var lite roligare att utforma en personlig hyllning till den blivande lysmasken som med hjälp av bra betyg och ett trevligt sätt i måndags började som lärling på en stor elfirma här i stan. Jag är så stolt över den killen. Han har drömmar och mål framåt i livet. Precis som det ska vara men man ska bara inte ha för bråttom. Men det var nog så när man var ung och ibland glömmer man det nu när man ”gamlas”. Numera tar man en dag i taget och känner vardagslycka över sakerna i det dagliga livet och i vardagen. Men heja heja L som är världens finaste och bästa kille. Sluta aldrig drömma och sluta aldrig se framåt men ta det lugnt för allt behöver inte komma på en gång utan sakta men säkert.

För evigheter sedan var jag på fotvandring och då passerade jag Munktellmuseet och där utanför träffade jag en gammal arbetskamrat som jobbar i receptionen. Jag hängde med in och tog en kopp kaffe och snackade lite. Chefen för museet är också en arbetskamrat som jag haft på Volvo och hon passade på att göra lite reklam för stället. Hon är en otroligt karismatisk och härlig person med en fantastisk utstrålning. Hon är norska och jag brukar skoja med henne och säga att hon är vår norska fräsetuss (skoj för katt) och då skrattar hon så gott. Jag gillar tjejer som vågar ta plats och visa med hela handen när det behövs. Hon är också skådis i amatörgänget här i stan. Jag brukar ju aldrig visa upp varken namn eller ansikten på människor här i min blogg så nu blir det premiär för det. Hon har varit så mycket i tidningar och ställer upp på intervjuer och spex så hon är ok med att synas även här. Här poserar hon i det största hjulet för en av Volvos maskiner och det ska tilläggas att hon inte på något sätt är kortväxt. Så mina damer och herrar låt mig presentera Jannike, chef för Munktellmuséet.

Har ni vägarna förbi så titta gärna in det finns något för alla. Det finns en hel del för mindre barn och så finns det simulatorer man kan köra plus att man får klättra runt och upp på maskiner av alla de slag. Barn brukar gilla det. Både stora och små barn. De stora barnen utgörs ofta av medelålders och äldre män med en kärlek till fantastiska maskiner. Heja alla stora och små barn som har så mycket glädje och leklust! F ö så drivs museet mycket på frivillig basis. Det är pensionister som är där och skruvar och putsar och joxar av hjärtans lust. Hoppas jag med detta inte kränkt någon. Då får ni säga till.

Nu har jag nästan kommit till sista posten på en av lapparna så jag fortsätter väl i galenskaperna och visar en blå JollyJacket som är klar och ligger i välgörenhetslådan och väntar på att få komma och värma någon liten kropp.

Jag gillar verkligen att virka JJ för det är bara att veva på och det går fort som sjutton. Här har jag dessutom varit väldigt ambitiös och satt dit både knapp och knytband. Ungefär som Gunnar Sträng som hade både hängslen och livrem. Man ska känna sig säker det är bäst. Eller det kanske är lite som jag brukar säga (något vanvördigt då) att man hänger med så länge Gud vill och hängslena håller. Hmmm…… ja nu är det nog dags att inte utveckla dessa tankegångar längre.

Sista posten på den här lappen handlar om…..tadaaaaaa……postnord och de fantastiska miniatyrfacken. Efter att vid ett flertal tillfällen kommit ut för att hämta post och det sett ut så här vi facket

så har jag skapat en rutin att jag går ut och tittar till facken mot kvällningen om det är dåligt väder för att det inte ska regna in om inte postiljonen pallat med att se till så att luckorna stängs ordentligt. Jag blir så trött på slarv och att det ska vara så svårt att göra det där lilla extra, stänga luckan efter sig. Så där jag då fick jag avbörda mig den lilla irritationen och skutta över till en annan lapp och avsluta dagens inlägg med något positivt.

Jag hade en kompis här på besök. Vi har varit arbetskamrater på Volvo men han flyttade till Finland med sin fru och sin familj. Någon gång per år kommer han och hälsar på mig och då har han med sig sina killar och det är så himla kul att se hur dom växer och utvecklas. Min kompis heter J men av mig blir han givetvis kallad Mumin och i hans värld heter jag Pippi. Han är en jätte. Stor. Stark som en björn. Det visade han när han bar ner en gammal tv som stått bredvid trappen på övervåningen i väntan på att komma ner. Ni har väl kanske läst om mina olika teorier om hur jag skulle kunna få ner den för egen maskin. Dessa teorier blev ju tack och lov skrinlagda för annars har det nog gått åt pisens möse (åt häcklefjäll snällt uttryckt). Nu frågade den här finske jätten om det var något han kunde hjälpa mig med när han ändå var här och då tog jag tillfället i akt och sa att jo om han kunde hjälpa mig att få ner tvn så skulle jag bli glad men den är tung som bly.

Den finske hjälten Mumin tog tvn under armen och bar ner den!

Några veckor efter att den stått så snyggt parkerad på mattan i hallen f v b tippen så kom dottern och hennes kille samt en kompis till dom som enligt dottern ”är så stark så han kan lyfta en ko”. De tre skulle hjälpa mig få iväg en garderob, en fåtölj och tvskrället och lite annat smått och gott till tippen. Båda killarna hjälptes åt att bära ut tvn och konstaterade att den var för jä**a tung och då tänkte jag på Mumin som tog den under armen och bar ner för trapporna lätt som en plätt. Jösses! Men jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått med att forsla iväg onödiga saker från hemmet. Själv hade jag aldrig klarat det. Tillsammans är ju ett bra ord som vi alla vet.

Ja nu är det slut på det här inlägget som definitivt inte har haft någon röd tråd utan bara fått beta av de sista raderna på en av de rosa lapparna. Jag inser att jag kommer aldrig att komma ifatt och i fas med bilder och skrift men det kanske inte är så viktigt egentligen. Huvudsaken att man har något som man vill dela med sig av och förmedla.

Nu drar det mot hösten och man märker redan att det är mörkare om kvällarna. Det har ju varit väldigt varmt här hos mig en längre tid. Över trettio grader är nästan mer än man mäktar med men nu blir det lite svalare och att det går ner under tjugo grader på nätterna gör ju att man sover bättre. Nu ligger ju värmen kvar i tegelväggen på min kortsida men strunt samma. Det blir svalare och det gillar jag.

Jag hoppas ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni alla fortfarande är försiktiga och rädda om er. För det är ju som jag skrivit förut att vi har ju så himla mycket som vi vill göra framledes.

Jag hoppas ni har en riktigt fin måndag ……med eller utan finska jättar och kaoslappar

Att golfa eller inte golfa

Min vän T ringde och frågade om jag ville hänga med till Västerås och bland annat besöka en golfbutik. Så klart jag ville. Vi hade som vanligt jättekul i bilen på vägen dit och när vi kom fram så var vi tidiga så butiken hade inte öppnat. Det var ju hett som själva voj voj och hela parkeringen var tom. Jag steg ur för att försöka gå i skugga och då såg jag något som var så himla kul. Min kompis backade in på en plats men sedan blev det till att ändra position två gånger och inte förrän då var min chaufför helt nöjd med placeringen i sin egen lilla ruta. Så jädra roligt. Om jag hade kört hade jag nog inte brytt mig om var i rutan jag hamnade eller om jag ens hamnade i en ruta eftersom det inte fanns en enda bil till i sikte. Tur att inte alla är som jag tänker jag så här efteråt för det hade ju kunnat vara så att en golfbutik drar gigantiskt många kunder direkt när de öppnar sina dörrar. Som tur är så är min kompis en vän av ordning och det gillar jag. Själv är jag ju lite sladdrigare i kanterna om man så säger. I alla fall ibland.

Jag har ju aldrig i hela mitt liv varit inne i en golfbutik och var nog ganska storögd när jag travade in där. Kors i hela friden inte visste jag att det fanns så ända in i baljan många olika golfskor. Det var ju hur många långa hyllor som helst där skor stod uppradade. Allting, både skor och kläder var för mig väldans dyrt men jag fick i alla fall se kjolar med byxor under. Eller trosor med kjol över. Eller vad heter det? Ni vet sådana där små vippiga saker som tennistjejer brukar ha. Dagens lärdom var att det var ett allt-i-ett-plagg. Man lär sig något nytt varje dag.

Min kompis gick runt och tittade och letade efter ett speciellt plagg. Jag lommade storögt runt för egen maskin och blev själaglad när jag fick se att dom hade gosedjur i den här mysko butiken. Glad i hågen gick jag dit och det var så gulliga djur. Se själva.

Jag blev jätteglad och tjoade till min kompis att nu hittade jag något som jag förstod mig på i alla fall. Gosedjur! T började gapskratta och kom fram och förklarade att det var minsann inte några gosedjur utan något som golfspelare trädde på sina klubbor. Jag trodde att hon skojade men det gjorde hon inte. Jösses! Om vuxna golfare klär på sina golfklubbor sådana här mysgosedjur så behöver jag inte skämmas för att jag har tjocka Gottfrid och lille vift (f d Zlatan) i min säng.

Tilläggas kan att hela golfvärlden med allt vad det innebär ska vara glada och överlyckliga över att jag hållit mig borta från den sporten (också) i alla år med tanke på att jag har bollsinne som en badanka. Jag är ju t o m sämst i minigolf de gånger jag i stort sett blivit tvingad att delta. Det är inte riktigt min grej.

Joooo, en gång var jag jättebäst på minigolf här nere i stadsparken. Det var för många år sedan när jag var där och skulle lira med en som var en ”speciell” vän. Bibbi Noll Koll AB hade inte ens en susning om var man skulle börja så jag skulle visa killen hur det skulle gå till och för första gången i världshistorien så prickade jag det lilla lilla pyttehålet och bollen försvann. Vi gick för att se vart den hamnat men den var borta. Då kom det fram en liten farbror och sa att det där var nog inte så bra för jag hade börjat på sista banan och då var spelet slut när bollen gick i mål. Jahaja, det var bara att traska in till killarna på fiket och be att få tillbaka bollen för jag hade börjat i fel ände. Dom såg så glada ut så jag tänkte att då har jag i alla fall glatt några idag och det är ok. Jag fick min boll och gick ut igen. Vi lirade lite på vårt eget sätt och när vi nästan var klara klappade min golfkompis till bollen så ända in i nordens ordentligt så den for ut i ån. Då var det slut och det var lika bra. Vi petade in min boll i det lilla hålet på sista banan och lämnade in klubborna och meddelade att tyvärr fattas det en boll för den ligger i …..mummel mummel. Jag ville ju inte riktigt erkänna att bollskrället hamnat i ån för vi hade befunnit oss utanför banorna men den hemlisen blev inte långvarig för min golfkompis flinade upp sig och meddelade att: fifan bollen i sjön.

Nåja en som var väldans glad över dagen upplevelser var min golfkompis som utbrast: Fifan morsan, bollen i sjön…….och så gapskrattade han. Kompisar och föräldrar fick sedan del av den upplevelsen många gånger under den helgen. När vi sedan såg den Ofrivillige golfaren och en häst åt upp en golfboll då var det färdigt igen. Han tog i så det ekade i biosalongen – fifan morsan, hästen åt bollen och så skrattade han så han höll på att smälla av. Den händelsen och den när han slog ett rallarslag och fick ut sin egen golfboll i ån stod högt i kurs som nöje för den här härliga, rolig killen. Så nog kan golf i olika former vara roande.

Nu är det sluttampen på juli och vi närmar oss sista sommarmånaden med stormsteg. Så fort tiden går. Saker som jag borde ha gjort i våras har inte blivit gjorda men jag tror att det kommer att ordna sig ändå. Man gör så gott man kan och ibland når man inte riktigt ända fram men vetskapen om att man ändå har försökt räcker. Man måste vara lite snäll emot sig själv för man mattas ju vartefter åren går.

Jag förstod mig inte riktigt på det här med golfgosedjuren men idag har jag i alla fall beställt tio stycken fabler björn från IKEA. Det är gosedjur som jag förstår mig på så nu blir det kul att klä på några av dem de redan färdiga klänningar jag har liggande här hemma. Jag har inte riktigt bestämt vart de första tio som sitter i soffan här ska hamna men det löser sig. De kommer vart de än hamnar att få goda hem och många kramar. Det är det viktigaste. Innan jag avslutar det här inlägget så vill jag bjuda på en hel häck av vilt växande luktärter.

Jag hoppas att ni alla har en härlig fredag……med eller utan golfbollar på fel ställen.

Nu är det hett om öronen

Jisses vilken värme. Det är över trettio grader och jag har inte stuckit ut nosen sedan klockan var åtta i morse. Då satt jag ute på altanen på baksidan och det var lagoma 19 grader. Så för första gången den här sommaren åt jag min frukost ute. Jag gillar inte att äta ute annars för jag får ju spader om det kommer en geting eller två. Nu var det dock 24 grader inomhus och 19 på baksidan så då var det lätt att strunta i eventuella getingar och ta kaffe, macka och tidningar ut i svalkan.

Apropå getingar. Dom skrämde sk*ten ur mig i våras när dom hotade med att det skulle bli getingsommar. Det blidde visst inte det. Jag har fått in en enda geting under sommaren hittills och den fick jag iväg ut med lite idogt viftande med flugsmällan samt en hel del mycket väl valda ord. Han gav upp och tog samma väg ut som han tog in. Jag ska väl kanske inte stödda upp mig för mycket för än är det ju sommar och dom hinner nog hitta mig. Om dom prompt vill.

Nu är det i alla fall hett, inte bara om öronen utan om hela Karlsson. Jag har ju väldans svårt med värmen men jag tror jag klarar mig finfint idag faktiskt. Jag har vidtagit åtgärder för överlevnaden i god tid så här finns det resurser. Kylskåpet, frysen och badkaret är mina bästa vänner vid värmeböljor.

Frysen är välförsedd med Piggelinglassar och isbitar och i kylen ligger två vattenmeloner och så har jag som vanligt blöta handdukar i plastpåsar i kylen och när det blir riktigt besvärligt ligger det även en och annan blöt klänning i en plastpåse. Handduken är jätteskön att lägga om halsen för det blir skönt för huvudet och klänningen tar jag på mig och den är så jädrans kall så tänderna klapprar nästan men oj så skönt jag tycker att det är. Då kyler jag ner kroppen lite fort och jag låter klänningen torka på kroppen. Det brukar gå ganska fort faktiskt. Annars är ju badkaret till hälften fyllt med kallt vatten toppen att gå och doppa sig i med jämna mellanrum. Jag gillar det.

Istället för att gå och köpa dyrt te på tetra så kokar jag en väldans massa te och ställer in i kylen när det har svalnat.

Det är himla gott att dricka när det är varmt. Annars är det väl mest vatten som gäller.

En annan sorts värme håller dom ju på med här hemma på min gata i stan. De byter ut fjärrvärmerör. När jag skulle iväg till affären en dag så såg jag hur en lastare drog iväg med de gigantiska rören som var inbäddade i gammal cement. Vart han gjorde av hela fadderasket har jag inte en susning om men han drog alltihop efter gatan med viss möda.

Som vanligt var jag så trög och seg med att få upp min kamera så det hann ju nästan försvinna bakom häckar och träd. Men ni ser på ett ungefär hur det såg ut.

När vi ändå är inne på fjärrvärme och lite väder och närmiljö så såg jag den här finfina lådhojen en dag när jag var ute och flaxade omkring. Det är tydligen något som en del inom kommunen använder. Det var en karl som höll på att göra snyggt och få bort ogräs längs kanten mot ån och han hade parkerat den här vid sidan om. Jag tyckte den var himla fin och jag blev faktiskt lite extra glad att se den. Tillbaka till det enkla kändes det som. Det blev nästan lite nostalgi för jag kom att tänka på pappas kompis som alltid körde flakmoppe och andra som byggde lådor på sina flakmoppar och de såg ju nästan ut som den här fast hemmabyggda då.

Jag hoppas ni har det bra och att ni inte har det alltför svårt med värmen. Förr när det var varmt som själva vojvoj så åkte man och badade. Det har jag inte gjort på många herrans år. Jag som egentligen älskar att bada och ligga i blöt. Jag har ju dykcertifikat också men det är också många år sedan jag dök. Undrar varför man slutar med saker som man egentligen älskar att göra. Hmmm……..jag får fundera på det. Ja detta var allt för idag och jag laddar för att gå ut i solen och titta om posten har kommit. Numera kan man ju inte bara öppna ytterdörren och lyfta på postlådelocket utan nu ska man ju ut och runt hörnet till garagen men det går ju det också men jag tänker inte stanna kvar och sola mig precis utan jag far nog ut och in igen som en oljad blixt eller förmodligen mer likt en trimmad köttbulle.

Jag hoppas ni alla har det bra …………med eller utan iste och lådhojar

Midsommarafton

Istället för att ta av blommorna och sätta dem på bordet i en vas så låter jag dem stå kvar ute i lugn och ro. Till höger om den här flocken av blommor så har jag två kaprifoler och framför dessa växer det en hel tjock rad med prästkragar. Gräsmattan blir således inte helt klippt utan både gräset och blommorna får stå ifred på sina ”öar”.

I slutet på nittonhundratalet och i början på tjugohundratalet då mannen och jag fortfarande åkte ofta till Västerås så stannade vi alltid och jag plockade med mig en stor bukett blommor att ta med till pappa och mamma. Då fanns det massor av olika vilda blomster efter vägen. Numera finns det inte samma stora urval och det känns tråkigt. Undrar vad det beror på. Egentligen.

Som barn när vi bodde i sommarstugan så samlade alla barn och vuxna in blommor och grönt och klädde en stor midsommarstång med. Då fanns det ju kohagar runt omkring och där fanns det blomster om inte kossorna hade hunnit först. Vissa blommor åt dom inte så dom snodde vi direkt. Även utanför kohagarna växte det härliga blommor.

För damer/tanter/kvinnor/flickor som vill samla in sju sorters blommor att lägga under kudden för att drömma om sin tillkommande kan det bli knixigt att få ihop just sju olika. Det kanske går lika bra med sju sorters kakor. Blir väl lite knöligare under kudden men vad gör man inte för midsommarmagin. Nej skämt åsido, midsommar är kanske den finaste helgen vi har här i Sverige där hela familjen kan delta och skutta omkring och leka små grodorna tillsammans med sina barn, göra fina blomsterkransar, äta gott och tillsammans låta dagen gå i glädjens tecken. Frisk luft får man på köpet.

Jag minns midsommaraftnar där regnet stått som spön i backen men pappa och mamma och jag gick lika förbaskat med i midsommartåget och dansade klafsande ringdanser i gummistövlar på en genomsur gräsmatta. Enda skillnaden mot en solig dag var att pappa och mamma inte satt på en filt på gräsmattan utan hade med sig var sin fällstol. Trots detta var det en speciell dag och den var oftast lättsam och glädjefylld. Jag önskar att alla, precis vartenda barn får en härlig glad och lättsam midsommarafton. En trygg och glad dag där man får låta skuttet i benen föra en runt i en härlig ringdans.

Jag ska inte förta dagens glädje med att skriva om de barn som bor med sina mammor på kvinnojourer och de barn som bor i hem som inte är trygga. Alla barn som inte känner sig älskade och sedda. Jag ska inte skriva om dem nu men dessa barn finns mitt ibland oss och det sitter som en tagg i hjärtat för alla barn borde få vara trygga och älskade. Detta var bara en liten påminnelse om att där det finns sol finns det även skugga.

Vi ska dock hålla kvar vid det glada för solen skiner och det finns tusentals små grodor som väntar på att bli dansade. Glad blir jag av den här ljuvliga pälsbollen som har adopterat en vän till mig och hennes familj. Det är ju så det är förstår ni att vi tror att det är vi som äger kattorna men i själva verket är det precis tvärt om. Vi är ju deras lydiga slavar som förser dem med mat och kärlek.

Så nu önskar jag och den ljuvliga pälsbollen er alla en riktigt fin midsommarafton men var försiktiga och försök att hålla lite avstånd i alla fall. Jag kommer att inta samma avslappnade stil som pälsbollen under senare delen av eftermiddagen. Man får lov att ta det lugnt i värmen. Kom ihåg att dricka ordentligt nu när det är extra varmt. Midsommarkram från oss två.

I en enda röra

kommer väl det här inlägget. Det blir lite av ditten och lita av datten och så kanske en liten fläkt av annat som ligger mitt emellan.

Jag har några färdiga plagg som jag fotat innan jag stuvat ner dem i den nu nästan proppfulla välgörenhetslådan. Den har ju blivit full på nolltid eftersom jag stuvade ner två filtar i den också. Kanske dags att snart skicka iväg dessa så jag får plats med det ”småtta”. Här kommer i alla fall det som jag lyckats trycka ner i lådan. De tre mössorna på översta bilden är gjorda i mosstickning. Jag tycker det blir jättefint men eftersom jag inte är fena på att få till det med att minska för kullen så stickar jag slätstickning där. Så ett par varv innan jag ska börja göra avmaskningarna så sätter jag full fart med slätstickningen. Garnet till dessa tre är marino soft.

Mössan och Jolly Jacket på bild två är gjorda i lite tjockare garn som jag fått från min vän C.

Yemenvästen och de tre mössorna på bild tre är stickade i garnet marino soft.

Det känns som om jag aldrig kommer riktigt ifatt med att lägga ut bilder och berätta. Kanske är det för att jag bloggar allt mer sällan numera. Den 22 juli har jag bloggat i tio år. Jösses, det är bra länge det. Inte undra på att man mattas lite men än hänger jag med. Men nog har inläggen förändrats över tid.

Vet ni hur mycket det går i ett Kelloggspaket? Jag kan väl inte precis påstå att jag själv funderat så mycket på just den saken så när det dyker upp ett sådant här paket från Rångedalas prärie då blir jag varse det på direkten och nu ska jag visa er också så ni vet.

Böcker, garn, dubbelnougat, ett fint kort, disktrasor med hjärtan, ett vackert handarbetat kort och en jättefin änglamugg. Ett urklipp med bilder och info om mössorna som vi skickade till Panzisjukhuset låg också med i paketet. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket min vän C lyckas proppa i sina paket. Det är millimeterpassning och det är julafton när paketen kommer farande. Det mesta går ju vidare. Garnet stickas och skickas och böckerna blir lästa och går vidare till nya läsare. Godiset och muggen kan ju någon försöka ta ifrån mig *morrar*. Disktrasan ligger hos sina traskompisar och väntar på sin tur och några av böckerna har redan fått nya hem. Tack rara C för det fina Kelloggspaketet.

Här kommer en bild från ett väldans bra tag sedan. Jag fick en lyxgottispåse av min dotter. Eftersom minnet slirar så kommer jag inte ihåg varför jag fick den men huvudsaken var ju att jag fick den och njöt av varenda grej som låg i den. Som ni ser så var det på vippen att jag missat att ta kort på gåvan. Det kan man tydligt se på att ostbågspåsen är uppklippt. En timme till så hade den varit tom. Frusen mango är så himla gott att ha i frysen när man blir sötsugen. Tack snälla S för allt det gotta. Jag är dock något lite osäker på var i kostcirkeln det här hör hemma. Tror det tillhör basfödan, livets goda. Det som gör att man tycker att livet inte är så pjåkigt i alla fall. Det måste väl vara jätteviktigt att få njuta också. Det är inte alls så som Werner och Werner uttryckte sig……”det går lika bra med selleri”. I helsicke heller då kan jag lika gärna gå ut på gräsmattan och beta. Huvva!

Jag tuffar ju på med mina nallekläder och idag är det dags att lägga upp för en lila väst åt en nallekille som sitter i soffan och väntar. Det är ju F1 race från Montreal i afton och då går stickorna varma. Den här nallentjejen har fått en rödvit klänning. Det ska väl till en kant med pälsgarn senare innan den reser iväg. Av ett nystan blått garn blev det en stor mössa och en hel mormorsruta och en påbörjad. Det gäller att använda varenda trådände.

Ja mina vänner, dagarna rusar förbi. Ibland utan att jag tycker att jag hinner med. Jag försöker ju vara ute och röra på mig för att träna mina ben. Jag är så trött på mina förbaskade ben men är på samma gång överlycklig över att jag kan gå igen även om det vissa dagar är lite skakigt. Det är nog något jag får leva med tror jag. Förresten så har jag sprungit färdigt i min dar. Man har stressat och farit som ett torrt skinn mellan både två och tre jobb samtidigt så nu är det slut med att ha gasen i botten. Det jag vill göra hinner jag ändå. Var sak har sin tid och är det så att man missar en buss så kommer det en ny om en liten stund. Man har tid att ta saker med ro, att vänta lugnt och låta bli att jaga upp sig.

En vän i välgörenhetskedjan skrev något så bra till mig för ett bra tag sedan och det stämmer så bra in på hur jag numera sköter mitt liv……..”först gör jag det jag vill och sedan gör jag det jag måste”. Är inte det ett härligt uttryck. Det är nog lite så man behöver göra för att orka med det man tycker är urtråkigt som att damma och dammsuga eller vad tror ni. Det finns inte många måsten kvar i mitt liv numera. Jo, jag måste äta, dricka, sova, betala skatt och räkningar. Det är saker man absolut måste men i övrigt tycker jag att det är skönt att ”gamlas” för måstena rinner av en som vatten på en gås bara man låter dem göra det. Jag förstår ju att detta inte funkar för yngre som är mitt i livet och har mycket att styra upp men även då behöver man bromsa in och stanna upp, dra några djupa andetag, blunda och bli stilla en stund. Vi ska ju hålla länge så vi måste hushålla med oss själva lite.

Jag hoppas ni alla har en lugn, solig, härlig söndag……..med eller utan spännande paket

Nationaldag och boktips

De sista vackra blommorna från buketten jag fick av min dotter på Mors Dag och så en nybakad blåbärskaka och vackra somriga servetter. Det blev lagom nationaldagsfirande i det Karlssonska residenset. Jag promenerade iväg tidigt och köpte flytande margarin för jag fick helt plötsligt lust att baka för jag hade rotat runt i frysen och då hittat blåbär i en plastburk. Det kändes lite som att det var absolut dags att göra av med dessa för det kommer ju snart nya. Jag brukar ju köpa ett par liter av en thailändsk kvinna som plockar i skogarna här runtomkring. Förr har jag alltid plockat själv men det är bra många år sedan det härliga nöjet försvann för min del och då är det ju en himlans tur att det finns andra som kan kravla omkring i skog och mark och förse oss andra med bär.

Jag gjorde två rabarberpajer också. En stor och så en mindre som den på bilden ovan. Givetvis gjorde jag inte bara en blåbärskaka utan två små och en stor. En gav jag bort till mina grannar för det ska ju vara lite extra mysigt när det är nationaldag och resten hamnade i frysen men inte hunnan kom jag ihåg att ta kort på hela rasket innan. Nääää, det glömde jag så den här ensamma lilla kakan får representera dagens arbete för min del.

Böckerna jag vill tipsa om är Vibeke Olssons sex böcker om Bricken. Vibeke Olssons roman Sågverksungen tar oss med till Svartvik under senvåren 1879, när sågverken runt Sundsvall tystnar och kanonbåtarna kommer. Det är Bricken som berättar, Bricken Eriksson, född i Kalvträsk, snart elva år, ströflicka, kasernbo, sågverksunge, strejkare.

Så presenteras Bricken i den första boken och sedan följs denna bok av Bricken på Svartvik, Sågspån och eld, Amerikauret och Glödens färger och så den allra sista boken som heter Som ett träd i skogen.

I som ett träd i skogen fyller Bricken 50 år så man har fått följa henne och hennes familjs öden och umbäranden men även glädje sedan hon var tio år.

Den nu 50-åriga Bricken har ett så underbart uttryck för att bli äldre. Hon skriver ” Jag gamlas, som folk gör; och det brådskar att berätta för ungarna. Så fort jag får tillfälle berättar jag för ungarna om gamla tider”.

Jag gamlas……är inte det ett alldeles underbart fint uttryck. Det sättet att uttrycka åldrandet passar för mig. Det låter fint och helt ok att bli äldre. Själv är jag väldigt avundsjuk på Bricken som har barn och barnbarn att berätta om gamla tider för. När jag var barn och ung ville jag så gärna att min familj skulle berätta för mig men det gjorde de inte. Jag fick aldrig veta och nu är det för sent.

Är du intresserad och har tid och lust att läsa om hur det var i Sverige i gammal tid så kan jag varmt rekommendera dessa böcker. Som kuriosa kan jag nämna att Vibeke Olsson är dotter till Jan Olof ”Jolo” Olsson.

När man läser de sex böckerna om Bricken eller de fem böckerna i Fogelströms Stockholmssvit då inser man hur himla bra man har det i Sverige idag. Det blir en påminnelse om alla dem som levt före oss.

Så här beskrivs boken:

Buddy är en snäll hund som inte vill något annat än att ta hand om sin tonårstruliga matte Clarity. Gång på gång måste han rädda henne ur olika knipor. När de en dag skiljs åt blir Buddy desperat – vem ska nu ta hand om Clarity?
Det här är en hjärtvärmande historia om hopp, kärlek och oändlig tillgivenhet. Är det verkligen vi människor som tar hand om våra husdjur, eller är det i själva verket husdjuren som tar hand om oss?

Ja du milde tid. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här lilla ljuvliga boken. Den är en underbar och gripande bok om kärlek och tillgivenhet och reinkarnation. Buddy återföds med nytt namn och ny hundras och genom kringelkrokar återser och återfår han sin älskade Clarity som han letar efter i det här livet. Detta sker två gånger och jag tror aldrig jag gråtit så mycket när jag läst en bok. Den är så proppfull av kärlek, omsorg, trofasthet och längtan så jag blir tårögd när jag skriver om den.

Jag lämnade den vidare till min vän G och hon smsade ”nu har jag gråtit färdigt men vilken underbar bok” till mig när hon läst ut den. Får du möjlighet så läs den, njut av den men se till att ha rejält med pappersnäsdukar till hands för det kan inte bara vara jag som gråter lilleSkutt-tårar när man läser den.

Jag skriver ju inte om politik men ibland önskar jag att världen och dess ledare kunde lyssna på de små barnen som ju också fiffilurar efter att ha hört en del. I ICA-kuriren har en gammelfarmor lagt ut vad hennes barnbarnsbarn som är 4 år funderat ut vad gäller kriget i Ukraina:

”Polisen ska gå in i landet och be folk att sluta skjuta. Sen ska Putin säga förlåt och alla ska bli glada och leka kurragömma”.

Tänk om det bara kunde vara så enkelt och tänk om just den här lilla killen kunde få bestämma. Bara en enda dag. Det skulle räcka.

Jag hoppas ni alla har haft en riktigt bra nationaldag hur ni än valt att tillbringa den. Eftersom jag började med att visa upp de två blommor som var kvar av min vackra MorsDags-bukett så av slutar jag med en bild på hur buketten såg ut när jag fick den.

Nu ska jag fortsätta gamla mig för jag gillar det. Jag hoppas ni alla trivs med er själva och just den ålder ni befinner er i. Fortsätt att vara försiktiga och var rädda om er så får vi alla gamlas när det är dags för det.

Ha en riktigt fin avslutning på nationaldagen….. med eller utan blommor och servetter

Nu är det slut mellan min postlåda och Postnord

Det gör ju egentligen ingenting för det var många år sedan posteriverksamheten via PN fungerade. Jag har ofta fått andras post så egentligen borde jag få en liten dusör från PN för att jag gör deras jobb men det är väl inte att tänka sig. Dock tänkte jag visa lite av vad som dykt upp i min gamla skruttiga postlåda som ser ut så här:

Jag kan ju i o f sig förstå att det som brevbärare inte känns särskilt skojsigt att behöva använda sig av den här lådan som rent ut sagt är skitful och dessutom har en dekal som säger ” Ingen reklam tack och helst inga räkningar heller”. För egen del har ju inte lådskrället varit i toppform de sista tio åren för det har läckt in regnvatten så ibland har man fått torka posten innan man öppnar kuverten.

Men, i den här lådan har det hamnat olika sorters mysiga och glada saker i alla fall. Vardagslyckesaker kan man säga. Se här:

Fröknäcke från en bussig granne som fått lite hjälp med ditten och datten. Gott var det och paketet passade jättebra i min postlåda. Sådan post tar jag gärna mer av.

En stickbeskrivning och ett garnprov från en härlig Värmlandsvän som också skickade med några vykort. Jag gör ju faktiskt av med en del vykort och tycker det är jättekul att ha en bunt hemma att välja ifrån. Jag tror faktiskt att andra blir lika glada som jag blir när jag får ”riktig” post i form av hälsningar och glada tillrop. Jag lägger alltid med ett vykort med hälsningar och lite omtanke när jag skickar välgörenhetspaket till höger och vänster. Tack raraste S för allt detta. Jag blir lite full i skratt när jag tänker på dig S och dina egna och din makes brottningsmatcher med med er postlåda. Ibland är postiljonerna så hjälpsamma så de faktiskt tar med sig lite större paket och knör ner i lådan. Dina berättelser om hur ni nästan inte lyckats få ur paketen igen utan hjälp av dynamit har jag fnissat åt många gånger. Sådana postiljoner har vi inte här för då får vi direkt en avi och så får vi hämta själva. Fast jag gillar dom här som försöker göra det där lilla extra……även om postlådeinnehavarna blir tvungna att visa muskelspelet å det vådligaste för att få ut och loss sitt paket.

En påse spröda syltkakor låg i lådan en dag när jag kom hem. Ingen lapp om vem som lagt dem där men det behövdes inte för dom var goda ändå. Men som tur var så visade det sig sedan att det var barnbarnet som haft vägarna förbi och då tagit med sig en påse kakor. Jag trodde ju att det var han som bakat dem men han skrev tillbaka att det var det inte utan mamma hade bakat och han var bara bud. Sedan hörde dottern av sig och jag fick förhållningsorder om att jag skulle dela med mig till mina grannar och inte smocka i mig hela rasket själv. Hon känner sin lus på gången som man sade förr men där var dottern ute i sista minuten kan jag säga. Jag hade haft tassen nere i påsen åtskilliga gånger för ni vet ju själva hur precis lagom stora och hur ljuvligt spröda dessa små kakor är. Glufs……så är dom slut och man ska bara ta en till. Nu hann hon fram med förmaningarna innan det var slut i påsen och jag delade med mig till mina grannar med hälsning från bakerskan. Tack för smarriga kakor S.

Jag har fått så mycket gott och smarrigt i postlådan må ni tro. Räkbakelser och andra bitar av smörgåstårta och ibland frukostmackor. Tyvärr hinner jag inte alltid ta kort på smarret för jag kommer inte ihåg att ta fram kameran förrän det är för sent. Vem fasen vill se en halväten macka eller smörgåstårtsbit. Ibland är man snabb. Den gamla postlådan har verkligen fått jobba. Locket har öppnats och stängts lika ofta som min kylskåpsdörr (som har svängdörr som på gamla salooner) så jag undrar inte på att den har blivit utsliten och börjat läcka.

Här fick jag ett jättefint paket som kom fram ordentligt och det är jag glad för men att det dök upp beror nog på att killen ringde på och överlämnade paketet personligen. Det var ett paket från den kvinnliga symaskinvirtuosen i Hålanda:

Jag hade hört av mig till I för att fråga om hon sydde nallebyxor för jag har inte lyckats sticka eller virka några som ens liknar ett par byxor. Jodå hon sydde nallebrallor och här kom det ett helt gäng med fina byxor. Nallar och taxar fick jag också och de är redan ivägskickade. Dels till damen som skänkte så mycket tyg tidigare och hon skulle ge till barnbarnet och resten gick iväg till Ukrainska gränsen och Röda Korset där. Garn fick jag också och det stora cookienystanet är redan använt. Det blev en Tony Irving-sjal som blev en omtankesjal till en vän nedåt i landet. I påsarna ligger det färgad ull i många färger och den kommer ifrån egna får alternativt grannens får i Hålanda. Med i påsen fanns också tråd som man binder om och så hänger man ullen i påskriset. Det kan man ha både ute och inne. Det är så fint när det vajar i vinden om det sitter i någon utebuske. Det låg med två påsar med små smycken som var jättefina och som jag lagt undan så länge. Men nu…….titta bara……vem har världens finaste vantar med penséer på? JAG har världens finaste penséetumvantar med mudd och fleecefoder. Jag älskar mina vantar. One of a kind. Precis som vi alla är. Inte lika någon annan. Tack snälla fina I för allt jag fick i paketet. Allt utom ullen och mina tumvantar går ju vidare till välgörenhet i olika former.

Postlådor och postbud är bra att ha till olika saker. Men nu blir det tjurigare med posteriverksamheten här. Om jag t ex köpt fyra nystan garn så har det paketet gått ner i min gamla sketna postlåda men inte i den nya. Då räcker det inte med att ta sig till närmaste postombud heller utan man måste hämta paketet hos stora posten som för mig är 45 minuters gångväg bort. I ur och skur. Buss dit från stan går en gång i timmen ungefär. Ja ja, det ordnar sig och de flesta jag känner väljer att ta Schenker eller annat transportbolag till sina inköp. Jag tar alltid Schenker för då vet jag att det kommer fram.

Ja nu har ni ju sett vad som kunde hamna i den gamla lådan och nu kan ni få se en bild på den nya ”lådan” och fundera på vad som kan tänkas få plats där.

Nåja, jag ska väl också berätta att den gamla lådan kommer att vara kvar hos alla för där ska morgontidningen komma som vanligt för dem som har den och andra postaktörer som t ex Bring ska lägga sin post i den gamla. Det här nya med smala postfack är enbart till för Postnord.

Så alla är hjärtligt välkomna att fortsätta lägga saker i min gamla ”lådda”. Allting emottages med största tacksamhet. Vardagslycka är att hitta olika saker i sin brevlåda. I nästa inlägg ska ni få se hur nallebrallorna tog sig ut.

Som avslutning så bjuder jag på en fin bild från en av mina promenader. Den är tagen nere vid bron på stadssidan. Jag som älskar gula blommor blir glad i hela Karlsson när jag får syn på sådant här.

Jag hoppas att ni alla bara får go och rolig post för det är ni värda. Ibland är förändringar bra och ibland inte men man får väl hänga med i svängarna så gott man kan och göra det bästa utav det. Min förhoppning är att om jag får något fint vykort eller ett rart brev från någon en regnig dag så ska jag väl kunna lita på att det här nya postfacket inte läcker lika illa som min gamla postlåda utan att jag kan hämta in torr och fin post när ovädret är över. Tjohooooooooo!

Ni fortsätter väl att vara försiktiga och hålla lite avstånd och tvätta händerna. Det ska tydligen dyka upp en ny variant av covid nu i mitten på maj och jag föreslår att vi struntar i att skaffa oss den genom att var försiktiga. Snart är det sommar och varmt och vi kan skutta omkring lite friare och då gäller det att hålla sig frisk så man får vara med där.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……..med eller utan läckande postlådor.

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag