När man brottas med en tuija

När häckbuskar kolar av och man helt plötsligt har rak insyn från garageplan så känner jag att nä fy farao så här vill jag inte ha det. Jag vill ha ett lugnt och ombonat bo. Vad gör man då? Jo, man språkar med sin kompis A som tyckte det var en god idé att fräsa iväg och köpa sig en tuija. Han erbjöd skjuts men jag sa att jag tar med mig en stor IK*A-kasse som den kan ligga i som en vagga och så tar jag den på styret och går hem med den. Det funkade ju när jag köpte cypressen. Ok. Givetvis lade sig Orsa Kompani i det hela och det drog ut på tiden och en dag ringde A på och frågade om jag ville med till tippen och det ville jag för jag hade samlat ihop en stor hög med elskrot, wellpapp, färgburkar, metall och allt möjligt annat. Bakluckan blev full. Tur att han själv inte hade så himla mycket utan det fick plats i baksätet. Vanligtvis brukar jag bara lämna med om det är något lite jag har men nu var det så mycket så jag tyckte inte det kändes ok att bara dumpa det på honom som är så bussig.

Vi åkte till tippen och travade glatt mellan alla olika containrar. Jag gillar f ö hur bra uppmärkta de är så det är busenkelt att sortera. Vad jag inte gillade men som ingen kan göra något åt var att det blåste halv storm så det var fullt av stora sunkiga plastpåsar som for omkring som drakar i luften och man fick ducka ibland så man inte skulle få någon mitt i fejan. Lite läbbigt med tanke på var dom hade legat. Hujedamej!

Nåja, allt gick bra och när vi nöjda och glada satte oss i bilen så frågade A om det var något mer jag ville ha gjort när vi ändå var ute och for med bilen. Och vet ni, jag tror det är andra gången sedan pandemin som jag åker bil så det kändes lite lyxigt så jag slog till och frågade om vi kunde åka till växt- busk- och blombutiken och köpa hem den där tuijan som jag sett ut dagen innan så kunde jag lägga ner projektet att få hem den via plåtåsnan. Det tyckte kamrat A var en bra idé.

Väl i butiken så frågade A om den var stor så vi skulle ta en vagn eller om det räckte med en korg. Och där mina vänner var det som jag visade mig kaxig och övermodig och sa……äh vi tar en korg. Jag drog iväg med korgen och A travade bussigt efter och när vi kom fram till tuija-avdelningen så såg han lite fundersam ut när jag pekade ut vilken jag skulle ha. En svindyr tuija som med plastkrukan var längre än jag. -Och du tror den går ner i korgen?…….-Japp. Gjorde den det? Japp, men det stötte på andra problem sedan. Men vid mitt första försök att lyfta ur tuijan ur pallen den stod i tillsammans med andra så orkade jag bara lyfta den några centimeter. Jag tog i så jag höll på att spräcka livstycket men det hjälpte inte. Då försökte A men inte heller han lyckades få upp den. Han klämde sig in mellan pallarna som stod på rad och såg då att på baksidan av tuijan jag ville ha hade krukan från en annan stor tuija hakat i så vi hade alltså försökt lyfta två tuijor. Stora ena. När A lyckats dela på krukorna var det lättare att få krukan ur pallen och ner i korgen. Jag drog korgen och A gick och höll i stammen, vilket förmodligen inte hade behövts men kändes säkrast.

Väl framme vid kassan betalade jag och vi travade ut till bilen. Nu jädrar! Ja, nog blev det nu jädrar allt för den gick inte in i bakluckan för det satt en grej för som inte gick att ta bort i en handvändning. Jag som är ursnabb med idéer och lösningar när jag är i högform tyckte att jag kunde dra fram min stol och så kunde krukan stå på golvet i baksätet och man kunde luta tuijan över sätena. Det var nu det verkliga problemet infann sig.

Inte nog med att plantan var rejält tung och krukan jättestor, den ville inte släppa taget om korgen. Den satt bergfast. Vi slet, bröt och bände men krukan satt som berget. Nä vi skiter i det här sa jag och så tar vi med oss korgen hem och jag cyklar tillbaka med den i morgon. Är den hel ställer jag den bara och får vi lov att ha sönder den för att få ut krukan så går jag in och betalar för den. Det löser sig.

Löser sig och löser sig. Rejält svettiga brottades vi med tuijan för nu hade den ju helt plötsligt blivit ännu större och klumpigare i o m att den bosatt sig i korgen. Jag gick in från andra sidan och försökte vara behjälplig men egentligen var jag kanske tvärt om men jag var i alla fall glad, ivrig och redo att ta i. Den som fick ta i var A som lade ner projektet att försöka få in krukan på golvet. Han tog helt enkelt och placerade krukan på sätet och jag pallade upp med en verktygslåda och en braatthalåda på andra sätet och där fick tuijan ligga och ta igen sig medan A stängde dörren på sin sida och kom över på den andra sidan. Det såg väldigt snyggt ut men tuijan var för stor för bilen så vi drog ner fönstret och toppen fick sticka ut. Den vippade och vajade så glatt när vi trötta och svettiga men ändå ganska nöjda åkte hemåt.

Väl hemma drog jag vagnen som jag då var ganska glad över att ha faktiskt, runt garaget och in på min baksida och då kom A och hjälpte till för det är drygt att få något att rulla på mossa. Nu kunde vi titta lite närmare på hur vi skulle få ur kruka och tuija ur korgen och när det inte gick att bända ut sidorna på korgen så lade vi helt enkelt ner hela ekipaget och då kunde man trycka ihop kanterna lite på krukan och tänka sig, då lossnade den. Släpp fångarna loss det är våååår!

Jag fick hjälp med att baxa in den i busksnåret och där fick den stå tills jag mätt ut rätt plats för att slippa insyn rakt in i mitt kök.

När vi var klara fick A backa in bilen till min lilla veranda på framsidan för tänka sig, i min hall stod dammsugaren och bara väntade på att någon skulle vilja använda den. Jag brukar ju inte vara så väldigt intresserad av just den sysslan men idag kändes det helt ok. Jag dammsög baksätet och torkade av galonet i klädseln. Vilken jädra tur att jorden var torr och att växten inte blivit vattnad samma dag för då hade vi inte kunnat göra på det här sättet. Eller joooo, men då hade vi behövt ragga upp en sopsäck att slå om krukan och en bit upp. Ja ni ser jag är ju proppfull av bra ideér. Ibland.

Ni ser den till höger lite bakom cypressen och idag flyttade jag den till vänster en bra bit och så hamrade jag ner tre kinesiska ätpinnar för att jag sedan ska kunna rulla bort tuijan på den fjärde sidan för att gräva ur den utmätta platsen. Men se det blir inte idag det kan jag lova. Det ser för eländigt ut på den här bilden faktiskt men det blir bättre. Vintern var ju skapligt mild men den har gått hårt åt olika buskar här. Mina vinbärsbuskar som stått sedan 60-talet är på god väg att ge upp andan och mina grannars lika gamla rosenbuskar har dött. Det känns sorgligt men så är det ju ibland.

Nu är det till att spetta och gräva kvar och när det är gjort ska jag ta mig växtbutiken och köpa en tuija till men en som är hälften så stor för det räcker. Ibland när saker och ting krånglar till sig lite extra så känns det ju lite som att man aldrig vill be om hjälp igen men jag har världens bästa kompis för när vi var klara och var och en gått hem till sig så fick jag senare på kvällen ett sms där det stod att…..-om du ska köpa fler träd så säg bara till. Det var roligt med ett äventyr. Det var väl fint.

Ja nu undrar väl vän av ordning vad som hände med korgen. Jo se den tog kamrat A med sig för han skulle lämna in sin bil på en verkstad dagen efter och då åkte han förbi och lämnade korgen. Slutet gott allting gott!

Dessutom, jag inser så här i efterhand (vilket A insåg redan då han såg plantan första gången) att jag hade nog fått det väldigt besvärligt om jag ens försökt att få hem den på cykeln. Så vardagslycka är att ha bra kompisar och gott samarbete som löser problem lätt som en plätt (hmmmmm…..nåja).

Eftersom bilderna var lite mörka idag så ska ni få lite vackra gula tulpaner som avslutning. Maxi sålde buketter för 29:- och min bukett stod så fint i fjorton dagar. Ni får dela den med mig för det är ni värda som orkat igenom hela sidan.

Ha det så bra som ni bara kan och jag hoppas att ni är försiktiga och rädda om er för jag vill ju att ni ska fortsätta komma in hit till mig. Mys er och ha det gott och glöm inte att koppla av och vippa lite med tårna då och då.

Jag hoppas ni har en fin söndag……..med eller utan tuijabrottning

Skärtorsdag

Nu ska jag väl snart vara igång igen hoppas jag så jag mjukstartar lite genom att titta in här och önska er en fortsatt fin stilla vecka och en fin påskhelg sedan.

I år får jag sällskap till Blåkulla av den här ulliga gulliga påskkärringen som rest till mig från Värmland. Kommer jag bara upp på min kvast och lyckas snärja grannens svarta katt och få den med mig så ska väl den här resan gå av stapeln. Tack snälla S för mitt resesällskap. Extra plus för den eminenta tejpningen. Pinnen höll hela postresan och det är väl fantastiskt med tanke på hur brev och paket hanteras. Nu har hon fått vila men idag bär det av igen.

Jag fick skynda mig att ta kort på innehållet i nästa paket jag öppnade för det innehöll ju påskgodis i form av kycklingar. Då vill det till att man åtminstone kan låtsas att man har karaktär och ta fram kameran fortare än kvickt. Korgen och kycklingen har vännen B tillverkat och de står nu på mitt köksbord som årets påskpynt. Gulligt. Rart och one of a kind, som jag gillar så mycket. Tack för den rara Gullefjun och jag kan meddela att så snart kortet var taget så rök nog de flesta av pippisarna.

Nu tar jag resten av veckan till hjälp att bli ännu lite piggare och så tar jag nya tag nästa vecka. Nu gäller det att komma igång.

Jag önskar er alla en riktigt fin påsk hur ni än väljer att fira den. Jag får nöja mig med min förhoppningsvis uppfriskande kvastresa till Blåkulla för i övrigt får jag stanna hemma eftersom jag fortfarande bär smitta. Men det går ingen nöd på mig alls. Jag har allt jag behöver och ibland ramlar det in lite guldkant på tillvaron också. Vardagslycka.

Ha en härlig helg men var rädda om er allihop så ses vi här nästa vecka. Påskkram till er alla.

Från 0 till 100 eller rättare sagt…

från barmark till det här på bara ett par timmar

Hela garageuppfarten och gången mellan hus och bodar var snöfri. Jag hade lite snö kvar på vänstra sidan av gräsmattan dit inte solen når. Mitt största gnällobjekt var solen som obarmhärtigt lyste på mina skitiga vårfönster. Nu fick jag annat att lägga energin på kan jag säga. Jag brukar ju skotta alternativt sopa bort snön på framsidan åt både mig och mina närmaste grannar när det behövs och jag brukar säga att jag årstidsgymmar. Jag har ju aldrig varit på gym och tränat, vilket jag kanske borde gjort men när det är vinter så ger jag mig faktiskt ut i snösvängen med gott mod svingande både skovel och kvast. Jag gillar det och mår bara bra av att röra på mig och anstränga kroppen. Jag känner ju att jag inte har samma krafter som jag haft tidigare men likt en gammal fotbollspelare kan jag meddela att ”en gör så gött en kan”. Blir det så här mycket snö så tar jag även fram snösläden och kör med för den spar kroppen i o m att man inte behöver lyfta.

Vi har ju haft en väldig massa norrsken här nere hos oss för en tid sedan. De bilder jag sett härifrån var bara i grönt men jag ville ju också ha en bild på norrskenet så jag kunde visa barnbarnet. Jag for upp och ner i trappan och in och ut ur olika rum för att få chansen att se färgspelet. Men icke. Inte den allra minsta lilla grönt fick jag se på sörmlandshimlen. Som tur är har jag ju sett norrsken när jag var i Kiruna när jag var ung. Rosa, lila, gult, grönt, violett…..jag hoppas att barnbarnet någon gång tar sig långt norrut till vidderna, naturen och norrskenet. Det är fantastiskt. En tågresa mellan Kiruna och Narvik är också något som jag gjort och tänker tillbaka på. Givetvis med skräckblandad förtjusning för det stupade rakt ner till vattnet och när det svängde såg man hur långt tåget var och det kändes som om man åkte precis på kanten till avgrunden. Men vackert var det om jag lät bli att titta ner.

Jag som är höjdrädd får väl hålla mig på marken och gör jag det så finns det ju väldigt mycket fint att se även i knähöjd. När jag gick från stan en dag så gick jag förbi en av dessa urnor som kommunens utsmyckare fixat till. Dom är faktiskt helt suveräna på arrangemang av olika slag. Jag gillar ju hjärtan så jag är nöjd.

För att inte luras helt med rubriken så tar vi en titt på förra helgens stora nöje för mig. F1-premiären i Bahrain. Jag har ju en del åsikter om valet av länder man kör i men precis som med allt annat så handlar det ju om…….pengar och jag har ju valt att hålla bloggen så ren som möjligt från religion och politik så ibland får man bita ihop. Hur som, jag gillar fart och fläkt och här jädrar i min lilla låda går det verkligen från 0 – 100 på precis ingen tid alls.

Här har jag laddat med garn och stickor och lagt upp för att sticka en nalleklänning. Dessa små arbeten med korta varv är precis perfekta att ha till hands när man sitter med snoken i datorn. Fattas bara godis på den här bilden men man kan väl inte få allt här i världen. Åtminstone inte på samma gång så jag får vara nöjd med det jag har. Nu har jag 22 helger till under året att roa mig med fart, fläkt och småstickning. Det är nog bra att man har någon eller några intressen och hobbys att ägna sig åt. Jag tycker ju om att läsa, lösa korsord, sticka, virka och så F1 förstås. Gillar också att titta på dokumentärer och är lite fjantigt förtjust i danska och engelska tv-serier.

Jag är tacksam för att jag kan fylla mina dagar med sådant jag tycker om. Oftast i alla fall. Jag blev ju väldigt ensam när mannen dog och jag inte orkade med omvärlden utan isolerade mig. Det är som jag brukar säga till min dotter när hon inte förstår sig på mig att ”jag gick sönder och det går inte att laga helt”. Jag är annorlunda nu mot vad jag varit men grunden är ju densamma. Jag har dock ändrat en del åsikter om vad som är viktigt här i livet. När jag sedan var redo att ta tag i världen utanför igen så kom ju pandemin och tryckte in mig i hallen igen och stängde dörren för jag tillhörde ju flera riskgrupper.

Men hörrni damer och herrar. Visst är det väl så att det egentligen inte är så stora konstigheter att man ändras under livet gång. Så är det nog för alla oavsett upplevelser. Det jag tyckte var kanonsnyggt, jätteroligt eller väldigt häftigt när jag var trettio eller fyrtio tycker jag inte alls är särskilt märkvärdigt idag. Ibland tycker jag t o m tvärt om. Jag tror det är sunt och friskt att ändras vartefter man gamlas för jag kan inte tänka mig att bita mig kvar i korkmattan och låtsas vara någon jag inte är. Man behöver ju inte bli en kuf eller någon slags mysko tant bara för att man kanske inte riktigt anammar allt som är modernt. Jag är inte på något sätt dum i huvudet men jag är bara så oerhört ointresserad av att sitta med näsan i telefonen och ha hela mitt liv där och vara tillgänglig dygnet runt. Jag gillar min dator, den räcker för mig. Min telefon är ju som ni vet modellen straxt efter moses stentavlor fast nu 2.0. Dock ingen sådan modern som man kan ha swish på eller köra runt med pekfingret på *S*. Jag är, mina vänner, så gammalmodig så klockorna stannar när jag går förbi. Men jag är jag och jag är den jag är. 1954 års modell och vet ni, jag är helt nöjd med det. Vill dock tillägga att jag på intet sätt är motståndare till utveckling men jag tar bara till mig det som jag känner att jag har direkt nytta av. Det andra får vara.

Jag hoppas att ni alla mår bra och är nöjda med just den ni är. Den ni blivit. Den som livet format er till. Det är viktigt att trivas med sig själv och sitt. Jag har en del att jobba på för jag behöver ut och ta tillbaka aktiviteter och människor som jag saknar och saknat. Men vi får göra så gott vi kan och leva ett så bra liv som vi bara kan här och nu. Det blev ett lite märkligt slut på det här inlägget och jag förstår om ni inte orkat läsa allt men till alla er som gör det så ska jag ge er en bild på någon slags vassrugge som jag hittade i den lilla dammen i stadsparken. Vipporna sitter kvar och är frusna med frost på och de var så vackra och snart, snart så blir det nytt liv i den ruggen. Precis som med oss människor, ibland får vi ta paus för att sedan sätta full fart framåt igen.

Jag hoppas solen lyser lika vackert hos er som den gör här hos mig idag. Vi kämpar på för nu går vi ju mot ljuset och våren oavsett om vi får mer snö över oss. Vi ger inte upp! Fortsätt vara rädda om er och varandra så ses vi här igen.

Låt söndagen vara snäll emot dig………med eller utan småstickning och vippor.

Full, lycka och hjärtan

Ha ha ha nu lurade jag er allt. Kärringen är inte dretfull men det är däremot korgen som det som inte är stickat eller virkat hamnar i. Av någon underlig anledning har det visst även hamnat en japansk katt i korgen. Den katten ska stanna kvar här hemma. Jag har nog bara ändrat något i soffan och då flyttat på katten och så blev den kvar och efter det överhöljd med bra-att-ha-saker.

När korgen ser ut så där så är det dags att allt tas ur och sorteras och så får jag bestämma mig för åt vilket håll jag ska skicka grejerna. Det mesta i korgen kommer ifrån min kompis G som varje gång vi ses har fyndat något som hon gärna vill skänka. Jag gör numera så att jag sparar ihop så skickar jag ett paket med bara hennes grejer i. Jag vet ju att hon blir så innerligt glad när hon får de goa raderna från Ingrid på Slättmissionen. Det här är ju också ett bra exempel på hur man kan göra saker tillsammans. Hon fyndar och ger till mig och jag samlar och fyller en kartong, packar väl, tar ut frakthandlingar och skuttar iväg till postombudet med paketet. Tillsammans. Vilket bra ord och vilken fin gemenskap det ger. Vi kan göra små små underverk i vardagen om vi går ihop och gör något tillsammans.

Lycka för mig just nu är att F1-säsongen börjar nästa fredag. Då ska jag ägna mig åt vardagslyckan att kunna ha möjlighet att sitta och titta på racen och samtidigt sticka nallekläder. Det är en perfekt kombination. Jag ser fram emot den här säsongen med de nya unga talangerna som ska utmana och försöka ta plats. Plattan i mattan och drag under kolfibergolvet som i år är höjt med femton millimeter. Men i väntan på att allt detta skall börja så införskaffade jag denna klenod härom dagen:

Den är riktigt kul den här. Står så himla mycket intressant i den. Tycker jag då. Ibland är det kul att kunna se bakåt också och här får man lite jämförelser mellan då och nu. Som ni ser så har den här tanten även fixat till och skrivit ut vilka helger det körs och i vilket land och vilken circuit. Den som inte har jobb den skaffar sig som ni ser. Möjligen en liiiiiten smula nördigt. Lite lite. Pyttelite.

Nu har vi kommit till hjärtana. Jag var bjuden till en tidigare arbetskamrat och hans fru häromsistens. Det var jättemysigt och de bjöd på så god paj med alla möjliga tillbehör. Vi hade så trevligt och pratade och hade så kul. De har en stor hund som är av en mystisk ras enligt mig för man ser nästan inte vilket som är fram eller bak på den. Hon heter Nova och är en mycket fin, rar, glad och kelig hund i mellanstorlek. Detta är en hussehund. Matte har en katt som heter Bella och som är tio år. Den katten ska jag få ha här hos mig tio dagar i maj. Det ser jag fram emot. Dom får nog passa sig för det är inte helt säkert att jag lämnar tillbaka den rara pälsbollen när de kommer hem ifrån semestern. När jag efter några timmars samvaro skulle ta och traska hemåt så fick jag med mig en rejäl matlåda med paj och en massa annat gott i. Så jag fick ju liksom ha fest två gånger. Mumsigt må ni tro. Jag gillar ju att äta. Det är väl den gren jag troligast skulle haft svart bälte i om det var så att det delades ut sådana i det fallet.

Det gick någon vecka och jag fiffilurade på vad jag skulle hitta på för något när jag skulle lämna tillbaka matlådan. För inte lämnar man tillbaka en tom matlåda när man fick den så välfylld när man gick hem. Tjohooooooo! Nu kom jag på vad och hur jag skulle göra. Så här gjorde jag:

Jag köpte en förpackning skivad Edamerost och en påse havrekakor och sedan tog jag ut hjärtan i bröden och osten med mitt gamla pepparkaksmått. Jag hade även köpt en förpackning skivad salami och hade planer på att ta ut hjärtan med minsta måttet men det gick åt pipsvängen för det var lite för stort. Då funderade jag på om jag skulle klippa ut små hjärtan för hand men lade raskt ner den idén. Det finns ju risk för att folk tror att man halkat helt av banan om man går till rejäla ytterligheter. Så jag slog in brödhjärtana i gladpack och likaså gjorde jag med fint lagda osthjärtan. Salamiskivorna plockades ur sin förpackning och stuvades om så att de passade in i det hela. Sedan parkerade man hela rasket i glasmatlådan med lock. Jag fick sms sedan från han fru när hon kommit från jobbet och vad jag förstår så var det en uppskattad retur av matlådan.

Det som blev kvar av brödet när hjärtat var utplockat har jag sparat undan och funderar på om det inte ska gå att steka ett ägg i det hålet. Det ska jag i alla fall prova. Det skulle ju vara ganska kul om man kunde servera en äggmacka på det viset eller vad tycker ni.

Detta är väl tre vardagslyckor i sig. Tillsammans med G kan jag se till så att hennes gåvor far iväg åt rätt håll där de gör mest nytta. Min glädje inför den nya säsongen av F1 med en påse full med garn till nallekläder. Sist men inte minst glädjen över att ha vänner. Jag är så tacksam för allt jag har och för allt jag får.

Jag träffade en gammal arbetskamrat från Volvo idag när jag var till postombudet. Han är precis som jag ensamstående och pensionist. Han frågade vad jag gjorde i affären på en söndag och jag sa att jag bara skulle ta en runda eftersom jag varit hos postombudet med 2 paket. Han frågade om jag höll på som vanligt med mitt sticka och skicka och jag sa att det gjorde jag. Jag sa att jag tycker att tiden går så fort och att jag har så mycket att pyssla med. Då säger han till mig att han tycker att han för det mesta har tråkigt och ingenting att göra. När vi skildes åt så kände jag mig lite ledsen över att han kände sig ensam och alltid har tråkigt.

Det är så olika hur man upplever sina dagar och vad man är beredd att fylla dem med. Visst sjutton tappar man sugen ibland och tycker att allting liknar sk*t, det ingår nog i själva livet men det gäller att ta sig ur den situationen, plocka upp den tappade sugen och försöka börja på ny kula. Ibland hjälper det med att man har någon att prata med. En vän till mig frågade häromsistens om jag tyckte det vore knäppt eller konstigt om hon tog kontakt med en präst och bad att få prata. Så klart det inte är. Dom är ju till för det. Det gäller att hitta vägar. Ibland är det inte helt lätt men att prata och tala om hur man mår är viktigt om man inte mår bra eller har det besvärligt. Jag önskar att alla har någon att känna sig så trygg med så att det går att prata om både lätt och svårt. Till och med jag som är väldigt ”pladdrig” saknar ibland någon som vill höra mig berätta om livet, visa min gamla skola som var i ett garage, visa mormors hus och var saker och ting hände. När jag skriver om det här så känner jag en så oerhörd stark hemlängtan så jag ska nog ta tåget hem till Västerås endera dagen. Om jag hinner, jag har ju så mycket att stå i.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……….med eller utan osthjärtan

Fjärrvärme till Ukraina och så några omelettmuffins

Hej hopp go vänner nu är det söndag igen. Jag förstår inte varför det har blivit så att det för det mesta är på söndagar jag får till nya inlägg. Jag kan ju inte ens påstå att jag är genomtrött efter en veckas slitsamt arbete för det vore ju att blåljuga. Jag är ju en pensionist som är väldigt nöjd och lycklig över att ha möjlighet att disponera mina dagar precis som jag vill ha dem. Numera är det ju verkligen inte gasen i botten som det var när man jobbade. Då hade jag två jobb som jag fnattade emellan och då kunde jag nog med viss rätt kunna säga mig vara trött. Nu är det andra bullar eller som idag omelettmuffins.

Jag har ju sett och läst om dessa utmärkt mellanmål där man kunde peta i lite av varje av vad man hade i kyl och skafferi. Jag skulle prova och köpte mig en muffinsform som kan göra 6 stycken på en gång. Formen åkte in i skåpet och jag glömde hur väldans taggad jag varit att prova det här. Men så idag faktiskt så fick jag fart på spelet och det började med att jag stod och gjorde pyttesmå tärningar av rökt kalkon i ojämna bitar som jag köpt på Maxi. De behövde tas om hand, fixas till och frysas in.

Då fick jag en snilleblixt. Muffinsformen. Tjolahopptjolahej. Jag tärnade med blixtens hastighet, tjoff tjoff, tjoff och fick ihop en väldig massa.

Snilleblixtarna stod som spön i backen och jag tog och packade fem små påsar med kalkonhack som jag hivade in i frysen för att kunna ta fram och slänga med i t ex grytor och pyttipanna. Medan kniven var igång så småhackade jag lite röd paprika som jag hade i kylen och tog fram en liten restpåse med små bitar av lagrad grevé som jag hade i frysen. Nu jädrars var jag uppe i högvarv. För att vara jag då alltså. Sen i med det jag hade i muffinsformen. Nu hade jag bara fyra ägg så det blev lite lite omelett men nästa gång ska jag nog ta sex ägg och öka mjölken. Nåja så här såg förstadiet ut.

Det ser ju väldans flott ut på den här bilden där jag stjälpt i allt som skulle hålen. Sedan visade det sig ju att det var för lite smet så jag fick ösa ur ett av hålen och fylla på lite i de andra och lämna det sista tomt. Så kan det gå när man är förstagångsomelettmuffinstillagare. Puh!

Nåja slutet gott och det blev gott att provsmaka ett par muffins efteråt. Grundreceptet var: 4 ägg…1/2 dl mjölk…1 krm salt… 1/2 krm peppar. Ugnen på 225 grader, grädda mitt i ugnen ca 15 minuter eller tills de stelnat.

Till nästa gång ska jag införskaffa ett nytt måttset för jag har faktiskt inget kryddmåttsmått. Undrar vart det har tagit vägen. Det är ju inget som jag ens kan påminna mig att jag har använt i mannaminne. Dessutom ska jag slänga i lite mer kryddor för det blev lite väl försiktigt för min del. Man har väl nått en ålder då smaklökarna också gått i pension så man behöver lite extra för att få den där ”men himlars så gott-känslan”. Men för att vara första gången är jag nöjd.

Nu är det dags för det jag skulle börja inlägget med enligt överskriften. Men det är ju som vanligt inte så stor ordning här utan det bli lite som det kan.

För någon vecka sedan skickade jag två paket till Slättmissionen i Skara. Dom åker med egen lastbil till Ukraina och ser till att grejerna hamnar där de ska vara. Nu har jag i stort sett tömt min marknadsbox på stickat. Det känns bra. Det blev ett 3-kilospaket till Slättis:

19 mössor…5 par sockor…2 par pulsvärmare…1 par vantar…1 trekantssjal…2 halsdukar…1 halsvärmare…2 pannband…1 virkat stor bomullsfilt…2 sydda taxar från Hålanda….2 sydda nallar från Hålanda. Allt detta packades i ett 3-kilos paket och skickades iväg till Slättmissionen f v b Ukraina. Det blev lite konstigt här tycker jag för jag upptäckte nu tre dagar efter att jag lagt in inlägget att det fattades text. Ett helt stycke fattas. Men nu får det vara som det är. Nallarna packades i ett 1-kilospaket och gick även de till Slättis.

Några av nallarna som var färdiga för avfärd till Ukraina tillsammans med dem som var på bild här på bloggen den 29 januari.

Full fart på packandet. Var och en i sin egen påse med rosett om. Men när jag var klar och hade packat ner 13 nallar i kartongen så gick det inte ner ens ett nalleöra till om man nu inte valt att banka ner hela rasket med pålkran. Det ville inte jag så tre av nallarna är kvar hemma här men går med några andra nallekompisar till någon plats på jorden.

Ja det här var väl allt jag hade att dela med mig av denna soliga fina söndag. Med lite tur har ni lika vackert väder hos er som jag har här. Man blir gladare, lättare om hjärtat och livet blir lite enklare när solen lyser. Nu har dom ju sagt att man kan återgå till det vanliga livet, ni vet det där livet vi hade före pandemin. Jag för egen del tycker att det är lite marigt med det för jag vill inte gärna ha folk uppe på ryggen när jag står i kö eller att det blir trängsel på något sätt. Tänk så fort vanor sätter sig som berget och så svårt det kan vara att komma ur dessa vanor igen. För min del har det dock varit helt ok med att hålla ett visst avstånd och tvättat tassarna har jag ju alltid gjort väldigt ofta då jag jobbat både i vård och omsorg. Jag märker dock att jag avstår från vissa saker som intresserar mig just på grund av pandemivanan. Men jag jobbar på det. Hur som helst så hoppas jag att ni alla har det bra och är försiktiga och rädda om er. Var och en på sitt eget sätt och utefter egna behov.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin och solig söndag…..med eller utan omelettmuffins

Högt och lågt

Jag har ju en jädrans förmåga att gå och släpa näsan i backen när jag är ute men på det viset ser jag ju lite allt möjligt som jag skulle missat annars. Jag hade varit på Willys och gick och filosoferade och fiffilurade i det kyliga vädret. Så fick jag syn på några konstiga mönster i snön. Jag stannade och tittade ordentligt och se här, detta var vad jag såg

Överst är det ett hundspår och sedan är det en någon förvirrad pippis som vimsat runt i kringelkrokar. Sedan kommer mitt fotavtryck och utanför det är det ett cykelspår. Visst är det lite häftigt att vi varit fyra stycken på samma plats och som var och en lämnat sitt alldeles egna avtryck. Vardagslycka är att få se en sådan härlig bild av livets möten.

Sedan har vi ytterligare en bild på marknivå. För någon vecka sedan så såg det ut så här i deras rabatt utanför. Mitt bland allt grus, alla löv och gamla roskvistar så tittar snödropparna upp med stora knoppar. Först blev jag glad men sedan lite fundersam för det är ju alldeles för tidigt. Som någon sagt tidigare…..ur led är tiden.

Det var på fotnivå. Nu till något som är väldans mycket högre upp och en jädrans massa läskigare. Jag gillar ju inte höjder. Utom när jag flyger flygplan eller helikopter för då älskar jag det. Då har man tappat markkänningen och känslan blir en annan. Men jag går ta mig sjutton inte upp på en köksstol eller ut på balkongen utan att få en släng av ren panik och ångest. Det är döläskigt.

Jag har sett väldigt dåligt länge och var iväg till optikern i juli och hon sa att jag hade en väldig massa efterstarr som kommit till efter starroperationen jag gjorde tidigare då de bytte ut linserna. Hon skulle skicka remiss till ögonmottagningen så jag skulle få hjälp med att få bort det här sista eländet. Den 1 augusti fick jag remissbekräftelse att ögonmottagningen emottagit remissen och jag var uppsatt på väntelista för att åtgärda efterstarren.

Tiden gick…..och gick….och gick….och tjolahopptjolahej rätt som det var så var det 4 januari och nytt år. Då lessnade jag på att vänta och gick in på 1177 och via den sidan mailade jag till ögonkliniken och frågade om jag hade ramlat ur kön eller om det var vanligt att man fick vänta fem månader och var inne på den sjätte. Jag skickade iväg mailet och fick till svar att jag skulle få svar om 1 till 2 arbetsdagar. Ja, hade jag väntat fem månader så var ju inte dessa två dagar något större problem.

Döm om min förvåning när det efter tjugo minuter ramlar in ett svar från tjänstgörande ssk som meddelade att jag hade fått en tid 31/1 kl. 13.00. Där jädrar gick det undan. Förmodligen hade dom ”tappat bort” mig för vårt sjukhus har väldiga problem med underbemanning på alla poster.

Det är nu vi kommer till det höga. Jag får hjärtklappning bara av att läsa kallelsen som dunsade ner sedan där det står att jag ska ta hissen upp till 15:e våningen. Men fy farao! Jag vill inte! Så himla läskigt. När jag var ung var det en hissgubbe som sa till mig att det är bra om man står med knäna lite böjda ifall hissen störtar. De dumheterna sitter i mitt huvud varenda gång jag går in i en hiss men va’ fasen skulle det göra för skillnad om hisseländet rasade ner 15 våningar. Tänk så mycket onödig rädsla man bär på trots att man för det mesta är både klok och förståndig.

Jag åkte i alla fall upp de femton våningarna och väntrummet var litet och smalt och precis vid fönsterna. Jag tog upp min kamera och tog ett kort ut. Jag tittar rakt upp mot himlen och lutar kameran som jag tror blir bra för titta ut och ner det gör jag inte. Hujedamej, jag hoppas att jag aldrig behöver upp så högt igen. Men nog är det märkligt att en människa som normalt är väldigt kaxig kan krympa och bli mindre än Tummelisa och dessutom skiträdd. Det är då en rackarns tur att vi får vara olika.

Jag fick behandling med laser på bägge ögonen och promenaden till lasarettet tog trettio minuter men när jag vinglade iväg hem tog det straxt över en timme för att landa hemma i hallen. Nu är det i alla fall gjort och jädrars så bra jag ser. För bra, för fy så mycket fläckar det var på kaklet över diskbänk och spis. Det hade jag inte sett. Men det får man väl ta istället för att behöva ha förstoringsglas när man vill lösa korsord. Nu ”sir ja inte glist” längre. Tjohooooooooo!

Vi kan som avslutning ta ett litet gulligt paket jag fick i postfacket till jul. Så mysiga härliga kort på de frodiga frejdiga kvinnorna och så den lena fina handstenen som jag så ofta håller i. Tack fina B för vardagslyckan.

Nu är vi inne i februari och vi strävar mot ljuset och jag tycker att det går riktigt bra. Hos mig har det ramlat ner ett par centimeter snö och det gör att det känns väldans mycket ljusare på kvällen. Så nu mina vänner så är det inte långt kvar tills vi kan snöra av oss pjäxorna och skala av oss yllebyxorna och sätta oss och vippa med tårna. Det blir en tjusig tid.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndagskväll……..med eller utan nakna damer i badbaljor

Och regnet det bara öser ner….

och all den vackra vita snön försvinner. Det är för eländigt. Vi hade så mycket snö och det var ljust och fint men det är slut med det nu för den här gången. Ja det är väl bara att härda ut för det är ju som det är. Jag har tänt värmeljus i lyktor och ett stort blockljus som jag fick av barnbarnet i julklapp. Det får göra sitt till för att få det mysigt och ombonat i köket.

Nu mina vänner startar vi året med att försöka att varje dag hitta det positiva i tillvaron.Att vi alla försöker hitta våra egna vardagslyckor. Då ska jag berätta för er att en värmlandsvän till mig tipsade om att det faktiskt finns en OLW-butik i Filipstad. En hel butik fylld av OLWs produkter. Jag är ju vanvettigt förtjust i ostbågar med jalapenosmak och inte att förglömma de nya ljuvligt goda ostbågarna med Pecorino.Påsarna är mindre än de vanliga men de är inte billigare. De ska väl vara OLWs lyxvariant eller något kan jag tro. Mumsiga är dom i vilket fall. Jag inser att det är en vansinnig tur att jag inte har någon sådan butik i min direkta närhet för det skulle förmodligen resulterat i att jag var lika tjock som jag var lång. Tack för tipset S. Hoppas någon av er som läser här bor såpass till så ni kan dra nytta av den här infon om butiken.

Insamlingarna till höger och vänster pågår ju hela tiden och min kökssoffa är ständigt full av gåvor från vänner och kamrater. Här fick jag en del från min vän G. Det är ju bra-att-ha-saker som får gå till Rumänien via Slättis här framöver. Strumpor, tandborstar, kammar, handdesinfektion och ett nagelset. Några paket pappersnäsdukar som vi brukar använda som packmaterial istället för att knöla ihop tidningar och stötta med där det behövs. Tack snälla G. Som du vet är allt till nytta

En kompis till var här och hälsade på före jul och då fick jag ett par kanonmjuka och sköna mysbrallor i velour. Konstigt nog så passade dom perfekt. Eftersom jag är kort och rund på mitten, ser ut som en orm som svalt ett bowlingklot eller två, så brukar det vara så för min del när jag (sällan) köper byxor att för att få upp dom över ändan så behöver jag ha stor storlek och eftersom jag bara är 157 ståtliga cm lång så blir då brallorna minst 20 cm för långa. Så ni kan tro att jag blir lycklig när något passar på direkten utan att jag behöver göra något.

När jag jobbade var det ett par av damerna och för all del ett par herrar också som tyckte det var mysko att jag häftade upp ett par jeans med häftapparaten och tejpade upp ett par tunnare byxor med vanlig tejp. Ja man är som man är. En knasboll. Nåja vi har ju alla våra sätt och knep när man är oduglig alternativt för lat för att sy upp byxorna för hand och absolut oduglig på att sy på maskin. Huvudsaken är ju att de sitter uppe. Jag fick med ett fint stort grönt blockljus också och för att inte skrämma iväg några från bloggen så får ni se ett par stillaliggande byxor istället för att se dom på mig. Tack snälla T för de varma mjuka brallorna som fick mig att åter inse att jag och joggingbyxor inte är kompatibla så de jag köpte för lite sedan får nog åka med i någon insamling.

Ibland när det varit lite uppförsbacke så får man ju lov att försöka förstärka det vackra och det som är betydelsefullt i ens tillvaro. Det är nu inte alltid så lätt men jag brukar försöka koncentrera mig på det jag tycker mycket om. Några dagar såg det ut så här på mitt köksbord

Jag tycker ju mycket om hjärtan så jag samlade ihop några som fanns i min direkta närhet i köket. Den röda lyktan har t ex två av sina fönster i hjärtform. Betonghjärtan, pepparkakshjärta, trähjärtan, vetevärmarhjärtan, änglar med hjärta utklipp från en disktrasa med hjärtan och så nallen med hjärta mitt fram som väntar på kläder och så dotterns småhjärtan. Jag blir glad av sådant. Ibland lägger jag ut kort eller böcker på bordet. Lägger fram sådant som gör mig glad. Som gör mig vardagslycklig.

Nu kanske vi kan komma överens om att vi försöker att varje dag hitta något positivt och bra med just den dagen. Att vi fyller oss själva med positiva energier så gott vi kan och om vi har möjlighet så delar vi med oss av den energin till andra som behöver den. Var och en på sitt sätt. Vi är alla medmänniskor och vi är alla värdefulla så var riktigt rädda om er allesammans.

Jag hoppas ni alla har en lugn och fin söndag……..med eller utan ostbågar och hjärtan

Välkomna till år 2023

Nu när vi lämnat det gamla året som för en del var riktigt jobbigt och för andra riktigt bra bakom oss och just har klivit över tröskeln och tagit första steget in i det nya året 2023 så känns det skönt tycker jag. Som att lägga av en gammal utsliten rock som är full med hål och revor så både regn och kyla slipper in. Nu tackar vi den rocken för tiden som varit och byter till en ny och fräsch rock helt utan hål och revor.

Det händer ju mycket i våra egna privata liv och ännu mer i omvärlden. Saker vi inte kan styra över men som vi ändå behöver ha någon slags kontroll över vad som händer. Man lider med människor i krig och nöd. Det tycks ju aldrig ta någon ände utan vårt lilla trygga hörn här uppe i Norden har helt plötsligt blivit väldigt osäkert och svajigt. Men, vi ska absolut inte tappa sugen och ge upp utan vi fortsätter som vi brukar göra även när åren är riktigt besvärliga. Vi gör vår egna plats på jorden, hemmet, till en lugn och trygg plats för oss. Vi fortsätter jobba för att värma frusna, att ta hand om varandra och att göra det allra bästa av varje dag.

Jag tror och hoppas att 2023 kommer att bli ett bra år. Jag tänker i alla fall jobba för att det ska bli det för min del och jag är säker på att varje människa egentligen strävar framåt för att få ett bra liv. Var och en på sitt sätt utefter de förutsättningar som finns. Ni vet ju att jag ofta önskar att jag kunde trolla. Om jag kunde det så skulle världen inte se ut som den gör idag det är då säkert.

Nu blev det en liten epistel när jag egentligen bara skulle kila in här och önska er alla välkomna till 2023. Det gör jag med det här hjärtat lagt av små virkade hjärtan som min dotter gjort av restgarner i bomull. Nu mina vänner tar vi nya friska tag!

Vardagslyckor, shopping och stompabak

Ibland när man öppnar sitt postfack och hittar ett paket eller ett bulligt kuvert som man inte väntat sig så hinner man knappt innanför dörren förrän man öppnat paketet. Jag är tillräckligt barnslig för att i stort sätt skutta in i ren glädje. För lite sedan så fanns det just ett sådant spännande paket i mitt postfack. Jippppiiiiiii! In som ett jehu och öppnade och titta så mycket skojsigt och fint. En bok som heter Stöld och som handlar om samerna och rennäringen, en påse juleskum som typiskt mig blev öppnad i rödaste rappet, några vykort som kommer att flaxa runt i Sverige sinom tid och så en kanonfin kattväska i nylon. Perfekt att ha i väskan när man ska ut och besöka butiker. Tusen tack goa snälla S i Värmland för ett vardagslyckepaket.

Vardagslycka kan ju vara lite av varje. Jag känner vardagslycka när det är 8 grader kallt och det har ramlat ner tio cm pudersnö som jag kan gå ut och fösa runt med kvasten. Då behövs det ingen snöskovel utan det är som jag skrev till en vän nästan så det skulle räcka med att man nös kraftigt så skulle man kunna förflytta snön. Så i tre omgångar har jag varit ute och föst snö men då med kvasten. Jag gillar det. Har också varit ute på en riktig långpromenad så nu får jag vila benet i ett par dagar innan jag tar nya tag på promenadfronten men jag gillar verkligen att vara ute när det är kallt. Skulle gärna vilja att det kröp lite över tiograderstrecket en sväng också och det hinns väl med det också för vintern är lång.

En dag när jag var ute på en av mina promenader skulle jag bara ner till Lidl och handla flytande rapsoljeblandning. Ja ni vet ju hur det är när man kommer in i en mataffär och bara ska ha en grej. Oftast kommer jag då hem med sju andra saker och har glömt det jag gick dit för att handla. Så blev det inte den här gången men när jag betalt och skulle packa mina inköpta varor så hade jag inte med mig kassen jag brukar ha i väskan. Däremot hade jag ett litet nät som jag stoppat i väskan dagen innan utifall jag skulle gå iväg och köpa lök. Det gjorde jag ju inte så nätet låg kvar. Jag packade ner mina inköp i det lilla nätet och kunde knappt tro mina ögon men det gick i. Ber om ursäkt för att den övre bilden är åt galet håll men det har blivit så himla joxigt att ändra och greja här på wordpress så jag har gett upp de försöken. Men ni kanske kan lägga huvudet på sned så ser ni hur det egentligen ska vara.

Ja ni ser, det gick i en flaska flytande rapsoljeblandning, ett paket marsipanlimpor som ska hamna hos min kompis A, sockerfria citonpastiller och två ostfralla till mig. I det lilla nätet. Ja jisses. Ibland funkar det. Jag får tacka min dotter för det användbara nätet som hon virkat av restarner i bomull.

När vi hade vår dotter liten så bakade vi allt bröd själva. Både matbröd och fikabröd. Dottern S var med stor förtjusning med och bakade och det var ju då ett sätt att spara pengar. När vi fick S så gick jag ner från heltid till halvtid och mannen gick ner och jobbade sex timmar. Allt för att vi ville vara tillsammans och ta hand om vår dotter själva så mycket som möjligt utan att behöva lämna bort henne så mycket. Då hade vi verkligen inte så mycket pengar att spendera så att baka var ett sätt att spara. Dessutom var det kul att göra något tillsammans med dottern. Ett gott och enkelt bröd som man gräddar i stekpannan var favoriten. Det är kanongott att äta med ost. Man kan värma det lite innan man brer och äter det då blir det ännu godare säger en del. Mums! Här nedan ser ni hur det kan se ut. Man kavlar ut med vanlig kavel och kör över med kruskaveln som avslutning.

Här kommer receptet på stompa om det är så att ni skulle få lust att prova.

5 dl filmjölk…. 1 1/2 dl sirap…2 tsk fänkål,,,,,2 tsk anis,,,,,2 tsk salt,,,,2 tsk bikarbonat,,,,1 1/2 liter rågsikt

Stompa är ett matbröd som närmast kan liknas vid mjukt tunnbröd. Det gräddas i osmord stekpanna. Bara några minuter på var sida och inget os.

  1. Blanda alla torra ingredienser i en bunke.
  2. Slå på filmjölken och sirapen och blanda ihop till en deg.
  3. Baka ut degen till en lång rulle och dela den i 20 delar.
  4. Kavla med kruskavel runda kakor.
  5. Värm en stekpanna och grädda brödet på båda sidor. Pannan får inte vara för het.

Lycka till med stompabakandet.

Nu är det slut för idag här ifrån mig. Jag hoppas ni har det bra och inte börjar känna julstress för att ni måste göra det och det och hinna det och det. Tänk på att det blir faktiskt jul ändå. Ta det varligt och lagom. Allt måste inte vara helt perfekt utan lite missar och glömskor kan ju locka till skratt och glädje i många år framöver. Som när min svärmor serverade diskvatten i doppigrytan-kastrullen. Efter den julen blev dopp-kastrullen noga övervakad och kollad innan servering och tanten blev väl i stort sett portad från köket. Men kul var det för allihop. Så tänk på det, allt måste inte vara helt perfekt utan det blir jul ändå. Vi fortsätter dessutom med att hålla avstånd och tvätta händerna och inte ge oss in i alltför stora folkmassor och trängas. Nu är det ju snart jul och då ska vi försöka vara friska och pigga. Allihop.

Jag hopas ni alla har en riktigt fin söndag…….med eller utan juleskum och kattväskor

Och vips så var det söndag igen

och jag har inte en aning om vart veckan har tagit vägen. Tror ni det beror på att det är så mörkt redan vid tretiden så man tror att dagen är slut där och då? Men jag tyckte nog redan innan att tiden gick alldeles förfärligt fort. Det har kanske med åldern att göra. Nåja, vad det än är så är det väl bara att bita ihop och hänga med i svängarna och göra det bästa av dagarna

Men ärligt talat är det baske mig inte alltid helt lätt att försöka ta sig upp till toppen och få något vettigt ur händerna. Men måste man det? Nej säger jag. Man måste få ha en och annan skrutt och skräpdag när man får huka lite i mörkret. Det viktiga är att man sedan raskt tar sig ur det och siktar uppåt igen. Men man får nog acceptera att för de allra flesta glider inte livet fram på en räkmacka utan det är berg och dalar och så den raka fina transportsträckan som dyker upp och för en framåt i livet. Allt som händer oss i livet formar oss ju och gör oss till just de speciella och unika människorna vi är. Vi lär genom att leva.

Det har blivit lite skickat, lite fått och lite annat som skymtar i tillvaron och vi börjar väl med ett paket som gått iväg till Slättmissionen med ponchos och mössor. Dotterns virkning och mina stickade mössor kompade bra ihop i lådan. Det blev skickat en hel del eftersom de skulle ha en transport till Ukraina och jag ville att det jag hade i välgörenhetslådan skulle hinna med.

Min granne hörde av sig och lämnade tre olika tyger och en hel massa sytråd till insamlingar. Hon är 93 år och hade bestämt att nu hade hon nog sytt klart. Det är ju toppen att hon tänkte på de kvinnor som verkligen behöver tyg till att lappa och laga och tråd för att laga det som gått sönder. Hon är världens goaste granne och en riktig raring. Tack fina AM. Nu fick alla hennes trådrullar följa med mina egna tyger på en resa till Hålanda för att göra nytta.

Ytterligare paket gick iväg till Slättis för att hinna med transporten till Ukraina. Det var 16 mössor, 6 halsvärmare, 2 trekantssjalar, 2 pannband, barnbyxor, en poncho och 50 tandborstar. En del av detta var ju tänkt att få resa en kort bit och bara till Stockholm men nu blev det ändringar i mitt tänk och det känns ok. Jag hinner nog fixa lite närvärme också. Denna gång fick det bli fjärrvärme.

Ibland kan jag känna att jag har lite svårt att ändra mig vad gäller vad som ska skickas vart. Nu var det ju från början tänkt att halsvärmarna, pannbanden och tre vuxenmössor skulle gå till Elises flickor på Malmskillnadsgatan men så fick jag rätt på att en transport skulle gå till Ukraina och vände då på en femöring och lade ihop dessa saker med det som redan var öronmärkt för Ukrainas räkning. Hur fasen ska man välja? Finns det olika grader av helvete på jorden? Var gör allt mest nytta? Ibland blir frågorna så många så jag blir snurrig. Det kändes dock rätt att ändra här och jag känner mig nöjd med det valet. Vardagslycka är att möjlighet att göra egna val. Många får ju inte det här i världen.

Man kan ju inte vara med och styra och ställa överallt utan jag har valt att koncentrera mig på vissa saker och vissa ställen. Ibland går jag givetvis utanför dessa ramar men för att på något sätt ”hålla ihop” allt så får jag hålla mig till det lilla. Det är när jag börjar tänka för mycket på allt vad jag vill göra, alla jag vill hinna med att värma som jag får lov att bromsa mig själv och inse att jag kan inte värma hela världen, även om jag skulle vilja, utan jag ska vara nöjd med att jag kan dra mitt lilla strå till stacken och som gör att stacken växer och kan värma många fler. Då kommer det fina ordet tillsammans att passa bra in här för ingen kan göra allt men tillsammans kan vi göra små underverk i tillvaron. Heja oss!

Det spelar ju ingen roll hur mycket jag gör. Huvudsaken är att jag gör det av rätt anledning och av kärlek och omtanke. Vi lever alla olika liv och det räcker om var och en drar ett pyttelitet strå till stacken. Tillsammans växer sig stacken gigantisk och värmer de frusna.

Oj, nu blev det en epistel igen. Hoppas ni orkade igenom hela rasket. Om ni gjorde det och känner att ni blev lite trötta så kan jag erbjuda er att slå ner rumpan och vila lite. Men ni får ta er upp själva och ner kommer man ju alltid på ett eller annat sätt.

Nu vet ni vad ni kan göra med gamla stolar och spadar. Häng dom på garageväggen vettja!

Det är ju väldigt mörkt ute tidigt på dagen och vissa dagar blir det ju inte ens riktigt dagsljus. Men det är då vi ska komma ihåg att tända ljus. Vi jagar bort mörkret och myser med tända ljus som ger både stämning och värme.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……….med eller utan stolar uppåt väggarna

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag