Att golfa eller inte golfa

Min vän T ringde och frågade om jag ville hänga med till Västerås och bland annat besöka en golfbutik. Så klart jag ville. Vi hade som vanligt jättekul i bilen på vägen dit och när vi kom fram så var vi tidiga så butiken hade inte öppnat. Det var ju hett som själva voj voj och hela parkeringen var tom. Jag steg ur för att försöka gå i skugga och då såg jag något som var så himla kul. Min kompis backade in på en plats men sedan blev det till att ändra position två gånger och inte förrän då var min chaufför helt nöjd med placeringen i sin egen lilla ruta. Så jädra roligt. Om jag hade kört hade jag nog inte brytt mig om var i rutan jag hamnade eller om jag ens hamnade i en ruta eftersom det inte fanns en enda bil till i sikte. Tur att inte alla är som jag tänker jag så här efteråt för det hade ju kunnat vara så att en golfbutik drar gigantiskt många kunder direkt när de öppnar sina dörrar. Som tur är så är min kompis en vän av ordning och det gillar jag. Själv är jag ju lite sladdrigare i kanterna om man så säger. I alla fall ibland.

Jag har ju aldrig i hela mitt liv varit inne i en golfbutik och var nog ganska storögd när jag travade in där. Kors i hela friden inte visste jag att det fanns så ända in i baljan många olika golfskor. Det var ju hur många långa hyllor som helst där skor stod uppradade. Allting, både skor och kläder var för mig väldans dyrt men jag fick i alla fall se kjolar med byxor under. Eller trosor med kjol över. Eller vad heter det? Ni vet sådana där små vippiga saker som tennistjejer brukar ha. Dagens lärdom var att det var ett allt-i-ett-plagg. Man lär sig något nytt varje dag.

Min kompis gick runt och tittade och letade efter ett speciellt plagg. Jag lommade storögt runt för egen maskin och blev själaglad när jag fick se att dom hade gosedjur i den här mysko butiken. Glad i hågen gick jag dit och det var så gulliga djur. Se själva.

Jag blev jätteglad och tjoade till min kompis att nu hittade jag något som jag förstod mig på i alla fall. Gosedjur! T började gapskratta och kom fram och förklarade att det var minsann inte några gosedjur utan något som golfspelare trädde på sina klubbor. Jag trodde att hon skojade men det gjorde hon inte. Jösses! Om vuxna golfare klär på sina golfklubbor sådana här mysgosedjur så behöver jag inte skämmas för att jag har tjocka Gottfrid och lille vift (f d Zlatan) i min säng.

Tilläggas kan att hela golfvärlden med allt vad det innebär ska vara glada och överlyckliga över att jag hållit mig borta från den sporten (också) i alla år med tanke på att jag har bollsinne som en badanka. Jag är ju t o m sämst i minigolf de gånger jag i stort sett blivit tvingad att delta. Det är inte riktigt min grej.

Joooo, en gång var jag jättebäst på minigolf här nere i stadsparken. Det var för många år sedan när jag var där och skulle lira med en som var en ”speciell” vän. Bibbi Noll Koll AB hade inte ens en susning om var man skulle börja så jag skulle visa killen hur det skulle gå till och för första gången i världshistorien så prickade jag det lilla lilla pyttehålet och bollen försvann. Vi gick för att se vart den hamnat men den var borta. Då kom det fram en liten farbror och sa att det där var nog inte så bra för jag hade börjat på sista banan och då var spelet slut när bollen gick i mål. Jahaja, det var bara att traska in till killarna på fiket och be att få tillbaka bollen för jag hade börjat i fel ände. Dom såg så glada ut så jag tänkte att då har jag i alla fall glatt några idag och det är ok. Jag fick min boll och gick ut igen. Vi lirade lite på vårt eget sätt och när vi nästan var klara klappade min golfkompis till bollen så ända in i nordens ordentligt så den for ut i ån. Då var det slut och det var lika bra. Vi petade in min boll i det lilla hålet på sista banan och lämnade in klubborna och meddelade att tyvärr fattas det en boll för den ligger i …..mummel mummel. Jag ville ju inte riktigt erkänna att bollskrället hamnat i ån för vi hade befunnit oss utanför banorna men den hemlisen blev inte långvarig för min golfkompis flinade upp sig och meddelade att: fifan bollen i sjön.

Nåja en som var väldans glad över dagen upplevelser var min golfkompis som utbrast: Fifan morsan, bollen i sjön…….och så gapskrattade han. Kompisar och föräldrar fick sedan del av den upplevelsen många gånger under den helgen. När vi sedan såg den Ofrivillige golfaren och en häst åt upp en golfboll då var det färdigt igen. Han tog i så det ekade i biosalongen – fifan morsan, hästen åt bollen och så skrattade han så han höll på att smälla av. Den händelsen och den när han slog ett rallarslag och fick ut sin egen golfboll i ån stod högt i kurs som nöje för den här härliga, rolig killen. Så nog kan golf i olika former vara roande.

Nu är det sluttampen på juli och vi närmar oss sista sommarmånaden med stormsteg. Så fort tiden går. Saker som jag borde ha gjort i våras har inte blivit gjorda men jag tror att det kommer att ordna sig ändå. Man gör så gott man kan och ibland når man inte riktigt ända fram men vetskapen om att man ändå har försökt räcker. Man måste vara lite snäll emot sig själv för man mattas ju vartefter åren går.

Jag förstod mig inte riktigt på det här med golfgosedjuren men idag har jag i alla fall beställt tio stycken fabler björn från IKEA. Det är gosedjur som jag förstår mig på så nu blir det kul att klä på några av dem de redan färdiga klänningar jag har liggande här hemma. Jag har inte riktigt bestämt vart de första tio som sitter i soffan här ska hamna men det löser sig. De kommer vart de än hamnar att få goda hem och många kramar. Det är det viktigaste. Innan jag avslutar det här inlägget så vill jag bjuda på en hel häck av vilt växande luktärter.

Jag hoppas att ni alla har en härlig fredag……med eller utan golfbollar på fel ställen.

Nu är det hett om öronen

Jisses vilken värme. Det är över trettio grader och jag har inte stuckit ut nosen sedan klockan var åtta i morse. Då satt jag ute på altanen på baksidan och det var lagoma 19 grader. Så för första gången den här sommaren åt jag min frukost ute. Jag gillar inte att äta ute annars för jag får ju spader om det kommer en geting eller två. Nu var det dock 24 grader inomhus och 19 på baksidan så då var det lätt att strunta i eventuella getingar och ta kaffe, macka och tidningar ut i svalkan.

Apropå getingar. Dom skrämde sk*ten ur mig i våras när dom hotade med att det skulle bli getingsommar. Det blidde visst inte det. Jag har fått in en enda geting under sommaren hittills och den fick jag iväg ut med lite idogt viftande med flugsmällan samt en hel del mycket väl valda ord. Han gav upp och tog samma väg ut som han tog in. Jag ska väl kanske inte stödda upp mig för mycket för än är det ju sommar och dom hinner nog hitta mig. Om dom prompt vill.

Nu är det i alla fall hett, inte bara om öronen utan om hela Karlsson. Jag har ju väldans svårt med värmen men jag tror jag klarar mig finfint idag faktiskt. Jag har vidtagit åtgärder för överlevnaden i god tid så här finns det resurser. Kylskåpet, frysen och badkaret är mina bästa vänner vid värmeböljor.

Frysen är välförsedd med Piggelinglassar och isbitar och i kylen ligger två vattenmeloner och så har jag som vanligt blöta handdukar i plastpåsar i kylen och när det blir riktigt besvärligt ligger det även en och annan blöt klänning i en plastpåse. Handduken är jätteskön att lägga om halsen för det blir skönt för huvudet och klänningen tar jag på mig och den är så jädrans kall så tänderna klapprar nästan men oj så skönt jag tycker att det är. Då kyler jag ner kroppen lite fort och jag låter klänningen torka på kroppen. Det brukar gå ganska fort faktiskt. Annars är ju badkaret till hälften fyllt med kallt vatten toppen att gå och doppa sig i med jämna mellanrum. Jag gillar det.

Istället för att gå och köpa dyrt te på tetra så kokar jag en väldans massa te och ställer in i kylen när det har svalnat.

Det är himla gott att dricka när det är varmt. Annars är det väl mest vatten som gäller.

En annan sorts värme håller dom ju på med här hemma på min gata i stan. De byter ut fjärrvärmerör. När jag skulle iväg till affären en dag så såg jag hur en lastare drog iväg med de gigantiska rören som var inbäddade i gammal cement. Vart han gjorde av hela fadderasket har jag inte en susning om men han drog alltihop efter gatan med viss möda.

Som vanligt var jag så trög och seg med att få upp min kamera så det hann ju nästan försvinna bakom häckar och träd. Men ni ser på ett ungefär hur det såg ut.

När vi ändå är inne på fjärrvärme och lite väder och närmiljö så såg jag den här finfina lådhojen en dag när jag var ute och flaxade omkring. Det är tydligen något som en del inom kommunen använder. Det var en karl som höll på att göra snyggt och få bort ogräs längs kanten mot ån och han hade parkerat den här vid sidan om. Jag tyckte den var himla fin och jag blev faktiskt lite extra glad att se den. Tillbaka till det enkla kändes det som. Det blev nästan lite nostalgi för jag kom att tänka på pappas kompis som alltid körde flakmoppe och andra som byggde lådor på sina flakmoppar och de såg ju nästan ut som den här fast hemmabyggda då.

Jag hoppas ni har det bra och att ni inte har det alltför svårt med värmen. Förr när det var varmt som själva vojvoj så åkte man och badade. Det har jag inte gjort på många herrans år. Jag som egentligen älskar att bada och ligga i blöt. Jag har ju dykcertifikat också men det är också många år sedan jag dök. Undrar varför man slutar med saker som man egentligen älskar att göra. Hmmm……..jag får fundera på det. Ja detta var allt för idag och jag laddar för att gå ut i solen och titta om posten har kommit. Numera kan man ju inte bara öppna ytterdörren och lyfta på postlådelocket utan nu ska man ju ut och runt hörnet till garagen men det går ju det också men jag tänker inte stanna kvar och sola mig precis utan jag far nog ut och in igen som en oljad blixt eller förmodligen mer likt en trimmad köttbulle.

Jag hoppas ni alla har det bra …………med eller utan iste och lådhojar

Midsommarafton

Istället för att ta av blommorna och sätta dem på bordet i en vas så låter jag dem stå kvar ute i lugn och ro. Till höger om den här flocken av blommor så har jag två kaprifoler och framför dessa växer det en hel tjock rad med prästkragar. Gräsmattan blir således inte helt klippt utan både gräset och blommorna får stå ifred på sina ”öar”.

I slutet på nittonhundratalet och i början på tjugohundratalet då mannen och jag fortfarande åkte ofta till Västerås så stannade vi alltid och jag plockade med mig en stor bukett blommor att ta med till pappa och mamma. Då fanns det massor av olika vilda blomster efter vägen. Numera finns det inte samma stora urval och det känns tråkigt. Undrar vad det beror på. Egentligen.

Som barn när vi bodde i sommarstugan så samlade alla barn och vuxna in blommor och grönt och klädde en stor midsommarstång med. Då fanns det ju kohagar runt omkring och där fanns det blomster om inte kossorna hade hunnit först. Vissa blommor åt dom inte så dom snodde vi direkt. Även utanför kohagarna växte det härliga blommor.

För damer/tanter/kvinnor/flickor som vill samla in sju sorters blommor att lägga under kudden för att drömma om sin tillkommande kan det bli knixigt att få ihop just sju olika. Det kanske går lika bra med sju sorters kakor. Blir väl lite knöligare under kudden men vad gör man inte för midsommarmagin. Nej skämt åsido, midsommar är kanske den finaste helgen vi har här i Sverige där hela familjen kan delta och skutta omkring och leka små grodorna tillsammans med sina barn, göra fina blomsterkransar, äta gott och tillsammans låta dagen gå i glädjens tecken. Frisk luft får man på köpet.

Jag minns midsommaraftnar där regnet stått som spön i backen men pappa och mamma och jag gick lika förbaskat med i midsommartåget och dansade klafsande ringdanser i gummistövlar på en genomsur gräsmatta. Enda skillnaden mot en solig dag var att pappa och mamma inte satt på en filt på gräsmattan utan hade med sig var sin fällstol. Trots detta var det en speciell dag och den var oftast lättsam och glädjefylld. Jag önskar att alla, precis vartenda barn får en härlig glad och lättsam midsommarafton. En trygg och glad dag där man får låta skuttet i benen föra en runt i en härlig ringdans.

Jag ska inte förta dagens glädje med att skriva om de barn som bor med sina mammor på kvinnojourer och de barn som bor i hem som inte är trygga. Alla barn som inte känner sig älskade och sedda. Jag ska inte skriva om dem nu men dessa barn finns mitt ibland oss och det sitter som en tagg i hjärtat för alla barn borde få vara trygga och älskade. Detta var bara en liten påminnelse om att där det finns sol finns det även skugga.

Vi ska dock hålla kvar vid det glada för solen skiner och det finns tusentals små grodor som väntar på att bli dansade. Glad blir jag av den här ljuvliga pälsbollen som har adopterat en vän till mig och hennes familj. Det är ju så det är förstår ni att vi tror att det är vi som äger kattorna men i själva verket är det precis tvärt om. Vi är ju deras lydiga slavar som förser dem med mat och kärlek.

Så nu önskar jag och den ljuvliga pälsbollen er alla en riktigt fin midsommarafton men var försiktiga och försök att hålla lite avstånd i alla fall. Jag kommer att inta samma avslappnade stil som pälsbollen under senare delen av eftermiddagen. Man får lov att ta det lugnt i värmen. Kom ihåg att dricka ordentligt nu när det är extra varmt. Midsommarkram från oss två.

I en enda röra

kommer väl det här inlägget. Det blir lite av ditten och lita av datten och så kanske en liten fläkt av annat som ligger mitt emellan.

Jag har några färdiga plagg som jag fotat innan jag stuvat ner dem i den nu nästan proppfulla välgörenhetslådan. Den har ju blivit full på nolltid eftersom jag stuvade ner två filtar i den också. Kanske dags att snart skicka iväg dessa så jag får plats med det ”småtta”. Här kommer i alla fall det som jag lyckats trycka ner i lådan. De tre mössorna på översta bilden är gjorda i mosstickning. Jag tycker det blir jättefint men eftersom jag inte är fena på att få till det med att minska för kullen så stickar jag slätstickning där. Så ett par varv innan jag ska börja göra avmaskningarna så sätter jag full fart med slätstickningen. Garnet till dessa tre är marino soft.

Mössan och Jolly Jacket på bild två är gjorda i lite tjockare garn som jag fått från min vän C.

Yemenvästen och de tre mössorna på bild tre är stickade i garnet marino soft.

Det känns som om jag aldrig kommer riktigt ifatt med att lägga ut bilder och berätta. Kanske är det för att jag bloggar allt mer sällan numera. Den 22 juli har jag bloggat i tio år. Jösses, det är bra länge det. Inte undra på att man mattas lite men än hänger jag med. Men nog har inläggen förändrats över tid.

Vet ni hur mycket det går i ett Kelloggspaket? Jag kan väl inte precis påstå att jag själv funderat så mycket på just den saken så när det dyker upp ett sådant här paket från Rångedalas prärie då blir jag varse det på direkten och nu ska jag visa er också så ni vet.

Böcker, garn, dubbelnougat, ett fint kort, disktrasor med hjärtan, ett vackert handarbetat kort och en jättefin änglamugg. Ett urklipp med bilder och info om mössorna som vi skickade till Panzisjukhuset låg också med i paketet. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket min vän C lyckas proppa i sina paket. Det är millimeterpassning och det är julafton när paketen kommer farande. Det mesta går ju vidare. Garnet stickas och skickas och böckerna blir lästa och går vidare till nya läsare. Godiset och muggen kan ju någon försöka ta ifrån mig *morrar*. Disktrasan ligger hos sina traskompisar och väntar på sin tur och några av böckerna har redan fått nya hem. Tack rara C för det fina Kelloggspaketet.

Här kommer en bild från ett väldans bra tag sedan. Jag fick en lyxgottispåse av min dotter. Eftersom minnet slirar så kommer jag inte ihåg varför jag fick den men huvudsaken var ju att jag fick den och njöt av varenda grej som låg i den. Som ni ser så var det på vippen att jag missat att ta kort på gåvan. Det kan man tydligt se på att ostbågspåsen är uppklippt. En timme till så hade den varit tom. Frusen mango är så himla gott att ha i frysen när man blir sötsugen. Tack snälla S för allt det gotta. Jag är dock något lite osäker på var i kostcirkeln det här hör hemma. Tror det tillhör basfödan, livets goda. Det som gör att man tycker att livet inte är så pjåkigt i alla fall. Det måste väl vara jätteviktigt att få njuta också. Det är inte alls så som Werner och Werner uttryckte sig……”det går lika bra med selleri”. I helsicke heller då kan jag lika gärna gå ut på gräsmattan och beta. Huvva!

Jag tuffar ju på med mina nallekläder och idag är det dags att lägga upp för en lila väst åt en nallekille som sitter i soffan och väntar. Det är ju F1 race från Montreal i afton och då går stickorna varma. Den här nallentjejen har fått en rödvit klänning. Det ska väl till en kant med pälsgarn senare innan den reser iväg. Av ett nystan blått garn blev det en stor mössa och en hel mormorsruta och en påbörjad. Det gäller att använda varenda trådände.

Ja mina vänner, dagarna rusar förbi. Ibland utan att jag tycker att jag hinner med. Jag försöker ju vara ute och röra på mig för att träna mina ben. Jag är så trött på mina förbaskade ben men är på samma gång överlycklig över att jag kan gå igen även om det vissa dagar är lite skakigt. Det är nog något jag får leva med tror jag. Förresten så har jag sprungit färdigt i min dar. Man har stressat och farit som ett torrt skinn mellan både två och tre jobb samtidigt så nu är det slut med att ha gasen i botten. Det jag vill göra hinner jag ändå. Var sak har sin tid och är det så att man missar en buss så kommer det en ny om en liten stund. Man har tid att ta saker med ro, att vänta lugnt och låta bli att jaga upp sig.

En vän i välgörenhetskedjan skrev något så bra till mig för ett bra tag sedan och det stämmer så bra in på hur jag numera sköter mitt liv……..”först gör jag det jag vill och sedan gör jag det jag måste”. Är inte det ett härligt uttryck. Det är nog lite så man behöver göra för att orka med det man tycker är urtråkigt som att damma och dammsuga eller vad tror ni. Det finns inte många måsten kvar i mitt liv numera. Jo, jag måste äta, dricka, sova, betala skatt och räkningar. Det är saker man absolut måste men i övrigt tycker jag att det är skönt att ”gamlas” för måstena rinner av en som vatten på en gås bara man låter dem göra det. Jag förstår ju att detta inte funkar för yngre som är mitt i livet och har mycket att styra upp men även då behöver man bromsa in och stanna upp, dra några djupa andetag, blunda och bli stilla en stund. Vi ska ju hålla länge så vi måste hushålla med oss själva lite.

Jag hoppas ni alla har en lugn, solig, härlig söndag……..med eller utan spännande paket

Nationaldag och boktips

De sista vackra blommorna från buketten jag fick av min dotter på Mors Dag och så en nybakad blåbärskaka och vackra somriga servetter. Det blev lagom nationaldagsfirande i det Karlssonska residenset. Jag promenerade iväg tidigt och köpte flytande margarin för jag fick helt plötsligt lust att baka för jag hade rotat runt i frysen och då hittat blåbär i en plastburk. Det kändes lite som att det var absolut dags att göra av med dessa för det kommer ju snart nya. Jag brukar ju köpa ett par liter av en thailändsk kvinna som plockar i skogarna här runtomkring. Förr har jag alltid plockat själv men det är bra många år sedan det härliga nöjet försvann för min del och då är det ju en himlans tur att det finns andra som kan kravla omkring i skog och mark och förse oss andra med bär.

Jag gjorde två rabarberpajer också. En stor och så en mindre som den på bilden ovan. Givetvis gjorde jag inte bara en blåbärskaka utan två små och en stor. En gav jag bort till mina grannar för det ska ju vara lite extra mysigt när det är nationaldag och resten hamnade i frysen men inte hunnan kom jag ihåg att ta kort på hela rasket innan. Nääää, det glömde jag så den här ensamma lilla kakan får representera dagens arbete för min del.

Böckerna jag vill tipsa om är Vibeke Olssons sex böcker om Bricken. Vibeke Olssons roman Sågverksungen tar oss med till Svartvik under senvåren 1879, när sågverken runt Sundsvall tystnar och kanonbåtarna kommer. Det är Bricken som berättar, Bricken Eriksson, född i Kalvträsk, snart elva år, ströflicka, kasernbo, sågverksunge, strejkare.

Så presenteras Bricken i den första boken och sedan följs denna bok av Bricken på Svartvik, Sågspån och eld, Amerikauret och Glödens färger och så den allra sista boken som heter Som ett träd i skogen.

I som ett träd i skogen fyller Bricken 50 år så man har fått följa henne och hennes familjs öden och umbäranden men även glädje sedan hon var tio år.

Den nu 50-åriga Bricken har ett så underbart uttryck för att bli äldre. Hon skriver ” Jag gamlas, som folk gör; och det brådskar att berätta för ungarna. Så fort jag får tillfälle berättar jag för ungarna om gamla tider”.

Jag gamlas……är inte det ett alldeles underbart fint uttryck. Det sättet att uttrycka åldrandet passar för mig. Det låter fint och helt ok att bli äldre. Själv är jag väldigt avundsjuk på Bricken som har barn och barnbarn att berätta om gamla tider för. När jag var barn och ung ville jag så gärna att min familj skulle berätta för mig men det gjorde de inte. Jag fick aldrig veta och nu är det för sent.

Är du intresserad och har tid och lust att läsa om hur det var i Sverige i gammal tid så kan jag varmt rekommendera dessa böcker. Som kuriosa kan jag nämna att Vibeke Olsson är dotter till Jan Olof ”Jolo” Olsson.

När man läser de sex böckerna om Bricken eller de fem böckerna i Fogelströms Stockholmssvit då inser man hur himla bra man har det i Sverige idag. Det blir en påminnelse om alla dem som levt före oss.

Så här beskrivs boken:

Buddy är en snäll hund som inte vill något annat än att ta hand om sin tonårstruliga matte Clarity. Gång på gång måste han rädda henne ur olika knipor. När de en dag skiljs åt blir Buddy desperat – vem ska nu ta hand om Clarity?
Det här är en hjärtvärmande historia om hopp, kärlek och oändlig tillgivenhet. Är det verkligen vi människor som tar hand om våra husdjur, eller är det i själva verket husdjuren som tar hand om oss?

Ja du milde tid. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här lilla ljuvliga boken. Den är en underbar och gripande bok om kärlek och tillgivenhet och reinkarnation. Buddy återföds med nytt namn och ny hundras och genom kringelkrokar återser och återfår han sin älskade Clarity som han letar efter i det här livet. Detta sker två gånger och jag tror aldrig jag gråtit så mycket när jag läst en bok. Den är så proppfull av kärlek, omsorg, trofasthet och längtan så jag blir tårögd när jag skriver om den.

Jag lämnade den vidare till min vän G och hon smsade ”nu har jag gråtit färdigt men vilken underbar bok” till mig när hon läst ut den. Får du möjlighet så läs den, njut av den men se till att ha rejält med pappersnäsdukar till hands för det kan inte bara vara jag som gråter lilleSkutt-tårar när man läser den.

Jag skriver ju inte om politik men ibland önskar jag att världen och dess ledare kunde lyssna på de små barnen som ju också fiffilurar efter att ha hört en del. I ICA-kuriren har en gammelfarmor lagt ut vad hennes barnbarnsbarn som är 4 år funderat ut vad gäller kriget i Ukraina:

”Polisen ska gå in i landet och be folk att sluta skjuta. Sen ska Putin säga förlåt och alla ska bli glada och leka kurragömma”.

Tänk om det bara kunde vara så enkelt och tänk om just den här lilla killen kunde få bestämma. Bara en enda dag. Det skulle räcka.

Jag hoppas ni alla har haft en riktigt bra nationaldag hur ni än valt att tillbringa den. Eftersom jag började med att visa upp de två blommor som var kvar av min vackra MorsDags-bukett så av slutar jag med en bild på hur buketten såg ut när jag fick den.

Nu ska jag fortsätta gamla mig för jag gillar det. Jag hoppas ni alla trivs med er själva och just den ålder ni befinner er i. Fortsätt att vara försiktiga och var rädda om er så får vi alla gamlas när det är dags för det.

Ha en riktigt fin avslutning på nationaldagen….. med eller utan blommor och servetter

Nu är det slut mellan min postlåda och Postnord

Det gör ju egentligen ingenting för det var många år sedan posteriverksamheten via PN fungerade. Jag har ofta fått andras post så egentligen borde jag få en liten dusör från PN för att jag gör deras jobb men det är väl inte att tänka sig. Dock tänkte jag visa lite av vad som dykt upp i min gamla skruttiga postlåda som ser ut så här:

Jag kan ju i o f sig förstå att det som brevbärare inte känns särskilt skojsigt att behöva använda sig av den här lådan som rent ut sagt är skitful och dessutom har en dekal som säger ” Ingen reklam tack och helst inga räkningar heller”. För egen del har ju inte lådskrället varit i toppform de sista tio åren för det har läckt in regnvatten så ibland har man fått torka posten innan man öppnar kuverten.

Men, i den här lådan har det hamnat olika sorters mysiga och glada saker i alla fall. Vardagslyckesaker kan man säga. Se här:

Fröknäcke från en bussig granne som fått lite hjälp med ditten och datten. Gott var det och paketet passade jättebra i min postlåda. Sådan post tar jag gärna mer av.

En stickbeskrivning och ett garnprov från en härlig Värmlandsvän som också skickade med några vykort. Jag gör ju faktiskt av med en del vykort och tycker det är jättekul att ha en bunt hemma att välja ifrån. Jag tror faktiskt att andra blir lika glada som jag blir när jag får ”riktig” post i form av hälsningar och glada tillrop. Jag lägger alltid med ett vykort med hälsningar och lite omtanke när jag skickar välgörenhetspaket till höger och vänster. Tack raraste S för allt detta. Jag blir lite full i skratt när jag tänker på dig S och dina egna och din makes brottningsmatcher med med er postlåda. Ibland är postiljonerna så hjälpsamma så de faktiskt tar med sig lite större paket och knör ner i lådan. Dina berättelser om hur ni nästan inte lyckats få ur paketen igen utan hjälp av dynamit har jag fnissat åt många gånger. Sådana postiljoner har vi inte här för då får vi direkt en avi och så får vi hämta själva. Fast jag gillar dom här som försöker göra det där lilla extra……även om postlådeinnehavarna blir tvungna att visa muskelspelet å det vådligaste för att få ut och loss sitt paket.

En påse spröda syltkakor låg i lådan en dag när jag kom hem. Ingen lapp om vem som lagt dem där men det behövdes inte för dom var goda ändå. Men som tur var så visade det sig sedan att det var barnbarnet som haft vägarna förbi och då tagit med sig en påse kakor. Jag trodde ju att det var han som bakat dem men han skrev tillbaka att det var det inte utan mamma hade bakat och han var bara bud. Sedan hörde dottern av sig och jag fick förhållningsorder om att jag skulle dela med mig till mina grannar och inte smocka i mig hela rasket själv. Hon känner sin lus på gången som man sade förr men där var dottern ute i sista minuten kan jag säga. Jag hade haft tassen nere i påsen åtskilliga gånger för ni vet ju själva hur precis lagom stora och hur ljuvligt spröda dessa små kakor är. Glufs……så är dom slut och man ska bara ta en till. Nu hann hon fram med förmaningarna innan det var slut i påsen och jag delade med mig till mina grannar med hälsning från bakerskan. Tack för smarriga kakor S.

Jag har fått så mycket gott och smarrigt i postlådan må ni tro. Räkbakelser och andra bitar av smörgåstårta och ibland frukostmackor. Tyvärr hinner jag inte alltid ta kort på smarret för jag kommer inte ihåg att ta fram kameran förrän det är för sent. Vem fasen vill se en halväten macka eller smörgåstårtsbit. Ibland är man snabb. Den gamla postlådan har verkligen fått jobba. Locket har öppnats och stängts lika ofta som min kylskåpsdörr (som har svängdörr som på gamla salooner) så jag undrar inte på att den har blivit utsliten och börjat läcka.

Här fick jag ett jättefint paket som kom fram ordentligt och det är jag glad för men att det dök upp beror nog på att killen ringde på och överlämnade paketet personligen. Det var ett paket från den kvinnliga symaskinvirtuosen i Hålanda:

Jag hade hört av mig till I för att fråga om hon sydde nallebyxor för jag har inte lyckats sticka eller virka några som ens liknar ett par byxor. Jodå hon sydde nallebrallor och här kom det ett helt gäng med fina byxor. Nallar och taxar fick jag också och de är redan ivägskickade. Dels till damen som skänkte så mycket tyg tidigare och hon skulle ge till barnbarnet och resten gick iväg till Ukrainska gränsen och Röda Korset där. Garn fick jag också och det stora cookienystanet är redan använt. Det blev en Tony Irving-sjal som blev en omtankesjal till en vän nedåt i landet. I påsarna ligger det färgad ull i många färger och den kommer ifrån egna får alternativt grannens får i Hålanda. Med i påsen fanns också tråd som man binder om och så hänger man ullen i påskriset. Det kan man ha både ute och inne. Det är så fint när det vajar i vinden om det sitter i någon utebuske. Det låg med två påsar med små smycken som var jättefina och som jag lagt undan så länge. Men nu…….titta bara……vem har världens finaste vantar med penséer på? JAG har världens finaste penséetumvantar med mudd och fleecefoder. Jag älskar mina vantar. One of a kind. Precis som vi alla är. Inte lika någon annan. Tack snälla fina I för allt jag fick i paketet. Allt utom ullen och mina tumvantar går ju vidare till välgörenhet i olika former.

Postlådor och postbud är bra att ha till olika saker. Men nu blir det tjurigare med posteriverksamheten här. Om jag t ex köpt fyra nystan garn så har det paketet gått ner i min gamla sketna postlåda men inte i den nya. Då räcker det inte med att ta sig till närmaste postombud heller utan man måste hämta paketet hos stora posten som för mig är 45 minuters gångväg bort. I ur och skur. Buss dit från stan går en gång i timmen ungefär. Ja ja, det ordnar sig och de flesta jag känner väljer att ta Schenker eller annat transportbolag till sina inköp. Jag tar alltid Schenker för då vet jag att det kommer fram.

Ja nu har ni ju sett vad som kunde hamna i den gamla lådan och nu kan ni få se en bild på den nya ”lådan” och fundera på vad som kan tänkas få plats där.

Nåja, jag ska väl också berätta att den gamla lådan kommer att vara kvar hos alla för där ska morgontidningen komma som vanligt för dem som har den och andra postaktörer som t ex Bring ska lägga sin post i den gamla. Det här nya med smala postfack är enbart till för Postnord.

Så alla är hjärtligt välkomna att fortsätta lägga saker i min gamla ”lådda”. Allting emottages med största tacksamhet. Vardagslycka är att hitta olika saker i sin brevlåda. I nästa inlägg ska ni få se hur nallebrallorna tog sig ut.

Som avslutning så bjuder jag på en fin bild från en av mina promenader. Den är tagen nere vid bron på stadssidan. Jag som älskar gula blommor blir glad i hela Karlsson när jag får syn på sådant här.

Jag hoppas att ni alla bara får go och rolig post för det är ni värda. Ibland är förändringar bra och ibland inte men man får väl hänga med i svängarna så gott man kan och göra det bästa utav det. Min förhoppning är att om jag får något fint vykort eller ett rart brev från någon en regnig dag så ska jag väl kunna lita på att det här nya postfacket inte läcker lika illa som min gamla postlåda utan att jag kan hämta in torr och fin post när ovädret är över. Tjohooooooooo!

Ni fortsätter väl att vara försiktiga och hålla lite avstånd och tvätta händerna. Det ska tydligen dyka upp en ny variant av covid nu i mitten på maj och jag föreslår att vi struntar i att skaffa oss den genom att var försiktiga. Snart är det sommar och varmt och vi kan skutta omkring lite friare och då gäller det att hålla sig frisk så man får vara med där.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……..med eller utan läckande postlådor.

Det händer vid den här tiden

att jag blir helt nipprig här på bloggen och börjar skriva om att gult är inte alls fult utan det vackraste som finns när det börjar bli vår och varmt. Jag älskar ju gula blommor. Särskilt gula tulpaner, tussilago, gullvivor och vårens första blommor som jag såg här efter garageväggen

Jag VET att de är ogräs men de första jag ser på våren gör mig så hjärtans glad. De lyser som små solar och ger hopp om sommar och värme. Mitt i allt det gråa och mellan betong och asfalt, i den lilla ynkliga springan som bildas mellan vägg och väg, där klämmer dom sig kaxigt upp och bara tar plats. Just nu älskar jag dem men under sommaren vill jag inte ha dem i min trädgård. De här första starka rebelliska plantorna som visar nu-jädrar-ska-jag upp-här-och leva får mig att tänka på en speciell vän i min närhet som kämpar hårt för att klara svårigheter och rädsla. Ibland har man krafter som man inte trodde att man hade och de här blommorna är till dig.

Annat gult och vackert är ju det påskägg jag fick av min dotter och hennes lilla familj, påskkortet från B som jag fiskade upp ur min brevlåda och de vackra gula tulpanerna jag fick från min vän och kamrat A.

I ägget låg det solrosservetter, ett doftljus, fröknäcke och en påse Lindts chokladägg. Kortet har jag satt upp på min anslagstavla som sitter vid datorn så det ser jag varje dag. Där sitter det tillsammans med andra kort jag fått. Sådant gör mig glad och jag gillar vykort av alla de slag. Ibland när man känner sig på väg ner i skoskaften så brukar jag läsa igenom mina kort och då blir jag påmind om att jag faktiskt är en skaplig person. Numera i alla fall. Då sk*iter jag i att fundera på det eländiga och tar nya tag och traskar framåt istället.

Jag har varit duktig och lagt undan chokladen men fröknäcket har jag snaskat på när jag tittat på tv. Det är himlans gott faktiskt. Ljuset får stå vid mannens minnesfat och ge god doft till minnena.

När jag tittar på det här kortet ovan så ser jag att hela min kökssoffa är belamrad med tre olika ”projekt”. Jag ska visa er i senare inlägg. Jag tror jag ska göra ett inlägg om min brevlåda ockå. Ja jädrar det ska jag ta och göra faktiskt. Jösses jag får sätta fart om jag ska hinna blogga om allt men ibland känns det som om tiden går så himla fort eller är det kanske jag som blivit mer långsam?

Ja allt är ju inte vackert, soligt och gult här i det Karlssonska residenset må ni tro. Häromsistens så tog jag mig i hampan och traskade iväg till vår gemensamma tvättstuga där vi har en alldeles utmärkt matt-tvättmaskin. Jag slängde i en ganska lång trasmatta och en mindre ullmatta. De behövde bara fräschas till lite på 30 grader i lugn och ro.

När jag sedan kom tillbaka och började plocka ut den lilla mattan så följde det med som långa blå smala korvar ut och lade sig på golvet. Men va sjutton är det där? Jag hade ju tittat i maskinen innan jag lade i mina mattor och den var både ren och tom. Jag tog ut ullmattan och lade den åt sidan och sedan tog jag tag i den längre mattan och då visade det sig att den var på väg att gå mitt itu. Jag tog ut mattan och städade upp både i och utanför maskinen efter mig och gick hem och hängde upp den på torkställningen.

Min mormor var född 1895 och dog när hon var 95 år så min älskade mormor fick jag ha länge och det är jag så glad för. Jag har många saker efter henne och den här trasmattan är en av dem. Hon bodde på övervåningen i en villa där hennes son med familj bodde nerpå. Ovanför trappan fanns ett utrymme som en liten hall med dörr ut till balkongen. Där i hallen hade mormor sin vävstol. Nog är det ett konstverk att kunna väva så här vackra trasmattor. Hon var helt suverän min mormor och ägnade sig åt många hantverk.

Nåja, här hade varpen blivit så sliten så den gått av och ni ser själva att det nästan är ett par decimeter som ”ramlat bort”. Jag torkade mattan och sedan delade jag den och repade upp lite till på bägge sidor så jag hade varp nog att knyta ihop till korta fransar. Det blev ingen stilfull mattfrans för då hade jag behövt ta bort så mycket utan det blev det allra enklaste. Kärringknutar. Så nu har jag inte en lång matta längre utan två kortare och det går ju bra det också. Men jösses mattan är ju urgammal och har använts i alla år så det är ju fantastiskt att den hållit så länge genom alla tvättar och allt. Vardagslycka är i alla fall att ha mattdelarna kvar som ett minne av en älskad mormor. Jag älskar att omge mig med saker som bär på minnen.

Nu till något helt annat. Jag stickar ju helst med trästickor för jag tycker de är lätta och smidiga och dessutom så glider de inte ur arbetet och jag blir tvungen att försöka plocka upp maskorna igen. Häromsistens skulle jag leta fram mina trästickor nr fyra för att sticka ett gäng EPB-mössor. Då började jag fundera.

När man stickat år ut och år in med samma trästickor så måste de ju nötas och slipas av garnet som löper på stickorna och maskorna som blir skjutna fram och tillbaka hela tiden. Jag tog och mätte mina stickor i plattan med alla storlekar och mina stickor var INTE stickor nr fyra längre utan de hade blivit betydligt slankare med åren. Omvänt mot vad jag själv blivit då. Ja hursomhelst så struntade jag i det och lade upp och stickade mina EPB-mössor på mina slimmade trästickor något magrare än storlek fyra. Det gick alla tiders! Men jag hade aldrig haft en tanke på att det kunde bli sådan skillnad efter många år. Nu vet jag. Kolla själva om ni har trästickor som gjort tjänst i åratal.

Nu hoppas jag att ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni fortsätter vara försiktiga och rädda om er för tänk på att någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar. Länge. Men likt maskrosen så plockar vi fram våra inre styrkor och kämpar på för vi är ju bra på det.

Jag hoppas ni har en lika solig måndag som jag har……….med eller utan maskrosor

När det ändå är kaos i köket

så spelar det ju ingen roll om det blir ännu lite mer stök och knök. Det började med att jag upptäckte att det kom ner vatten i underskåpet vid diskbänken. Det är inte ett dugg bra. I november var ett företag här och mätte fukt i alla utrymmen som har kranar för försäkringens skull och jag hade ingen fukt någonstans. Så när jag nu upptäckte att kranen som är sedan 1965 inte höll tätt så hörde jag av mig till ett VVS-hus nära mig och kollade upp vad som gäller för kraneriverksamheten.

Jag valde ut en kran via hemsidan och den hade fast pris för inköp och montering. Finemang! Jag beställde och redan samma dag kom två muntra rörkrökare med kran och verktyg. Det var bara det att det var helt fel kran så de var inte lika muntra när de gick igen. De lovade dock att beställa den kran jag valt för den var inte lagervara hos dom. Detta var en onsdag och jag hade sett till så att den sidan av köket som berördes såg ut så här så att det skulle vara lättare för dem att arbeta i små utrymmen:

Så alltså. Det bidde ingen ny kran den dagen och jag vägrade använda den läckande skruttkranen så det blev disk och vattenhämtning i handfatet i badrummet. Först tyckte jag det var jädrans eländigt men sen kom jag till mig igen och insåg att jag har inte ett dugg att gnälla över för jag har ju för tusan vatten. Det finns folk överallt i världen som inte har tillgång till vatten och jag gnäller bara för att jag får ta tjugo steg extra för att nå mitt privata vattenhål. Skäms på mig! Efter den personliga uppsträckningen för egen del så flöt det på med matlagning och disk hur bra som helst. Ibland behöver man nog tänka efter innan man sätter igång att tycka synd om sig själv och gnälla. I onödan.

Nåja när det ändå var kaos i köket och det stod avhängda skåpluckor och skåpinnehåll lite här och var så kunde jag ju lika gärna röra till det lite mer så jag hämtade in två gamla stolar som jag har haft ståendes ute i boden. Jag hade nämligen hittat en ganska lång bit lintyg som jag tänkte kunde passa till stolsdynorna. Stolarna har stått i ett par år så nu var det dags att ta tag i det hela. Jag övertog stolarna från min kompis som gjorde sig av med sitt torp efter långt över fyrtio år. Jag gillade dem och jag tror att det beror på att min mormor hade likadana men omålade då. Barndomsminnen.

Så här skrider jag då till verket, hej och hå:

Givetvis går ju inte saker och ting som på räls varje gång. Nu hade jag väldiga problem med häftpistolen. Jag hittade inte min egen utan rotade fram mannens gamla som låg i en fint snickrad låda under trappan. Den sköt inte in klamrarna helt så jag var inte nöjd och hade inte lust att stå med hammare också. Gick till min kompis A längre bort i längan och lånade hans som var om möjligt ännu äldre än den jag hade. Tung som själva vojvoj också men väl fungerande och med kraftigare klamrar. Så nu var det bara att köra på.

Tjoff, tjoff, tjoff, spänna, spänna, draaaaa, draaaaa (svära lite), tjoff, tjoff, tjoff……..o s v. Här är i alla fall resultatet av arbetet. Före: den grönblå dynan………Efter (den heroiska drag- och spänninsatsen): lintyget med kattor. Jag är helnöjd faktiskt och nu är båda stolarna klara.

Eftersom ni fick se den avskalade förebilden av kran, diskbänk och skåp så får ni även se den tjusiga bilden på den nya kranen, det nystädade underskåpet samt påhängda luckor. Dessvärre odiskat men det är ju snart åtgärdat nu när man kan använda vattenkranen utan att det blir som Avestaforsens brus i underskåpet.

Kan meddela att den nya kranen dök upp på måndag eftermiddag så det blev fyra och en halv dag utan kökskran men det var en bra påminnelse för mig om att jag ska inte vara så snar att gnälla för saker och ting funkar ju ändå med lite ändringar och så det berömda tålamodet. Jag som oftast går från noll till hundra på ingen tid alls behöver verkligen träna på att ha tålamod. I mångt och mycket har jag en ängels tålamod medan andra saker kan få mig att gå i taket direkt. Det är lite olika.

Ja nu mina vänner har ni fått vara med på en kökskaosresa som slutat så bra med två omklädda stolar och en väl fungerande kökskran. Nu är jag nöjd och belåten. Dessutom vill jag påminna både mig själv och er andra om vilken vardagslycka det är att ha friskt vatten.

Jag hoppas ni alla har en fin om än kylig söndag……..med eller utan läckande kranar

Konst, konstigt och annat

Tunnlar mellan olika delar av staden brukar ju vara dystra stråk med väggar fulla av klotter och inte så trevliga att ta sig igenom. Dålig eller ingen belysning alls gör att det känns lite otryggt dessutom. En tunnel som går från en skola och leder till ett s k utsatt område nära mig har gjorts om till konsthall. Det är barn från området som fått lämna in teckningar där de uttrycker vad de känner för coronapandemin och en festival som hålls en gång om året i området. Det finns några andra bilder med annat innehåll också.

Dessa teckningar har sedan bearbetats av konstnärerna Stanislaw Lux och Telma Castro. Bilderna har sedan gjorts till betongreliefer som satts fast på tunnelns väggar. Därefter har relieferna målats för hand på plats i tunneln. Helt fantastiskt egentligen. Jag cyklade ofta igenom tunneln och såg hur han satt eller stod och målade. Jag stannade och pratade med honom ett par gånger och barns skapande låg honom väldigt varmt om hjärtat.

Hoppas det blir som det var tänkt, att det skulle sluta klottras och slås sönder lampor i tunneln nu när barnen fått vara med och bestämma hur det skulle se ut. Tidigare var tunneln mörkt grå och det var mörkt och dystert.

Men nu har tunneln vita väggar och vitt tak och alla 24 bilderna på plats på sammanlagt 180 betongplattor. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta vara vackert och inbjudande.

Det var konsten det. Nu kommer vi till det konstiga. Nu drar vi mot ljusare tider och vår och den tid då folk börjar joxa runt i sina trädgårdar. Eftersom det inte är just några vintrar att tala om numera så pågår trädgårdsarbetet nästan året runt tycker jag. Folk släpar på grenar och granar, blomruskor och säckar fyllda av……..ja vad. På kärran som vi får lägga trädgårdsavfall i står klart och tydligt ”Ingen plast”. Detta för att vår fastighetsskötare ska slippa stå och tömma ur säckar och bara kunna tömma vagnen på lättaste sätt. Givetvis funkar ju inte det. Mycket enklare att slänga upp plastpåsen precis ovanför skylten. Hur fasen funkar vissa? Ja ja, var och en får sköta sitt men livet vore ju enklare om alla hjälptes åt lite mer.

Nu struntar vi i det och går över till Annat. Annat är roligare och i det här fallet godare. Min marknadskompis var iväg på marknad utan mig och då hon kom hem hade hon med sig en stor påse med palestinsk mat. Vardagslycka är att ha en kamrat som tänker på en fast man inte är med. Vi har lärt känna ett palestinskt par som brukar stå och sälja mat på många av de marknader vi står på. Man får skynda sig att handla för det är alltid kö till deras marknadsstånd och det härligaste är att det är allra mest svenskar som köar och som återkommer år efter år och köper kassar med smaskens. Det är mannen i familjen som lagar det mesta men jag fick veta att han i grunden är konditor så givetvis finns det allehanda godsaker av den sorten också. Men för min del är det maten jag vill åt. Se här vad jag fick i min påse.

Piroger av olika slag bl a med fetaost och spenat, friterad blomkål, en flock falafel som inte kom med på bild samt de mörkare friterade som jag inte ens kommer ihåg vad det var men som ni ser att jag gnagit lite på den ena. Gott var det i alla fall det är huvudsaken. Det är ju kryddigt och det gillar jag. Jag har faktiskt tänkt på den här mannen och kvinnan som försöker livnära sig på att åka runt och sälja mat på marknader. Nu har det ju inte varit några marknader på ett par år så jag oroar mig lite för hur de har det och jag hoppas att vi kan ses i sommar när det åter är marknadsdags.

Jag ska återgå helt kort till konst. Nog kan man väl säga att det här är en form av konst. Den unge mannen på Coop på Eskilstunavägen (mitt emot ellfolk arena) som på detta snygga sätt fixade till en hel lång vägg med chips och ostbågar och fick det att se så vackert ut. Han hade sett på nätet att någon någonstans hade gjort så och han tog med sig den idén till butiken där han jobbar. Nu är det ju taget några påsar här och där men ni ser ju hur jädrans snyggt det är. Heja heja dig till den innovativa killen. Sådana människor behövs överallt. Nu måste han ju jobba varje dag och fixa och dona så att det inte blir hål i skapelsen. Det är nästan ett heltidsjobb bara det för jag tror banne mig att de kommer att sälja så mycket mer av chips och ostbågar och slikt efter att folk ser den här väggen.

För alla som inte gillar chips och ostbågar och annat smaskens kan jag tipsa om något som jag själv nyssens fått korn på. Frysta gröna vindruvor. Så himla gott. Jag plockar loss dem och lägger i ett durkslag och spolar dem. Lägger dem på en handduk och rullar runt dem så de torkar. Lägger i plastburkar och så in i frysen. Någon skrev att det var som att äta Piggelin men nja det tycker jag väl kanske inte men jag gillar att ta fram en liten skål med frysta vindruvor och äta när jag är sötsugen.

Jag hoppas ni alla fortsätter att vara rädda om er och försiktiga för bara för att alla restriktioner är borttagna så innebär det ju inte att pandemin är över. Även om många tror det. Det kommer nog att ta tid innan man kommer tillbaka till det gamla om man ens gör det. Huvudsaken är att vi får vara friska och att vi har varandra. Vi kämpar på för vi vill ha en härlig sommar tillsammans där vi kanske kan umgås, skratta och leva lite lite friare. Kram till alla er som kämpar på och ser framåt.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……………med eller utan konstigheter av något slag

Lämna det gamla

och se fram emot det nya. Det är väl det vi får göra nu. Vi lämnar det gamla 2021 som innehållit både sorg och glädje och även rädsla för covid-smitta. Men vi har i alla fall klarat oss igenom hela året och nu står vi vid dörren och knackar på och vill tassa in i det nya året.

Jag tänker på alla som finns runt om mig i olika roller och på olika sätt och av olika anledningar. För oss alla har året inneburit både sorg och smärta och även rädsla för covid-smitta. Men det har också funnits mycket glädje, gemenskap och omtanke och det är ju precis så som livet är. Det är en salig blandning av allt detta och det kan vi aldrig komma ifrån utan bara lära oss att hantera det. Då kommer det där fina ordet tillsammans väl till pass för tillsammans kan vi ta oss igenom olika sorger och smärta. Finnas för varandra, stötta och ge omsorg och bara vara medmänniska.

Mitt i allt detta så får vi inte glömma att det finns en väldig massa glädje och goda energier också. Det gäller att ta till sig dem och glädjas tillsammans. Hela livet är en mix av miljoner känslor som kommer och går hela tiden. Olika starka och olika långa. Vi har bara att hänga med och göra det allra bästa av dagarna som vi får.

Jag vill i alla fall tacka för i år. För alla fina kommentarer jag får och som får mig att finna glädje i bloggandet. Jag önskar att vi alla får se många sådana här härligt dramatiska himlar även nästa år.

Jag tackar även för alla fantastiska mail jag fått under året. Jag är så tacksam för dem det ska ni veta och det är väl härligt när man kan få nya fina vänner bara genom att vara sig själv och blogga lite halvdant.

Jag tänkte lite på hur det var förr med nyårsfirandet. När man var ung var man på fest iklädd ny klänning och uppsnofsad till tusen. Det var kul. Då. När vi hade vår flicka liten och upp i tonåren firade vi här hemma tillsammans med min svärmor som blev ensam. Det var kul på ett annat sätt. Tryggt och mysigt att vara tillsammans flera generationer. När så dottern flyttade hemifrån och startade upp sitt eget liv så firade jag och mannen kvällen själva här hemma och vi var nöjda med det. Tyckte att det räckte alldeles lagom för oss. Saker ändras med åren och jag har väl alltid varit lite mer ensamvarg än vad mannen var.

Årets nyårsafton firar jag med virkning och tv-tittande. Jag ska också smälla i mig en fin skagenbakelse som min vän A kom hit och lämnade för ett par timmar sedan. Jag hade tänkt duka fint på köksbordet men det går inte för det är proppfullt av garn, böcker, servetter och godis som jag fick av min vän C. Jag skulle ta kort men behöver dagsljuset så jag får spara det på bordet tills i morgon.

Ja kära vänner, 2021 har väl i mångt och mycket varit ett riktigt skruttår men nu kan vi snart lägga det bakom oss och med friskt mod och nyfikenhet traska in i det nya fräscha 2022 och hoppas att det blir det året när coronapandemin släpper sitt tag om oss.

Men jag vill att vi alla fortsätter att vara rädda om oss och varandra. Inte ge upp. Vi klarade ju 2021 och ska fixa 2022 också. Tillsammans.

Jag är ingen sportälskare (om det inte gäller F1 förstås) men jag älskar sammanhållningen som finns i vissa lag och hos en proppfull arena med supportrar. Den som inte får tuppskinn eller att håret reser sig på armarna eller att man som jag gråter en skvätt när man ser sammanhållningen och kärleken här, ja den förstår jag mig nog inte riktigt på.

Så här bjuder jag och Liverpools supportrar på den underbara You never walk alone. För det är ju så det ska vara. Vi ska aldrig behöva känna att vi är ensamma. Gott Nytt År 2022.

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag