Det är svårt att vara rubriksättare på den här bloggen ska ni veta för inläggen följer ju inte något givet ämne utan flaxar och fladdrar hit och dit lite som det blir. Strunt samma nu kör vi på.
Jag köpte så fina lavendelpåsar av en hantverkare. De är sydda i linne och dekorerade med gammal spets. Jag kommer ihåg min mormors gamla lavendelpåsar som var broderade med små små blommor och som doftade så gott. Så de här rosa söta påsarna väckte ett barndomsminne och det var mysigt. Man får försöka samla på de fina och välgörande barndomsminnena och låta andra flytta på sig och ta mindre plats. Vardagslycka kan väl faktiskt vara att bli påmind om något fint som värmer hjärtat och själen. Något som får dagen att bli ljusare eller natten att bli mer lugn och trygg.
Jag har ju tagit mig för med att försöka fixa lilla toan uppepå och det är då inte det lättaste. För att kunna byta matta så ska ju listen bort och det har jag brottats med ett bra tag nu. Det går inte. Spikarna sitter bakom ett par rör och jag har dragit fram listen så långt det går med kofoten. Jag får ta mig tusan spränga med dynamit för att få bort den och då ger sig ju resten också i o f s för då blir det ju inkentinken kvar. Nåja, jag har ju min bästa kompis som brukar vara en klippa men det närmaste klippa vi kom här var att jag fick lust att klippa till honom över telefonen när han talade om hur jag skulle hålla fast spiken, slå tillbaka brädan och låta spiken gliiiiiiiida ut. Inte f*n gled den spiken. Inte alls. Inte någonstans.
Nu har jag lagt ner det jädrans projektet och tänker så här då istället. Jag målar hela toan solgul, färg har jag ju står i en stor hink och sedan köper jag en fin och fräsch toastol och får den insatt vilket verkar vara ett ganska enkelt handgrepp för den som kan det såg jag när killen tog bort den på ett tjillevipp. Det enda problemet är väl att det är så rackarns trångt på den här toan och killen var nog en bra bit över 180 cm så det var tur han inte fastnade under handfatet. Efter det så köper jag någon hyfsad matta och lägger över den gamla på något sätt så man slipper den gamla fula grå mattan från 1965 när huset var nytt. Jag löser det på något sätt för nu känner jag att jag nått vägs ände med den här jädrans toan. Golvfirman som jag hade kontakt med har inte hört av sig efter att jag ställt en rad frågor så därför löser jag det så här. Det är då inte helt enkelt att ens försöka få hjälp från proffs med att lägga våtrumsmatta upp mot väggen så som det ska vara. Jobbet är väl för litet för att det ska löna sig. Detta ska ju ske om man gör en ombyggnad för att försäkringar ska gälla vid vattenskada. Jag har fiffilurat och ser inte byte av toastol som en ombyggnation. Hoppas jag har rätt där.
Nu struntar vi i det här och övergår till något skojsigare. Vardagslyckor. En vän till mig och hennes man bor på en ö ute i Mälaren och de har varit förbi med diverse godsaker till mig må ni tro. Här är det två pyttesmå ”smakburkar” med olika slags gelé och dessutom fick en liten prematurmössa som min goa granne A-M har stickat vara med på bilden för att visa upp sig i sin skönhet.
Mössan har gått iväg till en insamling till prematurbarn och geléerna har gått raka spåret ner i min mage och de var jättegoda. Så lagom att ha då man blir sötsugen vilket jag blir tätt som oftast.
Inte nog med det jag fick vid ett annat tillfälle en hel stor påse med björnbär. Det är något som jag inte var bekant med sedan tidigare. Jag smakade på ett par stycken för två år sedan då jag var med en kamrat ut till hennes torp i Näshultaskogarna och hon hade en liten gren med björnbär utanför trappan. Jag hade aldrig ätit björnbär tidigare för det fanns inte med under min barndom. Nu kom vännerna L och S med båt in till stan och hade då med sig dessa åt mig
Till sist. Tusen tack till er som hört av er med fina mail och kommentarer. Det är vardagslycka som räcker väldigt länge och som ger så mycket goda energier. Skrivna eller talade ord kan betyda så oändligt mycket i ett liv. Ord är viktiga och värdefulla och kan vara den absolut bästa vardagslycka du kan ge någon, en vän, en anhörig eller en okänd.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin måndag……..med eller utan fula golv.
Precis när jag nästan beslutat mig för att sluta blogga eftersom åren gjort att det blir längre och längre mellan varje inlägg och jag tappat farten och rytmen i skrivandet så dyker det upp ett mail ifrån en kvinna som följer bloggen och skriver så fint och som gör mig så glad och som får mig att känna lust och glädje i att skriva. Vilken vardagslycka. Tack snälla L för det jättefina mailet.
Den här pandemin har ju gjort att man är mer hemma och inne och det händer inte särskilt mycket och det kanske man ska vara tacksam för i dessa tider. Man lunkar på. Jag trivs ju med att lufsa omkring lite för mig själv men jag märker ju hur väldans lite det blir gjort trots att jag har så mycket tid. Jag väljer ju gärna bort tråkiga och besvärliga grejer för att istället ta fram stickningen eller läsa eller göra något annat skojsigt.
Nu har jag i alla fall tagit tag i det där med min lilla lila toalett en trappa upp. Jag har fått tag på en golvläggare som ska fixa golvet och lägga våtrumsmatta upp mot väggen och förhöja tröskeln. Dock finns det ju som vanligt ett litet men och i det här fallet är det att jag först ska riva bort listerna och måla väggarna. Sedan kommer han och fixar och trixar. Så jag behöver bara gå upp och ta tag i kofoten och börja bända och sedan upp med färgtråget och rollern och en pensel och sätta full fart. Jaaaa, jag ska. Snart. Jättesnart. Fortsättning följer i detta ämne.
Ni som läste förra inlägget blev ju varse om monstret i toan. Samma dag eller dagen efter så såg det ut så här när jag fällde upp locket
Nu har ni fått se hur dom parkerar sig och ligger i bak(!)håll. Så nu över till något roligare och trevligare.
Ni såg ju de stora lakansrullarna som jag lämnade iväg till min kompis G. Nu har jag fått tillbaka dem och paketerat och skickat ett hundratal (2 kg)till AFFC för vidare befordran Gambia och en liten sjukstuga där. Det finns ungefär lika mycket kvar men den sista leveransen kom så sent så den hann inte med innan tiden gick ut för den här insamlingen. De lindorna kommer att gå till en annan insamling som är ”tidlös”. Visst är det fantastiskt att gamla slitna lakan kan bli till något så bra som lindor som kan vara till hjälp i sjukvården.
Det mesta cirklar ju runt välgörenhetsarbete nu under pandemin när man inte kan flyga och flänga lite som man vill. Här är små små filtar som jag skickat till obduktionsavdelningen på Karolinska för att användas vid kistläggning av väldigt väldigt små bebisar. De är virkade i tekniken C2C, corner to corner eller som vi säger på svenska hörn till hörn och de första jag gjorde. Det var kul men nästa gång ska jag använda mig av grövre virknål men i det här fallet ville jag inte ha ”insyn”. Här kommer en länk till sidan jag använde mig av för att lära mig tekniken.
Ytterligare en vardagslycka damp ner hos mig hel oförhappandes. En av mina grannar som fått vattningshjälp ett par dagar när solen sken som mest och hon var på utflykt ringde på och gav mig det här, 15 vardagslyckor paketerade i ett gult sommarpaket.
En som legat i som en rackarns utter är dottern som förra helgen när vi sågs hade med sig 38 stycken fruktnät som hon virkat. Jag kommer att ha fruktnät till marknaderna i eviga tider. Men vad gör det, rätt som det är så kommer marknaderna igång igen och då är det väldans bra att ha grejer på lager eftersom jag själv inte tillverkat en endaste marknadsgrej sedan coronan bröt ut och det blev stopp på allt. Nu är ju dottern över trettio år men visst kan man väl räkna det här som barnarbete för hon är ju i alla fall mitt barn. Flink i fingrarna är hon tösen. Jag blir faktiskt jätteglad när jag tittar på den här högen med färgglada virkade fruktnät. Så mycket roligare att bära hem sina äpplen eller potatisar i ett rosa eller turkost nät.
Nu ska vi se om jag kan komma igång med bloggandet igen och göra inlägg lite oftare för det är ju ändå så himla kul med bloggeriet.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag……..med eller utan Piggelin.
Den här värmen tar knäcken på mig tror jag. Jag blir alldeles matt och orkar ingenting och jag får verkligen ta i med hårdhandskarna mot mig själv för att utföra det allra minsta. Jag har ju alltid haft svårt med värmen men det känns lite som om det blir värre med åren. När det är 28,8 på skuggsidan och 30 på baksidan som ligger i halvsol då väljer jag att stanna inne där det ”bara” är 27 grader. Jisses. Det är som vanligt till att blöta en sommarklänning och lägga i en plastpåse i kylen och ta på sig när det börjar närma sig kokpunkten för min arma kropp. Dessutom har jag ju mitt älskade badkar. Jag spolar i halvt med kallt vatten och sedan går jag och doppar mig där flera gånger om dagen för att sänka temperaturen. Men hujedamej för den här värmeböljan. Jag vill ha en vanlig gammaldags svensk sommar där det är runt 23-24 grader varmt. Det räcker. I alla fall för mig. Men vi är olika. Jag har vänner och även en del grannar som älskar den här värmen och njuter i fulla drag av den. Det är tur att det finns något för alla. Snart kommer min tid. När det blir kallt som själva voj voj och näsan fastnar ihop när man sticker ut den för att kolla läget. Det gillar jag. Tjockt med kläder i lager på lager och sen ut i kylan. Som sagt, tur vi är olika och att det finns något för alla.
Precis när man svalkat av sig och känner sig ok så vänder det blixtsnabbt och svetten sprutar. Varför då undrar du. Jo när jag hade svalnat av och höll på att plocka med mina garner så blev jag tvungen att hastigt besöka damrummet. Upp med locket, ned med ändan, upp med ändan och gasta i högan sky för vem fasen vill ha en sådan här någonstans på kroppen och särskilt inte där han just hade varit och fladdrat.
Jag har trälock och då är det ett mellanrum på en dryg cm upp till ringen och där måste den ha tråcklat sig in eller också när jag stängt locket. Jag har faktiskt ingen aning men den var där och antastade mig på ett mycket oanständigt och otrevligt sätt. Huvva! Om ni funderar på det andra djuret så är det ”sulpen” som dottern kallade sköldpaddan när hon var liten. Den är mitt badsällskap och jag har ingen badanka som en viss kompis tror. Den här bilden är tagen vid annat tillfälle för den jädra harskranken som attackerade mig klarade dessvärre inte mitt våldsamma vrålande ninjaviftande med en handduk innan jag såg vad det var.
Eftersom värmen gör att jag svettas omåttligt så är det svårt att både sticka och virka så det ligger lite på sparlåga. Det har dock hänt att jag gått ut tidigt på morgonen på baksidan när det varit runt 18 grader och då satt mig och sticka bara för att njuta av den svala luften. Det har varit skönt att ha den stunden. Kan jag inte sticka så finns det annat jag kan göra och som passar fint att göra ute innan solen kommer över på baksidan helt. Jag får ju lakan som folk inte vill ha längre. Det kan ju vara att de tröttnat på färgerna när det gäller påslakan och att de blivit slitna och gått sönder när det gäller underlakan. En del köper billiga lakan på loppis och lämnar till mig. Av dessa river jag remsor som är 8 cm breda av de vita lakanen och river tygblöjor 70×70 av de färgade överlakan jag har. På det sättet går allt åt och om jag måste klippa bort där det är hål så blir det kortare lindor eller tvättlappar av det som går att använda.
Varje lakans remsor rullar jag ihop till en stor rulle och nu i coronatider när vi inte träffas mina kompisar och jag så packade jag i ordning rems-rullarna och så kom kompisen G och hämtade dem. Det var sju lakan den här gången. 103 remsor.
Dessa remsor rullar min kompis och fäster med en liten tejpbit och så får jag tillbaka dem och skickar dem den här gången till AFFC (Aspeboda Foundation For Children) där de hamnar i en by i Gambia som har en liten sjukstuga. Tidigare satt vi ju tillsamman och rullade lindor och språkade glatt men nu i coronatider så får vi p g a underliggande sjukdomar vänta med umgänget. Var sak har sin tid och om vi är rädda om varandra så kan vi snart ses igen.
Jag blev riktigt glad när jag för lite sedan fick en så fin sommarbukett av en granne. Det var små blommor från hennes baksida och de var så söta och somriga.
Vardagslycka kan vara en liten rar bukett given med hjärtat. Vardagsolycka är att få en harskrank i………..*ryser*.
Jag hoppas ni alla har en fin tisdag……..med eller utan små buketter av sommar.
Läkarmissionen önskade mössor till nyfödda och då hoppade jag igång. Jag tog garn som jag fått från C och stickade upp 200g ljusrosa eller syrenfärgat garn, ett påbörjat melerat garn och ett litet nystan illgult garn. Här är resultatet av det
Mössorna ser gigantiska ut men det är dom inte för de flesta är till prematurbarn. De små tossorna har dottern gjort och dom får åka med som en bonus. Mössorna går så himla fort att sticka då det bara är tre varv som man upprepar och för mig är det jättebra att jag slipper sitta och räkna och trixa. Bara att veva på som min kompis C brukar säga. Mönster till Easy Peasy Beanie finns här på Läkarmissionens sida. Denna insamling håller på i juni också tror jag bestämt och sedan åker mössorna till dr Denis Mukweges Panzisjukhus. Man kan ju också sticka upp ett litet lager av restgarner och sedan när det är nya insamlingar så tar man bara den lilla högen och skickar. De går alltid åt någonstans i världen och mössor räddar liv. Lycka till med stickandet.
Lite blommor var det ju också utlovat och de kommer här. En av mina grannar gav mig den här fina blomman att ha på min utebänk. Nu blommar den ännu mer och det är nio stora blommor på den lilla plantan. Tack snälla A som mindes tillsammans med mig.
Eftersom jag är usel på att sköta blommor så har jag inga egentliga rabatter. På baksidan vid altanen finns det en liten fyrkant som blivit en rabatt i alla fall. Det är dels självsådda blomster som vitsippor och snödroppar. Där har jag också klämt ner de minirosor min man fick av grannarna och de har ju tagit sig som jag visat tidigare. Det sitter även en buxbom där som jag fick av härliga roliga L som bodde i längan men som tyvärr gick bort för ett år sedan. Han tittar nog ner och känner sig nöjd över att jag i alla fall inte lyckats ta kål på den (som på så mycket annat). Men nu var det blomprakt det skulle handla om och se här. Nog har jag blommor allt. Inte för jag vet varifrån de kommer men en på var sida om staketet. Jag älskar ju gula blommor så de här två gör mig riktigt glad. Vardagslycka är när det oförhappandes ploppar upp två gula glada prästkragar som gör precis som man ska nu i dessa coronatider…….de håller avstånd.
Sista blomstret kommer på ett helt annat sätt. Ett bra och miljövänligt sätt är jag säker på. Jag hade besök av min granne B som hade sytt frukt-/grönt-/potatispåsar av en gammal gardin. Jag fick två påsar av henne och den ena lade dottern beslag på direkt och hon meddelar att hon tar hem två kilo potatis i sin snygga retropåse. Så här har ni ett bra tips om ni har gamla trådgardiner liggande till ingen nytta. Tack snälla B.
En nära person sa nyligen till mig att ”man kan inte rädda alla” och det är ju en sanning i sig men dom orden har följt mig sedan dess. Jag vill inte att barn ska fara illa, jag vill inte att djur ska fara illa, jag vill inte att gamla ska fara illa, jag vill att världen ska vara lite snällare, varmare och mer kärleksfull men så ser det ju inte ut överallt idag. Jag vill rädda alla men jag kan inte. Det gör ont att veta det men jag måste ju acceptera att det är så och göra det bästa jag kan ändå. Så jag fortsätter hjälpa där jag kan på det vis som behövs just där och då. En liten pyttemössa kan rädda en babys liv, en liten filt kan ge extra värme, en kram till en ensam ger både närhet och värme, glass till kvinnojourens barn och kattmat till katthemmet. Det finns så många sätt att försöka göra något gott. Men jag vet, jag kan inte rädda alla. Men jag vill.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin fredag…….med eller utan vackra gardinpåsar
Man skulle kunna tro att det är jul igen när man får avi om att man har ett paket att hämta hos Schenkerombudet. Jag hojade dit och hämtade upp det stora paketet och försökte ta mig hem så fort som möjligt eftersom jag var så nyfiken på innehållet.
När man får paket från vännen C så är det som att det är julafton trots att det är maj. Jag vet ingen som kan lyckas trycka i och få plats med så mycket grejer i en kartong som hon. Ibland har jag packat upp kartongen för att fota och sedan när jag ska lägga tillbaka grejerna i kartongen så går det inte hur jag än bär mig åt. Hon är en mästare i att packa den gode C. Det är alltid spännande att dunsa ner paketet på köksbordet och sedan öppna. Här ska ni få se:
Böcker och servetter och ett fint kort. Jag hade nästan lite halvpanik när mitt förråd av böcker började sina här hemma och det inte går att handla hos t ex Röda Korset för dom har stängt p g a corona. Då är det guld när det dimper ner ny läsning. Är det sorgliga böcker har jag ju fina servetter att torka nosen med om tårarna rinner. Inte nog med allt detta för paketet innehöll även:
En väldig massa garn. Det melerade rosaröda har redan blivit en mössa och det stora ljusrosa 200g-nystanet har jag hittills stickat 4 prematurmössor av och kommer att räcka till många fler. Allt garn jag får använder jag till hjälpstickning eller som vi brukar kalla det fjärrvärme då det värmer små barn i fjärran länder. Det stora grova gröna bomullsgarnet på konen ska jag sticka bindor av. Allt går åt och i dessa tider är det underbart att ha stort lager av både garn och böcker. Jag skulle vilja ha ett stort lager glass också men det har jag inte och det kommer jag aldrig att kunna ha eftersom jag äter upp all glass så fort den kommer innanför min dörr. Karaktär som en silverfisk.
Fler saker som får en att tro att det är jul igen är när det ser ut så här när man vaknar och slår upp sina blå
Näääää jag vill inte. Jag som nästan kommit till skott med att göra i ordning så man kunde sitta ute. Det kröp ner till 2 grader plus och det blåste rak nordlig vind så det var kallt som själva vojvoj. Då blir jag påmind igen om hur bra jag har det. Tak över huvudet, värme, mat för dagen och goa kläder. Saker som man tar för givet men som inte är det för alla. Jag känner stor tacksamhet och försöker på olika sätt att hjälpa till med det lilla jag kan till dem som inte har det lika bra. Här är ett gäng mössor som jag stickat med garn som skickats till mig tidigare av vännen C. Dessa mössor har gått till Slättmissionen i Skara som skickar till lite olika ställen i världen men man vet att det kommer fram. Alla mössor stickade av garner som köpts på second hand t ex Erikshjälpen.
Jag är absolut ingen bättre människa än någon annan och jag försöker inte göra mig viktig men vad jag vill visa är att man kan göra något litet, pyttelitet och det hjälper. En pytteliten mössa kan rädda livet på en nyfödd som inte kan hålla den egna kroppsvärmen under kalla nätter. Så om man nu inte kan sticka eller virka själv så kan man köpa billigt garn på loppis och second hand och ge till någon som gillar att handarbeta och sedan kan man gemensamt skicka sin lilla gåva dit där den behövs allra mest. Det är inte mängden som är viktig utan tanken och omtanken bakom och arbetet med varma händer som stickar och virkar in kärlek i det lilla plagget. Det är det viktigaste.
Nu måste jag då berätta att min vän C som skickar garn till mig är en utomordentligt duktig stickerska själv men hon stickar åt andra projekt än jag gör och har en hel friggebod fylld med garn och böcker som hon köpt på loppis och som hon tar av och skickar. Det är vardagslycka att ha förmågan att ge.
Jag ska göra några inlägg med lite som jag skickat nu under maj och därmed också lämna länkar så ni kan läsa själva om destinationerna.
Ha det så bra som ni bara kan……..med eller utan snö i maj
Jag är ju ganska kaxig och bredkäftad så där sitter väl mycket av mina muskler fast jag skulle behöva dem på helt andra ställen. Jag har i hela mitt vuxna liv varit stark i armar och händer men det har ändrat sig. Jag har artros i handleder och ingen av tummarna fungerar som den ska så jag har svårt att t ex skruva eller ta ett fast grepp om något. Det gör mig vansinnig för jag är van att klara mig själv men nu måste jag ta hjälp när det ska fixas lite udda saker. T ex det här.
Jag har ju ett radhus på två våningar. Övre våningen har två sovrum och ett stort vardagsrum. Eftersom mannen var sjuk under många år och inte orkade upp för trapporna så fixade och donade vi så livet lätt kunde levas på nedervåningen. Ny säng och en ny fräsch stor platt-tv. Numera tillbringar jag fortfarande mina dagar och kvällar på nedervåningen och går bara upp när det är dags att sova.
På den något övergivna övervåningen har det då stått en tv. Inte vilken tv som helst utan en riktig tjocksmock-tv. Stoooooor och tung som själva voj voj. Jag ville göra lite fint i rummet och skulle ta ner kolossen till boden för vidare befordran tippen. Jag fick en chock när jag inte orkade bära tvn ens fram till trappen som är ungefär tio steg. Händerna höll inte för den tyngden och det sätt jag var tvungen att hålla den. Jag tog då en genväg genom att lyfta den till en stol och därifrån till ett tjockt badlakan och via det kunde jag dra den fram till trappan.
Väl där hade jag en idé om att jag skulle kunna gå baklänges ned och lyfta den trappsteg för trappsteg. Det gick inte. Någon natt senare vaknade jag av att jag tydligen bearbetat problemet under sömnen och jag hade kommit på en ny frisk idé. Hör här bara:
Jag skulle gå ut i boden och hämta in en juniormadrass som vi haft som reserv ifall barnbarnet skulle ligga kvar. Den skulle jag binda om tvn och sedan skulle jag sätta mig i trappan lite på sidan och ena skinkan. Därefter skulle jag kunna dra med mig tvn trappsteg för trappsteg medan jag mycket oelegant skulle åka på ändan ned och vara som ett stopp så inte den i madrassen inslagna tvn skulle komma ner alldeles för fort och alldeles fel.
Mina kompisar fick nästan spatt och spader när dom hörde om min idé och de tyckte inte att det var något jag borde genomföra i min ensamhet. Så just nu är läget som på bilden nedan och kommer att få vara så tills jag kan hyra in någon som är stark och trappsäker. Det lär väl dröja nu med coronaviruset som gör att man inte tar in någon om det inte är absolut katastrof och det är det ju inte. Här står den i alla fall framme vid trappan och jäser och pöser och retar gallfeber på mig varenda gång jag går upp eller ner och ibland får jag lust att göra som någon sa….släng ut den genom fönstret. Eller också ska den stå där för att få mig att hantera mitt tillkortakommande på ett bättre sätt än att bli tjurig och förbannad. Erkänner att jag sparkar lite på den då jag går förbi.
På nedervåningen är det roligare må ni tro. Jag har fått så fina blommor av mina närmaste grannar och en kompis. Gullvivor och påskliljor. Jag som älskar gula blommor njuter av mina vardagslyckor i fulla drag.
På min lilla veranda fick jag en liten kasse med följande innehåll: fullt med vardagslyckor. Tack goa T för kaffe och blommor.
Så ni ser att inte går det någon nöd på mig trots att coronaviruset vill att man stannar hemma och inne mesta tiden. Största vardagslyckan var nog i lördags när dottern och barnbarnet kom hit och vi hade picnic på altanen med massor av olika mackor och fikabröd, drickchoklad och kaffe/te. Förra gången satt vi inne i mitt kök och jag tror vi ska göra det nästa gång de kommer också för ingen av dem är ute ”i svängen” utan jobbar och går i skolan hemma.
Jag hoppas ni alla har fullt med vardagslyckor i livet och mindre av tjocka feta tvapparater som vägrar bli hanterade på ett vettigt sätt.
….så är det ännu viktigare att hålla modet uppe. Det är ju inte helt lätt med isoleringar som resulterar i ensamhet och oro för många. För oss som använder dator så är världen och människorna, händelserna, filmerna, dokumentärerna, serierna och dagdrömmarna bara en knapptryckning bort. Jag letar ofta efter mönster och små enkla saker att sticka eller virka och då är ju nätet och hantverkskompisar en guldgruva. Ibland tycker jag att jag har alldeles för mycket garn i skåp och lådor men när det blir så här så är jag glad över att ha överflöd av garner av alla sorter. Inte för att jag handarbetar mer än vanligt men för att jag slipper gå ut och försöka få tag i nya garner.
Jag träffar just nu inte mina kompisar för de är äldre än jag och tillhör riskgrupper som får lov att stanna hemma. Själv promenerar och cyklar jag för att komma ut och få lite ny luft i lungorna och för att se lite folk. Det är ju betydligt mycket mindre folk ute i rörelse nu och ibland upplever jag det som om jag är ensam i en spökstad. En mycket märklig känsla.
Är man ändå ute och far och det är dags att fylla på lite i förråden så kan man ju passa på att köpa lite ”tröstsmaskens” också trots att jag nyss läste att övervikt var en fara i dessa c-tider.
Man kan ju ägna sig åt att laga mat så man har färdiga dosor i frysen till de dagar när man inte har den minsta lilla lust att laga mat. Sådana dagar har jag väldigt ofta för jag tycker egentligen inte om att laga mat men som tur är så gjorde mannen det och stod för matlagandet under hela vår tid tillsammans. Nu måste jag ju fixa och dona sånt själv och då är det bra med storkok. Här ska ni få ett recept på snabblagad och god kyckling i kokosmjölk och curry.
Här har jag använt mig av detta:
3 kycklingbröstfiléer skurna i små bitar
5 morötter skurna i små bitar
1 gul lök
Ca 2 msk röd currypasta
Salt och andra kryddor efter behag
Jag häller lite rapsolja i en gjutjärnsgryta och blandar i röd currypasta (se bilden). När det har fått gojsa ihop sig under omrörning så lägger jag i kycklingbitarna och steker dem tills inget rått kött syns till på någon del. Lägg i löken och låt den steka med. Medelvärme blir bra.
Sedan slår jag på två förpackningar kokosmjölk och lägger i alla morotsbitar och låter hela rasket koka upp. Sedan kryddar jag på med salt och eventuellt chili om jag vill ha den ännu starkare. Jag brukar låta hela rasket stå och puttra lite försiktigt i en halvtimme eller lite mer och under tiden smakar jag av och fyller på med kryddor om det behövs. En snabb och enkel gryta. Det här räcker till 4 eller 5 portioner åt mig så då har jag dosor i frysen att plocka fram för lata dagar.
När jag höll på vid diskbänken en dag så fick jag lite sällskap utanför fönstret. På den avsomnade hyacinten som stått kvar ute satt det en vacker fjäril och jag tog ett kort på den genom persiennerna för jag ville inte öppna dörren och skrämma bort den. Jag hoppas att den överlevde minusgraderna som kom dagen efter. Om ni tittar riktigt noga så kan ni nog se den i nederkanten av de gröna bladen. Så vacker. Ger hopp om att det kommer en vår och en sommar precis som vanligt.
Som sagt dagen efter var det kallt som själva vojvoj och det låg snö på altanen. Det var den andra april. Inte mycket alls men tillräckligt mycket för att jag skulle börja fundera på om fjärilen klarar sådana svängningar i vädret.
Man har mycket tid att fundera i dessa tider och det enda vi kan göra är att vara försiktiga, hålla avståndet och tvätta händerna oavsett vilken ålder vi har. Vi måste värna både om oss själv och varandra. Man får försöka hjälpas åt så mycket det bara går för det här kommer ju att ta slut en dag och det gäller bara att få med sig så många som möjligt dit. Omtanke och medmänsklighet är goda ledord att följa. Inte glömma någon utan smsa eller ring och visa att just den personen finns i dina tankar. Man kan också köpa en liten blomma, choklad, en tidning eller något annat en person som inte kan gå ut skulle uppskatta. Ställ det utanför dörren och ring in och säg till att det ska hämtas. Stå på ett rejält avstånd och vinka när uppmuntringspresenten hämtas in. Enkelt och känns i hjärtat. Själv har jag blivit presentad med hemgjord semla vid två tillfällen. Den har då stått på min förstukvist medan den som ställt den där ringt på och sedan gått iväg. Tack snälla A och B för omtanken. För övrigt är dessa semlor så himla mycket godare än köpesemlor. Mums mums.
Till sist en liten självbetraktelse. Jag trodde att när man nu inte kunde fara ikring på samma sätt som tidigare och träffa folk och delta i olika samkväm som är så skojsigt så skulle det ju bli en väldig massa tid över. Tid som då borde ägnas åt att dammsuga och damma. Blev det så? Näääää, här traskar man omkring och bara noterar att fasen så dammigt det är nu när solen ligger på. Dammsuger och dammar jag då tror ni? Svaret är nej. Jag vippar på persiennerna istället så slipper man se eländet. Ja jisses så man är.
Var rädda om er och varandra. Tänk på att vardagslycka kan för en del vara ett telefonsamtal från just dig.
Hoppas ni har en fin måndag…………med eller utan tröstsmaskens
Så där ja, nu har vi klarat av 2019 och är inne på första dagen på det nya spännande och fräscha året 2020.
God fortsättning på det nya året allesammans. Nu är det dags att ta nya tag och göra det här året så bra vi bara kan. Motgångar kommer det väl att finnas det här året också för de ingår ju i själva livet. Det är väl egentligen de som formar en och gör den till den person man är. Alla hanterar vi motgångar på vårt eget sätt men huvudsaken tror jag är att vi hanterar dem istället för att försöka få undan dem utan åtgärd. Jag själv är född i oxens tecken och är verkligen en tjurig och envis oxe. Kör ner huvudet mellan axlarna och drar rakt in i motgången som en mindre pansarvagn. Ibland går det bra och ibland går det alldeles åt pipsvängen men jag har i alla fall försökt och det är det viktigaste för mig. Men nu låter vi 2020 bli ett år där vi inte behöver ta till terminatorkrafterna utan kan lösa problem på ett betydligt enklare och smidigare sätt. För min del handlar det då om att jag bör tänka mig för lite innan jag drar igång. Undrar hur lätt det blir.
Jag fick en så fin liten tavla av min vän C och den är väl en motsvarighet till mina vardagslyckor. Jag tycker vi försöker med det här
Jag fick en vardagslyckebukett tulpaner av min goa granne A-M på nyårsafton. Jag älskar tulpantiden. Det är den blomma jag tycker allra mest om.
Jag blev tvungen att ställa ut hyacinter för en dryg vecka sedan för de doftade så starkt och jag har dragits med en bedrövlig ögoninflammation en tid och fick då för mig att det kanske skulle lätta om jag ställde ut hyacinterna. De tyckte bättre om att stå ute för jisses så de började växa och ha sig. Så hampade det sig att det blev riktigt kallt en natt och en dag och då hade jag inte tagit in hyacinterna. Jag glömde det helt enkelt. När det åter blev plusgrader var de lika fina som de varit innan kylan. Jag förstår ingenting. Tydligen mådde de inte dåligt av att stå ute i alla fall eller också har dom fått dåndimpen och förfrysit sig. Vackra är dom fast dom nickar.
Jag önskar er alla ett fint 2020 som är fyllt av vardagslyckor och småglädjor. Jag önskar att ni alla har kärlek och omtanke i era liv och att ni känner lycka över det liv ni har. Jag önskar att glädje och sorg får balans så livet blir bättre och tryggare. Jag önskar er allt gott under hela året.
Ja jädrars. Nu har jag ju i o f s varit pensionär i två år redan men det var för att jag tog avtalspension vid 63. Nu har jag blivit ”riktig” pensionär och har alla de förmåner som följer med det.
Här i kommunen får panchisar åka buss gratis mellan kl 9 och 14 alla vardagar samt under obegränsad tid på helger. Det är ju kanoners för då kan jag ju ta bussen till Torshälla och köpa lite garn då och då. Skulle jag inte ha busskortet skulle den turen kosta mig mellan 48 och 64 kronor tur och retur beroende på vilket slags betalning jag väljer. Dyrt. Då blir det inte många resor det kan jag säga. Men nu kan man flänga runt av hjärtans lust om man nu vill det. För min del är busskortet ett verktyg till att kunna utföra olika slags önskemål jag har. T ex att åka ut till Rusta eller Jula och köpa något som jag absolut behöver t ex en skräptunna med ugglor. Ett måste i varje kvinnas hem faktiskt. I det här fallet så var det min dotter som fick den här charmiga pjäsen. Den fina blomman som skymtar vid sidan av har jag fått av grannarna A och B.
Något som inte funkar med bussen är att frakta skräp och skrot till tippen. Då får man plocka fram den trogna hojen och packa både fram och baktill och sedan fräsa iväg. Tjugo minuter dit och tjugo minuter hem det blir fin motion för mig som av naturen är alldeles förfärligt lat och bekväm. Så det har blivit några vändor i sommar med diverse säckar, påsar och kassar. Det är fin cykelbana i stort sett hela vägen så det är helt ok att hoja.
Nu tror ni att när jag äntligen är pensionist så är jag ju så mycket ledig och hinner med massor av saker. Det ena är sant, jag är ledig mycket men jag hinner inte med särskilt mycket tycker jag. Dagarna går så fort och vips är det dags att gå till sängs. Jo man hinner ju med lite smått varje dag men de där riktigt stora underverken och grejerna som man borde göra lyser med sin frånvaro. Men sk*t samma det kommer ju en dag i morgon också. Jag har nog svart bälte i att skjuta tråkiga göromål framför mig. Måntro de kanske förångas och går upp i rök och dis eller bara som genom ett herrans under försvinner från min måste-göra-lista.
Något som jag i alla fall har tagit mig för med är att klä om min urfula strykbräda. Tyget var blekt och sprucket på kanterna så nu var det dags. Jag tog ett gammalt påslakan som det förmodligen var antikvärde på och klippte isär och sedan var det bara att gå loss med en massa klämmor och häftpistolen. Resultatet blev enligt mitt sätt att se det lysande och jag är helnöjd. Det som blev kvar av påslakanet blir tygblöjor till något behövande land.
Någon av er som tror att jag kommer att ligga i som en utter och stryka mer än vanligt nu när jag fått till en så snygg strykbräda? Nääää, jag tänkte väl det. Jag stryker egentligen bara dukar som jag ska ha med mig ut på marknader men då blir det ju roligare att stryka dom plättarna i alla fall.
Det här med att få vara pensionist. Tänk så bra jag tycker att jag har det. Jag är hyfsat frisk och har intressen och ett bra socialt skyddsnät med familj och vänner. Jag kan komma och gå som jag vill, göra vad jag vill när jag vill. Jag måste inte släpa mig upp i ottan varje morgon och gå iväg till bussen. Efter 46 års arbetsliv så är jag ledig. Varje dag. Jag har det så bra.
Livet ser bra ut för mig även om jag hade önskat att det varit annorlunda. När mannen gick bort stannade världen och tiden och livet vände. Det tog tid och tar fortfarande efter tre år tid att komma igen. Jag har egentligen inga problem med att vara ensam för jag trivs skapligt bra i mitt eget sällskap men det här är ju ingen självvald ensamhet. Jag hade helst sett att vi fått många många fler år tillsamman då båda var pensionister och kunde fara runt och göra det vi tyckte om. Det blev inte så och jag kämpar fortfarande varje dag med att hantera olika saker och känslor som dyker upp. Det är inte helt lätt men livet börjar kännas ”lugnare”. Jag är en krigare och kommer aldrig att ge upp för jag har ju ett fortsatt liv att leva.
Jag hoppas ni alla har en riktigt härlig söndag……..med eller utan sällskap
För lite sedan stod jag och min kompis på Malmköpings gammeldags marknad. Jag brukar ju gå runt och ta bilder på lite olika saker men det hanns inte med den här gången. På vägen till ”damrummet” sprang jag dock på den alltid lika glada och trevliga Maria som har Orkidé Smycken och där passade jag på att ta kort på hennes fina hjärtan. Vissa människor träffar man ju bara på olika marknader och det är lika roligt att ses varje gång. Den här marknaden är toppen och jag var nöjd med resultatet av den när jag for hem.
Av min vän G fick jag en så fin gammal förbandslåda i trä. Det är väldigt mycket nostalgi i sådana gamla ting. Jag älskar saker som har varit med länge och använder hellre dem än alla plastgrejer som finns överallt i miljontal. Nu fiffilurar jag bara på var jag ska ha den för jag vill ju inte fylla den med förbandsmaterial och ställa in den i ett skåp. Nej ute något av rummen ska den vara så jag kan se den varje dag.
När jag skulle hoja till dottern en eftermiddag så fick jag sällskap på cykelbanan. Den figuren var dock något saktfärdigare än jag så jag insåg att det där är rent livsfarlig för den. Jag stannade cykeln och instruerade den om att det här var ett totalt olämpligt ställe att vara på för en liten snigel. Jag fick upp den på ett par blad eftersom jag inte ville lyfta den i skalet och så fick han/hon/den/det en liten luftfärd över till andra sidan cykelbanan. Nog är dom väl vackra i alla fall och tänk så behändigt att bära med sig sitt hus.
Undrar om det hjälpte att jag berättade om trafikregler och annat matnyttigt eller om det var för döva öron(!?) precis som med den förgrönade anden som låg och vilade mitt i bussfilen för några år sedan och som jag läxade upp med trafikregler till de övriga bussväntarnas stora glädje.
Här är i alla fall två som håller sig där dom ska vara. I vattnet. När jag först såg dem så var de tätt ihop men innan jag fått hejd på hojen och kommit av den samt fiskat upp kameran ur handväskan då hade scenen ändrat sig och jag såg bara två svanändor sticka upp ur vattnet. De kom upp och försvann ner igen. Hela tiden gled de längre och längre ifrån varandra. Det hjälpte inte att jag besviket frustade näääääää. Hjälpte inte ett dugg. Till slut var det visst slut på rumpuppvisandet och de var enligt mitt sätt att se det på rätt köl igen men långt ifrån varandra. Men va’ fasen, rosor är rosor om än i sprucket krus och svanar är svanar om än en bit ifrån varandra.
Nog är det fint att svanarna håller ihop hela livet. Det är ju så man vill ha det själv också. Kärlek.
Vardagslycka är att se det stora i det lilla och det lilla i det stora.
Jag hoppas ni alla har en finfin onsdag………med eller utan sniglar och svanstjärtar
Jag är mamma, fru och mormor. Jag har som sagt var inte direkt svart bälte i hantverk men jag tycker det är otroligt roligt och berikande.
Har arbetat ideellt med lite olika välgörenhetsgrejer i ungefär 30 år och känner att det är en bra väg för mig att gå.
Handarbete är roligt och jag hoppas jag kan tillföra något även som bloggare.
Jag och en kompis brukar fara runt och stå på hantverksmarknader ibland. Hon gör smycken och tavlor och jag lite av varje. Det är berikande och det är härligt att möta alla människor.
Jag tycker om att vandra runt på olika bloggar och få inspiration. Det finns så oerhört många duktiga kvinnor. Tillsammans håller vi ett kulturarv vid liv.
Vill ni har annan kontakt än via kommentarsfältet så kan ni maila mig på birgit_karlsson [@} hotmail.com
