Stickat och skickat och olika blommor

Läkarmissionen önskade mössor till nyfödda och då hoppade jag igång. Jag tog garn som jag fått från C och stickade upp 200g ljusrosa eller syrenfärgat garn, ett påbörjat melerat garn och ett litet nystan illgult garn. Här är resultatet av det

DSCN1024

Mössorna ser gigantiska ut men det är dom inte för de flesta är till prematurbarn. De små tossorna har dottern gjort och dom får åka med som en bonus. Mössorna går så himla fort att sticka då det bara är tre varv som man upprepar och för mig är det jättebra att jag slipper sitta och räkna och trixa. Bara att veva på som min kompis C brukar säga.  Mönster till Easy Peasy Beanie finns här på Läkarmissionens sida. Denna insamling håller på i juni också tror jag bestämt och sedan åker mössorna till dr Denis Mukweges Panzisjukhus.  Man kan ju också sticka upp ett litet lager av restgarner och sedan när det är nya insamlingar så tar man bara den lilla högen och skickar. De går alltid åt någonstans i världen och mössor räddar liv.  Lycka till med stickandet.

Lite blommor var det ju också utlovat och de kommer här. En av mina grannar gav mig den här fina blomman att ha på min utebänk. Nu blommar den ännu mer och det är nio stora blommor på den lilla plantan.  Tack snälla A som mindes tillsammans med mig.

DSCN0958

Eftersom jag är usel på att sköta blommor så har jag inga egentliga rabatter. På baksidan vid altanen finns det en liten fyrkant som blivit en rabatt i alla fall. Det är dels självsådda blomster som vitsippor och snödroppar. Där har jag också klämt ner de minirosor min man fick av grannarna och de har ju tagit sig som jag visat tidigare. Det sitter även en buxbom där som jag fick av härliga roliga L som bodde i längan men som tyvärr gick bort för ett år sedan. Han tittar nog ner och känner sig nöjd över att jag i alla fall inte lyckats ta kål på den (som på så mycket annat). Men nu var det blomprakt det skulle handla om och se här. Nog har jag blommor allt. Inte för jag vet varifrån de kommer men en på var sida om staketet. Jag älskar ju gula blommor så de här två gör mig riktigt glad. Vardagslycka är när det oförhappandes ploppar upp två gula glada prästkragar som gör precis som man ska nu i dessa coronatider…….de håller avstånd.

DSCN0998

Sista blomstret kommer på ett helt annat sätt. Ett bra och miljövänligt sätt är jag säker på. Jag hade besök av min granne B som hade sytt  frukt-/grönt-/potatispåsar av en gammal gardin. Jag fick två påsar av henne och den ena lade dottern beslag på direkt och hon meddelar att hon tar hem två kilo potatis i sin snygga retropåse. Så här har ni ett bra tips om ni har gamla trådgardiner liggande till ingen nytta. Tack snälla B.

DSCN0991

En nära person sa nyligen till mig att ”man kan inte rädda alla” och det är ju en sanning i sig men dom orden har följt mig sedan dess. Jag vill inte att barn ska fara illa, jag vill inte att djur ska fara illa, jag vill inte att gamla ska fara illa, jag vill att världen ska vara lite snällare, varmare och mer kärleksfull men så ser det ju inte ut överallt idag.  Jag vill rädda alla men jag kan inte. Det gör ont att veta det men jag måste ju acceptera att det är så och göra det bästa jag kan ändå.  Så jag fortsätter hjälpa där jag kan på det vis som behövs just där och då. En liten pyttemössa kan rädda en babys liv, en liten filt kan ge extra värme, en kram till en ensam ger både närhet och värme, glass till kvinnojourens barn och kattmat till katthemmet. Det finns så många sätt att försöka göra något gott. Men jag vet, jag kan inte rädda alla.  Men jag vill.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin fredag…….med eller utan vackra gardinpåsar

 

Nu är det jul igen……eller hur var det

Man skulle kunna tro att det är jul igen när man får avi om att man har ett paket att hämta hos Schenkerombudet. Jag hojade dit och hämtade upp det stora paketet och försökte ta mig hem så fort som möjligt eftersom jag var så nyfiken på innehållet.

När man får paket från vännen C så är det som att det är julafton trots att det är maj. Jag vet ingen som kan lyckas trycka i och få plats med så mycket grejer i en kartong som hon. Ibland har jag packat upp kartongen för att fota och sedan när jag ska lägga tillbaka grejerna i kartongen så går det inte hur jag än bär mig åt. Hon är en mästare i att packa den gode C.  Det är alltid spännande att dunsa ner paketet på köksbordet och sedan öppna. Här ska ni få se:

DSCN0961

Böcker och servetter och ett fint kort. Jag hade nästan lite halvpanik när mitt förråd av böcker började sina här hemma och det inte går att handla hos t ex Röda Korset för dom har stängt p g a corona. Då är det guld när det dimper ner ny läsning. Är det sorgliga böcker har jag ju fina servetter att torka nosen med om tårarna rinner.  Inte nog med allt detta för paketet innehöll även:

DSCN0963

En väldig massa garn. Det melerade rosaröda har redan blivit en mössa och det stora ljusrosa 200g-nystanet har jag hittills stickat 4 prematurmössor av och kommer att räcka till många fler. Allt garn jag får använder jag till hjälpstickning eller som vi brukar kalla det fjärrvärme då det värmer små barn i fjärran länder.  Det stora grova gröna bomullsgarnet på konen ska jag sticka bindor av.  Allt går åt och i dessa tider är det underbart att ha stort lager av både garn och böcker.  Jag skulle vilja ha ett stort lager glass också men det har jag inte och det kommer jag aldrig att kunna ha eftersom jag äter upp all glass så fort den kommer innanför min dörr. Karaktär som en silverfisk.

Fler saker som får en att tro att det är jul igen är när det ser ut så här när man vaknar och slår upp sina blå

DSCN0982

Näääää jag vill inte. Jag som nästan kommit till skott med att göra i ordning så man kunde sitta ute.  Det kröp ner till 2 grader plus och det blåste rak nordlig vind så det var kallt som själva vojvoj.  Då blir jag påmind igen om hur bra jag har det. Tak över huvudet, värme, mat för dagen och goa kläder. Saker som man tar för givet men som inte är det för alla.  Jag känner stor tacksamhet och försöker på olika sätt att hjälpa till med det lilla jag kan till dem som inte har det lika bra. Här är ett gäng mössor som jag stickat med garn som skickats till mig tidigare av vännen C. Dessa mössor har gått till Slättmissionen i Skara som skickar till lite olika ställen i världen men man vet att det kommer fram. Alla mössor stickade av garner som köpts på second hand t ex Erikshjälpen.

DSCN0893

Jag är absolut ingen bättre människa än någon annan och jag försöker inte göra mig viktig men vad jag vill visa är att man kan göra något litet, pyttelitet och det hjälper. En pytteliten mössa kan rädda livet på en nyfödd som inte kan hålla den egna kroppsvärmen under kalla nätter.  Så om man nu inte kan sticka eller virka själv så kan man köpa billigt garn på loppis och second hand och ge till någon som gillar att handarbeta och sedan kan man gemensamt skicka sin lilla gåva dit där den behövs allra mest.  Det är inte mängden som är viktig utan tanken och omtanken bakom och arbetet med varma händer som stickar och virkar in kärlek i det lilla plagget. Det är det viktigaste.

Nu måste jag då berätta att min vän C som skickar garn till mig är en utomordentligt duktig stickerska själv men hon stickar åt andra projekt än jag gör och har en hel friggebod fylld med garn och böcker som hon köpt på loppis och som hon tar av och skickar.  Det är vardagslycka att ha förmågan att ge.

Jag ska göra några inlägg med lite som jag skickat nu under maj och därmed också lämna länkar så ni kan läsa själva om destinationerna.

Ha det så bra som ni bara kan……..med eller utan snö i maj

 

 

Brist på handkraft och vackert gult

Jag är ju ganska kaxig och bredkäftad så där sitter väl mycket av mina muskler fast jag skulle behöva dem på helt andra ställen. Jag har i hela mitt vuxna liv varit stark i armar och händer men det har ändrat sig. Jag har artros i handleder och ingen av tummarna fungerar som den ska så jag har svårt att t ex skruva eller ta ett fast grepp om något.  Det gör mig vansinnig för jag är van att klara mig själv men nu måste jag ta hjälp när det ska fixas lite udda saker. T ex det här.

Jag har ju ett radhus på två våningar. Övre våningen har två sovrum och ett stort vardagsrum. Eftersom mannen var sjuk under många år och inte orkade upp för trapporna så fixade och donade vi så livet lätt kunde levas på nedervåningen. Ny säng och en ny fräsch stor platt-tv. Numera tillbringar jag fortfarande mina dagar och kvällar på nedervåningen och går bara upp när det är dags att sova.

På den något övergivna övervåningen har det då stått en tv. Inte vilken tv som helst utan en riktig tjocksmock-tv. Stoooooor och tung som själva voj voj. Jag ville göra lite fint i rummet och skulle ta ner kolossen till boden för vidare befordran tippen. Jag fick en chock när jag inte orkade bära tvn ens fram till trappen som är ungefär tio steg. Händerna höll inte för den tyngden och det sätt jag var tvungen att hålla den. Jag tog då en genväg genom att lyfta den till en stol och därifrån till ett tjockt badlakan och via det kunde jag dra den fram till trappan.

Väl där hade jag en idé om att jag skulle kunna gå baklänges ned och lyfta den trappsteg för trappsteg. Det gick inte. Någon natt senare vaknade jag av att jag tydligen bearbetat problemet under sömnen och jag hade kommit på en ny frisk idé.  Hör här bara:

Jag skulle gå ut i boden och hämta in en juniormadrass som vi haft som reserv ifall barnbarnet skulle ligga kvar. Den skulle jag binda om tvn  och sedan skulle jag sätta mig i trappan lite på sidan och ena skinkan. Därefter skulle jag kunna dra med mig tvn trappsteg för trappsteg medan jag mycket oelegant skulle åka på ändan ned och vara som ett stopp så inte den i madrassen inslagna tvn skulle komma ner alldeles för fort och alldeles fel.

Mina kompisar fick nästan spatt och spader när dom hörde om min idé och de tyckte inte att det var något jag borde genomföra i min ensamhet. Så just nu är läget som på bilden nedan och kommer att få vara så tills jag kan hyra in någon som är stark och trappsäker. Det lär väl dröja nu med coronaviruset som gör att man inte tar in någon om det inte är absolut katastrof och det är det ju inte.  Här står den i alla fall framme vid trappan och jäser och pöser och retar gallfeber på mig varenda gång jag går upp eller ner och ibland får jag lust att göra som någon sa….släng ut den genom fönstret. Eller också ska den stå där för att få mig att hantera mitt tillkortakommande på ett bättre sätt än att bli tjurig och förbannad. Erkänner att jag sparkar lite på den då jag går förbi.

DSCN0832

På nedervåningen är det roligare må ni tro. Jag har fått så fina blommor av mina närmaste grannar och en kompis. Gullvivor och påskliljor. Jag som älskar gula blommor njuter av mina vardagslyckor i fulla drag.

DSCN0890

DSCN0913

På min lilla veranda fick jag en liten kasse med följande innehåll: fullt med vardagslyckor. Tack goa T för kaffe och blommor.

DSCN0911

Så ni ser att inte går det någon nöd på mig trots att coronaviruset vill att man stannar hemma och inne mesta tiden. Största vardagslyckan var nog i lördags när dottern och barnbarnet kom hit och vi hade picnic på altanen med massor av olika mackor och fikabröd, drickchoklad och kaffe/te.  Förra gången satt vi inne i mitt kök och jag tror vi ska göra det nästa gång de kommer också för ingen av dem är ute ”i svängen” utan jobbar och går i skolan hemma.

Jag hoppas ni alla har fullt med vardagslyckor i livet och mindre av tjocka feta tvapparater som vägrar bli hanterade på ett vettigt sätt.

Må gott……….med eller utan vackra gula blommor

När det är bistra tider

….så är det ännu viktigare att hålla modet uppe. Det är ju inte helt lätt med isoleringar som resulterar i ensamhet och oro för många. För oss som använder dator så är världen och människorna, händelserna, filmerna, dokumentärerna, serierna och dagdrömmarna bara en knapptryckning bort. Jag letar ofta efter mönster och små enkla saker att sticka eller virka och då är ju nätet och hantverkskompisar en guldgruva. Ibland tycker jag att jag har alldeles för mycket garn i skåp och lådor men när det blir så här så är jag glad över att ha överflöd av garner av alla sorter. Inte för att jag handarbetar mer än vanligt men för att jag slipper gå ut och försöka få tag i nya garner.

Jag träffar just nu inte mina kompisar för de är äldre än jag och tillhör riskgrupper som får lov att stanna hemma. Själv promenerar och cyklar jag för att komma ut och få lite ny luft i lungorna och för att se lite folk. Det är ju betydligt mycket mindre folk ute i rörelse nu och ibland upplever jag det som om jag är ensam i en spökstad. En mycket märklig känsla.

Är man ändå ute och far och det är dags att fylla på lite i förråden så kan man ju passa på att köpa lite ”tröstsmaskens” också trots att jag nyss läste att övervikt var en fara i dessa c-tider.

DSCN0769

Man kan ju ägna sig åt att laga mat så man har färdiga dosor i frysen till de dagar när man inte har den minsta lilla lust att laga mat. Sådana dagar har jag väldigt ofta för jag tycker egentligen inte om att laga mat men som tur är så gjorde mannen det och stod för matlagandet under hela vår tid tillsammans. Nu måste jag ju fixa och dona sånt själv och då är det bra med storkok. Här ska ni få ett recept på snabblagad och god kyckling i kokosmjölk och curry.

DSCN0796

Här har jag använt mig av detta:

3 kycklingbröstfiléer skurna i små bitar

5 morötter skurna i små bitar

1 gul lök

Ca 2 msk röd currypasta

Salt och andra kryddor efter behag

Jag häller lite rapsolja i en gjutjärnsgryta och blandar i röd currypasta (se bilden). När det har fått gojsa ihop sig under omrörning så lägger jag i kycklingbitarna och steker dem tills inget rått kött syns till på någon del.  Lägg i löken och låt den steka med. Medelvärme blir bra.

Sedan slår jag på två förpackningar kokosmjölk och  lägger i alla morotsbitar och låter hela rasket koka upp. Sedan kryddar jag på med salt och eventuellt chili om jag vill ha den ännu starkare.  Jag brukar låta hela rasket stå och puttra lite försiktigt i en halvtimme eller lite mer och under tiden smakar jag av och fyller på med kryddor om det behövs.  En snabb och enkel gryta. Det här räcker till 4 eller 5 portioner åt mig så då har jag dosor i frysen att plocka fram för lata dagar.

När jag höll på vid diskbänken en dag så fick jag lite sällskap utanför fönstret. På den avsomnade hyacinten som stått kvar ute satt det en vacker fjäril och jag tog ett kort på den genom persiennerna för jag ville inte öppna dörren och skrämma bort den. Jag hoppas att den överlevde minusgraderna som kom dagen efter. Om ni tittar riktigt noga så kan ni nog se den i nederkanten av de gröna bladen. Så vacker. Ger hopp om att det kommer en vår och en sommar precis som vanligt.

DSCN0734

Som sagt dagen efter var det kallt som själva vojvoj och det låg snö på altanen. Det var den andra april. Inte mycket alls men tillräckligt mycket för att jag skulle börja fundera på om fjärilen klarar sådana svängningar i vädret.

DSCN0810

Man har mycket tid att fundera i dessa tider och det enda vi kan göra är att vara försiktiga, hålla avståndet och tvätta händerna oavsett vilken ålder vi har. Vi måste värna både om oss själv och varandra. Man får försöka hjälpas åt så mycket det bara går för det här kommer ju att ta slut en dag och det gäller bara att få med sig så många som möjligt dit. Omtanke och medmänsklighet är goda ledord att följa. Inte glömma någon utan smsa eller ring och visa att just den personen finns i dina tankar. Man kan också köpa en liten blomma, choklad, en tidning eller något annat en person som inte kan gå ut skulle uppskatta. Ställ det utanför dörren och ring in och säg till att det ska hämtas. Stå på ett rejält avstånd och vinka när uppmuntringspresenten hämtas in. Enkelt och känns i hjärtat.  Själv har jag blivit presentad med hemgjord semla vid två tillfällen. Den har då stått på min förstukvist medan den som ställt den där ringt på och sedan gått iväg.  Tack snälla A och B för omtanken. För övrigt är dessa semlor så himla mycket godare än köpesemlor. Mums mums.

Till sist en liten självbetraktelse. Jag trodde att när man nu inte kunde fara ikring på samma sätt som tidigare och träffa folk och delta i olika samkväm som är så skojsigt så skulle det ju bli en väldig massa tid över. Tid som då borde ägnas åt att dammsuga och damma. Blev det så? Näääää, här traskar man omkring och bara noterar att fasen så dammigt det är nu när solen ligger på. Dammsuger och dammar jag då tror ni? Svaret är nej. Jag vippar på persiennerna istället så slipper man se eländet. Ja jisses så man är.

Var rädda om er och varandra. Tänk på att vardagslycka kan för en del vara ett telefonsamtal från just dig.

Hoppas ni har en fin måndag…………med eller utan tröstsmaskens

 

Gammalt byts ut mot nytt

Så där ja, nu har vi klarat av 2019 och är inne på första dagen på det nya spännande och fräscha året 2020.

God fortsättning på det nya året allesammans. Nu är det dags att ta nya tag och göra det här året så bra vi bara kan. Motgångar kommer det väl att finnas det här året också för de ingår ju i själva livet. Det är väl egentligen de som formar en och gör den till den person man är. Alla hanterar vi motgångar på vårt eget sätt men huvudsaken tror jag är att vi hanterar dem istället för att försöka få undan dem utan åtgärd. Jag själv är född i oxens tecken och är verkligen en tjurig och envis oxe. Kör ner huvudet mellan axlarna och drar rakt in i motgången som en mindre pansarvagn. Ibland går det bra och ibland går det alldeles åt pipsvängen men jag har i alla fall försökt och det är det viktigaste för mig.  Men nu låter vi 2020 bli ett år där vi inte behöver ta till terminatorkrafterna utan kan lösa problem på ett betydligt enklare och smidigare sätt. För min del handlar det då om att jag bör tänka mig för lite innan jag drar igång. Undrar hur lätt det blir.

Jag fick en så fin liten tavla av min vän C och den är väl en motsvarighet till mina vardagslyckor. Jag tycker vi försöker med det här

DSCN0526.JPG

Jag fick en vardagslyckebukett tulpaner av min goa granne A-M på nyårsafton. Jag älskar tulpantiden. Det är den blomma jag tycker allra mest om.

DSCN0525

Jag blev tvungen att ställa ut hyacinter för en dryg vecka sedan för de doftade så starkt och jag har dragits med en bedrövlig ögoninflammation en tid och fick då för mig att det kanske skulle lätta om jag ställde ut hyacinterna. De tyckte bättre om att stå ute för jisses så de började växa och ha sig. Så hampade det sig att det blev riktigt kallt en natt och en dag och då hade jag inte tagit in hyacinterna. Jag glömde det helt enkelt. När det åter blev plusgrader var de lika fina som de varit innan kylan. Jag förstår ingenting. Tydligen mådde de inte dåligt av att stå ute i alla fall eller också har dom fått dåndimpen och förfrysit sig. Vackra är dom fast dom nickar.

DSCN0522.JPG

Jag önskar er alla ett fint 2020 som är fyllt av vardagslyckor och småglädjor. Jag önskar att ni alla har kärlek och omtanke i era liv och att ni känner lycka över det liv ni har. Jag önskar att glädje och sorg får balans så livet blir bättre och tryggare.  Jag önskar er allt gott under hela året.

Pensionist……..jipppiiiiii

Ja jädrars.  Nu har jag ju i o f s varit pensionär i två år redan men det var för att jag tog avtalspension vid 63. Nu har jag blivit ”riktig” pensionär och har alla de förmåner som följer med det.

Här i kommunen får panchisar åka buss gratis mellan kl 9 och 14 alla vardagar samt under obegränsad tid på helger. Det är ju kanoners för då kan jag ju ta bussen till Torshälla och köpa lite garn då och då. Skulle jag inte ha busskortet skulle den turen kosta mig mellan 48 och 64 kronor tur och retur beroende på vilket slags betalning jag väljer. Dyrt. Då blir det inte många resor det kan jag säga. Men nu kan man flänga runt av hjärtans lust om man nu vill det. För min del är busskortet ett verktyg till att kunna utföra olika slags önskemål jag har. T ex att åka ut till Rusta eller Jula och köpa något som jag absolut behöver t ex en skräptunna med ugglor. Ett måste i varje kvinnas hem faktiskt. I det här fallet så var det min dotter som fick den här charmiga pjäsen. Den fina blomman som skymtar vid sidan av har jag fått av grannarna A och B.

DSCN0100.JPG

Något som inte funkar med bussen är att frakta skräp och skrot till tippen. Då får man plocka fram den trogna hojen och packa både fram och baktill och sedan fräsa iväg. Tjugo minuter dit och tjugo minuter hem det blir fin motion för mig som av naturen är alldeles förfärligt lat och bekväm. Så det har blivit några vändor i sommar med diverse säckar, påsar och kassar. Det är fin cykelbana i stort sett hela vägen så det är helt ok att hoja.

DSCN0132.JPG

Nu tror ni att när jag äntligen är pensionist så är jag ju så mycket ledig och hinner med massor av saker. Det ena är sant, jag är ledig mycket men jag hinner inte med särskilt mycket tycker jag. Dagarna går så fort och vips är det dags att gå till sängs. Jo man hinner ju med lite smått varje dag men de där riktigt stora underverken och grejerna som man borde göra lyser med sin frånvaro. Men sk*t samma det kommer ju en dag i morgon också. Jag har nog svart bälte i att skjuta tråkiga göromål framför mig. Måntro de kanske förångas och går upp i rök och dis eller bara som genom ett herrans under försvinner från min måste-göra-lista.

Något som jag i alla fall har tagit mig för med är att klä om min urfula strykbräda. Tyget var blekt och sprucket på kanterna så nu var det dags. Jag tog ett gammalt påslakan som det förmodligen var antikvärde på och klippte isär och sedan var det bara att gå loss med en massa klämmor och häftpistolen. Resultatet blev enligt mitt sätt att se det lysande och jag är helnöjd. Det som blev kvar av påslakanet blir tygblöjor till något behövande land.

DSCN0114

DSCN0124.JPG

Någon av er som tror att jag kommer att ligga i som en utter och stryka mer än vanligt nu när jag fått till en så snygg strykbräda? Nääää, jag tänkte väl det. Jag stryker egentligen bara dukar som jag ska ha med mig ut på marknader men då blir det ju roligare att stryka dom plättarna i alla fall.

Det här med att få vara pensionist. Tänk så bra jag tycker att jag har det. Jag är hyfsat frisk och har intressen och ett bra socialt skyddsnät med familj och vänner. Jag kan komma och gå som jag vill, göra vad jag vill när jag vill. Jag måste inte släpa mig upp i ottan varje morgon och gå iväg till bussen. Efter 46 års arbetsliv så är jag ledig. Varje dag. Jag har det så bra.

Livet ser bra ut för mig även om jag hade önskat att det varit annorlunda. När mannen gick bort stannade världen och tiden och livet vände. Det tog tid och tar fortfarande efter tre år tid att komma igen. Jag har egentligen inga problem med att vara ensam för jag trivs skapligt bra i mitt eget sällskap men det här är ju ingen självvald ensamhet. Jag hade helst sett att vi fått många många fler år tillsamman då båda var pensionister och kunde fara runt och göra det vi tyckte om. Det blev inte så och jag kämpar fortfarande varje dag med att hantera olika saker och känslor som dyker upp. Det är inte helt lätt men livet börjar kännas ”lugnare”. Jag är en krigare och kommer aldrig att ge upp för jag har ju ett fortsatt liv att leva.

Jag hoppas ni alla har en riktigt härlig söndag……..med eller utan sällskap

Lite av varje

För lite sedan stod jag och min kompis på Malmköpings gammeldags marknad. Jag brukar ju gå runt och ta bilder på lite olika saker men det hanns inte med den här gången. På vägen till ”damrummet” sprang jag dock på den alltid lika glada och trevliga Maria som har Orkidé Smycken och där passade jag på att ta kort på hennes fina hjärtan. Vissa människor träffar man ju bara på olika marknader och det är lika roligt att ses varje gång. Den här marknaden är toppen och jag var nöjd med resultatet av den när jag for hem.

DSCN0096.JPG

Av min vän G fick jag en så fin gammal förbandslåda i trä. Det är väldigt mycket nostalgi i sådana gamla ting. Jag älskar saker som har varit med länge och använder hellre dem än alla plastgrejer som finns överallt i miljontal. Nu fiffilurar jag bara på var jag ska ha den för jag vill ju inte fylla den med förbandsmaterial och ställa in den i ett skåp. Nej ute något av rummen ska den vara så jag kan se den varje dag.

DSCN0060.JPG

DSCN0059

När jag skulle hoja till dottern en eftermiddag så fick jag sällskap på cykelbanan. Den figuren var dock något saktfärdigare än jag så jag insåg att det där är rent livsfarlig för den.  Jag stannade cykeln och instruerade den om att det här var ett totalt olämpligt ställe att vara på för en liten snigel. Jag fick upp den på ett par blad eftersom jag inte ville lyfta den i skalet och så fick han/hon/den/det en liten luftfärd över till andra sidan cykelbanan. Nog är dom väl vackra i alla fall och tänk så behändigt att bära med sig sitt hus.

DSCN0092.JPG

Undrar om det hjälpte att jag berättade om trafikregler och annat matnyttigt eller om det var för döva öron(!?) precis som med den förgrönade anden som låg och vilade mitt i bussfilen för några år sedan och som jag läxade upp med trafikregler till de övriga bussväntarnas stora glädje.

Här är i alla fall två som håller sig där dom ska vara. I vattnet. När jag först såg dem så var de tätt ihop men innan jag fått hejd på hojen och kommit av den samt fiskat upp kameran ur handväskan då hade scenen ändrat sig och jag såg bara två svanändor sticka upp ur vattnet.  De kom upp och försvann ner igen. Hela tiden gled de längre och längre ifrån varandra. Det hjälpte inte att jag besviket frustade näääääää. Hjälpte inte ett dugg. Till slut var det visst slut på rumpuppvisandet och de var enligt mitt sätt att se det på rätt köl igen men långt ifrån varandra. Men va’ fasen, rosor är rosor om än i sprucket krus och svanar är svanar om än en bit ifrån varandra.

DSCN0050

Nog är det fint att svanarna håller ihop hela livet. Det är ju så man vill ha det själv också.  Kärlek.

Vardagslycka är att se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Jag hoppas ni alla har en finfin onsdag………med eller utan sniglar och svanstjärtar

 

 

Jag och min telefon

Jag har ingen som helst ordning på mig trots att jag är så gammal som jag är. Ta det här med telefonen t ex.

Jag började använda mobiltelefon för tre år sedan då jag blev ensam och övertog mannens mobil. Före det hade jag inte haft varken lust eller intresse av att ha en sådan. Känner inte att jag behöver vara nåbar dygnet runt och pratar helst i telefonen hemma och inte på bussen, banken, ICA, gator och torg.

Mannens mobil var så pytteliten så den gick knappt att hålla så dottern och barnbarnet köpte en ny åt mig. Jag vill bara ha en telefon som går att ringa och skicka sms med. Det räcker för mig. För mig ska en telefon vara en telefon och inget annat.  Datorn har jag hemma och den utnyttjar jag varje dag för olika ändamål. Jag har ju inte facebook, instagram och andra sociala media och känner heller inte att jag måste ägna dagarna åt att hänga med i vad andra gör dagligen och stundligen. En del meddelar verkligen vad de gör stundligen……jag ska ut och handla…..jag har kommit hem nu från affären…..nu ska jag laga mat……nu har jag lagat mat…….o s v. Helt ointressant.

Jag märkte ju på den tiden jag jobbade hur kollegor höll koll på varandra via facebook. Det tyckte jag var lite creepy faktiskt. Hur kan man orka och vilja hänga på  kollegors sidor och ha stenkoll och sedan skvallra om det? Jag har ett eget liv att leva och kämpa med och det räcker verkligen till. De människor jag är intresserad av vill jag träffa och umgås med och inte bara följa i media.

Nåja, jag fick en ny telefon och som barnbarnet sa ” den har stora siffror och är för gamla människor”. Där höll det på att skita sig för den gossen och arvet höll på att frysa inne kan jag säga. Vadå gammal? Hmmm……hade jag varit en bil hade jag varit antik för över trettio år sedan så ja, kanske. Men näääääää.

Så här ser den ut i alla fall min lilla teletut, inte mycket större än en tändsticksask.

DSCN0090

I utfällt läge med stora fina tydliga siffror *S*. Ni vet, för gamla människor.

DSCN0091.JPG

Jag har som sagt ingen egentlig vana vid att bära omkring på en telefon och det innebär att jag mycket, mycket ofta tappar bort den. Lägger den lite här och var och i bästa fall kan jag maila dottern eller någon kompis att ringa mitt nummer så jag kan leta efter den.

Ibland hittar jag den direkt och ibland inte. Ofta har den legat och laddat ur också eftersom jag väldans sällan kommer ihåg att ladda den. Ja jisses så man är. Nu sista gången jag tappade bort den var runt min födelsedag i början på maj. Då var den spårlöst borta i tre-fyra dagar och jag letade som en tok på alla andra ställen där jag glömt den tidigare men ingen liten telefon fanns att se.

När det gått tre eller fyra dagar skulle jag tvätta och när jag plockade ur fickorna på kläderna hittade jag den lilla luringen i fickan på ett par brallor…….i tvättkorgen.  Ibland blir jag så trött på mig själv men det var fasen så mycket enklare förr när telefonskrället satt fast i väggen. Då hamnade den aldrig bakom tv-apparater, i hyllor, i fel handväska eller i tvättkorgen. OM man nu som genom ett herrans under lyckas hålla ordning på var man har telefonen så måste man ju komma ihåg att mata den också. Nääää, jag känner att jag inte riktigt har disciplinen som man skulle behöva ha. Dumma mej!

Jag har ju en bästa vän och kamrat som ringer varje fredag. Eller varje fredag när jag hittar telefonen / har den laddad. Han är viktig i mitt liv och jag är oändligt tacksam över att han fortfarande fortsätter att åtminstone försöka ringa mig trots att jag är en drulle.  Vid något tillfälle mailade han mig detta: ”Ibland, eller mest hela tiden undrar jag varför du överhuvudtaget har en telefon”.  Tror faktiskt inte han är ensam om att undra just det.  Nåja det är som det är och jag har i alla fall blivit lite bättre. Med betoning på lite men rätt som det är så har jag stenkoll på rubbet. Vilket år som helst. Jag lovar *korsar fingrarna bakom ryggen*.

På det här gnöliga inlägget får jag väl lov att lägga till ett par vardagslyckor också för att balansera det hela.

Gullvivor från en vän som kom på besök och som tog mig med på utflykt häromdagen. Hon hade fullt av sådana här gullvivor på sin gräsmatta. Nog är det väl fantastiskt vackra färger. Tack raraste T.

DSCN0075.JPG

På utflykten till landsbygden som ligger så nära stan men som jag aldrig tidigare besökt var det så här vackert.

DSCN0073

Jag hoppas ni alla har riktigt fina dagar…..med eller utan mobiltelefon

 

 

Äntligen klara

Nu har jag gjort allt jag skulle göra.  Nästan. Kvastarna är klara och dukarna strukna men gökuret har inte fått sina nya visare. Men serru det kommer nog en dag när jag är sugen på att dejta göken. F ö levde gökskrället farligt häromsistens när barnbarnet och dottern var här och vi spelade spel.

Det flaxas vilt med armar och ibland även med benen vid spelbordet. Jag hade slagit upp en väldans stor mugg med kaffe men den fick sig en snyting så den välte. Över mig, över bordet, ner på golvet och eftersom det inte finns något rakt  i det här huset så rann givetvis kaffet i sydlig riktning.  Just i den riktningen var gökuret parkerat på golvet och banne mig om det inte rann ända fram innan dottern hann fram med trasan.

Själv fick jag rulla ihop klänningen och försöka ta mig ut till toan med kaffet rinnande efter benen. Ja jädrans. Så kan det gå. Men vi har förfärligt roligt när vi ”leker”.

Hmmm…….kanske vore läge att fixa till gökuret innan nästa speldag för då vet man aldrig vad som händer.

Något som i alla fall är klart är målning, dekorering och lackning av kvastarna samt överdragens trådar är fästa så nu sitter de på plats.

DSC04104.JPG

Små dukar är strukna och ett par kuddvar från Kan o Vill har fått innerkuddar.

DSC04078.JPG

Jag kan väl inte för mitt liv påstå att jag legat i som en utter men jag maler sakta på. Ibland. Ibland inte.  Det har varit tunga veckor ett tag nu men det får reda sig.

Vackra vårblommor från landet är så rart på bordet. Tack snälla B.

DSC04123

Varenda gång jag tar ett kort av något på bordet så påminns jag om att det snart är ett år sedan som jag bytte köksbord från ett stort som en landningsbana på ett hangarfartyg till ett mycket mindre med nedfällbara klaffar. Det nya köksbordet är ju inte nytt utan ganska gammalt. Från 40-talet. Jag hade bestämt mig för att måla om det och sandpappra lite här och där. Har jag gjort det? Nä, det har jag inte. Som sagt det går banne mig inte fort någonting numera. Jag känner inte igen mig själv och ibland är det faktiskt ganska skrämmande.  Nya tag måste tas och det blir nog lite lättare nu när det blir sommar hoppas jag. Livet är fullt av tappade sugar så inte ska det bli en till härifrån inte.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag…….med eller utan sysslor

 

Dom är här nu

DSC04106.JPG

Maskrosorna alltså. Det är mer än en vecka sedan jag tog den här bilden och jag tyckte då att de var så vackra. Precis som små glada solar mitt i allt det gråa och cementiga. Idag när jag gick till sophuset så var den här plantan inte alls ensam och unik utan det var fullt med plantor som letat sig upp mellan garageväggen och asfaltskanten. Det är märkligt att dom kan växa precis var som helst där man inte tror att något skulle kunna leva.

Jag upptäckte att när de blev väldans många så tyckte jag inte att de var underbart vackra längre utan tänkte bara att jag måste se till att ta dem innan de blir dunbollar. De första gula fina uppskattar jag lika mycket som jag uppskattar första tussilagon, krokusarna och scillan. Sen blir dom mest till besvär eller  i alla fall irritation när dom parkerar sig på gräsmattan. Nåja den dagen den sorgen.

Mer gult och vackert kommer i form av vardagslyckor.  Gula vackra blommor som jag fått av min granne A-M, min dotter och min vän G. Gula blommor är det allra vackraste jag vet och jag blir lycklig inuti av dem.

DSC04077.JPG

Dottern har legat i som en utter och virkat ponchos. De ska få följa med ut på marknad när det är så dags.

DSC04082.JPG

Dagens vardagslycka är att barnbarnet är här hos mig och vi har ätit lax och potatis. Nu vilar han lite middag och jag vilar här vid bloggen. Om en stund ska han få gå iväg för jag ska gömma ett påskägg, en chokladpåskhare och en annan liten grej. Sen får han leta.  Det är en liten tradition vi har och han uppskattar den fortfarande trots att han är 15 år.

Idag är det så varmt så det är helt galet. Man hinner inte riktigt med. Jag har inte tagit fram trädgårdsmöblerna och spolat av dem och altanen. Nåja, jag hinner nog. Här ska inte stressas bara för att solen vräker ner. Det kommer mer sol det är jag säker på och då har jag med hjälp av barnbarnet fått allt i ordning för altanhäng. Visst känns livet lite lättare när solen lyser och man kan gå ut utan att behöva ta på sig varma kläder, strumpor och skor. Tänk så härligt att få sitta och vippa med bara tår igen. I solen.

Jag hoppas att ni alla har en kanondag………med eller utan maskrosor.

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Skaparglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

NZ en gång till

Aotearoa, Land of the Long White Cloud

JudithJaxon

Collect moments - not things

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag