Ja jädrars. Nu har jag ju i o f s varit pensionär i två år redan men det var för att jag tog avtalspension vid 63. Nu har jag blivit ”riktig” pensionär och har alla de förmåner som följer med det.
Här i kommunen får panchisar åka buss gratis mellan kl 9 och 14 alla vardagar samt under obegränsad tid på helger. Det är ju kanoners för då kan jag ju ta bussen till Torshälla och köpa lite garn då och då. Skulle jag inte ha busskortet skulle den turen kosta mig mellan 48 och 64 kronor tur och retur beroende på vilket slags betalning jag väljer. Dyrt. Då blir det inte många resor det kan jag säga. Men nu kan man flänga runt av hjärtans lust om man nu vill det. För min del är busskortet ett verktyg till att kunna utföra olika slags önskemål jag har. T ex att åka ut till Rusta eller Jula och köpa något som jag absolut behöver t ex en skräptunna med ugglor. Ett måste i varje kvinnas hem faktiskt. I det här fallet så var det min dotter som fick den här charmiga pjäsen. Den fina blomman som skymtar vid sidan av har jag fått av grannarna A och B.
Något som inte funkar med bussen är att frakta skräp och skrot till tippen. Då får man plocka fram den trogna hojen och packa både fram och baktill och sedan fräsa iväg. Tjugo minuter dit och tjugo minuter hem det blir fin motion för mig som av naturen är alldeles förfärligt lat och bekväm. Så det har blivit några vändor i sommar med diverse säckar, påsar och kassar. Det är fin cykelbana i stort sett hela vägen så det är helt ok att hoja.
Nu tror ni att när jag äntligen är pensionist så är jag ju så mycket ledig och hinner med massor av saker. Det ena är sant, jag är ledig mycket men jag hinner inte med särskilt mycket tycker jag. Dagarna går så fort och vips är det dags att gå till sängs. Jo man hinner ju med lite smått varje dag men de där riktigt stora underverken och grejerna som man borde göra lyser med sin frånvaro. Men sk*t samma det kommer ju en dag i morgon också. Jag har nog svart bälte i att skjuta tråkiga göromål framför mig. Måntro de kanske förångas och går upp i rök och dis eller bara som genom ett herrans under försvinner från min måste-göra-lista.
Något som jag i alla fall har tagit mig för med är att klä om min urfula strykbräda. Tyget var blekt och sprucket på kanterna så nu var det dags. Jag tog ett gammalt påslakan som det förmodligen var antikvärde på och klippte isär och sedan var det bara att gå loss med en massa klämmor och häftpistolen. Resultatet blev enligt mitt sätt att se det lysande och jag är helnöjd. Det som blev kvar av påslakanet blir tygblöjor till något behövande land.
Någon av er som tror att jag kommer att ligga i som en utter och stryka mer än vanligt nu när jag fått till en så snygg strykbräda? Nääää, jag tänkte väl det. Jag stryker egentligen bara dukar som jag ska ha med mig ut på marknader men då blir det ju roligare att stryka dom plättarna i alla fall.
Det här med att få vara pensionist. Tänk så bra jag tycker att jag har det. Jag är hyfsat frisk och har intressen och ett bra socialt skyddsnät med familj och vänner. Jag kan komma och gå som jag vill, göra vad jag vill när jag vill. Jag måste inte släpa mig upp i ottan varje morgon och gå iväg till bussen. Efter 46 års arbetsliv så är jag ledig. Varje dag. Jag har det så bra.
Livet ser bra ut för mig även om jag hade önskat att det varit annorlunda. När mannen gick bort stannade världen och tiden och livet vände. Det tog tid och tar fortfarande efter tre år tid att komma igen. Jag har egentligen inga problem med att vara ensam för jag trivs skapligt bra i mitt eget sällskap men det här är ju ingen självvald ensamhet. Jag hade helst sett att vi fått många många fler år tillsamman då båda var pensionister och kunde fara runt och göra det vi tyckte om. Det blev inte så och jag kämpar fortfarande varje dag med att hantera olika saker och känslor som dyker upp. Det är inte helt lätt men livet börjar kännas ”lugnare”. Jag är en krigare och kommer aldrig att ge upp för jag har ju ett fortsatt liv att leva.
Jag hoppas ni alla har en riktigt härlig söndag……..med eller utan sällskap
