Julmarknad i Westerqvarn

Ja nu har jag varit iväg på marknad i vackra Västmanland. Det var många våndor och mycket funderingar innan jag bestämde mig för att verkligen vara med. Förra året var det ju inga marknader och jag har ju bara stickat och virkat till välgörenhet under pandemitiden så så värst mycket nytt hade jag inte att ta med.

Som hastigast stickade jag upp ett par julröda baggymössor och gjorde i ordning tre kransar. Resten av vad jag sålde var dels lite olika saker från en annan hantverkare och så dotterns igelkottar. Trots att man tycker att man inte har ett dugg så var bordet som vanligt knökfullt. Här ska ni få se kransar som jag totat ihop.

Det är ganska skojsigt att göra dessa men det var roligare förr när vi var två som satt vid bordet och var och en höll på med sitt men att man då i alla fall hade sällskap och kunde diskutera hur man skulle göra, vilka färger o s v. Nu sitter jag där själv och pratar och fast jag frågar mig själv så får jag banne mig inga vettiga svar och ingen har jag att skylla på heller när det inte går som jag ska. Jag brukade skämtsamt skylla på mannen medan han alltid skyllde på katten. Men nu är det som det är och det är bara att ånga på och göra det bästa man kan.

Jag var ju som sagt orolig för det här med smitta för jag har ju under hela pandemitiden bara umgåtts med min dotter och barnbarnet inne hos mig. Sedan har det ju varit en och annan hantverkare inne men vi har då rakt inte varit nära varandra och ibland måste man ju ta in folk.

Hur som helst så for jag och min marknadskollega dit. Redan det att jag åkte bil med någon var första gången sedan pandemin bröt ut och min kollega har så mycket större kontaktnät än vad jag har. Men den oron kunde jag glömma när jag kom till Westerqvarn för det var nästan chockartat hur mycket folk det var och att de flesta verkade totalt obrydda vad gäller smitta och annat. De trängdes hej vilt och stod i stora klungor. Vissa stunder var det så trångt så de trängde sig fram. Jag var då glad att jag kunde smita ut på verandan eftersom jag står vid en nödutgång. Chefen för hela bygget meddelade när dagen var slut att det hade varit publikrekord på lördagen. Långt över 1700 personer! Så mycket folk har det aldrig varit på en enda dag där under alla de år vi stått där.

Men som sagt lördagen var intensiv och jag hade inte tid att gå ifrån alls. Söndagen var lite lugnare mot eftermiddagen så då passade jag på att ta några kort. Först ut blir Thure Wiberg som visar hur man på ett kul sätt kan använda sig av korkar genom att arrangera dem snyggt och använda som underlägg för grytor och kastruller. Det finns ju många som spar på korkar från olika upplevelser. Herr och fru Wiberg gör så mycket annat vackert såsom skärbrädor, lampfötter, nyckelskåp och mycket annat. Om ni tittar på tidigare inlägg från marknader så dyker de upp både här och där med sina vackra hantverk.

Nu kommer det lite vackra handgjorda kuddar i linne med detaljer i fårskinn och så två par tovade tumvantar som är så vackra så de borde säljas som konstverk. Kvinnan bakom detta heter Susan Thörnqvist och är från Furudal, Susan Design. Hon hade även kläder, barnklänningar, väskor och mycket mycket annat.

Sedan ska vår fina granne Ulla som faktiskt bor i krokarna få visa sina vackra löpare i lappteknik. Hon har även väskor i samma teknik och så stickar hon handledsvärmare i ull och har mysko virkade riktigt tjocka pannlappar. Hon försökte lära mig knixet med var jag skulle sätta virknålen i vissa moment men när jag kom hem tror ni jag kom ihåg vad hon sagt då. Nääääää, just det, det gjorde jag inte. Jag får väl en ny chans nästa år hoppas jag.

Sist ut blir Tezz Design som även finns på facebook. En ung tjej som målar på porslin, tovar änglar, gör saker i betong samt virkar underbara sagodjur och stickar fantastiska saker. Gå gärna in och titta vad hon har att bjuda på. Hon håller på att utbilda sig till florist så i början är det många blomfoton men sedan kommer det en vild och salig blandning av allt möjligt kul och fint. Jag har en bild som jag så ända in i baljan gärna vill lägga ut här och nu men det kan jag inte för det som är på bilden ska min dotter få i julklapp. Jag är inte helt hundra på att hon läser min blogg men det är dumt att chansa. Ni får se efter jul. Jag säger som gossen Harrysson….spänningen är ooooooliiiiiidlig.

Ja det var vad jag hann med att flaxa runt och ta kort på. Det var som jag skrev förut en lite skrämmande upplevelse av att människor körde på som ”vanligt”. Jag börjar fundera på om det bara är jag som är ovanligt fjönsig och försiktig i överkant. Å andra sidan sk*ter jag i det och kör på mitt sätt fortsättningsvis också. Jag är bekväm med det och vill inte ha folk för nära.

Det var dock inte bara skrämmande utan väldigt väldigt kul att få träffa de hantverkare som jag bara träffar en gång per år och det är på Westerqvarn. Vi tycker om varandra och har trevligt tillsammans. Pratar och skojar. Man får en gemenskap i hantverket och i marknadslivet. Det är härligt och jag kände att jag så väl behövde få påfyllning av just den speciella känslan. Allt har ju en mening och det var nog meningen att jag skulle dit och få de goda energier som jag så väl behövde.

Solen sken hela lördagen och hela söndagen regnade det. Det slutade lagom till att vi skulle börja packa ut i bilarna och åka hem. Jag känner att jag blir väldigt trött efter en hel helgs ”marknande”. Det känns som om jag blivit alldeles för lat och bekväm under det sista året. Nåja, snart ska man ju börja skotta snö och hacka is så då får jag väl röra på mig ordentligt. Så jag fortsätter vila tills dess. Så jag orkar menar jag. Tjohooooo!

Jag hoppas ni alla har goda dagar…….med eller utan ullänglar och tovade vantar

När hösten kommer

…så känns det som om något som klafsar in med alldeles för stora gummistövlar och tar en väldig plats. Vissa dagar så känns det inte som om man får plats själv. Jag vill gå ut och promenera eller cykla men när det blåser och småregnar utan uppehåll och det knappast är dagsljus ute då stannar jag inne. För att inte fastna i dunklet så är det nu hög tid att börja tända stearinljus. Så fort jag tänt ett ljus i köket och ser ljuset sprida sig och röra sig då försvinner ju det mörka och tråkiga och det blir genast mer ombonat och en känsla av värme och trygghet smyger sig in. På det sättet gillar jag hösten. Höstrusket är också en bra ursäkt när man faktiskt inte har lust att ge sig ut och röra på sig fast man borde. Jag är jättebäst på att använda just den ursäkten.

Som tur är så finns det alltid något att göra oavsett väder och vind i det Karlssonska residenset. Jag fick för en tid sedan fler tyger och mer garn från H W som även kallas RödaKors-damen här i bloggen.

Dessa tyger har skickats till symaskinsvirtuosen I B i Hålanda i tre omgångar. Tyger går ju alltid åt när man som I B syr till välgörenhet. Tror att mycket av det här stadiga tygerna kan bli fina nalleväskor. Vi får se vad I hittar på att göra.

Jag fick ju även en del garner och jag lovar att jag nästan fick svindel när jag tittade ner i garnpåsen.

Jag är givetvis tacksam för alla garnerna jag fick men det vita ”fluffgarnet” som ligger till höger på bilden är ändå något som jag känner extra för. För ett bra tag sedan fick jag två sådana nystan från min vän C och jag har använt det garnet till att kanta små små filtar som går till kistläggning av små små barn. Det är så luddigt och fint och inte spretigt som pälsgarn. Det är ett helt perfekt garn att använda till detta. Problemet för mig var att garnet inte gick att få tag på längre. Det var köpt på Rusta och nu var det slut i alla butiker och jag mailade Rustas huvudkontor för att höra om det skulle komma in mer. Ingen visste något. Så jag har snålat och snåla och snålat igen på det halva nystanet jag hade kvar.

När då H W ringde på hos mig och lämnade garn och jag öppnade påsen fick jag nästan glädjefnatt. Hjärtat flaxade som vingarna på en liten fågel och jag blev tårögd och fick gåshud. Nog finns det väl en mening med allt. Nu har jag fluffgarn som räcker mycket mycket länge eftersom jag bara använder det till de små filtarna. Oh, så tacksam jag är.

Av resten av garnerna ”bidde” det lite annat smått och gott. Se här

3 Jolly Jacket

6 mössor

1 halsvärmare

Detta är skickat till Slättmissionen med ett kort i med adress till H W.

Men det blev en liten grej till av en del av garnet. Av större delen av det tunna mörkblå garnet blev det en liten nalleklänning. För att piffa upp den lite färgmässigt så blev det ljusblått pälsgarn runt nederdelen och en avtagbar stola ihopknuten med en silvertråd.

Den här lilla nalletjejen ska få göra sällskap med de andra nallarna och ta plats under granen på Hotell Bolinder Munktell till jul. Den kommer att packas i ett paket med bild på sig själv på utsidan och texten ”Vill du bli min vän”. Paketen delas ut till utsatta barn i kommunen av bl a Frälsis och kvinnojouren.

Det blev lite mindre garnrester som jag kunde använda till början på några filtrutor som läggs till alla andra filtrutor som väntar på att bli så många så det räcker till en filt. Ett bra sätt att använda restgarner. Det tunna blå garnet sparas undan tillsammans med det svarta bomullsgarnet som blev över förra gången och det rosa fluffgarnet kommer jag att använda till att kanta olika saker. Den ljusblå JJ på bilden över nallen är kantad med just det rosa fluffet. Virkad med det ljusblå bomullsgarnet men fick fyllas på lite med vitt bomullsgarn ur garnförrådet.

Och som sagt, det vita fluffgarnet ligger för sig självt och väntar på sin ovanliga men viktiga arbete. Tusen tack H W för tyger och garner. Det kommer att göra skillnad för många.

Nu ska jag dock inte ta åt mig mer arbete ”utifrån” utan lunka på med att samla ihop och skicka iväg saker och ting till höger och vänster för att få se botten på min välgörenhetslåda och sedan få nöjet att börja om. Jag ska även delta i ett par julmarknader så jag har lite att greja med till dem. Som vanligt är jag ute i sista minuten med att fixa och trixa med det som jag borde gjort långt tidigare. Men det brukar bli bra. Jag är ju dock lite eller faktiskt ganska mycket fundersam till att stå på marknad men det känns lite som att någon gång måste jag smyga igång igen.

Nu när mörkret och dunklet kommit till oss för att stanna fram tills att vi får snö som gör det ljusare igen så är det dags för påfyllning av energi och kraftförrådet. Jag dricker ingefärasnaps varenda morgon. Jag tycker själv att jag blir piggare och starkare av det. Jag har faktiskt ett gammalt spetsglas efter min pappa som jag har stående på diskbänken för att jag inte ska glömma att ta mig en hutt varje dag. Hemkokt var det här!

Det finns femtioelva olika recept på ingefärasnaps. I början följde jag recepten men inte nu. Nu gör jag lite som det faller sig. Jag använder ca 250g skrapad och riven ingefära, 1 liter vatten, 2 eller 3 pressade citroner. Jag har ju aldrig färsk chili hemma så jag brukar slänga i lite chili flakes för att få lite extra drag på snapsen. Hur mycket? Ja det är väl som när farbror Melker skulle salta…..efter behag. Japp, chili efter behaaaaag! Sjud i 60 graders värme i 30 minuter. Låt svalna, sila ett par gånger och häll sedan i den pressade citronen.

Att det står ett paket Havregryn med på bilden är ju rent onödigt. Ibland undrar jag hur jag tänker när jag fotar. Jag köper ett paket havregryn ungefär en gång om året. Det är varje gång jag lyckas inbilla mig själv att nu jädrar i min lilla låda ska jag börja äta havregrynsgröt för det är så himla bra för kroppen och så nyttigt. Det slutar alltid med att jag ger paketet till min kompis G som äter gröt varenda morgon. När jag kokat en omgång gröt så är jag tillbaka på ruta 1 igen. Jag tycker det är otäckt med havregrynsgröt och jag kommer ihåg hur jag avskydde att diska ur de ”halkiga” kastrullerna efter tidigare grötkokning när jag jobbade extra på hemtjänsten. Så nääää, det blev ingen succé med havregrynsgröt det här året heller. Det är inte gott. Fast det är nyttigt.

Jag önskar att ni alla har det riktigt fint och att ni tänder ljus och myser när mörkret blir för tätt. Fortsätt att vara rädda om er för vi har ju så mycket vi vill uppleva framledes och efter höstmörker kommer ljus så nu går vi mot ljuset. Det tar lite tid men det kommer. Vi är starka och har klarat av värre saker än lite höstmörker. Heja oss!

Jag hoppas ni har en härlig fredag…………med eller utan snaps och små nallar

Bästa valspråket för en pensionist

Jag fick ett roligt härligt mail från I B i Hålanda för en tid sedan och det mailet innehöll det bästa valspråket någonsin. Det lyder som följer……”först gör jag det jag tycker är roligt och sedan gör jag det jag måste”. Är inte det kanoners! Det är ju lite så jag levt länge nu men aldrig lyckats sätta ord på det. Nu fick jag orden och jag tycker den meningen är klockren. Tack bästa I B och jag hoppas att du tycker det är ok att jag knycker devisen rakt av.

Nu är ju bara frågan vad som är roligt. När jag var på Clas Ohlson för en tid sedan fick jag syn på en lattjo manick och bäst jag stod och vred och vände på den så kom en ur butikspersonalen fram och vi stod och språkade. Jag var väldans sugen på den här grejen och hon sa att om man hade en sådan så skulle det bli mycket roligare att städa. Fan tro’t sa bofinken men jag slog till och sa att jag skulle ha en men jag varnade också för att om jag inte uppfattade det som lustfyllt och skojsigt att städa med den så skulle jag komma ner och tala om för henne i absolut klartext vart hon kunde få göra av den. Hon skrattade och sa att det var helt ok. Så jag traskade hem med städmojängen under armen. Tjolahopptjolahej!

Ja här ser ni bild på underverket och jo nog gick det lättare att torka golven i kök o hall med den här. Man fyller på med det rengöringsmedel man vill ha, i mitt fall vatten, ättika och några droppar diskmedel och sedan så använder man handtaget upptill när man vill spraya ut medlet på golvet och sedan är det bara att tvätta. Jag kan ju direkt säga att jag inte uppfattade det som att det blev ett dugg roligare att städa men en som tyckte det var jädrans kul var barnbarnet. Han torkade golvet i hallen så på det sättet var ju städmanicken riktigt kul för den gjorde ju så jag slapp göra det själv. Tur det kom något gott ur det köpet så jag slapp gå ner och härja på CO.

Roligt, härligt och kanonskojsigt är det i alla fall när en ung vän till mig ringer på dörren och hälsar på. Vi var arbetskamrater under några år och vi har hållit kontakten. Mycket på grund av att båda gillar F1. Han och hans familj flyttade till Finland för några år sedan men han har sina föräldrar här i stan. Nu var han på besök och kom förbi hos mig med sin pappa och sina två killar 5 och 6 år gamla. Den äldsta killen fick jag hålla när pappa var på arbetsplatsbesök för att visa upp bebisen. Jag har fått kort på killarna under åren så det är så kul att få se dem i levande livet också. Vi är ju fortfarande i en pandemi så vi språkades vid utomhus och jag fick en så fin present av min unge vän

Nu kan vi snacka om roligt. Besök och Henkell Trocken på samma gång. Fasen så mycket roligare än en jädra städmanick. Tack fina goa M och de rara knattarna knutters A & A. Papsen också givetvis. Vi ses igen när pandemin är över och då hoppas jag att vi alla kan sitta vid köksbordet och fika tillsammans. Kanske killarna skulle gilla städmanicken. Man kanske kan lägga ut det jobbet på entreprenad.

När vi nu ändå är inne på att äta och dricka så kan ni ju få se vad jag lyckades få till på en och samma dag när inspirationen infann sig. Jag hade mjölk och vispade ihop till en ugnspannkaka men så kom jag på att jag var ju sugen på sött också och jag hade inget gott hemma alls så då bestämde jag mig för att göra en äppelkaka när ugnen ändå var i arbete. Så fick det bli. Så här har jag både middag och efterrätt. Jag delade faktiskt med mig av kakan till mina grannar och min kompis längre bort i längan fick några bitar ugnspannkaka.

När jag skriver om det nu och ser bilden så blir jag så himla sugen på plättar eller ugnspannkaka. Det får nog bli det endera dagen när jag varit iväg och handlat mjölk.

När man ser den här figuren stå upp till knäna (?) i vattnet så kan man ju undra om han gör det för att det är roligt eller för att han måste.

Jag hoppas ni kan se fjäderfäet som i det här fallet faktiskt är en häger som står alldeles stilla i evigheter och bara stirrar rakt fram. Undrar om det ska vara så eller om han har glömt vart han var på väg. Jag tycker han ser så ensam ut. Det är ju bara en enda pippis av det slaget i ån. Lille den. Kallt om ändan ser det ut att vara i alla fall.

Ja ni mina vänner jag hoppas ni har det bra och att ni också har möjlighet att göra roliga saker. Jag fick ju två vardagslyckor här. En i form av ett oväntat besök av en vän med familj och den andra vardagslyckan var att jag fick stå bara en bit ifrån en häger. Jag har aldrig träffat på någon sådan pippis förut så det var kul. Nästan lite högtidligt. Speciellt.

Nu börjar ju hösten på allvar att göra sitt intåg men jag gillar färgerna och dunklet. Gillar att tända ljus och låta det varma mjuka skenet lysa upp köket. Jag hoppas ni också tycker om det och kan njuta av hösten som enligt mig kommer med vila och ro. Ja, efter att man krattat upp alla miljoner löv som prompt ska parkera sig på min frimärksstora uteplats. Sen är det rast och vila.

Det är ju så många saker som man borde göra under vår och sommar. Ibland gör man dem och ibland inte. När så hösten kommer så försvinner många av de saker man borde göra, klippa gräset /olja altanen/ måla verandan. Helt plötsligt kan man sitta där och vippa med tårna och sticka eller läsa en bok utan att man riktigt hör hur gräset växer och lite illasinnat väser -klipp mig, klipp mig när man sitter där och gonar sig i stugvärmen. Verandan, ja jisses den målar jag i vår. Om jag hinner.

Vad ni än väljer att göra så hoppas jag att ni är rädda om er och behåller era personliga restriktioner. Vi kör på och är rädda om oss och varandra så får vi en massa möjligheter när allt är över. Vi kämpar på!
Heja oss!

Jag hoppas ni alla har en fin söndagskväll…….med eller utan Henkell Trocken och en luggsliten häger

Postnord ger mig skrämselhicka

När jag stickar eller virkar små små filtar som ska användas vid kistläggning av små små barn som det inte gått så bra för så arbetar jag in så mycket känslor i dessa små filtar. Under tiden man håller på så tänker jag på föräldrarna som drabbats av det oerhörda. Då kan det kännas trösterikt att när man tar farväl av sin lilla att han eller hon ligger under ett mjukt och varmt täcke eller filt. Jag fick veta att föräldrars första tanke och ord var att -fryser han/hon inte- och då kom idén upp att lägga små filtar på. Jag var ju först lite tveksam till det hela men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg. Grundidén kom från en obduktionstekniker (S) vid Karolinska i Huddinge.

Jag är med och jag stickar och virkar och skickar till S på Karolinska. Det känns bra inuti mig när jag viker ihop en färdig filt och lägger den i en påse med mått angivna på en liten lapp i varje påse. Då blir det lättare för S att plocka fram den storlek hon just då behöver tänker jag.

När man då tillverkat 12 små filtar och 2 mycket små mössor och gör ett fint paket och adresserar det efter konstens alla regler och skickar det med Postnords spårbara paket 1kg så tror man att man är bergsäker eftersom det är spårbart. Det är det inte. Det är nu det börjar tjorva till sig.

Jag skickade paketet 17/7 och kände mig väldigt nöjd med det. Eftersom man skickar spårbart så kan man ju själv gå in och följa paketets färd. Det var bara det att fem dagar efter inlämningen hade det inte rört sig ur fläcken sedan jag lämnade in det på Willys postavdelning. Inte en millimeter. Det stod bara att jag hade lämnat in det, dag och tid. Sedan ingenting. Nada. Noll och inkentinken.

Jag mailade PNs kundtjänst och fick detta svar: ”Det finns inga skanningar efter att du lämnat försändelsen, registrera en reklamation via vår hemsida så för vi undersöka vad som hänt”. Givetvis gick jag direkt in och påbörjade reklamationsifyllandet. När jag var klar fick jag upp en informationsruta som sa att jag inte kunde reklamera förrän det gått 7 eller 8 dagar. Jag minns inte riktigt antalet. Så då var det bara att vänta och göra om processen igen.

Det gjorde jag den 27/8 och den här gången gick det igenom. Jag såg ingenstans hur jag skulle kunna följa ärendet så 29/7 mailade jag återigen till PNs kundtjänst och frågade hur jag kan följa gången på reklamationen. Fick till svar att det kunde jag inte göra alls utan jag skulle vänta på att en handläggare skulle höra av sig när han/hon tagit sig an ärendet.

Ok. Då är det bara att vänta tills handläggaren plockar upp ärendet och hör av sig.

Väntar……..väntar……..väntar……zzzzzzzzz

Den 18/8 får jag ett mail från PN som lyder enligt följande: ”Reklamationen är nu klar och vi kommer att ersätta dig för frakten 66:- vilka kommer att sättas in på ditt konto xxxxxx. Vi ber om ursäkt för det inträffade”.

Eh? What? Va’ f*n är det här? Jag vill ju för fasen veta hur dom gått till väga i sitt sökande efter mitt paket. Det kändes som om luften gick ur mig och jag blev faktiskt ledsen när jag tänkte på att just det paketet kommit bort. Det paketet som var fyllt med så extra mycket kärlek, omsorg och så många goda tankar. Paketet vars innehåll betydde så mycket för mig känslomässigt.

Efter någon vecka så mailade jag I B i Hålanda i ett annat ärende och nämnde då detta och att jag var så ledsen över att just det paketet var borta. Hon erbjöd sig då att kontakta S på Karolinska för hon hade kontaktuppgifterna till henne och kolla om hon blivit tillfrågad angående paketet. Det kändes så härligt att någon steg in och hjälpte mig för jag ville ju fortfarande veta gången på reklamationen och vilka de kontaktat för att söka efter paketet.

30/8 fick jag glädjefnatt efter att min kamrat i Hålanda mailade mig: ”Jag kan härmed glatt meddela att ditt paket har kommit fram till S S och de små filtarna mm finns att värma de små”.

Problemet var förmodligen att de som hanterat paketet inte scannat det för varje steg i förflyttningen. Jag var och är fortfarande så otroligt tacksam för att I B hjälpte mig att få ordning på det hela. Jag har inte ens dåligt samvete för att PN betalt tillbaka 66 riksdaler för frakten. Det kan dom gärna ha när de inte har bättre rutiner och kontroll i arbetet.

Nu slutar inte min otur med PN med detta må ni tro för den 16/8 skickade jag 2 kg med spårbart paket via PN till min kamrat I B i Hålanda. Det paketet satte full fart men så sket det sig tydligen med det här med scanningen även där för trots att hon fått sitt paket så står det än idag på ”spårasidan” :

18 aug. 09:59 Det gick inte att leverera. Mottagaren kommer att få ett meddelande om var försändelsen kan hämtas.

Ja, vad ska man säga. Så urdåligt. Jag har funderat på om det är värt att fortsätta med PN eller om jag fortsättningsvis får använda mig av Schenker. Nu i dagarna skickade jag i alla fall ett 2kg paket fullt med tyger från H W spårbart med PN till Hålanda. Massor av tyger och lite småsaker som jag hoppas ska komma väl till pass för I B. Och vet ni vad…….det kom fram! Jipppiiiiiii!

Något annat som kom fram var det gulliga och hjärtevärmande vardagslyckepaketet till mig från B E i Mölndal. Så mycket bra-att-ha-saker. Synålar, knappnålar och säkerhetsnålar sådant som I B behöver till sina husmorspåsar. Det rara kortet har jag sparat undan.

Ängeln står på plats på min änglahylla och allt annat utom bokmärkena har packats med i tygpaketen som går till Hålanda. Bokmärkena ska gå andra vägar var och en tillsammans med en bok. Tusen tack raraste B E. Du är en länk i en stark och bra kedja.

Ja nu har ni fått läsa och se lite vad som kan och inte kan hända när man anlitar Postnord. Man får nästan lite skrämselhicka när man ser deras egen statistik över borttappade paket under ett år. Jösses! Konstigt att det inte sköts bättre och att det får fortgå men det är väl inte min sak att styra och ställa med även om jag skulle ha god lust att gå en match med någon ansvarig.

Slutet blev ju gott i alla fall. Allt kom fram som det skulle till slut och mitt egna lilla lyckopaket som så fint ramlade ner i min brevlåda är jag väldans glad för. Om vi räknar bort PNs opålitliga inblandning så är vi alla starka tillsammans. Vi skickar hit och dit och packar om och grejar till. Stickar, virkar och syr av skänkta garner och tyger. Fixar och trixar och ser till så att alla i kedjan kan vara med och bidra. Det är fint. Jag är tacksam för att jag får vara en länk i den fungerande kedjan.

Lova att ni alla fortsätter att vara försiktiga trots att restriktionerna hävts. Ha era egna personliga restriktioner kvar åtminstone året ut för vi har mycket kvar att göra och utföra. Många att se starta sina vuxenliv och mycket mycket mer att lära oss. Var bara så ända in i baljan rädda om er som det bara går.

Ha en fortsatt god söndag……….med eller utan ”fådda” spännande paket.

Smått, gott och höst

Jösses så fort tiden går. Nu är snart första höstmånaden avklarad och oktober närmar sig med stormsteg. Idag är det ljuvligt väder, över 20 grader och jag har trippat runt barbent i sommarklänning utomhus. Det gillar jag. Jag får nästan dåndimpen när jag ser folk traska förbi i täckjacka och tjockskor i värmen. Vad sjutton ska dom ha på sig när det blir kallt på riktigt sedan? Nåja, var och en gör som den vill och jag fortsätter gå barfota i sandalerna denna ljuvliga soliga höstdag.

För lite sedan fräste jag iväg med cykeln på en runda och hamnade på Smörtorget där det var torghandel. Jag gillar torghandel. Att kunna köpa frukt och grönsaker direkt från den som producerat eller plockat det jag äter med ögonen. Det blev lite av varje inköpt och jag har kokat lingonsylt på 1kg lingon. Det räcker åt mig under året. Nog är det smaskens med nykokta rödbetor. Det är barndomsminnen för mig när mamma kokade rödbetor och man fick ha smör på. Oh, så gott! Något annat som är jättegott är vårrullar som ni också ser på bilden. Det är en thailändsk familj som gör dem själva och säljer på torget sedan. När jag har vägarna förbi så brukar jag handla några stycken. Kanongoda!

Ibland behöver man inte ens cykla iväg till marknadsplatser för att handla godsaker. Dom liksom bara hamnar utanför min dörr. Är man inte hemma när vännerna L o S kommer förbi så kan det se ut så här på sittbrädan utanför

Sylt och saft gjorda av krikon. Mina vänner bor på en ö i Mälaren under vår, sommar och delvis höst och där finns det allt möjligt ätbart som jag och vår gemensamma vän G får ta del av. Tack för allt smarrigt vi fått. Vännerna skickade också bilder till mig på räv, grävling, vildsvin och andra djur som dom har i sin sommarvärld på ön. De hade t o m sett en varg. Simmandes! Det finns mycket både spännande och gott i vår Herres hage minsann. Jag gillar dessutom tanken på att alla kan leva tillsammans. Vildsvinen är jag dock inte så förtjust i för de förstör så mycket och förökar sig alldeles för fort och mycket men deras randiga bebisar är jättesöta. Ett tag. Sedan blir de fort stora och väldigt mycket mindre söta. Snarare otäcka. Nåja, vi har väl alla vår plats i tillvaron.

När det skramlar i brevlådan så blir man ju nyfiken. Numera har jag de flesta räkningar neddimpandes i min minimala telefon eller via bank/dator så brevlådelocksskrammel tar jag på stort allvar och far ut som en oljad blixt så fort jag hör det. En dag kom det ett litet paket som hade så rart innehåll. Se själva

Vykort! En hel liten bunt med fina vykort. Jag älskar vykort. Jag skriver faktiskt en del vykort och skickar och det här gulliga kortet med den sovande kissen skickade jag till en vän som bjudit på mat några dagar innan. Hon blev så himla glad och ringde direkt när hon kom hem och fann kortet på dörrmattan. Hon, precis som jag älskar kattor. Tack snälla S för de vackra korten. Eftersom jag är lite lagom förvirrad mellan varven så har jag lagt dessa kort i en egen liten påse med info om vem som gett mig dem. På det sättet borde jag kunna avhålla mig ifrån att skicka något av korten tillbaka till S vid något senare tillfälle. Tror jag. Men som jag och en vän brukar säga…….Orsa kompani lovar ingenting bestämt! Ibland hjälper det inte fast man har både hängslen och livrem.

Jag tänker ofta på hur fantastiskt livet ändå är och att jag har haft lyckan att föras samman med så fina nya vänner genom att blogga eller genom att sticka och skicka. Jag tror att allt har en mening. Det var meningen att vi skulle mötas. För kortare eller längre tid. Att vi ska tillföra varandra goda energier och lejonkrafter. Nu kommer det där ordet som jag gillar…….tillsammans. Tillsammans är vi starkare än var och en för sig och vi kan ge varandra glädje och energier, hopp och tro på att saker ändras. Jag är ju i grunden en ensamvarg men är den första att tillstå att ibland behöver man göra saker tillsammans för att det ska fungera och ge mening, att vara en länk i en väl fungerande kedja. Det ligger mycket glädje och kraft i att möta människor som har samma grundvärderingar och som strävar åt samma håll. Så tack för att ni finns! Ni gör skillnad.

Nu har ni fått dela mina vardagslyckor igen. Solen, barfota i sandaler i slutet på september, torghandel och de vackra korten. Jag hoppas ni alla har egna jättegoa vardagslyckor. De finns där om man ser det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Sist men inte minst så vill jag be er att ni fortsätter vara rädda om er trots att alla restriktioner tas bort från och med nästa vecka. Det känns nästan lite skrämmande tidigt så jag fortsätter nog året ut att vara lite extra försiktig och hålla avstånd och tvätta händerna. Det kan räcka så.

Jag har släppt lite på mina egna personliga restriktioner må ni tro för jag har kramat min dotter och mitt barnbarn för första gången på över ett år och det var banne mig vardagslycka de luxe. Vi är alla fullvaccinerade nu och det kändes ok. Jag hoppas var och en av er också har någon eller några som ni kan känna er säkra med att krama. För fy farao så jag har saknat att få kramas.

Jag hoppas ni har en härlig söndag……..med eller utan vackra vykort o lingon

Skickat, fått och så vackert rött

Som ni kanske minns så fick jag för en tid sedan både tyger och garner av en kvinna jag träffade på Röda Korset. Det var ju helt fantastiskt men jag tror ju inte på slumpen utan på att man förs tillsammans med människor av en mening. Här var då meningen att vi skulle ha ett samarbete som utmynnade i välgörenhet och så blev det. Jag har ju skickat två paket med tyger till I B i Hålanda och dessa tyger omvandlas till tröstisar och gosedjur till barn t ex i flyktingläger men även till barn här hemma i Sverige. Vi är ju dessvärre inte befriade från att barn har det svårt även här i Sverige.

Av garnerna jag fick har jag stickat upp detta: 11 mössor + 1 prematurmössa i mjukt rosa garn, 1 halsvärmare, 1 halsduk och 2 trekantssjalar. Detta är ivägskickat till Slättmissionens hjälpande hand där Ingrid ser till att fördela allt på bästa sätt. De kommer att värma många. Sjalarna är tänkta till någon äldre frusen kvinna för det är ju inte bara barn som fryser. Vardagslycka är att tillsammans kunna göra skillnad med värme och omtanke. Tusen tack fina H W för dina gåvor, det här gjorde vi tillsammans.

I ett senare inlägg ska jag berätta om mina bravader med Postnord men ovan sända paket till Slättis har kommit fram för det är registrerat som emottaget. Så det får man lita på då. Ibland får jag rena nippran på PN och skulle inte ha något emot att samtala öga mot öga med någon ansvarig på det företaget. Dock är jag övertygad om att den personen inte skulle uppskatta samtalet lika mycket som jag.

Ibland funkar det dock som det ska och en dag hade det dunsat ner ett litet paket i min brevlåda. Man blir så glad så man skuttar när man får ”riktig” post numera. Det är ju så sällan. Ett litet fint paket ramlade ner i lådan och blev en vardagslycka för mig. Se vad jag fick

Jag skriver ju mycket vykort och här fick jag några till och det är kanonkul att fylla på i mitt lilla vykortsförråd. Jag är faktiskt i vykortspåsen väldigt ofta och tittar, väljer och skickar. Jag älskar vykort, garn och böcker. Den här boken handlar om svenskarna som emigrerade till Amerika och hur deras liv blev. Det ska bli spännande att läsa den. Tack till den goa värmlandstösen S A för gåvorna. Ytterligare vardagslycka till mig som jag ska sprida vidare när jag har läst boken och skrivit korten. Många får glädje av gåvorna.

Jag gillar ju färg som jag skrev om tidigare och när jag var barn så sa man att rött är sött. Det stämmer inte på den här för den är ju inte det minsta söt utan sofistikerad, passionerad och vansinnigt vacker i både färg, styrka och linjer

Jag är ett ufo när det gäller bilar och har absolut noll koll på dagens bilmärken och modeller. Men den här kan man ju inte missa. En röd Ferrari på min gata i stan. När jag stötte på den på min promenad så skenade jag hem och hämtade kameran för det tillhör inte vanligheterna att det står något så vackert här. Undrar hur det känns att sitta i den och sätta plattan i mattan och susa iväg. Förmodligen är det en helt fantastisk känsla. Fast man undrar var man kan utnyttja bilens fulla krafter här i Sverige där vi har hastighetsbegränsningar. Vill minnas att det förr fanns motorvägar med fri fart men de har nog upphört för länge sedan. Ja man lär väl inte få uppleva någon snabbfärd i en underbar röd Ferrari utan får väl nöja sig med minnena från åkturerna med Ford Fairlane 500, Ford Capri och en något rasslig Buick från ungdomen. Härliga tider och härliga minnen.

Ja nu har ni fått se lite av vad som varit här hos mig. Jag ligger så mycket efter med bloggandet. Ibland känns det lite som att jag får slut på orden men jag hänger i lite till. Ni ska få något mer innan jag smiter ut härifrån för att ta itu med lite köksbestyr eftersom dottern och barnbarnet kommer och äter lunch här idag. Jag skrev ju att den röda Ferrarin utstrålar kraft. Vad kan man då säga om den här krabaten

Vilken kraft och vilket mod att ta sig upp ur en spricka i asfalten och blomma så här vackert en bra bit in i september. Naturen är fantastisk.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin lördag ……………….med eller utan en röd Ferrari

För mig är det viktigt med färg

Jag tittar mig runt i mitt hem och tänker att det är en röra av färger och former. Ibland kanske färgerna och formerna inte riktigt passar ihop men de är där ändå. För att jag vill det. Jag är beroende av färger i vissa sammanhang och får gåshud när kompisar som är ungefär tio år yngre än jag pratar lyriskt om att de vill ha ”hotellkänsla” i sina hem. Nä fy vale det vill då inte jag. Jag vill att mitt hem ska spegla min personlighet och inte vara ett hem som ska passa alla andras personligheter.

Jag har minnen från hela livet i mitt hem och gåvor och saker som jag och mannen gjort själva och de passar ju inte alltid färgmässigt ihop men kärleksmässigt passar de ihop som hand i handske. Jag vill ha det så för det är viktigt för mig och var viktigt för mannen också att man har en historia bakåt. Jag kan nog berätta något om alla saker som finns här och som får ta plats. Det är viktigt för mig. Nu finns det ju grejer som jag skulle vilja hiva ut fortare än kvickt men de får stå kvar tills jag hittat alternativ eller rättare sagt tills jag listat ut hur jag ska få ner dem för trappen.

Jag skulle alltså förtvina i ett färglöst hem med ett kök som ser ut som något taget ur Månbas Alpha och jag är bergsäker på att den som gillar det vit/grå/svart-färgade hemmet skulle få dåndimpen och ta sig åt hjärtat samtidigt som den kippar efter luft om den fick se mitt röriga omoderna men färgglada hem. Men vet ni vad det bästa är…… jo det är ju att vi får plats i tillvaron båda två. Var och en med sitt val av färger och liv. Vi är ju alla olika som personer och det skulle ju vara urtråkigt om alla skulle tycka lika. Vi får gå vår egen väg. Jag vill fortsätta våga vara omodern. Vara jag. Demokrati ni vet. Tjohooooooo!

Här ska ni få se några småsaker som jag njutit av färgmässigt nyssens

Visst sjutton är det väl vackert med äpplen och nektariner. Man äter ju med ögonen och jag tycker de här ser otroligt lockande ut. När jag var ung åt jag sällan eller aldrig frukt och var riktigt usel på att äta grönsaker också faktiskt. Numera så köper jag frukt och grönt minst en gång i veckan så det finns hemma.

Knall-chock-ill-rosa korta sockor fick jag av min dotter när hon och barnbarnet var här sist. Nog tusan blir man gladare av att ha dom här på sig till de grå och vitrandiga pyjamasbrallorna. Dottern hade köpt dem på Dollarstore och de sitter som berget på foten och har dessutom en liten uppgående flärp ovanför hälen som man kan dra i. Nu menar jag inte att de sitter åt så det svartnar för ögonen utan bara att de sitter stadigt på foten och vill inte krypa ner under hålfoten och lägga sig som en rul så man går som om man fått en sten i skon. Jag gillar rosa. Vardagslycka kan vara ett par kalasfina sockor.

Jag blev full i skratt när jag såg den här bilden faktiskt. Det här är väl en finfin kompromiss mellan färg och mindre färg. Jag är nog inte helt hopplös i alla fall. Det är barnbarnet som hjälpt mig att måla två kvastar som sedan ska lackas och slås ihop och efter det ska det träs på ett stickat överdrag i matchande färg. Kan tillägga att kvasten ser blå ut men är väldigt turkos. Min kamera är inte alltid helt överens med mig om hur saker och ting ska vara. Gissa vilken av kvastarna jag skulle välja om jag skulle ha en (kan viskande informera om att min kvast som står ute är riktigt lila).

Något som jag frossat i är alla dessa härliga tomatmixer. Så himla gott och eftersom jag är rund som en boll / snart lika tjock som jag är lång så får jag attacker mellan varven där jag faktiskt köper flera förpackningar tomatmix istället för glass eller en påse ostbågar med jalapenosmak, som f ö är min absoluta favorit. Jag skulle ju inte göra det bytet om jag inte gillade småtomaterna. Det är gott att ha när man tittar på tv eller sitter och läser och nog äter vi med ögonen också.

Äta med ögonen……..det gör jag inte när det gäller min absoluta älsklingsrätt……kokt fisk och äggsås. Finns ju inte tillstymmelse till granna färger i den maten utan tvärt om är det den mest blekfisiga mat man kan hitta men det struntar ögonen i för det är så himla gott. Mannen var expert på att göra äggsås så det är några år sedan jag åt just den här rätten. Tyvärr. Men man vet aldrig, rätt som det är så kanske jag också lär mig göra såsen lika smarrig. Man får inte kasta yxan i sjön.

Ja mina vänner detta var nog allt för idag från mig. Mina tankar har väl varit att vi är alla olika personer med olika personligheter, vanor och glädjor. Glädjor är då sådant som gör en glad. Någon blir glad av färg och någon annan blir gladast om den slipper starka färger. En är pedant och någon annan är slarvig. Någon gillar att städa men det gör inte jag. Tack och lov för att vi är olika för fy far ända in i baljan så urbota trist det varit annars.

Min önskan är att ni fortsätter vara rädda om er vare sig ni gillar färg eller inte. Fortsätt hålla avstånd och tvätta händerna. Det räcker långt och vi har nog en lång väg kvar än innan det här är slut. Ge inte upp utan häng i för vi har mycket kvar som vi vill göra. Eller hur?

Hoppas ni alla har en fin söndag………………med eller utan tomatmixar och sockor

Som en följetong

fast inte spännande och full av cliffhangers som dessa brukar vara utan bara mycket mer tråkig och frustrerande. Ja vad kan det vara för en företeelse. Jo förhållandet mellan mig och min telefon.

Jag har väl aldrig varit någon som pratat i telefonen dagligen och stundligen utan mer som härtill är jag nödd och tvungen. Det kan ha att göra med att jag hör dåligt och hellre träffar de människor jag vill prata med öga mot öga. Dagens moderna människor har ju telefonen fastvuxen i ena handen och kan ju nästan inte ens gå på toaletten utan att ha den med sig. Sådana beteenden är för mig helt vettlösa och jag skulle inte kunna leva en enda dag på det sättet själv.

Å andra sidan så är jag tvärt om och det är inte alls bra det heller. Min pyttelilla telefon som man i stort sett bara kan ringa och smsa med är ständigt borttappad eller urladdad. Ibland får jag maila till någon kompis om att ringa på min telefon så jag får sätta i hörapparaterna och höra efter var den kan vara den här gången. Ibland är den urladdad och då är den ju tyst som en mus och jag hittar den inte. Det kan ju faktiskt dröja dagar innan jag hittar den på de mest underliga ställen där jag varit och sedan lagt telefonen.

Jag försöker ju ha den med upp när jag går och lägger mig och så ta ner den på morgonen när jag skuttar ur sängen redo för en ny dag. Det är vid transporten upp eller ner som det kan tjorva till sig. Det ska ju vippas på persienner i vardagsrummet och sättas på eller stängas av modemet till dator och eventuellt plocka med något annat innan jag är klar på den våningen för dagen eller natten. Det är då som jag kan lägga ifrån mig den lille rackaren och sedan inte komma ihåg den förrän nästa kväll jag ska gå och lägga mig och börjar fundera på var den är.

Har jag inte glömt den på något listigt ställe uppepå så har den även varit på ett flerdagars besök i tvättkorgen i en byxficka/legat i morgonrocksfickan och då hängt i badrummet med dörren stängd eller legat i handväskan som hänger bakom en dörr i hallen. I skafferiet har den också legat vid ett tillfälle. Jag blir så jädra trött på mig själv och varje gång jag kommer på att jag saknar den så blir jag nästan svettig bara av tanken på att nu ska jag leta igen. Men var? Hur en vuxen människa kan ha ett så otroligt märkligt förhållande till sin telefon det är för mig en gåta.

Mina vänner har för lääääänge sedan gett upp hoppet om mig och mailar istället. En vän till mig skrev detta mail till mig 2017 och hans uppfattning om mig och min telefon har på intet sätt förändrats sedan dess:

”Ibland, eller mest hela tiden undrar jag varför du överhuvudtaget har en telefon 📱?”

Ja det kan man ju faktiskt fråga sig. Numer är den lille kraken dessutom rejält omplåstrad också för den har tydligen fått komma i alltför nära kontakt med mina nycklar i handväskan. Häromsisten var telefonen borta. Igen. Jag letade på ovan nämnda ställen men den fanns ingenstans. Det gick någon dag och så behövde jag ladda min ”platta rosa sak” och drog ut lådan där jag förvarar mycket viktiga saker såsom gamla kvitton (som jag lika gärna kan slänga) och sladdar och grejs till att ladda telefonen, om man hittar den alltså och laddsladd till läsplattan och överföringssladd till kameran. Ut med lådan och vad låg där och skräpade tror ni. Jo den här figuren

Ser ni den lilla med kirurgtejp ihoplappade lilla telefonuslingen. Inte stort större än laddkontakten till den rosa saken. Undra på att jag inte hittat den innan. Ja vad ska man säga. Kanske att jag i alla fall är innovativ vad gäller nya ställen att glömma den på. Nä. Mitt sätt att hantera och min telefon är uselt och inte bra alls och det moderna sättet att ha telefonen fastvuxen i handen och inte klara sig utan att titta i den hela tiden är inte heller bra. Där kommer det svenska ordet LAGOM väl till pass. Någonstans mitt emellan mitt slappa slarvande och det maniska telefonberoendet. Det vore ett tillstånd som nog skulle vara bra för alla. Tror jag då.

Jag kan för egen del inte lova bot och bättring om jag inte kan vara säker på att hålla det löftet och det kan jag inte men jag ska försöka bli lite bättre (för sämre kan det då rakt inte bli).

Nu ska ni slippa mer telefongnölande och vi kan titta på en annan figur som jag träffade på. I ensamt majestät gled den fram mellan näckrosbladen och nappade åt sig lite bröd som jag gav den. Svanar är ju monogama och lever ju i par hela livet så jag hoppas den här unga svanen hittar någon att dela resten av livet med. De är vackra och majestätiska med sina mjukt böjda halsar och vingarnas båge.

När jag stod ute och pratade så kom en granne i en annan länga med sina två döttrar traskande förbi. Vi vinkade åt varandra som vi brukar göra och rätt som det var så kom hon fram emot mig med en bukett rosor. Till mig! Det är väl vardagslycka att få en bukett rosor bara sådär. Jag blev jätteglad och de stod på bordet och var vackra i nästan fjorton dagar. Ibland är livet fullt av överraskningar som blir till vardagslycka. Så tack till alla tre från en glad liten tant.

Här regnar det och har gjort så i flera dagar. Inte mycket utan mellan 5-8 mm per dag. Det räcker. Man får ju skrämselhicka när man läser om vilka stora översvämningar det varit runt om i Sverige. Regnar det bara lagom så tycker jag faktiskt att det är mysigt och rogivande att sitta inne och se regnet strila ner utanför. Det blir också ett ganska behagligt halvdunkel när det är regn och då är det läge att tända stearinljus och vara oändligt tacksam för att man har tak över huvudet och värme.

Jag tänker ge er ett nytt ord. Kaffinerad. Enligt min härliga vän C så är man kaffinerad när man fått första morgonkaffet och är redo att ta tag i dagen. Ingen ide att göra något innan man är kaffinerad. Är inte det ett härligt ord och uttryck. Tack snälla C nu vet vi hur vi ska starta dagen.

Så mina vänner jag hoppas att ni både vaccinerar och kaffinerar er så ni klarar dagarna på ett bra sätt. Fortsätt att vara rädda om er för vi behöver varandra länge länge än.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag…………….med eller utan vackra svanar.

Jag blandar och ger

Nejdå mina vänner vi ska inte spela poker även om det är jättekul utan jag menar att det här inlägget inte kommer att ha någon röd tråd. Men å andra sidan vilka av mina inlägg har alltid det. Hm…….

Denna vecka har jag faktiskt tagit tag i det ihopsamlade bråtet och lastat cykeln proppfull och fräst iväg till tippen. Jag blir lika förvånad varje gång jag ska iväg över att en enda liten tant kan ha så mycket jox som tar plats. Nåja, allt var ju inte bara mitt. Det var en hel drös med kontakter och förlängningsdosor från Hedenhös som ju barnbarnet hjälpte mig med att sortera bort när jag hittade en stor väska under trappan.

Allt det bortsorterade tillsammans med en gammal radio/cd-spelare som gett upp andan stoppades ner i packfickan på pakethållaren. På själva pakethållaren fick en gigantisk säck med tuggat papper spännas fast med bagagestroppar från två håll. I cykelkorgen fanns gamla färgtråg, stela gamla skruttiga penslar, och lite färgrester. På styret hängde ytterligare målarrelaterade attiraljer t ex de två rollarna med byglarna sittande kvar eftersom jag inte gjort rent själva rollen och nu gick det ju givetvis inte att få bort dem från byglarna då de var fasttorkade i färgen. Jag var fullastad.

Som ni ser ovan så är jag välpackad och här tog jag bilden innan jag strävade upp på rampen med mitt ekipage. Jag hade tagit en så bra bild redan hemma men den lyckades jag slarva bort så det får bli den här. Jag tycker att killarna och tjejerna på rampen och i miljöboden här på Retuna är toppenbussiga . Vänliga, glada och mycket hjälpsamma. Det tar en hel jädra evighet att packa ihop allt och få allt att stanna där det ska vara på cykeln och sedan cykla till tippen. Väl där så är det gjort i en svinblink att bli av med hela rasket på några olika ställen. Snabbt och smidigt.

Det är ju en bra bit att cykla och på vägen hem känner jag mig mycket mycket nöjd med mig själv och dagens insats. Då är det toppen att kunna svänga in på ett Willys som ligger på hemvägen och där inhandla dagens belöning. Tur man alltid har en sked i handväskan. Mums!

Jag skickade ju min vän Gs älsklingspåslakan till Hålanda och symaskinsvirtuosen I B. För ett par veckor sedan fick jag ett litet paket i min brevlåda och i det låg tre små taxar sydda av detta lakan. Jag hade bett I att få tre stycken. Två till min vän och en till mig för det är bra att kunna visa upp vad som kan göras av det man skänker. Dom är så fina, se själva

Jag slog in två av dem i ett paket och när jag skulle träffa min vän nere i kyrkparken en dag så tog jag med mig paketet och gav henne det. Hon öppnade och tittade och tyckte att -men oh så fina hundar, ska jag få dom här? Japp, sa jag det ska du. Du kan ju ha dem tills du blir varse vem dom ska till härnäst. Då såg hon……..- Men Bibbi det ser ut som mitt gamla påslakan, samma mönster. När jag sa att det var just det så blev hon lika hjärtnupen som jag blir mellan varven. Hon blev så himla glad och nu ligger två av dem på hennes säng i väntan på vidare befordran och min tax sitter uppe på en kudde i kökssoffan. Jag tänker på att när två små tanter kan bli så hjärtans glada över en liten kull taxar då måste ju glädjen vara enorm när de barn som inget gosedjur har får var sin. Tack I B för att du gör så mycket för dem som inget har. Vardagslycka är ju att kunna ge med öppna varma händer och det gör du verkligen. Varje dag. Till både stora och små.

Detta var en liten skvätt av vad som rört sig i mitt liv men nu ska jag väl visa att jag faktiskt tog mig i kragen /sparkade mig själv i ändan eller något ditåt och slutförde det påbörjade arbetet. Så här kommer efter-kortet på halljobbet. Vitt element istället för brunt och nya dörrmattor där två av dem får ersätta den grovvävda bordslöparen jag hade låg där tidigare. Ja omväxling förnöjer sägs det men det tar nog tid att vänja sig.

Igår regnade det 31 mm här och det var så skönt att kura inne. Jag smsade till min vän A och påminde honom om att oj så tacksamma vi ska vara över att vi har någonstans bo och att vi har värme och mat. Jag kommer på mig själv ibland med att ta vissa saker för givet. Det är så lätt gjort att göra det men jag tror det är bra att bli påmind om att vara nöjd med det man har och känna tacksamhet för det. När man läser tidningarna och ser på nyheterna så påminns åtminstone jag varje dag om hur bra jag har det.

Det finns ju även människor här hemma som inte har det så lätt. Det kan gälla hot, våld, en raserad ekonomi, sjukdomar, olyckor och psykisk ohälsa. Vi är inte befriade från svårigheter här heller men vi sitter åtminstone inte mitt i brinnande krig. Även om det känns så inombords ibland. Därför är det så viktigt att vi försöker finnas för varandra. Att stötta och hjälpa där vi kan. Var en medmänniska. En vacker dag kanske det är jag själv som behöver stödet och närheten. Man vet aldrig.

Jag hoppas och önskar att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Vi är viktiga för någon eller några. Vi behövs och vi gör skillnad så snälla…….håll avstånd och var försiktiga.

Hoppas ni alla har en fin söndag……………..med eller utan taxar i gräset

Jag är seg som tuggummi

Jag får faktiskt lov att lyfta mig själv i nackskinnet, hmmm…..kanske inte någon dum idé för just den åtgärden skulle väl inte bara sätta fart på mig utan även släta ut en del skrynklor och skavanker i fejan. Den första anledningen är dock den viktigaste och jag måste verkligen ta ett krafttag. Nu när det varit så varmt så känner jag att det tar på både kroppen och knoppen. Jag har svårt att komma igång och att hitta den riktiga lusten. Jag ska ju egentligen inte behöva piska på mig själv för att komma framåt men just nu känns det lite så. Det blir nog bättre med den saken när det blir svalare ute.

Igår skulle vi ha sol och 28 grader varmt visade väderkartan. Inte en droppe regn skulle falla över min plats på jorden. Men jädrar i mig det gjorde det. Det regnade i omgångar från tidig morgon till straxt före kl 21 då slutklämmen kom med åskväder och ösregn. Inalles ramlade det ner 28 mm regn. Det var något som verkligen behövdes för jisses så torrt det har varit här länge nu. Jag kunde riktigt höra hur gräset började växa med raketfart så nu dröjer det väl inte förrän jag måste ut och klippa gräsmattorna igen. Det är väl ok för nu har jag haft lång vila från det i o m att det varit så varmt.

Jag skrev ju i förra inlägget om den rara givmilda kvinnan som jobbade som volontär på RK och som lämnat ner en kasse till mig att hämta. Här ser ni allt det fina jag fick. Tyger och garner. En jättestor kasse som det var väldigt spännande att plocka upp och sortera. Tusen tack snälla H W för gåvan som kommer att tas om hand på bästa sätt och du kommer att få information vart allt tar vägen när det väl sorterats och stickats och virkats och grejats. Nog är det vardagslycka att få så mycket bra tyger och garner.

Alla dessa tyger kommer att skickas i två omgångar till I B i Hålanda. Hon kommer att använda varenda bit till välgörande ändamål. Hon syr husmorspåsar och även gosedjur till små barn. Dessa gosedjur skickar hon sedan till olika insamlingar t e x flyktingbarn i Syrien. Här får ni ett exempel på den senaste jättefamiljen med nallar hon sytt på sin fritid.

Det låg också garn i botten på kassen och dessa garner har jag redan börjat jobba med. Var dessa alster hamnar blir en senare fråga men H W du kommer hela tiden att få information så du vet att allting hamnar där det ska och där det gör nytta.

Jag vill ju så gärna packa ihop och skicka vidare det som ska gå iväg men just nu känner jag mig lite orolig för att använda Postnord. Jag har ju använt mig av Skicka Lätt Spårbart men nu har dom lyckats tappa bort ett paket med små små filtar som skulle till Sofia Silvana på obduktion på Karolinska. Det känns eländigt att paketet är borta men jag ska inte kasta yxan i sjön för det kan ju vara så att det bara hamnat lite på sidan om. Jag hade ju dock gärna sett att just det paketet kommit fram ordentligt för Sofia behöver dessa små filtar i sitt tunga arbete. Jag har reklamerat till PN och med en gigantisk portion med tur så kanske olyckan vänds till vardagslycka. Den som lever får se. Det är dock denna incident som gör att jag är lite seg med att skicka fler paket just nu.

Eftersom jag måste skärpa till mig lite så har jag inte nöjt mig med att lyfta mig själv i nackskinnet utan jag har även sparkat mig själv i ändan för att komma framåt. Det ni! Så nu har jag dragit igång ett projekt i hallen. Så här har det sett ut i eviga tider men nu jädrar i min lilla låda ska här till en förändring. Japp! Förändring var ordet sa Bull.

Detta var alltså den berömda före-bilden och om Gud vill och hängslorna håller så ska ni väl även få se en efter-bild. Eftersom det är i hallen och precis vid ingången så är det inget jag kan gömma undan om jag ångrar mig/tröttnar/segar eller någon annan idiotisk orsak till att inte göra klart. En vän till mig använder ofta uttrycket ”Orsa kompani lovar ingenting bestämt” och det är faktiskt så det är i det Karlssonska residenset också men jag ska försöka rycka upp mig och slå både er och mig själv med häpnad genom att bli klart fortare än kvickt. Arbetet är påbörjat i alla fall.

Så en liten pandemiönskan. Jag önskar att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Håll avstånd och tvätta händerna och var inte i stora grupper. Pandemin är inte över vad som än signaleras från olika håll. Ibland känns det som om de släpper på restriktioner lite för fort och vips ökar smittspridningen igen. Jag vet ju givetvis inte vad som är rätt och fel i det utan försöker sköta mig själv bara genom att hålla avstånd och tvätta händerna ofta. Det sista är ju en naturlig del för mig som jobbat i vården för där gör man det ju hela tiden så det behöver jag inte tänka extra på men jag hoppas ni andra gör det. Det är ofta det enkla som gör att man kan hålla smitta ifrån sig.

Var rädda om er för någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar jättelänge än. Så vi håller ut och fortsätter ta pandemin på allvar. Vi skyddar oss själva och våra medmänniskor.

Jag hoppas ni alla har en vilsam dag………med eller utan sydda pyttenallar.

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag