Från 0 till 100 eller rättare sagt…

12 Mar 2023 2 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:,

från barmark till det här på bara ett par timmar

Hela garageuppfarten och gången mellan hus och bodar var snöfri. Jag hade lite snö kvar på vänstra sidan av gräsmattan dit inte solen når. Mitt största gnällobjekt var solen som obarmhärtigt lyste på mina skitiga vårfönster. Nu fick jag annat att lägga energin på kan jag säga. Jag brukar ju skotta alternativt sopa bort snön på framsidan åt både mig och mina närmaste grannar när det behövs och jag brukar säga att jag årstidsgymmar. Jag har ju aldrig varit på gym och tränat, vilket jag kanske borde gjort men när det är vinter så ger jag mig faktiskt ut i snösvängen med gott mod svingande både skovel och kvast. Jag gillar det och mår bara bra av att röra på mig och anstränga kroppen. Jag känner ju att jag inte har samma krafter som jag haft tidigare men likt en gammal fotbollspelare kan jag meddela att ”en gör så gött en kan”. Blir det så här mycket snö så tar jag även fram snösläden och kör med för den spar kroppen i o m att man inte behöver lyfta.

Vi har ju haft en väldig massa norrsken här nere hos oss för en tid sedan. De bilder jag sett härifrån var bara i grönt men jag ville ju också ha en bild på norrskenet så jag kunde visa barnbarnet. Jag for upp och ner i trappan och in och ut ur olika rum för att få chansen att se färgspelet. Men icke. Inte den allra minsta lilla grönt fick jag se på sörmlandshimlen. Som tur är har jag ju sett norrsken när jag var i Kiruna när jag var ung. Rosa, lila, gult, grönt, violett…..jag hoppas att barnbarnet någon gång tar sig långt norrut till vidderna, naturen och norrskenet. Det är fantastiskt. En tågresa mellan Kiruna och Narvik är också något som jag gjort och tänker tillbaka på. Givetvis med skräckblandad förtjusning för det stupade rakt ner till vattnet och när det svängde såg man hur långt tåget var och det kändes som om man åkte precis på kanten till avgrunden. Men vackert var det om jag lät bli att titta ner.

Jag som är höjdrädd får väl hålla mig på marken och gör jag det så finns det ju väldigt mycket fint att se även i knähöjd. När jag gick från stan en dag så gick jag förbi en av dessa urnor som kommunens utsmyckare fixat till. Dom är faktiskt helt suveräna på arrangemang av olika slag. Jag gillar ju hjärtan så jag är nöjd.

För att inte luras helt med rubriken så tar vi en titt på förra helgens stora nöje för mig. F1-premiären i Bahrain. Jag har ju en del åsikter om valet av länder man kör i men precis som med allt annat så handlar det ju om…….pengar och jag har ju valt att hålla bloggen så ren som möjligt från religion och politik så ibland får man bita ihop. Hur som, jag gillar fart och fläkt och här jädrar i min lilla låda går det verkligen från 0 – 100 på precis ingen tid alls.

Här har jag laddat med garn och stickor och lagt upp för att sticka en nalleklänning. Dessa små arbeten med korta varv är precis perfekta att ha till hands när man sitter med snoken i datorn. Fattas bara godis på den här bilden men man kan väl inte få allt här i världen. Åtminstone inte på samma gång så jag får vara nöjd med det jag har. Nu har jag 22 helger till under året att roa mig med fart, fläkt och småstickning. Det är nog bra att man har någon eller några intressen och hobbys att ägna sig åt. Jag tycker ju om att läsa, lösa korsord, sticka, virka och så F1 förstås. Gillar också att titta på dokumentärer och är lite fjantigt förtjust i danska och engelska tv-serier.

Jag är tacksam för att jag kan fylla mina dagar med sådant jag tycker om. Oftast i alla fall. Jag blev ju väldigt ensam när mannen dog och jag inte orkade med omvärlden utan isolerade mig. Det är som jag brukar säga till min dotter när hon inte förstår sig på mig att ”jag gick sönder och det går inte att laga helt”. Jag är annorlunda nu mot vad jag varit men grunden är ju densamma. Jag har dock ändrat en del åsikter om vad som är viktigt här i livet. När jag sedan var redo att ta tag i världen utanför igen så kom ju pandemin och tryckte in mig i hallen igen och stängde dörren för jag tillhörde ju flera riskgrupper.

Men hörrni damer och herrar. Visst är det väl så att det egentligen inte är så stora konstigheter att man ändras under livet gång. Så är det nog för alla oavsett upplevelser. Det jag tyckte var kanonsnyggt, jätteroligt eller väldigt häftigt när jag var trettio eller fyrtio tycker jag inte alls är särskilt märkvärdigt idag. Ibland tycker jag t o m tvärt om. Jag tror det är sunt och friskt att ändras vartefter man gamlas för jag kan inte tänka mig att bita mig kvar i korkmattan och låtsas vara någon jag inte är. Man behöver ju inte bli en kuf eller någon slags mysko tant bara för att man kanske inte riktigt anammar allt som är modernt. Jag är inte på något sätt dum i huvudet men jag är bara så oerhört ointresserad av att sitta med näsan i telefonen och ha hela mitt liv där och vara tillgänglig dygnet runt. Jag gillar min dator, den räcker för mig. Min telefon är ju som ni vet modellen straxt efter moses stentavlor fast nu 2.0. Dock ingen sådan modern som man kan ha swish på eller köra runt med pekfingret på *S*. Jag är, mina vänner, så gammalmodig så klockorna stannar när jag går förbi. Men jag är jag och jag är den jag är. 1954 års modell och vet ni, jag är helt nöjd med det. Vill dock tillägga att jag på intet sätt är motståndare till utveckling men jag tar bara till mig det som jag känner att jag har direkt nytta av. Det andra får vara.

Jag hoppas att ni alla mår bra och är nöjda med just den ni är. Den ni blivit. Den som livet format er till. Det är viktigt att trivas med sig själv och sitt. Jag har en del att jobba på för jag behöver ut och ta tillbaka aktiviteter och människor som jag saknar och saknat. Men vi får göra så gott vi kan och leva ett så bra liv som vi bara kan här och nu. Det blev ett lite märkligt slut på det här inlägget och jag förstår om ni inte orkat läsa allt men till alla er som gör det så ska jag ge er en bild på någon slags vassrugge som jag hittade i den lilla dammen i stadsparken. Vipporna sitter kvar och är frusna med frost på och de var så vackra och snart, snart så blir det nytt liv i den ruggen. Precis som med oss människor, ibland får vi ta paus för att sedan sätta full fart framåt igen.

Jag hoppas solen lyser lika vackert hos er som den gör här hos mig idag. Vi kämpar på för nu går vi ju mot ljuset och våren oavsett om vi får mer snö över oss. Vi ger inte upp! Fortsätt vara rädda om er och varandra så ses vi här igen.

Låt söndagen vara snäll emot dig………med eller utan småstickning och vippor.

Full, lycka och hjärtan

26 Feb 2023 2 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:, , , , ,

Ha ha ha nu lurade jag er allt. Kärringen är inte dretfull men det är däremot korgen som det som inte är stickat eller virkat hamnar i. Av någon underlig anledning har det visst även hamnat en japansk katt i korgen. Den katten ska stanna kvar här hemma. Jag har nog bara ändrat något i soffan och då flyttat på katten och så blev den kvar och efter det överhöljd med bra-att-ha-saker.

När korgen ser ut så där så är det dags att allt tas ur och sorteras och så får jag bestämma mig för åt vilket håll jag ska skicka grejerna. Det mesta i korgen kommer ifrån min kompis G som varje gång vi ses har fyndat något som hon gärna vill skänka. Jag gör numera så att jag sparar ihop så skickar jag ett paket med bara hennes grejer i. Jag vet ju att hon blir så innerligt glad när hon får de goa raderna från Ingrid på Slättmissionen. Det här är ju också ett bra exempel på hur man kan göra saker tillsammans. Hon fyndar och ger till mig och jag samlar och fyller en kartong, packar väl, tar ut frakthandlingar och skuttar iväg till postombudet med paketet. Tillsammans. Vilket bra ord och vilken fin gemenskap det ger. Vi kan göra små små underverk i vardagen om vi går ihop och gör något tillsammans.

Lycka för mig just nu är att F1-säsongen börjar nästa fredag. Då ska jag ägna mig åt vardagslyckan att kunna ha möjlighet att sitta och titta på racen och samtidigt sticka nallekläder. Det är en perfekt kombination. Jag ser fram emot den här säsongen med de nya unga talangerna som ska utmana och försöka ta plats. Plattan i mattan och drag under kolfibergolvet som i år är höjt med femton millimeter. Men i väntan på att allt detta skall börja så införskaffade jag denna klenod härom dagen:

Den är riktigt kul den här. Står så himla mycket intressant i den. Tycker jag då. Ibland är det kul att kunna se bakåt också och här får man lite jämförelser mellan då och nu. Som ni ser så har den här tanten även fixat till och skrivit ut vilka helger det körs och i vilket land och vilken circuit. Den som inte har jobb den skaffar sig som ni ser. Möjligen en liiiiiten smula nördigt. Lite lite. Pyttelite.

Nu har vi kommit till hjärtana. Jag var bjuden till en tidigare arbetskamrat och hans fru häromsistens. Det var jättemysigt och de bjöd på så god paj med alla möjliga tillbehör. Vi hade så trevligt och pratade och hade så kul. De har en stor hund som är av en mystisk ras enligt mig för man ser nästan inte vilket som är fram eller bak på den. Hon heter Nova och är en mycket fin, rar, glad och kelig hund i mellanstorlek. Detta är en hussehund. Matte har en katt som heter Bella och som är tio år. Den katten ska jag få ha här hos mig tio dagar i maj. Det ser jag fram emot. Dom får nog passa sig för det är inte helt säkert att jag lämnar tillbaka den rara pälsbollen när de kommer hem ifrån semestern. När jag efter några timmars samvaro skulle ta och traska hemåt så fick jag med mig en rejäl matlåda med paj och en massa annat gott i. Så jag fick ju liksom ha fest två gånger. Mumsigt må ni tro. Jag gillar ju att äta. Det är väl den gren jag troligast skulle haft svart bälte i om det var så att det delades ut sådana i det fallet.

Det gick någon vecka och jag fiffilurade på vad jag skulle hitta på för något när jag skulle lämna tillbaka matlådan. För inte lämnar man tillbaka en tom matlåda när man fick den så välfylld när man gick hem. Tjohooooooo! Nu kom jag på vad och hur jag skulle göra. Så här gjorde jag:

Jag köpte en förpackning skivad Edamerost och en påse havrekakor och sedan tog jag ut hjärtan i bröden och osten med mitt gamla pepparkaksmått. Jag hade även köpt en förpackning skivad salami och hade planer på att ta ut hjärtan med minsta måttet men det gick åt pipsvängen för det var lite för stort. Då funderade jag på om jag skulle klippa ut små hjärtan för hand men lade raskt ner den idén. Det finns ju risk för att folk tror att man halkat helt av banan om man går till rejäla ytterligheter. Så jag slog in brödhjärtana i gladpack och likaså gjorde jag med fint lagda osthjärtan. Salamiskivorna plockades ur sin förpackning och stuvades om så att de passade in i det hela. Sedan parkerade man hela rasket i glasmatlådan med lock. Jag fick sms sedan från han fru när hon kommit från jobbet och vad jag förstår så var det en uppskattad retur av matlådan.

Det som blev kvar av brödet när hjärtat var utplockat har jag sparat undan och funderar på om det inte ska gå att steka ett ägg i det hålet. Det ska jag i alla fall prova. Det skulle ju vara ganska kul om man kunde servera en äggmacka på det viset eller vad tycker ni.

Detta är väl tre vardagslyckor i sig. Tillsammans med G kan jag se till så att hennes gåvor far iväg åt rätt håll där de gör mest nytta. Min glädje inför den nya säsongen av F1 med en påse full med garn till nallekläder. Sist men inte minst glädjen över att ha vänner. Jag är så tacksam för allt jag har och för allt jag får.

Jag träffade en gammal arbetskamrat från Volvo idag när jag var till postombudet. Han är precis som jag ensamstående och pensionist. Han frågade vad jag gjorde i affären på en söndag och jag sa att jag bara skulle ta en runda eftersom jag varit hos postombudet med 2 paket. Han frågade om jag höll på som vanligt med mitt sticka och skicka och jag sa att det gjorde jag. Jag sa att jag tycker att tiden går så fort och att jag har så mycket att pyssla med. Då säger han till mig att han tycker att han för det mesta har tråkigt och ingenting att göra. När vi skildes åt så kände jag mig lite ledsen över att han kände sig ensam och alltid har tråkigt.

Det är så olika hur man upplever sina dagar och vad man är beredd att fylla dem med. Visst sjutton tappar man sugen ibland och tycker att allting liknar sk*t, det ingår nog i själva livet men det gäller att ta sig ur den situationen, plocka upp den tappade sugen och försöka börja på ny kula. Ibland hjälper det med att man har någon att prata med. En vän till mig frågade häromsistens om jag tyckte det vore knäppt eller konstigt om hon tog kontakt med en präst och bad att få prata. Så klart det inte är. Dom är ju till för det. Det gäller att hitta vägar. Ibland är det inte helt lätt men att prata och tala om hur man mår är viktigt om man inte mår bra eller har det besvärligt. Jag önskar att alla har någon att känna sig så trygg med så att det går att prata om både lätt och svårt. Till och med jag som är väldigt ”pladdrig” saknar ibland någon som vill höra mig berätta om livet, visa min gamla skola som var i ett garage, visa mormors hus och var saker och ting hände. När jag skriver om det här så känner jag en så oerhörd stark hemlängtan så jag ska nog ta tåget hem till Västerås endera dagen. Om jag hinner, jag har ju så mycket att stå i.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……….med eller utan osthjärtan

Högt och lågt

05 Feb 2023 5 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:,

Jag har ju en jädrans förmåga att gå och släpa näsan i backen när jag är ute men på det viset ser jag ju lite allt möjligt som jag skulle missat annars. Jag hade varit på Willys och gick och filosoferade och fiffilurade i det kyliga vädret. Så fick jag syn på några konstiga mönster i snön. Jag stannade och tittade ordentligt och se här, detta var vad jag såg

Överst är det ett hundspår och sedan är det en någon förvirrad pippis som vimsat runt i kringelkrokar. Sedan kommer mitt fotavtryck och utanför det är det ett cykelspår. Visst är det lite häftigt att vi varit fyra stycken på samma plats och som var och en lämnat sitt alldeles egna avtryck. Vardagslycka är att få se en sådan härlig bild av livets möten.

Sedan har vi ytterligare en bild på marknivå. För någon vecka sedan så såg det ut så här i deras rabatt utanför. Mitt bland allt grus, alla löv och gamla roskvistar så tittar snödropparna upp med stora knoppar. Först blev jag glad men sedan lite fundersam för det är ju alldeles för tidigt. Som någon sagt tidigare…..ur led är tiden.

Det var på fotnivå. Nu till något som är väldans mycket högre upp och en jädrans massa läskigare. Jag gillar ju inte höjder. Utom när jag flyger flygplan eller helikopter för då älskar jag det. Då har man tappat markkänningen och känslan blir en annan. Men jag går ta mig sjutton inte upp på en köksstol eller ut på balkongen utan att få en släng av ren panik och ångest. Det är döläskigt.

Jag har sett väldigt dåligt länge och var iväg till optikern i juli och hon sa att jag hade en väldig massa efterstarr som kommit till efter starroperationen jag gjorde tidigare då de bytte ut linserna. Hon skulle skicka remiss till ögonmottagningen så jag skulle få hjälp med att få bort det här sista eländet. Den 1 augusti fick jag remissbekräftelse att ögonmottagningen emottagit remissen och jag var uppsatt på väntelista för att åtgärda efterstarren.

Tiden gick…..och gick….och gick….och tjolahopptjolahej rätt som det var så var det 4 januari och nytt år. Då lessnade jag på att vänta och gick in på 1177 och via den sidan mailade jag till ögonkliniken och frågade om jag hade ramlat ur kön eller om det var vanligt att man fick vänta fem månader och var inne på den sjätte. Jag skickade iväg mailet och fick till svar att jag skulle få svar om 1 till 2 arbetsdagar. Ja, hade jag väntat fem månader så var ju inte dessa två dagar något större problem.

Döm om min förvåning när det efter tjugo minuter ramlar in ett svar från tjänstgörande ssk som meddelade att jag hade fått en tid 31/1 kl. 13.00. Där jädrar gick det undan. Förmodligen hade dom ”tappat bort” mig för vårt sjukhus har väldiga problem med underbemanning på alla poster.

Det är nu vi kommer till det höga. Jag får hjärtklappning bara av att läsa kallelsen som dunsade ner sedan där det står att jag ska ta hissen upp till 15:e våningen. Men fy farao! Jag vill inte! Så himla läskigt. När jag var ung var det en hissgubbe som sa till mig att det är bra om man står med knäna lite böjda ifall hissen störtar. De dumheterna sitter i mitt huvud varenda gång jag går in i en hiss men va’ fasen skulle det göra för skillnad om hisseländet rasade ner 15 våningar. Tänk så mycket onödig rädsla man bär på trots att man för det mesta är både klok och förståndig.

Jag åkte i alla fall upp de femton våningarna och väntrummet var litet och smalt och precis vid fönsterna. Jag tog upp min kamera och tog ett kort ut. Jag tittar rakt upp mot himlen och lutar kameran som jag tror blir bra för titta ut och ner det gör jag inte. Hujedamej, jag hoppas att jag aldrig behöver upp så högt igen. Men nog är det märkligt att en människa som normalt är väldigt kaxig kan krympa och bli mindre än Tummelisa och dessutom skiträdd. Det är då en rackarns tur att vi får vara olika.

Jag fick behandling med laser på bägge ögonen och promenaden till lasarettet tog trettio minuter men när jag vinglade iväg hem tog det straxt över en timme för att landa hemma i hallen. Nu är det i alla fall gjort och jädrars så bra jag ser. För bra, för fy så mycket fläckar det var på kaklet över diskbänk och spis. Det hade jag inte sett. Men det får man väl ta istället för att behöva ha förstoringsglas när man vill lösa korsord. Nu ”sir ja inte glist” längre. Tjohooooooooo!

Vi kan som avslutning ta ett litet gulligt paket jag fick i postfacket till jul. Så mysiga härliga kort på de frodiga frejdiga kvinnorna och så den lena fina handstenen som jag så ofta håller i. Tack fina B för vardagslyckan.

Nu är vi inne i februari och vi strävar mot ljuset och jag tycker att det går riktigt bra. Hos mig har det ramlat ner ett par centimeter snö och det gör att det känns väldans mycket ljusare på kvällen. Så nu mina vänner så är det inte långt kvar tills vi kan snöra av oss pjäxorna och skala av oss yllebyxorna och sätta oss och vippa med tårna. Det blir en tjusig tid.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndagskväll……..med eller utan nakna damer i badbaljor

Lite nostalgi

17 Jan 2023 6 kommentarer

av Bibbis blandning i Gamla ting Etiketter:, , ,

Jag ligger väl inte i som en gnu precis men jag plockar och joxar med grejer rätt mycket. Mannen och jag var ju två ekorrar och ni som ligger åt det hållet vet ju att man ska ju inte göra sig av med saker som kan vara bra att ha. D v s det mesta. Himlars så mycket grejer det blir.

Det sägs ju att allt som man inte använt på ett år kan man vara utan så jag har under ett par tre år nu gått igenom skåp och lådor och det finns ju drivor av grejer som man inte ens mindes att man hade. En del saker visste jag inte ens vad det var men då var det nog mannen som parkerat grejen just där.

Jag gillar gamla grejer men jag gillar inte att ha en massa annat jox inbaxat i skåp och i lådor bara för att. Nä, där ger dom varken glädje eller gör nytta och då kan man lika bra göra sig av med dem. En del grejer säljs och andra skänks till olika ställen.

Jag har med en viss tjatighet vid ett flertal tillfällen frågat dottern om hon vill ha ditten och datten men det vill hon oftast inte men en del grejer får då stå kvar i skåpen bara för att jag har svårt att skiljas från just den grejen. Man vill ju inte ångra sig efteråt. Om några år kanske jag tänker -va’ sjutton står den här mojängen här och skräpar för……och då är det dags att skiljas.

Jag har haft en box med lite grejer från min barndom och nu får en del av dessa gå vidare. Min mamma och min mormor sydde ju alla kläder och av någon anledning tycker jag det är svårt att skiljas från dem men varför ska de ligga i en låda. Allra helst vill man ju att de kommer till någon som använder dem.

Tre små söta klänningar. Jag minns ju inte att jag haft dem men det finns ju foton som visar det. Min mamma var väldigt duktig på att sy och sydde de flesta av mina kläder långt upp i åren. Att jämföra med mig som inte ens klarar av att trä symaskinen utan att den gick i putten nu sist.

Jag hade alltid jättefina förkläden när jag var liten. Här är ett ”köpeförkläde” som man knäpper korsvis i ryggen. Det är fantastiskt att färgerna är så fina ännu. Dessutom är det så himla sött med två hjärtfickor och gulligt tryckt mönster med nallar.

Här är ett annat förkläde men det är hemsytt av min mamma. Det är de ”berömda” kryddburkarna på.

Visst är det väl svårt att göra sig av med sånt här fast man inte har den minsta nytta av dem. De har legat i sin box här hemma i evigheter. När jag tar fram dem nu och plockar med dem så känns det som att vandra tillbaka till en gången tid som jag på ett sätt vill ha tillbaka och på ett annat sätt inte. Det är så förvirrande känslor som dyker upp.

Det här var mitten på 50-talet och lite framåt. Tiden går fort och då var man i början på livet. Olika saker har format en under livets gång och bildat den lilla tant jag är idag. Jag är faktiskt glad över att jag fick vara barn på femtio och sextiotalet för det var en annan tid. Det känns som om den var mycket tryggare. Man var alltid ute och lekte och kom bara in när mamma ropade och det var mat. Men som sagt, det var en annan tid och just nu har jag ju jämt göra att försöka hänga med i nutiden och det är min själ inte alltid så lätt. Jag är tacksam för att jag har min dotter och mitt barnbarn som hjälper mig med dagens moderniteter när det tjorvar till sig.

Ja det var en liten tillbakablick så här i början på det nya året men nu återgår jag till att traska vidare i 2023 och försöka göra det allra bästa av det här året. Försöka tänka positivt och ägna tid åt att tillverka både fjärrvärme och närvärme. Det är en vardagslycka att ha möjlighet att hjälpa andra som inte har det lika bra som jag som har värme, mat, någonstans att bo, kallt o varmt vatten, kläder, skor, trygghet, kärlek och fred. Man har så mycket att vara tacksam för.

Jag hoppas ni har en riktigt fin tisdag………med eller utan hemsydda förkläden

Välkomna till år 2023

01 Jan 2023 6 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:

Nu när vi lämnat det gamla året som för en del var riktigt jobbigt och för andra riktigt bra bakom oss och just har klivit över tröskeln och tagit första steget in i det nya året 2023 så känns det skönt tycker jag. Som att lägga av en gammal utsliten rock som är full med hål och revor så både regn och kyla slipper in. Nu tackar vi den rocken för tiden som varit och byter till en ny och fräsch rock helt utan hål och revor.

Det händer ju mycket i våra egna privata liv och ännu mer i omvärlden. Saker vi inte kan styra över men som vi ändå behöver ha någon slags kontroll över vad som händer. Man lider med människor i krig och nöd. Det tycks ju aldrig ta någon ände utan vårt lilla trygga hörn här uppe i Norden har helt plötsligt blivit väldigt osäkert och svajigt. Men, vi ska absolut inte tappa sugen och ge upp utan vi fortsätter som vi brukar göra även när åren är riktigt besvärliga. Vi gör vår egna plats på jorden, hemmet, till en lugn och trygg plats för oss. Vi fortsätter jobba för att värma frusna, att ta hand om varandra och att göra det allra bästa av varje dag.

Jag tror och hoppas att 2023 kommer att bli ett bra år. Jag tänker i alla fall jobba för att det ska bli det för min del och jag är säker på att varje människa egentligen strävar framåt för att få ett bra liv. Var och en på sitt sätt utefter de förutsättningar som finns. Ni vet ju att jag ofta önskar att jag kunde trolla. Om jag kunde det så skulle världen inte se ut som den gör idag det är då säkert.

Nu blev det en liten epistel när jag egentligen bara skulle kila in här och önska er alla välkomna till 2023. Det gör jag med det här hjärtat lagt av små virkade hjärtan som min dotter gjort av restgarner i bomull. Nu mina vänner tar vi nya friska tag!

Nu är det dags igen

13 Nov 2022 2 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:, , , , , ,

och samma fråga som inställer sig vareviga år kommer ju nu igen. Hur fasen vet novemberkaktusarna att det är just november? I o f s så är mina lite snurriga och ägnar sig åt civil blomolydnad för de brukar blomma tre gånger per år ungefär. Dock inte lika mycket som nu. Den stora kaktusen är ju urgammal och de två mindre är skott tagna från den. Den minsta har så mycket blommor så den vill tippa hela krukan. Jag och min värmlandskompis får nog fortsätta fråga oss hur i jisses dom häringa kaktusruskorna vi har har koll på blommeriverksamheten. Förmodligen får vi aldrig något svar på den frågan. Men nog är det fantastiskt vackert när de blommar. Särskilt en dag som idag när november är en typisk grå novemberdag. Sprider vardagsglädje och ger en ombonad känsla för mig.

November ja, i år en mycket mystisk månad kan jag tycka. Igår när jag vaknade och steg upp vid åttasnåret så var det 13 grader varmt ute redan och under dagen sedan så pendlade det mellan 14-18 grader. Jätteskönt och jag var ute och krattade bort lite löv från den kombinerade gräs-mossa och klöverplätten jag har på baksidan. Det var då det.

I morse när jag vaknade och steg upp i samma tid som igår var det 4 plusgrader och så dimmigt och fuktigt så det var rent galet. Där slog det om fort och man fick ingen invänjningstid alls. Så snart är det dags att ta på sig mameluckerna och yllebyxorna när man ska ut och cykla. Nåja, det tar nog ett tag men ibland så hänger inte kroppen med i svängarna.

Jag är ju ingen vän av joggingbrallor och har väl egentligen aldrig varit det men för lite sedan köpte jag ett par mörkblå joggingbrallor uppe på Maxi. Dom har jag på mig idag och det är skönt. Hmmm…..även gamla tanter kan vända om än inte på en femöring. Få se hur jag kommer att trivas i mina nya brallor framledes. Tidigare när jag velat ha något på benen inomhus så har jag valt ett par mjuka gulliga pyjamasbyxor eller ett par långkalsonger som fått agera värmekälla åt mig. Det är nog det att jag är så varm i mig själv så det får inte vara för tjockt det jag har på mig för då ska jag hålla på och byta och krångla. Man är lite mysko det är väl bara att inse det.

Jag hittade ett nystan Hippie från Järbo i garnlådan. Det som var kvar i nystanet fick bli två stycken breda pannband stickade i mosstickning. När jag stått på marknader så har de breda pannbanden sålt väldigt bra. Så några fler av den sorten ska jag göra och skicka iväg. De här två får sällskap i välgörenhetslådan av en halskrage stickad i ett mellangrönt garn utan banderoll. Från garnboden i Rångedala. Färgerna på bilden är då helt vrickade. Pannbanden är i verkligheten vackert lila. Ibland är jag och min kamera inte kompisar och det beror nog mest på mig som inte kan fixa och trixa och ändra och dona utan bara knäpper bilderna. Tjopp tjopp liksom. Sedan förklarar jag för er istället. Hoppas det är ok för er.

Jag står ju inte på marknader längre av lite olika skäl så därför plockar jag lite av varje ur de boxarna och de grejerna ska få följa med i olika paket som ska skickas. Här är en halsvärmare i ull och färgerna är lila och svart.

Jag var nog lite less på att åka runt på marknader redan innan pandemin bröt ut. Kände att lite av glädjen i det hade försvunnit och det blev lite för många ställen att flaxa runt på. Jag hade ju marknaderna som en social grej för jag gillar att träffa människor och prata och sälja en och annan grej. Jag hade ju grejer från mig själv, min dotter, min man och min kompis B med mig ut på marknaderna och det var jättekul. Fick jag ihop till bordshyran och lite över det så var jag nöjd och glad för jag skulle ju inte försörja mig på det här men bra om jag fick till nytt material och lite extra över det. Men som sagt det blev lite för mycket så jag valde att hitta andra vägar. Därför stickar och virkar jag numera bara till välgörenhet och det är helt ok. Just nu. Kanske jag någonstans i framtiden hittar tillbaka till marknadslusten men då ska det vara i mycket mindre skala och inget jagande. Visste ni förresten att det finns s k hantverkare som köper in vantar och annat från wish (Kina) och sitter och klipper bort lapparna i de grejerna och säljer det som eget hantverk. Det är ytterligare en anledning till att man tappar sugen.

En liten Jolly Jacket har det i alla fall blivit virkad framför tvn. De går så fort att göra och jag gillar ju när jag får resultat i rödaste rappet. Skulle aldrig i hela livet ha tålamod att virka eller sticka ett stort överkast så som min mamma, min mormor och min dotter gjort. Nej där är jag usel faktiskt. Det är det där berömda tålamodet ni vet. Jag var förmodligen någon annanstans när det delades ut för jag har inget. Jooooo, när jag jobbat med gamla och sjuka har jag hur mycket tålamod som helst men inte när jag ska fixa och dona något hemma. Då ska det vara snart gjort, som med denna lilla karamell. Virkad i Big Value från king cole. Jag gillar det garnet. Kantad med luddgarnet Maja som jag fått av H W.

För mig har det varit viktigt att försöka finna balans i tillvaron efter att jag blivit ensam. Ibland går det bra och ibland inte men jag tror det är viktigt att titta över sina dagar och sin vardag. Vad är bra och vad är dåligt. Vad kan jag förändra för att det ska bli bättre. Jag vill i alla fall inte känna stress över att jag hela tiden behöver ha nya grejer med mig ut på marknader. Jag är fullt nöjd med att jag bromsat upp handarbetandet och låter marknaderna vila och istället enbart ingår som en länk i en väl fungerande kedja av människor som vill göra skillnad. Vardagslycka för mig är att ha möjlighet att göra världen lite varmare.

Som tur är så får vi göra som vi vill. Göra vilka val vi vill och leva som vi vill. Det som är rätt för en del är fel för andra och man måste vara beredd på att ta konsekvenserna av sina val. Det är inte alltid helt lätt. Vi får hjälpa, stötta och peppa varandra. Vi är människor och ingen är felfri och jag tror att om man gör så gott man kan och sitt allra bästa så är det gott nog. Vi duger och är bra. Heja oss!

Som avslutning ska ni få en liten bild från en tidigare promenad. Nog blir man lite extra glad när det är så här fint vid staketet man passerar. Det var runt halloween och om ni tittar noga ser ni det lilla spöket på trappan längre bort.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……med eller utan flugsvampar

Det regnar och är grått ute

05 Nov 2022 4 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:, , , ,

men inomhus är det precis som det ska vara. Varmt, gott och ombonat. Det är ju Allhelgonahelg så ljus är tända och jag känner som vanligt närhet till den jag saknar allra mest. Det gör jag ju i o f s oavsett vad det är för dag på året. På något sätt finns bandet kvar och jag är glad för det.

När jag är ute på mina strövtåg så ser jag hur alla vackra färger är på väg bort och ersätts av kala grenar och kvistar. Jag gillar ju mysko träd så jag kan tycka att nakna träd är väldigt vackra men när de färgrika löven och bladen försvinner så kommer ju mörkret tassande och tar över. Det har jag inte heller något emot för jag tycker om att tända ljus inomhus men på mina promenader vill jag helst ha det ljust och fint. Men så är det ju. Man får inte alltid som man vill och vi är ju väldigt många viljor här i världen så om alla fick bestämma så skulle väl dagarnas utformning bli som ett flipperspel och man skulle inte orka titta och njuta så det är väl lika bra att det är som det är. Dessutom ska vi vara glada över att bo i ett land med fyra fantastiska årstider. Vi får lite av allt. Här får ni en bild på de sista vackra löven på en buske som stått på min promenadväg. Det blir som ett farväl till den vackra färgrika delen av hösten.

Jag funderar ju ofta på hur jag vill ha det framledes i tiden och då kommer jag ständigt fram till att jag vill ha en liten tvåa där jag inte behöver olja, måla, fixa och trixa utomhus utan där jag bara har mina två rum och kök och inget mer. Dessutom vill jag ha hiss. Det vore kanoners och jag tittar mig omkring lite då och då för att se vad som kan erbjudas. Tidigare blev man inbjuden att lämna in intresseanmälan till ett nytt seniorboende som byggs ganska nära mig. Det kommer att bli några höga smala hus med loftgångar som är modernt nu. Där vill jag inte bo. Det ligger precis mellan en rondell och en fyrvägskorsning med rödljus och det är ständiga bilköer precis bara några meter ifrån fönstret vid rusningstrafik. Som vanligt i den här kommunen så bygger man inte utåt utan alla ska bo nere i centrum eller så nära centrum som möjligt och det här bygget tar bort väldigt mycket av ett grönområde. En kulle med träd och buskar som varit jättefin. De stackare som bott i hyreshuset mitt emot får nu dessa höga hus som utsikt och granne istället för den fina gröna gräsmattan och träddungen. Dessutom har jag bott bara tvärs över gården där fast med fönstren mot Västergatan som då för trettiofem år sedan var Eskilstunas mest trafikerade väg och jag vill inte bo så nära en gata med rödljus igen för ni kan inte tro vilket väsen det är. Så tack men nej tack. Jag nosar vidare efter intressanta ställen som kan tilltala mig mer. Men här ska ni få se en bild från min promenadväg där ni kan se hur nybygget växer fram. Det ser nästan ut som ett insektshotell men det blir nog fint när det är klart.

Jag har i alla fall grejat till ett paket till Slättmissionen. Det blev lite gott och blandat och jag har angett att jag helst ser att det går till gamla/äldre frusna.

Så nu fick alla sockorna jag köpt, ett par köpta ullvantar med foder, en filt, 6 trosor och en halskrage från min vän C i Rångedala följa med. Det blev ett bra paket som jag känner mig nöjd med. Det är ju inte bara barn som fryser. Nu när jag själv har värk i ena handen och fingrarna där så tänker jag på alla gamla som inte har så de kan värma de onda ställena och jag undrar så hur jag kan hjälpa till med det. Jag är ju inte bra på att sticka vantar men långa handledsvärmare med hål för tummen och som går ner över knogarna och första fingerleden borde väl kunna hjälpa till eller vad tror ni?

En tur till RödaKorset blev det förra veckan. Jag lämnade in en stor kasse gott och blandat och fick med mig detta hem.

Vi har ju så bra här så RK säljer ju en kasse böcker för 20:- så det plockade jag på mig. Man får ju ta vad som finns och har man tur finns ju en och annan önskebok i hyllorna. Så var det inte den här gången men jag är helt nöjd med det som blev. Det blev en väldigt blandad kompott av böcker som jag inte ofta brukar välja men jag tror det blir bra i alla fall. Man måste ju ha lite extraböcker när vintern närmar sig och man kan ju inte vara säker på att man kan ta sig till RK om det blir mycket snö. Jag behöver ju ha cykeln med mig så jag har att forsla hem det jag köpt på så jag slipper gå och bära. Jag hittade också ett jättefint påslakan som jag ska skicka vidare till Hålanda där det ska få bli taxar till utsatta barn. Dom är väldigt populära och med lite tur kan jag kanske få ett par till mig också. Jag gillar ju att kunna visa upp resultatet av skickade tyger så de som jag pratar med och är intresserade kan få hålla i och se vad det kan bli.

Jag är så tacksam för att jag får vara med och göra skillnad. Det är vardagslycka

Nu är det ju Allhelgona och jag har tänt mitt ljus på köksbordet där det får sällskap av mig och ett gäng färdiga nallar i stickade klänningar som jag ska lägga i plastpåsar och stänga med en rosett. Dessa nallar ska sedan skänkas till något väldigt bra ställe som jag får återkomma till sedan. Det känns i alla fall som ett bra allhelgonapyssel i lugn och ro tillsammans vid köksbordet.

Jag hoppas ni alla har en fin helg……..med eller utan hjärtan och nallar

En glad kille och lite annat jox

30 Okt 2022 2 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:, , , ,

Jag var på promenad hemåt från stan och då gick jag bakom en mamma med barnvagn. Det satt dock inte någon i vagnen utan nedanför den gick en liten kille och sköt på med händerna. Han hade galonbyxor och gummistövlar och traskade på med god fart. Rätt som det är stannar mamman och jag ser hur den lilla killen småspringer, så gott det nu går, fram till en stor vattensamling. Den lilla killen stampar så vattnet skvätter, går sakta och drar stövlarna i vattnet och så stampar han glatt igen. Han höll på en liten stund och sedan var han nöjd. Vi hade samma väg så jag gick efter dem och lite längre fram säger mamman till sin son: här framme finns det mer vatten om du vill gå i det. Det ville den lille gossen. Jag gick fram och pratade med mamman och sa att jag tyckte det var så härligt och fint att han faktiskt fick stampa i vattnet och att hon hade tålamod att vänta. Jag frågade om jag fick ta ett kort på gossens vattenlek och det fick jag gärna göra sa hon. Så här får ni se en skymt av en glad kille som har mycket att stå i. Det här var vardagslycka för mig att få se och för den lille killen att obekymrat få stampa vatten så mycket han ville. Jag visade mamman bilden för att hon skulle se att jag inte tagit någon ansiktsbild.

När man varje dag ser mammor och pappor som går med sina barn i vagnen men som inte ser barnen som pekar på ditten och datten och vill veta vad det är eller stanna och titta utan de har fullt upp med att skjuta vagnen med ena handen och kolla telefonen med den andra, ja då blir man själaglad när man träffar på en sådan här mamma. Det är ju den bästa tiden med barnen när man kan lära dem massor av saker och visa på nya upplevelser. Det är ju så de växer och får koll på världen de lever i. Det viktigaste man kan ge sitt barn är ju tid, kärlek och omsorg. Att låta dem få ta plats och vara viktiga. Så jag vill skicka en stor varm covidfri cyberkram till den här mamman och alla andra föräldrar som ger av sin tid.

Förr veckan var jag en kort sväng till Torshälla och då jag steg av bussen för att promenera sista biten så gick jag över ån. Då tog jag den här bilden som jag tyckte blev så fin. Så rofyllt och vackert det är.

Jag önskade just då att jag hade en kanot att glida fram i och bara höra ljudet av att jag doppar paddeln i vattnet och fåglarna i träden omkring. Så skulle det nog inte bli om jag inte tog ur bägge hörapparaterna för då jädrar blir det tyst och bra. Där jag står går det nämligen en hårt trafikerad väg precis bakom mig så tystnaden som man ser i bilden finns liksom inte men skönheten är densamma. Men om jag paddlar på bra så blir det nog tystare vartefter kanske. Jag borde faktiskt ta reda på hur ån går genom Torshälla för det blev plötsligt lite intressant att veta.

Vad gäller paddlande så lever jag fortfarande på att jag för nästan femtio år sedan paddlade från Smedjebacken och ner till Strömsholm. Vi bar kanoten på vissa ställen och slussade en gång. Som tur var så var det inga jättestora båtar i slussen samtidigt men det kändes läskigt att ”hänga i en tåt” och se hur vattnet sjönk och den mörka våta väggen torna upp sig alldeles intill. Spännande dock. Fast jag undrar hur många år man kan rida på den paddlingsbedriften. Förmodligen tills någon i ens närhet gjort en ännu längre paddeltur med massor av slussar så just nu känner jag mig säker och fortsätter att skrävla om gamla bedrifter. Skulle det ske någon ändring så återkommer jag i ärendet.

När vi ändå är ute i naturen och rör oss så brukar jag fundera över varför kommunen börjat plantera lessna hänggranar överallt. Nu finns de nere i stan också. Ja inte så de stör precis men jag tänker att det kanske funnits lite annat att välja på också men förmodligen finns det en tanke bakom det hela så vi får se. Tycker dock de ser lite lessna ut.

Ett litet paket har jag i alla fall fått till och skickat iväg till I i Hålanda. Det är till hennes husmorspåsar och jag köpte lite fler gummisnoddar och hittade ännu fler säkerhetsnålar i en låda. Tyget har jag köpt tidigare och det följde med mer tyg ändå i det här paketet. Plockade också ihop de sista trådrullarna jag hade kvar efter första rensningen i mammas syskrin men sparade undan en vit och en svart trådrulle. Det är allt jag behöver för jag syr ju för hunnan inte så varför ska jag låta rullar bara ligga när andra behöver dem bättre. Nu åker de iväg och gör nytta istället tillsammans med plåstren och resten av grejerna.

I fredags var jag ute och gjorden en hel hög med ärenden men jag stannade till inför dessa vackra träd. Så synd att inte solen lyste på dem för då har de varit ännu vackrare. Men ni får den här bilden av mig så ni inte glömmer att hösten är väldigt vacker ännu så länge och att vi ska hålla oss så friska och starka som vi bara kan så vi kan gå ut och njuta av höstfärgerna för nu är de snart borta. Men då kommer andra saker som gör tillvaron fin och skojsig. Jag lovar. För alla er som inte har möjlighet att komma ut och spankulera (förmodligen västmanländska för ut och gå) så lovar jag att lägga ut bilder lite då och då på saker i naturen som fångar mitt intresse och som jag hoppas kan ge glädje.

Nu lyser solen så vackert ute och jag ska faktiskt ta på mig och gå en promenad. Jag behöver det för att träna benen och så är det skönt att få lite ny luft i lungorna. Ibland är jag lat och går bara ut med soporna eller ställer mig ute på verandan och drar djupa andetag men idag ska jag passa på att gå ut i solen och sno åt mig lite extra D-vitamin.

Jag hoppas ni alla har en härlig söndag…………..med eller utan skuttande småkillar i gummistövlar

Längs med ån och så lite värme

22 Okt 2022 2 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:,

Förr, på den tiden jag jobbade och stod i så traskade jag ner till stan och tog bussen ut till jobbet och sedan traskade jag hem ifrån stan när jag kom åter efter avslutat värv. Alltså var jag nere i stan varenda dag. Numera går jag nog ner till stan ett par gånger i månaden för att uträtta ärenden och träffa någon kompis för att äta långlunch. Detta innebär att jag missar mycket skojsigt som händer. Å andra sidan klarar jag mig ju undan saker som jag anser vara dumheter och mest retar mig på.

Hur som helst, rätt som det var en dag i somras när jag var ute och travade så hade det dykt upp stora mysko plastsaker i ån. Ja, först var det någon slags mysko ställningar som byggdes upp med långt mellanrum. Någon slags wire gick emellan dessa ställningar och så var det då dom där två sakerna varav den ena såg ut som en gigantisk legobit som någon försökt trampa sönder. Den var alltså inte helt fyrkantiga utan tja, mysko och den andra såg ut som en kil.

Jag hade inte en susning om vad det var men så kom jag på att det stått något i tidningen om att det skulle bli något som hette wakeboardbana. Fortfarande inte en susning. Dagarna och veckorna gick och jag cyklade eller promenerade förbi på håll men det var alltid stendött vid den där banan så när som på de som köpt glass eller dricka i den lilla kiosken som öppnats precis bredvid. Jag sa till dottern att det verkade inte vara något större pådrag på den där mojängen men hon sa att det var jättemånga som åkte där och folk stod och tittade och hade jättekul. Jag var väl helt enkelt ute på fel tider. För tidigt på förmiddagen förmodligen.

En dag när jag varit i stan så fick jag se att det var något på gång nere bland plastbitarna och det var minsann en modig kille som åkte fram och tillbaka men ska sanningen fram så låg han mest i vattnet. Jag fick nog inte någon riktig uppfattning om hur det där skulle fungera genom att titta på den killen men jag tyckte han var modig som vågade och man måste ju träna för att bli bra, bättre eller t o m bäst. Så heja dig killen som inte gav upp!

Det var då det. Nu för ett par veckor sedan fick jag i alla fall se lite aktivitet på bryggan som tillhör banan. Här var det några trogna strandkants- och åboende som visade vad de tyckte att bryggan skulle användas till och inte bara stå tom.

Eftersom det kan finnas någon mer som är lika okunnig som jag i hur en wakeboardbana ser ut så lägger jag ut en bild på den här ovan. Jag har ju haft möjlighet att gå till youtube och leta upp en visningsfilm om hur det går till och varför men det har jag inte gjort. Dom får åka och ha kul dom som kan och de som inte kan får nog en och annan kallsup av åvattnet. Till änderna som tog över bryggan vill jag bara meddela att ni borde inte kakka där ni ska sova. Hujedamej!

Nu såg jag att dom tagit bort ”legobitarna” och dessa har väl hamnat på vinterförvaring för att inte frysa sönder. Jag tror att jag behöver ha både en och två säsongen till på mig för att uppskatta stora vita bitar, fullproppade med reklam mitt i ån. Mitt framför kyrkan. Men jag är väl trögstartad bara. En vacker dag kanske jag kanske vill prova att flyga fram och tillbaka och upp och ner och plums i plurret. Det blir då när det är två torsdagar i en vecka. Då lovar jag att ta på mig våtdräkten och testa. Jag är ju väldigt förtjust i att bada, simma och dyka så själva vattnet avskräcker mig inte och dessvärre brukar jag ju säga att man ska prova allt åtminstone en gång. En vacker dag får jag säkert äta upp dom orden. Fast inte idag.

Det var ena sidan av bron. På den andra sidan men uppe på bron så hade ungdomar fått fota Eskilstuna från deras perspektiv och det var kul att gå längs hela bron och se bilderna och läsa texterna. Det var många spännande bilder alltifrån prång i kyrkan till husfasader, konstverk och t o m en buss blev avbildad och omnämndes som Eskilstunas senaste buss. Den som alltid kommer för sent alltså. Kul i alla fall att få vara med och se hur unga ser på sin stad.

Om man nu traskat ner mot stan och kommit över bron på den högra sidan och går ner i den lilla parken som är där så var det så vackert när jag vände mig mot vattnet och kyrkan.

De män och kvinnor som ordnar med alla blomsteruppsättningar i krukor, urnor, fat och som här tunnor är värda guld. Helt suveräna. Tusen tack fina ni som årstid efter årstid, år efter år gör omgivningen så vacker för oss alla.

Till vänster om kyrkan i den andra delen av parken så finns det här lilla samhället.

Det här är det ena stället som är uppbyggt nästan som ett Villavillerkulla. Snett och krokigt och jätteskojsigt för barn. Det finns ytterligare ett lite bakom till höger men där var det barn och folk så då ville jag inte fota så den här bilden får räcka. Jag är glad att det inte fanns sådana här hus när dottern var liten och man skulle vara med och klänga i det mesta. Jag hade ärligt talat aldrig vågat klättra upp där och definitivt aldrig vågat åla, knäa, krypa över den där ”bron” mellan husen. Men som tur är så är barnen modigare än vad jag är och man hör hur de tjoar och tjuter av skratt när det är full fart där.

Jag avslutar med lite värme i form av halsvärmare som jag stickat och som ska skickas till Elises flickor på Malmskillnadsgatan.

Det har hunnit bli ytterligare en färdig halsvärmare och ett par pannband som ska följa med i paketet sedan. Jag ska ta mer tid på mig och sticka lite mer för det är ju inte dags att skicka ännu.

Jag upptäckte att nu har jag så lite på mina minneslappar som tidigare var så många att nu kan jag föra över allt på en lapp. Det tyder på att jag varit dålig på att fota eller att jag tar med för mycket i varje inlägg. Ja ja, det får vara som det vill med det. Vi får väl se hur det blir framledes.

Det är ju F1-helg men den är så knasig i o m att racet går i Austin, Texas. Man får titta på det mesta i efterhand men själva racet ska jag se direkt för det börjar kl 21 i morgon kväll. Då blir det en nalleklänning påbörjad i alla fall. Apropå nallekläder så köpte jag 20 nallar till idag för nu gick det för första gången på många månader att beställa nallar igen. Så nu tog jag tjugo till för att vara på den säkra sidan. Jag vill inte bli utan nallar för det går ju åt en hel del till jul och då behöver lagret av färdigklädda nallar fyllas på.

Ja mina vänner, det här är allt jag har att bjuda på idag. Jag hoppas ni har goda dagar och att ni kan se det vackra i hösten trots att det mörknar och den kyliga fukten tränger sig in. Då får vi höja blicken och titta på träden som bjuder på ett så fantastiskt färgspel och bladen fortsätter att vara vackra och färgrika där de ligger som en matta också. Inomhus kan vi tända ljus, koka te och läsa en bra bok eller se på tv. Bara vara. Vi fortsätter ju vara rädda om oss och varandra för vi har mycket som vi ska hinna göra. Vi glömmer inte heller att vara snälla emot oss själva.

Jag hoppas ni har en finfin lördagskväll…………med eller utan änder på filtmattan

Tillsammanspaket och en överraskning

09 Okt 2022 4 kommentarer

av Bibbis blandning i Välgörenhet Etiketter:, , ,

Jag gillar ju när man kan göra saker tillsammans. Det är kul och givande och alla som hänger med på det upptäcker att minsta lilla nål, tandborste, trådrulle eller säkerhetsnål är viktig och värdefull. Det finns ingen gåva som är för liten när det kommer till att hjälpa. Det som är en struntsak för oss kan vara något som betyder en stor skillnad för någon annan. Alltså fortsätter vi att få, att ge och att skicka. Busenkelt men så värdefullt.

Här är lite som har dykt upp hos mig. En del har gått iväg som ni får se och annat stannar kvar i min korg tills det passar in i något annat paket till annan destination. Men går åt, det gör det.

Här är ett par olika gåvor från min vän G som hittar bra-att-ha-saker lite här och där:

Ni kanske kommer ihåg att jag stod ute på altanen och gjorde remsor till lindor när det var lagom varmt och fint. Dessa lindor rullades ju ihop till rullar. En rulle blir det av ett lakan. Bilder finns tidigare i bloggen. Jag lämnade sedan rullarna till min kompis G som när hon haft tid och lust rullat dessa till fina lindor ihopfästa med återförslutningsbar tejp. Det blev över två kilo. Så en stor del av dessa lindor och en del smått och gott från tidigare blev ett eget paket som jag skickade i G:s namn. Det gick till Slättmissionen i Skara så en del hamnar i Afrika och annat i Rumänien. Här ser ni den lilla sändningen som består av 1,7 kg lindor i botten, alla kammar jag fått, två par strumpor och ett syset samt en liten handduk.

Ett riktigt bra tillsammanspaket.

Ytterligare ett tillsammanspaket blev ihopplockat, packat och ivägskickat till symaskinsvirtuosen i Hålanda. Ni vet kvinnan I, hon som syr husmorspåsar och som lägger i smått och gott som hon får tillskickat sig och som har själv. Dessa påsar går sedan till bl a kvinnor i flyktingläger. Hon syr ju även gosedjur till barnen i form av taxar, kattor och nallar. Helt fantastiska små godingar. Jag brukar skicka lite tyg då och då och när jag är i affärer typ DollarStore så köper jag alltid lite extra, tandborstar kostar t ex 20:- för tio stycken och 75 plåster kostar en tia. Förra veckan hittade jag även gummisnoddar där till kanonbra pris för dessa brukar vara jättedyra för några ynka magra snoddar.

Så här blev det tillsammanspaketet:

Två stora buntar tyg, ett rött och ett blått, massor av småspolar med sytråd, 5 förpackningar synålar och en kam blev min vän Gs del i paketet. Tack snälla G.

Broderigarn, trådrullar, nålbrev, säkerhetsnål och ett måttband kom som gåva från familjen L S här nära mig. Tack familjen.

Tyget till höger på bilden, 350 plåster sorterade i olika storlekar, 100 knappar, en stor påse gummisnoddar, 10 kammar och hårspännen kom från mina gömmor. Jag köper när jag hittar billigt och spar undan.

Det här var också ett bra tillsammanspaket. Tillsammans. Det är ju ett så bra ord och det är även ett kraftfullt ord för vi är mycket mer kraftfulla tillsammans och kan uträtta små underverk för dem som faktiskt inte har någonting mer än det de går och står i. Vi har det så bra och jag blir så glad när vi kan gå samman och ge med öppna varma händer.

Jag vet att flera av mina bloggläsare drar åt samma håll som jag. Det stickas och virkas, sys och skickas och donas. Det gör mig så varm i hjärtat att veta att vi har kvar vår omtanke om människor och att vi bidrar till att värma frusna. Både stora och små.

När jag först läste om Panzisjukhuset i Kongo Kinshasa och dr Denis Mukwege för många år sedan och fick beskrivet hur mammor fick gå ifrån sjukhuset med sina nyfödda barn insvepta i tidningspapper för att de inte skulle frysa ihjäl på nätterna då gick mitt hjärta nästan sönder och jag kastade mig med liv och lust in i insamlingen av mössor och yemenvästar som skulle ges som gåvor till mammorna om de kom och födde säkert på sjukhuset. En liten mössa kan rädda livet på en bebis. Jag har aldrig räknat hur många små mössor jag stickat sedan dess men det är en väldig massa. Likadant med yemenvästar. Det har blivit många sådana också under åren och jag stickar en lite då och då nu också.

När jag ser bilder på fattiga människor på Rumäniens landsbygd där barnen går barfota i snön och knappt har kläder på kroppen då vill man bara ändra hela världsordningen och få vara den som bestämmer över allt och alla. Bara för en enda dag. Det skulle räcka. Det får jag dock inte så därför fortsätter jag mina envisa kamp. En droppe i havet är det. Javisst. Men i alla fall en droppe. Om alla fixade en droppe så skulle vi snart ha ett helt hav.

Jag ska avsluta det här inlägget med att prata om att nallarna som vi köper på nätet och som heter Fabler björn har varit slut för nätförsäljning i evigheter. Jag brukar ju köpa tio i taget och sticka klänningar åt dem. Jag fick tidigare en liten hög nallebyxor tillsända mig från Hålanda så då kunde jag sticka yemenvästar åt dessa nallar. Men som sagt nu har det varit tvärslut på nallar men jag har fortsatt att sticka just dessa småkläder när jag tittar på F1, träningar, kval och race. Så jag har lite extra liggande. Men jag vill ju för hunnan ha nallar också.

Min dotter kom hem till mig i torsdags och vi åt varsin räkmacka och drack kaffe och kan ni gissa vad hon hade med sig………….TJOHOOOOOOOOOOO!

20 stycken Fabler björn! Ni kan ju ana hur glad jag blev. Det var barnbarnet som tillsammans med en arbetskamrat varit iväg på stormöte med jobbet och det hölls i min hemstad Västerås. På hemvägen gick de in på det stora Fabler björnvaruhuset och där plockade världens bästa barnbarn åt sig tjugo nallar efter anvisningar från sin mor. Så nu har den gossen Eskilstunas gladaste mormor.

Ja inte nog med den glädjen. Här står glädjen högt i tak må ni tro. Det ringde på min dörr och min kompis A lämnade över en påse med orden: – de här är till dig för det är kanelbullens dag idag. Två finfina kanelbullar låg det i den påsen. Fast inte så länge. Dom var jättegoda. Tack världens bussigaste A.

Ja nog är det en vardagslycka att ha möjlighet att ge även om det är smått. Det viktigaste är att man ger av hjärtat.

En stor vardagslycka är ju också att få. Få bullar eller få hjälp med att fånga upp 20 nallar. Ingen lycka förtar den andra och jag är så tacksam för att jag har möjlighet att ge och glädjen i att ta emot.

Vardagslycka för den här lilla tuffingen måste väl vara att den överlevt både sista gräsklippningen, kalla nätter och fötter som gärna trampar ner. Ni får den av mig för att ni ger mig vardagslycka när ni hälsar på här hos mig.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin och solig söndag……..med eller utan nallar

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag