Nu är det dags igen

och samma fråga som inställer sig vareviga år kommer ju nu igen. Hur fasen vet novemberkaktusarna att det är just november? I o f s så är mina lite snurriga och ägnar sig åt civil blomolydnad för de brukar blomma tre gånger per år ungefär. Dock inte lika mycket som nu. Den stora kaktusen är ju urgammal och de två mindre är skott tagna från den. Den minsta har så mycket blommor så den vill tippa hela krukan. Jag och min värmlandskompis får nog fortsätta fråga oss hur i jisses dom häringa kaktusruskorna vi har har koll på blommeriverksamheten. Förmodligen får vi aldrig något svar på den frågan. Men nog är det fantastiskt vackert när de blommar. Särskilt en dag som idag när november är en typisk grå novemberdag. Sprider vardagsglädje och ger en ombonad känsla för mig.

November ja, i år en mycket mystisk månad kan jag tycka. Igår när jag vaknade och steg upp vid åttasnåret så var det 13 grader varmt ute redan och under dagen sedan så pendlade det mellan 14-18 grader. Jätteskönt och jag var ute och krattade bort lite löv från den kombinerade gräs-mossa och klöverplätten jag har på baksidan. Det var då det.

I morse när jag vaknade och steg upp i samma tid som igår var det 4 plusgrader och så dimmigt och fuktigt så det var rent galet. Där slog det om fort och man fick ingen invänjningstid alls. Så snart är det dags att ta på sig mameluckerna och yllebyxorna när man ska ut och cykla. Nåja, det tar nog ett tag men ibland så hänger inte kroppen med i svängarna.

Jag är ju ingen vän av joggingbrallor och har väl egentligen aldrig varit det men för lite sedan köpte jag ett par mörkblå joggingbrallor uppe på Maxi. Dom har jag på mig idag och det är skönt. Hmmm…..även gamla tanter kan vända om än inte på en femöring. Få se hur jag kommer att trivas i mina nya brallor framledes. Tidigare när jag velat ha något på benen inomhus så har jag valt ett par mjuka gulliga pyjamasbyxor eller ett par långkalsonger som fått agera värmekälla åt mig. Det är nog det att jag är så varm i mig själv så det får inte vara för tjockt det jag har på mig för då ska jag hålla på och byta och krångla. Man är lite mysko det är väl bara att inse det.

Jag hittade ett nystan Hippie från Järbo i garnlådan. Det som var kvar i nystanet fick bli två stycken breda pannband stickade i mosstickning. När jag stått på marknader så har de breda pannbanden sålt väldigt bra. Så några fler av den sorten ska jag göra och skicka iväg. De här två får sällskap i välgörenhetslådan av en halskrage stickad i ett mellangrönt garn utan banderoll. Från garnboden i Rångedala. Färgerna på bilden är då helt vrickade. Pannbanden är i verkligheten vackert lila. Ibland är jag och min kamera inte kompisar och det beror nog mest på mig som inte kan fixa och trixa och ändra och dona utan bara knäpper bilderna. Tjopp tjopp liksom. Sedan förklarar jag för er istället. Hoppas det är ok för er.

Jag står ju inte på marknader längre av lite olika skäl så därför plockar jag lite av varje ur de boxarna och de grejerna ska få följa med i olika paket som ska skickas. Här är en halsvärmare i ull och färgerna är lila och svart.

Jag var nog lite less på att åka runt på marknader redan innan pandemin bröt ut. Kände att lite av glädjen i det hade försvunnit och det blev lite för många ställen att flaxa runt på. Jag hade ju marknaderna som en social grej för jag gillar att träffa människor och prata och sälja en och annan grej. Jag hade ju grejer från mig själv, min dotter, min man och min kompis B med mig ut på marknaderna och det var jättekul. Fick jag ihop till bordshyran och lite över det så var jag nöjd och glad för jag skulle ju inte försörja mig på det här men bra om jag fick till nytt material och lite extra över det. Men som sagt det blev lite för mycket så jag valde att hitta andra vägar. Därför stickar och virkar jag numera bara till välgörenhet och det är helt ok. Just nu. Kanske jag någonstans i framtiden hittar tillbaka till marknadslusten men då ska det vara i mycket mindre skala och inget jagande. Visste ni förresten att det finns s k hantverkare som köper in vantar och annat från wish (Kina) och sitter och klipper bort lapparna i de grejerna och säljer det som eget hantverk. Det är ytterligare en anledning till att man tappar sugen.

En liten Jolly Jacket har det i alla fall blivit virkad framför tvn. De går så fort att göra och jag gillar ju när jag får resultat i rödaste rappet. Skulle aldrig i hela livet ha tålamod att virka eller sticka ett stort överkast så som min mamma, min mormor och min dotter gjort. Nej där är jag usel faktiskt. Det är det där berömda tålamodet ni vet. Jag var förmodligen någon annanstans när det delades ut för jag har inget. Jooooo, när jag jobbat med gamla och sjuka har jag hur mycket tålamod som helst men inte när jag ska fixa och dona något hemma. Då ska det vara snart gjort, som med denna lilla karamell. Virkad i Big Value från king cole. Jag gillar det garnet. Kantad med luddgarnet Maja som jag fått av H W.

För mig har det varit viktigt att försöka finna balans i tillvaron efter att jag blivit ensam. Ibland går det bra och ibland inte men jag tror det är viktigt att titta över sina dagar och sin vardag. Vad är bra och vad är dåligt. Vad kan jag förändra för att det ska bli bättre. Jag vill i alla fall inte känna stress över att jag hela tiden behöver ha nya grejer med mig ut på marknader. Jag är fullt nöjd med att jag bromsat upp handarbetandet och låter marknaderna vila och istället enbart ingår som en länk i en väl fungerande kedja av människor som vill göra skillnad. Vardagslycka för mig är att ha möjlighet att göra världen lite varmare.

Som tur är så får vi göra som vi vill. Göra vilka val vi vill och leva som vi vill. Det som är rätt för en del är fel för andra och man måste vara beredd på att ta konsekvenserna av sina val. Det är inte alltid helt lätt. Vi får hjälpa, stötta och peppa varandra. Vi är människor och ingen är felfri och jag tror att om man gör så gott man kan och sitt allra bästa så är det gott nog. Vi duger och är bra. Heja oss!

Som avslutning ska ni få en liten bild från en tidigare promenad. Nog blir man lite extra glad när det är så här fint vid staketet man passerar. Det var runt halloween och om ni tittar noga ser ni det lilla spöket på trappan längre bort.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……med eller utan flugsvampar

Det regnar och är grått ute

men inomhus är det precis som det ska vara. Varmt, gott och ombonat. Det är ju Allhelgonahelg så ljus är tända och jag känner som vanligt närhet till den jag saknar allra mest. Det gör jag ju i o f s oavsett vad det är för dag på året. På något sätt finns bandet kvar och jag är glad för det.

När jag är ute på mina strövtåg så ser jag hur alla vackra färger är på väg bort och ersätts av kala grenar och kvistar. Jag gillar ju mysko träd så jag kan tycka att nakna träd är väldigt vackra men när de färgrika löven och bladen försvinner så kommer ju mörkret tassande och tar över. Det har jag inte heller något emot för jag tycker om att tända ljus inomhus men på mina promenader vill jag helst ha det ljust och fint. Men så är det ju. Man får inte alltid som man vill och vi är ju väldigt många viljor här i världen så om alla fick bestämma så skulle väl dagarnas utformning bli som ett flipperspel och man skulle inte orka titta och njuta så det är väl lika bra att det är som det är. Dessutom ska vi vara glada över att bo i ett land med fyra fantastiska årstider. Vi får lite av allt. Här får ni en bild på de sista vackra löven på en buske som stått på min promenadväg. Det blir som ett farväl till den vackra färgrika delen av hösten.

Jag funderar ju ofta på hur jag vill ha det framledes i tiden och då kommer jag ständigt fram till att jag vill ha en liten tvåa där jag inte behöver olja, måla, fixa och trixa utomhus utan där jag bara har mina två rum och kök och inget mer. Dessutom vill jag ha hiss. Det vore kanoners och jag tittar mig omkring lite då och då för att se vad som kan erbjudas. Tidigare blev man inbjuden att lämna in intresseanmälan till ett nytt seniorboende som byggs ganska nära mig. Det kommer att bli några höga smala hus med loftgångar som är modernt nu. Där vill jag inte bo. Det ligger precis mellan en rondell och en fyrvägskorsning med rödljus och det är ständiga bilköer precis bara några meter ifrån fönstret vid rusningstrafik. Som vanligt i den här kommunen så bygger man inte utåt utan alla ska bo nere i centrum eller så nära centrum som möjligt och det här bygget tar bort väldigt mycket av ett grönområde. En kulle med träd och buskar som varit jättefin. De stackare som bott i hyreshuset mitt emot får nu dessa höga hus som utsikt och granne istället för den fina gröna gräsmattan och träddungen. Dessutom har jag bott bara tvärs över gården där fast med fönstren mot Västergatan som då för trettiofem år sedan var Eskilstunas mest trafikerade väg och jag vill inte bo så nära en gata med rödljus igen för ni kan inte tro vilket väsen det är. Så tack men nej tack. Jag nosar vidare efter intressanta ställen som kan tilltala mig mer. Men här ska ni få se en bild från min promenadväg där ni kan se hur nybygget växer fram. Det ser nästan ut som ett insektshotell men det blir nog fint när det är klart.

Jag har i alla fall grejat till ett paket till Slättmissionen. Det blev lite gott och blandat och jag har angett att jag helst ser att det går till gamla/äldre frusna.

Så nu fick alla sockorna jag köpt, ett par köpta ullvantar med foder, en filt, 6 trosor och en halskrage från min vän C i Rångedala följa med. Det blev ett bra paket som jag känner mig nöjd med. Det är ju inte bara barn som fryser. Nu när jag själv har värk i ena handen och fingrarna där så tänker jag på alla gamla som inte har så de kan värma de onda ställena och jag undrar så hur jag kan hjälpa till med det. Jag är ju inte bra på att sticka vantar men långa handledsvärmare med hål för tummen och som går ner över knogarna och första fingerleden borde väl kunna hjälpa till eller vad tror ni?

En tur till RödaKorset blev det förra veckan. Jag lämnade in en stor kasse gott och blandat och fick med mig detta hem.

Vi har ju så bra här så RK säljer ju en kasse böcker för 20:- så det plockade jag på mig. Man får ju ta vad som finns och har man tur finns ju en och annan önskebok i hyllorna. Så var det inte den här gången men jag är helt nöjd med det som blev. Det blev en väldigt blandad kompott av böcker som jag inte ofta brukar välja men jag tror det blir bra i alla fall. Man måste ju ha lite extraböcker när vintern närmar sig och man kan ju inte vara säker på att man kan ta sig till RK om det blir mycket snö. Jag behöver ju ha cykeln med mig så jag har att forsla hem det jag köpt på så jag slipper gå och bära. Jag hittade också ett jättefint påslakan som jag ska skicka vidare till Hålanda där det ska få bli taxar till utsatta barn. Dom är väldigt populära och med lite tur kan jag kanske få ett par till mig också. Jag gillar ju att kunna visa upp resultatet av skickade tyger så de som jag pratar med och är intresserade kan få hålla i och se vad det kan bli.

Jag är så tacksam för att jag får vara med och göra skillnad. Det är vardagslycka

Nu är det ju Allhelgona och jag har tänt mitt ljus på köksbordet där det får sällskap av mig och ett gäng färdiga nallar i stickade klänningar som jag ska lägga i plastpåsar och stänga med en rosett. Dessa nallar ska sedan skänkas till något väldigt bra ställe som jag får återkomma till sedan. Det känns i alla fall som ett bra allhelgonapyssel i lugn och ro tillsammans vid köksbordet.

Jag hoppas ni alla har en fin helg……..med eller utan hjärtan och nallar

En glad kille och lite annat jox

Jag var på promenad hemåt från stan och då gick jag bakom en mamma med barnvagn. Det satt dock inte någon i vagnen utan nedanför den gick en liten kille och sköt på med händerna. Han hade galonbyxor och gummistövlar och traskade på med god fart. Rätt som det är stannar mamman och jag ser hur den lilla killen småspringer, så gott det nu går, fram till en stor vattensamling. Den lilla killen stampar så vattnet skvätter, går sakta och drar stövlarna i vattnet och så stampar han glatt igen. Han höll på en liten stund och sedan var han nöjd. Vi hade samma väg så jag gick efter dem och lite längre fram säger mamman till sin son: här framme finns det mer vatten om du vill gå i det. Det ville den lille gossen. Jag gick fram och pratade med mamman och sa att jag tyckte det var så härligt och fint att han faktiskt fick stampa i vattnet och att hon hade tålamod att vänta. Jag frågade om jag fick ta ett kort på gossens vattenlek och det fick jag gärna göra sa hon. Så här får ni se en skymt av en glad kille som har mycket att stå i. Det här var vardagslycka för mig att få se och för den lille killen att obekymrat få stampa vatten så mycket han ville. Jag visade mamman bilden för att hon skulle se att jag inte tagit någon ansiktsbild.

När man varje dag ser mammor och pappor som går med sina barn i vagnen men som inte ser barnen som pekar på ditten och datten och vill veta vad det är eller stanna och titta utan de har fullt upp med att skjuta vagnen med ena handen och kolla telefonen med den andra, ja då blir man själaglad när man träffar på en sådan här mamma. Det är ju den bästa tiden med barnen när man kan lära dem massor av saker och visa på nya upplevelser. Det är ju så de växer och får koll på världen de lever i. Det viktigaste man kan ge sitt barn är ju tid, kärlek och omsorg. Att låta dem få ta plats och vara viktiga. Så jag vill skicka en stor varm covidfri cyberkram till den här mamman och alla andra föräldrar som ger av sin tid.

Förr veckan var jag en kort sväng till Torshälla och då jag steg av bussen för att promenera sista biten så gick jag över ån. Då tog jag den här bilden som jag tyckte blev så fin. Så rofyllt och vackert det är.

Jag önskade just då att jag hade en kanot att glida fram i och bara höra ljudet av att jag doppar paddeln i vattnet och fåglarna i träden omkring. Så skulle det nog inte bli om jag inte tog ur bägge hörapparaterna för då jädrar blir det tyst och bra. Där jag står går det nämligen en hårt trafikerad väg precis bakom mig så tystnaden som man ser i bilden finns liksom inte men skönheten är densamma. Men om jag paddlar på bra så blir det nog tystare vartefter kanske. Jag borde faktiskt ta reda på hur ån går genom Torshälla för det blev plötsligt lite intressant att veta.

Vad gäller paddlande så lever jag fortfarande på att jag för nästan femtio år sedan paddlade från Smedjebacken och ner till Strömsholm. Vi bar kanoten på vissa ställen och slussade en gång. Som tur var så var det inga jättestora båtar i slussen samtidigt men det kändes läskigt att ”hänga i en tåt” och se hur vattnet sjönk och den mörka våta väggen torna upp sig alldeles intill. Spännande dock. Fast jag undrar hur många år man kan rida på den paddlingsbedriften. Förmodligen tills någon i ens närhet gjort en ännu längre paddeltur med massor av slussar så just nu känner jag mig säker och fortsätter att skrävla om gamla bedrifter. Skulle det ske någon ändring så återkommer jag i ärendet.

När vi ändå är ute i naturen och rör oss så brukar jag fundera över varför kommunen börjat plantera lessna hänggranar överallt. Nu finns de nere i stan också. Ja inte så de stör precis men jag tänker att det kanske funnits lite annat att välja på också men förmodligen finns det en tanke bakom det hela så vi får se. Tycker dock de ser lite lessna ut.

Ett litet paket har jag i alla fall fått till och skickat iväg till I i Hålanda. Det är till hennes husmorspåsar och jag köpte lite fler gummisnoddar och hittade ännu fler säkerhetsnålar i en låda. Tyget har jag köpt tidigare och det följde med mer tyg ändå i det här paketet. Plockade också ihop de sista trådrullarna jag hade kvar efter första rensningen i mammas syskrin men sparade undan en vit och en svart trådrulle. Det är allt jag behöver för jag syr ju för hunnan inte så varför ska jag låta rullar bara ligga när andra behöver dem bättre. Nu åker de iväg och gör nytta istället tillsammans med plåstren och resten av grejerna.

I fredags var jag ute och gjorden en hel hög med ärenden men jag stannade till inför dessa vackra träd. Så synd att inte solen lyste på dem för då har de varit ännu vackrare. Men ni får den här bilden av mig så ni inte glömmer att hösten är väldigt vacker ännu så länge och att vi ska hålla oss så friska och starka som vi bara kan så vi kan gå ut och njuta av höstfärgerna för nu är de snart borta. Men då kommer andra saker som gör tillvaron fin och skojsig. Jag lovar. För alla er som inte har möjlighet att komma ut och spankulera (förmodligen västmanländska för ut och gå) så lovar jag att lägga ut bilder lite då och då på saker i naturen som fångar mitt intresse och som jag hoppas kan ge glädje.

Nu lyser solen så vackert ute och jag ska faktiskt ta på mig och gå en promenad. Jag behöver det för att träna benen och så är det skönt att få lite ny luft i lungorna. Ibland är jag lat och går bara ut med soporna eller ställer mig ute på verandan och drar djupa andetag men idag ska jag passa på att gå ut i solen och sno åt mig lite extra D-vitamin.

Jag hoppas ni alla har en härlig söndag…………..med eller utan skuttande småkillar i gummistövlar

Längs med ån och så lite värme

Förr, på den tiden jag jobbade och stod i så traskade jag ner till stan och tog bussen ut till jobbet och sedan traskade jag hem ifrån stan när jag kom åter efter avslutat värv. Alltså var jag nere i stan varenda dag. Numera går jag nog ner till stan ett par gånger i månaden för att uträtta ärenden och träffa någon kompis för att äta långlunch. Detta innebär att jag missar mycket skojsigt som händer. Å andra sidan klarar jag mig ju undan saker som jag anser vara dumheter och mest retar mig på.

Hur som helst, rätt som det var en dag i somras när jag var ute och travade så hade det dykt upp stora mysko plastsaker i ån. Ja, först var det någon slags mysko ställningar som byggdes upp med långt mellanrum. Någon slags wire gick emellan dessa ställningar och så var det då dom där två sakerna varav den ena såg ut som en gigantisk legobit som någon försökt trampa sönder. Den var alltså inte helt fyrkantiga utan tja, mysko och den andra såg ut som en kil.

Jag hade inte en susning om vad det var men så kom jag på att det stått något i tidningen om att det skulle bli något som hette wakeboardbana. Fortfarande inte en susning. Dagarna och veckorna gick och jag cyklade eller promenerade förbi på håll men det var alltid stendött vid den där banan så när som på de som köpt glass eller dricka i den lilla kiosken som öppnats precis bredvid. Jag sa till dottern att det verkade inte vara något större pådrag på den där mojängen men hon sa att det var jättemånga som åkte där och folk stod och tittade och hade jättekul. Jag var väl helt enkelt ute på fel tider. För tidigt på förmiddagen förmodligen.

En dag när jag varit i stan så fick jag se att det var något på gång nere bland plastbitarna och det var minsann en modig kille som åkte fram och tillbaka men ska sanningen fram så låg han mest i vattnet. Jag fick nog inte någon riktig uppfattning om hur det där skulle fungera genom att titta på den killen men jag tyckte han var modig som vågade och man måste ju träna för att bli bra, bättre eller t o m bäst. Så heja dig killen som inte gav upp!

Det var då det. Nu för ett par veckor sedan fick jag i alla fall se lite aktivitet på bryggan som tillhör banan. Här var det några trogna strandkants- och åboende som visade vad de tyckte att bryggan skulle användas till och inte bara stå tom.

Eftersom det kan finnas någon mer som är lika okunnig som jag i hur en wakeboardbana ser ut så lägger jag ut en bild på den här ovan. Jag har ju haft möjlighet att gå till youtube och leta upp en visningsfilm om hur det går till och varför men det har jag inte gjort. Dom får åka och ha kul dom som kan och de som inte kan får nog en och annan kallsup av åvattnet. Till änderna som tog över bryggan vill jag bara meddela att ni borde inte kakka där ni ska sova. Hujedamej!

Nu såg jag att dom tagit bort ”legobitarna” och dessa har väl hamnat på vinterförvaring för att inte frysa sönder. Jag tror att jag behöver ha både en och två säsongen till på mig för att uppskatta stora vita bitar, fullproppade med reklam mitt i ån. Mitt framför kyrkan. Men jag är väl trögstartad bara. En vacker dag kanske jag kanske vill prova att flyga fram och tillbaka och upp och ner och plums i plurret. Det blir då när det är två torsdagar i en vecka. Då lovar jag att ta på mig våtdräkten och testa. Jag är ju väldigt förtjust i att bada, simma och dyka så själva vattnet avskräcker mig inte och dessvärre brukar jag ju säga att man ska prova allt åtminstone en gång. En vacker dag får jag säkert äta upp dom orden. Fast inte idag.

Det var ena sidan av bron. På den andra sidan men uppe på bron så hade ungdomar fått fota Eskilstuna från deras perspektiv och det var kul att gå längs hela bron och se bilderna och läsa texterna. Det var många spännande bilder alltifrån prång i kyrkan till husfasader, konstverk och t o m en buss blev avbildad och omnämndes som Eskilstunas senaste buss. Den som alltid kommer för sent alltså. Kul i alla fall att få vara med och se hur unga ser på sin stad.

Om man nu traskat ner mot stan och kommit över bron på den högra sidan och går ner i den lilla parken som är där så var det så vackert när jag vände mig mot vattnet och kyrkan.

De män och kvinnor som ordnar med alla blomsteruppsättningar i krukor, urnor, fat och som här tunnor är värda guld. Helt suveräna. Tusen tack fina ni som årstid efter årstid, år efter år gör omgivningen så vacker för oss alla.

Till vänster om kyrkan i den andra delen av parken så finns det här lilla samhället.

Det här är det ena stället som är uppbyggt nästan som ett Villavillerkulla. Snett och krokigt och jätteskojsigt för barn. Det finns ytterligare ett lite bakom till höger men där var det barn och folk så då ville jag inte fota så den här bilden får räcka. Jag är glad att det inte fanns sådana här hus när dottern var liten och man skulle vara med och klänga i det mesta. Jag hade ärligt talat aldrig vågat klättra upp där och definitivt aldrig vågat åla, knäa, krypa över den där ”bron” mellan husen. Men som tur är så är barnen modigare än vad jag är och man hör hur de tjoar och tjuter av skratt när det är full fart där.

Jag avslutar med lite värme i form av halsvärmare som jag stickat och som ska skickas till Elises flickor på Malmskillnadsgatan.

Det har hunnit bli ytterligare en färdig halsvärmare och ett par pannband som ska följa med i paketet sedan. Jag ska ta mer tid på mig och sticka lite mer för det är ju inte dags att skicka ännu.

Jag upptäckte att nu har jag så lite på mina minneslappar som tidigare var så många att nu kan jag föra över allt på en lapp. Det tyder på att jag varit dålig på att fota eller att jag tar med för mycket i varje inlägg. Ja ja, det får vara som det vill med det. Vi får väl se hur det blir framledes.

Det är ju F1-helg men den är så knasig i o m att racet går i Austin, Texas. Man får titta på det mesta i efterhand men själva racet ska jag se direkt för det börjar kl 21 i morgon kväll. Då blir det en nalleklänning påbörjad i alla fall. Apropå nallekläder så köpte jag 20 nallar till idag för nu gick det för första gången på många månader att beställa nallar igen. Så nu tog jag tjugo till för att vara på den säkra sidan. Jag vill inte bli utan nallar för det går ju åt en hel del till jul och då behöver lagret av färdigklädda nallar fyllas på.

Ja mina vänner, det här är allt jag har att bjuda på idag. Jag hoppas ni har goda dagar och att ni kan se det vackra i hösten trots att det mörknar och den kyliga fukten tränger sig in. Då får vi höja blicken och titta på träden som bjuder på ett så fantastiskt färgspel och bladen fortsätter att vara vackra och färgrika där de ligger som en matta också. Inomhus kan vi tända ljus, koka te och läsa en bra bok eller se på tv. Bara vara. Vi fortsätter ju vara rädda om oss och varandra för vi har mycket som vi ska hinna göra. Vi glömmer inte heller att vara snälla emot oss själva.

Jag hoppas ni har en finfin lördagskväll…………med eller utan änder på filtmattan

Tillsammanspaket och en överraskning

Jag gillar ju när man kan göra saker tillsammans. Det är kul och givande och alla som hänger med på det upptäcker att minsta lilla nål, tandborste, trådrulle eller säkerhetsnål är viktig och värdefull. Det finns ingen gåva som är för liten när det kommer till att hjälpa. Det som är en struntsak för oss kan vara något som betyder en stor skillnad för någon annan. Alltså fortsätter vi att få, att ge och att skicka. Busenkelt men så värdefullt.

Här är lite som har dykt upp hos mig. En del har gått iväg som ni får se och annat stannar kvar i min korg tills det passar in i något annat paket till annan destination. Men går åt, det gör det.

Här är ett par olika gåvor från min vän G som hittar bra-att-ha-saker lite här och där:

Ni kanske kommer ihåg att jag stod ute på altanen och gjorde remsor till lindor när det var lagom varmt och fint. Dessa lindor rullades ju ihop till rullar. En rulle blir det av ett lakan. Bilder finns tidigare i bloggen. Jag lämnade sedan rullarna till min kompis G som när hon haft tid och lust rullat dessa till fina lindor ihopfästa med återförslutningsbar tejp. Det blev över två kilo. Så en stor del av dessa lindor och en del smått och gott från tidigare blev ett eget paket som jag skickade i G:s namn. Det gick till Slättmissionen i Skara så en del hamnar i Afrika och annat i Rumänien. Här ser ni den lilla sändningen som består av 1,7 kg lindor i botten, alla kammar jag fått, två par strumpor och ett syset samt en liten handduk.

Ett riktigt bra tillsammanspaket.

Ytterligare ett tillsammanspaket blev ihopplockat, packat och ivägskickat till symaskinsvirtuosen i Hålanda. Ni vet kvinnan I, hon som syr husmorspåsar och som lägger i smått och gott som hon får tillskickat sig och som har själv. Dessa påsar går sedan till bl a kvinnor i flyktingläger. Hon syr ju även gosedjur till barnen i form av taxar, kattor och nallar. Helt fantastiska små godingar. Jag brukar skicka lite tyg då och då och när jag är i affärer typ DollarStore så köper jag alltid lite extra, tandborstar kostar t ex 20:- för tio stycken och 75 plåster kostar en tia. Förra veckan hittade jag även gummisnoddar där till kanonbra pris för dessa brukar vara jättedyra för några ynka magra snoddar.

Så här blev det tillsammanspaketet:

Två stora buntar tyg, ett rött och ett blått, massor av småspolar med sytråd, 5 förpackningar synålar och en kam blev min vän Gs del i paketet. Tack snälla G.

Broderigarn, trådrullar, nålbrev, säkerhetsnål och ett måttband kom som gåva från familjen L S här nära mig. Tack familjen.

Tyget till höger på bilden, 350 plåster sorterade i olika storlekar, 100 knappar, en stor påse gummisnoddar, 10 kammar och hårspännen kom från mina gömmor. Jag köper när jag hittar billigt och spar undan.

Det här var också ett bra tillsammanspaket. Tillsammans. Det är ju ett så bra ord och det är även ett kraftfullt ord för vi är mycket mer kraftfulla tillsammans och kan uträtta små underverk för dem som faktiskt inte har någonting mer än det de går och står i. Vi har det så bra och jag blir så glad när vi kan gå samman och ge med öppna varma händer.

Jag vet att flera av mina bloggläsare drar åt samma håll som jag. Det stickas och virkas, sys och skickas och donas. Det gör mig så varm i hjärtat att veta att vi har kvar vår omtanke om människor och att vi bidrar till att värma frusna. Både stora och små.

När jag först läste om Panzisjukhuset i Kongo Kinshasa och dr Denis Mukwege för många år sedan och fick beskrivet hur mammor fick gå ifrån sjukhuset med sina nyfödda barn insvepta i tidningspapper för att de inte skulle frysa ihjäl på nätterna då gick mitt hjärta nästan sönder och jag kastade mig med liv och lust in i insamlingen av mössor och yemenvästar som skulle ges som gåvor till mammorna om de kom och födde säkert på sjukhuset. En liten mössa kan rädda livet på en bebis. Jag har aldrig räknat hur många små mössor jag stickat sedan dess men det är en väldig massa. Likadant med yemenvästar. Det har blivit många sådana också under åren och jag stickar en lite då och då nu också.

När jag ser bilder på fattiga människor på Rumäniens landsbygd där barnen går barfota i snön och knappt har kläder på kroppen då vill man bara ändra hela världsordningen och få vara den som bestämmer över allt och alla. Bara för en enda dag. Det skulle räcka. Det får jag dock inte så därför fortsätter jag mina envisa kamp. En droppe i havet är det. Javisst. Men i alla fall en droppe. Om alla fixade en droppe så skulle vi snart ha ett helt hav.

Jag ska avsluta det här inlägget med att prata om att nallarna som vi köper på nätet och som heter Fabler björn har varit slut för nätförsäljning i evigheter. Jag brukar ju köpa tio i taget och sticka klänningar åt dem. Jag fick tidigare en liten hög nallebyxor tillsända mig från Hålanda så då kunde jag sticka yemenvästar åt dessa nallar. Men som sagt nu har det varit tvärslut på nallar men jag har fortsatt att sticka just dessa småkläder när jag tittar på F1, träningar, kval och race. Så jag har lite extra liggande. Men jag vill ju för hunnan ha nallar också.

Min dotter kom hem till mig i torsdags och vi åt varsin räkmacka och drack kaffe och kan ni gissa vad hon hade med sig………….TJOHOOOOOOOOOOO!

20 stycken Fabler björn! Ni kan ju ana hur glad jag blev. Det var barnbarnet som tillsammans med en arbetskamrat varit iväg på stormöte med jobbet och det hölls i min hemstad Västerås. På hemvägen gick de in på det stora Fabler björnvaruhuset och där plockade världens bästa barnbarn åt sig tjugo nallar efter anvisningar från sin mor. Så nu har den gossen Eskilstunas gladaste mormor.

Ja inte nog med den glädjen. Här står glädjen högt i tak må ni tro. Det ringde på min dörr och min kompis A lämnade över en påse med orden: – de här är till dig för det är kanelbullens dag idag. Två finfina kanelbullar låg det i den påsen. Fast inte så länge. Dom var jättegoda. Tack världens bussigaste A.

Ja nog är det en vardagslycka att ha möjlighet att ge även om det är smått. Det viktigaste är att man ger av hjärtat.

En stor vardagslycka är ju också att få. Få bullar eller få hjälp med att fånga upp 20 nallar. Ingen lycka förtar den andra och jag är så tacksam för att jag har möjlighet att ge och glädjen i att ta emot.

Vardagslycka för den här lilla tuffingen måste väl vara att den överlevt både sista gräsklippningen, kalla nätter och fötter som gärna trampar ner. Ni får den av mig för att ni ger mig vardagslycka när ni hälsar på här hos mig.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin och solig söndag……..med eller utan nallar

Samlat i ladorna

Nu när det stundar bistrare tider så får man försöka se till så att man har bunkrat upp och har lager på väldigt många saker. En del saker köper jag ju på mig i vilket fall inför höst och vinter. Förr när kroppen tillät så älskade jag att gå i skogen och plocka bär och svamp och se till så det fanns ett lager i burkar och i frysen. Numera köper jag av en äldre thailändsk kvinna som brukar stå på torget och sälja. Hon och hennes man har en liten kolonilott också där de odlar tomater, squash och gröna bönor. När hon börjar komma med sitt lilla bord och stå i Smörparken så är jag där som ett skott och handlar. Jag handlade bl a 1,3 kilo gröna bönor som jag ”snoppade” och skar i bitar medan jag tittade på tv. Multitasking eller på ren svenska ….göra flera saker samtidigt…ni vet, det där som vi damer är särskilt bra på. Lite okonventionellt kanske att sitta skräddare på dagbädden och fixa och dona med det men det går finfint, jag lovar. Sedan i med lite lagom i en enliterspåse och så har jag att ta fram småportioner som är klara att tippa i grytor eller annat. Det blev en väldig massa småförpackningar av en halv bärkasse bönor.

När jag var ute och hojade och tog en tur till ICA Ekängen, en butik som jag sällan handlar på men det är fin cykelväg dit så så fick det bli. När jag skulle hem cyklar jag genom ett villaområde och utanför en hög häck stod en vit pall med en påse kantareller på och en skylt som sa att varsågod och ta och swisha 40:- till xxxxxxxxxx. Nu har ju jag en telefon som är modellen straxt efter Moses stentavlor så inte har jag någon swish på den inte. Nästan inget annat heller. Jo jag kan ringa och skicka sms och det räcker för mig. Oftast. Nu körde det ju ihop sig men jag tog hojen och for runt och kom in på gatan som ledde fram till huset. Parkerade och viftade åt en karl som satt och pratade i telefonen mot husväggen en bit bort. Han ropade på sin fru som kom ut och bort till mig. Jag sa att jag ville gärna köpa svampen men jag har inte swish. Kan jag betala kontant? Ja det gick fint. Hon flaxade iväg och hämtade svamppåsen på andra sidan huset och häcken så ingen annan skulle hinna före mig. Så fick jag mina fina kantareller. Hon sa att hon gick med hunden i skogen och hittade så mycket så hon hade fullt nu i sina förråd. Det var ju toppen för mig.

En liten bit bort från det området ligger ett koloniområde där folk har små gulliga hus och odlingar. Det området är stängt för allmänheten under hela året förutom en dag då det är öppet hus. Då får man gå runt som man vill och titta och man har möjlighet att handla lite grönsaker också. Det gjorde jag givetvis och detta är vad jag fick med mig hem. Tomaterna hamnar ju direkt på köksbordet och äts som godis. Jag tar en näve när jag går förbi. Jättegott. Rödbetorna kokade jag men de hamnade då inte heller i ladorna för att ätas senare utan de slank ner på ett par dagar. Så himla gott. Bönorna förvälldes och hamnade i frysen och de små squashen hamnade i en gryta.

Så gick tiden och det var dags att köpa både blåbär och lingon av min vän i Smörparken. Hennes bär är så noga rensade så det är bara att skölja och lägga i syltgrytan. Blåbären fryser jag in direkt för de är så bra att ha en liter och kunna skaka ut en handfull då och då och lägga i naturell yoghurt. Nyttigt och gott istället för att köpa den smaksatta yoghurten som innehåller vanvettiga mängder socker. Jag köpte ett kilo lingon som blev två stora burkar sylt. Det brukar räcka fram tills det är dags att köpa nya lingon året efter. Finemang! Tänk så mycket vi har i vår natur som är gratis. Här skulle det sitta ett jättefint kort som jag tog på marknadsbordet som var fullt med lingon och blåbär och annat. Men, nu är vi där igen i att ni får tänka er hur det ser ut för jag har lyckats slarva bort kortet. Finns inte i datorn eller i kameran. Puts väck! Istället får ni se en bild på syltburkarna, en äppelkaka och en grönsaksgryta samt två glas te som ska in i kylen. En mycket märklig och ganska ointressant bild men va fasen man kan ju inte få till det jämt.

Från min vän L som tillsammans med sin man och två hundar bor på en ö från vår till höst fick jag både björnbär och krikon. Hon hade även gjort saft och små burkar med sylt eller gele.

Igår när jag promenerade ner till stan för att träffa en vän och luncha tillsammans med henne så såg jag två gula höstpåminnelser. Det första var att den stora hängbjörken på sidan om trottoaren där jag går har börjat hösta till sig på ett lustigt sätt. Björken är gigantisk men det var bara en hänggren som gulnat. Så det smyger på oss nu.

Sist ut idag blir den här kaxiga lilla solrosen som banne mig stretar emot och inte ger upp. Den lyser som solen och är så vacker och ger goda energier och ett framkallade ett leende hos mig. Liten, stark och vacker.

Nog är det väl vardagslycka mina vänner att vi har så fint här i Sverige att vi om våra kroppar tillåter det kan gå ut i skog och mark och samla inför vintern. Vardagslycka för mig som inte längre går i skogen är att kunna gå ner till torget och handla obesprutade frukter, grönsaker och bär.

Vardagslycka är också att kunna promenera och se naturens växlingar så tydligt. Det är vackert men ibland lite sorgset innan naturen exploderar i underbara höstfärger som bara gör en så glad. När sedan den riktigt mörka hösten sätter in så får vi tända ljus och mysa inne. Det är härligt det också och det är en lite mer avslappnad årstid då man inte behöver klippa gräs, måla verandor eller olja altaner. Då kan man sitta i fåtöljen, sticka nallekläder och vippa med tårna och bara vara nöjd med att livet är lugnt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin tisdag…….med eller utan höstfunderingar och syltburkar

Gott, fått och klart

Hej hopp nu är jag här igen. Idag blir det blandad kompott från mina lappar. Igen. Jag börjar med min kompis G som varje gång vi träffas har med sig något eller några saker som jag kan lägga i de paket jag skickar till höger och vänster. Det är jättebra saker men så innan det är läge att skicka så kan det ibland bli mycket i korgen. En dag upptäckte jag att det mesta som låg i välgörenhetskorgen var grejer från min kompis och då beslutade jag mig för att göra ett paket av bara hennes saker och skicka till Slättmissionen i hennes namn.

Sockor, strumpor, bindor, små handdukar, tandborstar, plåster, våtservetter, nål och trådrullar. Jättebra grejer som det ständigt är efterfrågan på. Jag tror Ingrid på Slättis skickade det här vidare med någon sändning som dom åkt med till Rumäniens fattiga på landsbygden. De delar ju själva ut så man vet att det kommer dit där det behövs. Min vän blev så glad för det lilla brevet med raderna från Ingrid som dunsade ner i hennes brevlåda efter ett par veckor. Det blir ju som ett kvitto på att sakerna kommit fram och dessutom visste hon ju inte att jag skickade i hennes namn men jag ville att hon skulle få brevet från Ingrid. Hennes brev med några få rader gör en lycklig och varm i hjärtat.

Det ramlade in ett gottispaket från Japan för en tid sedan. En tjock kisse följde med också. Det är gott med lite annorlunda smaksaker. De två påsarna nederst i bild är som en platt mjuk bulle fylld med bönpasta. Rackarns gott. Tack snälla C.

10 färdiga nallar har fått flytta från soffan och till en tillfällig förvaring tills jag vet vart de ska skickas eller lämnas. Så dessa påklädda trygghetsgivare får invänta de tio som jag påbörjat och som sitter i soffan och väntar på sin tur att få kläder på kroppen. Jag funderar på om jag ska lämna lite nallar till polisen också. Det kan nog vara fint att ha något att ge när det händer otäcka saker i ett litet barns omgivning. Nu är det ju slut på nallar igen och jag blir lite sur på mig själv eftersom jag av någon anledning köper tio i taget bara. När de kommer i lager igen ska jag beställa trettio på en gång och slippa hålla på och larva mig med tio i taget och vips bli sittande utan. Det blir en dyrare engångskostnad men det får jag ta. Tjolahopptjolahej!

Om ni kommer ihåg alla pyttesmå restgarnsnystan som blev kvar från bomullsfilten jag virkade av garn från L B i Västerås. Nu är alla ”börjor” klara och det blev 10 riktigt fina tvättlappar eller torktrasor vilket man vill. De är virkade i c2c-tekniken. En del vill att tvättlappar ska vara glest stickade eller virkade och andra tycker bättre om lite stadigare lappar. Beroende på vart dessa ska så tror jag de håller bättre om de ät lite stadigare och tätare. Jag har tidigare gjort väldigt glesa när jag stickat och skickat men den här gången blev det annorlunda. Nu är varenda tråd använd så tack snälla L B för garnet. Att sticka eller virka tvättlappar och skicka iväg är ett utmärkt sätt att använda alla små restgarnsnystan. Genom att göra börjor av restgarnerna från L B och fylla på med restgarner från min egen låda minskade det i restlådan. Lite i alla fall. Men det är ju faktiskt en toppengrej att göra när man vill sticka/virka något men man vet inte vad. Då lägger man upp och sätter full fart med att tillverka en tvättlapp medan man fiffilurar på vad man verkligen vill göra. Samtidigt minskar man restgarnsförrådet. Så listiga vi är.

Ett litet paket har det blivit ivägskickat till symaskinsvirtuosen i Hålanda. Allt kommer att fördelas och hamna i de fina husmorspåsarna som hon syr och fyller och sedan skickar till behövande. Det har gått påsar till flyktingläger i Grekland, flyktingförläggningar och till Rumäniens fattiga. Det är fint att vi här kan ge en kvinna en fin påse med små saker som är så självklara för oss att ha och en stor skatt för henne att få. Så här nedan ser ni lite fynd som jag gjort. Plastpåsarna innehåller olika storlekar på plåster som tagits ur sina kartonger och packats om för att spara utrymme och vikt. Jag spar det jag köper eller får i min stora korg tills det blir dags att skicka. Det är också bra att ha att använda som utfyllnad i t ex klädpaket. Då kan man lägga ner plåster, kammar, tvål och bindor så man utnyttjar hela frakten. Men allt detta gick i ett och samma paket till Hålanda f v b världen utanför.

Härom kvällen ringde det på min dörr och en kvinna som bor i mitt område kom med en påse bra-att-ha-saker så nu blev det snabbt en början till en ny sändning till husmorspåsarna och kanske även till handarbetsgruppen som bildats i Polen som jag tror skulle bli glada för broderigarnet. Nålar och tråd som är så efterlängtat och även en säkerhetsnål och ett måttband. Tack snälla L S med familj.

Nog är det fint att vi tillsammans kan skapa små underverk och sprida glädje och möjligheter. Det är väl vardagslycka. Meningen med livet är nog i mångt och mycket att vi ska hjälpa varandra. På något sätt. På det sätt vi kan. Jag menar att det behöver inte vara stora, dyra och påkostade gåvor utan tänk er att en kvinna med barn får låta sina barn gå med trasiga kläder för hon har inte varken nål, tråd eller knappar där hon befinner sig just nu. Då är en enda nål, tråd och några knappar värt guld. Man får se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Tillsammans mina damer och herrar är vi bäst! Vi både kan och vill. Därför vill jag att ni alla fortsätter att vara rädda om er och lite försiktiga. Nu kommer hösten och vi får kura inne i dunklet men det gillar ju jag. Tända ljus och få det magiska stearinljusskenet. Det tycker jag om. Det känns tryggt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin fredag……med eller utan tvättlappar o nallar

Ordning och reda på vädret

SMHI verkar ju ha det lite tjorvigt med att förutspå vädret trots alla fina dyra avancerade instrument. Det kanske är det som är felet för det var visst enklare att spå väder i fiskmagar och natur- och djurfenomen som den gamle samen Enok Sarri gjorde. Den gubben och den tyske väderspåmannen Wolfgang Röder fick ju var och en för sig spå det svenska semestervädret. Nu minns jag inte vem som vann den tävlingen men väder blev det ju hur som helst. Undrar om jag inte bloggat om dessa gubbar någon gång i bloggens begynnelse för det känns bekant. Vi svenskar pratar ju mycket om vädret om hur det varit och hur det ska bli så jag tänkte göra just det.

Här ser ni hur SMHI fick mig att gå ut och ta in mattor och flytta undan pelargoner och göra mig till så att jag skulle kunna sitta inne och lugnt titta ut när 39 mm regn ramlade ner hos mig. Nu hade jag inte behövt fnatta runt och styra upp sådana saker för när lördagen kom så hamnade det knappt 1 mm i regnmätaren. Det var mest bara några vilsna blöta trötta duggdroppar som trillat i. Det var ok för mig.

Lite värre blev det när den här prognosen kom en vecka senare och hotade med att skicka ungefär 106 mm hit. Plus att det skulle åska, blåsa och vara allmänt vedervärdigt. Nä fy farao! 106 mm. Det är jädrans mycket det. Särskilt för en som bor lågt och på gammal träskmark. Dessutom har jag en brunn utanför mig som lätt blir översvämmad när det blir skyfall. Då behöver man sjöstövlar alternativt simfötter. Cyklop och snorkel har jag i alla fall så det ska väl fixa sig i värsta fall. Men nu blev det fart på tanten för med hotet om så mycket regn nedramlande i form av skyfall fick mig att ta på mig och gå ut och med spettet lyfta upp brunnslocket och rensa brunnen från sten, löv och fimpar (som något riktigt kokko slänger i där). Nu kan jag inte göra mer tänker jag och känner mig förberedd. Givetvis tar jag in mattor och pelargonerna igen och flyttar undan en stor växt på altanen.

Jag cyklar till affären och bunkrar ordentligt för jag har inte för avsikt att sticka ut nosen under hela helgen om det ska vara på det här viset. Nä, fy fabian då vill jag bara stanna inne och hoppas att åskan inte slår ner. På mig. Jag gillar inte när det blixtrar och smäller om öronen. Jag är pensionist och vill ha det lugnt och behagligt. Åskfritt.

Ja hur blev det då undrar ni förstås. För det gör ni väl? Jo på fredagen kom det inte en droppe och på lördagen som skulle innehålla regn från morgon, kväll och natt så blev resultatet som på min handskriva lapp här

Det blåste så jag trodde hela trädgården och träden runt om skulle lägga sig platt ner. Det var helt galet. Det blixtrade och small hela tiden från två håll. Två blixtar gick nog ner nära mig för det blixtrade och small samtidigt och jag hörde hur det fräste. Då är jag inte så kaxig ska jag säga. Mindre än Tummelisa känns det som. Plus att jag är skiträdd. Jag har ju packat en liten väska med saker som jag vill ha med mig ut om det skulle skita sig och den står i hallen och är bara att hugga. Skyfallet och åskan höll på från 21.25 till 22.30 och efter det så regnade det på ett normalt och mindre skrämmande sätt. Som ni ser så blev det heller inga 106 mm utan det blev 69mm vilket räckte alldeles utmärkt. När skyfallet började så såg det ut så här utanför min dörr. Vatten på väg upp eftersom brunnen som ligger till höger mot garagen inte hinner med. Det gick nästan upp till boddörren. Men det rann undan ganska bra sedan så det var inget att oroa sig över. SMHI och dess meteorologer klarar sig i alla väder. Har det nog ganska bra med sitt. Andra har inte det.

Jädrars så hett en del får det om öronen när prognoserna inte stämmer. Här är några rader om hur det kan gå om man har en jädra otur. Detta har jag tagit från någon av kvällstidningarna.

”En olycklig väderprognos tros vara orsaken till att de två högsta cheferna vid Ungerns nationella vädertjänst har fått sparken.

I lördags var det planerat ett stort nationellt firande med ett enormt och påkostat fyrverkeri i huvudstaden Budapest. Omkring 40 000 fyrverkeripjäser skulle skjutas upp från 240 platser längs floden Donau. Men enligt väderprognosen var det stora risker för att det skulle bli ett kraftigt åskoväder och fyrverkerierna ställdes in, skriver BBC.

Fast ovädret ändrade riktning och drog i stället fram över de östra delarna av landet. Vädertjänsten bad om ursäkt i söndags och förklarade att osäkerhet är en del av väderprognoser.Men ursäkten hjälpte inte. På måndagen fick cheferna sparken av den ansvarige ministern László Palkovics.”

Ja så går det till, inte i vilda western men väl i Ungern. Tror SMHI-folket kan vara trygga i att detta aldrig kommer att hända dem här i mellanmjölkens land.

Så där ja det var vädret och likt nyhetsankaret i tv så säger jag att nu lämnar vi över till något som gör en glad.

När jag var på cykeltur en dag så fick jag ögonen på den här skönheten

Tänk så vackra bilar var förr. Både till färger och former. Numera ser alla likadana ut. Då blir man glad så hjärtat fladdrar som en liten fågel i bröstet när man får syn på en sådan här gammal goding och jag måste bara stiga av cykeln och gå fram till den och gå runt den och bara njuta av gamla minnen. Jag åkte mycket Fairlane när jag var ung. Den hade röd skinnklädsel och en grammofon som man kunde spela ep-skivor i. Man skulle dock inte lägga skivorna i uppe vid framrutan för när solen låg på så blev dom alldeles vågiga. Då stod man inte högt i kurs hos bilägaren. Jag minns att jag förstörde Roy Orbisons Only the lonely. Som sagt, somliga saker gör man bara en gång. Helst inte ens det. Jag plockade faktiskt upp Only the lonely på YouTube och lyssnar på den medan jag skriver. Jag älskade sången när jag var ung och gör det fortfarande nu när jag är gammal. Vissa sånger, låtar, melodier stannar kvar i hjärtat och de följer en genom livet. Det är härligt.

Av en mycket speciell vän fick jag ett så fint hjärta i rosenkvarts. Min vän och jag har förts samman av en anledning och vi delar ofta de svåra frågorna. En dag kom det här vackra hjärtat på posten.

Jag är glad för det vackra hjärtat och glad för att två maskrostanter funnit varandra och blivit vänner. Det är vardagslycka. Rosenkvarts är ju en skyddssten och jag köpte rosenkvarts åt min dotter när hon var liten. Numera är det barnbarnet som köper olika stenar. Om han har koll på vad de står för vet jag inte men jag tror han får nog de stenar han behöver till sig.

Sedan finns det ju olika stenar. Jag minns när dottern och jag varit på utlandssemester och samlat fina stenar på stranden. Där var det nära att man fick betala övervikt den gången. Men jag gillar stenar. Inte bara polerade eller trumlade som det kanske heter utan även vanliga naturstenar.

Nu är det dags för mig att parkera mig i fåtöljen och ta fram stickningen en stund. I morgon börjar F1-helgen med två träningar och då blir det till att lägga upp och sticka nallekläder. Det har blivit en vana att jag gör det sådana helger. Det är lagom arbete med det. Ett öga på tvn och ett på stickningen. Här är förresten två stycken som fått kläder på kroppen.

Så nallarna och jag vinkar adjö för idag och hoppas att vi ses snart igen.

Jag önskar att ni alla har en riktigt fin torsdagskväll…….med eller utan nostalgibilar

Lapp på lapp men ingen söm

det var ju ett kålhuvud det men här i det Karlssonska residenset är det lapp på lapp i ett riktigt kaos och utan någon som helst ordning och reda. Detta gäller alltså inte varken mig själv eller ett kålhuvud men väl mina fusklappar till bloggen.

Jag tar ju kort då och då när jag kommer ihåg det och när jag tar ut korten och lägger dem på datorn så skriver jag upp på en lapp bildnummer och vad det är och sedan är det då tänkt att jag ska blogga om just den grejen inom rimlig tid. Nu verkar det som om även det där rimlig tid har fått oändliga gränser för första lappen är urgammal och den sista är från idag och däremellan är det plockat och struket sådant som jag skrivit om och annat har blivit kvar. Många lappar bli’re.

Ofta vill jag ju ha en röd tråd i ett inlägg där de olika små avsnitten passar samman. Andra gånger blir det mindre kaosinlägg med både ditten och datten och allt där emellan. Frågan är vilket som är bäst och vilket som är roligast att läsa. Nåja, idag ska jag beta av ett par små saker som har roat mig eller retat mig.

Först ut blir ett litet studentpyssel jag ägnade mig åt då barnbarnet tog studenten. Han har ju utbildat sig till elektriker så jag rotade fram mannens attacheväska med kablar, sladdar, kontakter och annat jox och skred till verket.

Jag skruvade isär en kontakt och kapade till en bra längd sladd och skalade den i ena änden och fäste dessa koppartrådar i kontakten och skruvade åt. Satte ihop hela rasket igen och nedtill till höger ser ni en liten studentmössa som dottern virkat och som jag hade kvar bland marknadsgrejerna men som nu fick göra tjänst. Jag trädde in sladden baktill i mössan och hade Karlssons klister på kontaktens plana runda del och tryckte dit mössan. Sedan knöt jag ihop kabeln så det skulle gå att hänga runt halsen på gossen och här ser ni resultatet av det idoga arbetet.

Det var lite roligare att utforma en personlig hyllning till den blivande lysmasken som med hjälp av bra betyg och ett trevligt sätt i måndags började som lärling på en stor elfirma här i stan. Jag är så stolt över den killen. Han har drömmar och mål framåt i livet. Precis som det ska vara men man ska bara inte ha för bråttom. Men det var nog så när man var ung och ibland glömmer man det nu när man ”gamlas”. Numera tar man en dag i taget och känner vardagslycka över sakerna i det dagliga livet och i vardagen. Men heja heja L som är världens finaste och bästa kille. Sluta aldrig drömma och sluta aldrig se framåt men ta det lugnt för allt behöver inte komma på en gång utan sakta men säkert.

För evigheter sedan var jag på fotvandring och då passerade jag Munktellmuseet och där utanför träffade jag en gammal arbetskamrat som jobbar i receptionen. Jag hängde med in och tog en kopp kaffe och snackade lite. Chefen för museet är också en arbetskamrat som jag haft på Volvo och hon passade på att göra lite reklam för stället. Hon är en otroligt karismatisk och härlig person med en fantastisk utstrålning. Hon är norska och jag brukar skoja med henne och säga att hon är vår norska fräsetuss (skoj för katt) och då skrattar hon så gott. Jag gillar tjejer som vågar ta plats och visa med hela handen när det behövs. Hon är också skådis i amatörgänget här i stan. Jag brukar ju aldrig visa upp varken namn eller ansikten på människor här i min blogg så nu blir det premiär för det. Hon har varit så mycket i tidningar och ställer upp på intervjuer och spex så hon är ok med att synas även här. Här poserar hon i det största hjulet för en av Volvos maskiner och det ska tilläggas att hon inte på något sätt är kortväxt. Så mina damer och herrar låt mig presentera Jannike, chef för Munktellmuséet.

Har ni vägarna förbi så titta gärna in det finns något för alla. Det finns en hel del för mindre barn och så finns det simulatorer man kan köra plus att man får klättra runt och upp på maskiner av alla de slag. Barn brukar gilla det. Både stora och små barn. De stora barnen utgörs ofta av medelålders och äldre män med en kärlek till fantastiska maskiner. Heja alla stora och små barn som har så mycket glädje och leklust! F ö så drivs museet mycket på frivillig basis. Det är pensionister som är där och skruvar och putsar och joxar av hjärtans lust. Hoppas jag med detta inte kränkt någon. Då får ni säga till.

Nu har jag nästan kommit till sista posten på en av lapparna så jag fortsätter väl i galenskaperna och visar en blå JollyJacket som är klar och ligger i välgörenhetslådan och väntar på att få komma och värma någon liten kropp.

Jag gillar verkligen att virka JJ för det är bara att veva på och det går fort som sjutton. Här har jag dessutom varit väldigt ambitiös och satt dit både knapp och knytband. Ungefär som Gunnar Sträng som hade både hängslen och livrem. Man ska känna sig säker det är bäst. Eller det kanske är lite som jag brukar säga (något vanvördigt då) att man hänger med så länge Gud vill och hängslena håller. Hmmm…… ja nu är det nog dags att inte utveckla dessa tankegångar längre.

Sista posten på den här lappen handlar om…..tadaaaaaa……postnord och de fantastiska miniatyrfacken. Efter att vid ett flertal tillfällen kommit ut för att hämta post och det sett ut så här vi facket

så har jag skapat en rutin att jag går ut och tittar till facken mot kvällningen om det är dåligt väder för att det inte ska regna in om inte postiljonen pallat med att se till så att luckorna stängs ordentligt. Jag blir så trött på slarv och att det ska vara så svårt att göra det där lilla extra, stänga luckan efter sig. Så där jag då fick jag avbörda mig den lilla irritationen och skutta över till en annan lapp och avsluta dagens inlägg med något positivt.

Jag hade en kompis här på besök. Vi har varit arbetskamrater på Volvo men han flyttade till Finland med sin fru och sin familj. Någon gång per år kommer han och hälsar på mig och då har han med sig sina killar och det är så himla kul att se hur dom växer och utvecklas. Min kompis heter J men av mig blir han givetvis kallad Mumin och i hans värld heter jag Pippi. Han är en jätte. Stor. Stark som en björn. Det visade han när han bar ner en gammal tv som stått bredvid trappen på övervåningen i väntan på att komma ner. Ni har väl kanske läst om mina olika teorier om hur jag skulle kunna få ner den för egen maskin. Dessa teorier blev ju tack och lov skrinlagda för annars har det nog gått åt pisens möse (åt häcklefjäll snällt uttryckt). Nu frågade den här finske jätten om det var något han kunde hjälpa mig med när han ändå var här och då tog jag tillfället i akt och sa att jo om han kunde hjälpa mig att få ner tvn så skulle jag bli glad men den är tung som bly.

Den finske hjälten Mumin tog tvn under armen och bar ner den!

Några veckor efter att den stått så snyggt parkerad på mattan i hallen f v b tippen så kom dottern och hennes kille samt en kompis till dom som enligt dottern ”är så stark så han kan lyfta en ko”. De tre skulle hjälpa mig få iväg en garderob, en fåtölj och tvskrället och lite annat smått och gott till tippen. Båda killarna hjälptes åt att bära ut tvn och konstaterade att den var för jä**a tung och då tänkte jag på Mumin som tog den under armen och bar ner för trapporna lätt som en plätt. Jösses! Men jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått med att forsla iväg onödiga saker från hemmet. Själv hade jag aldrig klarat det. Tillsammans är ju ett bra ord som vi alla vet.

Ja nu är det slut på det här inlägget som definitivt inte har haft någon röd tråd utan bara fått beta av de sista raderna på en av de rosa lapparna. Jag inser att jag kommer aldrig att komma ifatt och i fas med bilder och skrift men det kanske inte är så viktigt egentligen. Huvudsaken att man har något som man vill dela med sig av och förmedla.

Nu drar det mot hösten och man märker redan att det är mörkare om kvällarna. Det har ju varit väldigt varmt här hos mig en längre tid. Över trettio grader är nästan mer än man mäktar med men nu blir det lite svalare och att det går ner under tjugo grader på nätterna gör ju att man sover bättre. Nu ligger ju värmen kvar i tegelväggen på min kortsida men strunt samma. Det blir svalare och det gillar jag.

Jag hoppas ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni alla fortfarande är försiktiga och rädda om er. För det är ju som jag skrivit förut att vi har ju så himla mycket som vi vill göra framledes.

Jag hoppas ni har en riktigt fin måndag ……med eller utan finska jättar och kaoslappar

Att golfa eller inte golfa

Min vän T ringde och frågade om jag ville hänga med till Västerås och bland annat besöka en golfbutik. Så klart jag ville. Vi hade som vanligt jättekul i bilen på vägen dit och när vi kom fram så var vi tidiga så butiken hade inte öppnat. Det var ju hett som själva voj voj och hela parkeringen var tom. Jag steg ur för att försöka gå i skugga och då såg jag något som var så himla kul. Min kompis backade in på en plats men sedan blev det till att ändra position två gånger och inte förrän då var min chaufför helt nöjd med placeringen i sin egen lilla ruta. Så jädra roligt. Om jag hade kört hade jag nog inte brytt mig om var i rutan jag hamnade eller om jag ens hamnade i en ruta eftersom det inte fanns en enda bil till i sikte. Tur att inte alla är som jag tänker jag så här efteråt för det hade ju kunnat vara så att en golfbutik drar gigantiskt många kunder direkt när de öppnar sina dörrar. Som tur är så är min kompis en vän av ordning och det gillar jag. Själv är jag ju lite sladdrigare i kanterna om man så säger. I alla fall ibland.

Jag har ju aldrig i hela mitt liv varit inne i en golfbutik och var nog ganska storögd när jag travade in där. Kors i hela friden inte visste jag att det fanns så ända in i baljan många olika golfskor. Det var ju hur många långa hyllor som helst där skor stod uppradade. Allting, både skor och kläder var för mig väldans dyrt men jag fick i alla fall se kjolar med byxor under. Eller trosor med kjol över. Eller vad heter det? Ni vet sådana där små vippiga saker som tennistjejer brukar ha. Dagens lärdom var att det var ett allt-i-ett-plagg. Man lär sig något nytt varje dag.

Min kompis gick runt och tittade och letade efter ett speciellt plagg. Jag lommade storögt runt för egen maskin och blev själaglad när jag fick se att dom hade gosedjur i den här mysko butiken. Glad i hågen gick jag dit och det var så gulliga djur. Se själva.

Jag blev jätteglad och tjoade till min kompis att nu hittade jag något som jag förstod mig på i alla fall. Gosedjur! T började gapskratta och kom fram och förklarade att det var minsann inte några gosedjur utan något som golfspelare trädde på sina klubbor. Jag trodde att hon skojade men det gjorde hon inte. Jösses! Om vuxna golfare klär på sina golfklubbor sådana här mysgosedjur så behöver jag inte skämmas för att jag har tjocka Gottfrid och lille vift (f d Zlatan) i min säng.

Tilläggas kan att hela golfvärlden med allt vad det innebär ska vara glada och överlyckliga över att jag hållit mig borta från den sporten (också) i alla år med tanke på att jag har bollsinne som en badanka. Jag är ju t o m sämst i minigolf de gånger jag i stort sett blivit tvingad att delta. Det är inte riktigt min grej.

Joooo, en gång var jag jättebäst på minigolf här nere i stadsparken. Det var för många år sedan när jag var där och skulle lira med en som var en ”speciell” vän. Bibbi Noll Koll AB hade inte ens en susning om var man skulle börja så jag skulle visa killen hur det skulle gå till och för första gången i världshistorien så prickade jag det lilla lilla pyttehålet och bollen försvann. Vi gick för att se vart den hamnat men den var borta. Då kom det fram en liten farbror och sa att det där var nog inte så bra för jag hade börjat på sista banan och då var spelet slut när bollen gick i mål. Jahaja, det var bara att traska in till killarna på fiket och be att få tillbaka bollen för jag hade börjat i fel ände. Dom såg så glada ut så jag tänkte att då har jag i alla fall glatt några idag och det är ok. Jag fick min boll och gick ut igen. Vi lirade lite på vårt eget sätt och när vi nästan var klara klappade min golfkompis till bollen så ända in i nordens ordentligt så den for ut i ån. Då var det slut och det var lika bra. Vi petade in min boll i det lilla hålet på sista banan och lämnade in klubborna och meddelade att tyvärr fattas det en boll för den ligger i …..mummel mummel. Jag ville ju inte riktigt erkänna att bollskrället hamnat i ån för vi hade befunnit oss utanför banorna men den hemlisen blev inte långvarig för min golfkompis flinade upp sig och meddelade att: fifan bollen i sjön.

Nåja en som var väldans glad över dagen upplevelser var min golfkompis som utbrast: Fifan morsan, bollen i sjön…….och så gapskrattade han. Kompisar och föräldrar fick sedan del av den upplevelsen många gånger under den helgen. När vi sedan såg den Ofrivillige golfaren och en häst åt upp en golfboll då var det färdigt igen. Han tog i så det ekade i biosalongen – fifan morsan, hästen åt bollen och så skrattade han så han höll på att smälla av. Den händelsen och den när han slog ett rallarslag och fick ut sin egen golfboll i ån stod högt i kurs som nöje för den här härliga, rolig killen. Så nog kan golf i olika former vara roande.

Nu är det sluttampen på juli och vi närmar oss sista sommarmånaden med stormsteg. Så fort tiden går. Saker som jag borde ha gjort i våras har inte blivit gjorda men jag tror att det kommer att ordna sig ändå. Man gör så gott man kan och ibland når man inte riktigt ända fram men vetskapen om att man ändå har försökt räcker. Man måste vara lite snäll emot sig själv för man mattas ju vartefter åren går.

Jag förstod mig inte riktigt på det här med golfgosedjuren men idag har jag i alla fall beställt tio stycken fabler björn från IKEA. Det är gosedjur som jag förstår mig på så nu blir det kul att klä på några av dem de redan färdiga klänningar jag har liggande här hemma. Jag har inte riktigt bestämt vart de första tio som sitter i soffan här ska hamna men det löser sig. De kommer vart de än hamnar att få goda hem och många kramar. Det är det viktigaste. Innan jag avslutar det här inlägget så vill jag bjuda på en hel häck av vilt växande luktärter.

Jag hoppas att ni alla har en härlig fredag……med eller utan golfbollar på fel ställen.

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag