Jag var ute på en runda med hojen för lite sedan och då passade jag på att lämna in några påsar till Röda Korset. Då hade de en korg stod framme vid disken och i den låg det små sockor. Jag började plocka bland dem och tittade på prislappen, 20 kronor styck. Det är ju galet. Tjugo kronor för nystickade små sockor. Jag tog de fem små sockorna som låg där och så fick jag syn på en väst som hängde på en galge över. Nystickad även den och kostade 20 kronor. Givetvis tog jag den också. De här små raringarna ska få åka iväg och värma små. Jag är ju usel på att sticka sockor själv så jag blev ju så glad när jag hittade dessa för nästan inga pengar alls. Vid tillfälle ska jag ta mig ytterligare en tur till RK för att se om det finns mer sådant här att köpa. Västen är stickad i bomullsgarn och sockorna i acrylgarn.
Ibland när jag handarbetar så hamnar jag i någon slags stim eller trans eller något som gör att jag faktiskt gillar att virka ett sextiotal mormorsrutor 20×20 eller sticka mössor i det oändliga. Även om jag gör sextio rutor eller mössor så blir det inte enformigt och det känns inte enahanda och tråkigt för det är ju hela tiden färgbyten som gör att varje grej känns ny. Dessutom är jag ju vän av att göra enkla saker så jag slipper läsa mönster vilket jag är rent urusel på och ger upp nästan direkt.
Nu har jag under en tid haft orgier i att fixa mormorsrutor. Det har känts så himla kul och jag har ju haft så mycket restgarner så det har varit en ren fröjd. Ett tag fick jag så ont i ryggen så jag fick sitta skräddare på köksgolvet med ryggen mot ett skåp för att få sitta hårt och rakt. Med lite musik och ett tänt ljus så gick det i ett flygande fläng att fästa trådar i en hel hög med rutor. Nu finns det ju ett annat sätt som gör att man ”syr” ihop restgarnerna och nystar ihop dem i stora nystan och bara virkar och virkar utan att behöva byta färg för färgbytena sker ju automatiskt. Detta sätt kallas för Russian Join men den tekniken har jag som ni ser inte använt mig av här.
När jag hade fäst trådarna på 50 rutor såg det ut så här när jag lade ut dem för att ta kort och skicka till min vän C.
Jag packade dem och lade dem i en kartong som då vägde nästan 1, 3 kilo. Då satte ju snålheten in och jag tänkte att om jag nu ska betala för två kilo frakt då ska det jädrar i mig vara två kilo i paketet också så det var bara att sätta sig och fixa till fler rutor. Det blev 18 stycken till
Nu är vi färdiga med varandra för en tid framöver mormorsrutorna och jag. Hela klabbet blev skickat till en dam i Stockholm som ska sy eller virka ihop dem till filtar som sedan levereras till ett barnhem i Ukraina. Barnhemmet drivs av en svensk kvinna som även bor med barnen där. Dessa stackars barn har varit utsatta för alla sorters våld, utnyttjande och misshandel av sina närmaste som ofta är alkoholiserade och kriminella. Hjärtat går sönder när man läser om barnens eländiga liv innan de kom till Barnens Hopp Novy Dom. Så om jag med en flock mormorsrutor kan ge fjärrvärme åt en liten frusen sargad kropp så är det fantastiskt. Det ska bli fler rutor framledes när det börjar samlas garnrester igen.
Kan även meddela att nu jädrar i min lilla låda är det klart ute på gården med grävningar och allehanda överraskningar. Det är nästan snyggare nu än när de började för de har tagit bort en massa fula buskar som ingen skötte om.
Ja mina vänner som ni ser så har jag ägnat mycket tid åt det jag tycker mest om. Att värma små. För mig är det en rejäl vardagslycka att veta att med allt garnguld jag har hemma kan jag ge värme åt många frusna. Jag tänker mycket på hur självklart det kan vara att ha allting man behöver. Mat, kläder, vatten och tak över huvudet, trygghet och kärlek. Det är ju faktiskt inte så för alla. Även här i Sverige finns det stor nöd på vissa ställen. Många med psykiska problem far illa och väldigt många barn har det svårt i dysfunktionella familjer. Många barn blir svikna och utnyttjade av dem som ska älska och skydda dem. Det skär i hjärtat och jag känner mig så maktlös. Man vill hjälpa på alla sätt man kan men ibland vet jag inte hur jag ska gå tillväga för ibland får man ingen hjälp med att närma sig problemet på ett bra sätt. Det ska ju gudbevars gå genom ”de rätta kanalerna” och det blir inte alltid så himla bra.
Jag gör det jag kan och jag gör det på mitt sätt och för mig är det vardagslycka att ha möjlighet att hjälpa.
Jag hoppas ni alla har en fin måndag…….med eller utan sockor.
