Bibbis blandning

det var ju ett kålhuvud det men här i det Karlssonska residenset är det lapp på lapp i ett riktigt kaos och utan någon som helst ordning och reda. Detta gäller alltså inte varken mig själv eller ett kålhuvud men väl mina fusklappar till bloggen.

Jag tar ju kort då och då när jag kommer ihåg det och när jag tar ut korten och lägger dem på datorn så skriver jag upp på en lapp bildnummer och vad det är och sedan är det då tänkt att jag ska blogga om just den grejen inom rimlig tid. Nu verkar det som om även det där rimlig tid har fått oändliga gränser för första lappen är urgammal och den sista är från idag och däremellan är det plockat och struket sådant som jag skrivit om och annat har blivit kvar. Många lappar bli’re.

Ofta vill jag ju ha en röd tråd i ett inlägg där de olika små avsnitten passar samman. Andra gånger blir det mindre kaosinlägg med både ditten och datten och allt där emellan. Frågan är vilket som är bäst och vilket som är roligast att läsa. Nåja, idag ska jag beta av ett par små saker som har roat mig eller retat mig.

Först ut blir ett litet studentpyssel jag ägnade mig åt då barnbarnet tog studenten. Han har ju utbildat sig till elektriker så jag rotade fram mannens attacheväska med kablar, sladdar, kontakter och annat jox och skred till verket.

Jag skruvade isär en kontakt och kapade till en bra längd sladd och skalade den i ena änden och fäste dessa koppartrådar i kontakten och skruvade åt. Satte ihop hela rasket igen och nedtill till höger ser ni en liten studentmössa som dottern virkat och som jag hade kvar bland marknadsgrejerna men som nu fick göra tjänst. Jag trädde in sladden baktill i mössan och hade Karlssons klister på kontaktens plana runda del och tryckte dit mössan. Sedan knöt jag ihop kabeln så det skulle gå att hänga runt halsen på gossen och här ser ni resultatet av det idoga arbetet.

Det var lite roligare att utforma en personlig hyllning till den blivande lysmasken som med hjälp av bra betyg och ett trevligt sätt i måndags började som lärling på en stor elfirma här i stan. Jag är så stolt över den killen. Han har drömmar och mål framåt i livet. Precis som det ska vara men man ska bara inte ha för bråttom. Men det var nog så när man var ung och ibland glömmer man det nu när man ”gamlas”. Numera tar man en dag i taget och känner vardagslycka över sakerna i det dagliga livet och i vardagen. Men heja heja L som är världens finaste och bästa kille. Sluta aldrig drömma och sluta aldrig se framåt men ta det lugnt för allt behöver inte komma på en gång utan sakta men säkert.

För evigheter sedan var jag på fotvandring och då passerade jag Munktellmuseet och där utanför träffade jag en gammal arbetskamrat som jobbar i receptionen. Jag hängde med in och tog en kopp kaffe och snackade lite. Chefen för museet är också en arbetskamrat som jag haft på Volvo och hon passade på att göra lite reklam för stället. Hon är en otroligt karismatisk och härlig person med en fantastisk utstrålning. Hon är norska och jag brukar skoja med henne och säga att hon är vår norska fräsetuss (skoj för katt) och då skrattar hon så gott. Jag gillar tjejer som vågar ta plats och visa med hela handen när det behövs. Hon är också skådis i amatörgänget här i stan. Jag brukar ju aldrig visa upp varken namn eller ansikten på människor här i min blogg så nu blir det premiär för det. Hon har varit så mycket i tidningar och ställer upp på intervjuer och spex så hon är ok med att synas även här. Här poserar hon i det största hjulet för en av Volvos maskiner och det ska tilläggas att hon inte på något sätt är kortväxt. Så mina damer och herrar låt mig presentera Jannike, chef för Munktellmuséet.

Har ni vägarna förbi så titta gärna in det finns något för alla. Det finns en hel del för mindre barn och så finns det simulatorer man kan köra plus att man får klättra runt och upp på maskiner av alla de slag. Barn brukar gilla det. Både stora och små barn. De stora barnen utgörs ofta av medelålders och äldre män med en kärlek till fantastiska maskiner. Heja alla stora och små barn som har så mycket glädje och leklust! F ö så drivs museet mycket på frivillig basis. Det är pensionister som är där och skruvar och putsar och joxar av hjärtans lust. Hoppas jag med detta inte kränkt någon. Då får ni säga till.

Nu har jag nästan kommit till sista posten på en av lapparna så jag fortsätter väl i galenskaperna och visar en blå JollyJacket som är klar och ligger i välgörenhetslådan och väntar på att få komma och värma någon liten kropp.

Jag gillar verkligen att virka JJ för det är bara att veva på och det går fort som sjutton. Här har jag dessutom varit väldigt ambitiös och satt dit både knapp och knytband. Ungefär som Gunnar Sträng som hade både hängslen och livrem. Man ska känna sig säker det är bäst. Eller det kanske är lite som jag brukar säga (något vanvördigt då) att man hänger med så länge Gud vill och hängslena håller. Hmmm…… ja nu är det nog dags att inte utveckla dessa tankegångar längre.

Sista posten på den här lappen handlar om…..tadaaaaaa……postnord och de fantastiska miniatyrfacken. Efter att vid ett flertal tillfällen kommit ut för att hämta post och det sett ut så här vi facket

så har jag skapat en rutin att jag går ut och tittar till facken mot kvällningen om det är dåligt väder för att det inte ska regna in om inte postiljonen pallat med att se till så att luckorna stängs ordentligt. Jag blir så trött på slarv och att det ska vara så svårt att göra det där lilla extra, stänga luckan efter sig. Så där jag då fick jag avbörda mig den lilla irritationen och skutta över till en annan lapp och avsluta dagens inlägg med något positivt.

Jag hade en kompis här på besök. Vi har varit arbetskamrater på Volvo men han flyttade till Finland med sin fru och sin familj. Någon gång per år kommer han och hälsar på mig och då har han med sig sina killar och det är så himla kul att se hur dom växer och utvecklas. Min kompis heter J men av mig blir han givetvis kallad Mumin och i hans värld heter jag Pippi. Han är en jätte. Stor. Stark som en björn. Det visade han när han bar ner en gammal tv som stått bredvid trappen på övervåningen i väntan på att komma ner. Ni har väl kanske läst om mina olika teorier om hur jag skulle kunna få ner den för egen maskin. Dessa teorier blev ju tack och lov skrinlagda för annars har det nog gått åt pisens möse (åt häcklefjäll snällt uttryckt). Nu frågade den här finske jätten om det var något han kunde hjälpa mig med när han ändå var här och då tog jag tillfället i akt och sa att jo om han kunde hjälpa mig att få ner tvn så skulle jag bli glad men den är tung som bly.

Den finske hjälten Mumin tog tvn under armen och bar ner den!

Några veckor efter att den stått så snyggt parkerad på mattan i hallen f v b tippen så kom dottern och hennes kille samt en kompis till dom som enligt dottern ”är så stark så han kan lyfta en ko”. De tre skulle hjälpa mig få iväg en garderob, en fåtölj och tvskrället och lite annat smått och gott till tippen. Båda killarna hjälptes åt att bära ut tvn och konstaterade att den var för jä**a tung och då tänkte jag på Mumin som tog den under armen och bar ner för trapporna lätt som en plätt. Jösses! Men jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått med att forsla iväg onödiga saker från hemmet. Själv hade jag aldrig klarat det. Tillsammans är ju ett bra ord som vi alla vet.

Ja nu är det slut på det här inlägget som definitivt inte har haft någon röd tråd utan bara fått beta av de sista raderna på en av de rosa lapparna. Jag inser att jag kommer aldrig att komma ifatt och i fas med bilder och skrift men det kanske inte är så viktigt egentligen. Huvudsaken att man har något som man vill dela med sig av och förmedla.

Nu drar det mot hösten och man märker redan att det är mörkare om kvällarna. Det har ju varit väldigt varmt här hos mig en längre tid. Över trettio grader är nästan mer än man mäktar med men nu blir det lite svalare och att det går ner under tjugo grader på nätterna gör ju att man sover bättre. Nu ligger ju värmen kvar i tegelväggen på min kortsida men strunt samma. Det blir svalare och det gillar jag.

Jag hoppas ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni alla fortfarande är försiktiga och rädda om er. För det är ju som jag skrivit förut att vi har ju så himla mycket som vi vill göra framledes.

Jag hoppas ni har en riktigt fin måndag ……med eller utan finska jättar och kaoslappar