När mannen och jag flyttade hit till radhuset så köpte jag ett bättre begagnat köksbord i massivt furu att ha i köket. Sex stolar ingick. Bordet var så stort så jag brukade jämföra det med landningsbanan på ett hangarfartyg. Det var ett gigantiskt bord med en bordsskiva som var ca 7 cm tjock. Detta köksbord finns att beskåda långt bak i bloggen.
Det var ett bord som vi använde mycket. Till allt. Vi satt på var sin sida om bordet och pysslade och hantverkare. Var och en med sitt. Jag minns en gång när jag skulle borra hål i trähjärtan för att kunna fästa upphängningstråd i dem och plockade fram den gamla manuella handborren. Mannen i mitt liv sa då -gå ut i bon’ å’ hämta in en liten bräda och var på när du ska borra. Mycket klokt tänkt av en mycket klok man. Gjorde jag det? Nä. Hur blev det då? Jag sa givetvis att det behövde jag inte för jag skulle känna på direkten när jag var igenom. Gjorde jag det? Nä. Hur blev det då? Hål i bordet givetvis. Då är man glad att man inte hade köpt ett svindyrt nytt bord och att ha i köket.
En annan gång så skulle jag använda häftpistolen. Förmodligen skulle jag klä om något. Den funkade inte. Hur jag än bar mig åt så funkade den inte på något vis i världen. Jag är ju lite häftig i humöret så till slut tröttnade jag och slog den jädrans häftpistolen i bordet. Då funkade den. Så på kortsidan där barnbarnet hade sin plats när han var här så satt det en stor häftklammer väl nerskjuten i bordet. Den gick liksom inte att pilla upp med mindre än att man hade fått gröpt ur ett hål för den hamnade långt ner. När barnbarnet sedan kom och det var dukat och vi satte oss till bords fick han se klammern i bordet och vet ni vad ungen säger: Men mormor vad har du gjort? Det var liksom inte ens tal om att det kunde ha varit mannen som tabbat sig. Nä, typiskt mormor att göra konstiga saker.
När mannen sedan blev sjuk och det inte kändes ok att han skulle stå ensam ute i boden med lite större snickerier så fick maskiner, virke och verktyg flytta in i köket. Då blev köket ett kombinerat kök och snickeri. Funkade alldeles utmärkt. Då fick bordet märken även efter mannens framfart på hans sida av bordet. Det bordet fick vara med om allt och var en så central plats i vårt liv. När jag blev ensam så tyckte jag att det var svårt att se alla märken och”händelser” i bordet. Jag blev ledsen. Jag blev så påmind om allt hela tiden. Saknade allt så det kändes som om jag gick sönder igen. Andra hade säkert kunnat känna tröst i allt som bordet visade upp men jag funkade inte så i det läget.
Då bestämde jag mig för att göra om köket och göra det till ”mitt” kök. Det blev målat och den 30 år gamla tapeten som började bli sunkig byttes ut mot en orange fondvägg och resten antikvitt. Orange var en färg som följt mig sedan 70-talet och som jag var trygg med. Tjolahopptjolahej! Jag ville vända bordet och ha det i en annan ledd i köket men det var inget bord man rubbade och flyttade runt när man var ensam så det fick stå där det stod.
Så en dag var jag med min kompis till hennes sommarstuga som hon haft i över fyrtio år och skulle göra sig av med. Hon skulle sälja av alla gamla möbler och hela rasket. Jag lade vantarna på ett blått bord från 40-talet med uttagbart bakbord och en upp- och nedfällbar klaff på varje kortsida. Litet, smidigt och lätthanterat. Tyckte jag. Tjohooooooo!
Det bordet syns lite här och var i den här bloggen men sista året har jag haft en grå vaxduk över det för det blev ganska mycket färgprakt med ett blått bord med blå stolar och så den orangea väggen. Inga dukar passade på bordet för skar de sig inte mot bordsfärgen så var det väggfärgen som satte p. Jag var ju så lycklig och så glad över det lilla lättmanövrerade bordet men vartefter tiden gick så blev det för mycket på minussidan för det lilla blå bordet. Det var helt enkelt för litet och svårt att få plats med tallrikar, glas och några karotter när min lilla familj kom hit.
Jag tänkte att jag vill ha ett annat bord. Ett helt vanligt furubord och allra helst i samma stuk som mitt gamla, landningsbanan ni vet. Fast inte så stort och framför allt inte så tungt. Jag tänker ju alltid att är det meningen så blir det som man önskar och är det inte meningen så dyker inget upp.
Något dök upp. Titta bara på det här fina bordet. Det är mitt nu och jag är lycklig för det.
Jag som bara tog hojen till RödaKorset med en kasse grejer som jag skulle lämna in och så köpa en kasse böcker att ta med hem. Då stod det här bordet där. Jag blev så glad så jag höll på att hoppa ur brallorna. Det bordet ville jag ha. Men så tänkte jag att jag ska inte ha så bråttom den här gången utan åka hem och fiffilura på det först innan jag slår till. En av gubbarna som jobbar på RK såg att jag tittade noggrant på bordet och jag sa till honom att jag var jättesugen på det. Sedan plockade jag ihop en kasse böcker och cyklade hem. Väl hemma mailade jag till dottern och berättade. Varför köpte du det inte då frågade hon. Ja varför gjorde jag inte det. Nu hade jag helt tvärt tänkt klart och blev jätteskärrad för tänk om någon annan kom och köpte bordet innan jag hann dit och betala.
Dagen efter cyklade jag iväg som skjuten ur en kanon bort till RK och klev in direkt när dom öppnade i stort sett. Bordet stod kvar och jag hade tumstock med mig och hade mätt det gamla bordet hemma och ville se om det här hade måtten som jag ville ha. Jag var bergsäker på att det här var helt rätt bord för mig med eller utan tumstockstrollerier. Och det var det. Bäst jag står där och mäter så kommer det fram en karl och börjar fingra på bordet och jag tittade upp och blåljög…….-det här är mitt bord jag har köpt det. Det hade jag ju inte hunnit än men jag skulle ju. Jag var skiträdd för att bli av med det på upploppet liksom. Karl’n gick iväg och tittade på lite andra bord och bänkar istället och jag andades ut. Det visade sig att det satt en liten lapp på bordet och där stod priset och att det var för bordet och fyra stolar. Jag sa till en av RK-männen att jag behöver inte fyra stolar för jag har tre furustolar hemma redan. Då skulle han gå iväg och hämta en stol så jag fick se dem i alla fall. När han kommer tillbaka så sa han att även om jag hade velat ha fyra stolar så fanns det bara två kvar för någon hade köpt de andra två. Sicken tur. Han slog av på priset och jag betalade för bordet, två stolar och hemforsling. Då säger han att vi kommer om en kvart och lämnar av bordet och stolarna hos dig och tar med det gamla blå bordet och de tre stolarna.
Men för tusan ni får väl ta det lite lugnt för jag cyklar ju. Jag måste ju hinna hem för sjutton. -Du får väl trampa på lite vettja sa gubben *S*. Jag hann hem men en halvtimme efter att jag kommit hem och gjort plats för nya bordet så kom lastbilen med det jag köpt. In med mitt nya bord och ut med det gamla. Jag är lycklig över mitt nya gamla bord. Det finns några små märken och pyttepyttesmå färgstänk men det bästa av allt är att det är inte våra märken så de får vara där i lugn och ro. De berör mig inte utan de visar mig bara att det är ett bord som levt bland människor under många år. Jag gillar den känslan. Jag tror det här bordet varit lika älskat som mitt och mannens första hantverksköksbord var. Hoppas också att någon eller några kommer att älska det lilla blå bordet och de blå stolarna men att den som köper det tänker sig för lite mer än vad jag gjorde. Det behöver få möjlighet att passa in. Ibland när man köper med hjärtat så blir det inte alltid som man tänkt sig. Det bästa av allt är i alla fall att man har rätt att ångra sig och starta om med något annat. Man är inte fast med ett felval i eviga tider. Åtminstone inte när det gäller gamla köksbord.
Det blev ett mysko inlägg den här gången. Som en epistel men dock mindre elegant skrivet och kanske lite för långt men ibland är det som om fingrarna skriver av sig själva när man kommer igång och det känns som om man har något man vill berätta. Då kan det utmynna i sådana här långa texter.
Jag hoppas dock att ni orkade igenom hela och att ni har en riktigt fin Valborg hur ni än väljer att fira den här dagen…….med eller utan blå köksbord.
Bibbis blandning 