Nu är den färdig + lite annat

Ja ja ja, jag vet att jag är samtidens segaste tant men nu så! Vad är det som är färdigt undrar ni och det ska ni få veta nu. I ett inlägg som gjordes 200927 så berättade jag om en gigantisk garnskatt som kom till mig från en givmild kvinna i Västerås. Om ni går in på kategori garn och klickar så ligger inlägget först. Nere i högra hörnet ligger det en stor påse med små nystan av bomullsgarn. Jag har inte haft en susning om vad jag skulle göra med alla dessa små nystan för jag ville ju att det skulle bli något att kunna skicka vidare som fjärrvärme eller närvärme till någon. Garnet fick ligga till sig och så under 2021 så gick proppen ur och jag började virka rutor i c2c-teknik.

Rutorna blev ganska stora och när jag till sist var klar med alla rutor och virkade ihop dem så blev resultatet en bomullsfilt 106 x 80 cm.

Kvar blev:

70g bomullsgarn som tillsammans med bomullsgarn från min garnlåda kommer att bli en tvättlapp som får åka med till någon insamling. Tvättlappar går alltid åt och brukar vara önskade på många håll. Varenda trådände kommer att användas. Tack snälla L B för att du hjälpt till att göra världen lite varmare. Vardagslycka är att tillsammans kunna göra skillnad.

Min vän G som tidigare jobbat inom diakoniverksamheten har en påse hängande i hallen och där samlar hon smått och gott som hon under sina strövtåg köper för en billig penning och som hon tror ska kunna gå med i lite olika insamlingar. Vi har ju inte setts så ofta nu under pandemitiden så när man får sin påse så är det rena julaftonen. Jag har en påse jag också må ni tro. Där samlar jag några olika tidningar som jag får av min granne, utlästa böcker som jag vet passar G och kopior på intressanta tidningsartiklar som jag tar ut från t ex Aftonbladet och Expressen o andra. G använder inte dator så hon kan inte likt mig gå in och läsa om alla möjliga händelser och uttalanden så hon tycker det är lite kul med dessa kopior. Så vi byter påsar med varandra och har stor glädje av det. Här är innehållet i en påse från min vän:

Tandkrämen och barnsockorna gick med i paketet till Ukraina och de två gröna små handdukarna gick med i ett paket som skickades till Önskestjärna förra veckan och som kommer att visas i ett senare inlägg. Önskestjärna är en ideell förening som hjälper gamla och barn i Tingsryds kommun. De finns på facebook om någon vill gå in och läsa om dem.

De svarta strumporna kommer att gå till Slättmissionen senare och den lilla påsen med små trådrullar får tillsammans med tyg resa iväg till Hålanda och bästa I för att gå vidare i olika former. Pappersnäsdukarna är utmärkta som packmaterial om det gäller att fylla lådan så all frakt utnyttjas. Ett paket här och ett där precis som med tvålar. Det är toppen. Ja allt går åt och allt går att använda.

Alla dagar är ju inte ljusa, soliga och varma men även molniga och lite halvdystra dagar kan vara väldigt vackra trots blåsten som tycks ha mantalsskrivit sig här. Jag hade gått igenom parken, förbi kyrkan, över bron och ner mot målet som var postinlämningen på Hemköp nere i stan på väg till min vän T på Ord & Bild. Jag såg blomsteruppsättningen och tyckte den var så fin och tog upp kameran och vände mig om och fick en riktigt fin bild. Med mina mått mätt då alltså. Jag är ju ingen kanonfotograf precis men den här bilden blev jag nöjd med. Klosters kyrka i Eskilstuna är den enda kyrkan i hela Sverige med två torn som inte är domkyrka. Denna information faller förmodligen under avsnittet värdelöst vetande men kan vara kul att veta ändå.

Det var den molniga bilden. Här kommer en solig, varm och kärleksfull bild av blommor som min granne plockade när hon tillsammans med sin son och man besökte sin gamla sommarstuga som de haft i över femtio år. Numera har sonen tagit över stugan och det var fantastiskt att de alla tillsammans kunde åka ut och tillbringa några timmar där på en älskad plats. När de kom hem ringde A-M på hos mig och lämnade över den allra ljuvligaste sommargula buketten till mig. Ibland blir vardagslyckan så stor så man gråter LilleSkutt-tårar. Vi LilleSkuttgrät faktiskt bägge två både för blommorna och för glädjen att de tillsammans kunde besöka landet.

Ja det var lite smått och gott från min lilla plats på jorden. Den som jag försöker göra så bra som möjligt och där jag har mina skatter, garn och böcker. Jag tänker ofta på hur bra jag har det och hur tacksam jag är för att jag har möjlighet att värma frusna eller mätta hungriga. Jag har ingen outsinlig källa att ösa ur men det lilla jag har räcker åt mig och att dela med mig i smått av. Det känns lite som om det är det som är meningen med livet, att vi ska hjälpa varandra där vi kan. Man kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. Var och en på sitt sätt.

Då måste jag berätta om butikschefen på Coop på Eskilstunavägen mot Torshälla. Ni vet i den butiken där chipspåsarna stod på parad som ett konstverk. För några veckor sedan när jag besökte min naprapat i huset bredvid så var jag in en sväng och handlade en dricka och då hade han ställt ut en kundvagn med en skylt på där det stod att i den vagnen kunde man skänka något till de ukrainska flyktingar som fanns i Torshälla och som ännu inte fick dagersättning från Migrationsverket. Den ersättningen fick man bara om man bodde på särskilda boenden typ Bert Karlssons gigantiska komplex. De flyktingar som tagits omhand av privatpersoner stod utanför den ersättningen. Konstigt nog. Dessutom var det inga stora summor. Jag tror det var 70:- om dagen.

Så butikschefens tanke och budskap var att man kunde köpa en extra av något och lägga i vagnen när man gick ut. Så fint tycker jag och det gör det så enkelt för alla som gärna vill hjälpa men inte riktigt vet hur. Dessutom har många inte råd att skicka pengar eller paket och då är det toppen om man kan delta och göra skillnad genom att t ex köpa en burk vita bönor för 8:- och lägga i vagnen. För just den lilla burken med bönor kan vara skillnaden mellan liv och död. Faktiskt. Så ingen gåva är för liten. Tänk på det och var nöjd med vad just du kan ge.

Tänkte på en grej också. Butiken har ungefär 5000 kunder i veckan. Nu är väl många av dem återkommande men låt säga 2000. Tänk om alla köpte en burk vita bönor och lade i vagnen. Många burkar blev det. Det är ju egentligen så enkelt. Jag deltog i alla fall i vagnsinsamlingen med liv och lust och var glad för att jag kunde.

Bindor, blöjor, pasta, ris, havregryn och konserver är vad som oftast efterfrågas. Inga färskvaror. Bara så ni vet utifall ni skulle stöta på någon sådan här insamlingsvagn.

Oj, nu blev det en lång epistel igen. Det är märkligt för när jag startar ett inlägg tycker jag att jag har så lite att skriva om men sen bara ramlar det på vartefter och jag har egentligen svårt att bromsa. Kanske borde jag blogga oftare och kortare. Hmmm………jag får fiffilura på det.

Jag fortsätter att hålla bekvämt avstånd och tvätta händerna och jag tror att ni alla gör detsamma. För det gör ni väl eller hur? Jag vill ju det i alla fall för nu är det snart sommar och då vill vi ju kunna skutta runt pigga och raska.

Jag hoppas ni har en riktigt fin och rar måndag…………med eller utan ljuvliga gullvivor.

Det händer vid den här tiden

att jag blir helt nipprig här på bloggen och börjar skriva om att gult är inte alls fult utan det vackraste som finns när det börjar bli vår och varmt. Jag älskar ju gula blommor. Särskilt gula tulpaner, tussilago, gullvivor och vårens första blommor som jag såg här efter garageväggen

Jag VET att de är ogräs men de första jag ser på våren gör mig så hjärtans glad. De lyser som små solar och ger hopp om sommar och värme. Mitt i allt det gråa och mellan betong och asfalt, i den lilla ynkliga springan som bildas mellan vägg och väg, där klämmer dom sig kaxigt upp och bara tar plats. Just nu älskar jag dem men under sommaren vill jag inte ha dem i min trädgård. De här första starka rebelliska plantorna som visar nu-jädrar-ska-jag upp-här-och leva får mig att tänka på en speciell vän i min närhet som kämpar hårt för att klara svårigheter och rädsla. Ibland har man krafter som man inte trodde att man hade och de här blommorna är till dig.

Annat gult och vackert är ju det påskägg jag fick av min dotter och hennes lilla familj, påskkortet från B som jag fiskade upp ur min brevlåda och de vackra gula tulpanerna jag fick från min vän och kamrat A.

I ägget låg det solrosservetter, ett doftljus, fröknäcke och en påse Lindts chokladägg. Kortet har jag satt upp på min anslagstavla som sitter vid datorn så det ser jag varje dag. Där sitter det tillsammans med andra kort jag fått. Sådant gör mig glad och jag gillar vykort av alla de slag. Ibland när man känner sig på väg ner i skoskaften så brukar jag läsa igenom mina kort och då blir jag påmind om att jag faktiskt är en skaplig person. Numera i alla fall. Då sk*iter jag i att fundera på det eländiga och tar nya tag och traskar framåt istället.

Jag har varit duktig och lagt undan chokladen men fröknäcket har jag snaskat på när jag tittat på tv. Det är himlans gott faktiskt. Ljuset får stå vid mannens minnesfat och ge god doft till minnena.

När jag tittar på det här kortet ovan så ser jag att hela min kökssoffa är belamrad med tre olika ”projekt”. Jag ska visa er i senare inlägg. Jag tror jag ska göra ett inlägg om min brevlåda ockå. Ja jädrar det ska jag ta och göra faktiskt. Jösses jag får sätta fart om jag ska hinna blogga om allt men ibland känns det som om tiden går så himla fort eller är det kanske jag som blivit mer långsam?

Ja allt är ju inte vackert, soligt och gult här i det Karlssonska residenset må ni tro. Häromsistens så tog jag mig i hampan och traskade iväg till vår gemensamma tvättstuga där vi har en alldeles utmärkt matt-tvättmaskin. Jag slängde i en ganska lång trasmatta och en mindre ullmatta. De behövde bara fräschas till lite på 30 grader i lugn och ro.

När jag sedan kom tillbaka och började plocka ut den lilla mattan så följde det med som långa blå smala korvar ut och lade sig på golvet. Men va sjutton är det där? Jag hade ju tittat i maskinen innan jag lade i mina mattor och den var både ren och tom. Jag tog ut ullmattan och lade den åt sidan och sedan tog jag tag i den längre mattan och då visade det sig att den var på väg att gå mitt itu. Jag tog ut mattan och städade upp både i och utanför maskinen efter mig och gick hem och hängde upp den på torkställningen.

Min mormor var född 1895 och dog när hon var 95 år så min älskade mormor fick jag ha länge och det är jag så glad för. Jag har många saker efter henne och den här trasmattan är en av dem. Hon bodde på övervåningen i en villa där hennes son med familj bodde nerpå. Ovanför trappan fanns ett utrymme som en liten hall med dörr ut till balkongen. Där i hallen hade mormor sin vävstol. Nog är det ett konstverk att kunna väva så här vackra trasmattor. Hon var helt suverän min mormor och ägnade sig åt många hantverk.

Nåja, här hade varpen blivit så sliten så den gått av och ni ser själva att det nästan är ett par decimeter som ”ramlat bort”. Jag torkade mattan och sedan delade jag den och repade upp lite till på bägge sidor så jag hade varp nog att knyta ihop till korta fransar. Det blev ingen stilfull mattfrans för då hade jag behövt ta bort så mycket utan det blev det allra enklaste. Kärringknutar. Så nu har jag inte en lång matta längre utan två kortare och det går ju bra det också. Men jösses mattan är ju urgammal och har använts i alla år så det är ju fantastiskt att den hållit så länge genom alla tvättar och allt. Vardagslycka är i alla fall att ha mattdelarna kvar som ett minne av en älskad mormor. Jag älskar att omge mig med saker som bär på minnen.

Nu till något helt annat. Jag stickar ju helst med trästickor för jag tycker de är lätta och smidiga och dessutom så glider de inte ur arbetet och jag blir tvungen att försöka plocka upp maskorna igen. Häromsistens skulle jag leta fram mina trästickor nr fyra för att sticka ett gäng EPB-mössor. Då började jag fundera.

När man stickat år ut och år in med samma trästickor så måste de ju nötas och slipas av garnet som löper på stickorna och maskorna som blir skjutna fram och tillbaka hela tiden. Jag tog och mätte mina stickor i plattan med alla storlekar och mina stickor var INTE stickor nr fyra längre utan de hade blivit betydligt slankare med åren. Omvänt mot vad jag själv blivit då. Ja hursomhelst så struntade jag i det och lade upp och stickade mina EPB-mössor på mina slimmade trästickor något magrare än storlek fyra. Det gick alla tiders! Men jag hade aldrig haft en tanke på att det kunde bli sådan skillnad efter många år. Nu vet jag. Kolla själva om ni har trästickor som gjort tjänst i åratal.

Nu hoppas jag att ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni fortsätter vara försiktiga och rädda om er för tänk på att någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar. Länge. Men likt maskrosen så plockar vi fram våra inre styrkor och kämpar på för vi är ju bra på det.

Jag hoppas ni har en lika solig måndag som jag har……….med eller utan maskrosor

Uppförsbacke och vardagslyckor

Hej hopp mina vänner, nu är jag uppe och skuttar igen. Nåja, skuttar är väl att ta i men nu känner jag att jag är igång på ett bra sätt. Det går framåt sakta men säkert och det är jag så oändligt tacksam för. Nu går jag utan stöd och det känns som en gigantisk seger faktiskt. Heja mig! Men jisses vad jag har tränat och masserat och smörjt in och gjort alla möjliga och även ganska omöjliga gymnastiska rörelser. Jag som annars av naturen är fet och lat har verkligen fått ligga i som en utter för att komma igen. För farao, jag vill ju kunna gå och cykla så allt blir som ”vanligt”. När man drabbas av olika åkommor så blir man påmind om hur oändligt tacksam man ska vara för att man har en fungerande kropp. Det är lätt att man tar det som en självklarhet att allt ska funka som det alltid gjort. Men så är det inte och nu har jag verkligen blivit påmind om det.

Men när det är besvärligt och man befinner sig i en pandemi och inte har kunnat kramas eller ibland inte ens kunnat träffas så är det små vardagslyckor som får en att bli lycklig inuti och vilja fortsätta streta på.

Jag upptäckte också att Alla hjärtans dag inte bara var för förälskade par eller så utan även omtanke från grannar och vänner. Jösses man blir så glad så man blir gråtfärdig.

Ett rart kort låg i min brevlåda och var proppfullt med hjärtevärmande ord. Detta kort kom från en vän som själv har det svårt just nu men ändå har förmågan att ge omtanke till andra. Det är fint och jag är väldigt tacksam. Vardagslycka är att ha en sådan vän och vi kämpar på syster. One day at a time du vet.

Här står minsann vardagslyckorna som spön i backen vill jag lova. Det ringde på dörren och jag fick en påse rykande färska ostfrallor av en kvinna och hennes dotter. Familjen bor i området och jag vet att de ägnar en hel del tid åt att ”göra gott”. Bara det att någon vid ett samtal ute på gården eller i affären lagt på minnet att jag älskar ostfrallor är väl rent fantastiskt. Vardagslycka är att få omtanke. Tack L och A.

Som om det inte räckte med det min vänner. Mina närmaste grannar som är över 90 år har haft lite uppförsbacke och sonen var hemma och tog hand om det som behövde styras upp. När han så var på väg hem till sin plats på jorden så ringde min telefon och han sa ”om du går ut till brevlådan så har du något där som du behöver ta in”. Två fina vaniljhjärtan låg i en påse i brevlådan. Till mej. Så himla gulligt och snällt. Vardagslyckan i det här ligger i att jag som jobbat mycket i vård och omsorg och har träffat på alla sorters anhöriga känner en oerhörd lycka över att mina käraste grannar har en otroligt kärleksfull son som verkligen bryr sig om och som ger omtanke och kärlek. Hela tiden. Tack fina A för att du är den du är.

Vardagslycka är när en härlig kompis och vän kommer på besök och har med sig vackra tulpaner. Tänk vilken vardagslycka att kunna sitta tillsammans vid köksbordet och dricka te och äta små bullar ur en påse. Prata och skratta tillsammans. Jösses så jag har längtat efter det och himmel och pannkaka så mycket goda energier och kamplust det mötet lämnade kvar. Jag har verkligen haft behov av att fylla på mina sinande energitankar och nu blev de proppfulla igen. Tack goaste T.

Ja det här är ju så som livet är. Ibland går det ner och ibland går det upp. Det gäller nog att försöka hålla sig någonstans i mitten för det är nog absolut hälsosammast. Men när det har varit kraftig nedgång (precis som på börsen) så behöver man rejäla doningar för att man ska kunna flaxa upp på pinnen igen och då hjälper det med en flock oväntade vardagslyckor. Man ska inte ta saker och ting för givet för då tappar man förmågan att glädjas åt omtanken.

Jag har ju valt att inte vara politisk eller religiös här på min blogg men som läget är nu så måste jag säga att jag är väl medveten om vad som händer just nu i Europa och försöker få till en del kontakter för att kunna stötta kvinnor, barn och gamla som flyr undan invasionen. Detta är också en form av vardagslycka att man har möjlighet att hjälpa och göra skillnad. Det gäller bara att komma på hur och då måste man gå ihop för ingen kan göra allt men alla kan göra något. Ett tips till den som vill hjälpa är att ta kontakt med någon kyrka som har människor på plats som jobbar med skolor, barnhem och välgörenhet.

Snälla ni, fortsätt att vara rädda om er. Håll avstånd och vänta ut den här pandemin på ett tryggt och bra sätt för ni behövs. Alla är viktiga och värdefulla och någon eller några älskar just dig och ser dig som en viktig person i dess/deras liv. Så häng i ett tag till. Snälla.

Idag är det sista dagen i sista vintermånaden och i morgon är det första dagen i den första vårmånaden. Det är väl fint så nu försöker vi traska iväg mot ljuset.

Ha en riktigt fin måndag………..med eller utan vackra tulpaner.

Bästa valspråket för en pensionist

Jag fick ett roligt härligt mail från I B i Hålanda för en tid sedan och det mailet innehöll det bästa valspråket någonsin. Det lyder som följer……”först gör jag det jag tycker är roligt och sedan gör jag det jag måste”. Är inte det kanoners! Det är ju lite så jag levt länge nu men aldrig lyckats sätta ord på det. Nu fick jag orden och jag tycker den meningen är klockren. Tack bästa I B och jag hoppas att du tycker det är ok att jag knycker devisen rakt av.

Nu är ju bara frågan vad som är roligt. När jag var på Clas Ohlson för en tid sedan fick jag syn på en lattjo manick och bäst jag stod och vred och vände på den så kom en ur butikspersonalen fram och vi stod och språkade. Jag var väldans sugen på den här grejen och hon sa att om man hade en sådan så skulle det bli mycket roligare att städa. Fan tro’t sa bofinken men jag slog till och sa att jag skulle ha en men jag varnade också för att om jag inte uppfattade det som lustfyllt och skojsigt att städa med den så skulle jag komma ner och tala om för henne i absolut klartext vart hon kunde få göra av den. Hon skrattade och sa att det var helt ok. Så jag traskade hem med städmojängen under armen. Tjolahopptjolahej!

Ja här ser ni bild på underverket och jo nog gick det lättare att torka golven i kök o hall med den här. Man fyller på med det rengöringsmedel man vill ha, i mitt fall vatten, ättika och några droppar diskmedel och sedan så använder man handtaget upptill när man vill spraya ut medlet på golvet och sedan är det bara att tvätta. Jag kan ju direkt säga att jag inte uppfattade det som att det blev ett dugg roligare att städa men en som tyckte det var jädrans kul var barnbarnet. Han torkade golvet i hallen så på det sättet var ju städmanicken riktigt kul för den gjorde ju så jag slapp göra det själv. Tur det kom något gott ur det köpet så jag slapp gå ner och härja på CO.

Roligt, härligt och kanonskojsigt är det i alla fall när en ung vän till mig ringer på dörren och hälsar på. Vi var arbetskamrater under några år och vi har hållit kontakten. Mycket på grund av att båda gillar F1. Han och hans familj flyttade till Finland för några år sedan men han har sina föräldrar här i stan. Nu var han på besök och kom förbi hos mig med sin pappa och sina två killar 5 och 6 år gamla. Den äldsta killen fick jag hålla när pappa var på arbetsplatsbesök för att visa upp bebisen. Jag har fått kort på killarna under åren så det är så kul att få se dem i levande livet också. Vi är ju fortfarande i en pandemi så vi språkades vid utomhus och jag fick en så fin present av min unge vän

Nu kan vi snacka om roligt. Besök och Henkell Trocken på samma gång. Fasen så mycket roligare än en jädra städmanick. Tack fina goa M och de rara knattarna knutters A & A. Papsen också givetvis. Vi ses igen när pandemin är över och då hoppas jag att vi alla kan sitta vid köksbordet och fika tillsammans. Kanske killarna skulle gilla städmanicken. Man kanske kan lägga ut det jobbet på entreprenad.

När vi nu ändå är inne på att äta och dricka så kan ni ju få se vad jag lyckades få till på en och samma dag när inspirationen infann sig. Jag hade mjölk och vispade ihop till en ugnspannkaka men så kom jag på att jag var ju sugen på sött också och jag hade inget gott hemma alls så då bestämde jag mig för att göra en äppelkaka när ugnen ändå var i arbete. Så fick det bli. Så här har jag både middag och efterrätt. Jag delade faktiskt med mig av kakan till mina grannar och min kompis längre bort i längan fick några bitar ugnspannkaka.

När jag skriver om det nu och ser bilden så blir jag så himla sugen på plättar eller ugnspannkaka. Det får nog bli det endera dagen när jag varit iväg och handlat mjölk.

När man ser den här figuren stå upp till knäna (?) i vattnet så kan man ju undra om han gör det för att det är roligt eller för att han måste.

Jag hoppas ni kan se fjäderfäet som i det här fallet faktiskt är en häger som står alldeles stilla i evigheter och bara stirrar rakt fram. Undrar om det ska vara så eller om han har glömt vart han var på väg. Jag tycker han ser så ensam ut. Det är ju bara en enda pippis av det slaget i ån. Lille den. Kallt om ändan ser det ut att vara i alla fall.

Ja ni mina vänner jag hoppas ni har det bra och att ni också har möjlighet att göra roliga saker. Jag fick ju två vardagslyckor här. En i form av ett oväntat besök av en vän med familj och den andra vardagslyckan var att jag fick stå bara en bit ifrån en häger. Jag har aldrig träffat på någon sådan pippis förut så det var kul. Nästan lite högtidligt. Speciellt.

Nu börjar ju hösten på allvar att göra sitt intåg men jag gillar färgerna och dunklet. Gillar att tända ljus och låta det varma mjuka skenet lysa upp köket. Jag hoppas ni också tycker om det och kan njuta av hösten som enligt mig kommer med vila och ro. Ja, efter att man krattat upp alla miljoner löv som prompt ska parkera sig på min frimärksstora uteplats. Sen är det rast och vila.

Det är ju så många saker som man borde göra under vår och sommar. Ibland gör man dem och ibland inte. När så hösten kommer så försvinner många av de saker man borde göra, klippa gräset /olja altanen/ måla verandan. Helt plötsligt kan man sitta där och vippa med tårna och sticka eller läsa en bok utan att man riktigt hör hur gräset växer och lite illasinnat väser -klipp mig, klipp mig när man sitter där och gonar sig i stugvärmen. Verandan, ja jisses den målar jag i vår. Om jag hinner.

Vad ni än väljer att göra så hoppas jag att ni är rädda om er och behåller era personliga restriktioner. Vi kör på och är rädda om oss och varandra så får vi en massa möjligheter när allt är över. Vi kämpar på!
Heja oss!

Jag hoppas ni alla har en fin söndagskväll…….med eller utan Henkell Trocken och en luggsliten häger

Smått, gott och höst

Jösses så fort tiden går. Nu är snart första höstmånaden avklarad och oktober närmar sig med stormsteg. Idag är det ljuvligt väder, över 20 grader och jag har trippat runt barbent i sommarklänning utomhus. Det gillar jag. Jag får nästan dåndimpen när jag ser folk traska förbi i täckjacka och tjockskor i värmen. Vad sjutton ska dom ha på sig när det blir kallt på riktigt sedan? Nåja, var och en gör som den vill och jag fortsätter gå barfota i sandalerna denna ljuvliga soliga höstdag.

För lite sedan fräste jag iväg med cykeln på en runda och hamnade på Smörtorget där det var torghandel. Jag gillar torghandel. Att kunna köpa frukt och grönsaker direkt från den som producerat eller plockat det jag äter med ögonen. Det blev lite av varje inköpt och jag har kokat lingonsylt på 1kg lingon. Det räcker åt mig under året. Nog är det smaskens med nykokta rödbetor. Det är barndomsminnen för mig när mamma kokade rödbetor och man fick ha smör på. Oh, så gott! Något annat som är jättegott är vårrullar som ni också ser på bilden. Det är en thailändsk familj som gör dem själva och säljer på torget sedan. När jag har vägarna förbi så brukar jag handla några stycken. Kanongoda!

Ibland behöver man inte ens cykla iväg till marknadsplatser för att handla godsaker. Dom liksom bara hamnar utanför min dörr. Är man inte hemma när vännerna L o S kommer förbi så kan det se ut så här på sittbrädan utanför

Sylt och saft gjorda av krikon. Mina vänner bor på en ö i Mälaren under vår, sommar och delvis höst och där finns det allt möjligt ätbart som jag och vår gemensamma vän G får ta del av. Tack för allt smarrigt vi fått. Vännerna skickade också bilder till mig på räv, grävling, vildsvin och andra djur som dom har i sin sommarvärld på ön. De hade t o m sett en varg. Simmandes! Det finns mycket både spännande och gott i vår Herres hage minsann. Jag gillar dessutom tanken på att alla kan leva tillsammans. Vildsvinen är jag dock inte så förtjust i för de förstör så mycket och förökar sig alldeles för fort och mycket men deras randiga bebisar är jättesöta. Ett tag. Sedan blir de fort stora och väldigt mycket mindre söta. Snarare otäcka. Nåja, vi har väl alla vår plats i tillvaron.

När det skramlar i brevlådan så blir man ju nyfiken. Numera har jag de flesta räkningar neddimpandes i min minimala telefon eller via bank/dator så brevlådelocksskrammel tar jag på stort allvar och far ut som en oljad blixt så fort jag hör det. En dag kom det ett litet paket som hade så rart innehåll. Se själva

Vykort! En hel liten bunt med fina vykort. Jag älskar vykort. Jag skriver faktiskt en del vykort och skickar och det här gulliga kortet med den sovande kissen skickade jag till en vän som bjudit på mat några dagar innan. Hon blev så himla glad och ringde direkt när hon kom hem och fann kortet på dörrmattan. Hon, precis som jag älskar kattor. Tack snälla S för de vackra korten. Eftersom jag är lite lagom förvirrad mellan varven så har jag lagt dessa kort i en egen liten påse med info om vem som gett mig dem. På det sättet borde jag kunna avhålla mig ifrån att skicka något av korten tillbaka till S vid något senare tillfälle. Tror jag. Men som jag och en vän brukar säga…….Orsa kompani lovar ingenting bestämt! Ibland hjälper det inte fast man har både hängslen och livrem.

Jag tänker ofta på hur fantastiskt livet ändå är och att jag har haft lyckan att föras samman med så fina nya vänner genom att blogga eller genom att sticka och skicka. Jag tror att allt har en mening. Det var meningen att vi skulle mötas. För kortare eller längre tid. Att vi ska tillföra varandra goda energier och lejonkrafter. Nu kommer det där ordet som jag gillar…….tillsammans. Tillsammans är vi starkare än var och en för sig och vi kan ge varandra glädje och energier, hopp och tro på att saker ändras. Jag är ju i grunden en ensamvarg men är den första att tillstå att ibland behöver man göra saker tillsammans för att det ska fungera och ge mening, att vara en länk i en väl fungerande kedja. Det ligger mycket glädje och kraft i att möta människor som har samma grundvärderingar och som strävar åt samma håll. Så tack för att ni finns! Ni gör skillnad.

Nu har ni fått dela mina vardagslyckor igen. Solen, barfota i sandaler i slutet på september, torghandel och de vackra korten. Jag hoppas ni alla har egna jättegoa vardagslyckor. De finns där om man ser det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Sist men inte minst så vill jag be er att ni fortsätter vara rädda om er trots att alla restriktioner tas bort från och med nästa vecka. Det känns nästan lite skrämmande tidigt så jag fortsätter nog året ut att vara lite extra försiktig och hålla avstånd och tvätta händerna. Det kan räcka så.

Jag har släppt lite på mina egna personliga restriktioner må ni tro för jag har kramat min dotter och mitt barnbarn för första gången på över ett år och det var banne mig vardagslycka de luxe. Vi är alla fullvaccinerade nu och det kändes ok. Jag hoppas var och en av er också har någon eller några som ni kan känna er säkra med att krama. För fy farao så jag har saknat att få kramas.

Jag hoppas ni har en härlig söndag……..med eller utan vackra vykort o lingon

Skickat, fått och så vackert rött

Som ni kanske minns så fick jag för en tid sedan både tyger och garner av en kvinna jag träffade på Röda Korset. Det var ju helt fantastiskt men jag tror ju inte på slumpen utan på att man förs tillsammans med människor av en mening. Här var då meningen att vi skulle ha ett samarbete som utmynnade i välgörenhet och så blev det. Jag har ju skickat två paket med tyger till I B i Hålanda och dessa tyger omvandlas till tröstisar och gosedjur till barn t ex i flyktingläger men även till barn här hemma i Sverige. Vi är ju dessvärre inte befriade från att barn har det svårt även här i Sverige.

Av garnerna jag fick har jag stickat upp detta: 11 mössor + 1 prematurmössa i mjukt rosa garn, 1 halsvärmare, 1 halsduk och 2 trekantssjalar. Detta är ivägskickat till Slättmissionens hjälpande hand där Ingrid ser till att fördela allt på bästa sätt. De kommer att värma många. Sjalarna är tänkta till någon äldre frusen kvinna för det är ju inte bara barn som fryser. Vardagslycka är att tillsammans kunna göra skillnad med värme och omtanke. Tusen tack fina H W för dina gåvor, det här gjorde vi tillsammans.

I ett senare inlägg ska jag berätta om mina bravader med Postnord men ovan sända paket till Slättis har kommit fram för det är registrerat som emottaget. Så det får man lita på då. Ibland får jag rena nippran på PN och skulle inte ha något emot att samtala öga mot öga med någon ansvarig på det företaget. Dock är jag övertygad om att den personen inte skulle uppskatta samtalet lika mycket som jag.

Ibland funkar det dock som det ska och en dag hade det dunsat ner ett litet paket i min brevlåda. Man blir så glad så man skuttar när man får ”riktig” post numera. Det är ju så sällan. Ett litet fint paket ramlade ner i lådan och blev en vardagslycka för mig. Se vad jag fick

Jag skriver ju mycket vykort och här fick jag några till och det är kanonkul att fylla på i mitt lilla vykortsförråd. Jag är faktiskt i vykortspåsen väldigt ofta och tittar, väljer och skickar. Jag älskar vykort, garn och böcker. Den här boken handlar om svenskarna som emigrerade till Amerika och hur deras liv blev. Det ska bli spännande att läsa den. Tack till den goa värmlandstösen S A för gåvorna. Ytterligare vardagslycka till mig som jag ska sprida vidare när jag har läst boken och skrivit korten. Många får glädje av gåvorna.

Jag gillar ju färg som jag skrev om tidigare och när jag var barn så sa man att rött är sött. Det stämmer inte på den här för den är ju inte det minsta söt utan sofistikerad, passionerad och vansinnigt vacker i både färg, styrka och linjer

Jag är ett ufo när det gäller bilar och har absolut noll koll på dagens bilmärken och modeller. Men den här kan man ju inte missa. En röd Ferrari på min gata i stan. När jag stötte på den på min promenad så skenade jag hem och hämtade kameran för det tillhör inte vanligheterna att det står något så vackert här. Undrar hur det känns att sitta i den och sätta plattan i mattan och susa iväg. Förmodligen är det en helt fantastisk känsla. Fast man undrar var man kan utnyttja bilens fulla krafter här i Sverige där vi har hastighetsbegränsningar. Vill minnas att det förr fanns motorvägar med fri fart men de har nog upphört för länge sedan. Ja man lär väl inte få uppleva någon snabbfärd i en underbar röd Ferrari utan får väl nöja sig med minnena från åkturerna med Ford Fairlane 500, Ford Capri och en något rasslig Buick från ungdomen. Härliga tider och härliga minnen.

Ja nu har ni fått se lite av vad som varit här hos mig. Jag ligger så mycket efter med bloggandet. Ibland känns det lite som att jag får slut på orden men jag hänger i lite till. Ni ska få något mer innan jag smiter ut härifrån för att ta itu med lite köksbestyr eftersom dottern och barnbarnet kommer och äter lunch här idag. Jag skrev ju att den röda Ferrarin utstrålar kraft. Vad kan man då säga om den här krabaten

Vilken kraft och vilket mod att ta sig upp ur en spricka i asfalten och blomma så här vackert en bra bit in i september. Naturen är fantastisk.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin lördag ……………….med eller utan en röd Ferrari

Som en följetong

fast inte spännande och full av cliffhangers som dessa brukar vara utan bara mycket mer tråkig och frustrerande. Ja vad kan det vara för en företeelse. Jo förhållandet mellan mig och min telefon.

Jag har väl aldrig varit någon som pratat i telefonen dagligen och stundligen utan mer som härtill är jag nödd och tvungen. Det kan ha att göra med att jag hör dåligt och hellre träffar de människor jag vill prata med öga mot öga. Dagens moderna människor har ju telefonen fastvuxen i ena handen och kan ju nästan inte ens gå på toaletten utan att ha den med sig. Sådana beteenden är för mig helt vettlösa och jag skulle inte kunna leva en enda dag på det sättet själv.

Å andra sidan så är jag tvärt om och det är inte alls bra det heller. Min pyttelilla telefon som man i stort sett bara kan ringa och smsa med är ständigt borttappad eller urladdad. Ibland får jag maila till någon kompis om att ringa på min telefon så jag får sätta i hörapparaterna och höra efter var den kan vara den här gången. Ibland är den urladdad och då är den ju tyst som en mus och jag hittar den inte. Det kan ju faktiskt dröja dagar innan jag hittar den på de mest underliga ställen där jag varit och sedan lagt telefonen.

Jag försöker ju ha den med upp när jag går och lägger mig och så ta ner den på morgonen när jag skuttar ur sängen redo för en ny dag. Det är vid transporten upp eller ner som det kan tjorva till sig. Det ska ju vippas på persienner i vardagsrummet och sättas på eller stängas av modemet till dator och eventuellt plocka med något annat innan jag är klar på den våningen för dagen eller natten. Det är då som jag kan lägga ifrån mig den lille rackaren och sedan inte komma ihåg den förrän nästa kväll jag ska gå och lägga mig och börjar fundera på var den är.

Har jag inte glömt den på något listigt ställe uppepå så har den även varit på ett flerdagars besök i tvättkorgen i en byxficka/legat i morgonrocksfickan och då hängt i badrummet med dörren stängd eller legat i handväskan som hänger bakom en dörr i hallen. I skafferiet har den också legat vid ett tillfälle. Jag blir så jädra trött på mig själv och varje gång jag kommer på att jag saknar den så blir jag nästan svettig bara av tanken på att nu ska jag leta igen. Men var? Hur en vuxen människa kan ha ett så otroligt märkligt förhållande till sin telefon det är för mig en gåta.

Mina vänner har för lääääänge sedan gett upp hoppet om mig och mailar istället. En vän till mig skrev detta mail till mig 2017 och hans uppfattning om mig och min telefon har på intet sätt förändrats sedan dess:

”Ibland, eller mest hela tiden undrar jag varför du överhuvudtaget har en telefon 📱?”

Ja det kan man ju faktiskt fråga sig. Numer är den lille kraken dessutom rejält omplåstrad också för den har tydligen fått komma i alltför nära kontakt med mina nycklar i handväskan. Häromsisten var telefonen borta. Igen. Jag letade på ovan nämnda ställen men den fanns ingenstans. Det gick någon dag och så behövde jag ladda min ”platta rosa sak” och drog ut lådan där jag förvarar mycket viktiga saker såsom gamla kvitton (som jag lika gärna kan slänga) och sladdar och grejs till att ladda telefonen, om man hittar den alltså och laddsladd till läsplattan och överföringssladd till kameran. Ut med lådan och vad låg där och skräpade tror ni. Jo den här figuren

Ser ni den lilla med kirurgtejp ihoplappade lilla telefonuslingen. Inte stort större än laddkontakten till den rosa saken. Undra på att jag inte hittat den innan. Ja vad ska man säga. Kanske att jag i alla fall är innovativ vad gäller nya ställen att glömma den på. Nä. Mitt sätt att hantera och min telefon är uselt och inte bra alls och det moderna sättet att ha telefonen fastvuxen i handen och inte klara sig utan att titta i den hela tiden är inte heller bra. Där kommer det svenska ordet LAGOM väl till pass. Någonstans mitt emellan mitt slappa slarvande och det maniska telefonberoendet. Det vore ett tillstånd som nog skulle vara bra för alla. Tror jag då.

Jag kan för egen del inte lova bot och bättring om jag inte kan vara säker på att hålla det löftet och det kan jag inte men jag ska försöka bli lite bättre (för sämre kan det då rakt inte bli).

Nu ska ni slippa mer telefongnölande och vi kan titta på en annan figur som jag träffade på. I ensamt majestät gled den fram mellan näckrosbladen och nappade åt sig lite bröd som jag gav den. Svanar är ju monogama och lever ju i par hela livet så jag hoppas den här unga svanen hittar någon att dela resten av livet med. De är vackra och majestätiska med sina mjukt böjda halsar och vingarnas båge.

När jag stod ute och pratade så kom en granne i en annan länga med sina två döttrar traskande förbi. Vi vinkade åt varandra som vi brukar göra och rätt som det var så kom hon fram emot mig med en bukett rosor. Till mig! Det är väl vardagslycka att få en bukett rosor bara sådär. Jag blev jätteglad och de stod på bordet och var vackra i nästan fjorton dagar. Ibland är livet fullt av överraskningar som blir till vardagslycka. Så tack till alla tre från en glad liten tant.

Här regnar det och har gjort så i flera dagar. Inte mycket utan mellan 5-8 mm per dag. Det räcker. Man får ju skrämselhicka när man läser om vilka stora översvämningar det varit runt om i Sverige. Regnar det bara lagom så tycker jag faktiskt att det är mysigt och rogivande att sitta inne och se regnet strila ner utanför. Det blir också ett ganska behagligt halvdunkel när det är regn och då är det läge att tända stearinljus och vara oändligt tacksam för att man har tak över huvudet och värme.

Jag tänker ge er ett nytt ord. Kaffinerad. Enligt min härliga vän C så är man kaffinerad när man fått första morgonkaffet och är redo att ta tag i dagen. Ingen ide att göra något innan man är kaffinerad. Är inte det ett härligt ord och uttryck. Tack snälla C nu vet vi hur vi ska starta dagen.

Så mina vänner jag hoppas att ni både vaccinerar och kaffinerar er så ni klarar dagarna på ett bra sätt. Fortsätt att vara rädda om er för vi behöver varandra länge länge än.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag…………….med eller utan vackra svanar.

Jag älskar mina pandemipyssel

Jag är ju i grunden en ensamvarg trots att när jag är i sällskap är en babblig och bubblande person. Gillar dock att vara lite för mig själv och kan nog inte påstå att jag lidit särskilt svårt under pandemiåret. All tid som jag annars lagt på att sticka och fixa till marknader under året har ju lagts på att fixa till extra mycket och skicka till höger och vänster i välgörenhetssyfte. Att göra något bra av all tid jag helt plötsligt fick över. Så pandemipysslandet har för min del blivit lite som ett ”jobb” som gett mig någon slags form av struktur på dagarna eftersom det blir mycket hemmatid som inte ska förslösas. Dessutom ger det mig en otrolig glädje och värme i hjärtat plus att man råkar på så fantastiskt många härliga människor som man har mycket gemensamt med.

Jag hade ju lakan som var rivna och skulle användas som tygblöjor men p g a att jag och den gamla symaskinen inte kunde komma överens så åkte alla rutor 70 x 70 ner i en låda och symaskinen in under trappen och jag själv försökte fundera ut hur jag skulle kunna använda alla blöjor. Då var det fantastiskt att komma på att riva dom till mindre rutor och skicka hela rasket till I B i Hålanda för att ingå i husmorspaketen till flyktingkvinnor. Jipppiiiiiii! Jag gillar ju när man kan använda varenda trådända och varenda tyglapp. Inget ska förfaras.

Dra mig baklänges så många rutor jag har rivit och rensat och även strukit. Konstigt ord egentligen strukit. Undrar om det heter så. Nåja. Hursomhelst så blev det ett par paket till Hålanda och den strävsamma damen där som har ett så gott och varmt hjärta för alla som har det svårt. Jag är så tacksam för att jag får vara med och bidra med det lilla jag kan och har. Dessutom har det ju kommit in smått och gott från andra håll som också följer med. Tillsammans kan vi göra något riktigt bra.

Här får ni se två sändningar till husmorspåsarna plus ett vackert påslakan som jag fått av min vän G som också är den som städar och rullar alla lindor efter att jag rivit dem och bara grovstädat dem. Av det lakanet hoppas jag att det kan bli en hel kennel med taxar och går inte det så kanske det kan bli husmorspåsar. Vi får se vad symaskinvirtuosen i Hålanda kan hitta på.

Det blev ju två rejäla paket som skickades till Hålanda med bidrag från mig, min vän T och min vän G. Lindor blev det i båda paketen och massor av knappar i paket 2. Min vän T skickade med ett par grova gummisnoddar och det hade jag inte tänkt på kunde vara bra att ha i husmorspåsarna. Tack för den inspirationen T. Jag for iväg och köpte en förpackning gummisnoddar som också fick följa med. Nu är det rast och vila i kompresstillverkningsfabriken men jag har fått information om att det kommer två nytvättade och manglade lakan till mig inom kort. Då blir det fler lindor.

Tar man ett djupt tag i välgörenhetslådan så hittar man både ditten och datten det kan jag lova. Den har varit proppfull länge men nu har jag skickat lite åt olika håll. Dottern fick sortera ut gamla Barbiedockor, de flesta kopior då, som vi hade liggande här i en kartong. Det blev en hel del och då kom jag på att jag sett att några stickade och sydde kläder till dessa dockor och sedan skickade dem vidare. Eftersom jag ändå skulle skicka dockorna och man ska utnyttja 1 eller 2-kilosportot till det yttersta så dök jag med huvudet före ner i välgörenhetslådan och fiskade upp sockor som jag köpt på Röda Korset, mössor som jag stickat, filtar som jag stickat och så en hel hög med blyertspennor som jag haft liggande i lådan. Det blev ett bra paket tycker jag och allt detta skickade jag till en kvinna som är kontaktperson för Barnens Hopp.

En liten filt av garn som ramlat in till mig från den lilla garnbutiken på Rångedalas prärie blev skickad till Sofia Silvana. Det blir flera småfiltar framöver. Jag har redan ett par stycken klara men jag ska spara ihop så jag kan skicka ett större paket. Hon gör ett fantastiskt jobb Sofia. Dels jobba som obduktionstekniker och sedan göra sitt allra bästa för att göra det ”varmt och ombonat” för den lilla som det inte gått så bra för. Det är nog inte det lättaste jobbet i världen. Jag har under mina år i vården tagit hand om många döda men då har det varit vuxna och det känns ändå och man vill göra det allra bästa för att underlätta för anhöriga. Man vill göra det fint så det inte verkar så skrämmande och otäckt. Jag känner en så otrolig respekt för Sofia som orkar göra samma sak men med barn och för deras föräldrar. Det är fint. Modigt. Respektfullt. Omtänksamt. Kärleksfullt. Jättesvårt. Jag hoppas hon har något eller någon som kan fylla på hennes energier efter en svår arbetsdag.

Världens raraste grannar har jag ju och när jag klipper min gräsmatta brukar jag slänga över min klippare till deras sida när jag är klar med min. Det är ju liksom inget extra jobb utan tar bara fem minuter extra så det är ju så busenkelt. Jag hade klippt gräset åt oss båda för dom hade ju varnat för regn och fixade och donade och ställde in klipparen och gick in. Morgonen därpå när jag tittade ut på gräsmattan som tillhör det Karlssonska residenset så stod det gula blommor granne med en stor förgätmigej-ruska som fått stå kvar under syrenen. Men va fasen vad är det där…….?

På med tofflingarna och ut som ett skott och jösses mina vänner det var en stor växt proppfull med gula blommor. Jag som älskar gula blommor. Jag trodde att någon hade ställt den på fel gård så den fick stå ett tag men så tänkte jag att nä har dom ställt den här då är den jädrar i mig min. MIN! Så jag tog helt enkelt och förde över den från plastkrukan till en fin stor keramikkittel som en vän till mig gjort för många herrans år sedan och så fick blomman en plats på utebordet. Det visade sig senare att det var mina goa grannars son som köpte blomman åt mig och ställt den inne på gräsmattan med orden ”den ville bo där”. Det var väl gulligt, rart och omtänksamt.

Ja mina vänner nu har jag delat med mig av mina vardagslyckor igen. Lycka är att kunna ge med varma öppna händer och lycka är även att få ta emot med samma varma öppna händer.

Jag hoppas att ni alla har det riktigt bra……..med eller utan gula blommor

Roliga paket

Min vän C skickar paket till mig ibland och de är så smockfulla så det är helt galet. Jag brukar plocka upp allt som är i paketet för att ta kort och sedan försöka lägga tillbaka allt i paketet igen. Jag misslyckas varenda gång. Får aldrig i allt i paketet utan det blir alltid några pinaler över. Hon är en magisk packare. När jag packar paket brukar mottagaren alltid förundra sig över hur mycket tejp jag använt. Ibland är det nästan svårt att hitta ett ställe att kunna börja öppna på. Så nog packar vi olika allt.

Finaste C skickar böcker, garn och servetter och lite annat smått och gott. Den här gången följde det med rundstickor och även färdigstickade mössor och tossor. Ser ni det vita ulliga gulliga garnet nere till vänster, det ska jag använda till att kanta filtar och annat med. Jag tycker väldans mycket om ulligt gulligt garn. Inte nog med alla bra-att-ha-saker det brukar följa med ett kort med fin text på också och det gjorde det den här gången också. Själv glömmer jag alltid att lägga i en handskriven lapp eller ett brev. Kommer på det när jag vråltejpat och då har ju tåget liksom gått. Sådant glömmer inte vännen C. Här ser ni vilken julafton jag har haft mitt i våren.

Jag ska kanske berätta att min vän C och jag aldrig har träffats och aldrig pratat med varandra i telefonen. Vi träffades genom uppropet Sticka & Skicka för många herrans år sedan och vi skriver till varandra varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Vi delar glädje och sorg. Vi stöttar varandra och är glada för den gemenskap vi har.

Garnet som ni ser ovan är en gåva som jag i min tur förvandlar till en gåva när jag stickar och skickar det som blir av det till den insamling som bäst behöver den. Så allt förvandlas till värme och omsorg. Det ingår i den kedja av många länkar som tillsammans arbetar för att göra världen lite varmare.

Detta var en sorts värme. En annan sorts värme kan ju komma sig av att man får ett paket som ser helt knasigt ut, ihoptejpat med silvertejp men när man öppnar det så skrattar man så man både blir svettig och håller på att kissa på sig. Den presenten ska jag presentera om en liten stund men först en liten översyn av min image. Ni som läst här länge kanske tror att jag är en vän varelse som alltid är väldigt snäll och god. Så är det inte. Jag är en mycket bestämd tant som har åsikter om det mesta och det är oftast starka åsikter. Jag räds heller inte att säga ifrån och dra gränser. Avskyr orättvisor och har väldigt svårt att ha fördragsamhet med dumt folk. Jag är väl medveten om att jag ser världen och det som händer i svart eller vitt men kämpar varenda dag för att få med lite av gråzonerna att sudda ut de skarpa gränserna. Det är ingen lätt kamp ska ni veta men den behövs och är nödvändig för att få en bättre balans än med svart/vitt.

Så nu vet ni det om mig. Jag har ju bestämt från början att min blogg skulle vara så utformad att den skulle tillföra goda energier och glädje till den som läste här för allt elände får man ju till sig ändå via tv, radio och tidningar och verkligheten ute i samhället. Så därför är min blogg så som den är. Jag är snäll, omtänksam och givmild men absolut ingen mespropp. Eller joooo, ibland kanske men man är ju bara människa.

Så nu är det dags att presentera den andra presenten jag fick för lite sedan. Den fick jag av min allra bästa vän TP som jag jobbat ihop med i femton år och som jag fortfarande umgås med efter pensionen. Vi har delat glädje och sorg och han brukade även prata och skratta tillsammans med min man tidigare. Då handlade det väl mest om mina tillkortakommanden eller underliga idéer om hur saker och ting skulle fixas eller något annat mysko. Jag är även den första att skratta åt mig själv och det jag lyckas ställa till med. Inga problem heller med att erkänna fel och brister hos mig själv. Den gemensamma nämnaren var väl humorn. Vi skrattade gott åt varandra men aldrig på ett elakt sätt utan med kärlek. Det är också enklare att kunna skratta åt sig själv mellan varven istället för att ta sig själv på alltför blodigt allvar hela tiden.

Så nu kan vi efter den här episteln konstatera att jag alltså är ett rivjärn med humor och väldigt stor självdistans och jag kan även tillägga att jag ibland undertecknade något jag skrivit på jobbet med J35. Med allt detta sagt så förstår ni att den här presenten fick mig att gapskratta och den står framme i köket så jag ser den varenda dag och använder den då och då.

Eftersom alla inte har samma humor som jag eller är lite känsliga för vissa ordval så har jag maskat halva ordet men det står var och en fritt att föreställa sig vad som är fortsättningen.

Ja mina vänner. Vardagslyckorna har vällt över mig som en vårflod och apropå vårflod så tömde jag 62 mm ur min regnmätare. Jag fick gå ut och tömma tre gånger för jag var orolig för att det skulle svämma över annars och jag ville ju ha stenkoll på hur mycket som ramlade ner.

Tillbaka till vardagslyckorna. Den sista i raden av gåvor kommer från min vän T som samlat ihop lite smått och gott och lämnat i ett litet paket i min brevlåda tillsammans med den ljuvligaste lilla buketten med vårblomster från hennes trädgård. Allt utom blommorna åker iväg till Hålanda och husmorspåsarna. Knappar och säkerhetsnålar är hårdvaluta och de små saxarna var toppen. Jag blev också påmind om att gummisnoddar faktiskt kunde vara bra att ha i påsarna så tack för det tipset fina T. Jag har köpt en förpackning som ska få följa med i paketet till I B.

Jag blir så glad och känner sådan tacksamhet över att ha vänner som ger av hjärtat vad gåvan än består av. Garnerna och de små tillbehören kommer att värma de frusna och behövande och blommorna, muggen och böckerna och kortet värmer mig. Jag är så tacksam för allt. Ibland känner jag mig så proppfull med kärlek så det nästan sprutar ur öronen. Vilken tur jag har.

Jag hoppas ni alla har en lika fin och solig dag som jag har här……med eller utan härliga bleckmuggar

Min lilla köksbordsindustri

Förra sommaren stod jag ju ute och rev lakan som sedan blev till lindor som skickades till en sjukstuga i Manduar i Gambia. Nu har jag fått in en del lakan och hade tänkt vänta på sommaren men så fick jag nys om att det behövdes lindor till husmorspåsarna och även fler lindor till Gambia så nu tog jag och struntade i att vänta på bättre väder. Det vill ju damma en del också och jag är ju så väldigt lite intresserad av att städa jämt och samt så för den delen är det bättre att stå ute.

Strunt samma, nu ska här rivas remsor

Jag mäter upp remsor som är 8 cm och gör ett litet klipp i lakanet och sedan är det bara att riva remsor av hjärtans lust. Först klipper jag dock av de fållade kanterna på kortsidorna.

Vartefter remsorna blir dragna hänger jag dem över en stol. Innestolarna var inte så himla bra att använda för de är för korta i ryggen så remsorna hamnar då inte där de ska utan det blir en viss form av inbördes anarki i remshögen (se golvet framför stolen). När jag river remsor ute är det lättare att hålla styr och få snygga rullar sedan för det är höga ryggar och dessutom dynor på stolarna så remsorna hålls bättre på plats.

När man kommit så här långt och rivit ett lakan så brukar jag rulla ihop remsorna till en rulle. Det är lite trix och fix med det när knappt halva högen håller sig där den ska. Det brukar dock lösa sig. Jag ställer mig bakom stolen och drar ut den delen en bit och börjar så lägga remsorna helt rätt mot varandra och sedan rullar jag en bra bit. När det sedan ser ut att vara anarki i remshögen igen så lägger jag allt över bordet och låter rullen vila medan jag ser till så att det blir en någorlunda hyfsad ordning på remsorna så de ligger skapligt på rullen. Helt perfekt blir den ju inte och det är ju inte heller varken nödvändigt eller bättre. Får man bara till en fungerande rulle så är det ok. Jag gör ju rullarna för att jag ska transportera dem på hojen till min kompis G som städar dem lite mer än jag gjort och sedan rullar hon dem till lindor och fäster ihop dem med en liten tejpbit och sedan får jag tillbaka dem som färdiga att skickas dit dom gör bäst nytta.

Här ser ni mina färdiga rullar. Att rulla dem så här är ju bara för att förenkla för min kompis som ska jobba vidare med dem. Då är det lättare att bara plocka upp en färdig rulle och hänga över en stol och ha och plocka av. Så det här var bara ett litet smakprov på hur jag gör. Dessutom fick ni se de vackra rosorna som jag fått av min dotter när hon var på besök hos mig för en vecka sedan.

Fler blommor har förärats mig må ni tro. Min goa granne som hade varit hela dagen på landet ringde på och gav mig en bukett påskliljor och igår fick jag en liten bukett gullvivor.

Det får bli en bild på hela buketten jag fick av dottern för den såg faktiskt lite rumphuggen ut på tidigare bild.

Jag har då en hel del fler lakan som ska fixas till men dessa får faktiskt vänta tills det blir skönt att stå ute. Som det är nu så är det väl egentligen inte gradtalet som är problemet utan mer blåsten. Har man legat i som en utter och rivit remsor så vill man ju inte se dem som dekoration i buskar och träd omkring sig. Då skulle det se ut som det gör när folk har kastat toapappersrullar över träd och buskar och jag är inte helt säker på att grannarna i längan skulle uppskatta den dekorationen för dom har ordning och reda och pyssligt på sina tomter till skillnad från mig. Det blåser så in i nordens och har gjort det länge och ibland känns det som om det aldrig kommer att sluta blåsa.

Nu har jag delat vardagslyckor med er i form av blommor som jag fått av människor som står mig nära och som jag tycker mycket om. Den andra vardagslyckan är ju att jag fått så många lakan så jag och min kompis kan tillverka lindor som förhoppningsvis gör livet lite enklare för dem som de hamnar hos. Ibland är det enkelt att vara medmänniska.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag…….med eller utan lakansremsor

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag