Bokbytardag, gåvor och äpplen

På sensommaren tog jag en cykeltur och hamnade då vid Sörmlandsgården. Sörmlandsgården är ett friluftsmuseum som ligger på Djurgården i Eskilstuna. Här ligger hus som visar en mellansvensk gård från tiden kring mitten av 1800-talet.

När jag kom så var det bokbytardag och det passade mig ju alldeles förträffligt. Klokt nog hade de ställt ut bordet på gården så man kunde gå runt utan att behöva komma för nära varandra om man vill hålla avstånd. Jag var först där så jag hade ingen att trängas med utan jag lämnade mina böcker på bordet och så började jag leta efter nya.

Det blev några böcker som fick följa med hem. Den om Mengele håller jag på med nu och tankar och funderingar över hur ett älskat och omhuldat barn kan utvecklas till ett monster rullar runt i huvudet. Överlevande tvillingar uttalar sig och berättar i boken hur de blev skilda från sina föräldrar och det är alldeles förfärligt. Jag är bara i början på boken och den går långsamt att läsa för man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Det är ingen bok jag kan sträckläsa. Jag har läst mycket om andra världskriget och de värsta aktörerna där och det är skrämmande. Nyligen läste jag en bok som heter Tatueraren i Auschwitz, en bok som bygger på en sann berättelse. För mig är det ju viktigt att ha en historia bakåt. Av den borde världen och människorna lärt sig något men med tanke på hur det ser ut idag så har dom tydligen inte det. Inte de som bestämmer i alla fall.

Elsi Rydsjö-boken valde jag bara för att återuppleva lite nostalgisk läsning. Det var en fristående bok i en serie. Jag gillar ju att läsa hela serien när jag är igång men nu fanns bara den här och det var lite mys att läsa den.

Det ljuva livet skriven av Britt Ekland med spökskrivare var väl inte den bok jag trodde det skulle vara. Jag tänkte att det skulle vara någon slags biografi eller något men det var en skönlitterär bok. I o f s inte dålig men det var inte det jag förväntade mig. Kom sedan på att hon skrivit en bok som heter True Britt och det var hennes självbiografi. Hon har ju levt ett annorlunda liv. Gift med Peter Sellers som väl inte var helt som han skulle och sambo med Rod Stewart och lite andra kända personer. Men den här boken var lättläst och har fått gå vidare.

Vrålstark & skiträdd en bok om Marie Göranzon och hennes liv på Dramaten med start från elevskolan. Den är berättad av Marie och nedtecknad av Stina Jofs som skrivit fler biografier bl a tillsammans med tidigare statsministern Ingvar Carlsson.

Jag hade lite svårt att komma in i den från början eftersom den var skriven på ett sätt som jag inte var van att läsa på. Det var ibland en berättelse och ibland frågor och svar. När jag i alla fall gav boken en chans så var den bra. Väldans intressant tycker jag. Så om någon av er läsare vill ”ärva” den av mig för den är färdigläst så kommer den som ett brev på posten. Med Postnord så vi får hålla både tummar och tår för att den kommer fram. Först att höra av sig får den.

Boken av Jessica Stirling handlar om livet i London 1919 efter att första världskriget tagit slut. Den boken har jag inte läst ännu så den ligger till sig i högen ihop med en flock andra böcker.

Det är lite kul med sådana här bokbytargrejer för då får man med sig böcker hem som man annars inte skulle ägnat en tanke åt att läsa. Om jag skulle betalt för böckerna var det nog bara boken om Mengele som hade fått följa med hem. På det här sättet fick jag ju vidga mina läsvyer lite extra och det var bara kul.

Man har väl en rackarns tur när man har kompisar som ringer på dörren och lämnar en påse med tre härliga munkar. Bara sådär. Kan meddela att dessa lade sig som bomull på de volanger jag redan har kring midjan. Men sk*t samma, man lever bara här och nu och då gäller det att passa på så man inte missar något. Gott så ända in i nordens. Tack snällaste A som så ofta sprider vardagslycka.

Nu kommer det något nytt och skojsigt. En dag när jag öppnade mitt postfack så låg där en ganska stor kartong och jag blev genast villrådig för jag hade ju inte beställt något. Jag for in som en raket för nu var jag nyfiken för jag kunde inte se vem som skickat paketet utan bara firmanamnet på varifrån det kom. Men kan ni tro, det var symaskinsvirtuosen i Hålanda som skickat ett paket till mig. Till mig! Här ska ni se något nytt och spännande som jag inte visste att det fanns faktiskt.

Det var blommor i kartongen! Och choklad och ett kort. Man får nästan dåndimpen! Titta så fina de blev i vasen. Tusen tack snällaste I. Tänk vad du kan hitta på. Guldkant på tillvaron och vardagslycka.

Ja då är vi nästan inne på slutklämmen för idag och nu ska vi avhandla ämnet äpplen. Lite kort då bara. Om ni minns de där träden som var sedan Hedenhös som jag tog kort på tidigt i våras. De som var klippta så det blev som ett tak. Nu bär de frukt må ni tro och jag tycker hela trädet är så vackert. Här kommer dock en bild på den närmaste blad- och äppelgrenen. Jag tycker trädet är så häftigt. Det ser ut som stora bollar av blad och äpplen.

Lite tidigare på gatan såg jag de här mystiskt äppelliknande sakerna. Är det äpplen eller? Det är en buske som var proppfull med dessa frukter i alla fall. Man hittar nya saker som man inte har en aning om vad det är ganska ofta fast man börjar bli bra gammal. Det är lite kul.

Nu är ju hösten här även om den tassar in så försiktigt men nu börjar ju bladen på min syren gulna och då är det höst på riktigt i min lilla trädgård. Igår kväll var jag av någon anledning frusen vilket jag i stort sett aldrig är men då tog jag och kokade choklad och stoppade in fötterna i ett par gosiga tjocka sockor. Sedan satte jag mig i fåtöljen och tänkte för mig själv att nu är det höst. Gosesockor och varm choklad får vara symbolen för att värmen är på väg bort och kylan på väg in. Fast jag gillar ju det så jag klagar inte.

Ni fortsätter väl att vara rädda om er och varandra för nu ser vi framåt och siktar på julen och då ska alla vara med.

Jag hoppas ni alla har en fin om än kylig söndag…….med eller utan mumsiga munkar

Ordning och reda på vädret

SMHI verkar ju ha det lite tjorvigt med att förutspå vädret trots alla fina dyra avancerade instrument. Det kanske är det som är felet för det var visst enklare att spå väder i fiskmagar och natur- och djurfenomen som den gamle samen Enok Sarri gjorde. Den gubben och den tyske väderspåmannen Wolfgang Röder fick ju var och en för sig spå det svenska semestervädret. Nu minns jag inte vem som vann den tävlingen men väder blev det ju hur som helst. Undrar om jag inte bloggat om dessa gubbar någon gång i bloggens begynnelse för det känns bekant. Vi svenskar pratar ju mycket om vädret om hur det varit och hur det ska bli så jag tänkte göra just det.

Här ser ni hur SMHI fick mig att gå ut och ta in mattor och flytta undan pelargoner och göra mig till så att jag skulle kunna sitta inne och lugnt titta ut när 39 mm regn ramlade ner hos mig. Nu hade jag inte behövt fnatta runt och styra upp sådana saker för när lördagen kom så hamnade det knappt 1 mm i regnmätaren. Det var mest bara några vilsna blöta trötta duggdroppar som trillat i. Det var ok för mig.

Lite värre blev det när den här prognosen kom en vecka senare och hotade med att skicka ungefär 106 mm hit. Plus att det skulle åska, blåsa och vara allmänt vedervärdigt. Nä fy farao! 106 mm. Det är jädrans mycket det. Särskilt för en som bor lågt och på gammal träskmark. Dessutom har jag en brunn utanför mig som lätt blir översvämmad när det blir skyfall. Då behöver man sjöstövlar alternativt simfötter. Cyklop och snorkel har jag i alla fall så det ska väl fixa sig i värsta fall. Men nu blev det fart på tanten för med hotet om så mycket regn nedramlande i form av skyfall fick mig att ta på mig och gå ut och med spettet lyfta upp brunnslocket och rensa brunnen från sten, löv och fimpar (som något riktigt kokko slänger i där). Nu kan jag inte göra mer tänker jag och känner mig förberedd. Givetvis tar jag in mattor och pelargonerna igen och flyttar undan en stor växt på altanen.

Jag cyklar till affären och bunkrar ordentligt för jag har inte för avsikt att sticka ut nosen under hela helgen om det ska vara på det här viset. Nä, fy fabian då vill jag bara stanna inne och hoppas att åskan inte slår ner. På mig. Jag gillar inte när det blixtrar och smäller om öronen. Jag är pensionist och vill ha det lugnt och behagligt. Åskfritt.

Ja hur blev det då undrar ni förstås. För det gör ni väl? Jo på fredagen kom det inte en droppe och på lördagen som skulle innehålla regn från morgon, kväll och natt så blev resultatet som på min handskriva lapp här

Det blåste så jag trodde hela trädgården och träden runt om skulle lägga sig platt ner. Det var helt galet. Det blixtrade och small hela tiden från två håll. Två blixtar gick nog ner nära mig för det blixtrade och small samtidigt och jag hörde hur det fräste. Då är jag inte så kaxig ska jag säga. Mindre än Tummelisa känns det som. Plus att jag är skiträdd. Jag har ju packat en liten väska med saker som jag vill ha med mig ut om det skulle skita sig och den står i hallen och är bara att hugga. Skyfallet och åskan höll på från 21.25 till 22.30 och efter det så regnade det på ett normalt och mindre skrämmande sätt. Som ni ser så blev det heller inga 106 mm utan det blev 69mm vilket räckte alldeles utmärkt. När skyfallet började så såg det ut så här utanför min dörr. Vatten på väg upp eftersom brunnen som ligger till höger mot garagen inte hinner med. Det gick nästan upp till boddörren. Men det rann undan ganska bra sedan så det var inget att oroa sig över. SMHI och dess meteorologer klarar sig i alla väder. Har det nog ganska bra med sitt. Andra har inte det.

Jädrars så hett en del får det om öronen när prognoserna inte stämmer. Här är några rader om hur det kan gå om man har en jädra otur. Detta har jag tagit från någon av kvällstidningarna.

”En olycklig väderprognos tros vara orsaken till att de två högsta cheferna vid Ungerns nationella vädertjänst har fått sparken.

I lördags var det planerat ett stort nationellt firande med ett enormt och påkostat fyrverkeri i huvudstaden Budapest. Omkring 40 000 fyrverkeripjäser skulle skjutas upp från 240 platser längs floden Donau. Men enligt väderprognosen var det stora risker för att det skulle bli ett kraftigt åskoväder och fyrverkerierna ställdes in, skriver BBC.

Fast ovädret ändrade riktning och drog i stället fram över de östra delarna av landet. Vädertjänsten bad om ursäkt i söndags och förklarade att osäkerhet är en del av väderprognoser.Men ursäkten hjälpte inte. På måndagen fick cheferna sparken av den ansvarige ministern László Palkovics.”

Ja så går det till, inte i vilda western men väl i Ungern. Tror SMHI-folket kan vara trygga i att detta aldrig kommer att hända dem här i mellanmjölkens land.

Så där ja det var vädret och likt nyhetsankaret i tv så säger jag att nu lämnar vi över till något som gör en glad.

När jag var på cykeltur en dag så fick jag ögonen på den här skönheten

Tänk så vackra bilar var förr. Både till färger och former. Numera ser alla likadana ut. Då blir man glad så hjärtat fladdrar som en liten fågel i bröstet när man får syn på en sådan här gammal goding och jag måste bara stiga av cykeln och gå fram till den och gå runt den och bara njuta av gamla minnen. Jag åkte mycket Fairlane när jag var ung. Den hade röd skinnklädsel och en grammofon som man kunde spela ep-skivor i. Man skulle dock inte lägga skivorna i uppe vid framrutan för när solen låg på så blev dom alldeles vågiga. Då stod man inte högt i kurs hos bilägaren. Jag minns att jag förstörde Roy Orbisons Only the lonely. Som sagt, somliga saker gör man bara en gång. Helst inte ens det. Jag plockade faktiskt upp Only the lonely på YouTube och lyssnar på den medan jag skriver. Jag älskade sången när jag var ung och gör det fortfarande nu när jag är gammal. Vissa sånger, låtar, melodier stannar kvar i hjärtat och de följer en genom livet. Det är härligt.

Av en mycket speciell vän fick jag ett så fint hjärta i rosenkvarts. Min vän och jag har förts samman av en anledning och vi delar ofta de svåra frågorna. En dag kom det här vackra hjärtat på posten.

Jag är glad för det vackra hjärtat och glad för att två maskrostanter funnit varandra och blivit vänner. Det är vardagslycka. Rosenkvarts är ju en skyddssten och jag köpte rosenkvarts åt min dotter när hon var liten. Numera är det barnbarnet som köper olika stenar. Om han har koll på vad de står för vet jag inte men jag tror han får nog de stenar han behöver till sig.

Sedan finns det ju olika stenar. Jag minns när dottern och jag varit på utlandssemester och samlat fina stenar på stranden. Där var det nära att man fick betala övervikt den gången. Men jag gillar stenar. Inte bara polerade eller trumlade som det kanske heter utan även vanliga naturstenar.

Nu är det dags för mig att parkera mig i fåtöljen och ta fram stickningen en stund. I morgon börjar F1-helgen med två träningar och då blir det till att lägga upp och sticka nallekläder. Det har blivit en vana att jag gör det sådana helger. Det är lagom arbete med det. Ett öga på tvn och ett på stickningen. Här är förresten två stycken som fått kläder på kroppen.

Så nallarna och jag vinkar adjö för idag och hoppas att vi ses snart igen.

Jag önskar att ni alla har en riktigt fin torsdagskväll…….med eller utan nostalgibilar

Lapp på lapp men ingen söm

det var ju ett kålhuvud det men här i det Karlssonska residenset är det lapp på lapp i ett riktigt kaos och utan någon som helst ordning och reda. Detta gäller alltså inte varken mig själv eller ett kålhuvud men väl mina fusklappar till bloggen.

Jag tar ju kort då och då när jag kommer ihåg det och när jag tar ut korten och lägger dem på datorn så skriver jag upp på en lapp bildnummer och vad det är och sedan är det då tänkt att jag ska blogga om just den grejen inom rimlig tid. Nu verkar det som om även det där rimlig tid har fått oändliga gränser för första lappen är urgammal och den sista är från idag och däremellan är det plockat och struket sådant som jag skrivit om och annat har blivit kvar. Många lappar bli’re.

Ofta vill jag ju ha en röd tråd i ett inlägg där de olika små avsnitten passar samman. Andra gånger blir det mindre kaosinlägg med både ditten och datten och allt där emellan. Frågan är vilket som är bäst och vilket som är roligast att läsa. Nåja, idag ska jag beta av ett par små saker som har roat mig eller retat mig.

Först ut blir ett litet studentpyssel jag ägnade mig åt då barnbarnet tog studenten. Han har ju utbildat sig till elektriker så jag rotade fram mannens attacheväska med kablar, sladdar, kontakter och annat jox och skred till verket.

Jag skruvade isär en kontakt och kapade till en bra längd sladd och skalade den i ena änden och fäste dessa koppartrådar i kontakten och skruvade åt. Satte ihop hela rasket igen och nedtill till höger ser ni en liten studentmössa som dottern virkat och som jag hade kvar bland marknadsgrejerna men som nu fick göra tjänst. Jag trädde in sladden baktill i mössan och hade Karlssons klister på kontaktens plana runda del och tryckte dit mössan. Sedan knöt jag ihop kabeln så det skulle gå att hänga runt halsen på gossen och här ser ni resultatet av det idoga arbetet.

Det var lite roligare att utforma en personlig hyllning till den blivande lysmasken som med hjälp av bra betyg och ett trevligt sätt i måndags började som lärling på en stor elfirma här i stan. Jag är så stolt över den killen. Han har drömmar och mål framåt i livet. Precis som det ska vara men man ska bara inte ha för bråttom. Men det var nog så när man var ung och ibland glömmer man det nu när man ”gamlas”. Numera tar man en dag i taget och känner vardagslycka över sakerna i det dagliga livet och i vardagen. Men heja heja L som är världens finaste och bästa kille. Sluta aldrig drömma och sluta aldrig se framåt men ta det lugnt för allt behöver inte komma på en gång utan sakta men säkert.

För evigheter sedan var jag på fotvandring och då passerade jag Munktellmuseet och där utanför träffade jag en gammal arbetskamrat som jobbar i receptionen. Jag hängde med in och tog en kopp kaffe och snackade lite. Chefen för museet är också en arbetskamrat som jag haft på Volvo och hon passade på att göra lite reklam för stället. Hon är en otroligt karismatisk och härlig person med en fantastisk utstrålning. Hon är norska och jag brukar skoja med henne och säga att hon är vår norska fräsetuss (skoj för katt) och då skrattar hon så gott. Jag gillar tjejer som vågar ta plats och visa med hela handen när det behövs. Hon är också skådis i amatörgänget här i stan. Jag brukar ju aldrig visa upp varken namn eller ansikten på människor här i min blogg så nu blir det premiär för det. Hon har varit så mycket i tidningar och ställer upp på intervjuer och spex så hon är ok med att synas även här. Här poserar hon i det största hjulet för en av Volvos maskiner och det ska tilläggas att hon inte på något sätt är kortväxt. Så mina damer och herrar låt mig presentera Jannike, chef för Munktellmuséet.

Har ni vägarna förbi så titta gärna in det finns något för alla. Det finns en hel del för mindre barn och så finns det simulatorer man kan köra plus att man får klättra runt och upp på maskiner av alla de slag. Barn brukar gilla det. Både stora och små barn. De stora barnen utgörs ofta av medelålders och äldre män med en kärlek till fantastiska maskiner. Heja alla stora och små barn som har så mycket glädje och leklust! F ö så drivs museet mycket på frivillig basis. Det är pensionister som är där och skruvar och putsar och joxar av hjärtans lust. Hoppas jag med detta inte kränkt någon. Då får ni säga till.

Nu har jag nästan kommit till sista posten på en av lapparna så jag fortsätter väl i galenskaperna och visar en blå JollyJacket som är klar och ligger i välgörenhetslådan och väntar på att få komma och värma någon liten kropp.

Jag gillar verkligen att virka JJ för det är bara att veva på och det går fort som sjutton. Här har jag dessutom varit väldigt ambitiös och satt dit både knapp och knytband. Ungefär som Gunnar Sträng som hade både hängslen och livrem. Man ska känna sig säker det är bäst. Eller det kanske är lite som jag brukar säga (något vanvördigt då) att man hänger med så länge Gud vill och hängslena håller. Hmmm…… ja nu är det nog dags att inte utveckla dessa tankegångar längre.

Sista posten på den här lappen handlar om…..tadaaaaaa……postnord och de fantastiska miniatyrfacken. Efter att vid ett flertal tillfällen kommit ut för att hämta post och det sett ut så här vi facket

så har jag skapat en rutin att jag går ut och tittar till facken mot kvällningen om det är dåligt väder för att det inte ska regna in om inte postiljonen pallat med att se till så att luckorna stängs ordentligt. Jag blir så trött på slarv och att det ska vara så svårt att göra det där lilla extra, stänga luckan efter sig. Så där jag då fick jag avbörda mig den lilla irritationen och skutta över till en annan lapp och avsluta dagens inlägg med något positivt.

Jag hade en kompis här på besök. Vi har varit arbetskamrater på Volvo men han flyttade till Finland med sin fru och sin familj. Någon gång per år kommer han och hälsar på mig och då har han med sig sina killar och det är så himla kul att se hur dom växer och utvecklas. Min kompis heter J men av mig blir han givetvis kallad Mumin och i hans värld heter jag Pippi. Han är en jätte. Stor. Stark som en björn. Det visade han när han bar ner en gammal tv som stått bredvid trappen på övervåningen i väntan på att komma ner. Ni har väl kanske läst om mina olika teorier om hur jag skulle kunna få ner den för egen maskin. Dessa teorier blev ju tack och lov skrinlagda för annars har det nog gått åt pisens möse (åt häcklefjäll snällt uttryckt). Nu frågade den här finske jätten om det var något han kunde hjälpa mig med när han ändå var här och då tog jag tillfället i akt och sa att jo om han kunde hjälpa mig att få ner tvn så skulle jag bli glad men den är tung som bly.

Den finske hjälten Mumin tog tvn under armen och bar ner den!

Några veckor efter att den stått så snyggt parkerad på mattan i hallen f v b tippen så kom dottern och hennes kille samt en kompis till dom som enligt dottern ”är så stark så han kan lyfta en ko”. De tre skulle hjälpa mig få iväg en garderob, en fåtölj och tvskrället och lite annat smått och gott till tippen. Båda killarna hjälptes åt att bära ut tvn och konstaterade att den var för jä**a tung och då tänkte jag på Mumin som tog den under armen och bar ner för trapporna lätt som en plätt. Jösses! Men jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått med att forsla iväg onödiga saker från hemmet. Själv hade jag aldrig klarat det. Tillsammans är ju ett bra ord som vi alla vet.

Ja nu är det slut på det här inlägget som definitivt inte har haft någon röd tråd utan bara fått beta av de sista raderna på en av de rosa lapparna. Jag inser att jag kommer aldrig att komma ifatt och i fas med bilder och skrift men det kanske inte är så viktigt egentligen. Huvudsaken att man har något som man vill dela med sig av och förmedla.

Nu drar det mot hösten och man märker redan att det är mörkare om kvällarna. Det har ju varit väldigt varmt här hos mig en längre tid. Över trettio grader är nästan mer än man mäktar med men nu blir det lite svalare och att det går ner under tjugo grader på nätterna gör ju att man sover bättre. Nu ligger ju värmen kvar i tegelväggen på min kortsida men strunt samma. Det blir svalare och det gillar jag.

Jag hoppas ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni alla fortfarande är försiktiga och rädda om er. För det är ju som jag skrivit förut att vi har ju så himla mycket som vi vill göra framledes.

Jag hoppas ni har en riktigt fin måndag ……med eller utan finska jättar och kaoslappar

Fynd och gåvor

Som ni kanske kommer ihåg så har jag en vän som syr nallar, taxar, kattor och husmoderspåsar och en hel massan andra saker. Husmoderspåsarna innehåller lite av varje som samlats in och köpts in. Jag brukar försöka komma ihåg att handla och ha ett litet lager av olika saker här hemma så att jag kan skicka vidare lite då och då. Påsarna ska hjälpa kvinnor i flyktingläger att t ex kunna sy i knappar och laga kläder. Så nål och tråd behövs alltid men det är inte alltid jag har fått fatt på det. En kam så man kan kamma sig själv och sina barn och ett gäng plåster för familjen är också något fint att lägga i påsen. Här ska ni få se vad jag fått från vänner och vad jag fyndat själv.

När min vän T var på besök så hade hon med sig lite smått och gott som jag hade att fördela till olika ändamål. Schampo, balsam och luktagott finns kvar här hos mig än så länge men hårband, saxar och nagelvårdsattiraljerna har gått vidare till Hålanda för att hamna i husmoderspåsar. Övrigt kommer att delas ut lokalt.

Ibland när jag har tur och får följa med på utflykt då står ju glädjen högt i (bil-)taket. En utflykt till det fantastiska Huset i Hällby gjorde att jag kunde fynda alldeles nya tyger som jag sedan skickade till symaskinvirtuosen i Hålanda för att omvandlas till både gosedjur och annat. Det blev 2 kg tyg i det ena paketet. Jättefina tyger som det var så himla kul att skicka.

Nästa paket blev ett blandpaket med både tyg och lite till husmoderspåsarna. En del såg ni på första bilden och så har det lagts till plåster och som jag köpt på In & Finn och packar om i plastpåsar som inte stjäl så mycket plats som kartonger. Trådrullar och ett litet sykit plus en sax som jag fått av en kompis och så ett par pennskrin/necessärer som jag köpt jättebilligt på Ö&B.

Nere på In & Finn har dom jättebilliga plåster och kammar så jag har köpt på mig i omgångar. Det är ju bra när man kan komma undan lite billigare. Jag har nog tjugo paket plåster hemma som jag ska plocka ur kartongerna och lägga i plastpåsar sorterade i olika storlekar. Då spar man frakt och får rum med lite annat istället för bara stora kartonger. Även DollarStore har ibland bra pris på både tandborstar och plåster. Då får man passa på.

På Tradera hittade jag dessa glada knappar som också ska få åka till Hålanda tillsammans med plåster och kammar. Ibland är det billigare att köpa nya knappar än att köpa begagnade på t ex Röda Korset. Så här fick jag 100 glada knappar för 9:- och så tillkom ju portot 13:-. Kanonbilligt var ordet sa Bull! Jag har mina tentakler ute och ligger och lurpassar på ett stort gäng vita knappar och ett gäng svarta knappar också.

Jag har dock inte bara handlat till välgörenhet utan jag har varit väldigt snäll emot mig själv också. Vid utflykten till Huset i Hällby fyndade jag ett tungt gammaldags vaddtäcke till vintern. Ibland undrar man om saker och ting någonsin varit använda. Nytvättat och härligt kommer jag att bli omsluten av detta täcke som jag ju inte kommer att se eftersom det kommer att ligga i påslakan men jag kommer att känna tyngden och det blir så skönt. Jag är verkligen kär i det här täcket.

Inte nog med det. Ni vet ju att jag har kanonfina kompisar och vänner som skämmer bort mig mellan varven. Här har det varit fest i Kapernaum må ni tro. Tack bussigaste A. Jag har ju verkligen svart bälte i att äta och njuta av att göra det så det passar mig ju perfekt med en överaskningsmacka med massor av räkor. Dessutom har det ju lite då och då lämnats ostmackor både vid dörren om jag är hemma och i brevlådan om jag är ute och flaxar. Så svälter gör jag då inte.

Ja jisses det här blev ju ett vardagslyckeinlägg igen för nog är det en rejäl vardagslycka att både kunna ge och få ta emot. Man har en hel massa att vara tacksam för. Jag är så tacksam för att jag får vara en länk i en väl fungerande kedja av människor som tillsammans vill göra skillnad.

Ni är väl rädda om er på alla sätt och vis hoppas jag för ni vet väl att vi alla är värdefulla. Var och en på sitt sätt. Vi behövs. Jag skickar en stor varm coronafri cyberkram till er alla och hoppas att ni har det så bra som ni bara kan.

Jag hoppas ni alla har en fin och solig måndag…….med eller utan räkmackor

I en enda röra

kommer väl det här inlägget. Det blir lite av ditten och lita av datten och så kanske en liten fläkt av annat som ligger mitt emellan.

Jag har några färdiga plagg som jag fotat innan jag stuvat ner dem i den nu nästan proppfulla välgörenhetslådan. Den har ju blivit full på nolltid eftersom jag stuvade ner två filtar i den också. Kanske dags att snart skicka iväg dessa så jag får plats med det ”småtta”. Här kommer i alla fall det som jag lyckats trycka ner i lådan. De tre mössorna på översta bilden är gjorda i mosstickning. Jag tycker det blir jättefint men eftersom jag inte är fena på att få till det med att minska för kullen så stickar jag slätstickning där. Så ett par varv innan jag ska börja göra avmaskningarna så sätter jag full fart med slätstickningen. Garnet till dessa tre är marino soft.

Mössan och Jolly Jacket på bild två är gjorda i lite tjockare garn som jag fått från min vän C.

Yemenvästen och de tre mössorna på bild tre är stickade i garnet marino soft.

Det känns som om jag aldrig kommer riktigt ifatt med att lägga ut bilder och berätta. Kanske är det för att jag bloggar allt mer sällan numera. Den 22 juli har jag bloggat i tio år. Jösses, det är bra länge det. Inte undra på att man mattas lite men än hänger jag med. Men nog har inläggen förändrats över tid.

Vet ni hur mycket det går i ett Kelloggspaket? Jag kan väl inte precis påstå att jag själv funderat så mycket på just den saken så när det dyker upp ett sådant här paket från Rångedalas prärie då blir jag varse det på direkten och nu ska jag visa er också så ni vet.

Böcker, garn, dubbelnougat, ett fint kort, disktrasor med hjärtan, ett vackert handarbetat kort och en jättefin änglamugg. Ett urklipp med bilder och info om mössorna som vi skickade till Panzisjukhuset låg också med i paketet. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket min vän C lyckas proppa i sina paket. Det är millimeterpassning och det är julafton när paketen kommer farande. Det mesta går ju vidare. Garnet stickas och skickas och böckerna blir lästa och går vidare till nya läsare. Godiset och muggen kan ju någon försöka ta ifrån mig *morrar*. Disktrasan ligger hos sina traskompisar och väntar på sin tur och några av böckerna har redan fått nya hem. Tack rara C för det fina Kelloggspaketet.

Här kommer en bild från ett väldans bra tag sedan. Jag fick en lyxgottispåse av min dotter. Eftersom minnet slirar så kommer jag inte ihåg varför jag fick den men huvudsaken var ju att jag fick den och njöt av varenda grej som låg i den. Som ni ser så var det på vippen att jag missat att ta kort på gåvan. Det kan man tydligt se på att ostbågspåsen är uppklippt. En timme till så hade den varit tom. Frusen mango är så himla gott att ha i frysen när man blir sötsugen. Tack snälla S för allt det gotta. Jag är dock något lite osäker på var i kostcirkeln det här hör hemma. Tror det tillhör basfödan, livets goda. Det som gör att man tycker att livet inte är så pjåkigt i alla fall. Det måste väl vara jätteviktigt att få njuta också. Det är inte alls så som Werner och Werner uttryckte sig……”det går lika bra med selleri”. I helsicke heller då kan jag lika gärna gå ut på gräsmattan och beta. Huvva!

Jag tuffar ju på med mina nallekläder och idag är det dags att lägga upp för en lila väst åt en nallekille som sitter i soffan och väntar. Det är ju F1 race från Montreal i afton och då går stickorna varma. Den här nallentjejen har fått en rödvit klänning. Det ska väl till en kant med pälsgarn senare innan den reser iväg. Av ett nystan blått garn blev det en stor mössa och en hel mormorsruta och en påbörjad. Det gäller att använda varenda trådände.

Ja mina vänner, dagarna rusar förbi. Ibland utan att jag tycker att jag hinner med. Jag försöker ju vara ute och röra på mig för att träna mina ben. Jag är så trött på mina förbaskade ben men är på samma gång överlycklig över att jag kan gå igen även om det vissa dagar är lite skakigt. Det är nog något jag får leva med tror jag. Förresten så har jag sprungit färdigt i min dar. Man har stressat och farit som ett torrt skinn mellan både två och tre jobb samtidigt så nu är det slut med att ha gasen i botten. Det jag vill göra hinner jag ändå. Var sak har sin tid och är det så att man missar en buss så kommer det en ny om en liten stund. Man har tid att ta saker med ro, att vänta lugnt och låta bli att jaga upp sig.

En vän i välgörenhetskedjan skrev något så bra till mig för ett bra tag sedan och det stämmer så bra in på hur jag numera sköter mitt liv……..”först gör jag det jag vill och sedan gör jag det jag måste”. Är inte det ett härligt uttryck. Det är nog lite så man behöver göra för att orka med det man tycker är urtråkigt som att damma och dammsuga eller vad tror ni. Det finns inte många måsten kvar i mitt liv numera. Jo, jag måste äta, dricka, sova, betala skatt och räkningar. Det är saker man absolut måste men i övrigt tycker jag att det är skönt att ”gamlas” för måstena rinner av en som vatten på en gås bara man låter dem göra det. Jag förstår ju att detta inte funkar för yngre som är mitt i livet och har mycket att styra upp men även då behöver man bromsa in och stanna upp, dra några djupa andetag, blunda och bli stilla en stund. Vi ska ju hålla länge så vi måste hushålla med oss själva lite.

Jag hoppas ni alla har en lugn, solig, härlig söndag……..med eller utan spännande paket

Nu är den färdig + lite annat

Ja ja ja, jag vet att jag är samtidens segaste tant men nu så! Vad är det som är färdigt undrar ni och det ska ni få veta nu. I ett inlägg som gjordes 200927 så berättade jag om en gigantisk garnskatt som kom till mig från en givmild kvinna i Västerås. Om ni går in på kategori garn och klickar så ligger inlägget först. Nere i högra hörnet ligger det en stor påse med små nystan av bomullsgarn. Jag har inte haft en susning om vad jag skulle göra med alla dessa små nystan för jag ville ju att det skulle bli något att kunna skicka vidare som fjärrvärme eller närvärme till någon. Garnet fick ligga till sig och så under 2021 så gick proppen ur och jag började virka rutor i c2c-teknik.

Rutorna blev ganska stora och när jag till sist var klar med alla rutor och virkade ihop dem så blev resultatet en bomullsfilt 106 x 80 cm.

Kvar blev:

70g bomullsgarn som tillsammans med bomullsgarn från min garnlåda kommer att bli en tvättlapp som får åka med till någon insamling. Tvättlappar går alltid åt och brukar vara önskade på många håll. Varenda trådände kommer att användas. Tack snälla L B för att du hjälpt till att göra världen lite varmare. Vardagslycka är att tillsammans kunna göra skillnad.

Min vän G som tidigare jobbat inom diakoniverksamheten har en påse hängande i hallen och där samlar hon smått och gott som hon under sina strövtåg köper för en billig penning och som hon tror ska kunna gå med i lite olika insamlingar. Vi har ju inte setts så ofta nu under pandemitiden så när man får sin påse så är det rena julaftonen. Jag har en påse jag också må ni tro. Där samlar jag några olika tidningar som jag får av min granne, utlästa böcker som jag vet passar G och kopior på intressanta tidningsartiklar som jag tar ut från t ex Aftonbladet och Expressen o andra. G använder inte dator så hon kan inte likt mig gå in och läsa om alla möjliga händelser och uttalanden så hon tycker det är lite kul med dessa kopior. Så vi byter påsar med varandra och har stor glädje av det. Här är innehållet i en påse från min vän:

Tandkrämen och barnsockorna gick med i paketet till Ukraina och de två gröna små handdukarna gick med i ett paket som skickades till Önskestjärna förra veckan och som kommer att visas i ett senare inlägg. Önskestjärna är en ideell förening som hjälper gamla och barn i Tingsryds kommun. De finns på facebook om någon vill gå in och läsa om dem.

De svarta strumporna kommer att gå till Slättmissionen senare och den lilla påsen med små trådrullar får tillsammans med tyg resa iväg till Hålanda och bästa I för att gå vidare i olika former. Pappersnäsdukarna är utmärkta som packmaterial om det gäller att fylla lådan så all frakt utnyttjas. Ett paket här och ett där precis som med tvålar. Det är toppen. Ja allt går åt och allt går att använda.

Alla dagar är ju inte ljusa, soliga och varma men även molniga och lite halvdystra dagar kan vara väldigt vackra trots blåsten som tycks ha mantalsskrivit sig här. Jag hade gått igenom parken, förbi kyrkan, över bron och ner mot målet som var postinlämningen på Hemköp nere i stan på väg till min vän T på Ord & Bild. Jag såg blomsteruppsättningen och tyckte den var så fin och tog upp kameran och vände mig om och fick en riktigt fin bild. Med mina mått mätt då alltså. Jag är ju ingen kanonfotograf precis men den här bilden blev jag nöjd med. Klosters kyrka i Eskilstuna är den enda kyrkan i hela Sverige med två torn som inte är domkyrka. Denna information faller förmodligen under avsnittet värdelöst vetande men kan vara kul att veta ändå.

Det var den molniga bilden. Här kommer en solig, varm och kärleksfull bild av blommor som min granne plockade när hon tillsammans med sin son och man besökte sin gamla sommarstuga som de haft i över femtio år. Numera har sonen tagit över stugan och det var fantastiskt att de alla tillsammans kunde åka ut och tillbringa några timmar där på en älskad plats. När de kom hem ringde A-M på hos mig och lämnade över den allra ljuvligaste sommargula buketten till mig. Ibland blir vardagslyckan så stor så man gråter LilleSkutt-tårar. Vi LilleSkuttgrät faktiskt bägge två både för blommorna och för glädjen att de tillsammans kunde besöka landet.

Ja det var lite smått och gott från min lilla plats på jorden. Den som jag försöker göra så bra som möjligt och där jag har mina skatter, garn och böcker. Jag tänker ofta på hur bra jag har det och hur tacksam jag är för att jag har möjlighet att värma frusna eller mätta hungriga. Jag har ingen outsinlig källa att ösa ur men det lilla jag har räcker åt mig och att dela med mig i smått av. Det känns lite som om det är det som är meningen med livet, att vi ska hjälpa varandra där vi kan. Man kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon. Var och en på sitt sätt.

Då måste jag berätta om butikschefen på Coop på Eskilstunavägen mot Torshälla. Ni vet i den butiken där chipspåsarna stod på parad som ett konstverk. För några veckor sedan när jag besökte min naprapat i huset bredvid så var jag in en sväng och handlade en dricka och då hade han ställt ut en kundvagn med en skylt på där det stod att i den vagnen kunde man skänka något till de ukrainska flyktingar som fanns i Torshälla och som ännu inte fick dagersättning från Migrationsverket. Den ersättningen fick man bara om man bodde på särskilda boenden typ Bert Karlssons gigantiska komplex. De flyktingar som tagits omhand av privatpersoner stod utanför den ersättningen. Konstigt nog. Dessutom var det inga stora summor. Jag tror det var 70:- om dagen.

Så butikschefens tanke och budskap var att man kunde köpa en extra av något och lägga i vagnen när man gick ut. Så fint tycker jag och det gör det så enkelt för alla som gärna vill hjälpa men inte riktigt vet hur. Dessutom har många inte råd att skicka pengar eller paket och då är det toppen om man kan delta och göra skillnad genom att t ex köpa en burk vita bönor för 8:- och lägga i vagnen. För just den lilla burken med bönor kan vara skillnaden mellan liv och död. Faktiskt. Så ingen gåva är för liten. Tänk på det och var nöjd med vad just du kan ge.

Tänkte på en grej också. Butiken har ungefär 5000 kunder i veckan. Nu är väl många av dem återkommande men låt säga 2000. Tänk om alla köpte en burk vita bönor och lade i vagnen. Många burkar blev det. Det är ju egentligen så enkelt. Jag deltog i alla fall i vagnsinsamlingen med liv och lust och var glad för att jag kunde.

Bindor, blöjor, pasta, ris, havregryn och konserver är vad som oftast efterfrågas. Inga färskvaror. Bara så ni vet utifall ni skulle stöta på någon sådan här insamlingsvagn.

Oj, nu blev det en lång epistel igen. Det är märkligt för när jag startar ett inlägg tycker jag att jag har så lite att skriva om men sen bara ramlar det på vartefter och jag har egentligen svårt att bromsa. Kanske borde jag blogga oftare och kortare. Hmmm………jag får fiffilura på det.

Jag fortsätter att hålla bekvämt avstånd och tvätta händerna och jag tror att ni alla gör detsamma. För det gör ni väl eller hur? Jag vill ju det i alla fall för nu är det snart sommar och då vill vi ju kunna skutta runt pigga och raska.

Jag hoppas ni har en riktigt fin och rar måndag…………med eller utan ljuvliga gullvivor.

Det händer vid den här tiden

att jag blir helt nipprig här på bloggen och börjar skriva om att gult är inte alls fult utan det vackraste som finns när det börjar bli vår och varmt. Jag älskar ju gula blommor. Särskilt gula tulpaner, tussilago, gullvivor och vårens första blommor som jag såg här efter garageväggen

Jag VET att de är ogräs men de första jag ser på våren gör mig så hjärtans glad. De lyser som små solar och ger hopp om sommar och värme. Mitt i allt det gråa och mellan betong och asfalt, i den lilla ynkliga springan som bildas mellan vägg och väg, där klämmer dom sig kaxigt upp och bara tar plats. Just nu älskar jag dem men under sommaren vill jag inte ha dem i min trädgård. De här första starka rebelliska plantorna som visar nu-jädrar-ska-jag upp-här-och leva får mig att tänka på en speciell vän i min närhet som kämpar hårt för att klara svårigheter och rädsla. Ibland har man krafter som man inte trodde att man hade och de här blommorna är till dig.

Annat gult och vackert är ju det påskägg jag fick av min dotter och hennes lilla familj, påskkortet från B som jag fiskade upp ur min brevlåda och de vackra gula tulpanerna jag fick från min vän och kamrat A.

I ägget låg det solrosservetter, ett doftljus, fröknäcke och en påse Lindts chokladägg. Kortet har jag satt upp på min anslagstavla som sitter vid datorn så det ser jag varje dag. Där sitter det tillsammans med andra kort jag fått. Sådant gör mig glad och jag gillar vykort av alla de slag. Ibland när man känner sig på väg ner i skoskaften så brukar jag läsa igenom mina kort och då blir jag påmind om att jag faktiskt är en skaplig person. Numera i alla fall. Då sk*iter jag i att fundera på det eländiga och tar nya tag och traskar framåt istället.

Jag har varit duktig och lagt undan chokladen men fröknäcket har jag snaskat på när jag tittat på tv. Det är himlans gott faktiskt. Ljuset får stå vid mannens minnesfat och ge god doft till minnena.

När jag tittar på det här kortet ovan så ser jag att hela min kökssoffa är belamrad med tre olika ”projekt”. Jag ska visa er i senare inlägg. Jag tror jag ska göra ett inlägg om min brevlåda ockå. Ja jädrar det ska jag ta och göra faktiskt. Jösses jag får sätta fart om jag ska hinna blogga om allt men ibland känns det som om tiden går så himla fort eller är det kanske jag som blivit mer långsam?

Ja allt är ju inte vackert, soligt och gult här i det Karlssonska residenset må ni tro. Häromsistens så tog jag mig i hampan och traskade iväg till vår gemensamma tvättstuga där vi har en alldeles utmärkt matt-tvättmaskin. Jag slängde i en ganska lång trasmatta och en mindre ullmatta. De behövde bara fräschas till lite på 30 grader i lugn och ro.

När jag sedan kom tillbaka och började plocka ut den lilla mattan så följde det med som långa blå smala korvar ut och lade sig på golvet. Men va sjutton är det där? Jag hade ju tittat i maskinen innan jag lade i mina mattor och den var både ren och tom. Jag tog ut ullmattan och lade den åt sidan och sedan tog jag tag i den längre mattan och då visade det sig att den var på väg att gå mitt itu. Jag tog ut mattan och städade upp både i och utanför maskinen efter mig och gick hem och hängde upp den på torkställningen.

Min mormor var född 1895 och dog när hon var 95 år så min älskade mormor fick jag ha länge och det är jag så glad för. Jag har många saker efter henne och den här trasmattan är en av dem. Hon bodde på övervåningen i en villa där hennes son med familj bodde nerpå. Ovanför trappan fanns ett utrymme som en liten hall med dörr ut till balkongen. Där i hallen hade mormor sin vävstol. Nog är det ett konstverk att kunna väva så här vackra trasmattor. Hon var helt suverän min mormor och ägnade sig åt många hantverk.

Nåja, här hade varpen blivit så sliten så den gått av och ni ser själva att det nästan är ett par decimeter som ”ramlat bort”. Jag torkade mattan och sedan delade jag den och repade upp lite till på bägge sidor så jag hade varp nog att knyta ihop till korta fransar. Det blev ingen stilfull mattfrans för då hade jag behövt ta bort så mycket utan det blev det allra enklaste. Kärringknutar. Så nu har jag inte en lång matta längre utan två kortare och det går ju bra det också. Men jösses mattan är ju urgammal och har använts i alla år så det är ju fantastiskt att den hållit så länge genom alla tvättar och allt. Vardagslycka är i alla fall att ha mattdelarna kvar som ett minne av en älskad mormor. Jag älskar att omge mig med saker som bär på minnen.

Nu till något helt annat. Jag stickar ju helst med trästickor för jag tycker de är lätta och smidiga och dessutom så glider de inte ur arbetet och jag blir tvungen att försöka plocka upp maskorna igen. Häromsistens skulle jag leta fram mina trästickor nr fyra för att sticka ett gäng EPB-mössor. Då började jag fundera.

När man stickat år ut och år in med samma trästickor så måste de ju nötas och slipas av garnet som löper på stickorna och maskorna som blir skjutna fram och tillbaka hela tiden. Jag tog och mätte mina stickor i plattan med alla storlekar och mina stickor var INTE stickor nr fyra längre utan de hade blivit betydligt slankare med åren. Omvänt mot vad jag själv blivit då. Ja hursomhelst så struntade jag i det och lade upp och stickade mina EPB-mössor på mina slimmade trästickor något magrare än storlek fyra. Det gick alla tiders! Men jag hade aldrig haft en tanke på att det kunde bli sådan skillnad efter många år. Nu vet jag. Kolla själva om ni har trästickor som gjort tjänst i åratal.

Nu hoppas jag att ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni fortsätter vara försiktiga och rädda om er för tänk på att någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar. Länge. Men likt maskrosen så plockar vi fram våra inre styrkor och kämpar på för vi är ju bra på det.

Jag hoppas ni har en lika solig måndag som jag har……….med eller utan maskrosor

Uppförsbacke och vardagslyckor

Hej hopp mina vänner, nu är jag uppe och skuttar igen. Nåja, skuttar är väl att ta i men nu känner jag att jag är igång på ett bra sätt. Det går framåt sakta men säkert och det är jag så oändligt tacksam för. Nu går jag utan stöd och det känns som en gigantisk seger faktiskt. Heja mig! Men jisses vad jag har tränat och masserat och smörjt in och gjort alla möjliga och även ganska omöjliga gymnastiska rörelser. Jag som annars av naturen är fet och lat har verkligen fått ligga i som en utter för att komma igen. För farao, jag vill ju kunna gå och cykla så allt blir som ”vanligt”. När man drabbas av olika åkommor så blir man påmind om hur oändligt tacksam man ska vara för att man har en fungerande kropp. Det är lätt att man tar det som en självklarhet att allt ska funka som det alltid gjort. Men så är det inte och nu har jag verkligen blivit påmind om det.

Men när det är besvärligt och man befinner sig i en pandemi och inte har kunnat kramas eller ibland inte ens kunnat träffas så är det små vardagslyckor som får en att bli lycklig inuti och vilja fortsätta streta på.

Jag upptäckte också att Alla hjärtans dag inte bara var för förälskade par eller så utan även omtanke från grannar och vänner. Jösses man blir så glad så man blir gråtfärdig.

Ett rart kort låg i min brevlåda och var proppfullt med hjärtevärmande ord. Detta kort kom från en vän som själv har det svårt just nu men ändå har förmågan att ge omtanke till andra. Det är fint och jag är väldigt tacksam. Vardagslycka är att ha en sådan vän och vi kämpar på syster. One day at a time du vet.

Här står minsann vardagslyckorna som spön i backen vill jag lova. Det ringde på dörren och jag fick en påse rykande färska ostfrallor av en kvinna och hennes dotter. Familjen bor i området och jag vet att de ägnar en hel del tid åt att ”göra gott”. Bara det att någon vid ett samtal ute på gården eller i affären lagt på minnet att jag älskar ostfrallor är väl rent fantastiskt. Vardagslycka är att få omtanke. Tack L och A.

Som om det inte räckte med det min vänner. Mina närmaste grannar som är över 90 år har haft lite uppförsbacke och sonen var hemma och tog hand om det som behövde styras upp. När han så var på väg hem till sin plats på jorden så ringde min telefon och han sa ”om du går ut till brevlådan så har du något där som du behöver ta in”. Två fina vaniljhjärtan låg i en påse i brevlådan. Till mej. Så himla gulligt och snällt. Vardagslyckan i det här ligger i att jag som jobbat mycket i vård och omsorg och har träffat på alla sorters anhöriga känner en oerhörd lycka över att mina käraste grannar har en otroligt kärleksfull son som verkligen bryr sig om och som ger omtanke och kärlek. Hela tiden. Tack fina A för att du är den du är.

Vardagslycka är när en härlig kompis och vän kommer på besök och har med sig vackra tulpaner. Tänk vilken vardagslycka att kunna sitta tillsammans vid köksbordet och dricka te och äta små bullar ur en påse. Prata och skratta tillsammans. Jösses så jag har längtat efter det och himmel och pannkaka så mycket goda energier och kamplust det mötet lämnade kvar. Jag har verkligen haft behov av att fylla på mina sinande energitankar och nu blev de proppfulla igen. Tack goaste T.

Ja det här är ju så som livet är. Ibland går det ner och ibland går det upp. Det gäller nog att försöka hålla sig någonstans i mitten för det är nog absolut hälsosammast. Men när det har varit kraftig nedgång (precis som på börsen) så behöver man rejäla doningar för att man ska kunna flaxa upp på pinnen igen och då hjälper det med en flock oväntade vardagslyckor. Man ska inte ta saker och ting för givet för då tappar man förmågan att glädjas åt omtanken.

Jag har ju valt att inte vara politisk eller religiös här på min blogg men som läget är nu så måste jag säga att jag är väl medveten om vad som händer just nu i Europa och försöker få till en del kontakter för att kunna stötta kvinnor, barn och gamla som flyr undan invasionen. Detta är också en form av vardagslycka att man har möjlighet att hjälpa och göra skillnad. Det gäller bara att komma på hur och då måste man gå ihop för ingen kan göra allt men alla kan göra något. Ett tips till den som vill hjälpa är att ta kontakt med någon kyrka som har människor på plats som jobbar med skolor, barnhem och välgörenhet.

Snälla ni, fortsätt att vara rädda om er. Håll avstånd och vänta ut den här pandemin på ett tryggt och bra sätt för ni behövs. Alla är viktiga och värdefulla och någon eller några älskar just dig och ser dig som en viktig person i dess/deras liv. Så häng i ett tag till. Snälla.

Idag är det sista dagen i sista vintermånaden och i morgon är det första dagen i den första vårmånaden. Det är väl fint så nu försöker vi traska iväg mot ljuset.

Ha en riktigt fin måndag………..med eller utan vackra tulpaner.

Bästa valspråket för en pensionist

Jag fick ett roligt härligt mail från I B i Hålanda för en tid sedan och det mailet innehöll det bästa valspråket någonsin. Det lyder som följer……”först gör jag det jag tycker är roligt och sedan gör jag det jag måste”. Är inte det kanoners! Det är ju lite så jag levt länge nu men aldrig lyckats sätta ord på det. Nu fick jag orden och jag tycker den meningen är klockren. Tack bästa I B och jag hoppas att du tycker det är ok att jag knycker devisen rakt av.

Nu är ju bara frågan vad som är roligt. När jag var på Clas Ohlson för en tid sedan fick jag syn på en lattjo manick och bäst jag stod och vred och vände på den så kom en ur butikspersonalen fram och vi stod och språkade. Jag var väldans sugen på den här grejen och hon sa att om man hade en sådan så skulle det bli mycket roligare att städa. Fan tro’t sa bofinken men jag slog till och sa att jag skulle ha en men jag varnade också för att om jag inte uppfattade det som lustfyllt och skojsigt att städa med den så skulle jag komma ner och tala om för henne i absolut klartext vart hon kunde få göra av den. Hon skrattade och sa att det var helt ok. Så jag traskade hem med städmojängen under armen. Tjolahopptjolahej!

Ja här ser ni bild på underverket och jo nog gick det lättare att torka golven i kök o hall med den här. Man fyller på med det rengöringsmedel man vill ha, i mitt fall vatten, ättika och några droppar diskmedel och sedan så använder man handtaget upptill när man vill spraya ut medlet på golvet och sedan är det bara att tvätta. Jag kan ju direkt säga att jag inte uppfattade det som att det blev ett dugg roligare att städa men en som tyckte det var jädrans kul var barnbarnet. Han torkade golvet i hallen så på det sättet var ju städmanicken riktigt kul för den gjorde ju så jag slapp göra det själv. Tur det kom något gott ur det köpet så jag slapp gå ner och härja på CO.

Roligt, härligt och kanonskojsigt är det i alla fall när en ung vän till mig ringer på dörren och hälsar på. Vi var arbetskamrater under några år och vi har hållit kontakten. Mycket på grund av att båda gillar F1. Han och hans familj flyttade till Finland för några år sedan men han har sina föräldrar här i stan. Nu var han på besök och kom förbi hos mig med sin pappa och sina två killar 5 och 6 år gamla. Den äldsta killen fick jag hålla när pappa var på arbetsplatsbesök för att visa upp bebisen. Jag har fått kort på killarna under åren så det är så kul att få se dem i levande livet också. Vi är ju fortfarande i en pandemi så vi språkades vid utomhus och jag fick en så fin present av min unge vän

Nu kan vi snacka om roligt. Besök och Henkell Trocken på samma gång. Fasen så mycket roligare än en jädra städmanick. Tack fina goa M och de rara knattarna knutters A & A. Papsen också givetvis. Vi ses igen när pandemin är över och då hoppas jag att vi alla kan sitta vid köksbordet och fika tillsammans. Kanske killarna skulle gilla städmanicken. Man kanske kan lägga ut det jobbet på entreprenad.

När vi nu ändå är inne på att äta och dricka så kan ni ju få se vad jag lyckades få till på en och samma dag när inspirationen infann sig. Jag hade mjölk och vispade ihop till en ugnspannkaka men så kom jag på att jag var ju sugen på sött också och jag hade inget gott hemma alls så då bestämde jag mig för att göra en äppelkaka när ugnen ändå var i arbete. Så fick det bli. Så här har jag både middag och efterrätt. Jag delade faktiskt med mig av kakan till mina grannar och min kompis längre bort i längan fick några bitar ugnspannkaka.

När jag skriver om det nu och ser bilden så blir jag så himla sugen på plättar eller ugnspannkaka. Det får nog bli det endera dagen när jag varit iväg och handlat mjölk.

När man ser den här figuren stå upp till knäna (?) i vattnet så kan man ju undra om han gör det för att det är roligt eller för att han måste.

Jag hoppas ni kan se fjäderfäet som i det här fallet faktiskt är en häger som står alldeles stilla i evigheter och bara stirrar rakt fram. Undrar om det ska vara så eller om han har glömt vart han var på väg. Jag tycker han ser så ensam ut. Det är ju bara en enda pippis av det slaget i ån. Lille den. Kallt om ändan ser det ut att vara i alla fall.

Ja ni mina vänner jag hoppas ni har det bra och att ni också har möjlighet att göra roliga saker. Jag fick ju två vardagslyckor här. En i form av ett oväntat besök av en vän med familj och den andra vardagslyckan var att jag fick stå bara en bit ifrån en häger. Jag har aldrig träffat på någon sådan pippis förut så det var kul. Nästan lite högtidligt. Speciellt.

Nu börjar ju hösten på allvar att göra sitt intåg men jag gillar färgerna och dunklet. Gillar att tända ljus och låta det varma mjuka skenet lysa upp köket. Jag hoppas ni också tycker om det och kan njuta av hösten som enligt mig kommer med vila och ro. Ja, efter att man krattat upp alla miljoner löv som prompt ska parkera sig på min frimärksstora uteplats. Sen är det rast och vila.

Det är ju så många saker som man borde göra under vår och sommar. Ibland gör man dem och ibland inte. När så hösten kommer så försvinner många av de saker man borde göra, klippa gräset /olja altanen/ måla verandan. Helt plötsligt kan man sitta där och vippa med tårna och sticka eller läsa en bok utan att man riktigt hör hur gräset växer och lite illasinnat väser -klipp mig, klipp mig när man sitter där och gonar sig i stugvärmen. Verandan, ja jisses den målar jag i vår. Om jag hinner.

Vad ni än väljer att göra så hoppas jag att ni är rädda om er och behåller era personliga restriktioner. Vi kör på och är rädda om oss och varandra så får vi en massa möjligheter när allt är över. Vi kämpar på!
Heja oss!

Jag hoppas ni alla har en fin söndagskväll…….med eller utan Henkell Trocken och en luggsliten häger

Smått, gott och höst

Jösses så fort tiden går. Nu är snart första höstmånaden avklarad och oktober närmar sig med stormsteg. Idag är det ljuvligt väder, över 20 grader och jag har trippat runt barbent i sommarklänning utomhus. Det gillar jag. Jag får nästan dåndimpen när jag ser folk traska förbi i täckjacka och tjockskor i värmen. Vad sjutton ska dom ha på sig när det blir kallt på riktigt sedan? Nåja, var och en gör som den vill och jag fortsätter gå barfota i sandalerna denna ljuvliga soliga höstdag.

För lite sedan fräste jag iväg med cykeln på en runda och hamnade på Smörtorget där det var torghandel. Jag gillar torghandel. Att kunna köpa frukt och grönsaker direkt från den som producerat eller plockat det jag äter med ögonen. Det blev lite av varje inköpt och jag har kokat lingonsylt på 1kg lingon. Det räcker åt mig under året. Nog är det smaskens med nykokta rödbetor. Det är barndomsminnen för mig när mamma kokade rödbetor och man fick ha smör på. Oh, så gott! Något annat som är jättegott är vårrullar som ni också ser på bilden. Det är en thailändsk familj som gör dem själva och säljer på torget sedan. När jag har vägarna förbi så brukar jag handla några stycken. Kanongoda!

Ibland behöver man inte ens cykla iväg till marknadsplatser för att handla godsaker. Dom liksom bara hamnar utanför min dörr. Är man inte hemma när vännerna L o S kommer förbi så kan det se ut så här på sittbrädan utanför

Sylt och saft gjorda av krikon. Mina vänner bor på en ö i Mälaren under vår, sommar och delvis höst och där finns det allt möjligt ätbart som jag och vår gemensamma vän G får ta del av. Tack för allt smarrigt vi fått. Vännerna skickade också bilder till mig på räv, grävling, vildsvin och andra djur som dom har i sin sommarvärld på ön. De hade t o m sett en varg. Simmandes! Det finns mycket både spännande och gott i vår Herres hage minsann. Jag gillar dessutom tanken på att alla kan leva tillsammans. Vildsvinen är jag dock inte så förtjust i för de förstör så mycket och förökar sig alldeles för fort och mycket men deras randiga bebisar är jättesöta. Ett tag. Sedan blir de fort stora och väldigt mycket mindre söta. Snarare otäcka. Nåja, vi har väl alla vår plats i tillvaron.

När det skramlar i brevlådan så blir man ju nyfiken. Numera har jag de flesta räkningar neddimpandes i min minimala telefon eller via bank/dator så brevlådelocksskrammel tar jag på stort allvar och far ut som en oljad blixt så fort jag hör det. En dag kom det ett litet paket som hade så rart innehåll. Se själva

Vykort! En hel liten bunt med fina vykort. Jag älskar vykort. Jag skriver faktiskt en del vykort och skickar och det här gulliga kortet med den sovande kissen skickade jag till en vän som bjudit på mat några dagar innan. Hon blev så himla glad och ringde direkt när hon kom hem och fann kortet på dörrmattan. Hon, precis som jag älskar kattor. Tack snälla S för de vackra korten. Eftersom jag är lite lagom förvirrad mellan varven så har jag lagt dessa kort i en egen liten påse med info om vem som gett mig dem. På det sättet borde jag kunna avhålla mig ifrån att skicka något av korten tillbaka till S vid något senare tillfälle. Tror jag. Men som jag och en vän brukar säga…….Orsa kompani lovar ingenting bestämt! Ibland hjälper det inte fast man har både hängslen och livrem.

Jag tänker ofta på hur fantastiskt livet ändå är och att jag har haft lyckan att föras samman med så fina nya vänner genom att blogga eller genom att sticka och skicka. Jag tror att allt har en mening. Det var meningen att vi skulle mötas. För kortare eller längre tid. Att vi ska tillföra varandra goda energier och lejonkrafter. Nu kommer det där ordet som jag gillar…….tillsammans. Tillsammans är vi starkare än var och en för sig och vi kan ge varandra glädje och energier, hopp och tro på att saker ändras. Jag är ju i grunden en ensamvarg men är den första att tillstå att ibland behöver man göra saker tillsammans för att det ska fungera och ge mening, att vara en länk i en väl fungerande kedja. Det ligger mycket glädje och kraft i att möta människor som har samma grundvärderingar och som strävar åt samma håll. Så tack för att ni finns! Ni gör skillnad.

Nu har ni fått dela mina vardagslyckor igen. Solen, barfota i sandaler i slutet på september, torghandel och de vackra korten. Jag hoppas ni alla har egna jättegoa vardagslyckor. De finns där om man ser det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Sist men inte minst så vill jag be er att ni fortsätter vara rädda om er trots att alla restriktioner tas bort från och med nästa vecka. Det känns nästan lite skrämmande tidigt så jag fortsätter nog året ut att vara lite extra försiktig och hålla avstånd och tvätta händerna. Det kan räcka så.

Jag har släppt lite på mina egna personliga restriktioner må ni tro för jag har kramat min dotter och mitt barnbarn för första gången på över ett år och det var banne mig vardagslycka de luxe. Vi är alla fullvaccinerade nu och det kändes ok. Jag hoppas var och en av er också har någon eller några som ni kan känna er säkra med att krama. För fy farao så jag har saknat att få kramas.

Jag hoppas ni har en härlig söndag……..med eller utan vackra vykort o lingon

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag