Jag älskar mina pandemipyssel

Jag är ju i grunden en ensamvarg trots att när jag är i sällskap är en babblig och bubblande person. Gillar dock att vara lite för mig själv och kan nog inte påstå att jag lidit särskilt svårt under pandemiåret. All tid som jag annars lagt på att sticka och fixa till marknader under året har ju lagts på att fixa till extra mycket och skicka till höger och vänster i välgörenhetssyfte. Att göra något bra av all tid jag helt plötsligt fick över. Så pandemipysslandet har för min del blivit lite som ett ”jobb” som gett mig någon slags form av struktur på dagarna eftersom det blir mycket hemmatid som inte ska förslösas. Dessutom ger det mig en otrolig glädje och värme i hjärtat plus att man råkar på så fantastiskt många härliga människor som man har mycket gemensamt med.

Jag hade ju lakan som var rivna och skulle användas som tygblöjor men p g a att jag och den gamla symaskinen inte kunde komma överens så åkte alla rutor 70 x 70 ner i en låda och symaskinen in under trappen och jag själv försökte fundera ut hur jag skulle kunna använda alla blöjor. Då var det fantastiskt att komma på att riva dom till mindre rutor och skicka hela rasket till I B i Hålanda för att ingå i husmorspaketen till flyktingkvinnor. Jipppiiiiiii! Jag gillar ju när man kan använda varenda trådända och varenda tyglapp. Inget ska förfaras.

Dra mig baklänges så många rutor jag har rivit och rensat och även strukit. Konstigt ord egentligen strukit. Undrar om det heter så. Nåja. Hursomhelst så blev det ett par paket till Hålanda och den strävsamma damen där som har ett så gott och varmt hjärta för alla som har det svårt. Jag är så tacksam för att jag får vara med och bidra med det lilla jag kan och har. Dessutom har det ju kommit in smått och gott från andra håll som också följer med. Tillsammans kan vi göra något riktigt bra.

Här får ni se två sändningar till husmorspåsarna plus ett vackert påslakan som jag fått av min vän G som också är den som städar och rullar alla lindor efter att jag rivit dem och bara grovstädat dem. Av det lakanet hoppas jag att det kan bli en hel kennel med taxar och går inte det så kanske det kan bli husmorspåsar. Vi får se vad symaskinvirtuosen i Hålanda kan hitta på.

Det blev ju två rejäla paket som skickades till Hålanda med bidrag från mig, min vän T och min vän G. Lindor blev det i båda paketen och massor av knappar i paket 2. Min vän T skickade med ett par grova gummisnoddar och det hade jag inte tänkt på kunde vara bra att ha i husmorspåsarna. Tack för den inspirationen T. Jag for iväg och köpte en förpackning gummisnoddar som också fick följa med. Nu är det rast och vila i kompresstillverkningsfabriken men jag har fått information om att det kommer två nytvättade och manglade lakan till mig inom kort. Då blir det fler lindor.

Tar man ett djupt tag i välgörenhetslådan så hittar man både ditten och datten det kan jag lova. Den har varit proppfull länge men nu har jag skickat lite åt olika håll. Dottern fick sortera ut gamla Barbiedockor, de flesta kopior då, som vi hade liggande här i en kartong. Det blev en hel del och då kom jag på att jag sett att några stickade och sydde kläder till dessa dockor och sedan skickade dem vidare. Eftersom jag ändå skulle skicka dockorna och man ska utnyttja 1 eller 2-kilosportot till det yttersta så dök jag med huvudet före ner i välgörenhetslådan och fiskade upp sockor som jag köpt på Röda Korset, mössor som jag stickat, filtar som jag stickat och så en hel hög med blyertspennor som jag haft liggande i lådan. Det blev ett bra paket tycker jag och allt detta skickade jag till en kvinna som är kontaktperson för Barnens Hopp.

En liten filt av garn som ramlat in till mig från den lilla garnbutiken på Rångedalas prärie blev skickad till Sofia Silvana. Det blir flera småfiltar framöver. Jag har redan ett par stycken klara men jag ska spara ihop så jag kan skicka ett större paket. Hon gör ett fantastiskt jobb Sofia. Dels jobba som obduktionstekniker och sedan göra sitt allra bästa för att göra det ”varmt och ombonat” för den lilla som det inte gått så bra för. Det är nog inte det lättaste jobbet i världen. Jag har under mina år i vården tagit hand om många döda men då har det varit vuxna och det känns ändå och man vill göra det allra bästa för att underlätta för anhöriga. Man vill göra det fint så det inte verkar så skrämmande och otäckt. Jag känner en så otrolig respekt för Sofia som orkar göra samma sak men med barn och för deras föräldrar. Det är fint. Modigt. Respektfullt. Omtänksamt. Kärleksfullt. Jättesvårt. Jag hoppas hon har något eller någon som kan fylla på hennes energier efter en svår arbetsdag.

Världens raraste grannar har jag ju och när jag klipper min gräsmatta brukar jag slänga över min klippare till deras sida när jag är klar med min. Det är ju liksom inget extra jobb utan tar bara fem minuter extra så det är ju så busenkelt. Jag hade klippt gräset åt oss båda för dom hade ju varnat för regn och fixade och donade och ställde in klipparen och gick in. Morgonen därpå när jag tittade ut på gräsmattan som tillhör det Karlssonska residenset så stod det gula blommor granne med en stor förgätmigej-ruska som fått stå kvar under syrenen. Men va fasen vad är det där…….?

På med tofflingarna och ut som ett skott och jösses mina vänner det var en stor växt proppfull med gula blommor. Jag som älskar gula blommor. Jag trodde att någon hade ställt den på fel gård så den fick stå ett tag men så tänkte jag att nä har dom ställt den här då är den jädrar i mig min. MIN! Så jag tog helt enkelt och förde över den från plastkrukan till en fin stor keramikkittel som en vän till mig gjort för många herrans år sedan och så fick blomman en plats på utebordet. Det visade sig senare att det var mina goa grannars son som köpte blomman åt mig och ställt den inne på gräsmattan med orden ”den ville bo där”. Det var väl gulligt, rart och omtänksamt.

Ja mina vänner nu har jag delat med mig av mina vardagslyckor igen. Lycka är att kunna ge med varma öppna händer och lycka är även att få ta emot med samma varma öppna händer.

Jag hoppas att ni alla har det riktigt bra……..med eller utan gula blommor

Roliga paket

Min vän C skickar paket till mig ibland och de är så smockfulla så det är helt galet. Jag brukar plocka upp allt som är i paketet för att ta kort och sedan försöka lägga tillbaka allt i paketet igen. Jag misslyckas varenda gång. Får aldrig i allt i paketet utan det blir alltid några pinaler över. Hon är en magisk packare. När jag packar paket brukar mottagaren alltid förundra sig över hur mycket tejp jag använt. Ibland är det nästan svårt att hitta ett ställe att kunna börja öppna på. Så nog packar vi olika allt.

Finaste C skickar böcker, garn och servetter och lite annat smått och gott. Den här gången följde det med rundstickor och även färdigstickade mössor och tossor. Ser ni det vita ulliga gulliga garnet nere till vänster, det ska jag använda till att kanta filtar och annat med. Jag tycker väldans mycket om ulligt gulligt garn. Inte nog med alla bra-att-ha-saker det brukar följa med ett kort med fin text på också och det gjorde det den här gången också. Själv glömmer jag alltid att lägga i en handskriven lapp eller ett brev. Kommer på det när jag vråltejpat och då har ju tåget liksom gått. Sådant glömmer inte vännen C. Här ser ni vilken julafton jag har haft mitt i våren.

Jag ska kanske berätta att min vän C och jag aldrig har träffats och aldrig pratat med varandra i telefonen. Vi träffades genom uppropet Sticka & Skicka för många herrans år sedan och vi skriver till varandra varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Vi delar glädje och sorg. Vi stöttar varandra och är glada för den gemenskap vi har.

Garnet som ni ser ovan är en gåva som jag i min tur förvandlar till en gåva när jag stickar och skickar det som blir av det till den insamling som bäst behöver den. Så allt förvandlas till värme och omsorg. Det ingår i den kedja av många länkar som tillsammans arbetar för att göra världen lite varmare.

Detta var en sorts värme. En annan sorts värme kan ju komma sig av att man får ett paket som ser helt knasigt ut, ihoptejpat med silvertejp men när man öppnar det så skrattar man så man både blir svettig och håller på att kissa på sig. Den presenten ska jag presentera om en liten stund men först en liten översyn av min image. Ni som läst här länge kanske tror att jag är en vän varelse som alltid är väldigt snäll och god. Så är det inte. Jag är en mycket bestämd tant som har åsikter om det mesta och det är oftast starka åsikter. Jag räds heller inte att säga ifrån och dra gränser. Avskyr orättvisor och har väldigt svårt att ha fördragsamhet med dumt folk. Jag är väl medveten om att jag ser världen och det som händer i svart eller vitt men kämpar varenda dag för att få med lite av gråzonerna att sudda ut de skarpa gränserna. Det är ingen lätt kamp ska ni veta men den behövs och är nödvändig för att få en bättre balans än med svart/vitt.

Så nu vet ni det om mig. Jag har ju bestämt från början att min blogg skulle vara så utformad att den skulle tillföra goda energier och glädje till den som läste här för allt elände får man ju till sig ändå via tv, radio och tidningar och verkligheten ute i samhället. Så därför är min blogg så som den är. Jag är snäll, omtänksam och givmild men absolut ingen mespropp. Eller joooo, ibland kanske men man är ju bara människa.

Så nu är det dags att presentera den andra presenten jag fick för lite sedan. Den fick jag av min allra bästa vän TP som jag jobbat ihop med i femton år och som jag fortfarande umgås med efter pensionen. Vi har delat glädje och sorg och han brukade även prata och skratta tillsammans med min man tidigare. Då handlade det väl mest om mina tillkortakommanden eller underliga idéer om hur saker och ting skulle fixas eller något annat mysko. Jag är även den första att skratta åt mig själv och det jag lyckas ställa till med. Inga problem heller med att erkänna fel och brister hos mig själv. Den gemensamma nämnaren var väl humorn. Vi skrattade gott åt varandra men aldrig på ett elakt sätt utan med kärlek. Det är också enklare att kunna skratta åt sig själv mellan varven istället för att ta sig själv på alltför blodigt allvar hela tiden.

Så nu kan vi efter den här episteln konstatera att jag alltså är ett rivjärn med humor och väldigt stor självdistans och jag kan även tillägga att jag ibland undertecknade något jag skrivit på jobbet med J35. Med allt detta sagt så förstår ni att den här presenten fick mig att gapskratta och den står framme i köket så jag ser den varenda dag och använder den då och då.

Eftersom alla inte har samma humor som jag eller är lite känsliga för vissa ordval så har jag maskat halva ordet men det står var och en fritt att föreställa sig vad som är fortsättningen.

Ja mina vänner. Vardagslyckorna har vällt över mig som en vårflod och apropå vårflod så tömde jag 62 mm ur min regnmätare. Jag fick gå ut och tömma tre gånger för jag var orolig för att det skulle svämma över annars och jag ville ju ha stenkoll på hur mycket som ramlade ner.

Tillbaka till vardagslyckorna. Den sista i raden av gåvor kommer från min vän T som samlat ihop lite smått och gott och lämnat i ett litet paket i min brevlåda tillsammans med den ljuvligaste lilla buketten med vårblomster från hennes trädgård. Allt utom blommorna åker iväg till Hålanda och husmorspåsarna. Knappar och säkerhetsnålar är hårdvaluta och de små saxarna var toppen. Jag blev också påmind om att gummisnoddar faktiskt kunde vara bra att ha i påsarna så tack för det tipset fina T. Jag har köpt en förpackning som ska få följa med i paketet till I B.

Jag blir så glad och känner sådan tacksamhet över att ha vänner som ger av hjärtat vad gåvan än består av. Garnerna och de små tillbehören kommer att värma de frusna och behövande och blommorna, muggen och böckerna och kortet värmer mig. Jag är så tacksam för allt. Ibland känner jag mig så proppfull med kärlek så det nästan sprutar ur öronen. Vilken tur jag har.

Jag hoppas ni alla har en lika fin och solig dag som jag har här……med eller utan härliga bleckmuggar

Min lilla köksbordsindustri

Förra sommaren stod jag ju ute och rev lakan som sedan blev till lindor som skickades till en sjukstuga i Manduar i Gambia. Nu har jag fått in en del lakan och hade tänkt vänta på sommaren men så fick jag nys om att det behövdes lindor till husmorspåsarna och även fler lindor till Gambia så nu tog jag och struntade i att vänta på bättre väder. Det vill ju damma en del också och jag är ju så väldigt lite intresserad av att städa jämt och samt så för den delen är det bättre att stå ute.

Strunt samma, nu ska här rivas remsor

Jag mäter upp remsor som är 8 cm och gör ett litet klipp i lakanet och sedan är det bara att riva remsor av hjärtans lust. Först klipper jag dock av de fållade kanterna på kortsidorna.

Vartefter remsorna blir dragna hänger jag dem över en stol. Innestolarna var inte så himla bra att använda för de är för korta i ryggen så remsorna hamnar då inte där de ska utan det blir en viss form av inbördes anarki i remshögen (se golvet framför stolen). När jag river remsor ute är det lättare att hålla styr och få snygga rullar sedan för det är höga ryggar och dessutom dynor på stolarna så remsorna hålls bättre på plats.

När man kommit så här långt och rivit ett lakan så brukar jag rulla ihop remsorna till en rulle. Det är lite trix och fix med det när knappt halva högen håller sig där den ska. Det brukar dock lösa sig. Jag ställer mig bakom stolen och drar ut den delen en bit och börjar så lägga remsorna helt rätt mot varandra och sedan rullar jag en bra bit. När det sedan ser ut att vara anarki i remshögen igen så lägger jag allt över bordet och låter rullen vila medan jag ser till så att det blir en någorlunda hyfsad ordning på remsorna så de ligger skapligt på rullen. Helt perfekt blir den ju inte och det är ju inte heller varken nödvändigt eller bättre. Får man bara till en fungerande rulle så är det ok. Jag gör ju rullarna för att jag ska transportera dem på hojen till min kompis G som städar dem lite mer än jag gjort och sedan rullar hon dem till lindor och fäster ihop dem med en liten tejpbit och sedan får jag tillbaka dem som färdiga att skickas dit dom gör bäst nytta.

Här ser ni mina färdiga rullar. Att rulla dem så här är ju bara för att förenkla för min kompis som ska jobba vidare med dem. Då är det lättare att bara plocka upp en färdig rulle och hänga över en stol och ha och plocka av. Så det här var bara ett litet smakprov på hur jag gör. Dessutom fick ni se de vackra rosorna som jag fått av min dotter när hon var på besök hos mig för en vecka sedan.

Fler blommor har förärats mig må ni tro. Min goa granne som hade varit hela dagen på landet ringde på och gav mig en bukett påskliljor och igår fick jag en liten bukett gullvivor.

Det får bli en bild på hela buketten jag fick av dottern för den såg faktiskt lite rumphuggen ut på tidigare bild.

Jag har då en hel del fler lakan som ska fixas till men dessa får faktiskt vänta tills det blir skönt att stå ute. Som det är nu så är det väl egentligen inte gradtalet som är problemet utan mer blåsten. Har man legat i som en utter och rivit remsor så vill man ju inte se dem som dekoration i buskar och träd omkring sig. Då skulle det se ut som det gör när folk har kastat toapappersrullar över träd och buskar och jag är inte helt säker på att grannarna i längan skulle uppskatta den dekorationen för dom har ordning och reda och pyssligt på sina tomter till skillnad från mig. Det blåser så in i nordens och har gjort det länge och ibland känns det som om det aldrig kommer att sluta blåsa.

Nu har jag delat vardagslyckor med er i form av blommor som jag fått av människor som står mig nära och som jag tycker mycket om. Den andra vardagslyckan är ju att jag fått så många lakan så jag och min kompis kan tillverka lindor som förhoppningsvis gör livet lite enklare för dem som de hamnar hos. Ibland är det enkelt att vara medmänniska.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag…….med eller utan lakansremsor

Jag ligger efter

Jag har varit så in i nordens seg med bloggandet så jag har fått kassera massor av kort som det var tänkt att blogga till så nu får jag faktiskt skärpa till mig lite. Julen är ju inte så himla långt tillbaka så jag kan visa min dotters fina julkakor som hon fixat till med egengjord plommonmarmelad. Jag fick flera stycken så jag kunde dela med mig till mina vänner. Hon är så himla duktig på att baka och laga mat. Till skillnad från mig så tycker hon att det är väldans roligt att laga mat. Baka tycker vi om bägge två men det är sällan jag bakar numera. Jag är ju lite rund och har nog med volanger kring midjan så jag får avstå från att baka eftersom jag har karaktär som en silverfisk alternativt badanka. Här är det upplagt för en fikastund före yatzyturneringen mellan mig, dottern och barnbarnet.

Jag har ju vänner som är väldigt kreativa och den här julklappen fick jag av min vän T som odlat, plockat, blandat, hackat och sedan presentat mig med en burk chili och en burk med te. Teet innehöll bl a torkade blåbär, mynta, rabarber, ingefära och en massa andra saker som gjorde att det blev väldans gott och välgörande. Chilin har jag använt när jag gjort omelett, stekt ägg och även haft över potatis som jag stekt. Jag gillar ju när det är starkt så det passar mig finemangs. Den lilla tomten dottern virkade är med och ser till så att allt sker under ordnade former.

Så himla gulligt är det när grannens son ringer på och lämnar en så fin julen i kruka. Jag gillar ju enar för de är så rara att pynta lite. Så här har jag pyntat med lite öglegarn och små tovade ullbollar. Bollarna var ett test om det gick att rulla ihop ullgarn och knyta in dem en och en i en strumpbyxa och sedan tova i maskinen. Det funkade så jag har haft dessa som pynt när jag gjort julgrupper och sålt på julmarknader. Nu fick de sitta i enen som kulor. Den lilla söta julstjärnan i kaffekoppen fick jag av min granne. Jag får väl be om ursäkt för att jag faktiskt inte ens har julduken på men jag är som sagt ingen höjdare när det gäller att göra jul i var vrå.

Fjorton dagar före jul så kom dottern och barnbarnet knallande och hade med sig en dramaten utan själva väskan men istället stod där en stor kartong fastspänd på själva pirran. När hon dragit in den i köket så täcktes den av en badhandduk och vi skulle äta och mysa och sedan titta vad det var. Så kan man inte säga till mig som i det läget funkar som ett barn. Jag vill veta NU. Jag spekulerade i vad det kunde vara och var till slut övertygad om att det var ett jädrans akvarium och jag vill inte ha ett akvarium. Jag muttrade väl lite väl mycket om det för till slut sa dottern att nu får du ge dig – hur smala tror du akvarium är egentligen? Ja ja ja i mitt stilla sinne fick jag väl ge upp den teorin i alla fall. Efter maten så var det då dags för avtäckning av kartongen som till slut visade sig innehålla det här

Jippiiiiiii! En stor skärm. Jisses så bra jag ser nu och tänk egentligen så fort man vänjer sig vid allt som är bra. Skulle jag behöva gå tillbaka till den lilla skärmen nu så skulle jag förmodligen få dåndimpen. Ni ser ju att jag är långt ifrån och ändå syns Red Bulls fina F1-bil. Jag är medveten om hur bra jag har det och hur enkel min tillvaro är till skillnad från många andras. Jag är tacksam varje dag för de människor som finns i min närhet och som jag tycker så mycket om. Jag är också tacksam för allt jag har som gör att livet känns lättare att hantera nu när man inte är ute och träffas och flaxar runt som man gjort tidigare.

Jag brukar ju säga att har man mycket garn och många böcker så är man rik och för mig så är det faktiskt en sanning. Jag är rik. I nästa inlägg ska jag berätta om hur det kan komma sig att garn kan hitta sin väg till mig. Vardagslycka är att ha mycket garn att använda till fjärrvärme. Vardagslycka är också att möta goda människor med positiva energier omkring sig.

Fram till nästa inlägg här på snigelbloggen så vill jag att ni alla lovar att fortsätta vara rädda om er och varandra. Håll avstånd, tvätta händerna och framför allt……ge inte upp för vi klarar det här. Vi går mot ljuset.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag……..med eller utan hemliga lådor

Kurt Olsson och jag…..

har vissa småsaker gemensamt. Han gillade att sjunga Leva livet och han han hade fådda blommor. Jag gillar också att sjunga Leva livet för full hals nu sedan barnbarnet fick fart på en cd-spelare som stått i en garderob och samlat damm. Den tidigare spelaren drog sin sista suck bara sisådär helt apropå och glad var jag som hade en extra då.

Det som är knepigt är ju att det är så liten text vid alla knappar och rattar så jag skulle behöva förstoringsglas men nu lotsade barnbarnet mig runt och visade vilka knappar och rattar jag behövde använda så nu jädrar lever jag livet med Kurt Olsson må ni tro och inte nog med det jag har fådda blommor också. Vardagslycka är när grannens son ringer på och lämnar en bukett vackra rosor. Är inte det rart så säg. Man blir glad och lycklig i hela kroppen.

Fast nu har jag ju en del saker som Kurtan inte ens är i närheten av, nämligen en hel massa fådda garner. Som ni såg för några inlägg sedan så fick jag ju en stor låda garner från goa L i Västerås. Nu har jag ju använt mig av dessa garner på kvällarna framför tvn och varenda gång jag vill smita undan från tråkjobb. Vilket är väldans ofta. Här ser ni vad det blivit så här långt

Två halsdukar, ett gäng mössor och en grön filt. Jag älskar alla de härliga färgerna. Man, eller rättare sagt jag blir väldigt glad och lycklig av färger. Gäller det sedan garn då kan det få vara hur starka färger som helst. Det är lätt att sticka då. Stickorna flyger i luften av glädje över att få bearbeta så vackert garn. Jag ska packa detta och se hur mycket det väger för det är dags att skicka lite till Slättmissionen. Nog är väl det här lagarbete när det är som bäst. Tillsammans kan man uträtta storverk faktiskt. Tillsammans är ett väldigt fint och bra ord.

När jag cyklade runt lite häromdagen så blev jag när jag åter närmade mig hemmet varse att om bara ett ögonblick är det slut med höstfägringen i form av färggranna löv. De blåser av och iväg med väldig fart så jag hoppade av cykeln och tog det här kortet. Två buskar av samma sort och som är planterade samtidigt men har olika färgskrud. Var och en är vacker på sitt sätt. Precis som vi människor, olika men ändå lika och alla duger, var och en på sitt sätt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin höstdag……med eller utan färggranna buskar

När det regnade manna…..

då kan ni ge er attan på att den här tanten var på plats. Så här gick det till.

En dag fick jag ett så fint och härligt mail från en kvinna som läst min blogg under en längre tid. Hon frågade om hon fick skänka lite garn till mig för hon hade mycket och inte så mycket tid att sticka längre. Vem tackar nej till garn? Inte jag. Jag tackade för erbjudandet och skrev att jag ville betala portot om hon nu var vänlig nog att skänka mig garnet. Men icke sa nicke. Det skulle ses som en gåva med porto och allt. Härliga tider, strålande tider. Brevlådan bevakades noggrant för jag tänkte att det dunsar väl ner ett paket med några nystan i och jag fantiserade om vad det kunde vara för färger.

Rätt som det var en dag så ramlade det ner en avi i lådan som sa att jag hade ett paket att hämta på ICA Maxi. Jisses tänkte jag var det så stort så det inte gick ner i brevlådan ja då kanske det är bäst att jag utrustar mig med nödvändiga hjälpmedel i form av sådana färggranna töjbara spännremmar med krok i varje ände. Sedan satte jag och hojen kurs mot ICA Maxi.

Väl där lämnade jag lappen till en glad tjej i postsvängen och hon for iväg och kom tillbaka med en gigantisk kartong. En flyttkartong. Hon såg väl på mig att jag hade fått en lättare chock för hon sa glatt att det är inte så tungt men det är stort. Vi fick gå till sidan av disken för att kunna få ut kartongen och då frågade hon – Du har väl bilen med dig?……….-Nä, jag cyklar…….-Oj då.

Hjärnan gick på högvarv för jag insåg ju att den här jättekartongen skulle inte gå att spänna fast på pakethållaren. Lösningen var inte långt borta dock men den stod en annan av servicetjejerna innanför disken för. Hon sa att jag skulle gå bort och hämta största papperskassen och lägga över så mycket det gick i den och sedan fylla upp cykelväskan jag hade med mig in för jag hade ju tänkt handla också. Gick inte allt i där så kunde vi fylla på med ett par plastkassar. -Vi bjuder på alla kassarna och så kan vi ta hand om kartongen när du plockat ur den. Ja vad ska man säga. Så himla bussigt.

Jag har ju trots knivlagen en fällkniv i handväskan, ni vet en sådan med ett par olika storlekar på kniv, sax, korkskruv, fil, tandpetare och pincett så att få upp kartongen var ingen konst. Tjejerna vid postdisken var med och tittade för dom var jättenyfikna på vad det kunde vara. När jag fick upp kartongen och började plocka över i väska och kassar så var vi lika tagna och imponerade alla tre. Tänk så mycket fint. Vilken garnglädje. Tänk att människor kan vara så givmilda och snälla. Jag hade berättat för tjejerna vid posten om hur jag fått garnet och att garnet skulle användas till hjälpstickning och det var då de sa att de skulle bjuda på kassarna. Jag blir överväldigad över människors vänlighet och känner att så länge folk kan visa omtanke och försöka hjälpa varandra så länge finns det hopp för mänskligheten.

Jag packade fullt i den stora ICA-kassen och i cykelväskan och det hamnade en del i cykelkorgen också i en påse. Sen bar det iväg hemåt. När jag kom hem packade jag upp alltsammans ute på altanbordet och här mina vänner får ni se den fina gåvan som kom från L.B.

Flera kilo ren och skär vardagslycka.

Jag är så oändligt tacksam för den här rika gåvan som kommer att värma så många frusna små bebisar. Jag är tacksam för att jag fått möjlighet att göra världen lite varmare och jag lovar att varenda trådände kommer att utnyttjas på bästa sätt. Nu när coronan härjar vilt utanför husväggarna så kan jag lugnt, stillsamt och förnöjt stanna inne för jag har ju allt jag behöver för att klara vinteridet. Garn, böcker och mat. Jag är rik. Jag är lycklig.

Jag hoppas ni har en vilsam söndag………med eller utan garngåvor

Pyttipannainlägg

Det är svårt att vara rubriksättare på den här bloggen ska ni veta för inläggen följer ju inte något givet ämne utan flaxar och fladdrar hit och dit lite som det blir. Strunt samma nu kör vi på.

Jag köpte så fina lavendelpåsar av en hantverkare. De är sydda i linne och dekorerade med gammal spets. Jag kommer ihåg min mormors gamla lavendelpåsar som var broderade med små små blommor och som doftade så gott. Så de här rosa söta påsarna väckte ett barndomsminne och det var mysigt. Man får försöka samla på de fina och välgörande barndomsminnena och låta andra flytta på sig och ta mindre plats. Vardagslycka kan väl faktiskt vara att bli påmind om något fint som värmer hjärtat och själen. Något som får dagen att bli ljusare eller natten att bli mer lugn och trygg.

Jag har ju tagit mig för med att försöka fixa lilla toan uppepå och det är då inte det lättaste. För att kunna byta matta så ska ju listen bort och det har jag brottats med ett bra tag nu. Det går inte. Spikarna sitter bakom ett par rör och jag har dragit fram listen så långt det går med kofoten. Jag får ta mig tusan spränga med dynamit för att få bort den och då ger sig ju resten också i o f s för då blir det ju inkentinken kvar. Nåja, jag har ju min bästa kompis som brukar vara en klippa men det närmaste klippa vi kom här var att jag fick lust att klippa till honom över telefonen när han talade om hur jag skulle hålla fast spiken, slå tillbaka brädan och låta spiken gliiiiiiiida ut. Inte f*n gled den spiken. Inte alls. Inte någonstans.

Nu har jag lagt ner det jädrans projektet och tänker så här då istället. Jag målar hela toan solgul, färg har jag ju står i en stor hink och sedan köper jag en fin och fräsch toastol och får den insatt vilket verkar vara ett ganska enkelt handgrepp för den som kan det såg jag när killen tog bort den på ett tjillevipp. Det enda problemet är väl att det är så rackarns trångt på den här toan och killen var nog en bra bit över 180 cm så det var tur han inte fastnade under handfatet. Efter det så köper jag någon hyfsad matta och lägger över den gamla på något sätt så man slipper den gamla fula grå mattan från 1965 när huset var nytt. Jag löser det på något sätt för nu känner jag att jag nått vägs ände med den här jädrans toan. Golvfirman som jag hade kontakt med har inte hört av sig efter att jag ställt en rad frågor så därför löser jag det så här. Det är då inte helt enkelt att ens försöka få hjälp från proffs med att lägga våtrumsmatta upp mot väggen så som det ska vara. Jobbet är väl för litet för att det ska löna sig. Detta ska ju ske om man gör en ombyggnad för att försäkringar ska gälla vid vattenskada. Jag har fiffilurat och ser inte byte av toastol som en ombyggnation. Hoppas jag har rätt där.

Nu struntar vi i det här och övergår till något skojsigare. Vardagslyckor. En vän till mig och hennes man bor på en ö ute i Mälaren och de har varit förbi med diverse godsaker till mig må ni tro. Här är det två pyttesmå ”smakburkar” med olika slags gelé och dessutom fick en liten prematurmössa som min goa granne A-M har stickat vara med på bilden för att visa upp sig i sin skönhet.

Mössan har gått iväg till en insamling till prematurbarn och geléerna har gått raka spåret ner i min mage och de var jättegoda. Så lagom att ha då man blir sötsugen vilket jag blir tätt som oftast.

Inte nog med det jag fick vid ett annat tillfälle en hel stor påse med björnbär. Det är något som jag inte var bekant med sedan tidigare. Jag smakade på ett par stycken för två år sedan då jag var med en kamrat ut till hennes torp i Näshultaskogarna och hon hade en liten gren med björnbär utanför trappan. Jag hade aldrig ätit björnbär tidigare för det fanns inte med under min barndom. Nu kom vännerna L och S med båt in till stan och hade då med sig dessa åt mig

Till sist. Tusen tack till er som hört av er med fina mail och kommentarer. Det är vardagslycka som räcker väldigt länge och som ger så mycket goda energier. Skrivna eller talade ord kan betyda så oändligt mycket i ett liv. Ord är viktiga och värdefulla och kan vara den absolut bästa vardagslycka du kan ge någon, en vän, en anhörig eller en okänd.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin måndag……..med eller utan fula golv.

Åhej…….nu tar jag nya tag igen

Precis när jag nästan beslutat mig för att sluta blogga eftersom åren gjort att det blir längre och längre mellan varje inlägg och jag tappat farten och rytmen i skrivandet så dyker det upp ett mail ifrån en kvinna som följer bloggen och skriver så fint och som gör mig så glad och som får mig att känna lust och glädje i att skriva. Vilken vardagslycka. Tack snälla L för det jättefina mailet.

Den här pandemin har ju gjort att man är mer hemma och inne och det händer inte särskilt mycket och det kanske man ska vara tacksam för i dessa tider. Man lunkar på. Jag trivs ju med att lufsa omkring lite för mig själv men jag märker ju hur väldans lite det blir gjort trots att jag har så mycket tid. Jag väljer ju gärna bort tråkiga och besvärliga grejer för att istället ta fram stickningen eller läsa eller göra något annat skojsigt.

Nu har jag i alla fall tagit tag i det där med min lilla lila toalett en trappa upp. Jag har fått tag på en golvläggare som ska fixa golvet och lägga våtrumsmatta upp mot väggen och förhöja tröskeln. Dock finns det ju som vanligt ett litet men och i det här fallet är det att jag först ska riva bort listerna och måla väggarna. Sedan kommer han och fixar och trixar. Så jag behöver bara gå upp och ta tag i kofoten och börja bända och sedan upp med färgtråget och rollern och en pensel och sätta full fart. Jaaaa, jag ska. Snart. Jättesnart. Fortsättning följer i detta ämne.

Ni som läste förra inlägget blev ju varse om monstret i toan. Samma dag eller dagen efter så såg det ut så här när jag fällde upp locket

Nu har ni fått se hur dom parkerar sig och ligger i bak(!)håll. Så nu över till något roligare och trevligare.

Ni såg ju de stora lakansrullarna som jag lämnade iväg till min kompis G. Nu har jag fått tillbaka dem och paketerat och skickat ett hundratal (2 kg)till AFFC för vidare befordran Gambia och en liten sjukstuga där. Det finns ungefär lika mycket kvar men den sista leveransen kom så sent så den hann inte med innan tiden gick ut för den här insamlingen. De lindorna kommer att gå till en annan insamling som är ”tidlös”. Visst är det fantastiskt att gamla slitna lakan kan bli till något så bra som lindor som kan vara till hjälp i sjukvården.

Det mesta cirklar ju runt välgörenhetsarbete nu under pandemin när man inte kan flyga och flänga lite som man vill. Här är små små filtar som jag skickat till obduktionsavdelningen på Karolinska för att användas vid kistläggning av väldigt väldigt små bebisar. De är virkade i tekniken C2C, corner to corner eller som vi säger på svenska hörn till hörn och de första jag gjorde. Det var kul men nästa gång ska jag använda mig av grövre virknål men i det här fallet ville jag inte ha ”insyn”. Här kommer en länk till sidan jag använde mig av för att lära mig tekniken.

Ytterligare en vardagslycka damp ner hos mig hel oförhappandes. En av mina grannar som fått vattningshjälp ett par dagar när solen sken som mest och hon var på utflykt ringde på och gav mig det här, 15 vardagslyckor paketerade i ett gult sommarpaket.

En som legat i som en rackarns utter är dottern som förra helgen när vi sågs hade med sig 38 stycken fruktnät som hon virkat. Jag kommer att ha fruktnät till marknaderna i eviga tider. Men vad gör det, rätt som det är så kommer marknaderna igång igen och då är det väldans bra att ha grejer på lager eftersom jag själv inte tillverkat en endaste marknadsgrej sedan coronan bröt ut och det blev stopp på allt. Nu är ju dottern över trettio år men visst kan man väl räkna det här som barnarbete för hon är ju i alla fall mitt barn. Flink i fingrarna är hon tösen. Jag blir faktiskt jätteglad när jag tittar på den här högen med färgglada virkade fruktnät. Så mycket roligare att bära hem sina äpplen eller potatisar i ett rosa eller turkost nät.

Nu ska vi se om jag kan komma igång med bloggandet igen och göra inlägg lite oftare för det är ju ändå så himla kul med bloggeriet.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag……..med eller utan Piggelin.

Dåndimpen, harskrank och trasiga lakan

Den här värmen tar knäcken på mig tror jag. Jag blir alldeles matt och orkar ingenting och jag får verkligen ta i med hårdhandskarna mot mig själv för att utföra det allra minsta.  Jag har ju alltid haft svårt med värmen men det känns lite som om det blir värre med åren. När det är 28,8 på skuggsidan och 30 på baksidan som ligger i halvsol då väljer jag att stanna inne där det ”bara” är 27 grader. Jisses.  Det är som vanligt till att blöta en sommarklänning och lägga i en plastpåse i kylen och ta på sig när det börjar närma sig kokpunkten för min arma kropp. Dessutom har jag ju mitt älskade badkar. Jag spolar i halvt med kallt vatten och sedan går jag och doppar mig där flera gånger om dagen för att sänka temperaturen. Men hujedamej för den här värmeböljan. Jag vill ha en vanlig gammaldags svensk sommar där det är runt 23-24 grader varmt. Det räcker. I alla fall för mig.  Men vi är olika. Jag har vänner och även en del grannar som älskar den här värmen och njuter i fulla drag av den. Det är tur att det finns något för alla. Snart kommer min tid. När det blir kallt som själva voj voj och näsan fastnar ihop när man sticker ut den för att kolla läget. Det gillar jag. Tjockt med kläder i lager på lager och sen ut i kylan. Som sagt, tur vi är olika och att det finns något för alla.

Precis när man svalkat av sig och känner sig ok så vänder det blixtsnabbt och svetten sprutar. Varför då undrar du. Jo när jag hade svalnat av och höll på att plocka med mina garner så blev jag tvungen att hastigt besöka damrummet. Upp med locket, ned med ändan, upp med ändan och gasta i högan sky för vem fasen vill ha en sådan här någonstans på kroppen och särskilt inte där han just hade varit och fladdrat.

DSCN1254

Jag har trälock och då är det ett mellanrum på en dryg cm upp till ringen och där måste den ha tråcklat sig in eller också när jag stängt locket. Jag har faktiskt ingen aning men den var där och antastade mig på ett mycket oanständigt och otrevligt sätt. Huvva! Om ni funderar på det andra djuret så är det ”sulpen” som dottern kallade sköldpaddan  när hon var liten. Den är mitt badsällskap och jag har ingen badanka som en viss kompis tror.  Den här bilden är tagen vid annat tillfälle för den jädra harskranken som  attackerade mig klarade dessvärre inte mitt våldsamma vrålande ninjaviftande med en handduk innan jag såg vad det var.

Eftersom värmen gör att jag svettas omåttligt så är det svårt att både sticka och virka så det ligger lite på sparlåga. Det har dock hänt att jag gått ut tidigt på morgonen på baksidan när det varit runt 18 grader och då satt mig och sticka bara för att njuta av den svala luften. Det har varit skönt att ha den stunden.  Kan jag inte sticka så finns det annat jag kan göra och som passar fint att göra ute innan solen kommer över på baksidan helt. Jag får ju lakan som folk inte vill ha längre. Det kan ju vara att de tröttnat på färgerna när det gäller påslakan och att de blivit slitna och gått sönder när det gäller underlakan. En del köper billiga lakan på loppis och lämnar till mig. Av dessa river jag remsor som är 8 cm breda av de vita lakanen och river tygblöjor 70×70 av de färgade överlakan jag har. På det sättet går allt åt och om jag måste klippa bort där det är hål så blir det kortare lindor eller tvättlappar av det som går att använda.

Varje lakans remsor rullar jag ihop till en stor rulle och nu i coronatider när vi inte träffas mina kompisar och jag så packade jag i ordning rems-rullarna och så kom kompisen G och hämtade dem. Det var sju lakan den här gången. 103 remsor.

DSCN1275

Dessa remsor rullar min kompis och fäster med en liten tejpbit och så får jag tillbaka dem och skickar dem den här gången till  AFFC (Aspeboda Foundation For Children) där de hamnar i en by i Gambia som har en liten sjukstuga.  Tidigare satt vi ju tillsamman och rullade lindor och språkade glatt men nu i coronatider så får vi p g a underliggande sjukdomar vänta med umgänget. Var sak har sin tid och om vi är rädda om varandra så kan vi snart ses igen.

Jag blev riktigt glad när jag för lite sedan fick en så fin sommarbukett av en granne. Det var små blommor från hennes baksida och de var så söta och somriga.

DSCN1301

Vardagslycka kan vara en liten rar bukett given med hjärtat. Vardagsolycka är att få en harskrank i………..*ryser*.

Jag hoppas ni alla har en fin tisdag……..med eller utan små buketter av sommar.

Stickat och skickat och olika blommor

Läkarmissionen önskade mössor till nyfödda och då hoppade jag igång. Jag tog garn som jag fått från C och stickade upp 200g ljusrosa eller syrenfärgat garn, ett påbörjat melerat garn och ett litet nystan illgult garn. Här är resultatet av det

DSCN1024

Mössorna ser gigantiska ut men det är dom inte för de flesta är till prematurbarn. De små tossorna har dottern gjort och dom får åka med som en bonus. Mössorna går så himla fort att sticka då det bara är tre varv som man upprepar och för mig är det jättebra att jag slipper sitta och räkna och trixa. Bara att veva på som min kompis C brukar säga.  Mönster till Easy Peasy Beanie finns här på Läkarmissionens sida. Denna insamling håller på i juni också tror jag bestämt och sedan åker mössorna till dr Denis Mukweges Panzisjukhus.  Man kan ju också sticka upp ett litet lager av restgarner och sedan när det är nya insamlingar så tar man bara den lilla högen och skickar. De går alltid åt någonstans i världen och mössor räddar liv.  Lycka till med stickandet.

Lite blommor var det ju också utlovat och de kommer här. En av mina grannar gav mig den här fina blomman att ha på min utebänk. Nu blommar den ännu mer och det är nio stora blommor på den lilla plantan.  Tack snälla A som mindes tillsammans med mig.

DSCN0958

Eftersom jag är usel på att sköta blommor så har jag inga egentliga rabatter. På baksidan vid altanen finns det en liten fyrkant som blivit en rabatt i alla fall. Det är dels självsådda blomster som vitsippor och snödroppar. Där har jag också klämt ner de minirosor min man fick av grannarna och de har ju tagit sig som jag visat tidigare. Det sitter även en buxbom där som jag fick av härliga roliga L som bodde i längan men som tyvärr gick bort för ett år sedan. Han tittar nog ner och känner sig nöjd över att jag i alla fall inte lyckats ta kål på den (som på så mycket annat). Men nu var det blomprakt det skulle handla om och se här. Nog har jag blommor allt. Inte för jag vet varifrån de kommer men en på var sida om staketet. Jag älskar ju gula blommor så de här två gör mig riktigt glad. Vardagslycka är när det oförhappandes ploppar upp två gula glada prästkragar som gör precis som man ska nu i dessa coronatider…….de håller avstånd.

DSCN0998

Sista blomstret kommer på ett helt annat sätt. Ett bra och miljövänligt sätt är jag säker på. Jag hade besök av min granne B som hade sytt  frukt-/grönt-/potatispåsar av en gammal gardin. Jag fick två påsar av henne och den ena lade dottern beslag på direkt och hon meddelar att hon tar hem två kilo potatis i sin snygga retropåse. Så här har ni ett bra tips om ni har gamla trådgardiner liggande till ingen nytta. Tack snälla B.

DSCN0991

En nära person sa nyligen till mig att ”man kan inte rädda alla” och det är ju en sanning i sig men dom orden har följt mig sedan dess. Jag vill inte att barn ska fara illa, jag vill inte att djur ska fara illa, jag vill inte att gamla ska fara illa, jag vill att världen ska vara lite snällare, varmare och mer kärleksfull men så ser det ju inte ut överallt idag.  Jag vill rädda alla men jag kan inte. Det gör ont att veta det men jag måste ju acceptera att det är så och göra det bästa jag kan ändå.  Så jag fortsätter hjälpa där jag kan på det vis som behövs just där och då. En liten pyttemössa kan rädda en babys liv, en liten filt kan ge extra värme, en kram till en ensam ger både närhet och värme, glass till kvinnojourens barn och kattmat till katthemmet. Det finns så många sätt att försöka göra något gott. Men jag vet, jag kan inte rädda alla.  Men jag vill.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin fredag…….med eller utan vackra gardinpåsar

 

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag