Olika slags vardagslyckor

Ni som hängt med här ett tag vet ju att jag har väldigt svårt att klara av värmen och när det varit mellan 30-31 grader varmt under en tid så är jag som en urvriden trasa. Det badas kallbad femtioelva gånger om dagen, byts klänningar som legat i kylskåpet i en plastpåse genomdränkta i kallvatten, blöta handdukar, blöta lakan, sprayflaska med kallvatten, isbitar och dessutom dricks det som en bättre stor kamel.

När inte alla dessa insatser får en att fungera så känner jag vissa stunder att det är nog. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte och jösses så synd det är om just mig. Det är då man kanske gråter en liten skvätt av ren hopplöshet bara för att det känns så jä*la besvärligt men sen är det dags att ta tag i det hela för att inte sänka sig själv.

Då påminner jag mig själv om hur bra jag har det i alla fall. Jag har rent vatten som jag kan dricka hinkvis om jag behöver och jag kan både duscha och bada och på så sätt göra kroppen svalare. Jag har möjlighet att söka skugga och jag kan vila precis hur mycket jag vill och behöver eftersom jag är pensionist. Jag ska alltså inte klaga utan kan fortsätta ligga i badet som är så jädra kallt så tänderna klapprar när jag ska i. Sällskap har jag ju också av ”sölpen” i badkaret så vad har jag egentligen att gnälla på. Vardagslycka är alltså under heta dagar kallt vatten. Härligt!

När det är hett som i Gehenna så är det ju väldans svårt att handarbeta. Dels har man varken lust eller ork men om man nu som av en händelse skulle drabbas av handarbetslust så går det inte i alla fall för man blir så varm i händerna så garnet löper inte frivilligt mellan hand och nål/stickor. Då är det kalas att man när det är en sval dag tar cykeln ner till Röda Korset som har 50% på allt i butiken och köper en hel flock små sockor. Jag brukar ju skicka till Slättmissionen men dessa små sockor och vantparet ska få gå till Barnens Hopp i Ukraina. De hjälper ju också familjer i byarna runt om och det finns säkert många små som behöver varma sockor till vintern. När man plockar med de små sockorna så känner man hur mycket värme och omsorg det är instickat i dem. Sockor och vantar är stickade av garner som RK har fått in som gåvor. Vardagslycka är att kunna ge värme.

Min vän B som gick bort tidigare i år arbetade ju ideellt för RK i många herrans år och stickade och virkade och broderade saker till försäljning i butiken. Nu har ju den här lilla butiken varit stängd i nästan ett år för det är svårt att få volontärer, särskilt nu under coronapandemin. Därför ska butiken stängas och allt flyttar väl över till den större butiken som ligger lite mer ocentralt. Det blir nog svårare och svårare att som t ex Röda Korset få människor att jobba gratis på sin fritid. När den här generationens damer som jobbar där nu och har gjort i många år har slutat jobba där så tror jag det kommer att se väldigt annorlunda ut för dagens människor har i mångt och mycket bara tid för sig själva och sitt. Jag hoppas dock att jag har fel men det känns lite så för det är mycket sällan eller egentligen nästan aldrig som man ser någon ung människa bakom disken. Det kan man dock se hos Pingstkyrkans loppis men där är ju hela familjer involverade i det kyrkliga så det blir nog annorlunda. En del andra aktörer på loppismarknaden tar ju in människor som gör samhällstjänst men det kan man ju inte räkna som volontärarbete utan mer som ”härtill är jag nödd och tvungen för att slippa sitta av mitt straff”. Men det kan nog vara bra för en och annan småförbrytare att få se på världen och människorna från det hållet. Att arbeta med människor för människor.

Nåja, det är som det är med det men nu till ringar på vattnet och en stor vardagslycka. När jag var inne och köpte sockorna och en massa tyger som jag redan skickat till I B för att användas till gosedjur och husmorspåsar så träffade jag en glad och intresserad kvinna som jobbade som volontär. Jag berättade för henne vad jag skulle göra med de olika partierna jag köpt. Sockorna skulle åt ett håll i världen och tygerna åt ett annat. Jag hittade även en hel massa trådrullar som jag köpte och lade med till husmorspåsepaketet. Som sagt, hon var intresserad av vad jag hade att berätta och rätt som det är så frågor hon om jag vill ta emot tyger som hon har hemma och skicka iväg till I B för att sy gosedjur av. Men så klart jag vill! Hur glad blir man på en skala 1-10? 10++++++++++++

Det är det som jag menar ger ringar på vattnet. Man talar om det som ligger en varmt om hjärtat och ibland så kan man entusiasmera någon mer att vilja vara med. Då blir man så innerligt glad när man råkar på människor som erbjuder så mycket och som vill ge med öppna varma händer och som litar på att det jag säger är sant och att allt kommer till nytta och glädje. Det mina vänner är vardagslycka.

Häromdagen kom det ett sms till mig från den här kvinnan där hon skrev att hon lämnat ner en kasse till Röda Korset med mitt namn på och som jag var välkommen att hämta när det passade mig. En kasse! Jag är så nyfiken så jag smäller av och jag ska visa upp vad vi fått så fort jag hämtat kassen. Det ska bli så spännande. Tänk vilka människor jag har turen att träffa på mellan varven. Människor som ger hopp och glädje. Åh så tacksam jag är för dessa möten.

Ett par små små filtar till Sofia att använda vid kistläggning av de små små har jag lyckats kanta trots värmen. Vardagslyckan i det är jag kan stötta Sofia i hennes svåra arbete. Hon gör gott.

Nu skall förhoppningsvis vädret återgå till att vara en normal svensk sommar och det är jag väldans tacksam för. Då blir det lite mer liv och lust för min del. Jag andas lättare och får lust att ta mig mer än tio meter från badkaret och de blöta klänningarna. Det finns hopp! Tjohooooooo!

Jag hoppas ni alla har en fin sommar…………..med eller utan små gröna sköldpaddor

Nu är det hett inte bara om öronen

Jösses amandus så himla varmt det är. Jag som inte gillar värme över 23 grader får snart både spatt och spader alternativt dånis dimpus på det här. Som tur är har jag ett fungerande kylskåp där jag kan lägga in klänningar eller t-shirts som jag blött i kallvatten och lagt i plastpåse. När det blir alldeles för varmt och man känner att topplocket är färdigt att gå då kan man ta på sig en iskall klänning och kyla ner sig. Det är så jädra skönt. Ett mindre alternativ är ju att blöta en handduk i kallvatten och vira om halsen. Kyler man nacken så känns det genast lite skönare.

Idag är det F1-race men det blir inget stickande av nallekläder för det. Jag brukar ju göra det under träningar och lopp men jag har lite annat pyssel som ska göras klart. Jag har i alla fall sytt ihop och fäst trådar på de klänningar jag hade klara och det här gänget lider inte av värmen trots att de är fullt påklädda. Den längst upp till vänster ser dock lite trött ut men hälsar att hon bara njuter av att titta på molnen och njuter av att sträcka ut sig på gräset.

Jag har tre stycken nallar kvar att sticka till. En kompis till mig skulle till IKEA men jag glömde att be om medskick så jag får väl försöka beställa på nätet vilket jag misslyckats med två gånger. Nåja, det är väl bara att försöka igen. Det känns dock inte så akut för jag ska göra klart de övriga tre nallarna och lägga i julklappslådan. Jag har en sådan där jag samlar saker som jag ska slå in och lägga under granen nere på Home Hotel eller Hotell Bolinder Munktell som det också heter. Där finns ju en gran till varje jul och man kan skänka paket till utsatta barn i kommunen. Vill ni veta mer så titta på inlägg som jag gjort före jul här i bloggen. I julklappslådan finns även en bunt målarböcker och askar med färgkritor som jag fyndat. Det här torde vara rekord för mig i att vara nästan klar med alla julklappar till denna låda.

Några tvättlappar i varierande storlek med garn från min vän C har fått åka till affc. Tvättlappar är ju jättebra grejer man kan göra med restgarner. Bara pussla ihop färger efter lust och glädje. Nu hade jag ju flera nystan av detta garn så det enda som skiljer dem åt är väl storlekarna. Ibland när det blir små tvättlappar så brukar jag tänka att det kan ju vara bra att det finns sådana också för då kan ju små barnhänder hantera dem bättre än en stor om de vill tvätta sig själva lite. Eller lära sig att tvätta sig med tvättlapp.

Det blir ingen nalleklänning till F1-racet idag för jag håller på att sticka och virka små små filtar som ska till Sofia S att användas vid kistläggning av små små barn som det inte gått så bra för. Det känns angeläget att göra det och det känns bra att stötta Sofia i hennes fina val. Hon har ett svårt jobb och behöver även hon omtanke och vetskap om att vi tycker att hon gör något fantastiskt. Här är några små filtar som är klara men jag håller på med ett par till för att utnyttja hela portokostnaden. Som ni ser så har jag gjort luddiga hjärtan och dom ligger lösa på filtarna så dessa kan man placera var man vill på filten sedan eller inte använda dem alls om man inte vill det. Jag lägger filtarna i var sin plastpåse med storleken angiven och info om att hjärtat ligger löst.

Ja mina vänner det var väl allt för denna varma dag. Jag hoppas ni alla är riktigt rädda om er och även om ni fått två vaccinsprutor så vill jag att ni fortsätter vara rädda om er för det känns som om det här inte är över på länge än.

Jag vill också påminna om att ni får försöka göra som jag, drick som en kamel. Man behöver dricka mer än vad man tror när det är extremvärme. Allra helst vatten för då blir knoppen, kroppen och njurarna jätteglada.

Jag hoppas att ni alla får må bra i värmen………..med eller utan hinkvis med vatten.

Sänt var det hääääär……och vårtecken

Ja nu har jag skickat iväg det som blev stickat och virkat av det garn jag fick av K M i en by nära mig då vi idkade byteshandel med garnet efter hennes mamma mot en trekantssjal stickad av mig. Ni som hängt med här ett tag har koll på hur det hänger ihop och har ni inte det så finns det ett inlägg om det lite längre bak i bloggen. Det blev en hel del.

12 mössor

2 halsvärmare

1 filt

1 tvättlapp

En flock tofsar som kommer att användas framledes och några som sitter på mössorna nedan.

Några färdiga och några halvvirkade mormorsrutor som sparas och kommer att ingå i en filt tillsammans med andra rutor senare.

Dessutom blev det 4 trekantssjalar som enligt mitt önskemål är öronmärkta för äldre frusna kvinnor. Det är ju trots allt inte bara barn som fryser. Jag vill sticka mer till de gamla känner jag. Kanske för att jag börjar bli gammal själv. Inte vet jag men det är tankar som kommer och jag tror att dessa kvinnor lätt kan glömmas bort. Alla behöver värme. Kanske kan det bli en och annan filt av mormorsrutor eller remsor.

Tack snälla K M för förtroendet att förvalta och trolla fram fjärrvärme av din mammas garn. Jag är säker på att hon är nöjd med att vi tillsammans kunde ta hand om garnet och förvandla det till värme för frusna. Nog är det fint att kunna vara två länkar i en väl fungerande kedja. Tillsammans kan man faktiskt få till det riktigt bra. Allt detta är skickat till Slättmissionens hjälpande hand i Skara där Ingrid distribuerar värmen till de ställen där det gör mest nytta. Dessutom brukar hon skriva några rader till avsändaren och då vet man att paketet kommit fram och ibland kan hon redan då skriva och tala om vart det skickas vidare. I det här fallet är det K M som får det brevet eftersom jag skrev henne som avsändare. Det är alltid ett så fint brev att få och jag hoppas det värmer i hjärtat.

Jag är så otroligt glad över allt garn jag haft tillgång till under det första pandemiåret. Jag har ju varit mycket ensam och då har ju stickningen och virkningen varit det jag ägnat mest tid åt och som gett mig mycket glädje. Det är rofyllt att handarbeta. Man kan låta tankarna gå och man slappnar av och bara befinner sig i nuet.

Jag blir banne mig glad i hela kroppen och känner vardagslyckan bubbla i mig när jag på mina små promenader hittar sådana här

Som små solar lyser de upp i det torra gräset. Utanför mig här blommar även maskrosorna. Jag blir jätteglad när jag ser de allra första för då vet man att det är vår precis som med tussilago och det finns banne mig inget som är så härligt gult som den första maskrosen. När den första fjönsiga jippi-det-är-vår-glädjen gett med sig så är man inte ett dugg lycklig när man ser maskrosfjunen dala ner i trädgården. Då är det annat ljud i skällan ska jag säga. Egentligen borde varenda maskros vara utrotad bara genom de svavelosande eder de får höra när de dyker upp hos mig. Men de är väl precis som kackerlackor och råttor omöjliga att utrota.

Ett annat härligt vårtecken för mig är när all frukt och allt grönt placeras utanför butikerna. Då får man nästan en medelhavskänsla när man strövar förbi. Jag skulle ju inte handla något men kunde inte motstå de stora fina plommonen så det där med att exponera varorna utanför funkar finemang. Det är mysigt att plocka solvarma plommon i en påse och då kan jag nästan känna den kryddiga doften från semestrarnas marknadsbesök.

Precis när man börjat lätta på klädseln och känna sig lite friare och kunnat njuta mer av att röra sig ute så kommer rapporter om att det redan i morgon ska kunna bli snö. Nääääääää, nu protesterar jag. Jag har inte beställt någon snö. Nu vill jag ju kunna gå barfota i sandalerna och inte behöva släpa fram vinterskorna igen. Igår – barbent i sommarklänning och i morgon – snöskor och långkalsonger? Förhoppningsvis kommer det ner som regn som behövs för att allt ska komma igång och växa ordentligt. Hur det än blir så är det bara att ta det som det kommer för vi kan inte göra så mycket åt det i alla fall.

Jag hoppas ni alla har en riktigt finfin onsdag………..med eller utan maskrosor

Ett pytt-i-panna-inlägg

Hej hopp på er allihop. Jag hoppas ni har det bra. Jag har lite små olika saker som jag tänkte skriva om idag så det blir ett lite oordnat inlägg men det blir så ibland. Jag har ju tagit det lite lugnare med stickandet och virkandet för det blev väldigt intensivt en lång tid och det blev lite tjurigt för nacke och axlar så nu går jag på halvfart och är nöjd med det. Jag stickar ju av garnet jag fick av K M som bor i en by nära mig men det visar jag när jag fått allt klart. Då är det bra att ha en dotter som är rapp i tassarna och har virkat ihop en hel hög med gulliga mjuka fina Jolly Jacket i prematurstorlek. Dessa kommer att värma små pyren som inte själva kan hålla värmen. De här är skickade till Slättmissionen nu i veckan. Ingrid vet nog vart dom gör bäst nytta.

Min goa granne A-M har stickat några fler prematurmössor som också gått iväg till Slättmissionen. Jag tycker det är så mysigt när hon ringer på hos mig och lämnar in en liten färdig mössa. Vi har ett väl fungerande lagarbete som gör att vi båda har varsin plats i en kedja av människor som vill ge värme åt små frusna. Det känns gott i hjärtat plus att man får en så fin gemenskap i arbetet. Eller inte arbete för det är ju en hobby som ger så mycket glädje. Här får ni se på de senaste i raden av mössor.

Jag förmodar att ni inte har funderat särskilt mycket över novemberkaktusar och deras levnad men ser ni det har jag. Hur fasen vet dom att det är november för det första? Hur vet dom att nu jädrar i min lilla trånga kruka är det dags att börja blomningen? Det funderar jag på. Jag som knappt håller reda på om det är tisdag eller torsdag när jag går här och larvar. Kaktusen är ju urgammal för den fanns ju i mitt föräldrahem och nu har jag haft den i 18 år och den står fortfarande i sin pyttelilla kruka och jag har aldrig varken fyllt på med jord eller planterat om den. Jag får en känsla av att om jag börjar mixtra med den då kommer den att kola av. Det vill jag inte så jag låter den stå där den står och ger den vatten en gång i veckan. Nu verkar dock den gamla ruskan fått både spatt och spader för nu har den en endaste men jättestor blomma hängande. Kan krukväxter bli lite senila och glömma tid och ordning tror ni? Eller också kanske den kände sig tonårigt uppkäftig och tänkte att nu sk*ter jag i att det inte är rätt blomningstid och tjyvblommar lite ändå så tanten får lite att fundera på. Hur det än är med den saken så har jag upplyst den om att det inte är november men att blomman var välkommen ändå.

Något mer som jag tänker på ibland och som jag är väldigt glad för det är att hur många böcker jag än läser så kommer jag aldrig i hela livet att kunna läsa så mycket så dom tar slut. Det kommer alltid att finnas böcker. För mig känns det tryggt och är en vardagslycka.

Vardagslycka är också en kaktusblomma som kaxigt visar upp sig på vårkanten och möjligheten att kunna sprida fjärrvärme eller närvärme. Man har så mycket att vara tacksam för och jag försöker påminna mig om det varje dag. Att få ha hälsan, kraften och glädjen det är något att vara tacksam för och inte ta för givet. Det har ju gått lite upp och ned vad gäller det sedan jag blev ensam så därför påminner jag mig själv om att vara tacksam för det jag har och för det jag har möjlighet att göra för både mig själv och andra.

Tillsammans kan vi uträtta små underverk i världen och tillvaron så jag tycker vi fortsätter att sprida värme och omtänksamhet. Var och en på sitt sätt och utefter sin förmåga. Ibland räcker det med ett telefonsamtal för att sprida glädje och värme till någon som känner sig ensam eller varför inte köpa ett fint kort och skicka iväg eller skriva ett brev som kan läsas många många gånger och på det viset skingra tankar och ensamhet. Tillsammans kan vi sprida vardagslyckor på enkla sätt. Tillsammans.

Jag hoppas ni alla har det riktigt bra………..med eller utan bångstyriga kaktusar

Det är då ingen ordning alls

varken på vädret eller mig. Vädret kan jag ju inte göra så mycket åt även om jag skulle vilja och att manövrera mig i rätt riktning är som att med en liten jädrans utombordare försöka vända en Finlandsfärja. Jag försöker så gott jag kan att hamna rätt i tillvaron men ibland fattas både viljan och lusten. Jag måste faktiskt erkänna att rätt som det är så tappar jag farten och då gäller det att komma på något som får fart på det här gamla skrovet igen. Stickning funkar. Virkning också. Jag har stickat och virkat upp acrylgarnen jag fick från L B i Västerås och har skickat allt till Slättmissionens hjälpande hand . Här kommer några bilder på det. Vi börjar med en lite större filt som är virkad i stora 20×20 cm mormorsrutor. Filt nr 2 är virkad i tekniken c2c alltså hörn till hörn med instruktion från annavirkpanna som har en utmärkt instruktion på hur man kommer igång och hur man avslutar. Filt nr 3 är den jag själv är väldigt förälskad i faktiskt. Hade gärna velat ha just en sådan själv. Färgerna var så himla bra. Det är alla restgarner som blev över som tillsammans bildade den jättegoa filten. Precis som filt 1 så är den gjord i mormorsrutor men nu 15 x 15 cm rutor och sedan ihopvirkad.

Dessutom blev det skickat mängder av mössor, halsdukar och en trekantssjal. Halsdukarna som ligger längst till vänster är stickade i något som jag vill minnas hette borstad acryl eller något liknande. I alla fall brushed fanns med i namnet. Jag kan ha rejält fel på namnet och som den drullputta jag är så har jag givetvis inte banderollen kvar men jag kan lova att det var som att sticka tre kattungar. Det var så ljuvligt mjukt och gulligt. Dottern var behjälplig med att trolla fram tofsar till de tre mössorna längst ner till vänster. Tack snälla L B för alla de fina härliga garnerna. Nu har jag bomullsgarnen kvar men de får ligga till sig tills jag kommer på något riktigt bra att göra av dem. Det känns i alla fall gott att vi tillsammans kunnat skänka så mycket fjärrvärme till så många. Vardagslycka är att ha möjlighet att hjälpa och värma.

Häromdagen lyste solen så vackert men det blåste ishavsvindar rakt norrifrån. Kallt som själva vojvoj då men solen lockade fram glädjen och skuttet i kroppen. Jag hade varit och handlat och på utvägen köpte jag årets första glass. En liten isglass med extra is så att säga. Jag åt den där jag strävade fram i motvinden och jisses så gott det var. En och annan tittade lite fundersamt på mig och min isglass och på sätt och vis kan jag väl förstå dem men är man sugen så är man och då är man svårstoppad.

Igår när jag gick ifrån affären och hem så tog jag vägen över en stor gräsplan och in mellan husen och där såg det ut så här. Islossning? Flera centimeter tjocka issjok låg på gångstigen så förmodligen är det någon i huset intill som hackat loss och slängt ut över häcken. Det var ju på husets skuggsida så han kanske ville skynda på våren lite extra.

På min egen altan hade jag i morse fläckvis snö. Lite mysko. Det borde väl ha lagt sig jämnare eller inte fasen vet jag. Jag vet bara att jag ibland fiffilurar på saker som kanske kan uppfattas som lite märkliga. Men vad ska man göra. Man vill ju veta. Hmmm……jag kanske blir tvungen att sitta uppe någon natt och spana på hur vissa saker blir till.

Ja det var lite från mig. Jag måste nog erkänna att jag är förbaskat less på den här pandemiski*en. Nu är det ju ett helt år sedan någon tog i mig. Jag räknar inte en läkarundersökning jag var tvungen att gå på. Ett år sedan någon kramade mig. Fy farao så eländigt och jag tycker så jädra synd om mig själv ibland. Jag är ju en fysisk person som tar i människor jag talar med och kramas med alla som jag tycker om och som berör mig. Många kramar blir det. Men inte nu. Jag ska väl säga att jag inte för ett ögonblick är på väg att ge upp och slänga in handduken och börja uppföra mig som somliga Stockholmare. Långt därifrån. Jag hänger i med en dåres envishet för jag vill ju hänga med länge efter att pandemin är slut. Göra allt jag tycker är kul och umgås med kompisar och krama vänner och behövande. Skutta runt i tillvaron utan gränser. Så jag kämpar vidare med att hålla avstånd och tvätta händerna och bara umgås med min lilla ”bubbla” som består av dottern och barnbarnet. Men i alla fall……..fy farao för att inte få kramas.

Jag hoppas ni alla har en fin marsonsdag……..med eller utan is av något slag

Gåvor som ger värme och omtanke

Det här första coronavirusåret har ju gjort att jag inte kunnat ta mig till garnaffären jag brukar besöka för jag vill inte åka bussen dit och jag kör ju inte bil. Av olika skäl kan jag heller numera inte cykla så långt vilket stör mig allra mest faktiskt. Det är dock som det är och det är bara att hänga med så gott det går ändå. Då blir man jätteglad när vardagslyckorna liksom bara sköljer över en som varma mjuka vågor av omtanke. Himmel och plättar man blir så glad så man nästan gråter. Eller, ibland gråter man. Av glädje då. Som ni såg i inlägget ”När det regnar manna……” tidigare i bloggen så fick jag ju jättemycket garn av en kvinna L.B i Västerås och det stickar jag av ännu och det är dags för en andra leverans av fjärrvärme snart. På olika sätt tycks hjälpstickningsgarn finna sin väg till mig på lite olika vägar. Här följer fler vardagslyckor.

Min vän T har i sin tur en vän som har en loppis och den kvinnan hade fått in några nystan mjukt mörkblått garn. Min vän sa då att hon ville köpa dessa nystan och ge till mig för jag ägnade mig åt hjälpstickning. -Då kan du ta dem och behöver inte betala dem för då går de till något gott sa loppisdamen. Jag tog tacksamt emot nystanen och stickade upp en babyfilt och en mössa. Sedan blev det lite garn över och det blev med lite extrahjälp en mormorsruta som tillsammans med en hel hög andra skickats till en dam i Stockholm som virkar ihop rutor till filtar som sedan skänks Barnens Hopp i Ukraina. Eftersom garnet var så mörkt blått så kantade jag med ljusblått pälsgarn som jag fått från min vän C. Detta (utom rutan då) gick till Slättmissionen.

En dag för några veckor sedan fick jag ett så rart mail ifrån en dam vid namn K.M där hon berättade att hon 2017 hade varit på Malmköpings marknad och då köpt en trekantssjal som hon tyckt så mycket om och som varit hennes favorit sedan dess. Nu hade den sjalen försvunnit för henne och hon undrade om det var jag som hade stickat den och om hon kunde få beställa en ny sjal ifrån mig. Det fina i kråksången var att hon skickade med en bild på sjalen och mitt visitkort med adressen hit till bloggen. Hon skrev att hon brukade göra så med saker som hon köpt på marknader för att sedan kunna komma ihåg vem hon handlat av om hon skulle vilja köpa mer. Det var väl väldans fiffigt. Ett fint tips till er alla som brukar handla på marknader. Hon hade alltså gått in här på bloggen och där hittat min mailadress och hörde av sig angående detta. Hon skrev så fint och rart så det var en stor glädje i att läsa hennes mail.

Jodå, det var ju jag som stickat sjalen men jag sa att jag hade inte stickat några nya alls eftersom det inte varit några marknader och inspirationen uteblivit av den anledningen. Hon ville gärna ha en sjal i blått och jag tittade i boxen med trekantssjalar och jodå jag hade en blåmelerad mjuk och gullig sjal som jag skickade bild på och hon ville gärna köpa den av mig. Sedan språkade vi om garn och stickning och hon skrev att hon hade garn efter sin mamma men att hon själv inte längre handarbetade p g a att hon hade ont i sina händer och handleder. Då föreslog jag att jag kunde köpa garnet av henne eller om hon tyckte det var ok att byta garnet mot trekantssjalen. Det tyckte hon var en jättebra idé och det tyckte jag också.

Då blev det tal om frakt och porto för ingen av oss visste var den andra bodde men kan ni tro, hon bor i en by bara en halvtimmes väg ifrån mig. Så hon tog bilen och fräste iväg hit och vi möttes ute och kikade i våra respektive påsar och jag tyckte att det var väldigt mycket garn och ville nog betala lite emellan men det tyckte inte hon att jag skulle göra. Hon var nöjd med bytet och visste att garnet skulle komma till nytta som fjärrvärme och värma små frusna barn. Här ska ni få se garnlyckan som ramlade över mig.

Den påbörjade filten som ni ser längst ner på bilden har vuxit och blivit så här stor nu och ska bara fått ett rött fält till och sedan ska den kantas med mörkblått garn

Min vän C som varit en mästare i att dammsuga olika loppisar på garn skickar då och då garnpaket till mig och dessa försöker jag då omsätta i fjärrvärme. C och jag ”träffades” för många år sedan i en Sticka & Skicka-grupp på nätet och har hållit ihop som vänner sedan dess. Det är härligt att ha en vän som drar åt samma håll och som jobbar mot samma mål. Här är yemenvästar som jag stickat av garn från C.

Jag lever ju i tron att allting har en mening och visst är det fantastiskt att garn via olika kringelkrokar kan hitta sin väg till mig och ge mig möjlighet att ägna mig åt det jag tycker mycket om under tiden vi inte kan vara ute och umgås med människor på det sätt vi brukar. Jag är väldigt tacksam över att få vara en länk i en väl fungerande kedja där några håller med garn och andra stickar. Tillsammans gör vi gott. Det viktigaste ordet här är Tillsammans för ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.

Jag har förstått att jag kanske måste förklara ordet fjärrvärme som jag använder mig av. Det betyder att man stickar, virkar, syr, tovar eller annat och skickar iväg över världen för att värma små. Man värmer alltså inte bara i närområdet utan även i fjärran länder. Därav namnet fjärrvärme.

När vi skickade till Panzisjukhuset i Kongo Kinshasa fick vi lära oss att en mössa och en liten väst kunde locka mammor till sjukhuset för att föda då både barnadödligheten och mammadödligheten var stor. Då skulle det vara tryggare och säkrare att föda på sjukhuset. Innan det började stickas och skickas dit så fick mammorna med sig sina barn hem inslagna i tidningspapper för att de skulle hålla värmen under de kalla nätterna. Insamlingen Sticka & Skicka fick mig att sätta full fart med hjälpstickningen. Tänk att en liten mössa faktiskt kan rädda livet på en liten nyfödd baby som föds i ett land med kalla nätter. Då är det lätt att sticka drivor av pyttemössor som man vet gör nytta. Det finns nöd och elände överallt i världen och faktiskt även här i Sverige så fjärr- och närvärmestickandet tar aldrig slut. Nu har jag så mycket garn hemma så det kommer att räcka hur länge som helst men jag ska försöka ta det lite lugnt med stickandet. Jag hinner. Jag behöver inte ha bråttom men ibland känns det så.

Dr Denis Mukwege som är chefskirurg på Panzisjukhuset fick Nobels Fredspris 2018 för sitt arbete med att ”laga” kvinnor och små barn som utsatts för det besinningslösa sexuella våldet utfört av rebellerna i Kongo Kinshasa. Jag känner en så stor tacksamhet över att det finns människor som vågar stå upp och slåss mot ondskan. Att år efter år se det allra fulaste i världen och ändå ha förmågan att vara en god och medkännande människa. Jag beundrar dr Mukwege som orkar.

Jag har det bra här på min plats på jorden och känner en stor tacksamhet för att jag får leva här och har möjlighet att göra skillnad på mitt lilla sätt.

Jag hoppas ni har en riktigt fin onsdag…..full med värme och omsorg

Åhej…….nu tar jag nya tag igen

Precis när jag nästan beslutat mig för att sluta blogga eftersom åren gjort att det blir längre och längre mellan varje inlägg och jag tappat farten och rytmen i skrivandet så dyker det upp ett mail ifrån en kvinna som följer bloggen och skriver så fint och som gör mig så glad och som får mig att känna lust och glädje i att skriva. Vilken vardagslycka. Tack snälla L för det jättefina mailet.

Den här pandemin har ju gjort att man är mer hemma och inne och det händer inte särskilt mycket och det kanske man ska vara tacksam för i dessa tider. Man lunkar på. Jag trivs ju med att lufsa omkring lite för mig själv men jag märker ju hur väldans lite det blir gjort trots att jag har så mycket tid. Jag väljer ju gärna bort tråkiga och besvärliga grejer för att istället ta fram stickningen eller läsa eller göra något annat skojsigt.

Nu har jag i alla fall tagit tag i det där med min lilla lila toalett en trappa upp. Jag har fått tag på en golvläggare som ska fixa golvet och lägga våtrumsmatta upp mot väggen och förhöja tröskeln. Dock finns det ju som vanligt ett litet men och i det här fallet är det att jag först ska riva bort listerna och måla väggarna. Sedan kommer han och fixar och trixar. Så jag behöver bara gå upp och ta tag i kofoten och börja bända och sedan upp med färgtråget och rollern och en pensel och sätta full fart. Jaaaa, jag ska. Snart. Jättesnart. Fortsättning följer i detta ämne.

Ni som läste förra inlägget blev ju varse om monstret i toan. Samma dag eller dagen efter så såg det ut så här när jag fällde upp locket

Nu har ni fått se hur dom parkerar sig och ligger i bak(!)håll. Så nu över till något roligare och trevligare.

Ni såg ju de stora lakansrullarna som jag lämnade iväg till min kompis G. Nu har jag fått tillbaka dem och paketerat och skickat ett hundratal (2 kg)till AFFC för vidare befordran Gambia och en liten sjukstuga där. Det finns ungefär lika mycket kvar men den sista leveransen kom så sent så den hann inte med innan tiden gick ut för den här insamlingen. De lindorna kommer att gå till en annan insamling som är ”tidlös”. Visst är det fantastiskt att gamla slitna lakan kan bli till något så bra som lindor som kan vara till hjälp i sjukvården.

Det mesta cirklar ju runt välgörenhetsarbete nu under pandemin när man inte kan flyga och flänga lite som man vill. Här är små små filtar som jag skickat till obduktionsavdelningen på Karolinska för att användas vid kistläggning av väldigt väldigt små bebisar. De är virkade i tekniken C2C, corner to corner eller som vi säger på svenska hörn till hörn och de första jag gjorde. Det var kul men nästa gång ska jag använda mig av grövre virknål men i det här fallet ville jag inte ha ”insyn”. Här kommer en länk till sidan jag använde mig av för att lära mig tekniken.

Ytterligare en vardagslycka damp ner hos mig hel oförhappandes. En av mina grannar som fått vattningshjälp ett par dagar när solen sken som mest och hon var på utflykt ringde på och gav mig det här, 15 vardagslyckor paketerade i ett gult sommarpaket.

En som legat i som en rackarns utter är dottern som förra helgen när vi sågs hade med sig 38 stycken fruktnät som hon virkat. Jag kommer att ha fruktnät till marknaderna i eviga tider. Men vad gör det, rätt som det är så kommer marknaderna igång igen och då är det väldans bra att ha grejer på lager eftersom jag själv inte tillverkat en endaste marknadsgrej sedan coronan bröt ut och det blev stopp på allt. Nu är ju dottern över trettio år men visst kan man väl räkna det här som barnarbete för hon är ju i alla fall mitt barn. Flink i fingrarna är hon tösen. Jag blir faktiskt jätteglad när jag tittar på den här högen med färgglada virkade fruktnät. Så mycket roligare att bära hem sina äpplen eller potatisar i ett rosa eller turkost nät.

Nu ska vi se om jag kan komma igång med bloggandet igen och göra inlägg lite oftare för det är ju ändå så himla kul med bloggeriet.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag……..med eller utan Piggelin.

Livet på sparlåga är helt ok

Den här coronapandemin har gjort att man får vara lite mer försiktig och inte komma för nära. För mig har det väl egentligen inte inneburit så stora förändringar i livshållningen sedan jag blev ensam för fyra år sedan. Jag tufflar på i min egen lilla takt men har upptäckt att jag krympt min värld ännu mer än tidigare.  Inget jag på något sätt mår dåligt av men jag märker att jag lätt har halkat in i en avskildhet som är självvald och som känns trygg, bekväm och ombonad. Jag vet inte om det är på gott eller ont men just nu känns det bra men nog ska det bli skönt när och om världen blir som vanligt igen och man kan mötas och kramas och vara nära varandra igen. Jag saknar kramarna från dottern, barnbarnet och mina vänner. En granne sa så här till mig häromdagen ”- det är ingen som har rört mig på flera månader”. Precis då kändes den känslan så sorgligt ensam.

I och med att det inte är några marknader så har ju skaparlustan helt tagit semester och jag har inte lyckats få till något nytt och skojsigt till nästa marknad när den nu kommer. Däremot har jag legat i som en utter med att sticka och skicka. Jag fick ju massor av garn av min vän C men jag har efter det fått hem en laddning till. Hon hade massor av garn som hon behövde bli av med och då var jag ju med som ”hönan på snor’n” och beställde en hel drös med nystan. Jag betalade givetvis för frakten och såg till så att en extra slant hamnade på ett ställe som ligger C varmt om hjärtat.  Så här såg det ut på mitt köksbord efter att jag packat upp det paketet.

DSCN1184

Bomullsgarnerna längst ut till höger lade dottern rabarber på och  virkar och tillverkar för fulla muggar. Hon har energi den tösen.  Nystanen längst ut till vänster, 8 stycken, har jag stickat EPB-mössor av men dom ligger i en påse och väntar på att någon ska fästa trådarna och sy ihop dem. Någon blir förmodligen jag själv och det är därför det tar tid för att fästa trådar och sy ihop är inte det minsta kul. Sticka är kul men det där med efterarbetet, njaaaäääää.  Alla acrylgarnerna på bilden ska användas till fjärrvärmestickning. Jag är en lycklig människa. Jag är rik. Jag brukar säga att har man bara garn och böcker så är jag inte fattig. Vardagslycka för mig kan vara att ha mycket garn och får förmånen att sticka och skicka fjärrvärme till dem som behöver.

Jag skickade lite som jag hade i min välgörenhetslåda till en privat insamling till ett BB i Tanzania. En barnmorska som skulle åka ner ville ha lite stickat att ta med sig. Alla vet faktiskt inte att det kan bli kallt om nätterna även i afrikanska länder och att de små nyfödda då har svårt att hålla värmen men så är det. En liten mössa kan då rädda liv.  Så från mig fick hon med sig det här en liten bomullsfilt (ligger i lådan) som är stickad av en flicka inom omsorgen i Eskilstuna, ett par små tossor som dottern virkat, två yemenvästar och 9 mössor. Det är härligt så mycket det kan gå i en så liten kartong.

DSCN0967

Lite fler mössor till Läkarmissionen. Den lilla gula mössan längst till höger är stickad av min 90-åriga granne som gärna är med och sprider värme till världen. Fler mössor från henne kommer i ett annat inlägg.

DSCN1124

Tänk så mycket värme en pandemi kan medföra för dem som fryser. Plus att jag aldrig har tråkigt. Jag borde väl dammsuga och damma, sådana saker som tanter gör men ofta så smiter jag ifrån de sysslorna och stickar istället. Jag har svart bälte i att smita från tråkiga saker. Hmmm…..jag har nog svart bälte i att äta också.

En som inte smiter är dottern som både bakat jättegoda bananmuffins och virkat fruktnät som jag ska ta med mig ut när det blir marknad sedan.

DSCN1141

DSCN1155

Usch nu måste jag väl erkänna något som är typiskt mej. Dottern hade bakat kanongoda muffins med vit choklad och röda vinbär i. Jag fick en påse med tillsägelsen att jag inte skulle moffa i mig alla själv utan bjuda mina grannar. Mina grannar var på landet så nog fasen moffade jag i mig alla………utom en. Den gav jag till en tant längre bort i längan och tänkte att det skulle freda mitt dåliga samvete. Det gjorde det inte. Fy mig. Jag har karaktär som en badanka.  Så dom fina muffinsarna finns inte ens på bild för det gick så rasande snabbt och smidigt att glufsa i mig dessa. Inte undra på att jag är rund som en boll.

Inte nog med att min karaktär lämnar mycket i övrigt att önska, jag är lat och bekväm också. Det spelar ju ingen roll om jag går i pyjamasbyxor och nattlinne en hel dag när jag ändå inte ska träffa någon som ska komma in till mig. Dessutom spelar det ingen roll vad jag har på mig om jag går ut  här utanför heller för alla grannar i längan är så vana vid mig att de inte lyfter på ögonbrynet inför mina ibland något udda kreationer.

DSCN1145

Mysuniformen på som ni ser och det är så jädrans skönt när man har något som inte sitter åt någonstans utan bara sitter löst på kroppen så att volangerna man har runt midjan får fritt spelrum. Fram för mer social olydnad! Gå i pyjamas hela dagen och bara mys!

När jag nu skriver om att klä mig bekvämt så kan jag passa på att meddela min semestrande vän T att det var tur att det inte blev något badande. Baddräkten jag hittade efter ivrigt sökande har jag inte använt på flera år och den passade. INTE. Inte alls. Så det där med bada får jag nog ta mig en funderare på.

Jag hoppas ni alla har en fin dag……..med eller utan garn och för små baddräkter

 

 

Fruktnät och bomullsrondeller

Har man en dotter som är flink i fingrarna så tar man tacksamt emot hennes alster och dessa får följa med ut på marknad. Det senaste hon gjort är en massa fruktnät och virkade bomullsrondeller / pads.

Affärerna ska ju börja ta betalt även för de små plastpåsarna och då är det ju bra om man har något annat att plocka frukten i. Näten kan man ju virka av återbrukat garn.

Både bomullsrondellerna och fruktnäten är virkade i bomullsgarn. Nu har jag ju läst att bomullsgarn inte heller är så bra för miljön då det används mycket medel för att framställa det. Man blir snurrig av all information. Det ena är inte bra och det andra är inte heller bra. Det som är toppen i januari är botten i december. Som sagt, man blir snurrig när man försöker göra rätt både för sig själv och miljön. Hur man än vänder sig har man ändan bak. Man får väl helt enkelt gå efter vad man själv tycker är bäst.

Jag hade i alla fall med mig nät och rondeller ut på marknad och de gillades faktiskt. Så om ni känner er manade så finns mönstret till bomullsrondellerna här . Dottern använde sig av grundmönstret till en viss del men trixade till det lite efter eget tycke och smak.

DSCN0161

DSCN0177.JPG

Jag hoppas ni alla har en fin lördag…….med eller utan virkade fruktnät

 

Dom är här nu

DSC04106.JPG

Maskrosorna alltså. Det är mer än en vecka sedan jag tog den här bilden och jag tyckte då att de var så vackra. Precis som små glada solar mitt i allt det gråa och cementiga. Idag när jag gick till sophuset så var den här plantan inte alls ensam och unik utan det var fullt med plantor som letat sig upp mellan garageväggen och asfaltskanten. Det är märkligt att dom kan växa precis var som helst där man inte tror att något skulle kunna leva.

Jag upptäckte att när de blev väldans många så tyckte jag inte att de var underbart vackra längre utan tänkte bara att jag måste se till att ta dem innan de blir dunbollar. De första gula fina uppskattar jag lika mycket som jag uppskattar första tussilagon, krokusarna och scillan. Sen blir dom mest till besvär eller  i alla fall irritation när dom parkerar sig på gräsmattan. Nåja den dagen den sorgen.

Mer gult och vackert kommer i form av vardagslyckor.  Gula vackra blommor som jag fått av min granne A-M, min dotter och min vän G. Gula blommor är det allra vackraste jag vet och jag blir lycklig inuti av dem.

DSC04077.JPG

Dottern har legat i som en utter och virkat ponchos. De ska få följa med ut på marknad när det är så dags.

DSC04082.JPG

Dagens vardagslycka är att barnbarnet är här hos mig och vi har ätit lax och potatis. Nu vilar han lite middag och jag vilar här vid bloggen. Om en stund ska han få gå iväg för jag ska gömma ett påskägg, en chokladpåskhare och en annan liten grej. Sen får han leta.  Det är en liten tradition vi har och han uppskattar den fortfarande trots att han är 15 år.

Idag är det så varmt så det är helt galet. Man hinner inte riktigt med. Jag har inte tagit fram trädgårdsmöblerna och spolat av dem och altanen. Nåja, jag hinner nog. Här ska inte stressas bara för att solen vräker ner. Det kommer mer sol det är jag säker på och då har jag med hjälp av barnbarnet fått allt i ordning för altanhäng. Visst känns livet lite lättare när solen lyser och man kan gå ut utan att behöva ta på sig varma kläder, strumpor och skor. Tänk så härligt att få sitta och vippa med bara tår igen. I solen.

Jag hoppas att ni alla har en kanondag………med eller utan maskrosor.

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag