Det är då ingen ordning alls

varken på vädret eller mig. Vädret kan jag ju inte göra så mycket åt även om jag skulle vilja och att manövrera mig i rätt riktning är som att med en liten jädrans utombordare försöka vända en Finlandsfärja. Jag försöker så gott jag kan att hamna rätt i tillvaron men ibland fattas både viljan och lusten. Jag måste faktiskt erkänna att rätt som det är så tappar jag farten och då gäller det att komma på något som får fart på det här gamla skrovet igen. Stickning funkar. Virkning också. Jag har stickat och virkat upp acrylgarnen jag fick från L B i Västerås och har skickat allt till Slättmissionens hjälpande hand . Här kommer några bilder på det. Vi börjar med en lite större filt som är virkad i stora 20×20 cm mormorsrutor. Filt nr 2 är virkad i tekniken c2c alltså hörn till hörn med instruktion från annavirkpanna som har en utmärkt instruktion på hur man kommer igång och hur man avslutar. Filt nr 3 är den jag själv är väldigt förälskad i faktiskt. Hade gärna velat ha just en sådan själv. Färgerna var så himla bra. Det är alla restgarner som blev över som tillsammans bildade den jättegoa filten. Precis som filt 1 så är den gjord i mormorsrutor men nu 15 x 15 cm rutor och sedan ihopvirkad.

Dessutom blev det skickat mängder av mössor, halsdukar och en trekantssjal. Halsdukarna som ligger längst till vänster är stickade i något som jag vill minnas hette borstad acryl eller något liknande. I alla fall brushed fanns med i namnet. Jag kan ha rejält fel på namnet och som den drullputta jag är så har jag givetvis inte banderollen kvar men jag kan lova att det var som att sticka tre kattungar. Det var så ljuvligt mjukt och gulligt. Dottern var behjälplig med att trolla fram tofsar till de tre mössorna längst ner till vänster. Tack snälla L B för alla de fina härliga garnerna. Nu har jag bomullsgarnen kvar men de får ligga till sig tills jag kommer på något riktigt bra att göra av dem. Det känns i alla fall gott att vi tillsammans kunnat skänka så mycket fjärrvärme till så många. Vardagslycka är att ha möjlighet att hjälpa och värma.

Häromdagen lyste solen så vackert men det blåste ishavsvindar rakt norrifrån. Kallt som själva vojvoj då men solen lockade fram glädjen och skuttet i kroppen. Jag hade varit och handlat och på utvägen köpte jag årets första glass. En liten isglass med extra is så att säga. Jag åt den där jag strävade fram i motvinden och jisses så gott det var. En och annan tittade lite fundersamt på mig och min isglass och på sätt och vis kan jag väl förstå dem men är man sugen så är man och då är man svårstoppad.

Igår när jag gick ifrån affären och hem så tog jag vägen över en stor gräsplan och in mellan husen och där såg det ut så här. Islossning? Flera centimeter tjocka issjok låg på gångstigen så förmodligen är det någon i huset intill som hackat loss och slängt ut över häcken. Det var ju på husets skuggsida så han kanske ville skynda på våren lite extra.

På min egen altan hade jag i morse fläckvis snö. Lite mysko. Det borde väl ha lagt sig jämnare eller inte fasen vet jag. Jag vet bara att jag ibland fiffilurar på saker som kanske kan uppfattas som lite märkliga. Men vad ska man göra. Man vill ju veta. Hmmm……jag kanske blir tvungen att sitta uppe någon natt och spana på hur vissa saker blir till.

Ja det var lite från mig. Jag måste nog erkänna att jag är förbaskat less på den här pandemiski*en. Nu är det ju ett helt år sedan någon tog i mig. Jag räknar inte en läkarundersökning jag var tvungen att gå på. Ett år sedan någon kramade mig. Fy farao så eländigt och jag tycker så jädra synd om mig själv ibland. Jag är ju en fysisk person som tar i människor jag talar med och kramas med alla som jag tycker om och som berör mig. Många kramar blir det. Men inte nu. Jag ska väl säga att jag inte för ett ögonblick är på väg att ge upp och slänga in handduken och börja uppföra mig som somliga Stockholmare. Långt därifrån. Jag hänger i med en dåres envishet för jag vill ju hänga med länge efter att pandemin är slut. Göra allt jag tycker är kul och umgås med kompisar och krama vänner och behövande. Skutta runt i tillvaron utan gränser. Så jag kämpar vidare med att hålla avstånd och tvätta händerna och bara umgås med min lilla ”bubbla” som består av dottern och barnbarnet. Men i alla fall……..fy farao för att inte få kramas.

Jag hoppas ni alla har en fin marsonsdag……..med eller utan is av något slag

Nu är det uppförsbacke

En vän till mig har gått bort och det kom som en chock. Ni som har hängt med mig ett bra tag minns kanske att jag skrivit om A och B som hjälpte oss så mycket med skjuts och omsorg när mannen var väldigt sjuk och en gång i månaden åkte till Karolinska. Dessa vänner fanns där och gjorde livet bra mycket enklare och tryggare för oss båda. När mannen gick bort och jag blev ensam så fanns de där för mig med omsorg utöver det vanliga. Nu är det inte längre A och B utan nu är det A som är kvar och B som saknas. Mycket.

Hon var ju en duktig hantverkare med virknål och stickor och hon hade alltid femtioelva arbeten igång. Hon var medlem i Röda Korsets handarbetsgrupp och har värmt många under åren som gått. Dessutom var hon en god kraft inom PRO här i stan och fixade och donade med lotterier och vinster som hon tillverkat. Hon stickade även massor med små sockor som jag sålde på marknader som jag stod på. Pengarna lade hon i en särskild burk och använde dem till att göra ”goda ting”. Själv fick jag nöjet att slita ut otaliga tofflor som hon virkat eller stickat åt mig. Det finns massor av saker som hon stickat och gett mig och de syns också långt bak här på bloggen. Hennes händer var aldrig stilla i livet men nu vilar de rofyllt och stilla.

De sista arbetena jag fick se var två stycken jättestora filtar som hon virkat. Var sitt till sina älskade barnbarn. Skönt att krypa ner under en sådan filt och omslutas av värme och minnen. Jag fick låna med mig filten hem och ta kort på den för när vi träffades ute på hennes trappa och hon ville visa den så var det mörka kvällen. Det är en glad och god filt. Ett fint minne av en älskad mormor.

Det är ju en sorg att vi inte får ses mer och att vi inte får visa varandra vad vi har på stickor och virknålar. Hon var ju min handarbetsvän. Jag tänder ljus för henne och min man och tänker på hur tacksam jag är över att de funnits i mitt liv och på något sätt drivs den svåra sorgen bort då och ersätts av en värme i bröstet. Men båda fattas mig.

För att få bort oro och rensa tankar så har jag försökt gå en promenad varje dag. Igår tog jag på mig ryggsäcken som ena axelremmen hade lossnat lite på och bestämde att jag skulle traska ner till stan och gå in till skomakaren och få den lagad. Jag bär ju tungt i ryggsäcken nu när jag går och handlar och inte har cykeln med så den har fått jobba duktigt. Det var 1 grad kallt och det blåste elakt och jag kände hur tjurig jag var när jag stretade framåt. Inte alls på topphumör. När jag kommit över en av gatorna på väg ner mot stan så fick jag syn på en man som bar på en stooor katt. En ljuvlig katt. En bedårande katt. Jag stannade och tittade och frågade till slut om jag fick klappa kissen och det fick jag. Jag som älskar kattor. Den här snygga killen heter Sture och gick nådigt med på att jag fick stryka honom över den ljuvligt duniga pälsen.

Sture var av rasen Ragdoll och väldigt tillmötesgående ända tills det kom en sopbil och stannade en bit bort. Sture gillar inte sopbilar fick jag veta och fasen vet om han inte var rätt less på mig också som fjantade mig å det vådligast i ren glädje över att få klappa. Man nästan såg hur trött han var på hela tillställningen. Tror han tänkte att om jag blundar tillräckligt hårt så kanske hon försvinner så jag kan gå hem.

Sture var glad över att slippa den fjönsiga tanten och jag var lycklig över att jag fått möta Sture. Det blev en så lycklig stund. När jag skulle vidare så gick jag med lättare steg, andades lättare och kände mig lättare om hjärtat. Tänk så fantastiskt det är med djur. Vad de kan mildra och lindra bara genom att vara. Jag tror ju på att allt har en mening och nog var det menat att jag skulle träffa den här snygga killen och att han skulle få mig att skaka av mig skuggorna och diset och istället räta på ryggen och sticka upp näsan lite mer. Vardagslycka kan vara att bli peppad av en katt.

Sorg och glädje möts och de vassa kanterna slipas av.

Nu fortsätter vi att vara rädda om oss och varandra. Långt före coronaeländet så sa jag alltid att ”man ska vara rädd om sig så länge man har sig” och det är viktigare än någonsin nu. Så fortsätt att hålla avstånd och tvätta händerna. Det räcker långt och det kommer ju ett liv efter corona också och där vill vi ju vara med.

Jag hoppas ni alla har en lugn och fin fredag…….med eller utan snygga Sturekillar

Tadaaaaa……äntligen färdig

Ni som har hängt med här ett tag vet ju att jag haft problem med lilla toan uppepå. Först läckte själva toan vatten så det rann ner i klädkammaren en trappa ner och som om det inte räckte med det så började det regna in. Man tror inte att det är sant när man kommer in på toan och möts av vattenpölar på golvet som inte kommer från varken toan eller handfatet. När man så kommer på att man faktiskt kan lyfta på hakorna och titta i taket och ser stora fuktfläckar där så känns det som om man när som helst ska få nippran.

Efter många om och men så visade det sig att det kom in vatten vid skorstenen då det regnade så det var ett par gubbar uppe och joxade i ett par omgångar men till slut fick dom ordning på eländet och det kom nya gubbar som skulle riva ut isoleringen och lägga in ny sådan uppe på krypvinden. När detta var färdigt så kom det en snickargubbe som rev taket på lilla toan och efter en tid satte upp ett nytt snyggt vitt tak. Då såg ju den gamla sunkiga lila toan för bedrövlig ut. Det ena drog med sig det andra.

Här är en bild på när jag brottades med lister som satt som berget med 10+ cm spikar BAKOM rören. Det där höll på att ta kål på mig. Det går ju lite sakta också med det mesta eftersom jag har ont i handlederna och tummarna funkar inte. Men allting går bara man får svära lite och eländas mycket. Som tur var blev inte det nya fina vita taket svett i kanterna av mina svordomar fast det måste ha varit gränsfall där.

När så listerna äntligen efter många om och men var borta så skulle ju toan målas om också. Jag tog hojen och for iväg till en färgbutik i närheten och traskade in och fick tag på en väldigt trevlig gentleman som skulle hjälpa mig att hamna rätt. Jodå, han gjorde nog så gott han kunde den gode mannen men jag slår vad om att han var bra svettig när jag gick därifrån. Jag hade med mig bilder på min toa och måtten så han fick titta på dem för att veta hur mycket färg jag skulle behöva ha.

Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en gul toa. En riktigt gul en. Inte så där urinprovsfärg utan jädrar i mig det skulle vara gult som självaste solen. Joråsåatt! Den vänliga mannen försökte på alla möjliga artiga och fina sätt tala om för mig att om jag valde en knallgul så skulle det bli väääääligt mycket gult på det lilla utrymmet. Japp, sa jag precis så vill jag ha det. Jag nästan såg hur han led av vetskapen om att jag var totalt lost i färgkartorna och dessutom envis som en röd gris och inte det minsta mottaglig för goda råd från en som varit i branchen länge. Han hade dock gjort vad han kunnat.

Han blandade till den solgula färgen åt mig och jag körde ner hinken i cykelkorgen och fräste hem och kände mig väldans nöjd. Ända tills jag hade målat hela toan gul 1 gång. Då jädrar var det inte så kul längre och jag var inte alls nöjd med mitt idiotval. Varje gång jag öppnade dörren och gick in så kändes det som om färgen åt upp mig. DÅ fattade jag vad mannen i färgbutiken varnat mig för.

Ny cykeltur till färgbutiken. Samma man var i tjänst och han såg lite halvrädd ut när jag stolpade in. Hej hopp sa jag nu är jag här igen och jag vill ha ny färg så jag kan måla över det gula. Han frågade om jag kom ihåg vad han sagt när jag beställde den förra blandningen och jag sa att det hade jag stenkoll på och att ingen skugga skulle falla på honom för mitt färgval för har jag bestämt mig för något så blir det så oavsett vad någon annan säger. Är huvudet dumt får plånboken lida sa jag. Han var mycket lättad över att inte få skäll för det hade han fått veckan innan av en tant som köpt fel färg och sedan skyllt på honom. Mig hade han tur med för jag har inga som helst problem att stå för mina tillkortakommanden och felval.

Nu kom vi tillsammans…….här är det fina ordet tillsammans när det funkar som bäst…..fram till en riktigt fisig färg som jag aldrig i hela livet skulle ha haft som förstaval men som nu kändes som ett klockrent mjukt och snällt val efter det gula. Här nedan kan ni se lite av det gula och början på fisfärgsvalet som jag trots allt blev nöjd med. Det skulle blivit ännu gulare efter andra strykningen och inte ens jag hade pallat för den färgprakten. Jag trodde heller aldrig att jag någonsin i livet skulle tycka att grå var en bra och trevlig färg. Det är mycket man lär sig på en toalettrenoveringsresa.

När så väggarna var målade två gånger vilket tog en väldig tid eftersom jag var tvungen att måla lite i etapper eftersom toan är så smal så det går liksom inte att bocka sig ner utan att slå ändan i motsatta väggen och det är inte så jädrans kul när den är nymålad. Man gör det bara en gång kan jag säga. Så när hela toan var målad så var det dags för att få ett nytt golv inlagt. Det är något som måste göras på det här nya våtrumssättet med matta en bit upp på väggen för annars gäller inga försäkringar om det skulle hända något. Det kom en karl som skulle ta ut den gamla mattan, mäta och fixa underlaget för mattan. Den karln var lång. Säkert 180 cm i alla fall och han hade jämt göra att få rum där han skulle in under handfatet och bakom röret till toan. Jag sa åt honom att när mattläggar’n skulle komma så borde dom se till att skicka hit den kortaste dom hade. Det gjorde dom. Han sa själv att det var knivigt att få plats med allt trots att han var kort. Han måste ju sitta på golvet och det blir liksom ingen plats för benen. Det blev inte mycket plats kvar till verktyg och värmeblås och allt annat. Nåja, han klarade det och så här fint blev det när han var färdig.

Ja kära vänner efter det så var det dags att ringa till killen som tog ut den gamla toan och säga till honom att nu kunde han få komma och sätta dit en ny och fräsch toa åt mig. Det gjorde han och ja jag kan väl inte säga annat än att det känns toppen att äntligen efter alla månader utan toa uppepå slippa slira nerför trappan om jag behöver gå upp på natten. Så här blev min nya fina toa. Det ska bara upp någon tavla i klatschig färg så det lyser upp lite. Men jädrar så nöjd jag är. Vardagslycka är en fungerande toa.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin början på februari……med eller utan besvärliga toaletter

Gåvor som ger värme och omtanke

Det här första coronavirusåret har ju gjort att jag inte kunnat ta mig till garnaffären jag brukar besöka för jag vill inte åka bussen dit och jag kör ju inte bil. Av olika skäl kan jag heller numera inte cykla så långt vilket stör mig allra mest faktiskt. Det är dock som det är och det är bara att hänga med så gott det går ändå. Då blir man jätteglad när vardagslyckorna liksom bara sköljer över en som varma mjuka vågor av omtanke. Himmel och plättar man blir så glad så man nästan gråter. Eller, ibland gråter man. Av glädje då. Som ni såg i inlägget ”När det regnar manna……” tidigare i bloggen så fick jag ju jättemycket garn av en kvinna L.B i Västerås och det stickar jag av ännu och det är dags för en andra leverans av fjärrvärme snart. På olika sätt tycks hjälpstickningsgarn finna sin väg till mig på lite olika vägar. Här följer fler vardagslyckor.

Min vän T har i sin tur en vän som har en loppis och den kvinnan hade fått in några nystan mjukt mörkblått garn. Min vän sa då att hon ville köpa dessa nystan och ge till mig för jag ägnade mig åt hjälpstickning. -Då kan du ta dem och behöver inte betala dem för då går de till något gott sa loppisdamen. Jag tog tacksamt emot nystanen och stickade upp en babyfilt och en mössa. Sedan blev det lite garn över och det blev med lite extrahjälp en mormorsruta som tillsammans med en hel hög andra skickats till en dam i Stockholm som virkar ihop rutor till filtar som sedan skänks Barnens Hopp i Ukraina. Eftersom garnet var så mörkt blått så kantade jag med ljusblått pälsgarn som jag fått från min vän C. Detta (utom rutan då) gick till Slättmissionen.

En dag för några veckor sedan fick jag ett så rart mail ifrån en dam vid namn K.M där hon berättade att hon 2017 hade varit på Malmköpings marknad och då köpt en trekantssjal som hon tyckt så mycket om och som varit hennes favorit sedan dess. Nu hade den sjalen försvunnit för henne och hon undrade om det var jag som hade stickat den och om hon kunde få beställa en ny sjal ifrån mig. Det fina i kråksången var att hon skickade med en bild på sjalen och mitt visitkort med adressen hit till bloggen. Hon skrev att hon brukade göra så med saker som hon köpt på marknader för att sedan kunna komma ihåg vem hon handlat av om hon skulle vilja köpa mer. Det var väl väldans fiffigt. Ett fint tips till er alla som brukar handla på marknader. Hon hade alltså gått in här på bloggen och där hittat min mailadress och hörde av sig angående detta. Hon skrev så fint och rart så det var en stor glädje i att läsa hennes mail.

Jodå, det var ju jag som stickat sjalen men jag sa att jag hade inte stickat några nya alls eftersom det inte varit några marknader och inspirationen uteblivit av den anledningen. Hon ville gärna ha en sjal i blått och jag tittade i boxen med trekantssjalar och jodå jag hade en blåmelerad mjuk och gullig sjal som jag skickade bild på och hon ville gärna köpa den av mig. Sedan språkade vi om garn och stickning och hon skrev att hon hade garn efter sin mamma men att hon själv inte längre handarbetade p g a att hon hade ont i sina händer och handleder. Då föreslog jag att jag kunde köpa garnet av henne eller om hon tyckte det var ok att byta garnet mot trekantssjalen. Det tyckte hon var en jättebra idé och det tyckte jag också.

Då blev det tal om frakt och porto för ingen av oss visste var den andra bodde men kan ni tro, hon bor i en by bara en halvtimmes väg ifrån mig. Så hon tog bilen och fräste iväg hit och vi möttes ute och kikade i våra respektive påsar och jag tyckte att det var väldigt mycket garn och ville nog betala lite emellan men det tyckte inte hon att jag skulle göra. Hon var nöjd med bytet och visste att garnet skulle komma till nytta som fjärrvärme och värma små frusna barn. Här ska ni få se garnlyckan som ramlade över mig.

Den påbörjade filten som ni ser längst ner på bilden har vuxit och blivit så här stor nu och ska bara fått ett rött fält till och sedan ska den kantas med mörkblått garn

Min vän C som varit en mästare i att dammsuga olika loppisar på garn skickar då och då garnpaket till mig och dessa försöker jag då omsätta i fjärrvärme. C och jag ”träffades” för många år sedan i en Sticka & Skicka-grupp på nätet och har hållit ihop som vänner sedan dess. Det är härligt att ha en vän som drar åt samma håll och som jobbar mot samma mål. Här är yemenvästar som jag stickat av garn från C.

Jag lever ju i tron att allting har en mening och visst är det fantastiskt att garn via olika kringelkrokar kan hitta sin väg till mig och ge mig möjlighet att ägna mig åt det jag tycker mycket om under tiden vi inte kan vara ute och umgås med människor på det sätt vi brukar. Jag är väldigt tacksam över att få vara en länk i en väl fungerande kedja där några håller med garn och andra stickar. Tillsammans gör vi gott. Det viktigaste ordet här är Tillsammans för ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.

Jag har förstått att jag kanske måste förklara ordet fjärrvärme som jag använder mig av. Det betyder att man stickar, virkar, syr, tovar eller annat och skickar iväg över världen för att värma små. Man värmer alltså inte bara i närområdet utan även i fjärran länder. Därav namnet fjärrvärme.

När vi skickade till Panzisjukhuset i Kongo Kinshasa fick vi lära oss att en mössa och en liten väst kunde locka mammor till sjukhuset för att föda då både barnadödligheten och mammadödligheten var stor. Då skulle det vara tryggare och säkrare att föda på sjukhuset. Innan det började stickas och skickas dit så fick mammorna med sig sina barn hem inslagna i tidningspapper för att de skulle hålla värmen under de kalla nätterna. Insamlingen Sticka & Skicka fick mig att sätta full fart med hjälpstickningen. Tänk att en liten mössa faktiskt kan rädda livet på en liten nyfödd baby som föds i ett land med kalla nätter. Då är det lätt att sticka drivor av pyttemössor som man vet gör nytta. Det finns nöd och elände överallt i världen och faktiskt även här i Sverige så fjärr- och närvärmestickandet tar aldrig slut. Nu har jag så mycket garn hemma så det kommer att räcka hur länge som helst men jag ska försöka ta det lite lugnt med stickandet. Jag hinner. Jag behöver inte ha bråttom men ibland känns det så.

Dr Denis Mukwege som är chefskirurg på Panzisjukhuset fick Nobels Fredspris 2018 för sitt arbete med att ”laga” kvinnor och små barn som utsatts för det besinningslösa sexuella våldet utfört av rebellerna i Kongo Kinshasa. Jag känner en så stor tacksamhet över att det finns människor som vågar stå upp och slåss mot ondskan. Att år efter år se det allra fulaste i världen och ändå ha förmågan att vara en god och medkännande människa. Jag beundrar dr Mukwege som orkar.

Jag har det bra här på min plats på jorden och känner en stor tacksamhet för att jag får leva här och har möjlighet att göra skillnad på mitt lilla sätt.

Jag hoppas ni har en riktigt fin onsdag…..full med värme och omsorg

Jag ligger efter

Jag har varit så in i nordens seg med bloggandet så jag har fått kassera massor av kort som det var tänkt att blogga till så nu får jag faktiskt skärpa till mig lite. Julen är ju inte så himla långt tillbaka så jag kan visa min dotters fina julkakor som hon fixat till med egengjord plommonmarmelad. Jag fick flera stycken så jag kunde dela med mig till mina vänner. Hon är så himla duktig på att baka och laga mat. Till skillnad från mig så tycker hon att det är väldans roligt att laga mat. Baka tycker vi om bägge två men det är sällan jag bakar numera. Jag är ju lite rund och har nog med volanger kring midjan så jag får avstå från att baka eftersom jag har karaktär som en silverfisk alternativt badanka. Här är det upplagt för en fikastund före yatzyturneringen mellan mig, dottern och barnbarnet.

Jag har ju vänner som är väldigt kreativa och den här julklappen fick jag av min vän T som odlat, plockat, blandat, hackat och sedan presentat mig med en burk chili och en burk med te. Teet innehöll bl a torkade blåbär, mynta, rabarber, ingefära och en massa andra saker som gjorde att det blev väldans gott och välgörande. Chilin har jag använt när jag gjort omelett, stekt ägg och även haft över potatis som jag stekt. Jag gillar ju när det är starkt så det passar mig finemangs. Den lilla tomten dottern virkade är med och ser till så att allt sker under ordnade former.

Så himla gulligt är det när grannens son ringer på och lämnar en så fin julen i kruka. Jag gillar ju enar för de är så rara att pynta lite. Så här har jag pyntat med lite öglegarn och små tovade ullbollar. Bollarna var ett test om det gick att rulla ihop ullgarn och knyta in dem en och en i en strumpbyxa och sedan tova i maskinen. Det funkade så jag har haft dessa som pynt när jag gjort julgrupper och sålt på julmarknader. Nu fick de sitta i enen som kulor. Den lilla söta julstjärnan i kaffekoppen fick jag av min granne. Jag får väl be om ursäkt för att jag faktiskt inte ens har julduken på men jag är som sagt ingen höjdare när det gäller att göra jul i var vrå.

Fjorton dagar före jul så kom dottern och barnbarnet knallande och hade med sig en dramaten utan själva väskan men istället stod där en stor kartong fastspänd på själva pirran. När hon dragit in den i köket så täcktes den av en badhandduk och vi skulle äta och mysa och sedan titta vad det var. Så kan man inte säga till mig som i det läget funkar som ett barn. Jag vill veta NU. Jag spekulerade i vad det kunde vara och var till slut övertygad om att det var ett jädrans akvarium och jag vill inte ha ett akvarium. Jag muttrade väl lite väl mycket om det för till slut sa dottern att nu får du ge dig – hur smala tror du akvarium är egentligen? Ja ja ja i mitt stilla sinne fick jag väl ge upp den teorin i alla fall. Efter maten så var det då dags för avtäckning av kartongen som till slut visade sig innehålla det här

Jippiiiiiii! En stor skärm. Jisses så bra jag ser nu och tänk egentligen så fort man vänjer sig vid allt som är bra. Skulle jag behöva gå tillbaka till den lilla skärmen nu så skulle jag förmodligen få dåndimpen. Ni ser ju att jag är långt ifrån och ändå syns Red Bulls fina F1-bil. Jag är medveten om hur bra jag har det och hur enkel min tillvaro är till skillnad från många andras. Jag är tacksam varje dag för de människor som finns i min närhet och som jag tycker så mycket om. Jag är också tacksam för allt jag har som gör att livet känns lättare att hantera nu när man inte är ute och träffas och flaxar runt som man gjort tidigare.

Jag brukar ju säga att har man mycket garn och många böcker så är man rik och för mig så är det faktiskt en sanning. Jag är rik. I nästa inlägg ska jag berätta om hur det kan komma sig att garn kan hitta sin väg till mig. Vardagslycka är att ha mycket garn att använda till fjärrvärme. Vardagslycka är också att möta goda människor med positiva energier omkring sig.

Fram till nästa inlägg här på snigelbloggen så vill jag att ni alla lovar att fortsätta vara rädda om er och varandra. Håll avstånd, tvätta händerna och framför allt……ge inte upp för vi klarar det här. Vi går mot ljuset.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag……..med eller utan hemliga lådor

Det närmar sig jul och stadens viktigaste gran

Jag sitter här och dricker te i skenet av adventsljusstaken. Regnet rinner sakta ner för rutan och jag njuter av teet som jag fått av en vän som torkat och grejat med växter och bär och blandat ihop till en blandning som passade mig perfekt. I lugnet är jag glad över att jag inte julstressar utan att jag två dagar före julaftonen kan sitta och njuta av dagen som den är.

Jag är nog en usel tant som inte bryr mig om julpynt i alla former. Jag har en adventsljusstake som jag till mina grannars stora förtjusning kommit ihåg att ställa fram redan till första advent och den har också varit tänd i stort sett varje dag eller kväll. Det har ju varit lite si och så med det tidigare under åren. Har den kommit fram om än till 2a eller 3e advent så har jag glömt att tända den. I år har jag lyckats med rubbet. Fram i rätt tid och tänd banne mig hela tiden. Jag har också ställt fram två stora tomtar som får vakta i trappan upp. Det är sådana tomtar med långa luvor, näsa och skägg men inget ansikte. Dessa tomtar passar mig fint för jag tycker inte om tomteansikten. Jag har även tagit fram en julduk som dottern gjort när hon var liten och gav sin pappa. Hon fick måla med textilkritor på bomullstyg och så kantade jag med rött band. Den duken är framme varje år. Sedan har jag en julduk till som ligger framme hopvikt lite på sidan om men redo utifall jag skulle få för mig att lägga den på köksbordet. Två små tomtar som mannen fick av sin mamma sitter på en av köksstolarna och så fick jag två små tomtar för ett par dagar sedan som min dotter gjort. Hon sa att jag skulle ge dom till en annan tant som vi känner men det tänker jag inte alls göra för det är mina tomtar. Mina. Bara mina. Så snål och egoistisk är jag ibland. Se själva så söta de är i fatet med mossa och jox som jag har står ute.

Ja det är väl det julpynt jag har framme och jag känner inte att jag behöver mer för det blir ju jul ändå. Jag tycker dock att det är jättefint om man är ute och promenerar och ser hur folk har pyntat både ute och inne och det är så himla rart. Bara man inte tappar bort sig själv i julstressen och glömmer vad som är viktigt.

I år blir ju julen lite annorlunda för många och det kan ju kännas svårt och ensamt för gemenskapen är ju viktig på julen. Tyvärr är det ju inget vi kan göra så mycket åt mer än att höra av sig oftare till dem som sitter ensamma och som har svårt med det. Om vi alla håller ut så kommer det att bli bättre tider igen och vi kan åter börja träffas och vet ni, då kan vi börja kramas igen. Jag vill kramas med min familj. Min dotter och barnbarnet, mina vänner och människor som berör mig. Det är nog det svåraste för mig, att leva utan att få kramas. Så det gäller att vi kämpar på och fortsätter att vara rädda om oss själv och varandra så ska väl den här nedrans pandemin ge med sig någon gång. Och då jädrar i min lilla låda ska jag kramas. Då då då.

Här kommer också slutklämmen på julbudskapet från mig. Dela med sig eller snåla? Kommer ni ihåg barnvisan som började så här: Om du har ett äpple vill du dela det med mej i en äppelmelodi eller vill du ha ditt stora äpple för dig själv och inte få nån melodi. Dela med sig eller snåla en vanlig fråga får man tåla. Om du har ett äpple vill du dela det med mig eller tar du hela själv?

Den visan säger ju rätt så mycket om hur det borde vara. Att vi delar med oss av något om vi har möjlighet. Det behöver inte vara några stora dyra gåvor utan bara något som man ger av hjärtat. Det är ju som vi alltid säger att ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.

Jag hade ju några paket som jag skulle gå ner och lämna under stadens viktigaste gran. Den som står på Home Hotell Bolinder Munktell här i min stad. Sedan många år tillbaka så står varje december en stor fin julgran i hotellets foaje och där kan man lägga julklappar till utsatta barn i kommunen. Jag hojade ner och när jag steg in var granen så fin men det var väldans lite paket under. Jag kände hur ledsen jag blev men tänkte också på att människor kanske inte vågat gå och handla saker eller material för tillverkning av klappar och så gå ner och lämna. Jag sa till tjejen som stod i receptionen att jag brukade blogga om granen och att det brukar vara så himla mycket paket under den och runt om och nu låg det ganska lite under och omkring stod det stora papperskassar. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt att det var så få paket men då mina vänner gjorde hon mig så glad så jag grät. Åååååå, sa hon så är det inte för både Stadsmissionen, Kyrkan, Kvinnojouren och Frälsningsarmen har varit tillsammans tre gånger och hämtat över fyrahundra paket. Det är då tårarna kommer. Av glädje och tacksamhet. Så det ni får se här är en gran som stolt lämnat över en oändlig massa omtanke till många som behöver det. Det som känns i hjärtat i den stunden är ren och skär vardagslycka.

Tyvärr visar det sig att jag inte på något sätt kan vända bilden rätt i wordpress nya underbara värld så ni får väl lägga huvudet på sned och begrunda julens under på det sättet. Hur granen än ser ut och på vilken ledd den än vill visa upp sig så är detta stadens viktigaste gran. De inslagna klapparna ni ser får sällskap av ett tjugotal stora kassar som står utanför bild och i dessa är det oinslagna julklappar.

Nu är det inte långt kvar till julaftonen. Jag ska till min dotter och barnbarnet några timmar och äta gott och öppna julklappar. Givet är ju också att jag ska gråta till Askungen när dom jädrans pippisarna och råttorna är så underbart rara så jag fontängråter i stil med Lille Skutt. Då är det jul.

Jag hoppas ni alla får en fin jul även om ni får fira den ensam. Vi klarar det här och det kommer bättre tider bara vi fortsätter att vara försiktiga.

En riktigt God Jul till er alla och en stor och varm absolut coronafri julkram till er från mig.

Till barn och från barn

I somras så blev det ju inte mycket stickat p g a värme och att jag då svettas så mycket i händerna. Däremot så blev det ju en väldig massa tygblöjor rivna ur gamla lakan. Dessa parkerade jag snyggt och prydligt i en kartong för att jag lite senare skulle kanta dem. Den som tror att det blev gjort räcker upp en hand……..nähä…..ingen. Det värsta är att ni har rätt. Kartongen hamnade underst då jag ställde en stor korg med halvfärdiga stickningar uppepå den och så glömde jag givetvis vad jag skulle göra. Det kan ju ha att göra med att jag inte gillar att sy. Har min mammas gamla symaskin och jag har ett väldans besvär bara med att försöka komma ihåg hur man trär den och hur man ställer in den för zigzag. Nåja nu har jag plockat fram dem i alla fall och ska väl försöka sätta lite fart på firma Syatelje Motvilliga Fingrar. Dessa ska sedan skickas vidare till något ställe som använder just tygblöjor. Jag får se vilka som vill ha dem.

En grön liten filt blev skickad till Sofia Silvana att användas vid kistläggning av små barn som det inte gått så bra för. Det har visat sig att föräldrarna ofta är rädda att deras små bebisar fryser där de ligger i sina små kistor. Då kan en liten filt värma både föräldrahjärtat och den lilla.

Ett litet paket fick finna vägen till Grekland och flyktingarna där. Några vuxenvantar fick följa med på färden men det mesta var till barnen. Ponchon har min dotter virkat och den är riktigt tjock och varm. Nederst till vänster är en liten trekantssjal med knytning fram. Fluffig och lite glansig, ullig och krullig i garnet och jag hoppas den blir riktigt värmande.

Min vän G hade för länge sedan skänkt några nystan överblivet garn som hon haft liggande efter att hon avslutat sin stickkarriär. Det tog jag och stickade upp och det blev skickat till Slättmissionen. G blev så glad över de fina rader hon fick ifrån Ingrid på Slättmissionen sedan. Det är fint att hon alltid skriver några rader och tackar för det hon fått sig tillsänt och ibland även kan tala om vart det kommer att hamna. Det känns som både ett kvitto på att paketet kommit fram och att det verkligen behövs och hamnar på rätt ställe. Jag har vid något tillfälle skickat med en karta brevmärken som tack för att hon tar sig tid med omtanken om oss.

Det här är då stickat i kanonmjukt garn och jag tror det kommer att passa en tonåring. Trekantssjalen kan man ju vira om halsen den också på lite olika sätt. Varmt och gott blir det i alla fall.

Min fina goa granne A-M som snart fyller 91 år deltar med glädje i tillverkandet av fjärrvärme. Jag tycker det är fantastiskt och det gör mig så glad att vi har ett gemensamt intresse som gör att vi kan ”jobba ihop”. Dessa prematurmössor har skickats till Slättmissionen.

Det var lite av vad som fixats och skickats under hösten. Ja inte blöjorna då men jag skaaaaaa…….jag looooovar.

Detta var alltså delen som handlade om vad som skickats till barn. Nu ska ni få så något riktigt rart och gulligt som kommit från barn. När jag satt vid datorn som står ganska nära fönstret ut till ytterdörren så såg jag två töser som stod och fixade och joxade med något som dom hade i en påse. Efter en stund smällde det i brevlådan och flickorna gick iväg. Någon timme senare gick jag ut för att titta vad som hamnat i lådan och då må ni tro att hjärtat svämmade över. Titta själva så fint

Underbara ungar! Jag blev så himla glad i hela kroppen. Tänk att det fortfarande finns barn som sitter hemma och ritar och pysslar och sedan går ut och sprider vardagslycka åt andra. Det är fint och ger hopp om framtiden. Jag undrar hur jag ska kunna fiffilura ut vilka flickorna var och om de bor i området för då skulle man kunna göra något mysigt och fint tillbaka lite i smyg. Visst var väl det här riktigt fint.

Jag hoppas ni alla har en fin tisdag…….med eller utan vardagslycketeckning

Kurt Olsson och jag…..

har vissa småsaker gemensamt. Han gillade att sjunga Leva livet och han han hade fådda blommor. Jag gillar också att sjunga Leva livet för full hals nu sedan barnbarnet fick fart på en cd-spelare som stått i en garderob och samlat damm. Den tidigare spelaren drog sin sista suck bara sisådär helt apropå och glad var jag som hade en extra då.

Det som är knepigt är ju att det är så liten text vid alla knappar och rattar så jag skulle behöva förstoringsglas men nu lotsade barnbarnet mig runt och visade vilka knappar och rattar jag behövde använda så nu jädrar lever jag livet med Kurt Olsson må ni tro och inte nog med det jag har fådda blommor också. Vardagslycka är när grannens son ringer på och lämnar en bukett vackra rosor. Är inte det rart så säg. Man blir glad och lycklig i hela kroppen.

Fast nu har jag ju en del saker som Kurtan inte ens är i närheten av, nämligen en hel massa fådda garner. Som ni såg för några inlägg sedan så fick jag ju en stor låda garner från goa L i Västerås. Nu har jag ju använt mig av dessa garner på kvällarna framför tvn och varenda gång jag vill smita undan från tråkjobb. Vilket är väldans ofta. Här ser ni vad det blivit så här långt

Två halsdukar, ett gäng mössor och en grön filt. Jag älskar alla de härliga färgerna. Man, eller rättare sagt jag blir väldigt glad och lycklig av färger. Gäller det sedan garn då kan det få vara hur starka färger som helst. Det är lätt att sticka då. Stickorna flyger i luften av glädje över att få bearbeta så vackert garn. Jag ska packa detta och se hur mycket det väger för det är dags att skicka lite till Slättmissionen. Nog är väl det här lagarbete när det är som bäst. Tillsammans kan man uträtta storverk faktiskt. Tillsammans är ett väldigt fint och bra ord.

När jag cyklade runt lite häromdagen så blev jag när jag åter närmade mig hemmet varse att om bara ett ögonblick är det slut med höstfägringen i form av färggranna löv. De blåser av och iväg med väldig fart så jag hoppade av cykeln och tog det här kortet. Två buskar av samma sort och som är planterade samtidigt men har olika färgskrud. Var och en är vacker på sitt sätt. Precis som vi människor, olika men ändå lika och alla duger, var och en på sitt sätt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin höstdag……med eller utan färggranna buskar

Många trådar bli’re, vardagslyckor och jul

När man stickar eller virkar så blir det ju alltid trådändar över och dessa har jag försökt ta tillvara på bästa sätt genom att endera börja på en mormorsruta och lägga åt sidan tills nästa restgarnståt dyker upp och då kan det se ut så här

Ibland har jag en väldans massa smårutor liggande i korgen som ska byggas på vartefter. Blir dom liggande för länge och det inte ramlar in några större restgarnsnystan till de rutor som behöver mycket garn då brukar jag ”kosta på mig” ett nytt nystan som jag använder till allihop så länge det räcker.

En annan variant jag använt mig av under åren är ju att spara garnrester i glasburkar på en hylla i köket. När jag har behövt använda mig av fyllning t ex när jag gjorde en dyna till barnbarnets köksstol då tömde jag burkarna på garnrester. Nu ligger det ibland lite längre garner i som jag kan plocka upp och använda till rutorna om tjockleken stämmer. Annars ligger dom bra i sina burkar och jag tycker det ser väldans trevligt ut mot den annars så vita och lite tråkiga väggen.

Detta inläggs vardagslycka får nog vara att nu har dom börjat lägga igen skyttegravarna och jag var ute och kikade lite. Var på vippen att fråga grävar’n om han var helt hundra på hur det skulle gå till den här gången. Man blir ju lite orolig när man ser två gubbar med spadar som öser och stampar i gropen, en grävare som sitter och joxar med sin telefon i hytten och en maskin som jag inte har en susning om vad den ska vara till för.

De har hållit på hela veckan och joxat och peppar peppar än har dom inte lyckats ställa till något mer för oss här i längan. Det är väl en vardagslycka som vi är tacksamma för.

Något som jag däremot inte gillar är att affärerna startat med julskyltningen redan 1 oktober. Det är bedrövligt. Man hinner bli urless på alla tomtar, glitter, kulor och granar långt innan det blir jul. Jag minns när jag var barn och man fick ta på sig finkläderna och tillsammans med pappa och mamma ta bussen ner till stan och titta på julskyltningen. Det var en fantastisk upplevelse. Veckorna innan hade ju butiksfönstren varit klädda med brunpapper så man hade inte kunnat se vad dom byggt upp där bakom. Men nu, så vackert med alla lampor och alla leksaker, tomtar, och små nissar som åkte i elektriska tåg och vagnar. Björnar som vinkade och renar som rörde sig med släden. Det var en sådan lycka för oss barn som kunde ha stått i evinnerliga tider och bara tittat på det fantastiska. Då var det en folkfest. En härlig rolig upplevelse som jag är glad att jag fått uppleva men som jag tycker det är synd att varken dottern eller barnbarnet fått vara med om. Vardagslycka kan också vara att kunna plocka fram ett sådant minne och få det att leva igen. Tänk att man kommer ihåg. Det är ju fantastiskt med tanke på att jag glömt vad jag åt i förrgår eller vilken dag jag for och handlade *S*. Närminnet är uselt men det ingår väl i att bli äldre.

Vardagslycka är också att tidigt i somras ha fått en pytteliten blomma av vännen och grannen A-M. Ännu större lycka är att den fortfarande är fantastisk i sin blomning. Den har stått ute hela tiden och är inne på sin fjärde blomning. Tydligen trivs den här sorten väldans bra ute och inte alls lika bra inne på mitt köksbord. Bilden nedan är tagen idag och ni ser att det är ännu fler knoppar på den. Frågan är väl bara hur länge den klarar sig ute nu när det börjar bli småtjurigt ute. Jag kanske får virka en kruka och sätta om så den håller värmen. Eller nåt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin torsdag…….med eller utan garnrester.

Hur fasen gräver dom…..och så lite garn

Ibland funderar man på hur fasen saker och ting kan gå så jädra fel hela tiden. Jag bor i ett radhusområde byggt 1965 med 10 längor och nu har det under en tid grävts något som gott och väl liknar skyttegravar utefter ena kortsidan på hela husraderna. Så man kommer bara ut åt ett håll från längorna. Det grävs för att fixa till så att man med lite tur efter 33 års boende här äntligen ska få kallvatten i kallvattenskranen och att andra ska få bättre värme i sina lägenheter. Förmodligen är det väl en del pyssel med det för här må ni tro att det händer grejer. Dock bara i den längan jag bor i. Ni kan ju få en liten titt på själva utgrävningen. Till vänster uppe på väggen sitter elskåpet till vår länga och till höger utanför avspärrningen på andra sidan sitter det kommunala skåpet. Bara så ni vet. Hukande bakom kravallstaketet till höger kan ni se en liten figur med näsan i kommunens elskåp. Den el-kille föreningen anlitar fick hålla till på hitsidan mot husväggen och husets elskåp. Ditt o mitt o vi o dom. Ibland är det inte lätt att veta vem som ska göra vad. Man kan tycka att en gubbe kunde vara i båda skåpen men det kanske inte är värt att man lägger sig i det man inte begriper sig på. Men jag kan ju få tycka. Ju.

På mindre än tre veckor lyckades dom med att gräva av bredbandskabeln och några dagar efter det så var det någon som ”trampade ur” elkabeln. Det räcker inte med det för en dag hade vi helt plötsligt inget vatten för då hade dom grävt sönder en vattenledning så det stod som en jädra gejser (fast med kallvatten) ute på stora allmänningen. Det räckte inte med det för några dagar efter det så var det dags att gräva/trampa ur bredbandskabeln. IGEN! Då rinner sinnet till för den mest lugna människa jag känner och det undrar jag inte på. Själv funderade jag lite på om dom haft någon slags utlottning på något ställe och första pris var att få gräva med grävmaskin på vårt område. Det var i vilket fall inget förstapris för oss och man funderar på hur i jösses det kan gå så fel med det mesta. Det kändes inte särskilt proffsigt faktiskt.

Nu är dom ju inte klara än med gräverierna och isoleringarna så man har hjärtat lite i halsgropen vareviga dag. Vi höll på att få spatt här när dom trampade ur 3-fasen. En granne hade inget lyse nerpå och ingen tv, jag hade fungerande tvättmaskin, lyse och tv nerpå men frysen och spisen funkade inte, en annan hade fungerande spis och frys men inget lyse nerpå så det var lite olika hur man drabbades av just den grejen. Nu håller vi alla tummar och tår för att dom ska lyckas slutföra och sedan lägga igen dikena utan större missöden. Jag blev påmind om att vardagslycka faktiskt kan vara att ha både el, vatten och bredband……samma dag. De’ ni.

Ja vi ägnar oss åt olika slags fjärrvärme jag och kommunen men jag kan dock inte ställa till sådana här eländen med min och det känns tryggt att veta.

Då övergår vi till något mycket roligare. Nämligen garn och ofarlig fjärrvärmehantering. Jag stickade remsor av olika rosa garner som jag fått från vännen C. Ibland när jag har ont i tassarna av artrosen så är det toppen med mina små stickningar för dom blir ju inte så tunga. Remsor funkade bra. Nu är filten klar och ska väl iväg till något bra ställe. Förmodligen till Slättmissionen men jag ska se till så att jag får ihop 2kg innan jag skickar.

Dottern har tålamod och som är rapp i tassarna och gärna picklar med smått hade med sig den här lilla figuren när hon och barnbarnet var här sist. En liten kul typ som jag blev förtjust i. Ni ser den på filten här ovan och här kommer en närmare bild

Som sagt, hon är flink i fingrarna och kommer ofta på jättekul saker som hon sätter sin egen prägel på och som då blir hennes egen design. Jag själv skulle förmodligen inte få ihop en sådan här kotte om så livet hängde på det för jag har varken det huvudet (för mönster) eller dom fingrarna. Då är det tur att man kan göra olika saker och glädja varandra. Dessutom ska det nog få följa med några små kottar ut på kommande marknader. För den tiden kommer när vi åter kan röra oss fritt och ledigt och inte hela tiden vara rädda för att komma för nära. Så dotra har lite tid på sig att tillverka några fler kottar.

Jag har ju egentligen inte tid med så mycket annat än att sticka eftersom jag har så mycket fint garn att tillgå. Det är ju kanonkul att kunna plocka med sina garner och tänka på vad man ska göra med dem. Ibland blir man ju tvungen att släppa stickorna och göra andra saker men om jag får välja mellan att t ex dammsuga, damma eller joxa med mina garner och sticka vad tror ni jag väljer.

Idag är det grått och regnigt och då är det ju toppen att kunna ägna dagen åt sin hobby istället för att vara ute och skrapa valda delar av verandan som behöver målas på lite bättre eller att vara ute och städa i boden som är proppfull av 33 års ekorrande. Jag trodde vi skulle hinna gå igenom den i somras barnbarnet och jag men så kom ju det här coronaskruttet och rörde om i tillvaron så vi spar det till nästa sommar. Då jädrars. Jag har dock plockat ut en och annan grej därifrån under tiden och varje gång så blir jag förvånad över att dessa grejer alls har blivit inpulade och sparade i boden. Jag är väl inte direkt någon hoarder men väl en ganska stor ekorre. Den som spar han har och saker och ting kan komma till användning. Joråsåatt men det mesta av skräpet man ekorrar undan kommer aldrig i hela livet till användning utan står bara där i typ 33 år och är så dammiga och skitiga så man knappt ser vad det är.

Något skojsigt har dock inträffat och det är att jag faktiskt lyckats med vissa saker som jag tidigare angivit att jag gett upp hoppet om uppe på lila toan. Det kommer i nästa inlägg tillsammans med lite annat.

Hoppas ni alla har en härlig söndag……..med eller utan rosa igelkottar

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag