Det händer vid den här tiden

att jag blir helt nipprig här på bloggen och börjar skriva om att gult är inte alls fult utan det vackraste som finns när det börjar bli vår och varmt. Jag älskar ju gula blommor. Särskilt gula tulpaner, tussilago, gullvivor och vårens första blommor som jag såg här efter garageväggen

Jag VET att de är ogräs men de första jag ser på våren gör mig så hjärtans glad. De lyser som små solar och ger hopp om sommar och värme. Mitt i allt det gråa och mellan betong och asfalt, i den lilla ynkliga springan som bildas mellan vägg och väg, där klämmer dom sig kaxigt upp och bara tar plats. Just nu älskar jag dem men under sommaren vill jag inte ha dem i min trädgård. De här första starka rebelliska plantorna som visar nu-jädrar-ska-jag upp-här-och leva får mig att tänka på en speciell vän i min närhet som kämpar hårt för att klara svårigheter och rädsla. Ibland har man krafter som man inte trodde att man hade och de här blommorna är till dig.

Annat gult och vackert är ju det påskägg jag fick av min dotter och hennes lilla familj, påskkortet från B som jag fiskade upp ur min brevlåda och de vackra gula tulpanerna jag fick från min vän och kamrat A.

I ägget låg det solrosservetter, ett doftljus, fröknäcke och en påse Lindts chokladägg. Kortet har jag satt upp på min anslagstavla som sitter vid datorn så det ser jag varje dag. Där sitter det tillsammans med andra kort jag fått. Sådant gör mig glad och jag gillar vykort av alla de slag. Ibland när man känner sig på väg ner i skoskaften så brukar jag läsa igenom mina kort och då blir jag påmind om att jag faktiskt är en skaplig person. Numera i alla fall. Då sk*iter jag i att fundera på det eländiga och tar nya tag och traskar framåt istället.

Jag har varit duktig och lagt undan chokladen men fröknäcket har jag snaskat på när jag tittat på tv. Det är himlans gott faktiskt. Ljuset får stå vid mannens minnesfat och ge god doft till minnena.

När jag tittar på det här kortet ovan så ser jag att hela min kökssoffa är belamrad med tre olika ”projekt”. Jag ska visa er i senare inlägg. Jag tror jag ska göra ett inlägg om min brevlåda ockå. Ja jädrar det ska jag ta och göra faktiskt. Jösses jag får sätta fart om jag ska hinna blogga om allt men ibland känns det som om tiden går så himla fort eller är det kanske jag som blivit mer långsam?

Ja allt är ju inte vackert, soligt och gult här i det Karlssonska residenset må ni tro. Häromsistens så tog jag mig i hampan och traskade iväg till vår gemensamma tvättstuga där vi har en alldeles utmärkt matt-tvättmaskin. Jag slängde i en ganska lång trasmatta och en mindre ullmatta. De behövde bara fräschas till lite på 30 grader i lugn och ro.

När jag sedan kom tillbaka och började plocka ut den lilla mattan så följde det med som långa blå smala korvar ut och lade sig på golvet. Men va sjutton är det där? Jag hade ju tittat i maskinen innan jag lade i mina mattor och den var både ren och tom. Jag tog ut ullmattan och lade den åt sidan och sedan tog jag tag i den längre mattan och då visade det sig att den var på väg att gå mitt itu. Jag tog ut mattan och städade upp både i och utanför maskinen efter mig och gick hem och hängde upp den på torkställningen.

Min mormor var född 1895 och dog när hon var 95 år så min älskade mormor fick jag ha länge och det är jag så glad för. Jag har många saker efter henne och den här trasmattan är en av dem. Hon bodde på övervåningen i en villa där hennes son med familj bodde nerpå. Ovanför trappan fanns ett utrymme som en liten hall med dörr ut till balkongen. Där i hallen hade mormor sin vävstol. Nog är det ett konstverk att kunna väva så här vackra trasmattor. Hon var helt suverän min mormor och ägnade sig åt många hantverk.

Nåja, här hade varpen blivit så sliten så den gått av och ni ser själva att det nästan är ett par decimeter som ”ramlat bort”. Jag torkade mattan och sedan delade jag den och repade upp lite till på bägge sidor så jag hade varp nog att knyta ihop till korta fransar. Det blev ingen stilfull mattfrans för då hade jag behövt ta bort så mycket utan det blev det allra enklaste. Kärringknutar. Så nu har jag inte en lång matta längre utan två kortare och det går ju bra det också. Men jösses mattan är ju urgammal och har använts i alla år så det är ju fantastiskt att den hållit så länge genom alla tvättar och allt. Vardagslycka är i alla fall att ha mattdelarna kvar som ett minne av en älskad mormor. Jag älskar att omge mig med saker som bär på minnen.

Nu till något helt annat. Jag stickar ju helst med trästickor för jag tycker de är lätta och smidiga och dessutom så glider de inte ur arbetet och jag blir tvungen att försöka plocka upp maskorna igen. Häromsistens skulle jag leta fram mina trästickor nr fyra för att sticka ett gäng EPB-mössor. Då började jag fundera.

När man stickat år ut och år in med samma trästickor så måste de ju nötas och slipas av garnet som löper på stickorna och maskorna som blir skjutna fram och tillbaka hela tiden. Jag tog och mätte mina stickor i plattan med alla storlekar och mina stickor var INTE stickor nr fyra längre utan de hade blivit betydligt slankare med åren. Omvänt mot vad jag själv blivit då. Ja hursomhelst så struntade jag i det och lade upp och stickade mina EPB-mössor på mina slimmade trästickor något magrare än storlek fyra. Det gick alla tiders! Men jag hade aldrig haft en tanke på att det kunde bli sådan skillnad efter många år. Nu vet jag. Kolla själva om ni har trästickor som gjort tjänst i åratal.

Nu hoppas jag att ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni fortsätter vara försiktiga och rädda om er för tänk på att någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar. Länge. Men likt maskrosen så plockar vi fram våra inre styrkor och kämpar på för vi är ju bra på det.

Jag hoppas ni har en lika solig måndag som jag har……….med eller utan maskrosor

Nu har Bengt rest till Ukraina

Jag har en korg står i köket och i den har det hamnat saker som inte fått plats i välgörenhetslådan som mest innehåller stickat och virkat. Det började bli en hel del i korgen och jag bestämde mig för att nu var det dags att göra i ordning en kartong f v b den polska gränsen mot Ukraina. En privatperson skulle åka ner och lämna till polska Röda Korset. Det kändes bra så jag drog fram allt möjligt som jag hade i skåp och lådor som skulle med.

I korgen finns 60 tandborstar, tvättservetter för händer, barntvålar och tre påsar plåster i olika storlekar. Sedan kom det till tio paket bindor och tre stycken fleecefiltar till barn. 10 tuber tandkräm och en packe babystrumpor från min kompis G och nallar och taxar från symaskinsvirtuosen I som bor i Hålanda. Överst till vänster sitter då Bengt och övervakar packningen.

Det var bara att ta ut cykeln ur förrådet och traska iväg och fylla på så kartongen blev proppfull.

Det blev ett gäng bindor till, tvättlappar för babyrumpor, olika teer och buljongtärningar. En stor påse valnötter, oboy chokladdryck att spä ut med vatten och kycklingsoppor med pasta fick också slinka ner i kartongen. Den blev fylld till brädden och allra överst ligger då Bengt omstoppad av övrigt innehåll.

Bengt ja, honom har jag haft i många, många år. Jag är ju löjligt, barnsligt förtjust i vissa gosedjur. Bengt fick jag av min man för många år sedan och han har suttit i min säng alla nätter sedan dess tillsammans med Gottfrid som är en tjock urblekt gris som jag fick av min dotter när jag jobbade sovnätter för att jag inte skulle behöva vara ensam. Det finns en liten figur till och det är en pytteliten igelkott som jag ska lämna tillbaka till dess rätta ägare vid tillfälle.

Det var ju med en viss vånda som jag lät Bengt resa iväg men jag tänkte att han skulle kunna ge lite trygghet och värme och minska rädsla och ensamhet för något litet barn som hamnat mitt i ett krig som ingen ville ha. Jag skickade med all den kärlek som fanns iproppad i Bengt av min man så jag tror det blir bra. Bengt gör någon glad och mindre ensam. När jag lägger mig om kvällarna och Bengts plats är tom så känns det faktiskt lite konstigt. Jag är nog rätt fjantig för min ålder men jag tycker om vissa saker mer än andra och är gåvan så given av kärlek då står den högt i kurs. Jag fick den av kärlek och gav den av kärlek. Vardagslycka är att ha möjlighet att ge.

Ja sedan var det bara att få med sig hela rasket för överlämning och det går ju finemang när man har en pålitlig följeslagare. Min cykel.

Ja det var det lilla jag kunde bidra med den här gången. Man kan ju inte vara med överallt men ibland så känns det extra viktigt och då tar jag ett extra tag. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Var och en på sitt eget sätt.

Nu är det tomt så det dammar i korgen och i skåpet så nu får jag börja samla ihop så jag har att fylla ut en del paket med. När jag t ex skickar till Slättmissionen och det finns lite plats kvar och vikt kvar att utnyttja så brukar jag stoppa i ett par tuber tandkräm, lite tandborstar eller några tvålar. Ibland en bunt plåster. Det är jättebra ”packmaterial” och jag köper när det är extra billigt och lägger undan.

Jag funderar på det här med pandemin. Nu skrivs det inte särskilt mycket om den och rapporteras heller inte särskilt mycket men ändå är den ju på intet sätt över. Det känns märkligt att man kan sätta ett datum på att den och den dagen är inte pandemin att räkna som en samhällsfarlig sjukdom. Ändå vill dom vaccinera alla över 65 en fjärde gång.

Så jag ber er alla att fortsätta vara försiktiga. Jag själv håller avstånd och tvättar tassarna. Det räcker långt men jag märker att alla inte tänker så utan tjolahopp tjolahej nu kör vi på som vanligt igen. Men eftersom vi alla är viktiga och ser fram emot sommaren och lite mer frihet så hoppas jag att ni fortsätter vara rädda om er.

Jag hoppas ni har en fin tisdag………..med eller utan kaniner vid namn Bengt

När det ändå är kaos i köket

så spelar det ju ingen roll om det blir ännu lite mer stök och knök. Det började med att jag upptäckte att det kom ner vatten i underskåpet vid diskbänken. Det är inte ett dugg bra. I november var ett företag här och mätte fukt i alla utrymmen som har kranar för försäkringens skull och jag hade ingen fukt någonstans. Så när jag nu upptäckte att kranen som är sedan 1965 inte höll tätt så hörde jag av mig till ett VVS-hus nära mig och kollade upp vad som gäller för kraneriverksamheten.

Jag valde ut en kran via hemsidan och den hade fast pris för inköp och montering. Finemang! Jag beställde och redan samma dag kom två muntra rörkrökare med kran och verktyg. Det var bara det att det var helt fel kran så de var inte lika muntra när de gick igen. De lovade dock att beställa den kran jag valt för den var inte lagervara hos dom. Detta var en onsdag och jag hade sett till så att den sidan av köket som berördes såg ut så här så att det skulle vara lättare för dem att arbeta i små utrymmen:

Så alltså. Det bidde ingen ny kran den dagen och jag vägrade använda den läckande skruttkranen så det blev disk och vattenhämtning i handfatet i badrummet. Först tyckte jag det var jädrans eländigt men sen kom jag till mig igen och insåg att jag har inte ett dugg att gnälla över för jag har ju för tusan vatten. Det finns folk överallt i världen som inte har tillgång till vatten och jag gnäller bara för att jag får ta tjugo steg extra för att nå mitt privata vattenhål. Skäms på mig! Efter den personliga uppsträckningen för egen del så flöt det på med matlagning och disk hur bra som helst. Ibland behöver man nog tänka efter innan man sätter igång att tycka synd om sig själv och gnälla. I onödan.

Nåja när det ändå var kaos i köket och det stod avhängda skåpluckor och skåpinnehåll lite här och var så kunde jag ju lika gärna röra till det lite mer så jag hämtade in två gamla stolar som jag har haft ståendes ute i boden. Jag hade nämligen hittat en ganska lång bit lintyg som jag tänkte kunde passa till stolsdynorna. Stolarna har stått i ett par år så nu var det dags att ta tag i det hela. Jag övertog stolarna från min kompis som gjorde sig av med sitt torp efter långt över fyrtio år. Jag gillade dem och jag tror att det beror på att min mormor hade likadana men omålade då. Barndomsminnen.

Så här skrider jag då till verket, hej och hå:

Givetvis går ju inte saker och ting som på räls varje gång. Nu hade jag väldiga problem med häftpistolen. Jag hittade inte min egen utan rotade fram mannens gamla som låg i en fint snickrad låda under trappan. Den sköt inte in klamrarna helt så jag var inte nöjd och hade inte lust att stå med hammare också. Gick till min kompis A längre bort i längan och lånade hans som var om möjligt ännu äldre än den jag hade. Tung som själva vojvoj också men väl fungerande och med kraftigare klamrar. Så nu var det bara att köra på.

Tjoff, tjoff, tjoff, spänna, spänna, draaaaa, draaaaa (svära lite), tjoff, tjoff, tjoff……..o s v. Här är i alla fall resultatet av arbetet. Före: den grönblå dynan………Efter (den heroiska drag- och spänninsatsen): lintyget med kattor. Jag är helnöjd faktiskt och nu är båda stolarna klara.

Eftersom ni fick se den avskalade förebilden av kran, diskbänk och skåp så får ni även se den tjusiga bilden på den nya kranen, det nystädade underskåpet samt påhängda luckor. Dessvärre odiskat men det är ju snart åtgärdat nu när man kan använda vattenkranen utan att det blir som Avestaforsens brus i underskåpet.

Kan meddela att den nya kranen dök upp på måndag eftermiddag så det blev fyra och en halv dag utan kökskran men det var en bra påminnelse för mig om att jag ska inte vara så snar att gnälla för saker och ting funkar ju ändå med lite ändringar och så det berömda tålamodet. Jag som oftast går från noll till hundra på ingen tid alls behöver verkligen träna på att ha tålamod. I mångt och mycket har jag en ängels tålamod medan andra saker kan få mig att gå i taket direkt. Det är lite olika.

Ja nu mina vänner har ni fått vara med på en kökskaosresa som slutat så bra med två omklädda stolar och en väl fungerande kökskran. Nu är jag nöjd och belåten. Dessutom vill jag påminna både mig själv och er andra om vilken vardagslycka det är att ha friskt vatten.

Jag hoppas ni alla har en fin om än kylig söndag……..med eller utan läckande kranar

Oh så härligt med sol / Neeej nu kom solen

Efter blåst och gråväder så blir man ju skuttande glad när solen bara vräker ner och värmer våra småfrusna människosjälar. Då är det ljuvligt att ta en promenad utan att behöva vara påpälsad från topp till tå. Man kan sätta sig på någon plats där det är lä och ta sig en kaffetår. Man längtar efter att det blir vår fullt ut och sedan en fin sommar. Man njuter.

Baksidan av solmyntet är att när solen kastar sig över mina fönster och ett halvårs skit sitter på utsidan och bara ser så grått, fläckigt, dammigt och skräpigt ut det är då jag stönar: neeeeeej jag vill inte ha sol. Jag känner att jag vill samla all smuts och lämna tillbaka till värmeverket som ligger en bit bort. Jag njuter inte av att det ständigt är svarta partiklar på utemöbler och fönster. Näääää, då känner jag mig tjurig.

Så där ja, nu har jag gnällt färdigt och är redo att visa upp glädjespridaröverraskningar eller rättare sagt: vardagslyckor.

När jag längtat efter att äta en samla men inte kunnat ta mig till affären och min tankeläsande kompis A längre bort i längan ringer på och lämnar en semla med orden: vi ska väl ha lite fredagsmys idag. Är inte det bussigt så säg. Man blir varm i hjärtat.

Eller som igår när det ringde på dörren mot kvällen och samma kompis lämnade en halv pizza till mig. Vi brukar dela en pizza, han tar skinka på sin del och jag räkor på min. Det är precis lagom. Jag ser fram emot att vi ska kunna umgås inomhus och äta tillsammans då och då. Corona har ju gjort det omöjligt tidigare och vi får vara lite försiktiga fortfarande. Vardagslycka de luxe är att ha vänner som tänker på en och som visar omtanke. På det sättet är jag väldigt lyckligt lottad.

Naturen ger oss allihop här en hel massa vardagslyckor om man bara har tid att se det stora i det lilla och det lilla i det stora. Här bjuder jag på några av naturens under eller konstigheter. Varsågoda och njut!

Trädet har stått på sin plats en bit ifrån mitt hem men jag har nog aldrig uppmärksammat hur det ser ut innan. Just nu tycker jag det ser ut som en karikatyr på något ”bauta” från någon tecknad serie typ Asterix. Jag måste gå tillbaka i sommar och se hur det ser ut när det grönskar.

Jag har ju en ganska stor nyponbuske utanför mig och den är självsådd som så mycket annat här. Just nu är det ju bara kala grenar. MEN, titta här vad som gömde sig mitt i busken. Två bladpar, flikiga och fina, små små. De hade nog haft någon slags inbördes tävling i busken om vem som skulle våga sticka ut sina blad först och de här två vann. Grattis!

Lite till höger om den här busken och nere i gruset hittar man de här glada gynnarna som öppnar upp sig för solen på förmiddagarna och sedan sluter sig till natten. Så vackra och de ger hopp om vår. Dessutom blir de fler och fler för varje år.

Sedan har jag ju en novemberkaktus inomhus och den tycks helt ha tappat tidsuppfattningen eller kompassen för den blommar för fullt just nu i mars och den blommade ju även i november. För min del får den blomma precis när den vill för jag tycker blommorna är ljuvliga. Jag har tre stycken novemberkaktusar i samma fönster men det är bara den här som fått fullständigt spatt och spader och blommar hej vilt bara för att den både vill och kan.

Jag har ju fått så mycket garner av min vän C och jag stickar och stickar och tar i från tårna för att fixa till värme till både höger och vänster. För lite sedan skickade jag ett paket till Morsan på Malmskillnadsgatan via Klara kyrka i Stockholm. Elise Lindqvist fick lite värmande sjalar och en mössa att dela ut till sina flickor som far illa. Underbara Elise som blivit så illa åtgången av livet tidigare men som har ett så stort och varmt hjärta och förmåga att ta till sig dessa flickor som blir utnyttjade och illa behandlade precis som hon själv blev tidigare. Vardagslycka är att ha möjlighet att hjälpa Elise, att visa att vi bryr oss om henne och hennes flickor. Vardagslycka är att kunna öppna sitt hjärta utan att döma. Tack snälla C för garner. Halskragen till höger kommer från min dotter och är tjock och jättevarm. Tack S.

Ett litet tips till er som har DollarStore i krokarna där ni bor. De säljer tandborstar och plåster billigt. Jag har köpt på mig ett helt gäng av båda delarna och ska väl köpa mer när jag kommer dit nästa gång. Jag har startat upp en stor korg där jag förvarar plåster, hårda tvålar och tandborstar samt tandkräm. Tänkte att det är bra att jag har översikt över hur mycket jag har så när det behövs på olika ställen så är det bara att plocka upp och skicka och sedan köpa nytt och fylla på lagret. Sådana här plåster skickade jag till I B i Hålanda och hon använde dem till sina husmorspåsar. Nu får jag se vem eller vilka som står på tur att behöva få skickat till sig.

Nog får man väl lov att säga att det är vardagslycka att kunna gå och handla bra-att-ha-saker och lägga upp som lager tills de behövs. Man ser folk som fått lämna allt och bara har med sig det som de går och står i. Så är det i krigets Ukraina och i alla andra krig men så är det även för kvinnor och barn som får lämna sina hem hux flux på grund av våld i hemmet. Då är det tur att vi har våra kvinnojourer.

Jag hoppas ni har det bra allihop och att ni fortsätter att vara rädda om er och hålla lite avstånd även om man lättar så smått på sina personliga restriktioner. Vi behövs ju länge än och vi ska ju hinna med mycket skojsigt framledes så häng i och var försiktiga.

Hoppas ni har en riktigt fin söndagskväll………med eller utan en halv pizza

Uppförsbacke och vardagslyckor

Hej hopp mina vänner, nu är jag uppe och skuttar igen. Nåja, skuttar är väl att ta i men nu känner jag att jag är igång på ett bra sätt. Det går framåt sakta men säkert och det är jag så oändligt tacksam för. Nu går jag utan stöd och det känns som en gigantisk seger faktiskt. Heja mig! Men jisses vad jag har tränat och masserat och smörjt in och gjort alla möjliga och även ganska omöjliga gymnastiska rörelser. Jag som annars av naturen är fet och lat har verkligen fått ligga i som en utter för att komma igen. För farao, jag vill ju kunna gå och cykla så allt blir som ”vanligt”. När man drabbas av olika åkommor så blir man påmind om hur oändligt tacksam man ska vara för att man har en fungerande kropp. Det är lätt att man tar det som en självklarhet att allt ska funka som det alltid gjort. Men så är det inte och nu har jag verkligen blivit påmind om det.

Men när det är besvärligt och man befinner sig i en pandemi och inte har kunnat kramas eller ibland inte ens kunnat träffas så är det små vardagslyckor som får en att bli lycklig inuti och vilja fortsätta streta på.

Jag upptäckte också att Alla hjärtans dag inte bara var för förälskade par eller så utan även omtanke från grannar och vänner. Jösses man blir så glad så man blir gråtfärdig.

Ett rart kort låg i min brevlåda och var proppfullt med hjärtevärmande ord. Detta kort kom från en vän som själv har det svårt just nu men ändå har förmågan att ge omtanke till andra. Det är fint och jag är väldigt tacksam. Vardagslycka är att ha en sådan vän och vi kämpar på syster. One day at a time du vet.

Här står minsann vardagslyckorna som spön i backen vill jag lova. Det ringde på dörren och jag fick en påse rykande färska ostfrallor av en kvinna och hennes dotter. Familjen bor i området och jag vet att de ägnar en hel del tid åt att ”göra gott”. Bara det att någon vid ett samtal ute på gården eller i affären lagt på minnet att jag älskar ostfrallor är väl rent fantastiskt. Vardagslycka är att få omtanke. Tack L och A.

Som om det inte räckte med det min vänner. Mina närmaste grannar som är över 90 år har haft lite uppförsbacke och sonen var hemma och tog hand om det som behövde styras upp. När han så var på väg hem till sin plats på jorden så ringde min telefon och han sa ”om du går ut till brevlådan så har du något där som du behöver ta in”. Två fina vaniljhjärtan låg i en påse i brevlådan. Till mej. Så himla gulligt och snällt. Vardagslyckan i det här ligger i att jag som jobbat mycket i vård och omsorg och har träffat på alla sorters anhöriga känner en oerhörd lycka över att mina käraste grannar har en otroligt kärleksfull son som verkligen bryr sig om och som ger omtanke och kärlek. Hela tiden. Tack fina A för att du är den du är.

Vardagslycka är när en härlig kompis och vän kommer på besök och har med sig vackra tulpaner. Tänk vilken vardagslycka att kunna sitta tillsammans vid köksbordet och dricka te och äta små bullar ur en påse. Prata och skratta tillsammans. Jösses så jag har längtat efter det och himmel och pannkaka så mycket goda energier och kamplust det mötet lämnade kvar. Jag har verkligen haft behov av att fylla på mina sinande energitankar och nu blev de proppfulla igen. Tack goaste T.

Ja det här är ju så som livet är. Ibland går det ner och ibland går det upp. Det gäller nog att försöka hålla sig någonstans i mitten för det är nog absolut hälsosammast. Men när det har varit kraftig nedgång (precis som på börsen) så behöver man rejäla doningar för att man ska kunna flaxa upp på pinnen igen och då hjälper det med en flock oväntade vardagslyckor. Man ska inte ta saker och ting för givet för då tappar man förmågan att glädjas åt omtanken.

Jag har ju valt att inte vara politisk eller religiös här på min blogg men som läget är nu så måste jag säga att jag är väl medveten om vad som händer just nu i Europa och försöker få till en del kontakter för att kunna stötta kvinnor, barn och gamla som flyr undan invasionen. Detta är också en form av vardagslycka att man har möjlighet att hjälpa och göra skillnad. Det gäller bara att komma på hur och då måste man gå ihop för ingen kan göra allt men alla kan göra något. Ett tips till den som vill hjälpa är att ta kontakt med någon kyrka som har människor på plats som jobbar med skolor, barnhem och välgörenhet.

Snälla ni, fortsätt att vara rädda om er. Håll avstånd och vänta ut den här pandemin på ett tryggt och bra sätt för ni behövs. Alla är viktiga och värdefulla och någon eller några älskar just dig och ser dig som en viktig person i dess/deras liv. Så häng i ett tag till. Snälla.

Idag är det sista dagen i sista vintermånaden och i morgon är det första dagen i den första vårmånaden. Det är väl fint så nu försöker vi traska iväg mot ljuset.

Ha en riktigt fin måndag………..med eller utan vackra tulpaner.

Konst, konstigt och annat

Tunnlar mellan olika delar av staden brukar ju vara dystra stråk med väggar fulla av klotter och inte så trevliga att ta sig igenom. Dålig eller ingen belysning alls gör att det känns lite otryggt dessutom. En tunnel som går från en skola och leder till ett s k utsatt område nära mig har gjorts om till konsthall. Det är barn från området som fått lämna in teckningar där de uttrycker vad de känner för coronapandemin och en festival som hålls en gång om året i området. Det finns några andra bilder med annat innehåll också.

Dessa teckningar har sedan bearbetats av konstnärerna Stanislaw Lux och Telma Castro. Bilderna har sedan gjorts till betongreliefer som satts fast på tunnelns väggar. Därefter har relieferna målats för hand på plats i tunneln. Helt fantastiskt egentligen. Jag cyklade ofta igenom tunneln och såg hur han satt eller stod och målade. Jag stannade och pratade med honom ett par gånger och barns skapande låg honom väldigt varmt om hjärtat.

Hoppas det blir som det var tänkt, att det skulle sluta klottras och slås sönder lampor i tunneln nu när barnen fått vara med och bestämma hur det skulle se ut. Tidigare var tunneln mörkt grå och det var mörkt och dystert.

Men nu har tunneln vita väggar och vitt tak och alla 24 bilderna på plats på sammanlagt 180 betongplattor. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta vara vackert och inbjudande.

Det var konsten det. Nu kommer vi till det konstiga. Nu drar vi mot ljusare tider och vår och den tid då folk börjar joxa runt i sina trädgårdar. Eftersom det inte är just några vintrar att tala om numera så pågår trädgårdsarbetet nästan året runt tycker jag. Folk släpar på grenar och granar, blomruskor och säckar fyllda av……..ja vad. På kärran som vi får lägga trädgårdsavfall i står klart och tydligt ”Ingen plast”. Detta för att vår fastighetsskötare ska slippa stå och tömma ur säckar och bara kunna tömma vagnen på lättaste sätt. Givetvis funkar ju inte det. Mycket enklare att slänga upp plastpåsen precis ovanför skylten. Hur fasen funkar vissa? Ja ja, var och en får sköta sitt men livet vore ju enklare om alla hjälptes åt lite mer.

Nu struntar vi i det och går över till Annat. Annat är roligare och i det här fallet godare. Min marknadskompis var iväg på marknad utan mig och då hon kom hem hade hon med sig en stor påse med palestinsk mat. Vardagslycka är att ha en kamrat som tänker på en fast man inte är med. Vi har lärt känna ett palestinskt par som brukar stå och sälja mat på många av de marknader vi står på. Man får skynda sig att handla för det är alltid kö till deras marknadsstånd och det härligaste är att det är allra mest svenskar som köar och som återkommer år efter år och köper kassar med smaskens. Det är mannen i familjen som lagar det mesta men jag fick veta att han i grunden är konditor så givetvis finns det allehanda godsaker av den sorten också. Men för min del är det maten jag vill åt. Se här vad jag fick i min påse.

Piroger av olika slag bl a med fetaost och spenat, friterad blomkål, en flock falafel som inte kom med på bild samt de mörkare friterade som jag inte ens kommer ihåg vad det var men som ni ser att jag gnagit lite på den ena. Gott var det i alla fall det är huvudsaken. Det är ju kryddigt och det gillar jag. Jag har faktiskt tänkt på den här mannen och kvinnan som försöker livnära sig på att åka runt och sälja mat på marknader. Nu har det ju inte varit några marknader på ett par år så jag oroar mig lite för hur de har det och jag hoppas att vi kan ses i sommar när det åter är marknadsdags.

Jag ska återgå helt kort till konst. Nog kan man väl säga att det här är en form av konst. Den unge mannen på Coop på Eskilstunavägen (mitt emot ellfolk arena) som på detta snygga sätt fixade till en hel lång vägg med chips och ostbågar och fick det att se så vackert ut. Han hade sett på nätet att någon någonstans hade gjort så och han tog med sig den idén till butiken där han jobbar. Nu är det ju taget några påsar här och där men ni ser ju hur jädrans snyggt det är. Heja heja dig till den innovativa killen. Sådana människor behövs överallt. Nu måste han ju jobba varje dag och fixa och dona så att det inte blir hål i skapelsen. Det är nästan ett heltidsjobb bara det för jag tror banne mig att de kommer att sälja så mycket mer av chips och ostbågar och slikt efter att folk ser den här väggen.

För alla som inte gillar chips och ostbågar och annat smaskens kan jag tipsa om något som jag själv nyssens fått korn på. Frysta gröna vindruvor. Så himla gott. Jag plockar loss dem och lägger i ett durkslag och spolar dem. Lägger dem på en handduk och rullar runt dem så de torkar. Lägger i plastburkar och så in i frysen. Någon skrev att det var som att äta Piggelin men nja det tycker jag väl kanske inte men jag gillar att ta fram en liten skål med frysta vindruvor och äta när jag är sötsugen.

Jag hoppas ni alla fortsätter att vara rädda om er och försiktiga för bara för att alla restriktioner är borttagna så innebär det ju inte att pandemin är över. Även om många tror det. Det kommer nog att ta tid innan man kommer tillbaka till det gamla om man ens gör det. Huvudsaken är att vi får vara friska och att vi har varandra. Vi kämpar på för vi vill ha en härlig sommar tillsammans där vi kanske kan umgås, skratta och leva lite lite friare. Kram till alla er som kämpar på och ser framåt.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……………med eller utan konstigheter av något slag

Nya året tuffar på

och jag hoppas att ni alla har kommit igång med året på ett bra sätt. Det har ju varit lite bloggtorka från mitt håll här och det beror mycket på att jag haft lite uppförsbacke ett bra tag men jag kämpar på, ibland i motvind och ibland i skaplig medvind.

Eftersom jag tömde lådan före nyår så är det ju på tiden att den börjar fyllas med värmande plagg igen. Tre små Jolly Jacket hamnade i botten. Jag gillar att virka JJ för det går fort som rackarns och det passar mig. Det har blivit några fler JJ och lite halsdukar och mössor. Vintergrejerna ska jag skicka iväg så de kommer dit de ska medans det ännu är kallt och eländigt. JJ får stanna här i sin låda tills det är dags att skicka till någon insamling som efterlyser smått för barn. Alla tre JJ virkade i garnet Marino Soft.

En riktigt bred lång halsduk blev det utav fyra nystan luddigt acrylgarn som jag haft i mina gömmor väldans länge. JJ är virkad av garnet Signe.

Jag gillar ju att göra smått smått så det har blivit några små filtar till Sofia och som ni alla vet så används dessa små filtar vid kistläggning av små små bebisar som det inte gått så bra för. Man stickar/virkar in så mycket värme och kärlek i dessa små filtar och hopp om att föräldrarna får känslan av att deras små inte fryser där de ligger. Så det kommer att bli en och annan Sofia-filt då och då för de värmer mitt hjärta när jag arbetar med dem. Vardagslycka är att kunna värma på så många olika sätt. Här kommer ett par bilder på vad jag skickat nu.

Jag har ju en dotter som är väldigt duktig på att virka både stort och smått och jag tänkte visa upp en halsduk som hon har virkat. Hur hon har gått till väga har jag inte en susning om för hon plockar lite här och lite där och gör sina egna virkmönster. Här är det ”ploppar” på ena sidan och rutor på den andra. Garnet är Cookie.

Jag skrev ju före jul och visade bilder från julmarknaden i Westerqvarn. Då lovade jag att visa bild på vad jag köpte till julklapp åt min dotter. Här kommer då bilden på den lilla tovade väskan med nåltovad pippifågel och fuskpäls som utsmyckning. Jag blev störtförälskad i den. Liten och jättesöt. One of a kind, precis som min dotter. Jäklar också nu ser jag att prislappen sitter synligt. Jag vet ju inte heller hur man redigerar bort sådana drulligheter. Så typiskt mig. Blunda med ena ögat så kanske ni missar den lilla lappen.

Ja det var lite av vad som stickats o virkats sedan sist. Det här med att handarbeta är ju något som drivs av lust. Man ska tycka att det är kul att hålla på. Ibland tycker man ju inte det och det kan gå långa tider innan man lyfter en stickning eller virkning. Men det är ju precis som i hela livet. Ibland går det upp och ibland går det ner. Huvudsaken är ju att det inte blir för höga toppar eller för djupa dalar. Det bästa är ju om man kan hålla sig till att det blir små gupp.

Vi får hoppas att 2022 blir ett fint och bra år för oss alla med bara små gupp på vår väg framåt. Låt oss också hoppas att pandemin ger vika och att vi åter får träffas på precis det sätt vi vill och önskar. Det gäller nog bara att inte ha för bråttom för vår hälsa är viktig och vi ska ju hinna med så mycket kul framledes. Så håll i och fortsätt vara rädda om er hela tiden. Jag tror och känner att det mest är upp till en själv hur man inrättar sig i att hantera pandemin. De ”lärde” som står på podiet och ena veckan delar ut restriktioner tar veckan efter bort dessa restriktioner och ändrar lite här och lite där. Det känns faktiskt inte som om dom (heller) har så mycket koll. Det känns för mig som om det är lite för många lösa boliner i det här. Detta innebär att jag fortsätter som jag gjort tidigare. Håller avstånd och tvättar händerna och umgås inte i grupp. Vi får ha våra egna privata restriktioner.

Men……nog måste även jag erkänna att det här börjar kännas tråkigt, trist, tradigt och förbaskat enahanda. Men vad är alternativet? Nä, just det mina damer och herrar…..VI ger INTE upp. Nix och never. Vi kör uttröttningsmetoden vad gäller pandemiski*en och vi kommer att vinna för vi håller emot och fortsätter att vara så rädda om oss och varandra som vi bara kan. Vi går mot ljusare tider. Både årstidsmässigt och pandemimässigt och då vill vi vara med. Allihop.

Jag hoppas ni alla har en bra början på året…….med eller utan tovade små väskor.

Nu börjar jag om från början

Jajamen, nu har jag tömt min välgörenhetslåda och skickat till höger och vänster. Det var ganska härligt att få se botten på den i någon vecka i alla fall för sedan började jag om från början igen. Jag hade ju köpt in 21 par små sockor från RödaKorset och som jag tänkt mig till en speciell insamling men det var så krångligt och man skulle vänta och titta här och läsa där så jag skickade dem till Ingrid på Slättmissionens hjälpande hand istället. Hon tar allt och fördelar och det brukar bli så bra. Det blev en hel stor kartong med grejer:

21 par småsockor…..7 mössor….2 babyhjälmar från C……2 små Jolly Jacket….3 köpta bodys till JJ….20 tandborstar….2 tröstisar från min dotter….1 rosa trekantssjal och 1 babyfilt.

Sedan läste jag att Maria Magdalena församling i Stockholm ville ha värmande plagg att ge sina hemlösa i julklapp. Jag packade ihop lite mössor, vantar, sjalar och annat och skickade iväg men såg sedan på postnords spårningssida att det tagit stopp. Igen. För att göra en lång historia kort så löste det sig efter ett par veckor så jag skickade ytterligare ett paket som faktiskt…….tadaaaaa……..kom fram direkt. I det sista paketet var det 2 halsvärmare…3 pannband i lovikka…1 mössa….2 halvvantar och 1 trekantssjal.

Min rara fina granne A-M har ju stickat prematurmössor och nu fanns det tre stycken i lådan och dessa tre gick iväg till Ingrid på Slättmissionen. Jag skickar dessa separat så att hon själv får de rara fina raderna från Ingrid. Då vet man att paketet kommit fram och ibland även vart det ska fortsätta. Det ger en liten extra sporre i arbetet med att fäkta med stickor och virknålar. Ibland skickar jag faktiskt med en karta frimärken i paket till Ingrid för jag är så tacksam för att hon tänker på att ge goda energier tillbaka och det är ju inte gratis. Här får ni se en bild på AMs små pyttemössor. Jag har väl kanske skrivit det förr men gör det igen, AM är 92 år och tycker fortfarande att det är roligt att sticka och skicka. Det är fantastiskt. Garn från den lilla garnboden på Rångedalas prärie.

Nu börjar jag närma mig botten på lådan men än fanns det lite kvar att packa och skicka iväg. Den här gången blev det 7 yemenvästar och 2 Jolly Jacket modell något större. Dessa fick gå till Aspeboda foundation for children. Jag hoppas de kommit fram för jag har inte hört något om det.

När jag plockat upp alla nallar som jag stickat klänningar till och som ska hamna under välgörenhetsgranen på Hotell Bolinder Munktell, ja då är det botten på lådan jag ser. Jag hade ju tidigare i somras köpt på mig målarböcker och färgkritor till mycket bra priser så de har fått hänga i klädkammaren i en kasse. Nu blev dom inslagna och med en adresslapp på som talade om vilken slags målarbok det var. Nallarna får var sin plastpåse att färdas i utifall att dagens väldans tunna julpapper skulle gå sönder. De packas in i julpaket men innan har jag tagit kort på dem och kört ut kopior i skrivaren och så klipper jag ut bilderna och klistrar på paketet så det tydligt syns vad det är i. Till det har jag skrivit en lapp där det står ”God Jul, vill du bli min vän”. Jag hoppas alla mina nallar får vänner i jul.

Här kommer bild på hela gänget när de sitter och väntar på att bli packade och sedan en bild på slutresultatet.

Nu är det tomt i lådan. Det är första gången på evigheter som jag ser botten. Det blir roligt att fylla den på nytt. Det ger energier att sakta men säkert fiffilura ut vad man ska göra och hur man ska göra, vilken färg och vilken sorts garn. Det blir bra med en nystart.

Jag vet ju att det är svårt för hemlösa och ensamma att klara dagarna nu när corona hänger som ett spöke över oss alla. Det finns inte lika mycket utrymme för att värmestugor och annat ska kunna ta in folk i den omfattning som faktiskt behövs. Några som kämpar på i det lilla är Frälsningsarmén här i stan. De jobbar idogt på men har ju som många andra fått mindre bidrag i sin gryta och har dragit ner på öppettiderna. Torsdagar är det dock öppet café och där kan man komma in och värma sig och få något till livs. Jag gillar det lilla och har svårt för de stora organisationerna som samlar pengar på hög i fonder och annat så jag ger ju sällan eller aldrig pengar utan omsätter gärna min givarvilja i varor som kommer till direkt nytta.

Nu tog jag mig för att kontakta frälsis och fråga om de ville ta emot lite grötattiraljer inför julen och vad de behövde till sina matkassar i övrigt under året. Ja nog ville de ha grötris och annat så jag skulle då börja handla men till saken hör att jag för några veckor sedan ramlade och gjorde mig illa så jag har haft lite svårt att gå. Jag har varit yr och konstig och vänster ben har vikt sig när jag gått. Detta tillsammans med värk och muskelkramper har gjort att jag varit väldigt begränsad i vad jag kan göra.

Dock har jag tagit cykeln med mig som stöd när jag gått ut och sedan handlat lite då och då. Lagom som jag kunnat hantera det. Jag hann inte få ihop så mycket men varje mån gör åt som min mamma sa. Jag ringde till frälsisdamen och frågade om de hade möjlighet att hämta det lilla jag för stunden hade för jag kör ju inte bil och var högst osäker på om jag skulle orka knalla ner till stan med allt på cykeln och sedan gå hem. Nääää, det behövde jag inte utan damen och hennes man kom förbi och hämtade. Smidigt och bra så det där kan jag ägna mig åt nu. Som jag gjort med kattmaten, samla, samla, samla i hallen och så ringa för transport. Smidigt och lätt som en plätt. Så får det bli.

Den här gången blev det 6 kilo grötris….5 stora påsar kanel….3 stora paket socker….3 kg havregryn och så lade jag med ett kuvert med en liten slant i som skulle vara till mjölk. Det känns bra. Jag känner ju en del av killarna som går ner och äter där och som går runt och söker värme under iskalla dagar och jag vill så gärna att de också får känna omsorg och värme och få i sig lite varm god tomtegröt eller havregrynsgröt om de vill ha det.

Det blev lite mycket skickat och joxat men nu är jag tillbaka på ruta ett vilket känns väldigt bra. Jag hittar nya vägar att gå och i första hand ska jag försöka bli stark och kunna röra mig som jag vill och behöver för jag har väldigt svårt att vara i underläge och inte klara av allt jag föresätter mig. Nu ska jag inte gnälla för jag har det så bra. Jag har värme, trygghet, mat och min dotter och barnbarnet som ger kärlek och så har jag några nära vänner. Det är väl fint att ha allt det. Då ska man inte klagar. Nej man får lov att se till vad man har och inte koncentrera sig på allt man inte har.

Jag har det bra och jag upplever verklig vardagslycka när jag kan vara till nytta för någon eller några andra nu när jag inte längre jobbar kvar i vård och omsorg. Jag är en vårdande person och mår väldigt bra av att försöka göra skillnad. Vardagslycka är att ha möjlighet att ge och förändra, göra bättre och dela med sig av det man har i olika former.

Jag slutar det här inlägget med varje års fundering…….hur fasen kan novemberkaktusarna veta att det är just november när jag själv knappt håller reda på vad det är för veckodag. Jag har tre stycken stående i köksfönstret och den äldsta är sen jag var barn och den är aldrig omplanterad. Dessa tre börjar ett hysteriskt blommande exakt samtidigt i slutet på november. Hur fasen vet dom?

Jag ska försöka skärpa till mig vad gäller bloggandet för egentligen tycker jag ju att det är förfärligt skojsigt. Ibland känns det dock som om orden håller på att ta slut. Men jag får väl göra med det som med välgörenhetslådan…….börja om från början.

Jag hoppas ni alla har det riktigt gott i värme och trygghet och jag vill att ni alla fortsätter att vara rädda om er och hålla avstånd och tvätta tassarna. Det finns ju så mycket som vi ska göra, uppleva och se bara den här förgrönade pandemin ville släppa sitt grepp om oss. Så häng i! Ge inte upp! Vi ska ju hänga med länge än.

Jag hoppas ni alla har det riktigt fint nu i december…..med eller utan galet blommande kaktusar.

Bästa valspråket för en pensionist

Jag fick ett roligt härligt mail från I B i Hålanda för en tid sedan och det mailet innehöll det bästa valspråket någonsin. Det lyder som följer……”först gör jag det jag tycker är roligt och sedan gör jag det jag måste”. Är inte det kanoners! Det är ju lite så jag levt länge nu men aldrig lyckats sätta ord på det. Nu fick jag orden och jag tycker den meningen är klockren. Tack bästa I B och jag hoppas att du tycker det är ok att jag knycker devisen rakt av.

Nu är ju bara frågan vad som är roligt. När jag var på Clas Ohlson för en tid sedan fick jag syn på en lattjo manick och bäst jag stod och vred och vände på den så kom en ur butikspersonalen fram och vi stod och språkade. Jag var väldans sugen på den här grejen och hon sa att om man hade en sådan så skulle det bli mycket roligare att städa. Fan tro’t sa bofinken men jag slog till och sa att jag skulle ha en men jag varnade också för att om jag inte uppfattade det som lustfyllt och skojsigt att städa med den så skulle jag komma ner och tala om för henne i absolut klartext vart hon kunde få göra av den. Hon skrattade och sa att det var helt ok. Så jag traskade hem med städmojängen under armen. Tjolahopptjolahej!

Ja här ser ni bild på underverket och jo nog gick det lättare att torka golven i kök o hall med den här. Man fyller på med det rengöringsmedel man vill ha, i mitt fall vatten, ättika och några droppar diskmedel och sedan så använder man handtaget upptill när man vill spraya ut medlet på golvet och sedan är det bara att tvätta. Jag kan ju direkt säga att jag inte uppfattade det som att det blev ett dugg roligare att städa men en som tyckte det var jädrans kul var barnbarnet. Han torkade golvet i hallen så på det sättet var ju städmanicken riktigt kul för den gjorde ju så jag slapp göra det själv. Tur det kom något gott ur det köpet så jag slapp gå ner och härja på CO.

Roligt, härligt och kanonskojsigt är det i alla fall när en ung vän till mig ringer på dörren och hälsar på. Vi var arbetskamrater under några år och vi har hållit kontakten. Mycket på grund av att båda gillar F1. Han och hans familj flyttade till Finland för några år sedan men han har sina föräldrar här i stan. Nu var han på besök och kom förbi hos mig med sin pappa och sina två killar 5 och 6 år gamla. Den äldsta killen fick jag hålla när pappa var på arbetsplatsbesök för att visa upp bebisen. Jag har fått kort på killarna under åren så det är så kul att få se dem i levande livet också. Vi är ju fortfarande i en pandemi så vi språkades vid utomhus och jag fick en så fin present av min unge vän

Nu kan vi snacka om roligt. Besök och Henkell Trocken på samma gång. Fasen så mycket roligare än en jädra städmanick. Tack fina goa M och de rara knattarna knutters A & A. Papsen också givetvis. Vi ses igen när pandemin är över och då hoppas jag att vi alla kan sitta vid köksbordet och fika tillsammans. Kanske killarna skulle gilla städmanicken. Man kanske kan lägga ut det jobbet på entreprenad.

När vi nu ändå är inne på att äta och dricka så kan ni ju få se vad jag lyckades få till på en och samma dag när inspirationen infann sig. Jag hade mjölk och vispade ihop till en ugnspannkaka men så kom jag på att jag var ju sugen på sött också och jag hade inget gott hemma alls så då bestämde jag mig för att göra en äppelkaka när ugnen ändå var i arbete. Så fick det bli. Så här har jag både middag och efterrätt. Jag delade faktiskt med mig av kakan till mina grannar och min kompis längre bort i längan fick några bitar ugnspannkaka.

När jag skriver om det nu och ser bilden så blir jag så himla sugen på plättar eller ugnspannkaka. Det får nog bli det endera dagen när jag varit iväg och handlat mjölk.

När man ser den här figuren stå upp till knäna (?) i vattnet så kan man ju undra om han gör det för att det är roligt eller för att han måste.

Jag hoppas ni kan se fjäderfäet som i det här fallet faktiskt är en häger som står alldeles stilla i evigheter och bara stirrar rakt fram. Undrar om det ska vara så eller om han har glömt vart han var på väg. Jag tycker han ser så ensam ut. Det är ju bara en enda pippis av det slaget i ån. Lille den. Kallt om ändan ser det ut att vara i alla fall.

Ja ni mina vänner jag hoppas ni har det bra och att ni också har möjlighet att göra roliga saker. Jag fick ju två vardagslyckor här. En i form av ett oväntat besök av en vän med familj och den andra vardagslyckan var att jag fick stå bara en bit ifrån en häger. Jag har aldrig träffat på någon sådan pippis förut så det var kul. Nästan lite högtidligt. Speciellt.

Nu börjar ju hösten på allvar att göra sitt intåg men jag gillar färgerna och dunklet. Gillar att tända ljus och låta det varma mjuka skenet lysa upp köket. Jag hoppas ni också tycker om det och kan njuta av hösten som enligt mig kommer med vila och ro. Ja, efter att man krattat upp alla miljoner löv som prompt ska parkera sig på min frimärksstora uteplats. Sen är det rast och vila.

Det är ju så många saker som man borde göra under vår och sommar. Ibland gör man dem och ibland inte. När så hösten kommer så försvinner många av de saker man borde göra, klippa gräset /olja altanen/ måla verandan. Helt plötsligt kan man sitta där och vippa med tårna och sticka eller läsa en bok utan att man riktigt hör hur gräset växer och lite illasinnat väser -klipp mig, klipp mig när man sitter där och gonar sig i stugvärmen. Verandan, ja jisses den målar jag i vår. Om jag hinner.

Vad ni än väljer att göra så hoppas jag att ni är rädda om er och behåller era personliga restriktioner. Vi kör på och är rädda om oss och varandra så får vi en massa möjligheter när allt är över. Vi kämpar på!
Heja oss!

Jag hoppas ni alla har en fin söndagskväll…….med eller utan Henkell Trocken och en luggsliten häger

Postnord ger mig skrämselhicka

När jag stickar eller virkar små små filtar som ska användas vid kistläggning av små små barn som det inte gått så bra för så arbetar jag in så mycket känslor i dessa små filtar. Under tiden man håller på så tänker jag på föräldrarna som drabbats av det oerhörda. Då kan det kännas trösterikt att när man tar farväl av sin lilla att han eller hon ligger under ett mjukt och varmt täcke eller filt. Jag fick veta att föräldrars första tanke och ord var att -fryser han/hon inte- och då kom idén upp att lägga små filtar på. Jag var ju först lite tveksam till det hela men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg. Grundidén kom från en obduktionstekniker (S) vid Karolinska i Huddinge.

Jag är med och jag stickar och virkar och skickar till S på Karolinska. Det känns bra inuti mig när jag viker ihop en färdig filt och lägger den i en påse med mått angivna på en liten lapp i varje påse. Då blir det lättare för S att plocka fram den storlek hon just då behöver tänker jag.

När man då tillverkat 12 små filtar och 2 mycket små mössor och gör ett fint paket och adresserar det efter konstens alla regler och skickar det med Postnords spårbara paket 1kg så tror man att man är bergsäker eftersom det är spårbart. Det är det inte. Det är nu det börjar tjorva till sig.

Jag skickade paketet 17/7 och kände mig väldigt nöjd med det. Eftersom man skickar spårbart så kan man ju själv gå in och följa paketets färd. Det var bara det att fem dagar efter inlämningen hade det inte rört sig ur fläcken sedan jag lämnade in det på Willys postavdelning. Inte en millimeter. Det stod bara att jag hade lämnat in det, dag och tid. Sedan ingenting. Nada. Noll och inkentinken.

Jag mailade PNs kundtjänst och fick detta svar: ”Det finns inga skanningar efter att du lämnat försändelsen, registrera en reklamation via vår hemsida så för vi undersöka vad som hänt”. Givetvis gick jag direkt in och påbörjade reklamationsifyllandet. När jag var klar fick jag upp en informationsruta som sa att jag inte kunde reklamera förrän det gått 7 eller 8 dagar. Jag minns inte riktigt antalet. Så då var det bara att vänta och göra om processen igen.

Det gjorde jag den 27/8 och den här gången gick det igenom. Jag såg ingenstans hur jag skulle kunna följa ärendet så 29/7 mailade jag återigen till PNs kundtjänst och frågade hur jag kan följa gången på reklamationen. Fick till svar att det kunde jag inte göra alls utan jag skulle vänta på att en handläggare skulle höra av sig när han/hon tagit sig an ärendet.

Ok. Då är det bara att vänta tills handläggaren plockar upp ärendet och hör av sig.

Väntar……..väntar……..väntar……zzzzzzzzz

Den 18/8 får jag ett mail från PN som lyder enligt följande: ”Reklamationen är nu klar och vi kommer att ersätta dig för frakten 66:- vilka kommer att sättas in på ditt konto xxxxxx. Vi ber om ursäkt för det inträffade”.

Eh? What? Va’ f*n är det här? Jag vill ju för fasen veta hur dom gått till väga i sitt sökande efter mitt paket. Det kändes som om luften gick ur mig och jag blev faktiskt ledsen när jag tänkte på att just det paketet kommit bort. Det paketet som var fyllt med så extra mycket kärlek, omsorg och så många goda tankar. Paketet vars innehåll betydde så mycket för mig känslomässigt.

Efter någon vecka så mailade jag I B i Hålanda i ett annat ärende och nämnde då detta och att jag var så ledsen över att just det paketet var borta. Hon erbjöd sig då att kontakta S på Karolinska för hon hade kontaktuppgifterna till henne och kolla om hon blivit tillfrågad angående paketet. Det kändes så härligt att någon steg in och hjälpte mig för jag ville ju fortfarande veta gången på reklamationen och vilka de kontaktat för att söka efter paketet.

30/8 fick jag glädjefnatt efter att min kamrat i Hålanda mailade mig: ”Jag kan härmed glatt meddela att ditt paket har kommit fram till S S och de små filtarna mm finns att värma de små”.

Problemet var förmodligen att de som hanterat paketet inte scannat det för varje steg i förflyttningen. Jag var och är fortfarande så otroligt tacksam för att I B hjälpte mig att få ordning på det hela. Jag har inte ens dåligt samvete för att PN betalt tillbaka 66 riksdaler för frakten. Det kan dom gärna ha när de inte har bättre rutiner och kontroll i arbetet.

Nu slutar inte min otur med PN med detta må ni tro för den 16/8 skickade jag 2 kg med spårbart paket via PN till min kamrat I B i Hålanda. Det paketet satte full fart men så sket det sig tydligen med det här med scanningen även där för trots att hon fått sitt paket så står det än idag på ”spårasidan” :

18 aug. 09:59 Det gick inte att leverera. Mottagaren kommer att få ett meddelande om var försändelsen kan hämtas.

Ja, vad ska man säga. Så urdåligt. Jag har funderat på om det är värt att fortsätta med PN eller om jag fortsättningsvis får använda mig av Schenker. Nu i dagarna skickade jag i alla fall ett 2kg paket fullt med tyger från H W spårbart med PN till Hålanda. Massor av tyger och lite småsaker som jag hoppas ska komma väl till pass för I B. Och vet ni vad…….det kom fram! Jipppiiiiiii!

Något annat som kom fram var det gulliga och hjärtevärmande vardagslyckepaketet till mig från B E i Mölndal. Så mycket bra-att-ha-saker. Synålar, knappnålar och säkerhetsnålar sådant som I B behöver till sina husmorspåsar. Det rara kortet har jag sparat undan.

Ängeln står på plats på min änglahylla och allt annat utom bokmärkena har packats med i tygpaketen som går till Hålanda. Bokmärkena ska gå andra vägar var och en tillsammans med en bok. Tusen tack raraste B E. Du är en länk i en stark och bra kedja.

Ja nu har ni fått läsa och se lite vad som kan och inte kan hända när man anlitar Postnord. Man får nästan lite skrämselhicka när man ser deras egen statistik över borttappade paket under ett år. Jösses! Konstigt att det inte sköts bättre och att det får fortgå men det är väl inte min sak att styra och ställa med även om jag skulle ha god lust att gå en match med någon ansvarig.

Slutet blev ju gott i alla fall. Allt kom fram som det skulle till slut och mitt egna lilla lyckopaket som så fint ramlade ner i min brevlåda är jag väldans glad för. Om vi räknar bort PNs opålitliga inblandning så är vi alla starka tillsammans. Vi skickar hit och dit och packar om och grejar till. Stickar, virkar och syr av skänkta garner och tyger. Fixar och trixar och ser till så att alla i kedjan kan vara med och bidra. Det är fint. Jag är tacksam för att jag får vara en länk i den fungerande kedjan.

Lova att ni alla fortsätter att vara försiktiga trots att restriktionerna hävts. Ha era egna personliga restriktioner kvar åtminstone året ut för vi har mycket kvar att göra och utföra. Många att se starta sina vuxenliv och mycket mycket mer att lära oss. Var bara så ända in i baljan rädda om er som det bara går.

Ha en fortsatt god söndag……….med eller utan ”fådda” spännande paket.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag