Postnord ger mig skrämselhicka

När jag stickar eller virkar små små filtar som ska användas vid kistläggning av små små barn som det inte gått så bra för så arbetar jag in så mycket känslor i dessa små filtar. Under tiden man håller på så tänker jag på föräldrarna som drabbats av det oerhörda. Då kan det kännas trösterikt att när man tar farväl av sin lilla att han eller hon ligger under ett mjukt och varmt täcke eller filt. Jag fick veta att föräldrars första tanke och ord var att -fryser han/hon inte- och då kom idén upp att lägga små filtar på. Jag var ju först lite tveksam till det hela men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg. Grundidén kom från en obduktionstekniker (S) vid Karolinska i Huddinge.

Jag är med och jag stickar och virkar och skickar till S på Karolinska. Det känns bra inuti mig när jag viker ihop en färdig filt och lägger den i en påse med mått angivna på en liten lapp i varje påse. Då blir det lättare för S att plocka fram den storlek hon just då behöver tänker jag.

När man då tillverkat 12 små filtar och 2 mycket små mössor och gör ett fint paket och adresserar det efter konstens alla regler och skickar det med Postnords spårbara paket 1kg så tror man att man är bergsäker eftersom det är spårbart. Det är det inte. Det är nu det börjar tjorva till sig.

Jag skickade paketet 17/7 och kände mig väldigt nöjd med det. Eftersom man skickar spårbart så kan man ju själv gå in och följa paketets färd. Det var bara det att fem dagar efter inlämningen hade det inte rört sig ur fläcken sedan jag lämnade in det på Willys postavdelning. Inte en millimeter. Det stod bara att jag hade lämnat in det, dag och tid. Sedan ingenting. Nada. Noll och inkentinken.

Jag mailade PNs kundtjänst och fick detta svar: ”Det finns inga skanningar efter att du lämnat försändelsen, registrera en reklamation via vår hemsida så för vi undersöka vad som hänt”. Givetvis gick jag direkt in och påbörjade reklamationsifyllandet. När jag var klar fick jag upp en informationsruta som sa att jag inte kunde reklamera förrän det gått 7 eller 8 dagar. Jag minns inte riktigt antalet. Så då var det bara att vänta och göra om processen igen.

Det gjorde jag den 27/8 och den här gången gick det igenom. Jag såg ingenstans hur jag skulle kunna följa ärendet så 29/7 mailade jag återigen till PNs kundtjänst och frågade hur jag kan följa gången på reklamationen. Fick till svar att det kunde jag inte göra alls utan jag skulle vänta på att en handläggare skulle höra av sig när han/hon tagit sig an ärendet.

Ok. Då är det bara att vänta tills handläggaren plockar upp ärendet och hör av sig.

Väntar……..väntar……..väntar……zzzzzzzzz

Den 18/8 får jag ett mail från PN som lyder enligt följande: ”Reklamationen är nu klar och vi kommer att ersätta dig för frakten 66:- vilka kommer att sättas in på ditt konto xxxxxx. Vi ber om ursäkt för det inträffade”.

Eh? What? Va’ f*n är det här? Jag vill ju för fasen veta hur dom gått till väga i sitt sökande efter mitt paket. Det kändes som om luften gick ur mig och jag blev faktiskt ledsen när jag tänkte på att just det paketet kommit bort. Det paketet som var fyllt med så extra mycket kärlek, omsorg och så många goda tankar. Paketet vars innehåll betydde så mycket för mig känslomässigt.

Efter någon vecka så mailade jag I B i Hålanda i ett annat ärende och nämnde då detta och att jag var så ledsen över att just det paketet var borta. Hon erbjöd sig då att kontakta S på Karolinska för hon hade kontaktuppgifterna till henne och kolla om hon blivit tillfrågad angående paketet. Det kändes så härligt att någon steg in och hjälpte mig för jag ville ju fortfarande veta gången på reklamationen och vilka de kontaktat för att söka efter paketet.

30/8 fick jag glädjefnatt efter att min kamrat i Hålanda mailade mig: ”Jag kan härmed glatt meddela att ditt paket har kommit fram till S S och de små filtarna mm finns att värma de små”.

Problemet var förmodligen att de som hanterat paketet inte scannat det för varje steg i förflyttningen. Jag var och är fortfarande så otroligt tacksam för att I B hjälpte mig att få ordning på det hela. Jag har inte ens dåligt samvete för att PN betalt tillbaka 66 riksdaler för frakten. Det kan dom gärna ha när de inte har bättre rutiner och kontroll i arbetet.

Nu slutar inte min otur med PN med detta må ni tro för den 16/8 skickade jag 2 kg med spårbart paket via PN till min kamrat I B i Hålanda. Det paketet satte full fart men så sket det sig tydligen med det här med scanningen även där för trots att hon fått sitt paket så står det än idag på ”spårasidan” :

18 aug. 09:59 Det gick inte att leverera. Mottagaren kommer att få ett meddelande om var försändelsen kan hämtas.

Ja, vad ska man säga. Så urdåligt. Jag har funderat på om det är värt att fortsätta med PN eller om jag fortsättningsvis får använda mig av Schenker. Nu i dagarna skickade jag i alla fall ett 2kg paket fullt med tyger från H W spårbart med PN till Hålanda. Massor av tyger och lite småsaker som jag hoppas ska komma väl till pass för I B. Och vet ni vad…….det kom fram! Jipppiiiiiii!

Något annat som kom fram var det gulliga och hjärtevärmande vardagslyckepaketet till mig från B E i Mölndal. Så mycket bra-att-ha-saker. Synålar, knappnålar och säkerhetsnålar sådant som I B behöver till sina husmorspåsar. Det rara kortet har jag sparat undan.

Ängeln står på plats på min änglahylla och allt annat utom bokmärkena har packats med i tygpaketen som går till Hålanda. Bokmärkena ska gå andra vägar var och en tillsammans med en bok. Tusen tack raraste B E. Du är en länk i en stark och bra kedja.

Ja nu har ni fått läsa och se lite vad som kan och inte kan hända när man anlitar Postnord. Man får nästan lite skrämselhicka när man ser deras egen statistik över borttappade paket under ett år. Jösses! Konstigt att det inte sköts bättre och att det får fortgå men det är väl inte min sak att styra och ställa med även om jag skulle ha god lust att gå en match med någon ansvarig.

Slutet blev ju gott i alla fall. Allt kom fram som det skulle till slut och mitt egna lilla lyckopaket som så fint ramlade ner i min brevlåda är jag väldans glad för. Om vi räknar bort PNs opålitliga inblandning så är vi alla starka tillsammans. Vi skickar hit och dit och packar om och grejar till. Stickar, virkar och syr av skänkta garner och tyger. Fixar och trixar och ser till så att alla i kedjan kan vara med och bidra. Det är fint. Jag är tacksam för att jag får vara en länk i den fungerande kedjan.

Lova att ni alla fortsätter att vara försiktiga trots att restriktionerna hävts. Ha era egna personliga restriktioner kvar åtminstone året ut för vi har mycket kvar att göra och utföra. Många att se starta sina vuxenliv och mycket mycket mer att lära oss. Var bara så ända in i baljan rädda om er som det bara går.

Ha en fortsatt god söndag……….med eller utan ”fådda” spännande paket.

Skickat, fått och så vackert rött

Som ni kanske minns så fick jag för en tid sedan både tyger och garner av en kvinna jag träffade på Röda Korset. Det var ju helt fantastiskt men jag tror ju inte på slumpen utan på att man förs tillsammans med människor av en mening. Här var då meningen att vi skulle ha ett samarbete som utmynnade i välgörenhet och så blev det. Jag har ju skickat två paket med tyger till I B i Hålanda och dessa tyger omvandlas till tröstisar och gosedjur till barn t ex i flyktingläger men även till barn här hemma i Sverige. Vi är ju dessvärre inte befriade från att barn har det svårt även här i Sverige.

Av garnerna jag fick har jag stickat upp detta: 11 mössor + 1 prematurmössa i mjukt rosa garn, 1 halsvärmare, 1 halsduk och 2 trekantssjalar. Detta är ivägskickat till Slättmissionens hjälpande hand där Ingrid ser till att fördela allt på bästa sätt. De kommer att värma många. Sjalarna är tänkta till någon äldre frusen kvinna för det är ju inte bara barn som fryser. Vardagslycka är att tillsammans kunna göra skillnad med värme och omtanke. Tusen tack fina H W för dina gåvor, det här gjorde vi tillsammans.

I ett senare inlägg ska jag berätta om mina bravader med Postnord men ovan sända paket till Slättis har kommit fram för det är registrerat som emottaget. Så det får man lita på då. Ibland får jag rena nippran på PN och skulle inte ha något emot att samtala öga mot öga med någon ansvarig på det företaget. Dock är jag övertygad om att den personen inte skulle uppskatta samtalet lika mycket som jag.

Ibland funkar det dock som det ska och en dag hade det dunsat ner ett litet paket i min brevlåda. Man blir så glad så man skuttar när man får ”riktig” post numera. Det är ju så sällan. Ett litet fint paket ramlade ner i lådan och blev en vardagslycka för mig. Se vad jag fick

Jag skriver ju mycket vykort och här fick jag några till och det är kanonkul att fylla på i mitt lilla vykortsförråd. Jag är faktiskt i vykortspåsen väldigt ofta och tittar, väljer och skickar. Jag älskar vykort, garn och böcker. Den här boken handlar om svenskarna som emigrerade till Amerika och hur deras liv blev. Det ska bli spännande att läsa den. Tack till den goa värmlandstösen S A för gåvorna. Ytterligare vardagslycka till mig som jag ska sprida vidare när jag har läst boken och skrivit korten. Många får glädje av gåvorna.

Jag gillar ju färg som jag skrev om tidigare och när jag var barn så sa man att rött är sött. Det stämmer inte på den här för den är ju inte det minsta söt utan sofistikerad, passionerad och vansinnigt vacker i både färg, styrka och linjer

Jag är ett ufo när det gäller bilar och har absolut noll koll på dagens bilmärken och modeller. Men den här kan man ju inte missa. En röd Ferrari på min gata i stan. När jag stötte på den på min promenad så skenade jag hem och hämtade kameran för det tillhör inte vanligheterna att det står något så vackert här. Undrar hur det känns att sitta i den och sätta plattan i mattan och susa iväg. Förmodligen är det en helt fantastisk känsla. Fast man undrar var man kan utnyttja bilens fulla krafter här i Sverige där vi har hastighetsbegränsningar. Vill minnas att det förr fanns motorvägar med fri fart men de har nog upphört för länge sedan. Ja man lär väl inte få uppleva någon snabbfärd i en underbar röd Ferrari utan får väl nöja sig med minnena från åkturerna med Ford Fairlane 500, Ford Capri och en något rasslig Buick från ungdomen. Härliga tider och härliga minnen.

Ja nu har ni fått se lite av vad som varit här hos mig. Jag ligger så mycket efter med bloggandet. Ibland känns det lite som att jag får slut på orden men jag hänger i lite till. Ni ska få något mer innan jag smiter ut härifrån för att ta itu med lite köksbestyr eftersom dottern och barnbarnet kommer och äter lunch här idag. Jag skrev ju att den röda Ferrarin utstrålar kraft. Vad kan man då säga om den här krabaten

Vilken kraft och vilket mod att ta sig upp ur en spricka i asfalten och blomma så här vackert en bra bit in i september. Naturen är fantastisk.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin lördag ……………….med eller utan en röd Ferrari

Jag blandar och ger

Nejdå mina vänner vi ska inte spela poker även om det är jättekul utan jag menar att det här inlägget inte kommer att ha någon röd tråd. Men å andra sidan vilka av mina inlägg har alltid det. Hm…….

Denna vecka har jag faktiskt tagit tag i det ihopsamlade bråtet och lastat cykeln proppfull och fräst iväg till tippen. Jag blir lika förvånad varje gång jag ska iväg över att en enda liten tant kan ha så mycket jox som tar plats. Nåja, allt var ju inte bara mitt. Det var en hel drös med kontakter och förlängningsdosor från Hedenhös som ju barnbarnet hjälpte mig med att sortera bort när jag hittade en stor väska under trappan.

Allt det bortsorterade tillsammans med en gammal radio/cd-spelare som gett upp andan stoppades ner i packfickan på pakethållaren. På själva pakethållaren fick en gigantisk säck med tuggat papper spännas fast med bagagestroppar från två håll. I cykelkorgen fanns gamla färgtråg, stela gamla skruttiga penslar, och lite färgrester. På styret hängde ytterligare målarrelaterade attiraljer t ex de två rollarna med byglarna sittande kvar eftersom jag inte gjort rent själva rollen och nu gick det ju givetvis inte att få bort dem från byglarna då de var fasttorkade i färgen. Jag var fullastad.

Som ni ser ovan så är jag välpackad och här tog jag bilden innan jag strävade upp på rampen med mitt ekipage. Jag hade tagit en så bra bild redan hemma men den lyckades jag slarva bort så det får bli den här. Jag tycker att killarna och tjejerna på rampen och i miljöboden här på Retuna är toppenbussiga . Vänliga, glada och mycket hjälpsamma. Det tar en hel jädra evighet att packa ihop allt och få allt att stanna där det ska vara på cykeln och sedan cykla till tippen. Väl där så är det gjort i en svinblink att bli av med hela rasket på några olika ställen. Snabbt och smidigt.

Det är ju en bra bit att cykla och på vägen hem känner jag mig mycket mycket nöjd med mig själv och dagens insats. Då är det toppen att kunna svänga in på ett Willys som ligger på hemvägen och där inhandla dagens belöning. Tur man alltid har en sked i handväskan. Mums!

Jag skickade ju min vän Gs älsklingspåslakan till Hålanda och symaskinsvirtuosen I B. För ett par veckor sedan fick jag ett litet paket i min brevlåda och i det låg tre små taxar sydda av detta lakan. Jag hade bett I att få tre stycken. Två till min vän och en till mig för det är bra att kunna visa upp vad som kan göras av det man skänker. Dom är så fina, se själva

Jag slog in två av dem i ett paket och när jag skulle träffa min vän nere i kyrkparken en dag så tog jag med mig paketet och gav henne det. Hon öppnade och tittade och tyckte att -men oh så fina hundar, ska jag få dom här? Japp, sa jag det ska du. Du kan ju ha dem tills du blir varse vem dom ska till härnäst. Då såg hon……..- Men Bibbi det ser ut som mitt gamla påslakan, samma mönster. När jag sa att det var just det så blev hon lika hjärtnupen som jag blir mellan varven. Hon blev så himla glad och nu ligger två av dem på hennes säng i väntan på vidare befordran och min tax sitter uppe på en kudde i kökssoffan. Jag tänker på att när två små tanter kan bli så hjärtans glada över en liten kull taxar då måste ju glädjen vara enorm när de barn som inget gosedjur har får var sin. Tack I B för att du gör så mycket för dem som inget har. Vardagslycka är ju att kunna ge med öppna varma händer och det gör du verkligen. Varje dag. Till både stora och små.

Detta var en liten skvätt av vad som rört sig i mitt liv men nu ska jag väl visa att jag faktiskt tog mig i kragen /sparkade mig själv i ändan eller något ditåt och slutförde det påbörjade arbetet. Så här kommer efter-kortet på halljobbet. Vitt element istället för brunt och nya dörrmattor där två av dem får ersätta den grovvävda bordslöparen jag hade låg där tidigare. Ja omväxling förnöjer sägs det men det tar nog tid att vänja sig.

Igår regnade det 31 mm här och det var så skönt att kura inne. Jag smsade till min vän A och påminde honom om att oj så tacksamma vi ska vara över att vi har någonstans bo och att vi har värme och mat. Jag kommer på mig själv ibland med att ta vissa saker för givet. Det är så lätt gjort att göra det men jag tror det är bra att bli påmind om att vara nöjd med det man har och känna tacksamhet för det. När man läser tidningarna och ser på nyheterna så påminns åtminstone jag varje dag om hur bra jag har det.

Det finns ju även människor här hemma som inte har det så lätt. Det kan gälla hot, våld, en raserad ekonomi, sjukdomar, olyckor och psykisk ohälsa. Vi är inte befriade från svårigheter här heller men vi sitter åtminstone inte mitt i brinnande krig. Även om det känns så inombords ibland. Därför är det så viktigt att vi försöker finnas för varandra. Att stötta och hjälpa där vi kan. Var en medmänniska. En vacker dag kanske det är jag själv som behöver stödet och närheten. Man vet aldrig.

Jag hoppas och önskar att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Vi är viktiga för någon eller några. Vi behövs och vi gör skillnad så snälla…….håll avstånd och var försiktiga.

Hoppas ni alla har en fin söndag……………..med eller utan taxar i gräset

Jag är seg som tuggummi

Jag får faktiskt lov att lyfta mig själv i nackskinnet, hmmm…..kanske inte någon dum idé för just den åtgärden skulle väl inte bara sätta fart på mig utan även släta ut en del skrynklor och skavanker i fejan. Den första anledningen är dock den viktigaste och jag måste verkligen ta ett krafttag. Nu när det varit så varmt så känner jag att det tar på både kroppen och knoppen. Jag har svårt att komma igång och att hitta den riktiga lusten. Jag ska ju egentligen inte behöva piska på mig själv för att komma framåt men just nu känns det lite så. Det blir nog bättre med den saken när det blir svalare ute.

Igår skulle vi ha sol och 28 grader varmt visade väderkartan. Inte en droppe regn skulle falla över min plats på jorden. Men jädrar i mig det gjorde det. Det regnade i omgångar från tidig morgon till straxt före kl 21 då slutklämmen kom med åskväder och ösregn. Inalles ramlade det ner 28 mm regn. Det var något som verkligen behövdes för jisses så torrt det har varit här länge nu. Jag kunde riktigt höra hur gräset började växa med raketfart så nu dröjer det väl inte förrän jag måste ut och klippa gräsmattorna igen. Det är väl ok för nu har jag haft lång vila från det i o m att det varit så varmt.

Jag skrev ju i förra inlägget om den rara givmilda kvinnan som jobbade som volontär på RK och som lämnat ner en kasse till mig att hämta. Här ser ni allt det fina jag fick. Tyger och garner. En jättestor kasse som det var väldigt spännande att plocka upp och sortera. Tusen tack snälla H W för gåvan som kommer att tas om hand på bästa sätt och du kommer att få information vart allt tar vägen när det väl sorterats och stickats och virkats och grejats. Nog är det vardagslycka att få så mycket bra tyger och garner.

Alla dessa tyger kommer att skickas i två omgångar till I B i Hålanda. Hon kommer att använda varenda bit till välgörande ändamål. Hon syr husmorspåsar och även gosedjur till små barn. Dessa gosedjur skickar hon sedan till olika insamlingar t e x flyktingbarn i Syrien. Här får ni ett exempel på den senaste jättefamiljen med nallar hon sytt på sin fritid.

Det låg också garn i botten på kassen och dessa garner har jag redan börjat jobba med. Var dessa alster hamnar blir en senare fråga men H W du kommer hela tiden att få information så du vet att allting hamnar där det ska och där det gör nytta.

Jag vill ju så gärna packa ihop och skicka vidare det som ska gå iväg men just nu känner jag mig lite orolig för att använda Postnord. Jag har ju använt mig av Skicka Lätt Spårbart men nu har dom lyckats tappa bort ett paket med små små filtar som skulle till Sofia Silvana på obduktion på Karolinska. Det känns eländigt att paketet är borta men jag ska inte kasta yxan i sjön för det kan ju vara så att det bara hamnat lite på sidan om. Jag hade ju dock gärna sett att just det paketet kommit fram ordentligt för Sofia behöver dessa små filtar i sitt tunga arbete. Jag har reklamerat till PN och med en gigantisk portion med tur så kanske olyckan vänds till vardagslycka. Den som lever får se. Det är dock denna incident som gör att jag är lite seg med att skicka fler paket just nu.

Eftersom jag måste skärpa till mig lite så har jag inte nöjt mig med att lyfta mig själv i nackskinnet utan jag har även sparkat mig själv i ändan för att komma framåt. Det ni! Så nu har jag dragit igång ett projekt i hallen. Så här har det sett ut i eviga tider men nu jädrar i min lilla låda ska här till en förändring. Japp! Förändring var ordet sa Bull.

Detta var alltså den berömda före-bilden och om Gud vill och hängslorna håller så ska ni väl även få se en efter-bild. Eftersom det är i hallen och precis vid ingången så är det inget jag kan gömma undan om jag ångrar mig/tröttnar/segar eller någon annan idiotisk orsak till att inte göra klart. En vän till mig använder ofta uttrycket ”Orsa kompani lovar ingenting bestämt” och det är faktiskt så det är i det Karlssonska residenset också men jag ska försöka rycka upp mig och slå både er och mig själv med häpnad genom att bli klart fortare än kvickt. Arbetet är påbörjat i alla fall.

Så en liten pandemiönskan. Jag önskar att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Håll avstånd och tvätta händerna och var inte i stora grupper. Pandemin är inte över vad som än signaleras från olika håll. Ibland känns det som om de släpper på restriktioner lite för fort och vips ökar smittspridningen igen. Jag vet ju givetvis inte vad som är rätt och fel i det utan försöker sköta mig själv bara genom att hålla avstånd och tvätta händerna ofta. Det sista är ju en naturlig del för mig som jobbat i vården för där gör man det ju hela tiden så det behöver jag inte tänka extra på men jag hoppas ni andra gör det. Det är ofta det enkla som gör att man kan hålla smitta ifrån sig.

Var rädda om er för någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar jättelänge än. Så vi håller ut och fortsätter ta pandemin på allvar. Vi skyddar oss själva och våra medmänniskor.

Jag hoppas ni alla har en vilsam dag………med eller utan sydda pyttenallar.

Olika slags vardagslyckor

Ni som hängt med här ett tag vet ju att jag har väldigt svårt att klara av värmen och när det varit mellan 30-31 grader varmt under en tid så är jag som en urvriden trasa. Det badas kallbad femtioelva gånger om dagen, byts klänningar som legat i kylskåpet i en plastpåse genomdränkta i kallvatten, blöta handdukar, blöta lakan, sprayflaska med kallvatten, isbitar och dessutom dricks det som en bättre stor kamel.

När inte alla dessa insatser får en att fungera så känner jag vissa stunder att det är nog. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte och jösses så synd det är om just mig. Det är då man kanske gråter en liten skvätt av ren hopplöshet bara för att det känns så jä*la besvärligt men sen är det dags att ta tag i det hela för att inte sänka sig själv.

Då påminner jag mig själv om hur bra jag har det i alla fall. Jag har rent vatten som jag kan dricka hinkvis om jag behöver och jag kan både duscha och bada och på så sätt göra kroppen svalare. Jag har möjlighet att söka skugga och jag kan vila precis hur mycket jag vill och behöver eftersom jag är pensionist. Jag ska alltså inte klaga utan kan fortsätta ligga i badet som är så jädra kallt så tänderna klapprar när jag ska i. Sällskap har jag ju också av ”sölpen” i badkaret så vad har jag egentligen att gnälla på. Vardagslycka är alltså under heta dagar kallt vatten. Härligt!

När det är hett som i Gehenna så är det ju väldans svårt att handarbeta. Dels har man varken lust eller ork men om man nu som av en händelse skulle drabbas av handarbetslust så går det inte i alla fall för man blir så varm i händerna så garnet löper inte frivilligt mellan hand och nål/stickor. Då är det kalas att man när det är en sval dag tar cykeln ner till Röda Korset som har 50% på allt i butiken och köper en hel flock små sockor. Jag brukar ju skicka till Slättmissionen men dessa små sockor och vantparet ska få gå till Barnens Hopp i Ukraina. De hjälper ju också familjer i byarna runt om och det finns säkert många små som behöver varma sockor till vintern. När man plockar med de små sockorna så känner man hur mycket värme och omsorg det är instickat i dem. Sockor och vantar är stickade av garner som RK har fått in som gåvor. Vardagslycka är att kunna ge värme.

Min vän B som gick bort tidigare i år arbetade ju ideellt för RK i många herrans år och stickade och virkade och broderade saker till försäljning i butiken. Nu har ju den här lilla butiken varit stängd i nästan ett år för det är svårt att få volontärer, särskilt nu under coronapandemin. Därför ska butiken stängas och allt flyttar väl över till den större butiken som ligger lite mer ocentralt. Det blir nog svårare och svårare att som t ex Röda Korset få människor att jobba gratis på sin fritid. När den här generationens damer som jobbar där nu och har gjort i många år har slutat jobba där så tror jag det kommer att se väldigt annorlunda ut för dagens människor har i mångt och mycket bara tid för sig själva och sitt. Jag hoppas dock att jag har fel men det känns lite så för det är mycket sällan eller egentligen nästan aldrig som man ser någon ung människa bakom disken. Det kan man dock se hos Pingstkyrkans loppis men där är ju hela familjer involverade i det kyrkliga så det blir nog annorlunda. En del andra aktörer på loppismarknaden tar ju in människor som gör samhällstjänst men det kan man ju inte räkna som volontärarbete utan mer som ”härtill är jag nödd och tvungen för att slippa sitta av mitt straff”. Men det kan nog vara bra för en och annan småförbrytare att få se på världen och människorna från det hållet. Att arbeta med människor för människor.

Nåja, det är som det är med det men nu till ringar på vattnet och en stor vardagslycka. När jag var inne och köpte sockorna och en massa tyger som jag redan skickat till I B för att användas till gosedjur och husmorspåsar så träffade jag en glad och intresserad kvinna som jobbade som volontär. Jag berättade för henne vad jag skulle göra med de olika partierna jag köpt. Sockorna skulle åt ett håll i världen och tygerna åt ett annat. Jag hittade även en hel massa trådrullar som jag köpte och lade med till husmorspåsepaketet. Som sagt, hon var intresserad av vad jag hade att berätta och rätt som det är så frågor hon om jag vill ta emot tyger som hon har hemma och skicka iväg till I B för att sy gosedjur av. Men så klart jag vill! Hur glad blir man på en skala 1-10? 10++++++++++++

Det är det som jag menar ger ringar på vattnet. Man talar om det som ligger en varmt om hjärtat och ibland så kan man entusiasmera någon mer att vilja vara med. Då blir man så innerligt glad när man råkar på människor som erbjuder så mycket och som vill ge med öppna varma händer och som litar på att det jag säger är sant och att allt kommer till nytta och glädje. Det mina vänner är vardagslycka.

Häromdagen kom det ett sms till mig från den här kvinnan där hon skrev att hon lämnat ner en kasse till Röda Korset med mitt namn på och som jag var välkommen att hämta när det passade mig. En kasse! Jag är så nyfiken så jag smäller av och jag ska visa upp vad vi fått så fort jag hämtat kassen. Det ska bli så spännande. Tänk vilka människor jag har turen att träffa på mellan varven. Människor som ger hopp och glädje. Åh så tacksam jag är för dessa möten.

Ett par små små filtar till Sofia att använda vid kistläggning av de små små har jag lyckats kanta trots värmen. Vardagslyckan i det är jag kan stötta Sofia i hennes svåra arbete. Hon gör gott.

Nu skall förhoppningsvis vädret återgå till att vara en normal svensk sommar och det är jag väldans tacksam för. Då blir det lite mer liv och lust för min del. Jag andas lättare och får lust att ta mig mer än tio meter från badkaret och de blöta klänningarna. Det finns hopp! Tjohooooooo!

Jag hoppas ni alla har en fin sommar…………..med eller utan små gröna sköldpaddor

Nu är det hett inte bara om öronen

Jösses amandus så himla varmt det är. Jag som inte gillar värme över 23 grader får snart både spatt och spader alternativt dånis dimpus på det här. Som tur är har jag ett fungerande kylskåp där jag kan lägga in klänningar eller t-shirts som jag blött i kallvatten och lagt i plastpåse. När det blir alldeles för varmt och man känner att topplocket är färdigt att gå då kan man ta på sig en iskall klänning och kyla ner sig. Det är så jädra skönt. Ett mindre alternativ är ju att blöta en handduk i kallvatten och vira om halsen. Kyler man nacken så känns det genast lite skönare.

Idag är det F1-race men det blir inget stickande av nallekläder för det. Jag brukar ju göra det under träningar och lopp men jag har lite annat pyssel som ska göras klart. Jag har i alla fall sytt ihop och fäst trådar på de klänningar jag hade klara och det här gänget lider inte av värmen trots att de är fullt påklädda. Den längst upp till vänster ser dock lite trött ut men hälsar att hon bara njuter av att titta på molnen och njuter av att sträcka ut sig på gräset.

Jag har tre stycken nallar kvar att sticka till. En kompis till mig skulle till IKEA men jag glömde att be om medskick så jag får väl försöka beställa på nätet vilket jag misslyckats med två gånger. Nåja, det är väl bara att försöka igen. Det känns dock inte så akut för jag ska göra klart de övriga tre nallarna och lägga i julklappslådan. Jag har en sådan där jag samlar saker som jag ska slå in och lägga under granen nere på Home Hotel eller Hotell Bolinder Munktell som det också heter. Där finns ju en gran till varje jul och man kan skänka paket till utsatta barn i kommunen. Vill ni veta mer så titta på inlägg som jag gjort före jul här i bloggen. I julklappslådan finns även en bunt målarböcker och askar med färgkritor som jag fyndat. Det här torde vara rekord för mig i att vara nästan klar med alla julklappar till denna låda.

Några tvättlappar i varierande storlek med garn från min vän C har fått åka till affc. Tvättlappar är ju jättebra grejer man kan göra med restgarner. Bara pussla ihop färger efter lust och glädje. Nu hade jag ju flera nystan av detta garn så det enda som skiljer dem åt är väl storlekarna. Ibland när det blir små tvättlappar så brukar jag tänka att det kan ju vara bra att det finns sådana också för då kan ju små barnhänder hantera dem bättre än en stor om de vill tvätta sig själva lite. Eller lära sig att tvätta sig med tvättlapp.

Det blir ingen nalleklänning till F1-racet idag för jag håller på att sticka och virka små små filtar som ska till Sofia S att användas vid kistläggning av små små barn som det inte gått så bra för. Det känns angeläget att göra det och det känns bra att stötta Sofia i hennes fina val. Hon har ett svårt jobb och behöver även hon omtanke och vetskap om att vi tycker att hon gör något fantastiskt. Här är några små filtar som är klara men jag håller på med ett par till för att utnyttja hela portokostnaden. Som ni ser så har jag gjort luddiga hjärtan och dom ligger lösa på filtarna så dessa kan man placera var man vill på filten sedan eller inte använda dem alls om man inte vill det. Jag lägger filtarna i var sin plastpåse med storleken angiven och info om att hjärtat ligger löst.

Ja mina vänner det var väl allt för denna varma dag. Jag hoppas ni alla är riktigt rädda om er och även om ni fått två vaccinsprutor så vill jag att ni fortsätter vara rädda om er för det känns som om det här inte är över på länge än.

Jag vill också påminna om att ni får försöka göra som jag, drick som en kamel. Man behöver dricka mer än vad man tror när det är extremvärme. Allra helst vatten för då blir knoppen, kroppen och njurarna jätteglada.

Jag hoppas att ni alla får må bra i värmen………..med eller utan hinkvis med vatten.

Jag älskar mina pandemipyssel

Jag är ju i grunden en ensamvarg trots att när jag är i sällskap är en babblig och bubblande person. Gillar dock att vara lite för mig själv och kan nog inte påstå att jag lidit särskilt svårt under pandemiåret. All tid som jag annars lagt på att sticka och fixa till marknader under året har ju lagts på att fixa till extra mycket och skicka till höger och vänster i välgörenhetssyfte. Att göra något bra av all tid jag helt plötsligt fick över. Så pandemipysslandet har för min del blivit lite som ett ”jobb” som gett mig någon slags form av struktur på dagarna eftersom det blir mycket hemmatid som inte ska förslösas. Dessutom ger det mig en otrolig glädje och värme i hjärtat plus att man råkar på så fantastiskt många härliga människor som man har mycket gemensamt med.

Jag hade ju lakan som var rivna och skulle användas som tygblöjor men p g a att jag och den gamla symaskinen inte kunde komma överens så åkte alla rutor 70 x 70 ner i en låda och symaskinen in under trappen och jag själv försökte fundera ut hur jag skulle kunna använda alla blöjor. Då var det fantastiskt att komma på att riva dom till mindre rutor och skicka hela rasket till I B i Hålanda för att ingå i husmorspaketen till flyktingkvinnor. Jipppiiiiiii! Jag gillar ju när man kan använda varenda trådända och varenda tyglapp. Inget ska förfaras.

Dra mig baklänges så många rutor jag har rivit och rensat och även strukit. Konstigt ord egentligen strukit. Undrar om det heter så. Nåja. Hursomhelst så blev det ett par paket till Hålanda och den strävsamma damen där som har ett så gott och varmt hjärta för alla som har det svårt. Jag är så tacksam för att jag får vara med och bidra med det lilla jag kan och har. Dessutom har det ju kommit in smått och gott från andra håll som också följer med. Tillsammans kan vi göra något riktigt bra.

Här får ni se två sändningar till husmorspåsarna plus ett vackert påslakan som jag fått av min vän G som också är den som städar och rullar alla lindor efter att jag rivit dem och bara grovstädat dem. Av det lakanet hoppas jag att det kan bli en hel kennel med taxar och går inte det så kanske det kan bli husmorspåsar. Vi får se vad symaskinvirtuosen i Hålanda kan hitta på.

Det blev ju två rejäla paket som skickades till Hålanda med bidrag från mig, min vän T och min vän G. Lindor blev det i båda paketen och massor av knappar i paket 2. Min vän T skickade med ett par grova gummisnoddar och det hade jag inte tänkt på kunde vara bra att ha i husmorspåsarna. Tack för den inspirationen T. Jag for iväg och köpte en förpackning gummisnoddar som också fick följa med. Nu är det rast och vila i kompresstillverkningsfabriken men jag har fått information om att det kommer två nytvättade och manglade lakan till mig inom kort. Då blir det fler lindor.

Tar man ett djupt tag i välgörenhetslådan så hittar man både ditten och datten det kan jag lova. Den har varit proppfull länge men nu har jag skickat lite åt olika håll. Dottern fick sortera ut gamla Barbiedockor, de flesta kopior då, som vi hade liggande här i en kartong. Det blev en hel del och då kom jag på att jag sett att några stickade och sydde kläder till dessa dockor och sedan skickade dem vidare. Eftersom jag ändå skulle skicka dockorna och man ska utnyttja 1 eller 2-kilosportot till det yttersta så dök jag med huvudet före ner i välgörenhetslådan och fiskade upp sockor som jag köpt på Röda Korset, mössor som jag stickat, filtar som jag stickat och så en hel hög med blyertspennor som jag haft liggande i lådan. Det blev ett bra paket tycker jag och allt detta skickade jag till en kvinna som är kontaktperson för Barnens Hopp.

En liten filt av garn som ramlat in till mig från den lilla garnbutiken på Rångedalas prärie blev skickad till Sofia Silvana. Det blir flera småfiltar framöver. Jag har redan ett par stycken klara men jag ska spara ihop så jag kan skicka ett större paket. Hon gör ett fantastiskt jobb Sofia. Dels jobba som obduktionstekniker och sedan göra sitt allra bästa för att göra det ”varmt och ombonat” för den lilla som det inte gått så bra för. Det är nog inte det lättaste jobbet i världen. Jag har under mina år i vården tagit hand om många döda men då har det varit vuxna och det känns ändå och man vill göra det allra bästa för att underlätta för anhöriga. Man vill göra det fint så det inte verkar så skrämmande och otäckt. Jag känner en så otrolig respekt för Sofia som orkar göra samma sak men med barn och för deras föräldrar. Det är fint. Modigt. Respektfullt. Omtänksamt. Kärleksfullt. Jättesvårt. Jag hoppas hon har något eller någon som kan fylla på hennes energier efter en svår arbetsdag.

Världens raraste grannar har jag ju och när jag klipper min gräsmatta brukar jag slänga över min klippare till deras sida när jag är klar med min. Det är ju liksom inget extra jobb utan tar bara fem minuter extra så det är ju så busenkelt. Jag hade klippt gräset åt oss båda för dom hade ju varnat för regn och fixade och donade och ställde in klipparen och gick in. Morgonen därpå när jag tittade ut på gräsmattan som tillhör det Karlssonska residenset så stod det gula blommor granne med en stor förgätmigej-ruska som fått stå kvar under syrenen. Men va fasen vad är det där…….?

På med tofflingarna och ut som ett skott och jösses mina vänner det var en stor växt proppfull med gula blommor. Jag som älskar gula blommor. Jag trodde att någon hade ställt den på fel gård så den fick stå ett tag men så tänkte jag att nä har dom ställt den här då är den jädrar i mig min. MIN! Så jag tog helt enkelt och förde över den från plastkrukan till en fin stor keramikkittel som en vän till mig gjort för många herrans år sedan och så fick blomman en plats på utebordet. Det visade sig senare att det var mina goa grannars son som köpte blomman åt mig och ställt den inne på gräsmattan med orden ”den ville bo där”. Det var väl gulligt, rart och omtänksamt.

Ja mina vänner nu har jag delat med mig av mina vardagslyckor igen. Lycka är att kunna ge med varma öppna händer och lycka är även att få ta emot med samma varma öppna händer.

Jag hoppas att ni alla har det riktigt bra……..med eller utan gula blommor

Roliga paket

Min vän C skickar paket till mig ibland och de är så smockfulla så det är helt galet. Jag brukar plocka upp allt som är i paketet för att ta kort och sedan försöka lägga tillbaka allt i paketet igen. Jag misslyckas varenda gång. Får aldrig i allt i paketet utan det blir alltid några pinaler över. Hon är en magisk packare. När jag packar paket brukar mottagaren alltid förundra sig över hur mycket tejp jag använt. Ibland är det nästan svårt att hitta ett ställe att kunna börja öppna på. Så nog packar vi olika allt.

Finaste C skickar böcker, garn och servetter och lite annat smått och gott. Den här gången följde det med rundstickor och även färdigstickade mössor och tossor. Ser ni det vita ulliga gulliga garnet nere till vänster, det ska jag använda till att kanta filtar och annat med. Jag tycker väldans mycket om ulligt gulligt garn. Inte nog med alla bra-att-ha-saker det brukar följa med ett kort med fin text på också och det gjorde det den här gången också. Själv glömmer jag alltid att lägga i en handskriven lapp eller ett brev. Kommer på det när jag vråltejpat och då har ju tåget liksom gått. Sådant glömmer inte vännen C. Här ser ni vilken julafton jag har haft mitt i våren.

Jag ska kanske berätta att min vän C och jag aldrig har träffats och aldrig pratat med varandra i telefonen. Vi träffades genom uppropet Sticka & Skicka för många herrans år sedan och vi skriver till varandra varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Vi delar glädje och sorg. Vi stöttar varandra och är glada för den gemenskap vi har.

Garnet som ni ser ovan är en gåva som jag i min tur förvandlar till en gåva när jag stickar och skickar det som blir av det till den insamling som bäst behöver den. Så allt förvandlas till värme och omsorg. Det ingår i den kedja av många länkar som tillsammans arbetar för att göra världen lite varmare.

Detta var en sorts värme. En annan sorts värme kan ju komma sig av att man får ett paket som ser helt knasigt ut, ihoptejpat med silvertejp men när man öppnar det så skrattar man så man både blir svettig och håller på att kissa på sig. Den presenten ska jag presentera om en liten stund men först en liten översyn av min image. Ni som läst här länge kanske tror att jag är en vän varelse som alltid är väldigt snäll och god. Så är det inte. Jag är en mycket bestämd tant som har åsikter om det mesta och det är oftast starka åsikter. Jag räds heller inte att säga ifrån och dra gränser. Avskyr orättvisor och har väldigt svårt att ha fördragsamhet med dumt folk. Jag är väl medveten om att jag ser världen och det som händer i svart eller vitt men kämpar varenda dag för att få med lite av gråzonerna att sudda ut de skarpa gränserna. Det är ingen lätt kamp ska ni veta men den behövs och är nödvändig för att få en bättre balans än med svart/vitt.

Så nu vet ni det om mig. Jag har ju bestämt från början att min blogg skulle vara så utformad att den skulle tillföra goda energier och glädje till den som läste här för allt elände får man ju till sig ändå via tv, radio och tidningar och verkligheten ute i samhället. Så därför är min blogg så som den är. Jag är snäll, omtänksam och givmild men absolut ingen mespropp. Eller joooo, ibland kanske men man är ju bara människa.

Så nu är det dags att presentera den andra presenten jag fick för lite sedan. Den fick jag av min allra bästa vän TP som jag jobbat ihop med i femton år och som jag fortfarande umgås med efter pensionen. Vi har delat glädje och sorg och han brukade även prata och skratta tillsammans med min man tidigare. Då handlade det väl mest om mina tillkortakommanden eller underliga idéer om hur saker och ting skulle fixas eller något annat mysko. Jag är även den första att skratta åt mig själv och det jag lyckas ställa till med. Inga problem heller med att erkänna fel och brister hos mig själv. Den gemensamma nämnaren var väl humorn. Vi skrattade gott åt varandra men aldrig på ett elakt sätt utan med kärlek. Det är också enklare att kunna skratta åt sig själv mellan varven istället för att ta sig själv på alltför blodigt allvar hela tiden.

Så nu kan vi efter den här episteln konstatera att jag alltså är ett rivjärn med humor och väldigt stor självdistans och jag kan även tillägga att jag ibland undertecknade något jag skrivit på jobbet med J35. Med allt detta sagt så förstår ni att den här presenten fick mig att gapskratta och den står framme i köket så jag ser den varenda dag och använder den då och då.

Eftersom alla inte har samma humor som jag eller är lite känsliga för vissa ordval så har jag maskat halva ordet men det står var och en fritt att föreställa sig vad som är fortsättningen.

Ja mina vänner. Vardagslyckorna har vällt över mig som en vårflod och apropå vårflod så tömde jag 62 mm ur min regnmätare. Jag fick gå ut och tömma tre gånger för jag var orolig för att det skulle svämma över annars och jag ville ju ha stenkoll på hur mycket som ramlade ner.

Tillbaka till vardagslyckorna. Den sista i raden av gåvor kommer från min vän T som samlat ihop lite smått och gott och lämnat i ett litet paket i min brevlåda tillsammans med den ljuvligaste lilla buketten med vårblomster från hennes trädgård. Allt utom blommorna åker iväg till Hålanda och husmorspåsarna. Knappar och säkerhetsnålar är hårdvaluta och de små saxarna var toppen. Jag blev också påmind om att gummisnoddar faktiskt kunde vara bra att ha i påsarna så tack för det tipset fina T. Jag har köpt en förpackning som ska få följa med i paketet till I B.

Jag blir så glad och känner sådan tacksamhet över att ha vänner som ger av hjärtat vad gåvan än består av. Garnerna och de små tillbehören kommer att värma de frusna och behövande och blommorna, muggen och böckerna och kortet värmer mig. Jag är så tacksam för allt. Ibland känner jag mig så proppfull med kärlek så det nästan sprutar ur öronen. Vilken tur jag har.

Jag hoppas ni alla har en lika fin och solig dag som jag har här……med eller utan härliga bleckmuggar

Min lilla köksbordsindustri

Förra sommaren stod jag ju ute och rev lakan som sedan blev till lindor som skickades till en sjukstuga i Manduar i Gambia. Nu har jag fått in en del lakan och hade tänkt vänta på sommaren men så fick jag nys om att det behövdes lindor till husmorspåsarna och även fler lindor till Gambia så nu tog jag och struntade i att vänta på bättre väder. Det vill ju damma en del också och jag är ju så väldigt lite intresserad av att städa jämt och samt så för den delen är det bättre att stå ute.

Strunt samma, nu ska här rivas remsor

Jag mäter upp remsor som är 8 cm och gör ett litet klipp i lakanet och sedan är det bara att riva remsor av hjärtans lust. Först klipper jag dock av de fållade kanterna på kortsidorna.

Vartefter remsorna blir dragna hänger jag dem över en stol. Innestolarna var inte så himla bra att använda för de är för korta i ryggen så remsorna hamnar då inte där de ska utan det blir en viss form av inbördes anarki i remshögen (se golvet framför stolen). När jag river remsor ute är det lättare att hålla styr och få snygga rullar sedan för det är höga ryggar och dessutom dynor på stolarna så remsorna hålls bättre på plats.

När man kommit så här långt och rivit ett lakan så brukar jag rulla ihop remsorna till en rulle. Det är lite trix och fix med det när knappt halva högen håller sig där den ska. Det brukar dock lösa sig. Jag ställer mig bakom stolen och drar ut den delen en bit och börjar så lägga remsorna helt rätt mot varandra och sedan rullar jag en bra bit. När det sedan ser ut att vara anarki i remshögen igen så lägger jag allt över bordet och låter rullen vila medan jag ser till så att det blir en någorlunda hyfsad ordning på remsorna så de ligger skapligt på rullen. Helt perfekt blir den ju inte och det är ju inte heller varken nödvändigt eller bättre. Får man bara till en fungerande rulle så är det ok. Jag gör ju rullarna för att jag ska transportera dem på hojen till min kompis G som städar dem lite mer än jag gjort och sedan rullar hon dem till lindor och fäster ihop dem med en liten tejpbit och sedan får jag tillbaka dem som färdiga att skickas dit dom gör bäst nytta.

Här ser ni mina färdiga rullar. Att rulla dem så här är ju bara för att förenkla för min kompis som ska jobba vidare med dem. Då är det lättare att bara plocka upp en färdig rulle och hänga över en stol och ha och plocka av. Så det här var bara ett litet smakprov på hur jag gör. Dessutom fick ni se de vackra rosorna som jag fått av min dotter när hon var på besök hos mig för en vecka sedan.

Fler blommor har förärats mig må ni tro. Min goa granne som hade varit hela dagen på landet ringde på och gav mig en bukett påskliljor och igår fick jag en liten bukett gullvivor.

Det får bli en bild på hela buketten jag fick av dottern för den såg faktiskt lite rumphuggen ut på tidigare bild.

Jag har då en hel del fler lakan som ska fixas till men dessa får faktiskt vänta tills det blir skönt att stå ute. Som det är nu så är det väl egentligen inte gradtalet som är problemet utan mer blåsten. Har man legat i som en utter och rivit remsor så vill man ju inte se dem som dekoration i buskar och träd omkring sig. Då skulle det se ut som det gör när folk har kastat toapappersrullar över träd och buskar och jag är inte helt säker på att grannarna i längan skulle uppskatta den dekorationen för dom har ordning och reda och pyssligt på sina tomter till skillnad från mig. Det blåser så in i nordens och har gjort det länge och ibland känns det som om det aldrig kommer att sluta blåsa.

Nu har jag delat vardagslyckor med er i form av blommor som jag fått av människor som står mig nära och som jag tycker mycket om. Den andra vardagslyckan är ju att jag fått så många lakan så jag och min kompis kan tillverka lindor som förhoppningsvis gör livet lite enklare för dem som de hamnar hos. Ibland är det enkelt att vara medmänniska.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag…….med eller utan lakansremsor

Husmorspåsar och bindor

Nere i Hålanda finns det en kvinna som hela tiden gör goda saker för utsatta människor, stora som små. Hon har bl a sytt fantastiska små gosedjur till utsatta små och nu har hon börjat tillverka Husmorspåsar.

Det är helt enkelt en sydd fyrkantig påse och den innehåller: lindor, kompresser, synålar, knappnålar, sytråd, lite snöre, knappar, säkerhetsnålar och i mån av tillgång även en liten sax och som här också två klypor. Allt läggs ner i den lilla påsen och kanten viks ner och fästs med säkerhetsnålarna.

Jag mailade till I B och fick blixtsnabbt svar på vart dessa husmorspåsar kommer att hamna: Just nu går de till flyktingfamiljer i Grekland genom Team Sweden volunteers eller Café Hope.

Har man ingenting så kan en sådan här liten påse betyda allt. Bara att kunna lägga om ett sår, sy ihop något som gått sönder eller hänga upp något på tork kan göra mycket för självkänslan. Små påsar fyllda med omtanke till en mamma som febrilt försöker hålla ihop sin familj och ha en fungerande vardag mitt i det svåra. Även barnen har ju fått del av din omtanke genom dina sydda små djur. Tack I B för att du finns och för att du gör skillnad.

Jag har fått in flera gamla lakan som jag så fort vädret tillåter skall ställa mig ute och riva i remsor 7-8 cm breda. Sedan lämnar jag dessa remsor vidare till min kompis G som ”städar” dem och rullar dem fint och sedan är tanken att jag ska skicka iväg dem så de kan ingå i framtida husmorspåsar.

Då jag fick nys om dessa påsar så samlade jag ihop det jag för stunden hade hemma och skickade iväg till Hålanda. Här är ett av paketen.

Det blev lite av varje den gången men tänk så mycket man har liggande som man inte använder. Jag har ju till och med nålar kvar efter min mamma och jag syr ju inte ens. Jooooo, jag syr ju i nya hängare i handdukarna när de gamla gett upp andan men symaskinen har jag gett upp hoppet om att någonsin kunna hantera. Då känns det bra att kunna skicka iväg en Aladdinask full med nyttiga saker. Det som var i från början var nyttigt för mig för jag blev jätteglad när jag fick asken och var glad för varenda chokladbit jag stoppade i mig. Så de’ så. Saker kan vara nyttiga på olika sätt.

Här ska ni få se en bild på en färdig husmorspåse som jag fått från I B.

Om någon känner på sig att det finns lite som liksom bara ligger till ingen nytta i skåp och lådor så är ni välkomna att höra av er till mig. Mailadressen finns till höger på startsidan. Då kan ni få adressen direkt till I B eller också till mig. Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon.

För evigheter sedan fick jag tjockt bomullsgarn på en kon ifrån min vän C. Nu var det dags att ta tag i det projektet och det resulterade i 12 bindor. Dessa bindor sänds via Aspeboda Foundation for Children till Gambia. När man syr ihop dem så spar man 1/3 öppen på mitten i sidan av bindan och där lägger man in klippta bitar av t ex Wettexduk. Dessa stickade bindor gör livet lite enklare för kvinnor under annars lite besvärliga dagar.

Tänk så fint och bra vi har det numera här i Sverige. Men det är ju inte alltför långt tillbaka i tiden vi hade det likadant här. Stickade eller virkade bindor som skulle tvättas. Vi har en del att vara tacksamma för. Saker som vi inte ens tänker på utan vi är bara vana vid att vi kan gå till affären och köpa det vi behöver för att göra dagarna lättare. Men vi lever i olika delar av världen och skillnaderna är stora men vi ska inte ha dåligt samvete för att vi har det så bra här för det är så vår del av världen ser ut men vi ska inte glömma bort att vara tacksamma. Dessutom har vi möjlighet att visa omtanke om andra på olika sätt. Vi har möjlighet att dela med oss av det vi har och göra livet enklare för någon annan vare sig det handlar om husmorspåsar eller stickade bindor. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Som avslutning kommer ett litet vårtecken och en uppmaning från Ulla Billqvist.

Jag hoppas ni alla har en riktigt finfin torsdag………med eller utan violer

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag