Bästa valspråket för en pensionist

Jag fick ett roligt härligt mail från I B i Hålanda för en tid sedan och det mailet innehöll det bästa valspråket någonsin. Det lyder som följer……”först gör jag det jag tycker är roligt och sedan gör jag det jag måste”. Är inte det kanoners! Det är ju lite så jag levt länge nu men aldrig lyckats sätta ord på det. Nu fick jag orden och jag tycker den meningen är klockren. Tack bästa I B och jag hoppas att du tycker det är ok att jag knycker devisen rakt av.

Nu är ju bara frågan vad som är roligt. När jag var på Clas Ohlson för en tid sedan fick jag syn på en lattjo manick och bäst jag stod och vred och vände på den så kom en ur butikspersonalen fram och vi stod och språkade. Jag var väldans sugen på den här grejen och hon sa att om man hade en sådan så skulle det bli mycket roligare att städa. Fan tro’t sa bofinken men jag slog till och sa att jag skulle ha en men jag varnade också för att om jag inte uppfattade det som lustfyllt och skojsigt att städa med den så skulle jag komma ner och tala om för henne i absolut klartext vart hon kunde få göra av den. Hon skrattade och sa att det var helt ok. Så jag traskade hem med städmojängen under armen. Tjolahopptjolahej!

Ja här ser ni bild på underverket och jo nog gick det lättare att torka golven i kök o hall med den här. Man fyller på med det rengöringsmedel man vill ha, i mitt fall vatten, ättika och några droppar diskmedel och sedan så använder man handtaget upptill när man vill spraya ut medlet på golvet och sedan är det bara att tvätta. Jag kan ju direkt säga att jag inte uppfattade det som att det blev ett dugg roligare att städa men en som tyckte det var jädrans kul var barnbarnet. Han torkade golvet i hallen så på det sättet var ju städmanicken riktigt kul för den gjorde ju så jag slapp göra det själv. Tur det kom något gott ur det köpet så jag slapp gå ner och härja på CO.

Roligt, härligt och kanonskojsigt är det i alla fall när en ung vän till mig ringer på dörren och hälsar på. Vi var arbetskamrater under några år och vi har hållit kontakten. Mycket på grund av att båda gillar F1. Han och hans familj flyttade till Finland för några år sedan men han har sina föräldrar här i stan. Nu var han på besök och kom förbi hos mig med sin pappa och sina två killar 5 och 6 år gamla. Den äldsta killen fick jag hålla när pappa var på arbetsplatsbesök för att visa upp bebisen. Jag har fått kort på killarna under åren så det är så kul att få se dem i levande livet också. Vi är ju fortfarande i en pandemi så vi språkades vid utomhus och jag fick en så fin present av min unge vän

Nu kan vi snacka om roligt. Besök och Henkell Trocken på samma gång. Fasen så mycket roligare än en jädra städmanick. Tack fina goa M och de rara knattarna knutters A & A. Papsen också givetvis. Vi ses igen när pandemin är över och då hoppas jag att vi alla kan sitta vid köksbordet och fika tillsammans. Kanske killarna skulle gilla städmanicken. Man kanske kan lägga ut det jobbet på entreprenad.

När vi nu ändå är inne på att äta och dricka så kan ni ju få se vad jag lyckades få till på en och samma dag när inspirationen infann sig. Jag hade mjölk och vispade ihop till en ugnspannkaka men så kom jag på att jag var ju sugen på sött också och jag hade inget gott hemma alls så då bestämde jag mig för att göra en äppelkaka när ugnen ändå var i arbete. Så fick det bli. Så här har jag både middag och efterrätt. Jag delade faktiskt med mig av kakan till mina grannar och min kompis längre bort i längan fick några bitar ugnspannkaka.

När jag skriver om det nu och ser bilden så blir jag så himla sugen på plättar eller ugnspannkaka. Det får nog bli det endera dagen när jag varit iväg och handlat mjölk.

När man ser den här figuren stå upp till knäna (?) i vattnet så kan man ju undra om han gör det för att det är roligt eller för att han måste.

Jag hoppas ni kan se fjäderfäet som i det här fallet faktiskt är en häger som står alldeles stilla i evigheter och bara stirrar rakt fram. Undrar om det ska vara så eller om han har glömt vart han var på väg. Jag tycker han ser så ensam ut. Det är ju bara en enda pippis av det slaget i ån. Lille den. Kallt om ändan ser det ut att vara i alla fall.

Ja ni mina vänner jag hoppas ni har det bra och att ni också har möjlighet att göra roliga saker. Jag fick ju två vardagslyckor här. En i form av ett oväntat besök av en vän med familj och den andra vardagslyckan var att jag fick stå bara en bit ifrån en häger. Jag har aldrig träffat på någon sådan pippis förut så det var kul. Nästan lite högtidligt. Speciellt.

Nu börjar ju hösten på allvar att göra sitt intåg men jag gillar färgerna och dunklet. Gillar att tända ljus och låta det varma mjuka skenet lysa upp köket. Jag hoppas ni också tycker om det och kan njuta av hösten som enligt mig kommer med vila och ro. Ja, efter att man krattat upp alla miljoner löv som prompt ska parkera sig på min frimärksstora uteplats. Sen är det rast och vila.

Det är ju så många saker som man borde göra under vår och sommar. Ibland gör man dem och ibland inte. När så hösten kommer så försvinner många av de saker man borde göra, klippa gräset /olja altanen/ måla verandan. Helt plötsligt kan man sitta där och vippa med tårna och sticka eller läsa en bok utan att man riktigt hör hur gräset växer och lite illasinnat väser -klipp mig, klipp mig när man sitter där och gonar sig i stugvärmen. Verandan, ja jisses den målar jag i vår. Om jag hinner.

Vad ni än väljer att göra så hoppas jag att ni är rädda om er och behåller era personliga restriktioner. Vi kör på och är rädda om oss och varandra så får vi en massa möjligheter när allt är över. Vi kämpar på!
Heja oss!

Jag hoppas ni alla har en fin söndagskväll…….med eller utan Henkell Trocken och en luggsliten häger

Postnord ger mig skrämselhicka

När jag stickar eller virkar små små filtar som ska användas vid kistläggning av små små barn som det inte gått så bra för så arbetar jag in så mycket känslor i dessa små filtar. Under tiden man håller på så tänker jag på föräldrarna som drabbats av det oerhörda. Då kan det kännas trösterikt att när man tar farväl av sin lilla att han eller hon ligger under ett mjukt och varmt täcke eller filt. Jag fick veta att föräldrars första tanke och ord var att -fryser han/hon inte- och då kom idén upp att lägga små filtar på. Jag var ju först lite tveksam till det hela men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg. Grundidén kom från en obduktionstekniker (S) vid Karolinska i Huddinge.

Jag är med och jag stickar och virkar och skickar till S på Karolinska. Det känns bra inuti mig när jag viker ihop en färdig filt och lägger den i en påse med mått angivna på en liten lapp i varje påse. Då blir det lättare för S att plocka fram den storlek hon just då behöver tänker jag.

När man då tillverkat 12 små filtar och 2 mycket små mössor och gör ett fint paket och adresserar det efter konstens alla regler och skickar det med Postnords spårbara paket 1kg så tror man att man är bergsäker eftersom det är spårbart. Det är det inte. Det är nu det börjar tjorva till sig.

Jag skickade paketet 17/7 och kände mig väldigt nöjd med det. Eftersom man skickar spårbart så kan man ju själv gå in och följa paketets färd. Det var bara det att fem dagar efter inlämningen hade det inte rört sig ur fläcken sedan jag lämnade in det på Willys postavdelning. Inte en millimeter. Det stod bara att jag hade lämnat in det, dag och tid. Sedan ingenting. Nada. Noll och inkentinken.

Jag mailade PNs kundtjänst och fick detta svar: ”Det finns inga skanningar efter att du lämnat försändelsen, registrera en reklamation via vår hemsida så för vi undersöka vad som hänt”. Givetvis gick jag direkt in och påbörjade reklamationsifyllandet. När jag var klar fick jag upp en informationsruta som sa att jag inte kunde reklamera förrän det gått 7 eller 8 dagar. Jag minns inte riktigt antalet. Så då var det bara att vänta och göra om processen igen.

Det gjorde jag den 27/8 och den här gången gick det igenom. Jag såg ingenstans hur jag skulle kunna följa ärendet så 29/7 mailade jag återigen till PNs kundtjänst och frågade hur jag kan följa gången på reklamationen. Fick till svar att det kunde jag inte göra alls utan jag skulle vänta på att en handläggare skulle höra av sig när han/hon tagit sig an ärendet.

Ok. Då är det bara att vänta tills handläggaren plockar upp ärendet och hör av sig.

Väntar……..väntar……..väntar……zzzzzzzzz

Den 18/8 får jag ett mail från PN som lyder enligt följande: ”Reklamationen är nu klar och vi kommer att ersätta dig för frakten 66:- vilka kommer att sättas in på ditt konto xxxxxx. Vi ber om ursäkt för det inträffade”.

Eh? What? Va’ f*n är det här? Jag vill ju för fasen veta hur dom gått till väga i sitt sökande efter mitt paket. Det kändes som om luften gick ur mig och jag blev faktiskt ledsen när jag tänkte på att just det paketet kommit bort. Det paketet som var fyllt med så extra mycket kärlek, omsorg och så många goda tankar. Paketet vars innehåll betydde så mycket för mig känslomässigt.

Efter någon vecka så mailade jag I B i Hålanda i ett annat ärende och nämnde då detta och att jag var så ledsen över att just det paketet var borta. Hon erbjöd sig då att kontakta S på Karolinska för hon hade kontaktuppgifterna till henne och kolla om hon blivit tillfrågad angående paketet. Det kändes så härligt att någon steg in och hjälpte mig för jag ville ju fortfarande veta gången på reklamationen och vilka de kontaktat för att söka efter paketet.

30/8 fick jag glädjefnatt efter att min kamrat i Hålanda mailade mig: ”Jag kan härmed glatt meddela att ditt paket har kommit fram till S S och de små filtarna mm finns att värma de små”.

Problemet var förmodligen att de som hanterat paketet inte scannat det för varje steg i förflyttningen. Jag var och är fortfarande så otroligt tacksam för att I B hjälpte mig att få ordning på det hela. Jag har inte ens dåligt samvete för att PN betalt tillbaka 66 riksdaler för frakten. Det kan dom gärna ha när de inte har bättre rutiner och kontroll i arbetet.

Nu slutar inte min otur med PN med detta må ni tro för den 16/8 skickade jag 2 kg med spårbart paket via PN till min kamrat I B i Hålanda. Det paketet satte full fart men så sket det sig tydligen med det här med scanningen även där för trots att hon fått sitt paket så står det än idag på ”spårasidan” :

18 aug. 09:59 Det gick inte att leverera. Mottagaren kommer att få ett meddelande om var försändelsen kan hämtas.

Ja, vad ska man säga. Så urdåligt. Jag har funderat på om det är värt att fortsätta med PN eller om jag fortsättningsvis får använda mig av Schenker. Nu i dagarna skickade jag i alla fall ett 2kg paket fullt med tyger från H W spårbart med PN till Hålanda. Massor av tyger och lite småsaker som jag hoppas ska komma väl till pass för I B. Och vet ni vad…….det kom fram! Jipppiiiiiii!

Något annat som kom fram var det gulliga och hjärtevärmande vardagslyckepaketet till mig från B E i Mölndal. Så mycket bra-att-ha-saker. Synålar, knappnålar och säkerhetsnålar sådant som I B behöver till sina husmorspåsar. Det rara kortet har jag sparat undan.

Ängeln står på plats på min änglahylla och allt annat utom bokmärkena har packats med i tygpaketen som går till Hålanda. Bokmärkena ska gå andra vägar var och en tillsammans med en bok. Tusen tack raraste B E. Du är en länk i en stark och bra kedja.

Ja nu har ni fått läsa och se lite vad som kan och inte kan hända när man anlitar Postnord. Man får nästan lite skrämselhicka när man ser deras egen statistik över borttappade paket under ett år. Jösses! Konstigt att det inte sköts bättre och att det får fortgå men det är väl inte min sak att styra och ställa med även om jag skulle ha god lust att gå en match med någon ansvarig.

Slutet blev ju gott i alla fall. Allt kom fram som det skulle till slut och mitt egna lilla lyckopaket som så fint ramlade ner i min brevlåda är jag väldans glad för. Om vi räknar bort PNs opålitliga inblandning så är vi alla starka tillsammans. Vi skickar hit och dit och packar om och grejar till. Stickar, virkar och syr av skänkta garner och tyger. Fixar och trixar och ser till så att alla i kedjan kan vara med och bidra. Det är fint. Jag är tacksam för att jag får vara en länk i den fungerande kedjan.

Lova att ni alla fortsätter att vara försiktiga trots att restriktionerna hävts. Ha era egna personliga restriktioner kvar åtminstone året ut för vi har mycket kvar att göra och utföra. Många att se starta sina vuxenliv och mycket mycket mer att lära oss. Var bara så ända in i baljan rädda om er som det bara går.

Ha en fortsatt god söndag……….med eller utan ”fådda” spännande paket.

För mig är det viktigt med färg

Jag tittar mig runt i mitt hem och tänker att det är en röra av färger och former. Ibland kanske färgerna och formerna inte riktigt passar ihop men de är där ändå. För att jag vill det. Jag är beroende av färger i vissa sammanhang och får gåshud när kompisar som är ungefär tio år yngre än jag pratar lyriskt om att de vill ha ”hotellkänsla” i sina hem. Nä fy vale det vill då inte jag. Jag vill att mitt hem ska spegla min personlighet och inte vara ett hem som ska passa alla andras personligheter.

Jag har minnen från hela livet i mitt hem och gåvor och saker som jag och mannen gjort själva och de passar ju inte alltid färgmässigt ihop men kärleksmässigt passar de ihop som hand i handske. Jag vill ha det så för det är viktigt för mig och var viktigt för mannen också att man har en historia bakåt. Jag kan nog berätta något om alla saker som finns här och som får ta plats. Det är viktigt för mig. Nu finns det ju grejer som jag skulle vilja hiva ut fortare än kvickt men de får stå kvar tills jag hittat alternativ eller rättare sagt tills jag listat ut hur jag ska få ner dem för trappen.

Jag skulle alltså förtvina i ett färglöst hem med ett kök som ser ut som något taget ur Månbas Alpha och jag är bergsäker på att den som gillar det vit/grå/svart-färgade hemmet skulle få dåndimpen och ta sig åt hjärtat samtidigt som den kippar efter luft om den fick se mitt röriga omoderna men färgglada hem. Men vet ni vad det bästa är…… jo det är ju att vi får plats i tillvaron båda två. Var och en med sitt val av färger och liv. Vi är ju alla olika som personer och det skulle ju vara urtråkigt om alla skulle tycka lika. Vi får gå vår egen väg. Jag vill fortsätta våga vara omodern. Vara jag. Demokrati ni vet. Tjohooooooo!

Här ska ni få se några småsaker som jag njutit av färgmässigt nyssens

Visst sjutton är det väl vackert med äpplen och nektariner. Man äter ju med ögonen och jag tycker de här ser otroligt lockande ut. När jag var ung åt jag sällan eller aldrig frukt och var riktigt usel på att äta grönsaker också faktiskt. Numera så köper jag frukt och grönt minst en gång i veckan så det finns hemma.

Knall-chock-ill-rosa korta sockor fick jag av min dotter när hon och barnbarnet var här sist. Nog tusan blir man gladare av att ha dom här på sig till de grå och vitrandiga pyjamasbrallorna. Dottern hade köpt dem på Dollarstore och de sitter som berget på foten och har dessutom en liten uppgående flärp ovanför hälen som man kan dra i. Nu menar jag inte att de sitter åt så det svartnar för ögonen utan bara att de sitter stadigt på foten och vill inte krypa ner under hålfoten och lägga sig som en rul så man går som om man fått en sten i skon. Jag gillar rosa. Vardagslycka kan vara ett par kalasfina sockor.

Jag blev full i skratt när jag såg den här bilden faktiskt. Det här är väl en finfin kompromiss mellan färg och mindre färg. Jag är nog inte helt hopplös i alla fall. Det är barnbarnet som hjälpt mig att måla två kvastar som sedan ska lackas och slås ihop och efter det ska det träs på ett stickat överdrag i matchande färg. Kan tillägga att kvasten ser blå ut men är väldigt turkos. Min kamera är inte alltid helt överens med mig om hur saker och ting ska vara. Gissa vilken av kvastarna jag skulle välja om jag skulle ha en (kan viskande informera om att min kvast som står ute är riktigt lila).

Något som jag frossat i är alla dessa härliga tomatmixer. Så himla gott och eftersom jag är rund som en boll / snart lika tjock som jag är lång så får jag attacker mellan varven där jag faktiskt köper flera förpackningar tomatmix istället för glass eller en påse ostbågar med jalapenosmak, som f ö är min absoluta favorit. Jag skulle ju inte göra det bytet om jag inte gillade småtomaterna. Det är gott att ha när man tittar på tv eller sitter och läser och nog äter vi med ögonen också.

Äta med ögonen……..det gör jag inte när det gäller min absoluta älsklingsrätt……kokt fisk och äggsås. Finns ju inte tillstymmelse till granna färger i den maten utan tvärt om är det den mest blekfisiga mat man kan hitta men det struntar ögonen i för det är så himla gott. Mannen var expert på att göra äggsås så det är några år sedan jag åt just den här rätten. Tyvärr. Men man vet aldrig, rätt som det är så kanske jag också lär mig göra såsen lika smarrig. Man får inte kasta yxan i sjön.

Ja mina vänner detta var nog allt för idag från mig. Mina tankar har väl varit att vi är alla olika personer med olika personligheter, vanor och glädjor. Glädjor är då sådant som gör en glad. Någon blir glad av färg och någon annan blir gladast om den slipper starka färger. En är pedant och någon annan är slarvig. Någon gillar att städa men det gör inte jag. Tack och lov för att vi är olika för fy far ända in i baljan så urbota trist det varit annars.

Min önskan är att ni fortsätter vara rädda om er vare sig ni gillar färg eller inte. Fortsätt hålla avstånd och tvätta händerna. Det räcker långt och vi har nog en lång väg kvar än innan det här är slut. Ge inte upp utan häng i för vi har mycket kvar som vi vill göra. Eller hur?

Hoppas ni alla har en fin söndag………………med eller utan tomatmixar och sockor

Som en följetong

fast inte spännande och full av cliffhangers som dessa brukar vara utan bara mycket mer tråkig och frustrerande. Ja vad kan det vara för en företeelse. Jo förhållandet mellan mig och min telefon.

Jag har väl aldrig varit någon som pratat i telefonen dagligen och stundligen utan mer som härtill är jag nödd och tvungen. Det kan ha att göra med att jag hör dåligt och hellre träffar de människor jag vill prata med öga mot öga. Dagens moderna människor har ju telefonen fastvuxen i ena handen och kan ju nästan inte ens gå på toaletten utan att ha den med sig. Sådana beteenden är för mig helt vettlösa och jag skulle inte kunna leva en enda dag på det sättet själv.

Å andra sidan så är jag tvärt om och det är inte alls bra det heller. Min pyttelilla telefon som man i stort sett bara kan ringa och smsa med är ständigt borttappad eller urladdad. Ibland får jag maila till någon kompis om att ringa på min telefon så jag får sätta i hörapparaterna och höra efter var den kan vara den här gången. Ibland är den urladdad och då är den ju tyst som en mus och jag hittar den inte. Det kan ju faktiskt dröja dagar innan jag hittar den på de mest underliga ställen där jag varit och sedan lagt telefonen.

Jag försöker ju ha den med upp när jag går och lägger mig och så ta ner den på morgonen när jag skuttar ur sängen redo för en ny dag. Det är vid transporten upp eller ner som det kan tjorva till sig. Det ska ju vippas på persienner i vardagsrummet och sättas på eller stängas av modemet till dator och eventuellt plocka med något annat innan jag är klar på den våningen för dagen eller natten. Det är då som jag kan lägga ifrån mig den lille rackaren och sedan inte komma ihåg den förrän nästa kväll jag ska gå och lägga mig och börjar fundera på var den är.

Har jag inte glömt den på något listigt ställe uppepå så har den även varit på ett flerdagars besök i tvättkorgen i en byxficka/legat i morgonrocksfickan och då hängt i badrummet med dörren stängd eller legat i handväskan som hänger bakom en dörr i hallen. I skafferiet har den också legat vid ett tillfälle. Jag blir så jädra trött på mig själv och varje gång jag kommer på att jag saknar den så blir jag nästan svettig bara av tanken på att nu ska jag leta igen. Men var? Hur en vuxen människa kan ha ett så otroligt märkligt förhållande till sin telefon det är för mig en gåta.

Mina vänner har för lääääänge sedan gett upp hoppet om mig och mailar istället. En vän till mig skrev detta mail till mig 2017 och hans uppfattning om mig och min telefon har på intet sätt förändrats sedan dess:

”Ibland, eller mest hela tiden undrar jag varför du överhuvudtaget har en telefon 📱?”

Ja det kan man ju faktiskt fråga sig. Numer är den lille kraken dessutom rejält omplåstrad också för den har tydligen fått komma i alltför nära kontakt med mina nycklar i handväskan. Häromsisten var telefonen borta. Igen. Jag letade på ovan nämnda ställen men den fanns ingenstans. Det gick någon dag och så behövde jag ladda min ”platta rosa sak” och drog ut lådan där jag förvarar mycket viktiga saker såsom gamla kvitton (som jag lika gärna kan slänga) och sladdar och grejs till att ladda telefonen, om man hittar den alltså och laddsladd till läsplattan och överföringssladd till kameran. Ut med lådan och vad låg där och skräpade tror ni. Jo den här figuren

Ser ni den lilla med kirurgtejp ihoplappade lilla telefonuslingen. Inte stort större än laddkontakten till den rosa saken. Undra på att jag inte hittat den innan. Ja vad ska man säga. Kanske att jag i alla fall är innovativ vad gäller nya ställen att glömma den på. Nä. Mitt sätt att hantera och min telefon är uselt och inte bra alls och det moderna sättet att ha telefonen fastvuxen i handen och inte klara sig utan att titta i den hela tiden är inte heller bra. Där kommer det svenska ordet LAGOM väl till pass. Någonstans mitt emellan mitt slappa slarvande och det maniska telefonberoendet. Det vore ett tillstånd som nog skulle vara bra för alla. Tror jag då.

Jag kan för egen del inte lova bot och bättring om jag inte kan vara säker på att hålla det löftet och det kan jag inte men jag ska försöka bli lite bättre (för sämre kan det då rakt inte bli).

Nu ska ni slippa mer telefongnölande och vi kan titta på en annan figur som jag träffade på. I ensamt majestät gled den fram mellan näckrosbladen och nappade åt sig lite bröd som jag gav den. Svanar är ju monogama och lever ju i par hela livet så jag hoppas den här unga svanen hittar någon att dela resten av livet med. De är vackra och majestätiska med sina mjukt böjda halsar och vingarnas båge.

När jag stod ute och pratade så kom en granne i en annan länga med sina två döttrar traskande förbi. Vi vinkade åt varandra som vi brukar göra och rätt som det var så kom hon fram emot mig med en bukett rosor. Till mig! Det är väl vardagslycka att få en bukett rosor bara sådär. Jag blev jätteglad och de stod på bordet och var vackra i nästan fjorton dagar. Ibland är livet fullt av överraskningar som blir till vardagslycka. Så tack till alla tre från en glad liten tant.

Här regnar det och har gjort så i flera dagar. Inte mycket utan mellan 5-8 mm per dag. Det räcker. Man får ju skrämselhicka när man läser om vilka stora översvämningar det varit runt om i Sverige. Regnar det bara lagom så tycker jag faktiskt att det är mysigt och rogivande att sitta inne och se regnet strila ner utanför. Det blir också ett ganska behagligt halvdunkel när det är regn och då är det läge att tända stearinljus och vara oändligt tacksam för att man har tak över huvudet och värme.

Jag tänker ge er ett nytt ord. Kaffinerad. Enligt min härliga vän C så är man kaffinerad när man fått första morgonkaffet och är redo att ta tag i dagen. Ingen ide att göra något innan man är kaffinerad. Är inte det ett härligt ord och uttryck. Tack snälla C nu vet vi hur vi ska starta dagen.

Så mina vänner jag hoppas att ni både vaccinerar och kaffinerar er så ni klarar dagarna på ett bra sätt. Fortsätt att vara rädda om er för vi behöver varandra länge länge än.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag…………….med eller utan vackra svanar.

Jag blandar och ger

Nejdå mina vänner vi ska inte spela poker även om det är jättekul utan jag menar att det här inlägget inte kommer att ha någon röd tråd. Men å andra sidan vilka av mina inlägg har alltid det. Hm…….

Denna vecka har jag faktiskt tagit tag i det ihopsamlade bråtet och lastat cykeln proppfull och fräst iväg till tippen. Jag blir lika förvånad varje gång jag ska iväg över att en enda liten tant kan ha så mycket jox som tar plats. Nåja, allt var ju inte bara mitt. Det var en hel drös med kontakter och förlängningsdosor från Hedenhös som ju barnbarnet hjälpte mig med att sortera bort när jag hittade en stor väska under trappan.

Allt det bortsorterade tillsammans med en gammal radio/cd-spelare som gett upp andan stoppades ner i packfickan på pakethållaren. På själva pakethållaren fick en gigantisk säck med tuggat papper spännas fast med bagagestroppar från två håll. I cykelkorgen fanns gamla färgtråg, stela gamla skruttiga penslar, och lite färgrester. På styret hängde ytterligare målarrelaterade attiraljer t ex de två rollarna med byglarna sittande kvar eftersom jag inte gjort rent själva rollen och nu gick det ju givetvis inte att få bort dem från byglarna då de var fasttorkade i färgen. Jag var fullastad.

Som ni ser ovan så är jag välpackad och här tog jag bilden innan jag strävade upp på rampen med mitt ekipage. Jag hade tagit en så bra bild redan hemma men den lyckades jag slarva bort så det får bli den här. Jag tycker att killarna och tjejerna på rampen och i miljöboden här på Retuna är toppenbussiga . Vänliga, glada och mycket hjälpsamma. Det tar en hel jädra evighet att packa ihop allt och få allt att stanna där det ska vara på cykeln och sedan cykla till tippen. Väl där så är det gjort i en svinblink att bli av med hela rasket på några olika ställen. Snabbt och smidigt.

Det är ju en bra bit att cykla och på vägen hem känner jag mig mycket mycket nöjd med mig själv och dagens insats. Då är det toppen att kunna svänga in på ett Willys som ligger på hemvägen och där inhandla dagens belöning. Tur man alltid har en sked i handväskan. Mums!

Jag skickade ju min vän Gs älsklingspåslakan till Hålanda och symaskinsvirtuosen I B. För ett par veckor sedan fick jag ett litet paket i min brevlåda och i det låg tre små taxar sydda av detta lakan. Jag hade bett I att få tre stycken. Två till min vän och en till mig för det är bra att kunna visa upp vad som kan göras av det man skänker. Dom är så fina, se själva

Jag slog in två av dem i ett paket och när jag skulle träffa min vän nere i kyrkparken en dag så tog jag med mig paketet och gav henne det. Hon öppnade och tittade och tyckte att -men oh så fina hundar, ska jag få dom här? Japp, sa jag det ska du. Du kan ju ha dem tills du blir varse vem dom ska till härnäst. Då såg hon……..- Men Bibbi det ser ut som mitt gamla påslakan, samma mönster. När jag sa att det var just det så blev hon lika hjärtnupen som jag blir mellan varven. Hon blev så himla glad och nu ligger två av dem på hennes säng i väntan på vidare befordran och min tax sitter uppe på en kudde i kökssoffan. Jag tänker på att när två små tanter kan bli så hjärtans glada över en liten kull taxar då måste ju glädjen vara enorm när de barn som inget gosedjur har får var sin. Tack I B för att du gör så mycket för dem som inget har. Vardagslycka är ju att kunna ge med öppna varma händer och det gör du verkligen. Varje dag. Till både stora och små.

Detta var en liten skvätt av vad som rört sig i mitt liv men nu ska jag väl visa att jag faktiskt tog mig i kragen /sparkade mig själv i ändan eller något ditåt och slutförde det påbörjade arbetet. Så här kommer efter-kortet på halljobbet. Vitt element istället för brunt och nya dörrmattor där två av dem får ersätta den grovvävda bordslöparen jag hade låg där tidigare. Ja omväxling förnöjer sägs det men det tar nog tid att vänja sig.

Igår regnade det 31 mm här och det var så skönt att kura inne. Jag smsade till min vän A och påminde honom om att oj så tacksamma vi ska vara över att vi har någonstans bo och att vi har värme och mat. Jag kommer på mig själv ibland med att ta vissa saker för givet. Det är så lätt gjort att göra det men jag tror det är bra att bli påmind om att vara nöjd med det man har och känna tacksamhet för det. När man läser tidningarna och ser på nyheterna så påminns åtminstone jag varje dag om hur bra jag har det.

Det finns ju även människor här hemma som inte har det så lätt. Det kan gälla hot, våld, en raserad ekonomi, sjukdomar, olyckor och psykisk ohälsa. Vi är inte befriade från svårigheter här heller men vi sitter åtminstone inte mitt i brinnande krig. Även om det känns så inombords ibland. Därför är det så viktigt att vi försöker finnas för varandra. Att stötta och hjälpa där vi kan. Var en medmänniska. En vacker dag kanske det är jag själv som behöver stödet och närheten. Man vet aldrig.

Jag hoppas och önskar att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Vi är viktiga för någon eller några. Vi behövs och vi gör skillnad så snälla…….håll avstånd och var försiktiga.

Hoppas ni alla har en fin söndag……………..med eller utan taxar i gräset

Hur fasen gräver dom…..och så lite garn

Ibland funderar man på hur fasen saker och ting kan gå så jädra fel hela tiden. Jag bor i ett radhusområde byggt 1965 med 10 längor och nu har det under en tid grävts något som gott och väl liknar skyttegravar utefter ena kortsidan på hela husraderna. Så man kommer bara ut åt ett håll från längorna. Det grävs för att fixa till så att man med lite tur efter 33 års boende här äntligen ska få kallvatten i kallvattenskranen och att andra ska få bättre värme i sina lägenheter. Förmodligen är det väl en del pyssel med det för här må ni tro att det händer grejer. Dock bara i den längan jag bor i. Ni kan ju få en liten titt på själva utgrävningen. Till vänster uppe på väggen sitter elskåpet till vår länga och till höger utanför avspärrningen på andra sidan sitter det kommunala skåpet. Bara så ni vet. Hukande bakom kravallstaketet till höger kan ni se en liten figur med näsan i kommunens elskåp. Den el-kille föreningen anlitar fick hålla till på hitsidan mot husväggen och husets elskåp. Ditt o mitt o vi o dom. Ibland är det inte lätt att veta vem som ska göra vad. Man kan tycka att en gubbe kunde vara i båda skåpen men det kanske inte är värt att man lägger sig i det man inte begriper sig på. Men jag kan ju få tycka. Ju.

På mindre än tre veckor lyckades dom med att gräva av bredbandskabeln och några dagar efter det så var det någon som ”trampade ur” elkabeln. Det räcker inte med det för en dag hade vi helt plötsligt inget vatten för då hade dom grävt sönder en vattenledning så det stod som en jädra gejser (fast med kallvatten) ute på stora allmänningen. Det räckte inte med det för några dagar efter det så var det dags att gräva/trampa ur bredbandskabeln. IGEN! Då rinner sinnet till för den mest lugna människa jag känner och det undrar jag inte på. Själv funderade jag lite på om dom haft någon slags utlottning på något ställe och första pris var att få gräva med grävmaskin på vårt område. Det var i vilket fall inget förstapris för oss och man funderar på hur i jösses det kan gå så fel med det mesta. Det kändes inte särskilt proffsigt faktiskt.

Nu är dom ju inte klara än med gräverierna och isoleringarna så man har hjärtat lite i halsgropen vareviga dag. Vi höll på att få spatt här när dom trampade ur 3-fasen. En granne hade inget lyse nerpå och ingen tv, jag hade fungerande tvättmaskin, lyse och tv nerpå men frysen och spisen funkade inte, en annan hade fungerande spis och frys men inget lyse nerpå så det var lite olika hur man drabbades av just den grejen. Nu håller vi alla tummar och tår för att dom ska lyckas slutföra och sedan lägga igen dikena utan större missöden. Jag blev påmind om att vardagslycka faktiskt kan vara att ha både el, vatten och bredband……samma dag. De’ ni.

Ja vi ägnar oss åt olika slags fjärrvärme jag och kommunen men jag kan dock inte ställa till sådana här eländen med min och det känns tryggt att veta.

Då övergår vi till något mycket roligare. Nämligen garn och ofarlig fjärrvärmehantering. Jag stickade remsor av olika rosa garner som jag fått från vännen C. Ibland när jag har ont i tassarna av artrosen så är det toppen med mina små stickningar för dom blir ju inte så tunga. Remsor funkade bra. Nu är filten klar och ska väl iväg till något bra ställe. Förmodligen till Slättmissionen men jag ska se till så att jag får ihop 2kg innan jag skickar.

Dottern har tålamod och som är rapp i tassarna och gärna picklar med smått hade med sig den här lilla figuren när hon och barnbarnet var här sist. En liten kul typ som jag blev förtjust i. Ni ser den på filten här ovan och här kommer en närmare bild

Som sagt, hon är flink i fingrarna och kommer ofta på jättekul saker som hon sätter sin egen prägel på och som då blir hennes egen design. Jag själv skulle förmodligen inte få ihop en sådan här kotte om så livet hängde på det för jag har varken det huvudet (för mönster) eller dom fingrarna. Då är det tur att man kan göra olika saker och glädja varandra. Dessutom ska det nog få följa med några små kottar ut på kommande marknader. För den tiden kommer när vi åter kan röra oss fritt och ledigt och inte hela tiden vara rädda för att komma för nära. Så dotra har lite tid på sig att tillverka några fler kottar.

Jag har ju egentligen inte tid med så mycket annat än att sticka eftersom jag har så mycket fint garn att tillgå. Det är ju kanonkul att kunna plocka med sina garner och tänka på vad man ska göra med dem. Ibland blir man ju tvungen att släppa stickorna och göra andra saker men om jag får välja mellan att t ex dammsuga, damma eller joxa med mina garner och sticka vad tror ni jag väljer.

Idag är det grått och regnigt och då är det ju toppen att kunna ägna dagen åt sin hobby istället för att vara ute och skrapa valda delar av verandan som behöver målas på lite bättre eller att vara ute och städa i boden som är proppfull av 33 års ekorrande. Jag trodde vi skulle hinna gå igenom den i somras barnbarnet och jag men så kom ju det här coronaskruttet och rörde om i tillvaron så vi spar det till nästa sommar. Då jädrars. Jag har dock plockat ut en och annan grej därifrån under tiden och varje gång så blir jag förvånad över att dessa grejer alls har blivit inpulade och sparade i boden. Jag är väl inte direkt någon hoarder men väl en ganska stor ekorre. Den som spar han har och saker och ting kan komma till användning. Joråsåatt men det mesta av skräpet man ekorrar undan kommer aldrig i hela livet till användning utan står bara där i typ 33 år och är så dammiga och skitiga så man knappt ser vad det är.

Något skojsigt har dock inträffat och det är att jag faktiskt lyckats med vissa saker som jag tidigare angivit att jag gett upp hoppet om uppe på lila toan. Det kommer i nästa inlägg tillsammans med lite annat.

Hoppas ni alla har en härlig söndag……..med eller utan rosa igelkottar

Dåndimpen, harskrank och trasiga lakan

Den här värmen tar knäcken på mig tror jag. Jag blir alldeles matt och orkar ingenting och jag får verkligen ta i med hårdhandskarna mot mig själv för att utföra det allra minsta.  Jag har ju alltid haft svårt med värmen men det känns lite som om det blir värre med åren. När det är 28,8 på skuggsidan och 30 på baksidan som ligger i halvsol då väljer jag att stanna inne där det ”bara” är 27 grader. Jisses.  Det är som vanligt till att blöta en sommarklänning och lägga i en plastpåse i kylen och ta på sig när det börjar närma sig kokpunkten för min arma kropp. Dessutom har jag ju mitt älskade badkar. Jag spolar i halvt med kallt vatten och sedan går jag och doppar mig där flera gånger om dagen för att sänka temperaturen. Men hujedamej för den här värmeböljan. Jag vill ha en vanlig gammaldags svensk sommar där det är runt 23-24 grader varmt. Det räcker. I alla fall för mig.  Men vi är olika. Jag har vänner och även en del grannar som älskar den här värmen och njuter i fulla drag av den. Det är tur att det finns något för alla. Snart kommer min tid. När det blir kallt som själva voj voj och näsan fastnar ihop när man sticker ut den för att kolla läget. Det gillar jag. Tjockt med kläder i lager på lager och sen ut i kylan. Som sagt, tur vi är olika och att det finns något för alla.

Precis när man svalkat av sig och känner sig ok så vänder det blixtsnabbt och svetten sprutar. Varför då undrar du. Jo när jag hade svalnat av och höll på att plocka med mina garner så blev jag tvungen att hastigt besöka damrummet. Upp med locket, ned med ändan, upp med ändan och gasta i högan sky för vem fasen vill ha en sådan här någonstans på kroppen och särskilt inte där han just hade varit och fladdrat.

DSCN1254

Jag har trälock och då är det ett mellanrum på en dryg cm upp till ringen och där måste den ha tråcklat sig in eller också när jag stängt locket. Jag har faktiskt ingen aning men den var där och antastade mig på ett mycket oanständigt och otrevligt sätt. Huvva! Om ni funderar på det andra djuret så är det ”sulpen” som dottern kallade sköldpaddan  när hon var liten. Den är mitt badsällskap och jag har ingen badanka som en viss kompis tror.  Den här bilden är tagen vid annat tillfälle för den jädra harskranken som  attackerade mig klarade dessvärre inte mitt våldsamma vrålande ninjaviftande med en handduk innan jag såg vad det var.

Eftersom värmen gör att jag svettas omåttligt så är det svårt att både sticka och virka så det ligger lite på sparlåga. Det har dock hänt att jag gått ut tidigt på morgonen på baksidan när det varit runt 18 grader och då satt mig och sticka bara för att njuta av den svala luften. Det har varit skönt att ha den stunden.  Kan jag inte sticka så finns det annat jag kan göra och som passar fint att göra ute innan solen kommer över på baksidan helt. Jag får ju lakan som folk inte vill ha längre. Det kan ju vara att de tröttnat på färgerna när det gäller påslakan och att de blivit slitna och gått sönder när det gäller underlakan. En del köper billiga lakan på loppis och lämnar till mig. Av dessa river jag remsor som är 8 cm breda av de vita lakanen och river tygblöjor 70×70 av de färgade överlakan jag har. På det sättet går allt åt och om jag måste klippa bort där det är hål så blir det kortare lindor eller tvättlappar av det som går att använda.

Varje lakans remsor rullar jag ihop till en stor rulle och nu i coronatider när vi inte träffas mina kompisar och jag så packade jag i ordning rems-rullarna och så kom kompisen G och hämtade dem. Det var sju lakan den här gången. 103 remsor.

DSCN1275

Dessa remsor rullar min kompis och fäster med en liten tejpbit och så får jag tillbaka dem och skickar dem den här gången till  AFFC (Aspeboda Foundation For Children) där de hamnar i en by i Gambia som har en liten sjukstuga.  Tidigare satt vi ju tillsamman och rullade lindor och språkade glatt men nu i coronatider så får vi p g a underliggande sjukdomar vänta med umgänget. Var sak har sin tid och om vi är rädda om varandra så kan vi snart ses igen.

Jag blev riktigt glad när jag för lite sedan fick en så fin sommarbukett av en granne. Det var små blommor från hennes baksida och de var så söta och somriga.

DSCN1301

Vardagslycka kan vara en liten rar bukett given med hjärtat. Vardagsolycka är att få en harskrank i………..*ryser*.

Jag hoppas ni alla har en fin tisdag……..med eller utan små buketter av sommar.

Tiden bara ramlar iväg

och jag tycker inte att jag hänger med i svängarna för det går så fort. Mina dagar går ju i sakta mak men ändå när klockan börjar närma sig fem så blir jag förvånad över att dagen nästan är slut och kvällen börjar.  Det är väl i o f s en väldig tur att man ständigt har saker att plocka och pilla med så att man inte blir sittande och rullar tummarna för då går nog dagarna sakta.  Ni som hängt med ett tag vet att jag har varit väldigt seg. Länge. Det är mycket som borde göras men lite som blir gjort. Istället för att göra de saker jag borde göra så tar jag stickningen och sätter mig istället. Ibland är det inte bra för att-göra-listan blir ju oändligt lång när inget bockas av och med det följer ju också en viss inre stress som gör att man inte mår ok. Så bäst att lägga bort stickningen en stund och se till att få göra strykningar på listan.

I förrgår plockade jag av allt från altanen och igår väldans tidigt på morgonen oljade jag den och till kvällen kunde jag ställa tillbaka allt igen. En sak mindre på listan.  Förresten ska jag passa på att tipsa om en sida som är toppen. Proppfull med goda idéer om allt mellan himmel och jord. Jag testade t ex att på min altan göra rent ett stycke med tralltvätt och ett stycke med  ”fönsterputs” från Ekotips där receptet är 4 dl vatten, 1 dl ättika och fem droppar diskmedel. Vilket av medlen tror ni gjorde renast på enklaste sätt? Jo rengöringsmedlet från Ekotips. Toppen. Funkar på det mesta faktiskt. Jag har blandat i ordning så jag har en stor sprayflaska under diskbänken och en mindre på toan. Det funkar banne mig kanoners!

Apropå toalett så hade jag ju problem med att det regnade in från taket så det var pölar på golvet på lilla toan uppepå. Jag fick ju nytt tak och nya lister och nu har jag tagit tag i problem nummer två med den toan. Den hade något fel med flottören (eller nåt) så det svämmade över vatten som rann ner i min klädkammare. Detta är ju åtgärdat och de sista åren har man bara kunnat använda toan till att göra nr 1 på eftersom den spolar så sparsamt. Nu har jag fått toan utburen och barnbarnet har tvättat väggarna och tejpat taklisterna så nu ska den här lilla lagom (not) tjocka damen bara riva bort listerna och  måla väggarna och färg finns, står i en stor fin hink i köket och bara väntar. Efter det ska jag ta hjälp av en golvfirma som får lägga in ny matta och höja tröskeln så det blir efter våtrumsnormen.  Sedan är det bara att införskaffa en ny fin tron. Så här ser toan ut nu. Den är så liten och smal så man får nästan backa in och färgen, ja den har dottern bestämt och målat när hon gick i skolan och hade något projekt på gång. När den är målad och klar så kommer väggarna att vara gula och glada men när det blir av lovar Orsa kompani inget bestämt. Som vanligt.  Det borde dock bli väldans snart för ni kan inte göra er en föreställning om hur knepigt det är att vakna på natten och vara vrålans kissnödig och försöka ta sig ned för trappan och in på toan nerpå. Det är då man tänker på att man borde kanske lyssnat mer på Susanne Lanefeldt. Kniiiiiiiip!

DSCN1187

Det har gått iväg lite ditten och lite datten också till olika ställen. Sista sändningen till Läkarmissionen med Easy Peasy Beanie-mössor och så min vän och granne A-Ms lilla gula mössa som står bredvid den blå till höger. Allt som allt har jag skickat 51 EPB-mössor. De går så himla fort att sticka så vips är dom bara gjorda. Nu har jag börjat sticka på yemenvästar till framtida insamlingar.

DSCN1233

Lite fler små prematurmössor som gått iväg till en annan insamling. A-Ms tre små mössor längst till vänster. Hon är på sitt nittioförsta år och är en helt fantastiskt härlig kvinna med ett riktigt stort hjärta för de små. Två röda och en liten gul mössa blev det den här gången. Det är kul och inspirerande att vi kan jobba tillsammans mot samma mål. Det blir en fin gemenskap.

DSCN0894

Jag avslutar det här inlägget med något väldigt fint. Bilden andas frid och ro och en otrolig skönhet. Det är så härligt att se att världen trots allt kan vara oerhört vacker trots allt som pågår. Vardagslycka är att kunna se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

DSCN1215

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin dag…….med eller utan lila toaletter.

 

Livet på sparlåga är helt ok

Den här coronapandemin har gjort att man får vara lite mer försiktig och inte komma för nära. För mig har det väl egentligen inte inneburit så stora förändringar i livshållningen sedan jag blev ensam för fyra år sedan. Jag tufflar på i min egen lilla takt men har upptäckt att jag krympt min värld ännu mer än tidigare.  Inget jag på något sätt mår dåligt av men jag märker att jag lätt har halkat in i en avskildhet som är självvald och som känns trygg, bekväm och ombonad. Jag vet inte om det är på gott eller ont men just nu känns det bra men nog ska det bli skönt när och om världen blir som vanligt igen och man kan mötas och kramas och vara nära varandra igen. Jag saknar kramarna från dottern, barnbarnet och mina vänner. En granne sa så här till mig häromdagen ”- det är ingen som har rört mig på flera månader”. Precis då kändes den känslan så sorgligt ensam.

I och med att det inte är några marknader så har ju skaparlustan helt tagit semester och jag har inte lyckats få till något nytt och skojsigt till nästa marknad när den nu kommer. Däremot har jag legat i som en utter med att sticka och skicka. Jag fick ju massor av garn av min vän C men jag har efter det fått hem en laddning till. Hon hade massor av garn som hon behövde bli av med och då var jag ju med som ”hönan på snor’n” och beställde en hel drös med nystan. Jag betalade givetvis för frakten och såg till så att en extra slant hamnade på ett ställe som ligger C varmt om hjärtat.  Så här såg det ut på mitt köksbord efter att jag packat upp det paketet.

DSCN1184

Bomullsgarnerna längst ut till höger lade dottern rabarber på och  virkar och tillverkar för fulla muggar. Hon har energi den tösen.  Nystanen längst ut till vänster, 8 stycken, har jag stickat EPB-mössor av men dom ligger i en påse och väntar på att någon ska fästa trådarna och sy ihop dem. Någon blir förmodligen jag själv och det är därför det tar tid för att fästa trådar och sy ihop är inte det minsta kul. Sticka är kul men det där med efterarbetet, njaaaäääää.  Alla acrylgarnerna på bilden ska användas till fjärrvärmestickning. Jag är en lycklig människa. Jag är rik. Jag brukar säga att har man bara garn och böcker så är jag inte fattig. Vardagslycka för mig kan vara att ha mycket garn och får förmånen att sticka och skicka fjärrvärme till dem som behöver.

Jag skickade lite som jag hade i min välgörenhetslåda till en privat insamling till ett BB i Tanzania. En barnmorska som skulle åka ner ville ha lite stickat att ta med sig. Alla vet faktiskt inte att det kan bli kallt om nätterna även i afrikanska länder och att de små nyfödda då har svårt att hålla värmen men så är det. En liten mössa kan då rädda liv.  Så från mig fick hon med sig det här en liten bomullsfilt (ligger i lådan) som är stickad av en flicka inom omsorgen i Eskilstuna, ett par små tossor som dottern virkat, två yemenvästar och 9 mössor. Det är härligt så mycket det kan gå i en så liten kartong.

DSCN0967

Lite fler mössor till Läkarmissionen. Den lilla gula mössan längst till höger är stickad av min 90-åriga granne som gärna är med och sprider värme till världen. Fler mössor från henne kommer i ett annat inlägg.

DSCN1124

Tänk så mycket värme en pandemi kan medföra för dem som fryser. Plus att jag aldrig har tråkigt. Jag borde väl dammsuga och damma, sådana saker som tanter gör men ofta så smiter jag ifrån de sysslorna och stickar istället. Jag har svart bälte i att smita från tråkiga saker. Hmmm…..jag har nog svart bälte i att äta också.

En som inte smiter är dottern som både bakat jättegoda bananmuffins och virkat fruktnät som jag ska ta med mig ut när det blir marknad sedan.

DSCN1141

DSCN1155

Usch nu måste jag väl erkänna något som är typiskt mej. Dottern hade bakat kanongoda muffins med vit choklad och röda vinbär i. Jag fick en påse med tillsägelsen att jag inte skulle moffa i mig alla själv utan bjuda mina grannar. Mina grannar var på landet så nog fasen moffade jag i mig alla………utom en. Den gav jag till en tant längre bort i längan och tänkte att det skulle freda mitt dåliga samvete. Det gjorde det inte. Fy mig. Jag har karaktär som en badanka.  Så dom fina muffinsarna finns inte ens på bild för det gick så rasande snabbt och smidigt att glufsa i mig dessa. Inte undra på att jag är rund som en boll.

Inte nog med att min karaktär lämnar mycket i övrigt att önska, jag är lat och bekväm också. Det spelar ju ingen roll om jag går i pyjamasbyxor och nattlinne en hel dag när jag ändå inte ska träffa någon som ska komma in till mig. Dessutom spelar det ingen roll vad jag har på mig om jag går ut  här utanför heller för alla grannar i längan är så vana vid mig att de inte lyfter på ögonbrynet inför mina ibland något udda kreationer.

DSCN1145

Mysuniformen på som ni ser och det är så jädrans skönt när man har något som inte sitter åt någonstans utan bara sitter löst på kroppen så att volangerna man har runt midjan får fritt spelrum. Fram för mer social olydnad! Gå i pyjamas hela dagen och bara mys!

När jag nu skriver om att klä mig bekvämt så kan jag passa på att meddela min semestrande vän T att det var tur att det inte blev något badande. Baddräkten jag hittade efter ivrigt sökande har jag inte använt på flera år och den passade. INTE. Inte alls. Så det där med bada får jag nog ta mig en funderare på.

Jag hoppas ni alla har en fin dag……..med eller utan garn och för små baddräkter

 

 

Nu blev det svårt och jag blev vilsen

För lite sedan så fick jag information om att bårhuset/patologen på Karolinska i Huddinge frågade efter små filtar och små mössor. Dessa skulle användas vid kistläggning av små små bebisar och fullgångna bebisar som det inte gått så bra för. Direkt kastade jag mig över ett par nystan och började på en filt. Sen blev det ett par pyttemössor och så ställde jag även med två par tossor som dottern virkat.

DSCN1118

Sedan kom tankarna.  Ska jag fortsätta eller ska jag koncentrera mig på att sticka till levande barn som har en chans att överleva om dom får en mössa och en filt så de klarar nattkylan. Det här blev jättesvåra funderingar. Barn är ju barn oavsett. Jag funderade på om det bara var för föräldrarnas skull det skulle vara fint men kom väl så småningom fram till att alla borde få ha det fint och kanske lite ombonat mysigt på den sista resan.  Det är svåra funderingar och jag har varit alldeles vilsen i mössan och inte riktigt känt igen mig själv i vissa funderingar.  Men så hände det.

En fin vän till mig förlorade sin lilla son. Sin vackra, fina bebis som fått kämpa så. Då, efter en tid, blev jag säker på hur jag skulle hantera det hela. Jag skulle vilja att det var fint, mjukt och ombonat och kärleksfullt för den lille på hans färd och så borde det ju vara för alla. Nu är det ju inte så men den tanken och känslan hjälpte mig på vägen att förstå att jag inte måste koncentrera mig på varken det ena eller det andra utan bara fortsätta att sticka och sedan skicka lite hit och lite dit. Fortsätta göra gott. Jag inser ju att jag inte ensam behöver rädda alla små utan det är många med mig som strävar åt samma håll så gott vi alla kan och det får räcka.  Jag kommer att fortsätta att sticka till de levande frusna barnen med hopp om att de ska överleva kylan men en och annan liten pyttefilt eller pyttemössa kommer att slinka iväg till Huddinge då och då.

Om någon av er vill sticka, virka eller sy något litet och skicka så är adressen:

(Sofia Silvana), Klinisk patologi & Cytologi, F43, Karolinska Universitetssjukhuset, 141 86 HUDDINGE

Om någon vill ha mer detaljerat om vad som behövs eller annat så hör av er i kommentarsfältet eller till min mailadress som står på första sidan till höger.

DSCN1116

Jag hoppas ni alla har en fin tisdag……..med eller utan svåra funderingar

 

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag