varken på vädret eller mig. Vädret kan jag ju inte göra så mycket åt även om jag skulle vilja och att manövrera mig i rätt riktning är som att med en liten jädrans utombordare försöka vända en Finlandsfärja. Jag försöker så gott jag kan att hamna rätt i tillvaron men ibland fattas både viljan och lusten. Jag måste faktiskt erkänna att rätt som det är så tappar jag farten och då gäller det att komma på något som får fart på det här gamla skrovet igen. Stickning funkar. Virkning också. Jag har stickat och virkat upp acrylgarnen jag fick från L B i Västerås och har skickat allt till Slättmissionens hjälpande hand . Här kommer några bilder på det. Vi börjar med en lite större filt som är virkad i stora 20×20 cm mormorsrutor. Filt nr 2 är virkad i tekniken c2c alltså hörn till hörn med instruktion från annavirkpanna som har en utmärkt instruktion på hur man kommer igång och hur man avslutar. Filt nr 3 är den jag själv är väldigt förälskad i faktiskt. Hade gärna velat ha just en sådan själv. Färgerna var så himla bra. Det är alla restgarner som blev över som tillsammans bildade den jättegoa filten. Precis som filt 1 så är den gjord i mormorsrutor men nu 15 x 15 cm rutor och sedan ihopvirkad.
Dessutom blev det skickat mängder av mössor, halsdukar och en trekantssjal. Halsdukarna som ligger längst till vänster är stickade i något som jag vill minnas hette borstad acryl eller något liknande. I alla fall brushed fanns med i namnet. Jag kan ha rejält fel på namnet och som den drullputta jag är så har jag givetvis inte banderollen kvar men jag kan lova att det var som att sticka tre kattungar. Det var så ljuvligt mjukt och gulligt. Dottern var behjälplig med att trolla fram tofsar till de tre mössorna längst ner till vänster. Tack snälla L B för alla de fina härliga garnerna. Nu har jag bomullsgarnen kvar men de får ligga till sig tills jag kommer på något riktigt bra att göra av dem. Det känns i alla fall gott att vi tillsammans kunnat skänka så mycket fjärrvärme till så många. Vardagslycka är att ha möjlighet att hjälpa och värma.
Häromdagen lyste solen så vackert men det blåste ishavsvindar rakt norrifrån. Kallt som själva vojvoj då men solen lockade fram glädjen och skuttet i kroppen. Jag hade varit och handlat och på utvägen köpte jag årets första glass. En liten isglass med extra is så att säga. Jag åt den där jag strävade fram i motvinden och jisses så gott det var. En och annan tittade lite fundersamt på mig och min isglass och på sätt och vis kan jag väl förstå dem men är man sugen så är man och då är man svårstoppad.
Igår när jag gick ifrån affären och hem så tog jag vägen över en stor gräsplan och in mellan husen och där såg det ut så här. Islossning? Flera centimeter tjocka issjok låg på gångstigen så förmodligen är det någon i huset intill som hackat loss och slängt ut över häcken. Det var ju på husets skuggsida så han kanske ville skynda på våren lite extra.
På min egen altan hade jag i morse fläckvis snö. Lite mysko. Det borde väl ha lagt sig jämnare eller inte fasen vet jag. Jag vet bara att jag ibland fiffilurar på saker som kanske kan uppfattas som lite märkliga. Men vad ska man göra. Man vill ju veta. Hmmm……jag kanske blir tvungen att sitta uppe någon natt och spana på hur vissa saker blir till.
Ja det var lite från mig. Jag måste nog erkänna att jag är förbaskat less på den här pandemiski*en. Nu är det ju ett helt år sedan någon tog i mig. Jag räknar inte en läkarundersökning jag var tvungen att gå på. Ett år sedan någon kramade mig. Fy farao så eländigt och jag tycker så jädra synd om mig själv ibland. Jag är ju en fysisk person som tar i människor jag talar med och kramas med alla som jag tycker om och som berör mig. Många kramar blir det. Men inte nu. Jag ska väl säga att jag inte för ett ögonblick är på väg att ge upp och slänga in handduken och börja uppföra mig som somliga Stockholmare. Långt därifrån. Jag hänger i med en dåres envishet för jag vill ju hänga med länge efter att pandemin är slut. Göra allt jag tycker är kul och umgås med kompisar och krama vänner och behövande. Skutta runt i tillvaron utan gränser. Så jag kämpar vidare med att hålla avstånd och tvätta händerna och bara umgås med min lilla ”bubbla” som består av dottern och barnbarnet. Men i alla fall……..fy farao för att inte få kramas.
Jag hoppas ni alla har en fin marsonsdag……..med eller utan is av något slag
Någon frågade hur det gick med projektet att kanta tygblöjor med symaskinen. Då kan jag härmed meddela att det gick käpprätt åt pipsvängen. Väldigt milt uttryckt.
Jag släpade fram min mammas gamla maskin som väger bly. Fick upp den på bordet och av med kåpan och så fram med det jag skulle kanta. Satte mig skapligt bekvämt och började på. Den ville inte. Inte ett dugg. Den bara stod och morrade men rörde sig inte ur fläcken. Fy farao. Jag är särskilt tacksam över att ingen hörde hur jag uttryckte min besvikelse/ilska gentemot den förgrönade symaskinen men det känns lite som om att taklampan som hänger straxt över blev lite svedd i kanterna. Nåja, jag for iväg och letade rätt på instruktionsboken samt ett förstoringsglas för att göra det mer läsbart för givetvis är det nästan myrskrift i den gamla boken.
Nääää, den ville inte i alla fall trots att jag försökt med allt jag kan, vilket i o f s inte är särskilt mycket när det kommer till symaskiner. Jag insåg att den här manicken var lika jädra trött på mig som jag var på den och att vi två aldrig skulle bli bästisar. Jag vill minnas att jag tidigare i den här bloggen redovisat hur himla usel jag är på att sy på symaskin. Trä den, ställa in den, fixa och trixa och göra sådant som min mamma och min mormor inte hade det minsta problem med. Jag har problem. Stoooora problem.
Nåja jag packade ihop symaskinen under ordnade former och med några väl valda ord placerades den åter i skamvrån under trappan. Hmmmm, det kanske är jag som borde sitta i den skamvrån eftersom jag inte under hela livet lyckats förstå mig på symaskinernas förtrollade värld. Hur som helst. Där står den nu och blir väl ännu mer uttorkad och eländig eftersom det ju går åratal mellan att jag tar fram den. Förmodligen kommer den här maskinen att få ett annat hem i framtiden. I händerna på någon som kan smörja upp den lite och ge den omsorg så är det en mycket väl fungerande maskin.
Vad gäller tygblöjorna så ska jag höra om någon vänlig människa i min omgivning kan ställa upp och sy runt blöjorna. I annat fall får jag väl sätta mig och sy för hand. Det ordnar sig alltid.
Något som funkade bättre var stickningen av fler små nalleklänningar. Här är de sista två jag stickade och som ska få pryda var sin nalle innan de slås in i paket med bild på sig själv och en liten juladress. Jag behöver dock komma på hur jag ska lyckas fixa till ”pojknallar” också. Sticka brallor och en kort väst. Det är väl brallorna som ställer till bryderi i mitt huvud men rätt som det är kommer jag på det.
Jag har funderat lite runt det här med nallar och nallekläder. Jag tänker fortsätta sticka små kläder och lägga i en liten låda för jag har lite funderingar på om man inte kan göra sådana här och ge till polisen och ambulansen. Jag vet att någon organisation ibland har skänkt 50 stora ”riktiga” nallar till dem så det borde väl kunna funka med de här nallarna också. Det är väl fint att kunna ge en liten tröstis till någon barn som behöver någon att krama. Jag hade också en fundering om att man kunde göra i ordning ett gäng nallar och skänka till barn som är på lasarettet för behandling av cancer. När man öppnar den dörren till tänkande så finns det ju oändliga möjligheter att jobba på. Så nästa steg i projektet blir att köpa hem ett gäng nallar till från IKEA. Det får nog bli efter julhelgen i alla fall för nu är det fullt upp med annat.
För min del så har den här försiktigheten under pandemin resulterat i väldans många timmars stickning. Jag är otroligt tacksam för allt garn jag fått och för att jag har möjlighet att ägna mig åt det som ligger mig varmt om hjärtat. Det är jag tacksam för. Det är vardagslycka att ha möjlighet att göra något gott för någon annan.
Jag hoppas att ni alla har goda dagar……….med eller utan tröstnallar
För lite sedan så frågade jag om det var någon som kunde gissa vad jag stickade på under F1-loppet. Några trodde att dom visste men för er andra så kommer svaret här. Det var en yemenklänning till en nalle. Nu ska jag berätta hur idén kom till mig och varför jag stickar dessa klänningar.
Jag såg på ett forum för välgörenhetsstickning hur kvinnor köpte hem nallen Fabler Björn från IKEA. Det är en 21 cm hög mjukisnalle som bara kostar 15:- styck. Kvinnorna i de här grupperna stickade och virkade kläder åt dessa nallar. Fantastiska skapelser som jag inte är ens i närheten av att kunna trolla fram. Dessa nallar med kläder skulle sedan sändas till barn i Syrien via Stand with Syria.
Då fick jag en idé. Varje år har Home Hotel Bolinder Munktell en stor fin julgran stående i sin foaje och under den kan man lägga julklappar till utsatta barn inom kommunen. Tyvärr är det många barn som far illa även här i Sverige även om det är under andra förhållanden än dem i Syrien.
Julklapparna under granen delas sedan i år ut av Frälsningsarmén och andra som vet var paketen behövs bäst. Jag brukar alltid köpa ritblock och kritor, hårsnoddar och spännen, sticka en varm mössa, en halsduk. Ja ni vet, sådant lite smått. Nu kom jag på att jag skulle också köpa nallar och sticka något till var och en och göra paket av. Det finns nog många som behöver en liten kompis att krama om när det blir svårt. Så det var alltså det jag stickade på framför ”rejset”. En yemenklänning. Mönstret är en förminskning av en yemenväst för nyfödda. Min vän C hjälpte mig att få rätt på maskantal för att komma igång utan att behöva experimentera i evigheter. Med lite tur kan det bli ett par till.
Här har ni några som är färdiga för att få bo i sina privata paket med en liten bild på sig själv på utsidan samt en etikett som frågar om den får vara någons vän. Den turkosa klänningen har dottern virkat och har en boa till för att se extra festlig ut till julen.
Eftersom jag tycker att just den granen som de här hamnar under är årets viktigaste julgran så kommer jag att lägga ut bild på den sedan då jag har varit nere och lagt mina paket under den. Ni kanske också har någon sådan gran i er stad eller om någon kyrka gärna tar emot paket till barn. Det behöver ju inte vara något stort och dyrt det räcker bra med något litet som är givet med omtanke.
Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att det finns så många barn i vår närhet och ute i världen som far illa. Barn ska få vara trygga och älskade men tyvärr ser det inte så ut för alla och det är så hemskt. Jag kan inte förändra världen men jag hoppas jag kan förändra en pytteliten del med mina små paket. Tillsammans kan vi göra världen till en varmare och mer omtänksam plats.
Jag hoppas ni alla har en trygg och varm torsdag………med eller utan små nallar
har vissa småsaker gemensamt. Han gillade att sjunga Leva livet och han han hade fådda blommor. Jag gillar också att sjunga Leva livet för full hals nu sedan barnbarnet fick fart på en cd-spelare som stått i en garderob och samlat damm. Den tidigare spelaren drog sin sista suck bara sisådär helt apropå och glad var jag som hade en extra då.
Det som är knepigt är ju att det är så liten text vid alla knappar och rattar så jag skulle behöva förstoringsglas men nu lotsade barnbarnet mig runt och visade vilka knappar och rattar jag behövde använda så nu jädrar lever jag livet med Kurt Olsson må ni tro och inte nog med det jag har fådda blommor också. Vardagslycka är när grannens son ringer på och lämnar en bukett vackra rosor. Är inte det rart så säg. Man blir glad och lycklig i hela kroppen.
Fast nu har jag ju en del saker som Kurtan inte ens är i närheten av, nämligen en hel massa fådda garner. Som ni såg för några inlägg sedan så fick jag ju en stor låda garner från goa L i Västerås. Nu har jag ju använt mig av dessa garner på kvällarna framför tvn och varenda gång jag vill smita undan från tråkjobb. Vilket är väldans ofta. Här ser ni vad det blivit så här långt
Två halsdukar, ett gäng mössor och en grön filt. Jag älskar alla de härliga färgerna. Man, eller rättare sagt jag blir väldigt glad och lycklig av färger. Gäller det sedan garn då kan det få vara hur starka färger som helst. Det är lätt att sticka då. Stickorna flyger i luften av glädje över att få bearbeta så vackert garn. Jag ska packa detta och se hur mycket det väger för det är dags att skicka lite till Slättmissionen. Nog är väl det här lagarbete när det är som bäst. Tillsammans kan man uträtta storverk faktiskt. Tillsammans är ett väldigt fint och bra ord.
När jag cyklade runt lite häromdagen så blev jag när jag åter närmade mig hemmet varse att om bara ett ögonblick är det slut med höstfägringen i form av färggranna löv. De blåser av och iväg med väldig fart så jag hoppade av cykeln och tog det här kortet. Två buskar av samma sort och som är planterade samtidigt men har olika färgskrud. Var och en är vacker på sitt sätt. Precis som vi människor, olika men ändå lika och alla duger, var och en på sitt sätt.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin höstdag……med eller utan färggranna buskar
Det är svårt att vara rubriksättare på den här bloggen ska ni veta för inläggen följer ju inte något givet ämne utan flaxar och fladdrar hit och dit lite som det blir. Strunt samma nu kör vi på.
Jag köpte så fina lavendelpåsar av en hantverkare. De är sydda i linne och dekorerade med gammal spets. Jag kommer ihåg min mormors gamla lavendelpåsar som var broderade med små små blommor och som doftade så gott. Så de här rosa söta påsarna väckte ett barndomsminne och det var mysigt. Man får försöka samla på de fina och välgörande barndomsminnena och låta andra flytta på sig och ta mindre plats. Vardagslycka kan väl faktiskt vara att bli påmind om något fint som värmer hjärtat och själen. Något som får dagen att bli ljusare eller natten att bli mer lugn och trygg.
Jag har ju tagit mig för med att försöka fixa lilla toan uppepå och det är då inte det lättaste. För att kunna byta matta så ska ju listen bort och det har jag brottats med ett bra tag nu. Det går inte. Spikarna sitter bakom ett par rör och jag har dragit fram listen så långt det går med kofoten. Jag får ta mig tusan spränga med dynamit för att få bort den och då ger sig ju resten också i o f s för då blir det ju inkentinken kvar. Nåja, jag har ju min bästa kompis som brukar vara en klippa men det närmaste klippa vi kom här var att jag fick lust att klippa till honom över telefonen när han talade om hur jag skulle hålla fast spiken, slå tillbaka brädan och låta spiken gliiiiiiiida ut. Inte f*n gled den spiken. Inte alls. Inte någonstans.
Nu har jag lagt ner det jädrans projektet och tänker så här då istället. Jag målar hela toan solgul, färg har jag ju står i en stor hink och sedan köper jag en fin och fräsch toastol och får den insatt vilket verkar vara ett ganska enkelt handgrepp för den som kan det såg jag när killen tog bort den på ett tjillevipp. Det enda problemet är väl att det är så rackarns trångt på den här toan och killen var nog en bra bit över 180 cm så det var tur han inte fastnade under handfatet. Efter det så köper jag någon hyfsad matta och lägger över den gamla på något sätt så man slipper den gamla fula grå mattan från 1965 när huset var nytt. Jag löser det på något sätt för nu känner jag att jag nått vägs ände med den här jädrans toan. Golvfirman som jag hade kontakt med har inte hört av sig efter att jag ställt en rad frågor så därför löser jag det så här. Det är då inte helt enkelt att ens försöka få hjälp från proffs med att lägga våtrumsmatta upp mot väggen så som det ska vara. Jobbet är väl för litet för att det ska löna sig. Detta ska ju ske om man gör en ombyggnad för att försäkringar ska gälla vid vattenskada. Jag har fiffilurat och ser inte byte av toastol som en ombyggnation. Hoppas jag har rätt där.
Nu struntar vi i det här och övergår till något skojsigare. Vardagslyckor. En vän till mig och hennes man bor på en ö ute i Mälaren och de har varit förbi med diverse godsaker till mig må ni tro. Här är det två pyttesmå ”smakburkar” med olika slags gelé och dessutom fick en liten prematurmössa som min goa granne A-M har stickat vara med på bilden för att visa upp sig i sin skönhet.
Mössan har gått iväg till en insamling till prematurbarn och geléerna har gått raka spåret ner i min mage och de var jättegoda. Så lagom att ha då man blir sötsugen vilket jag blir tätt som oftast.
Inte nog med det jag fick vid ett annat tillfälle en hel stor påse med björnbär. Det är något som jag inte var bekant med sedan tidigare. Jag smakade på ett par stycken för två år sedan då jag var med en kamrat ut till hennes torp i Näshultaskogarna och hon hade en liten gren med björnbär utanför trappan. Jag hade aldrig ätit björnbär tidigare för det fanns inte med under min barndom. Nu kom vännerna L och S med båt in till stan och hade då med sig dessa åt mig
Till sist. Tusen tack till er som hört av er med fina mail och kommentarer. Det är vardagslycka som räcker väldigt länge och som ger så mycket goda energier. Skrivna eller talade ord kan betyda så oändligt mycket i ett liv. Ord är viktiga och värdefulla och kan vara den absolut bästa vardagslycka du kan ge någon, en vän, en anhörig eller en okänd.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin måndag……..med eller utan fula golv.
Livet är inte precis lätt. Jag vet att jag någonstans måste hitta mig själv igen och skapa mig ett liv utan mannen. Det är inte lätt. Vissa dagar är riktigt usla och andra är riktigt bra. Det svajar och ofta känns det som om allt gått i stå. Men man får kämpa på. Vara uppmärksam och se de många vardagslyckor som ändå finns. Man får skapa sig en trygg plats och en tillvaro som ger ro. Jag försöker i alla fall med det. Hela tiden. Men jag saknar buset, skratten och musiken. Det är så väldigt eländigt tyst. Men var sak har sin tid och det måste få ta den tid det tar. Inget går att skynda på men man får nog akta sig så man inte fastnar i någon slags negativ spiral.
Men nu tycks vissa saker ha ändrat sig i alla fall. Förra lördagen sydde jag ihop alla små mössor som jag stickade på lasarettet. Det blev en del. Alla mössor är stickade av skänkta garner och skall gå till välgörenhet. Fjärrvärme.
På bordet ligger också saker som jag fått och som betyder mycket. Som gör mig glad. Mannens ljus som alltid brinner då jag är hemma, vänskapsboken, ett kort från vänner, barnbarnets keramikhjärta ”världens bästa morfar” i en liten keramikskål med hjärta som jag också fått av vänner. Ett doftljus och min målarbok med pennor som jag fått av en kär arbetskamrat som förstod hur allt var. Jag byter saker på bordet då och då och har dessa saker som kraftkälla och vetskap om att jag inte är ensam. Bara ensam inuti.
I fredags när jag var hos min vän som har garnaffär så pratade vi mycket om det här med att jag inte rört en stickning eller en virkning sedan mannen gick bort. All glädje i handarbete tycks som bortblåst. Det är märkligt eftersom det varit det roligast jag vet. Men det är som det är. Hon föreslog att jag skulle handarbeta när jag var hos henne. Jag kunde ha ett arbete liggande där och handarbeta i sällskap med henne. Man kan ju alltid försöka tänkte jag och inhandlade raskt en virknål och ett nystan Marino Soft. Jag satsade på det enklaste enkla. En gigantisk mormorsruta. En tråd att fästa och i övrigt bara veva runt varv efter varv utan att behöva tänka. Det verkade funka för jag virkade på ett tag och det kändes bra. Så med små små steg tar jag mig framåt, en dag i taget. Någonstans i allt det vilsna finns jag ju och jag behöver bara hitta mig själv igen.
Dagens vardagslycka är en trippel. Det är helt fantastiskt hur naturen kan få till det. Mina närmaste grannar har ju rosor på framsidan. Dessa rosor har stått där sedan 1965 då husen byggdes. Aldrig blivit vattnade. De bara växer och växer. Här ska ni få se på tjusigheter
Stora som boxarnävar och helt fantastiska. Ibland är världen alldeles otroligt vacker.
Jag hoppas ni alla har en riktigt bra lördag………..med eller utan mormorsrutor.
Jag fick ju lite idéer om hur snuskburkarna för fimpar skulle se ut. Dom behöver ju inte vara räliga på utsidan också. Så här har jag målat en burk två gånger med röd hobbyfärg och sedan limmat på spets runt om. Nu väntar den bara på mildväder så jag kan vara ute och lacka den. Vi har ju kvar i burken med båtlack så jag kör på det. F ö undrar jag varför vi ens har båtlack hemma för vi har aldrig haft någon båt. Inte ens en pytteliten. Men lacken är bra och jag kör den på kvastarna också vartefter jag får dem klara.
Den gula filten ni kunde se i förra inlägget blev lite väl tunn så den tänker jag helt enkelt ta och sy fleece på baksidan på. Det finns ju fleecefiltar för 10:- och en sådan duger fint att klippa till som bakstycke. Det blir lite varmare och gosigare då. Men vis av det misstaget så tog jag dubbelt garn till filten jag började med efter den. Så nu stickar jag med fyra trådar istället för två och det blir en tjock och fin filt. Den ska gå i blått och vitt och den är ett perfekt jobb att ha till tvn. Den är stickad i maskingarn.
Eftersom den sällsynta sörmländska buskharen inte ligger där han ska, alltså i grannens buskar, så har jag ju fått skaffa mig en ny kompis. Ni som läst några inlägg bakåt kanske minns anden som inte kunde trafikreglerna. Det kan han inte nu heller men nu håller han sig i alla fall på trottoarerna. Åtminstone som jag har sett. Han tigger mat av varenda en som går förbi och en del blir skiträdda när han kavar fram med god fart och inte saktar in förrän han är framme vid fötterna. Men stilig är anden.
Eftersom vi ändå är på Fristadstorget nu med denna tiggande skönhet så kan jag passa på att meddela att de eluppvärmda sofforna som skulle göra att man kunde sitta ute när det var kallt……..funkar inte heller. Jag tror jag blivit otroligt förvånad om de hade gjort det. Men dessa soffor ser banne mig inte inbjudande ut. Inte ens om jag hade haft ett tovat sittunderlag.
I övrigt är väl det mesta som det ska vara. Tror jag. Ibland är jag faktiskt nöjd med att saker och ting bara rullar på. Det behövs inte några märkvärdigheter och upplevelser varje dag. Ibland får man nöja sig med att livet fungerar lugnt och stillsamt.
Jag hoppas ni alla har en lugn och fin onsdag…….med eller utan röriga blogginlägg.
Fina hantverkskollegorna som har Frasta Lamm i Stora Sundby utanför vår stad kom med en stor säck full med restgarner. För en som hjälpstickar så är det värt guld. Annikas lilla rara mamma har gått bort och hon hade en garnaffär så mycket garn finns det att försöka göra sig av med på ett bra sätt. Jag fick hela säcken med restgarner för 0:-. Detta innebär att jag behöver inte köpa ett enda nystan själv till hjälpstickning under nästa år. Plus att det är väl kanoners att kunna ta tillvara på även påbörjade nystan och rester. Men mycket var faktiskt hela nystan men bara ett av varje. Men jisses det spelar ju ingen roll för det är ju kul att pussla med färger och garner.
Alla olika nystan var väl inknutna i egna små plastpåsar. Det kändes faktiskt lite högtidligt och det var med vördnad och stor tacksamhet jag öppnade påsarna och plockade ut skatterna för att kunna sortera dem i olika garnsorter. Så mycket omsorg den lilla damen lagt på sina restgarner. Det är fint. Jag skulle tro att hon precis som jag såg dem som skatter.
Nu var det väldigt mycket ullgarner. Men finfina ullgarner. Inte de grova med mycket ullfett kvar i. Så jag ska nog försöka sticka så mycket jag bara kan. Men sedan får man sticka emellan med acryl- eller bomullsgarn.
Jösses vilka bilder jag får i mitt huvud när jag tittar på garnhögen. Filtar/filtdelar och mössor för nordiska klimat är ju passande för ullgarnet och övrigt garn blir mössor för export till någon förlossningsklinik i Afrika. Dit kan man även skicka yemenvästar i acryl. Det blir kallt på nätterna och pyttesmå nyfödda klarar inte att hålla värmen själva utan fryser ihjäl. Då är en mössa jättebra för den förhindrar att värmen går ut genom huvudet.
Tänk er själva, vissa förlossningskliniker lockar med att mammorna får kläder till den nyfödda om de kommer till kliniken och föder. Annars föder de hemma med hög barnadödlighet som följd. En del kliniker har dock inte tillgång till mössor, västar eller filtar och då får mammorna ta hem sina barn inslagna i tidningspapper.
Så nu ska jag med garnhjälp från Frasta Lamm göra skillnad för många små och halvstora barn. Både när och fjärran.
Hoppas ni alla har en stressfri lördag……….med eller utan restgarnsskatter.
Äntligen har jag fäst alla trådar. Det går ju i flygande fläng bara man börjar. Men seeeegt är det att komma igång. Men nu så.
Mössorna och yemenvästarna skall ner i välgörenhetslådan och ligga till sig tills det blir någon bra insamling att skicka till. Det är bra att ha ett litet lager. Dessutom fick jag ju restgarner av lilla tanten i julas och lite av det har jag använt till mössorna och västarna. Det går ju inte åt så mycket.
Pannbanden är stickade i lovikkagarn och de ska med ut på marknad i november-december. Bra även där att ha ett litet lager.
De små spiralsockorna skall jag skicka till Stolpvarvet som Carol bjudit in oss att delta i. Häng med ni också vetja. Det är alltid fint att vara en del av något stort och bra. Ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta underverk.
Stickeriet går sakta när det är varmt ute. Jag blir varm i händerna av garnet så på sommaren brukar jag faktiskt virka istället. Då virkar jag upp fönsterremsor till vintermarknaderna. Men så icke i sommar. Jag harvar istället på i sakta mak med min stickning. En revolutionerande uppfinning , som varit känd länge för alla som är vaknare än jag, är bambustickorna. Himmel och plättar så bra det är. Då kan jag sticka trots att det är sommar. Hmmm….jag ska nog skriva ett separat inlägg till bambustickornas lov.
Här är i alla fall lite som jag pryttlar med just nu
Det är nästan en halv mössa klar i garnet Bella från Red Heart, en halv socka i garnet Baby från Red Heart och slutligen en yemenväst i större storlek i garnet Thea från Trysil Garn. Nystanen med Thea fick jag skickade till mig från den snälla Knappmakerskan. Dessa tre alster hamnar i välgörenhetslådan så fort de är klara.
Och för den som undrar så nej jag har inte fäst trådarna på den förra laddningen jag visade upp. Men huvva nu blev jag påmind om det också. Men jag har lite att stå i så idag blir det nog ingen fästfest. Jag cyklade iväg till en loppis i närheten och köpte två böcker och dessa måste jag ju kika lite i och förmodligen kommer jag att hitta på ytterligare en massa mycket viktiga saker som gör att jag inte hinner fästa några trådar idag *visslar och skuttar lite fjönsigt för av avleda blickarna från fästhögen*
Jag är mamma, fru och mormor. Jag har som sagt var inte direkt svart bälte i hantverk men jag tycker det är otroligt roligt och berikande.
Har arbetat ideellt med lite olika välgörenhetsgrejer i ungefär 30 år och känner att det är en bra väg för mig att gå.
Handarbete är roligt och jag hoppas jag kan tillföra något även som bloggare.
Jag och en kompis brukar fara runt och stå på hantverksmarknader ibland. Hon gör smycken och tavlor och jag lite av varje. Det är berikande och det är härligt att möta alla människor.
Jag tycker om att vandra runt på olika bloggar och få inspiration. Det finns så oerhört många duktiga kvinnor. Tillsammans håller vi ett kulturarv vid liv.
Vill ni har annan kontakt än via kommentarsfältet så kan ni maila mig på birgit_karlsson [@} hotmail.com
Bibbis blandning 