Tiden rusar iväg och nu är vi i slutet på november och med det har vi också hunnit med lite diverse olika väder. Ena dagen är det sol och 17 grader varmt och nästa har det ramlat ner i grader så det nosar på nollan. Det är helt galet. En kväll när jag gick och lade mig så var det barmark och när jag vaknade på morgonen efter vid åttasnåret var det 10 cm snö. Man måste blinka många gånger innan man ens fattar att jo, det är sant. Då är det bara att hoppa i kläderna och ut och sopa så att både jag och mina gamla grannar har fritt fram utanför dörrarna.
Ni som har hängt med här länge vet ju att jag barfota brukar trampa upp ett hjärta när första snön kommer. Det gick sådär i år tycker jag. Första snön kom och försvann innan jag hann ut och flänga runt och nu var det 10 cm snö. Äsch, det är väl inget att sjåpa sig för. Av med strumporna och ut i snön. Jag kan lova att det var en större utmaning att trava runt i den här snön än i encentimeterssnön som brukligt. I år kan jag heller inte stolt uppvisa att jag faktiskt inte blivit plattfot det här året som gått heller för tåavtrycken är så långt nere i snön så de syns inte och då inte heller hålfoten så ni får lita på mitt ord att mina fötter är i samma prima skick som förra året.
Jag har ju hållit på och joxat med att sticka nallekläder när det varit F1-träningar och race. Nu är det ju slut på den säsongen och en del av nallarna har fortfarande ändan bara och vissa är totala nakenfisar. Det kommer dock att ändras så småningom. Det är dock en glad flock som samsas i min soffa och trots att jag inte var klar med alla där så beställde jag ännu flera i vild glädje över att nallebutiken åter var öppen. Bättre att ha överskott än att det tar många månader innan man kan beställa nya så nu har jag ett litet lager.
Lite har det blivit gjort också. Ett par mössor och några stora mormorsrutor 20×20 som är gjorda av restgarner.
Även en liten Jolly Jacket har blivit till under en tv-kväll. Dessa går ju så fort att göra och jag tycker de blir så fina. Jag virkar dock minst två varv extra nedtill för jag tycker att det är bra om den är lite längre. Garnet är från king cole.
Dottern har tidigare virkat väldans många ponchos och några har hamnat i välgörenhetslådan och ska iväg och värma barn. Virkade i acrylgarn. Kanonbra sätt att göra av med restgarner minsann.
Höst och ruskväder. Då blir man tvungen att liva upp sig själv så man inte fastnar i mörkret. Jag tog ett riktigt bra beslut i den vägen då jag var ner till stan i ett ärende och sedan slank in på Åhlens rea. Jag hittade ett påslakan som gjorde mig glad i hela kroppen. Sommar, sol, blomdoft och vippande med barfotatår. Så klart jag köpte påslakanet. Nytvättat och redo att bäddas med och sen får det vara ur mörkt och dystert det vill utanför hos mig för inomhus är det ljust, glatt och bara så mysigt. Jag kommer att sova gott och vakna och bli glad på direkten när jag ser blommorna. Tjohoooooooo!
Sista bilden är till er alla som tittar in och läser här hos mig. Det är en vardagslycka för mig att ni finns. Så här får ni dela på årets barfotahjärta.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin första advent. Själv lyckades jag inte få igång min ljusstake trots att jag köpt nya lampor. Men det blir advent ändå det vet jag och har tänt ett ljus istället.
Ha en fortsatt fin kväll…………..med eller utan barfotaskutt i snön
Min cykel är den trognaste av alla slitvargar. Den tar mig dit jag vill och behöver och den ser till att jag kan frakta hem allt jag vill ha och behöver. Ja i alla fall nästan allt. Min pappa köpte den här cykeln på 80 eller 90-talet när han inte längre på ett enkelt sätt kunde slänga benet över sin herrcykel när han skulle iväg. Så den här hojen har jag efter pappa och jag älskar den.
I förra veckan packade min urgamla tvättställning ihop. Den var trasig på tre sidor och den fjärde sidan gav upp med den påföljd att när jag lossade ihopknytningarna/tejpningarna på de lagade sidorna så for den ihop som ett jädra plockepinn på golvet. Sista åren har den ju inte gått att fälla ihop eftersom den varit lagad och då har den tagit en väldig plats. Nu står den i plockepinnskick ute i boden i lugn och ro och väntar på vidare transport till tippen. I alla fall stålrören. Jag funderar på om jag inte skulle kunna snickra ihop något så jag kunde använda mig av själva gallret och ha som tvättställning på altanen. Men jag får nog strunta i det för det lär väl bara bli så att den blir stående i boden. Jag har ju rätt så mycket idéer men sedan mannen gick bort så har jag ju ingen som kan förverkliga dem på ett bra sätt och själv är jag ju en seg gumma numera. Så nä, det blir nog tippen för hela rasket trots friska idéer.
Hur som helst så insåg jag ju att nä nu hade jag nått vägs ände med den gamla tvättställningen så jag tog hojen och skulle fräsa iväg till ÖoB och köpa en ny. Jag hade sett på nätet att det fanns där och det är ju inte långt ifrån där jag bor. Men…..jädrar vad det blåste. Jag fick gå större delen av vägen dit och det gjorde väl egentligen inte så mycket eftersom jag behövde röra på mig. Straxt innan man kommer till ÖoB så ligger en stor Röda Korset-butik och jag stannade där för att hämta andan lite. Tittade in och det var bara fyra-fem personer där inne så jag slank in. Precis till vänster om ingången så står det ju korgar med nystickade småsockor och jag brukar ju köpa sådana eftersom jag är vissen på att sticka sockor. Sedan är det bara fem steg fram till kassan och betala och på ett tjillevipp är man ute igen med sina fynd. Se bara
Sedan var det bara att svänga om hörnet och gå in på ÖoB och jag antar att blåsten gjort att människor höll sig hemma för det var knappt någon där inne heller. Jag gick bara in och hämtade torkställningen och köpte svampar och några grejer till och så var det bara att betala och trippa iväg ut.
Påsen i cykelkorgen och så gjorde jag hål i plasten så jag kunde häkta upp ställningen på styret. Jag hakade fast framänden med en bagagestropp fastsatt i cykelkorgen och bakänden med en annan bagagestropp så den satt fast i pakethållaren. Sen gick jag iväg. Upptäckte dock ganska snabbt att jag var tvungen att stanna och ta fram fickkniven och skära långa hål i plasten längs med sidan för jädrar i min lilla påse vilket vindfång den otroligt väl plastinpackade tvättställningen blev. Vi höll på att förvandlas från en liten ganska tjock tant med hoj till någon slags mysko Mary Poppins. Efter att ha gjort luftgenomströmningshål så gick det bra att släpa hem hela rasket. Bra tant reder sig själv. Japp! Så är det. Hem kom vi men jag var ganska trött i högerarmen eftersom jag fick ha den i en så märklig ställning eftersom jag är kort och ska nå över. Men nu kan jag tvätta igen och sedan fälla ihop ställningen och få gott om plats under trappan igen. Hoppas den här också håller i mer än 20 år. Kan också informera om att det tog banne mig lika lång tid att få bort plasten från ställningen som det tog att gå från affären och hem. Ca 20 minuter. Helt galet hur fast det kan sitta. Det gick åt både kniv och sax.
Några bra restgarnstips ska ni få också. När jag stickar eller virkar och det blir garnrester över så spar jag ju väldigt mycket smått i burkar som jag har står på en hylla i köket. Dessa garnrester använder jag sedan om jag gör en kudde eller en dyna eller behöver stoppning till annat. Jag har haft det tipset tidigare i bloggen men jag kör det igen
Ett annat bra tips är att göra mormorsrutor av resterna. Man tar en garnstump och virkar så långt den räcker och sedan fyller man på med nästa och nästa o s v. Jag har alltid en hel flock mormorsruteämnen i varierande storlek liggande. Allt beror på hur långt garnet räckt. Om jag får tillräckligt många som inte har de sista varven så brukar jag ”offra” ett nytt nystan på att virka runt dem. Sedan får de ligga till sig tills jag fått ihop tillräckligt med rutor för att det ska kunna bli en hel liten filt.
Ett annat jättebra restgarnstips är att göra tofsar och ha på lager. Om man har garner som man inte riktigt vet vad man ska göra av om de t ex är för tjocka eller för tunna för det mormorsruteprojekt som man håller på med då är tofsar ett kanonbra sätt att använda varenda trådände. Tofsar är ju toppen att ha om man t ex stickat mössor i mörka färger för då lyser en färgglad tofs upp och genast blir mössan roligare för ett barn. Nu har min dotter tillverkat en hel flock tofsar åt mig som jag ska använda till chokladbruna mössor och så blir det några över till ett litet lager. De tofsar ni ser på bilden skall dock jämnas till och rundas till innan de hamnar på någon mössa. Tack för hjälpen S.
Ja det här var vad jag hade att bjuda på idag. Egentligen skulle jag skriva ett inlägg om violer och också lagt till en länk till en sång om det. Men det verkar främmande när jag tittar ut och det är snö och blöta överallt. Det inlägget får låta vänta på sig. Istället så får ni ytterligare ett Jerusalema Dance Challange-klipp. Det passar faktiskt bättre vädermässigt och jag känner en stor beundran inför dessa grabbar som fixar det lätt som en plätt medan en annan knappt klarar av det hemma på köksgolvet utan att komma ur takt. Barfota. Hur dom kan vara så jädra samdansade och säkra. Dessutom utan att åka på ars*et. Helt fantastiskt hur killarna på det här härliga sättet hyllar vård och omsorgspersonalen.
Jag hoppas jag via de här dansanta herrarna kan ge er en liten vardagslycka i form av ett stort leende. Jag gillar den här dansutmaningen som blivit global för jag tycker det är fantastiskt att hela världen kan enas runt en melodi och en dans för att glädja andra. Vardagslycka är att kunna glädja andra.
Jag hoppas ni har en riktigt fin måndag……..med eller utan tofsar och grillor.
varken på vädret eller mig. Vädret kan jag ju inte göra så mycket åt även om jag skulle vilja och att manövrera mig i rätt riktning är som att med en liten jädrans utombordare försöka vända en Finlandsfärja. Jag försöker så gott jag kan att hamna rätt i tillvaron men ibland fattas både viljan och lusten. Jag måste faktiskt erkänna att rätt som det är så tappar jag farten och då gäller det att komma på något som får fart på det här gamla skrovet igen. Stickning funkar. Virkning också. Jag har stickat och virkat upp acrylgarnen jag fick från L B i Västerås och har skickat allt till Slättmissionens hjälpande hand . Här kommer några bilder på det. Vi börjar med en lite större filt som är virkad i stora 20×20 cm mormorsrutor. Filt nr 2 är virkad i tekniken c2c alltså hörn till hörn med instruktion från annavirkpanna som har en utmärkt instruktion på hur man kommer igång och hur man avslutar. Filt nr 3 är den jag själv är väldigt förälskad i faktiskt. Hade gärna velat ha just en sådan själv. Färgerna var så himla bra. Det är alla restgarner som blev över som tillsammans bildade den jättegoa filten. Precis som filt 1 så är den gjord i mormorsrutor men nu 15 x 15 cm rutor och sedan ihopvirkad.
Dessutom blev det skickat mängder av mössor, halsdukar och en trekantssjal. Halsdukarna som ligger längst till vänster är stickade i något som jag vill minnas hette borstad acryl eller något liknande. I alla fall brushed fanns med i namnet. Jag kan ha rejält fel på namnet och som den drullputta jag är så har jag givetvis inte banderollen kvar men jag kan lova att det var som att sticka tre kattungar. Det var så ljuvligt mjukt och gulligt. Dottern var behjälplig med att trolla fram tofsar till de tre mössorna längst ner till vänster. Tack snälla L B för alla de fina härliga garnerna. Nu har jag bomullsgarnen kvar men de får ligga till sig tills jag kommer på något riktigt bra att göra av dem. Det känns i alla fall gott att vi tillsammans kunnat skänka så mycket fjärrvärme till så många. Vardagslycka är att ha möjlighet att hjälpa och värma.
Häromdagen lyste solen så vackert men det blåste ishavsvindar rakt norrifrån. Kallt som själva vojvoj då men solen lockade fram glädjen och skuttet i kroppen. Jag hade varit och handlat och på utvägen köpte jag årets första glass. En liten isglass med extra is så att säga. Jag åt den där jag strävade fram i motvinden och jisses så gott det var. En och annan tittade lite fundersamt på mig och min isglass och på sätt och vis kan jag väl förstå dem men är man sugen så är man och då är man svårstoppad.
Igår när jag gick ifrån affären och hem så tog jag vägen över en stor gräsplan och in mellan husen och där såg det ut så här. Islossning? Flera centimeter tjocka issjok låg på gångstigen så förmodligen är det någon i huset intill som hackat loss och slängt ut över häcken. Det var ju på husets skuggsida så han kanske ville skynda på våren lite extra.
På min egen altan hade jag i morse fläckvis snö. Lite mysko. Det borde väl ha lagt sig jämnare eller inte fasen vet jag. Jag vet bara att jag ibland fiffilurar på saker som kanske kan uppfattas som lite märkliga. Men vad ska man göra. Man vill ju veta. Hmmm……jag kanske blir tvungen att sitta uppe någon natt och spana på hur vissa saker blir till.
Ja det var lite från mig. Jag måste nog erkänna att jag är förbaskat less på den här pandemiski*en. Nu är det ju ett helt år sedan någon tog i mig. Jag räknar inte en läkarundersökning jag var tvungen att gå på. Ett år sedan någon kramade mig. Fy farao så eländigt och jag tycker så jädra synd om mig själv ibland. Jag är ju en fysisk person som tar i människor jag talar med och kramas med alla som jag tycker om och som berör mig. Många kramar blir det. Men inte nu. Jag ska väl säga att jag inte för ett ögonblick är på väg att ge upp och slänga in handduken och börja uppföra mig som somliga Stockholmare. Långt därifrån. Jag hänger i med en dåres envishet för jag vill ju hänga med länge efter att pandemin är slut. Göra allt jag tycker är kul och umgås med kompisar och krama vänner och behövande. Skutta runt i tillvaron utan gränser. Så jag kämpar vidare med att hålla avstånd och tvätta händerna och bara umgås med min lilla ”bubbla” som består av dottern och barnbarnet. Men i alla fall……..fy farao för att inte få kramas.
Jag hoppas ni alla har en fin marsonsdag……..med eller utan is av något slag
När man stickar eller virkar så blir det ju alltid trådändar över och dessa har jag försökt ta tillvara på bästa sätt genom att endera börja på en mormorsruta och lägga åt sidan tills nästa restgarnståt dyker upp och då kan det se ut så här
Ibland har jag en väldans massa smårutor liggande i korgen som ska byggas på vartefter. Blir dom liggande för länge och det inte ramlar in några större restgarnsnystan till de rutor som behöver mycket garn då brukar jag ”kosta på mig” ett nytt nystan som jag använder till allihop så länge det räcker.
En annan variant jag använt mig av under åren är ju att spara garnrester i glasburkar på en hylla i köket. När jag har behövt använda mig av fyllning t ex när jag gjorde en dyna till barnbarnets köksstol då tömde jag burkarna på garnrester. Nu ligger det ibland lite längre garner i som jag kan plocka upp och använda till rutorna om tjockleken stämmer. Annars ligger dom bra i sina burkar och jag tycker det ser väldans trevligt ut mot den annars så vita och lite tråkiga väggen.
Detta inläggs vardagslycka får nog vara att nu har dom börjat lägga igen skyttegravarna och jag var ute och kikade lite. Var på vippen att fråga grävar’n om han var helt hundra på hur det skulle gå till den här gången. Man blir ju lite orolig när man ser två gubbar med spadar som öser och stampar i gropen, en grävare som sitter och joxar med sin telefon i hytten och en maskin som jag inte har en susning om vad den ska vara till för.
De har hållit på hela veckan och joxat och peppar peppar än har dom inte lyckats ställa till något mer för oss här i längan. Det är väl en vardagslycka som vi är tacksamma för.
Något som jag däremot inte gillar är att affärerna startat med julskyltningen redan 1 oktober. Det är bedrövligt. Man hinner bli urless på alla tomtar, glitter, kulor och granar långt innan det blir jul. Jag minns när jag var barn och man fick ta på sig finkläderna och tillsammans med pappa och mamma ta bussen ner till stan och titta på julskyltningen. Det var en fantastisk upplevelse. Veckorna innan hade ju butiksfönstren varit klädda med brunpapper så man hade inte kunnat se vad dom byggt upp där bakom. Men nu, så vackert med alla lampor och alla leksaker, tomtar, och små nissar som åkte i elektriska tåg och vagnar. Björnar som vinkade och renar som rörde sig med släden. Det var en sådan lycka för oss barn som kunde ha stått i evinnerliga tider och bara tittat på det fantastiska. Då var det en folkfest. En härlig rolig upplevelse som jag är glad att jag fått uppleva men som jag tycker det är synd att varken dottern eller barnbarnet fått vara med om. Vardagslycka kan också vara att kunna plocka fram ett sådant minne och få det att leva igen. Tänk att man kommer ihåg. Det är ju fantastiskt med tanke på att jag glömt vad jag åt i förrgår eller vilken dag jag for och handlade *S*. Närminnet är uselt men det ingår väl i att bli äldre.
Vardagslycka är också att tidigt i somras ha fått en pytteliten blomma av vännen och grannen A-M. Ännu större lycka är att den fortfarande är fantastisk i sin blomning. Den har stått ute hela tiden och är inne på sin fjärde blomning. Tydligen trivs den här sorten väldans bra ute och inte alls lika bra inne på mitt köksbord. Bilden nedan är tagen idag och ni ser att det är ännu fler knoppar på den. Frågan är väl bara hur länge den klarar sig ute nu när det börjar bli småtjurigt ute. Jag kanske får virka en kruka och sätta om så den håller värmen. Eller nåt.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin torsdag…….med eller utan garnrester.
För lite sedan blev jag tipsad av min vän C om att en kvinna i Stockholm gärna ville ha virkade rutor tillsända sig. Av dessa rutor skulle hon montera filtar som sedan skulle lämnas till föreningen Vid din sida. Den föreningen är ett par år gammal och startades av Jeanette Höglund som arbetade som ordningsvakt i Stockholm och som såg hur illa de gamla hemlösa mådde och hade det. Pensionärer utan missbruksproblem men som av olika anledningar hamnat på gatan.
Nu var det tänkt att dessa filtar skulle delas ut till de hemlösa pensionärerna. Jag rotade runt här och fick tag i garner och så var det bara att sätta full fart. Det blev några rutor som jag skickade iväg och jag hoppas att facebookgruppen där hon annonserat efter rutor har jobbat för högtryck. Hon ville ha mormorsrutor 20×20 och det är ju kanoners för då går det ju åt en del restgarner. Här är i alla fall min lilla andel
Det här med äldreboenden och underhållning har länge varit något jag funderat på. Den älskade Lilla tanten bodde ju på äldreboende och underhållningen bestod då oftast bara av någon vänlig farbror som kom med sitt instrument och spelade och sjöng gamla visor. Det är ju jättetrevligt men alla gamla har inte samma musiksmak. Det finns ju faktiskt folk på äldreboendena som gillar t ex Elvis och olika slags rock.
Tydligen hade någon, vem vet jag inte, tagit fasta på idén om att alla faktiskt inte är stöpta i samma form utan anlitat Fatboy att spela på flera äldreboenden runt om i Eskilstuna. I torsdags hade jag förmånen att bli upplyst om att dom skulle spela på ett boende nära mig. Gratis inträde! Jippiiiiiiiii!
Kastade mig på cykeln eftersom informationen om spelningen kom ganska nära inpå själva uppträdandet. När jag kom dit var det proppfullt i lokalen och fullt med folk ute i den långa korridoren. Där fick även jag avnjuta musiken men det gick finfint. Hittade ett dörrhål jag kunde hänga i.
Fatboy som turnerat med Jerry Williams spelade sina egna låtar, ett par Elvis och ett par Jerry Williamslåtar. Det slank även in en Gunnar Wiklundmelodi.
De spelade nästan en timma och stämningen var på topp och publiken gungade och myste. Så vill jag också ha det när jag hamnar på hemmet. Jag vill att det ska spritta i benen och musiken ska liksom skölja över en som något härligt ljuvligt fartfyllt och skuttigt. Så man blir varm i hela kroppen. Liksom.
Jag hoppas ni alla har en härlig söndag…….med eller utan spritt i benen.
Nu när det börjar mörkna allt tidigare och det är mörkt när man går på morgonen så är man i ett väldigt behov av sådant som piggar upp och får fart på glädjen i kroppen. Då är färger någonting som funkar fint för mig. Jag blir glad av färger och glädjen liksom studsar runt i kroppen. Så nu ska jag visa några av veckans glädjeämnen.
Vi kan börja med fontänen. När den var ny och fungerade så höll den på att göra mig vansinnig. Den ändrade färg fem sex gånger på någon minut och påminde om ett tivoli eller ett flipperspel. Sen kollapsade ju eländet turligt nog och när den sedan kom igång efter något år så har den sprutat bara vatten. Ingen färg. Jag har tyckt att det varit kanonfint. Men så var det en vän som bor i Boråstrakten som tipsade mig om att det faktiskt var färg på vattnet. Jag fattade ingenting. Jag cyklar ju förbi där i halvsjutaget varje morgon och hem varje lunch. Då har det inte varit någon färg. Ännu lustigare är ju egentligen att man ska få höra ifrån Borås hur det funkar med fontänen här.
Men nu har jag löst gåtan med det tror jag. För nu ser även jag att det är färg på vattnet. Nu när det är mörkt så har dom ändrat till färg. Tidigare hade dom säkert haft färg på vattnet under kvällen och natten bara. Då är ju inte jag ute och far så det hade jag missat. Nu ser det ut så här på mornarna när jag cyklar förbi och jag blir jätteglad av det. Det är väldigt fint i höstmörkret. Dessutom flipperspelar inte färgerna utan det är en och samma färg. Tjusigt. Men under dagen återgår den till ”vanlig vattenfärg”.
På min cykelväg till och från bussen till jobbet så passerar jag ju över bron och vattnet vid fontänen. På ena sidan av bron är det en park och där i hörnet mellan cykelbanan och parken hittade jag den här trevliga stenhögen en dag. Tänk så enkelt det är att göra någon glad för nog drog jag på smilbanden när jag såg det här
Som mindre lustig bonus fick ni se skuggan av mig. Nog för att jag är lite rund och har volanger runt midjan men här ser det ut som om jag var iklädd ett mindre tvåmanstält. Hujedamej!
Min dotter är ju precis som jag lite lattjo. Skillnaden mellan henne och mig är dock att hon sprutar ur sig idéer som hon sedan omsätter i praktiken. Det gör ju inte jag, jag har massor av idéer men de stannar tyvärr oftast i idéstadiet. Hon vågar sig dock på allt möjligt medan jag storögt bara glor och beundrar. Här ska ni få se vad hon hittat på den här gången. Inte nog med att hon gjorde mastodontöverkastet av små mormorsrutor nu håller hon på med en långtröja i …….just det, mormorsrutor. Himmel och pannkaka vilket jobb. När jag frågade henne var hon fått mönstret ifrån så tittade hon frågande på mig och sa att inte hade hon något mönster utan hon provade sig fram. Sådan skulle man vara. Här kommer skapelsen, full av färg. Något som man blir riktigt glad av att se
Den är ju som sagt och synes inte klar än. Men det ska bli kul att se den färdig. Heja dig S! Den är ju gjord helt i restgarner så det är återvinning när det är som bäst.
Dagens vardagslycka får bli höstens sista blommor från min granne A-Ms land. Så fina och så färgglada. Zinnea tror jag bestämt att de hette de små glädjespridande växterna. Tack snälla A-M o I för all blomsterglädje jag fått under sommar och höst.
Nu hoppas jag att ni alla har en riktigt färglad lördag……med eller utan läskiga skuggor.
Jag är ganska fascinerad av det här med gillaknappar och vänförfrågningar. För en del tycks det vara väldigt viktigt. Dock är det ju givetvis inte alltid negativt och har väl inte alltid med bekräftelsebehov att göra utan är bara skojsig upplysning om att någon gillar en eller det man skriver. När det stadiet slutar och man börjar skriva utefter vad som ger mest gilla eller vänförfrågningar då har det blivit galet.
Härom veckan satt jag och pratade med en fin kamrat på jobbet. Hon var jätteglad för att hon fått en vänförfrågan från en ny bekantskap. Jag som lever utan facebook och smarta telefoner tänkte att jag ska väl också göra henne glad. Så fram med papper och penna. Här har ni resultatet
Hon höll på att skratta ihjäl sig när jag räckte över lappen. Hon kryssade i alla fall i ja-rutan. Så enkelt var det att göra någon glad. Till saken hör att hon lade ut den här på sin facebook och efter några timmar hade hon över 60 gilla. Ja jädrans, det ena ger det andra. Tilläggas bör att den här fantastiskt härliga kvinnan inte tillhör den kategori som mäter sitt eget värde i gillamarkeringar och vänförfrågningar.
Om jag går till mig själv så skulle jag slutat blogga för länge sedan om jag skulle räknat gillamarkeringar. Jag får inte många sådana men jag är fullt nöjd med besöksantalet och visningarna av min blogg. Det gör mig jätteglad att så många vill läsa. Får man sedan en och annan kommentar……ja det är väl som ett slags gilla…..då blir jag ännu gladare. Men jag fortsätter att skriva om det som faller mig in just för dagen. Tror det är bra så för min del.
Så var det det där med pelargoner. Blommor, det är svåra grejer det. Jag har definitivt inte gröna fingrar. Jag har ju pelargoner som jag tycker mycket om. Men i år vete sjutton vad som har hänt med dom. Den ena är grenig och utan blad men med mycket blommor, den andra är enpinnemager med en minimal blomma och den tredje är stor, frodig och fet men helt utan blommor. Ja jösses säger jag bara. Dom får väl stå till allmän beskådan på min altan. Dom kanske inte precis har en dålig dag utan mer en dålig sommar. Men strunt samma, dom är mina och dom får duga.
Vardagslyckan för dagen får väl vara när min närmaste granne ringer på och har plockat vildhallon och smultron i en liten burk. När man lägger upp dem på tallriken med massor av grekisk yoghurt till då är det vardagslycka av kolossalformat. Jajamen. Tack fina A-M, det var så gott. Det smakade sommar och omtanke. De allra bästa smakerna.
Oj jag höll på att glömma. Jag ska väl redovisa fortsättningen på min jättemormorsruta som jag började på förra veckan. I fredags besökte jag min vän i garnaffären Avig & Rät i Torshälla igen. Här ser ni hur den har växt
Jag hoppas ni alla har en fin lördag………….helst utan knäppiga pelargoner.
Livet är inte precis lätt. Jag vet att jag någonstans måste hitta mig själv igen och skapa mig ett liv utan mannen. Det är inte lätt. Vissa dagar är riktigt usla och andra är riktigt bra. Det svajar och ofta känns det som om allt gått i stå. Men man får kämpa på. Vara uppmärksam och se de många vardagslyckor som ändå finns. Man får skapa sig en trygg plats och en tillvaro som ger ro. Jag försöker i alla fall med det. Hela tiden. Men jag saknar buset, skratten och musiken. Det är så väldigt eländigt tyst. Men var sak har sin tid och det måste få ta den tid det tar. Inget går att skynda på men man får nog akta sig så man inte fastnar i någon slags negativ spiral.
Men nu tycks vissa saker ha ändrat sig i alla fall. Förra lördagen sydde jag ihop alla små mössor som jag stickade på lasarettet. Det blev en del. Alla mössor är stickade av skänkta garner och skall gå till välgörenhet. Fjärrvärme.
På bordet ligger också saker som jag fått och som betyder mycket. Som gör mig glad. Mannens ljus som alltid brinner då jag är hemma, vänskapsboken, ett kort från vänner, barnbarnets keramikhjärta ”världens bästa morfar” i en liten keramikskål med hjärta som jag också fått av vänner. Ett doftljus och min målarbok med pennor som jag fått av en kär arbetskamrat som förstod hur allt var. Jag byter saker på bordet då och då och har dessa saker som kraftkälla och vetskap om att jag inte är ensam. Bara ensam inuti.
I fredags när jag var hos min vän som har garnaffär så pratade vi mycket om det här med att jag inte rört en stickning eller en virkning sedan mannen gick bort. All glädje i handarbete tycks som bortblåst. Det är märkligt eftersom det varit det roligast jag vet. Men det är som det är. Hon föreslog att jag skulle handarbeta när jag var hos henne. Jag kunde ha ett arbete liggande där och handarbeta i sällskap med henne. Man kan ju alltid försöka tänkte jag och inhandlade raskt en virknål och ett nystan Marino Soft. Jag satsade på det enklaste enkla. En gigantisk mormorsruta. En tråd att fästa och i övrigt bara veva runt varv efter varv utan att behöva tänka. Det verkade funka för jag virkade på ett tag och det kändes bra. Så med små små steg tar jag mig framåt, en dag i taget. Någonstans i allt det vilsna finns jag ju och jag behöver bara hitta mig själv igen.
Dagens vardagslycka är en trippel. Det är helt fantastiskt hur naturen kan få till det. Mina närmaste grannar har ju rosor på framsidan. Dessa rosor har stått där sedan 1965 då husen byggdes. Aldrig blivit vattnade. De bara växer och växer. Här ska ni få se på tjusigheter
Stora som boxarnävar och helt fantastiska. Ibland är världen alldeles otroligt vacker.
Jag hoppas ni alla har en riktigt bra lördag………..med eller utan mormorsrutor.
Eftersom jag inte har kommit igång med något eget hantverk så får jag rida på dotterns framgångsvågor. Hon har lyckats skapa ett fantastiskt lapptäcke av mormorsrutor. Bara restgarner alltihop. Det syns nog inte på bilden men vissa varv i en del rutor är virkade med pälsgarn. Det gav täcket liv och rörelse och ser kanonsnyggt ut. Ännu har hon en bit kvar innan det är dags att fästa trådar och fixa de sista varven runt om. Dessa varv ska hon göra enfärgade tror jag. Det ska bli kul att se när det är helt klart. Men jösses vilket arbete. Men hon har något som jag totalt saknar………..tålamod.
En som är väldigt intresserad av det mesta och som gärna vill vara med när virknålar och stickor rör på sig är den här lilla fröken
Får jag presentera lilla fröken Kajsa. Hon är pytteliten och jättesöt. Full av liv och rörelse. När jag blir pensionär ska jag skaffa mig katt igen. Mannen och jag hade kattor i trettio år så det känns lite ensamt utan. Men just nu vill jag inte skaffa någon för jag vill ju vara hemma med den i början.
Jag hoppas att ni har en fin fredagskväll……med eller utan lapptäcken och röda kattor.
Nu ligger jag lite efter med rapporteringen märker jag. Förra helgen så var det matmarknad här i vår lilla stad. Det brukar vara kul att vandra runt och smaka på något nytt. I år var jag inte alls sugen på att gå ner till stan men var så illa tvungen för jag skulle ju börja jobba på måndagen så jag behövde ladda busskortet. Så det var bara att klä på sig och cykla ner en sväng.
Jag gick bara en snabb sväng över torget och tog några kort så ni skulle få se lite av vad som fanns att tillgå.
Jag kan ju bara säga att jag absolut inte provade varken kamelburgare eller känguruburgare. Men köerna till det matståndet var jättelånga så det var nog poppis i alla fall.
Den jättelika paellan som var färdig att börja stekas såg betydligt smarrigare ut. Mums. Tänk så mycket god mat det finns. Nu var jag inte sugen på mat men jag gillade lukterna och det livliga ätandet och mumsandet som jag såg runt om mig.
Ville man inte äta och smaska så fanns det ett stort stånd som sålde engelskt porslin. Jag är barnsligt förtjust i de stora blommiga kopparna. De rosa. Jag skulle njuta väldans mycket av att dricka te ur en sådan. Däremot så skulle jag nog inte njuta lika mycket av att dricka ur en mugg med drottning Elisabet II. Men det är roligt att se lite annat porslin än det man är van vid här.
Här fick jag vara glad att jag fick en bild innan allt var slut. Det franska ståndet med kakor och annat smask hade haft bråda tider för det var ju nästan inget kvar.
Holländska blommor i långa rader. Solen skiner och alla människor är glada. Det kan ju nästan inte bli bättre än så.
Dottern och barnbarnet var ner en sväng och smakade på lite olika godsaker. Dottern hade tillverkat en liten väska av en mormorsruta och fodrat med bomullstyg. Den lilla väskan hade hon under långtröjan. Perfekt. Det har ju varnats för fick- och väsktjuvar så det var kanoners att ha en liten platt väska med pengar, nycklar och telefon i.
Jag hoppas ni har en riktigt fin och varm tisdag…….med eller utan främmande mat.
Jag är mamma, fru och mormor. Jag har som sagt var inte direkt svart bälte i hantverk men jag tycker det är otroligt roligt och berikande.
Har arbetat ideellt med lite olika välgörenhetsgrejer i ungefär 30 år och känner att det är en bra väg för mig att gå.
Handarbete är roligt och jag hoppas jag kan tillföra något även som bloggare.
Jag och en kompis brukar fara runt och stå på hantverksmarknader ibland. Hon gör smycken och tavlor och jag lite av varje. Det är berikande och det är härligt att möta alla människor.
Jag tycker om att vandra runt på olika bloggar och få inspiration. Det finns så oerhört många duktiga kvinnor. Tillsammans håller vi ett kulturarv vid liv.
Vill ni har annan kontakt än via kommentarsfältet så kan ni maila mig på birgit_karlsson [@} hotmail.com
Bibbis blandning 