Men blir det aldrig klart?

Nä, det ser inte så ut men något lite har hänt i alla fall. Jag fick ju inte loss två av listerna, de två längsta, för spikarna satt på ena sidan bakom rören och på den andra sidan straxt till vänster om rören men bromsades av andra spikar som tydligen kom från sovrumsväggen. Väldans långa spikar. För att kunna få bort listen så behövde jag korta den för att då kunna dra den uppåt mot väggen under handfatet och ut på andra sidan och där dra den utåt golvet för att få loss den. Något annat sätt fanns inte eftersom det var en och en halv cm mellan rör och list. Så här gjorde jag

Ni ser listen uppdragen mot väggen till vänster. Jag drog ner den lite och satte foten under och drog ut den lite från väggen med vänster hand och så sågade jag med högerhanden med sågen ni ser längst ner här i bild. Jädrans obekväm ställning kan jag lova men nu var jag förbannad för att det alltid ska vara så himla svårt och eländigt när man ska ta sig för med något. Nu jääää……….

Jag sågade av listen och kunde dra den upp mot väggen och under handfatet och voilá

Så där ja. Men så upptäckte jag två spikar som jag inte har en aning om var dom kom från men som stack ut från väggen till vänster om rören och en satt i lilla väggen vid dörrposten. Jag är ganska stark i armarna men det här gäller på händerna och dom är ju inte vad dom har varit. Jag tog i allt vad jag orkade och flera av mina muskler i vila undrade om jag hade blivit helt vansinnig. Trots detta fick jag alltså inte bort spikarna som stod ut från väggen ungefär 1,5-2 cm. Då gick jag ut och stängde dörren om hela rasket och öppnade inte förrän dottern och barnbarnet var på besök en vecka efter. Då tog barnbarnet hammarklon och drog ut den ena spiken. Han fick verkligen använda alla sina tränade muskler för den satt som berget men ut kom den till sist. Den andra spiken kunde han vika ner och få in längs kanten under väggbrädan.

Detta är då dagsläget just nu. Jag har ju färg och roller och allt som behövs för att fixa väggarna men jag har ju också så vansinnigt mycket annat att göra som är roligare. Sticka och virka t ex. Läsa är också kul. Joxa med garner är ännu roligare och lösa korsord är jätteskojsigt. Klättra på stege på en liten toa är inte vad jag kallar jättekul men jag blir ju tvungen till sist. Tur att man har ett badrum med toa nerpå eller också är det otur för hade jag inte haft det så hade den här toan varit klar i ett nafs. Hellre det än att behöva sk*ta i en hink på altanen till allmän beskådan.

I helgen är det F1 igen. Jipppiiiiii! Då laddar man upp med smaskens, garn och stickning. Den som kan gissa vad jag stickar på här vinner en gratis fotvandring till valfri garnaffär.

Ja där sitter man välekiperad, iförd pyjamasbyxor och strumpor mitt på blanka eftermiddagen och till höger ligger det två halsdukar och en mössa som jag skulle fästa trådarna på om jag tröttnade på att sticka. Nu är både mössan och halsdukarna hos Slättmissionen i Skara och den röda stickningen är klar men jag ville visa hur det kan se ut under F1-lopp i det Karlssonska residenset. Tidigare i bloggen har ni ju fått se hur jag skalar och hackar morötter på utdragsskivan framför tangentbordet under ett F1-lopp. Det gäller att ligga i som en utter (om det nu inte handlar om lila minitoaletter för där finns det inget som påminner om något slags uttrande).

En som i alla fall lyckas bli klar med saker och ting är ju dottern. Här har ni ett gäng igelkottar som hon virkat och hade med sig. Det ska bli marknadsgrejer. Tur att någon ser till så att det kommer att finnas lite nytt på bordet när det äntligen är dags för marknad igen.

Jag kom på att jag har ju fint garn i en byrålåda som jag köpt för att sticka trekantssjalar av och ta med ut på marknad. Jag har ju även garn till pannband. Hmmm, jag kanske ska ta och göra ett mellanstick med en sjalstickning någon dag. Jag hade ett annat mellanstick här när jag kände att det blev lite segt med bara mössor och halsdukarna. Resultatet av det kommer i ett annat inlägg.

Jag hoppas ni alla är väldigt försiktiga och rädda om er. Jag har tidigare sett hur det börjat slarvas mer och mer med avstånd och så kom då coronan tillbaka med full kraft och nu är det lite bättre igen med avstånd och hänsyn. Vi ska ju vara rädda om oss och om varandra. Det här kommer att ta slut en dag men det gäller att inte tröttna på att vara försiktig och tro att det drabbar inte mig.

Nu när det är höst och mörkret sänker sig över oss så tycker i alla fall jag väldigt mycket om att tända ljus. Jag har ju två olika ställen i köket där jag tänder ljus för mannen och nu ser det så ombonat och fint ut när något av ljusen är tända. Det känns på något sätt som en bro mellan mig och evigheten. Det är fint och känns tryggt.

Jag hoppas ni alla har en fin novembermånad……med eller utan igelkottar

Brist på handkraft och vackert gult

Jag är ju ganska kaxig och bredkäftad så där sitter väl mycket av mina muskler fast jag skulle behöva dem på helt andra ställen. Jag har i hela mitt vuxna liv varit stark i armar och händer men det har ändrat sig. Jag har artros i handleder och ingen av tummarna fungerar som den ska så jag har svårt att t ex skruva eller ta ett fast grepp om något.  Det gör mig vansinnig för jag är van att klara mig själv men nu måste jag ta hjälp när det ska fixas lite udda saker. T ex det här.

Jag har ju ett radhus på två våningar. Övre våningen har två sovrum och ett stort vardagsrum. Eftersom mannen var sjuk under många år och inte orkade upp för trapporna så fixade och donade vi så livet lätt kunde levas på nedervåningen. Ny säng och en ny fräsch stor platt-tv. Numera tillbringar jag fortfarande mina dagar och kvällar på nedervåningen och går bara upp när det är dags att sova.

På den något övergivna övervåningen har det då stått en tv. Inte vilken tv som helst utan en riktig tjocksmock-tv. Stoooooor och tung som själva voj voj. Jag ville göra lite fint i rummet och skulle ta ner kolossen till boden för vidare befordran tippen. Jag fick en chock när jag inte orkade bära tvn ens fram till trappen som är ungefär tio steg. Händerna höll inte för den tyngden och det sätt jag var tvungen att hålla den. Jag tog då en genväg genom att lyfta den till en stol och därifrån till ett tjockt badlakan och via det kunde jag dra den fram till trappan.

Väl där hade jag en idé om att jag skulle kunna gå baklänges ned och lyfta den trappsteg för trappsteg. Det gick inte. Någon natt senare vaknade jag av att jag tydligen bearbetat problemet under sömnen och jag hade kommit på en ny frisk idé.  Hör här bara:

Jag skulle gå ut i boden och hämta in en juniormadrass som vi haft som reserv ifall barnbarnet skulle ligga kvar. Den skulle jag binda om tvn  och sedan skulle jag sätta mig i trappan lite på sidan och ena skinkan. Därefter skulle jag kunna dra med mig tvn trappsteg för trappsteg medan jag mycket oelegant skulle åka på ändan ned och vara som ett stopp så inte den i madrassen inslagna tvn skulle komma ner alldeles för fort och alldeles fel.

Mina kompisar fick nästan spatt och spader när dom hörde om min idé och de tyckte inte att det var något jag borde genomföra i min ensamhet. Så just nu är läget som på bilden nedan och kommer att få vara så tills jag kan hyra in någon som är stark och trappsäker. Det lär väl dröja nu med coronaviruset som gör att man inte tar in någon om det inte är absolut katastrof och det är det ju inte.  Här står den i alla fall framme vid trappan och jäser och pöser och retar gallfeber på mig varenda gång jag går upp eller ner och ibland får jag lust att göra som någon sa….släng ut den genom fönstret. Eller också ska den stå där för att få mig att hantera mitt tillkortakommande på ett bättre sätt än att bli tjurig och förbannad. Erkänner att jag sparkar lite på den då jag går förbi.

DSCN0832

På nedervåningen är det roligare må ni tro. Jag har fått så fina blommor av mina närmaste grannar och en kompis. Gullvivor och påskliljor. Jag som älskar gula blommor njuter av mina vardagslyckor i fulla drag.

DSCN0890

DSCN0913

På min lilla veranda fick jag en liten kasse med följande innehåll: fullt med vardagslyckor. Tack goa T för kaffe och blommor.

DSCN0911

Så ni ser att inte går det någon nöd på mig trots att coronaviruset vill att man stannar hemma och inne mesta tiden. Största vardagslyckan var nog i lördags när dottern och barnbarnet kom hit och vi hade picnic på altanen med massor av olika mackor och fikabröd, drickchoklad och kaffe/te.  Förra gången satt vi inne i mitt kök och jag tror vi ska göra det nästa gång de kommer också för ingen av dem är ute ”i svängen” utan jobbar och går i skolan hemma.

Jag hoppas ni alla har fullt med vardagslyckor i livet och mindre av tjocka feta tvapparater som vägrar bli hanterade på ett vettigt sätt.

Må gott……….med eller utan vackra gula blommor

Sopor…..och så lite gulligt

Hej hopp, det var ett tag sedan men nu så har proppen gått ur igen och jag ska försöka mig på ett inlägg.

För lite sedan gick jag iväg till vårt sophus för att slänga några påsar. Det var en pyttepåse med konservburkar, en påse med plast och en papperskasse med kartongbitar som skulle tömmas. Inga konstigheter.

Tjolahopptjolahej, här tömdes och slängdes och fixades och trixades med god fart och jag traskade hemåt. När jag kom till ytterdörren hade jag ingen nyckel. Eftersom jag inte hade några fickor på dagens utstyrsel så hade jag trätt nyckelringen på ett finger. Det borde jag ju ha varit vuxen nog att förstå att det var ingen bra idé. Tvärtom, det var en urusel ide. Var fasen var min hemnyckel.

Jag gick med en väldig fart tillbaka till sophuset för att se om jag tappat den på vägen. Det hade jag inte. Så in i sophuset igen. Det luktar inte gott där.  Man vill ju liksom lämna det man har att lämna och gå därifrån fortare än kvickt. Nu var jag tvungen att försöka titta i den mindre soptunnan  och se om jag kunde se någon nyckel med ett stort rött plasthjärta på en ring bredvid. Nääääää inte där. Vidare till plasten. Det är en stooooor soptunna men som tur var så var det inte så mycket i den och jag nådde ner och kunde putta ett par påsar åt sidan så jag såg ner. Inte där heller.

Återstår då bara den jättestora  soptunnan för kartong. Den var knökfull.

DSCN0200

Dessutom stod den längst in till vänster så jag fick börja med att maka på de andra. Jag närde en förhoppning om att nyckeln låg bland det jag tömt ut, alltså överst. Det gjorde den inte. Jag försökte plocka undan och flytta på kartonger och jox för att kunna se bättre. Det gick inget vidare det heller. Jag är ju bara 157 någonting så jag når ju för farao knappt över kanten. Jag brukar skoja och säga att om man skulle mangla ut mig från mitten så skulle jag bli gott och väl 2,13. Det hade behövts här kan jag säga.

Nu kände jag hur jag höll på att bli hysterisk. Fy farao så jag ställt till det. Alldeles själv. Byta lås. Dyrt.  Jag var förbannad på mig själv för att jag burit mig så idiotiskt åt.  Nu kom jag på att ett par som bor i området och i närheten av sophuset  brukar vara hemma på dagarna och han är som en liten hustomte. Jag gick dit och ringde på och hans fru fick höra om mitt eländes elände och hon lovade att hennes man skulle komma och hjälpa mig.

Jag gick tillbaka till sophuset och efter tre minuter så kom den hjälpsamma mannen med en ficklampa. Han började flytta runt grejer och lyste och lyste men till slut sa han att han kunde inte se någon nyckel.  I samma ögonblick som han sa det så kom hans fru in med en lång stång i handen och sa att han skulle prova med den där. En magnetstång! Hon traskade hemåt och jag  tittade på honom när han for runt med den där stången efter kanterna i botten. Rätt som det var så slutade han och drog upp stången och kors i hela fridens dagar…….där hängde min nyckel!

Jag kan inte minnas när jag blev så galet glad. Jag kramade om mannen jättehårt och grät några glädjetårar. Han såg lite bestört ut men ibland kan man inte hejda sin vilda glädje.  Jag gick med honom hem och tackade hans fru för att jag hade fått ”låna” honom.Det är banne mig en vardagslycka att ha snälla hjälpsamma människor omkring sig när det tjorvar till sig.

Dagen efter bakade jag en stor äppelkaka och lämnade tillsammans med vaniljvisp till de vänliga människorna.

Damen i huset tipsade mig om hur hon brukade göra när hon inte hade fickor till nycklarna när hon skulle gå till t ex sophuset. Hon använde ett nyckelband. Det gör jag också numera för fy farao för att rota bland sopor.

DSCN0197

Nu till ett par andra saker. Lite gulligare och lite finare som gör att vi får soplukten ur näsan. Den här lilla tjockisen stod och mumsade hö när vi stod på Medåkers marknad tidigare i år. Kan ni tänka er, en enhörning, det måste väl vara den enda i sitt slag. Barnen fick rida och ibland känner jag att jag skulle också vilja vara liten och få rida på en liten lagom tjock enhörning med flätad man.

DSCN0228.JPG

En liten blomma ska ni få av mig nu i gråvädret. Nu tar det ett tag innan dessa blommar igen. Vackra små solar som jag hoppas kan lysa upp tillvaron för den som kikar in.

DSCN0230

Jag hoppas ni alla har en kanonlördag……med eller utan enhörningar

Att veta vad man gör……..

…..är väldigt viktigt. I det här fallet har jag absolut noll koll och har ingen som helst aning om vad jag håller på med. Vet bara att något måste göras så inte våra fina grannar får rena dåndimpen på eländet.  Jaha, var ska man börja? Vad ska man ta?  Jag klippte lite som jag tyckte blev bra och sparade en del som det kommit gröna blad på. Det blev lite konstigt i slutänden tycker jag men jag när en stor förhoppning om att det kommer att växa ut nya friska grenar som döljer håligheterna.

DSC01743.JPG

Det är minsann inte bara jag som är storögd över hur jag kan lyckas ställa till en kaprifol. I morse när jag skulle till bussen så satt den här gynnaren som förstenad och bara blåstirrade rakt in i vår lilla miniträdgård. Förmodligen lätt chockad över vad jag ställt till för han brydde sig inte ett dugg om att jag stannade och pratade med honom, vände inte ens på huvudet.  Han bara stirrade. Hoppas det finns harpsykologer någonstans i krokarna för den här han behövde nog få tala ut.

DSC01750.JPG

Gårdagens vardagslycka var när mannen fick besök av sin vän A som hade den allra raraste lilla ros med sig. Den passade precis i en kaffekopp. Sedan blev det lite mer vardagslycka när mannen kunde sitta ute en stund i solen på baksidan med en kopp kaffe.

DSC01748.JPG

Jag hoppas ni har en finfin tisdag……..med eller utan förskräckta små harar.

 

 

Frostskador i ändan

Jag har varit lite slö med att promenera till stan på mornarna ett tag nu. Istället har jag kravlat iväg till närmaste buss och åkt ner till nästa buss. Jag är snortrött på mornarna och inte särskilt spirituell och pratglad. Hmmm……det är nog enda tiden på dan som jag har behov av att vara ifred och ha det lugnt och stilla omkring mig. Det är också den tiden då jag absolut inte ger mig in i något som helst resonemang…….med någon.

Detta hände under förra veckan. I måndags skulle jag ta kort på fenomenet men då var inte den raske gossen med på bussen och har inte varit under resten av veckan. Så nu får ni en bild och en berättelse till den och så får ni försöka föreställa er hur det såg ut.

DSC01659.JPG

Alltså. Jag kliver på bussen. Det är som vanligt ganska mycket folk. Man tittar efter närmaste lediga säte och det är nu ni får använda fantasin. På det innersta sätet sitter en ung man i 25-årsåldern. Stor som ett mindre ski*hus faktiskt. Så stor att hans ena lår och ända är över på sätet närmast häråt.

Mitt emot, på 1 1/2-sätet har han satt upp sin ena fot. Förmodligen minst storlek 47 (vilket jag förmodar även var hans IQ-nivå). Bredvid foten hade han ställt sin ICA-kasse som var fullproppad. Så den här figuren tog alltså upp 3 1/2 säte.

Hade klockan varit lunchtid eller efter det så hade jag gett honom ett till att börja med vänskapligt förslag på var han skulle göra av foten och påsen.  Att han är stor i kroppen kan han ju inte rå för. Men kvart över sex på morgonen orkar jag bara glo surt på honom vilket han fullständigt ignorerade eftersom han satt med lurar och pillade i sin telefon.

En morgon blev jag så  less på den jädra göken så jag tog och tryckte ner min ända bredvid hans påse och hans fot på 1 1/2-sätet. Sedan makade jag liksom in påsen med ändan. Nu skulle han väl fatta. Nä just det…..det gjorde han inte.

Det enda som hände var att jag kände att jag blev kallare och kallare om ändan och nedre delen av ryggen. Kallt som fasen faktiskt.  Förmodligen hade snorhyveln någon/några djupfrysta dosor i påsen. Jädrars så kallt det var och om min relation till honom tidigare varit frostig så var den nu helt djupfryst.

Ja hela veckan förflöt med att han fortsätta förpesta mina mornar med sitt ouppfostrade sätt och jag kände att jag blev mer och mer irriterad. Kände starkt för att som Foppa sa om en domare när han var ung ” dra på honom en fet jävla smäll”.

Men som sagt…..det var för tidigt på mornarna för att jag ens skulle orka något annat än att fnysa och se sur ut. Den här veckan har sett betydligt bättre ut. Killen har lyst med sin frånvaro och därmed har min morgonsurhet flaxat all världens väg.

Apropå flaxat. Till och med måsarna har gett upp om vår 5-miljonersfontän. Dom fryser hellre ändan av sig på isen än på plåtskrovet som några käcka gubbar nyligen lyckats få upp från isen.

DSC01656.JPG

Det såg faktiskt kul ut när två käcka gossar i röda jackor klamrade sig fast i skrovet och skruvade och rattade eller vad tusan dom nu gjorde. Undrar hur dom kom dit. Jag kikade runt för att se om det fanns någon liten båt i närheten men det gjorde det inte.

Jag hoppas ni har en riktig kalastorsdag……..med eller utan kalla ändor.

Men va’ farao nu då

Man går in för något till hundra procent, med hull och hår. All in. Ligger i som en utter. Ändå blir det banne mig inte som man tänkt sig.  Då ställer man sig frågan: men va’ farao nu då?

När jag satt och stickade på min gula filt så tog jag lite paus i arbetet och snubblade runt på en del bloggar. Då såg jag någonstans hur någon hade gjort en stor mormorsruta i ullgarn, tovat den i maskinen och fått en kanonfin sittdyna. Jag rev fram några nystan tjock tjockt ullgarn som jag inte vetat vad jag skulle göra av och satte igång. Efter tio minuter var min böjvecksallergi i full blom men jag tänkte att jag ger mig inte för det här kommer att gå fort som rackarns. Det gjorde det och nöjd och glad slängde jag i den jättestora mormorsrutan i maskinen tillsammans med ett par jeans och en handduk.

Spännande var det när maskinen hade stannat och jag rotade fram underverket. Hmmm……snarare eländet i det här fallet. De innersta garnen hade tovat sig som jag ville men de yttre som det var mest av hade inte tovat sig alls. Med andra ord var det inte ullgarn men kliade ändå.  Så det hängde och slängde sladdrigt och dant runt det tovade. Jag tog en sax och klippte bort hänget och slänget och kvar blev det här

DSC01612.JPG

Jösses säger jag bara. Den räcker ju inte ens till att värma rumpan på den sällsynta sörmländska buskharen som vilar ute på baksidan.

Jag har dock inte tappat sugen utan funderar vidare på hur jag ska göra nästa gång jag får för mig att trixa med ullgarn.  Vilket lär dröja. Men man lär sig ju av sina misstag sägs det men jag är inte fullt på det klara vad det är jag har lärt mig av det här. Jag var ju bergis på att det var ull. Men blir det fler sådana här misstag så kan jag ju sy ihop dem och då räcker det till magvärmare åt buskharen.

Hoppas ni har en härlig lördag……..med eller utan havererade ullprojekt.

Jag hänger med

Jag har god fart och hänger bra med inför det kommande julandet. I vår lilla familj tar vi det väldigt lugnt med det mesta som handlar om julen. Nu har jag i alla fall gjort det tråkigaste av allt

DSC01578.JPG

Stryka är tråkigt. Men nu har jag i alla fall strukit de juldukar jag ska använda. Den till köksbordet lägger jag på i morgon lagom till julmiddagen. För sedan är det förmodligen godnatt med den. Det brukar bli till att byta ett par gånger. Men nu har jag strukit tre dukar till köksbordet så det ska räcka.

Tur var väl det att jag fick ordning på dukarna för mina fina närmaste grannar ringde på igår och presentade mig och mannen med var sin knippe röda tulpaner. Vi har absolut världens bästa grannar. Vi pratar ofta om det mannen och jag vilken tur vi har. Tänk att leva nära människor som man inte gillar. Det måste vara hemskt. Så vi har det kanoners. Bästa grannarna och över huvud taget en lugn och fin radhuslänga där alla gillar varandra.

DSC01582.JPG

Lite Fristadstorgsbonus kommer det också så här dagen före julafton. Eftersom det varit problem med den äkta halkmattan så har kommunen nu ställt ut varningsgrejer som förmodligen ska varna för den veckiga och sladdriga mattkanten och närheten till betonggraven på sidan om. Då såg det ut så här

DSC01573.JPG

Morgonen efter hade bägge varningsmojängerna blåst åt pipsvängen och hamnat i betonggraven på sidan och det såg ut precis som vanligt igen

DSC01580.JPG

Jag har gett upp hoppet om det här faktiskt. Det är för jädrans eländigt. Och det här tror dom att dom ska vinna ära och berömmelse för?  Då är det inte mycket till värde i det priset.

Nåja….jag hoppas att ni har det jättefint så här dan före dan……med eller utan röda tulpaner.

Krokade remsor och iskalla soffor

Jag krokar på. Jag kan inte påstå att det går särskilt fort och jag är väl inte helt bekväm med rytmen. Men det går framåt i alla fall. Två remsor klara och jag ska börja på den tredje. Funderar lite på hur det kommer att se ut när den är klar eftersom jag bestämt att remsorna inte ska ha samma bredd utan variera lite. Det borde ju funka men helt säker kan jag inte vara förrän jag ser slutresultatet. Det vore förresten inte första gången det sket sig om det nu gör det. Inte sista gången heller kan jag lova.  Ibland när jag tycker att jag kommit på helt geniala idéer så visar det sig i slutänden att det var den sämsta idé jag någonsin haft.  Här ser ni i alla fall mina remsor

DSC01096

Och som en liten bonus så ska ni få se en liten bild från vårt 64+ miljonerstorg. Det skulle ju bli eluppvärmda soffor och stolar så att man kunde sitta ute och njuta av det luftiga (läs tomma) torget även vintertid. Inte fasen vet jag vad som gick fel med just den detaljen men så här har sofforna sett ut mesta delen av tiden. Någon vänlig själ har försökt få bort snön men inte lyckats helt.

DSC01089

Ja inte är det en soffa jag skulle välja att slå ner ändan på i vintertid. Blåskatarr kan man min själ få i alla fall. Men om ni tittar ordentligt så ser ni hur vackert det lyser under sofforna. Det funkade i alla fall. Men vem sjutton har egentligen tid att stanna upp och titta på sådant när man jagar från den ena bussen till den andra i morgonmörkret. Nu hade jag tid för jag hade av någon outgrundlig anledning lyckats komma med en väldigt tidig buss hemifrån. Så det kommer nog fler morgonbilder från vårt fantastiska torg.

Jag hoppas ni har en riktigt bra tisdagskväll………..med eller utan stjärtvärme.

Snön faller………och vi med den

I vår stad så går väldigt mycket pengar åt till märkliga saker. Vi har haft två kommunstyrelseordföranden som byggt monument över sig själva. Den ena valde en fallossymbol i form av en gigantisk totempåle som när det är mörkt lyses upp av lampor och då kan man se att det är ansikten i pålen. Det skulle vara så fint att se när det var mörkt ute. Men när det är mörkt ute har jag annat att göra än att sitta och åka runt i en rondell för att se ordförandens monument över sig själv. Totempålen är nämligen placerad mitt i en rondell. Här kan ni se en bild på den stolta skapelsen.

Och som om det inte räckte med det så har vår nuvarande ordförande och hans miljöpartistiska kumpan tagit till så det heter duga. Hela det gamla torget revs upp och  det inköptes gatsten från Kina trots att det fanns likvärdig i Finland. Miljötänk? Nix. Dessutom togs alla uppvuxna träd bort och korvkiosken som var sexkantig revs.

Det finaste av allt var att de anlade två stora dammar. Utan kanter.  Andra veckan efter invigningen var det två synskadade äldre kvinnor som körde ner med rullatorerna i den ena. Man ser inte någon kant liksom. Den ena tanten slog sig illa i huvudet och fick hämtas med ambulans. Länge försökte de styrande freda sig genom att säga att det hade aldrig hänt för då skulle dom fått reda på det. Jodå, visst är det väl så att när man ramlar och slår sig på torget så springer någon upp i stadshuset och säger till. Eller hur fick de till det där?

Tiden gick och klagomålen haglade. Då tappade dom ur vattnet ur dammarna och ställde dit träblomlådor med gran- och tallris som skulle markera kanten.  Så nu är det väl i alla fall ingen mer som drattat i dammarna för att de inte ser kanten.

Torget invigdes sent i höstas.  Tänk er….först ett enormt tvärtomt torg. Sedan två stora dammar bredvid varandra. Bredvid dem på ena sidan och emellan dammarna lades trädäck. Efter trädäcket, upphöjt, anlades en gräsmatta som lutar ner mot dammarna.

Det var ju bara det att när det började regna blev trädäcken snorhala och folk halkade omkring å det vådligaste. Nej det hade dom ingen aaaaaaning om att trä blev halt när det regnade.  Men då fann dom på råd. Det rullades ut halkmattor i någon slags tjock filt.  Dom nickade nöjt och tyckte att dom gjort något riktigt bra det är jag säker på. Det var bara det att mattorna började vika upp sig i kanterna och skrynkla sig på mitten.  Då åkte hammaren fram och matteländet spikades fast ordentligt. Trodde man. Men nu är det stora veck på mitten på mattan. Som står rakt upp.  Och nu tror ni det räcker med elände.

Nä ni så lätt slipper man inte undan i den här kommunen. Sen kom ju snön. Sen tövädret. Sen minusgraderna. Då låg det ju 3-4 centimeter is uppepå halkmattorna. Halt så ända in i vojvoj. Då sandade och grusade man. Uppepå halkmattorna.  Jag har aldrigt sett något så jädra eländigt.

DSC01065

Så det ni ser på bilden är bakerst det stora ödsliga torget där inte ens torghandlarna vill vara längre. De har valt andra platser runt om i stan istället. Ni ser bara halva torget så det är dubbelt så stort.  Eluppvärmda sittplatser skulle det vara också gubevars men det blev det nog inget av med för det har legat snö och is på sittplatserna hela tiden. Men tjusigt är det för det lyser om dom inifrån.  Mama mia!

Sedan ser ni en av de två dammarna utan vatten och med den tjusiga dekorationen. Som var tjusig i ett par veckor men nu har den ju efter ett par månader knappt ett barr kvar och ruskorna har blåst hit och dit. Ni ser även de flotta halkmattorna med både snö, is och grus på.

Men snälla nån nu höll jag ju på att glömma det finaste av allt. Det beställdes ju också ett monument över ordföranden i form av en droppe. En enorm droppe. Som skulle vara röd. Men det kom dom i alla fall på innan det var för sent att den röda färgen inte skulle klara kylan här i norden. Så den är aluminiumfärgad och ser ut som kapillärröret till en gammaldags rövtermometer. Dessutom lutar eländet. En miljon kostade den dessutom och det värsta med den är att den inte ens är unik. Den finns på fler ställen i Sverige och i världen. Så en mille för en kopia det är väl bra betalt. Här kan ni se den stolt poserandes bredvid en skylt med varning för halka.

Hela det här kalaset kostade 64 miljoner men har hela tiden tickat pengar för alla ändringar och fixningar som måste göras i efterhand när dom kommit på att det här fungerar inte.  Ganska mycket pengar att sätta i händerna på en väldigt ung och alldeles nyutexaminerad landskapsingenjör/arkitekt vars första jobb detta var.

Hoppas ni har en bra lördag………..med eller utan halka eller galna monument.

************jag har förstått att länkarna inte funkar så jag ska ta egna bilder på måndag och lägga in************

 

Men hur farao kunde det bli så här?

Knappmakerskan är ju en stor inspirationskälla och jag är inne hos henne titt som tätt och kikar. Hon arbetar i många olika tekniker och är jätteduktig i dem alla. Själv är jag bara halvbra på de enklaste grejer men jag är glad ändå.  Men efter den här vurpan så undrar jag om jag ens är halvbra.

Jag fick för mig att jag skulle kroka remsor till en filt. Sagt och gjort, jag rotade fram ulligt mjukt garn och började på efter bästa Knappmakerskans mycket detaljerade och utförliga beskrivning. Ni kan inte tänka er så bra det gick. Det var helt enkelt inte någon som helst match att få fart på kroknålen och det liksom svischade i arbetet när jag låg i som en gnu.

Efter att ha krokat i en mindre evighet så lade jag ner arbetet och tittade. Och då såg jag den. Puckeln.  En stor jädra bula ut på ena sidan. Men hur har jag burit mig åt? Ja jag vet inte för jag tyckte jag gjorde likadant hela tiden. Det gjorde jag bevisligen inte. Jag måste ha lagt till en maska när jag pratade i telefonen och krokade samtidigt. Dessutom hade jag kommit gott och väl 5 cm över själva puckeln när jag upptäckte den. Jaha, bara att repa upp och börja om från början.

Men inte sjutton gick det att repa upp. Garnet, luddet, hade liksom snaskat sig in i varandra så det var totalt omöjligt att repa upp. Jag drog, slet och svor men gav till sist upp och funderade på om jag skulle slänga rutan. Men snål och eländig som jag är så kan jag inte med att göra det så jag bestämde mig för att kroka vidare och vid ihopsyning av filten försöka gömma puckeln.  På något vis. Om det går.

Vad säger ni som förstår sig på sådant här. Går det att trolla bort själva puckeln om jag syr ihop remsan med en annan?

Nu kommer bild på mitt tillkortakommande så känsliga läsare varnas härmed för att scrolla ner.

DSC01069

I övrigt var det kul och trevligt att kroka.  Men tydligen kan man inte ha för många järn i elden samtidigt. Dessutom lovar jag att ta på mig mössan när jag går ut ifall det kommer en hackspett.

Hoppas ni har en kanonlördag…………med eller utan mystiska arbetspucklar

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag