Bred last

När våren kommer så är det ju så förfärligt mycket som det ska fixas och donas med. Nu när jag är ensam så ska jag ju helst klara av det mesta själv. Bra tant reder sig själv.  I alla fall ibland och i vissa andra fall är det hårfint om man inte balanserar på dumhetens gräns och borde tagit hjälp men sånt vet man ju inte förrän efteråt, eller när det är för sent. Dessutom lär man sig ju av misstagen. Hoppas jag.

Nåja, jag klippte i alla fall ner kaprifolen som växt på spaljé mellan mig och mina fina grannar. Rev ner de flagade och gräsligt fula spaljéerna som hängt uppe i många år.  Jösses så tomt det blev.

Jag gick in och letade på nätet efter var jag närmast kunde tänkas lägga vantarna på ett par hyfsat billiga spaljéer. Det fick bli hos Blomsterlandet men det var nog bra många år sedan vi köpte de gamla spaljéerna för priset stämde inte med det jag mindes. Långt därifrån.

Någonstans i mitt huvud var det väl något som fick mig att klippa långa snören av grov hampa och lägga ner i cykelkorgen. Sedan bar det av. Jag hade ju ringt innan och kollat så det fanns i lager och jo det gjorde det. 12 stycken sa tjejen i telefonen. Bra sa jag då kan du vara snäll och ställa undan två till mig så kommer jag och hämtar dem under förmiddagen.

-Jaaaa, men jag tror inte vi behöver ställa undan några för det är inte så många som köper sådana sa tjejen.

-Jamen nu vill jag vara tvärsäker på att det finns två stycken när jag kommer hojande med plånboken i högsta hugg och då kan jag inte riskera att det kommer in någon figur en halvtimme innan jag hinner dit och köper alla 12.

Man hörde ett underligt läte i luren innan hon lugnt sa: Jag ställer undan två stycken åt dig ute vid kassan.

Jag cyklade dit och vid kassan stod två vita spaljéer och väntade på mig. Jag betalade och bar ut dem. Funderade lite på om inte brallisen som svarat i telefonen stod någonstans och smygtittade för att få ett ansikte på den konstiga människan hon nyligen pratat med i telefonen *S*.

Nåja, väl ute vid cykeln så insåg jag att sättet jag tänkt sätta fast dem på absolut inte funkade och jag funderade lite på hur fasen jag hade kunnat tro det. Ibland duger huvudet knappt till att sätta mössan på. Men som sagt, bra tant reder sig själv. Jag surrade fast bägge två på pakethållaren med mina medhavda snören och de satt faktiskt som berget. Det blev en bred last men saker blir inte några problem om man inte gör dem till det så jag slängde mig upp på cykeln och hojade iväg.

DSC03387.JPG

Det är cykelbana nästan hela vägen hem till mig och jag stannade med jämna mellanrum för att se om det kom någon cyklist bakifrån  som jag behövde släppa förbi och vid övergångsställena gick jag över.

Väl hemma så fick de ligga till sig lite (ganska länge faktiskt) så jag hann fiffilura på hur jag skulle göra med dem eftersom de var vita och staketet är brunt. De gamla spaljéerna var brunmålade. Nu ville jag ha något som inte flagade så gräsligt fult. Då kom jag på att jag har ju en massa bets kvar sedan tidigare hantverk så så fick det bli. Nu fanns det inte så mycket betsfärg kvar så det blev olika färg på dem. En brun och en brunröd. Men så får det vara. Två flugor i en smäll, jag blev av med två halvfulla betsburkar och jag fick äntligen upp spaljéerna. Det mesta dras ju i långbänk här hemma numera så jag är faktiskt glad över att jag fick det här gjort innan sommaren var slut. Så här blev slutresultatet

DSC03437.JPG

Min fina granne A-M var ut och hjälpte mig att försöka binda upp grenarna som absolut inte vill växa uppåt utan allra helst ut åt sidorna liggande över gräsmattan. Men någon jädrans ordning måste det vara även på en kaprifol så upp och kläng i spaljén nu illa kvickt.

Ni ser så torrt det är. Vi har ju knappt fått en droppe vatten på över en månad men igår så hade det kommit över trettio mm på ett par dygn. Skönt för all växtlighet. Detta innebär dock att det snart är dags för gräsklippning igen. Då ska man brottas lite med elsladden igen och se till så att det är gräset som blir klippt och inte sladden. Ibland är det inte helt lätt när man fnattat runt på den enorma, frimärksstora egendomen i så konstiga slingor att man rätt som det är har sladden nästan ett helt varv om halsen. Den ska bara ligga över nacken är det tänkt. Då får man pausa innan man stryper sig själv och fundera på om man inte skulle kunna vara lite mer organiserad när man klipper.

Eftersom vi ändå är inne på trädgårdsskötsel vilket absolut inte är min bästa gren så vill jag visa skyltarna jag gjorde på skoj och sålde på en marknad vi var på för lite sedan. Dessa skyltar stämmer verkligen in på mig och min s k trädgård där det mesta går lite på lösa boliner

DSC03422.JPG

Fyra brädor, ohyvlad baksida, en tuschpenna, några nyckelpigor, en hyfsad handstil, två hål i vardera översida, najtråd mellan hålen och så båtlack på det.  Jag har gjort dessa skyltar förr och sålt bara på kul. Man får dock varna för baksidan som trots båtlacket är lite ”stickig” men eftersom priset är lågt och det mest är på kul så är det inga problem. En tant sa att hon skulle vilja köpa en sådan skylt till sin granne men hon vågade inte *S*.

Jag hoppas ni alla har en härlig midsommarhelg…….med eller utan trädgårdsfixande.

Hoppsan…….så det kan bli

I somras fick jag en potatis av min granne A-M. Det var inte vilken potatis som helst utan den var formad som ett perfekt hjärta. Den var så fin så jag lade den i en liten porslinsskål med blommor. Jag hade den stod framme på bänken men en dag ställde jag av någon anledning in den i skafferiet.

Tiden gick och det blev höst och vinter och nytt år. En dag när jag letade efter ett paket i skafferiet fick jag syn på något märkligt. Vad i jisse namn var det som såg så konstigt ut nästan längst bak i skafferiet. Som spagetti fast lila.  Jag plockade ut en massa saker och till sist hittade jag den lilla skålen med potatisen i. Den hade med tiden blivit mer och mer inputtad på hyllan och till slut helt glömts bort.  Så här såg den ut nu

DSC03170.JPG

Så nu är det bara att plantera. Undrar om de potatisar som den här ger är hjärtformade precis som ”sin mamma”.  Jag har f ö inte en susning om ifall jag kan sätta den redan nu eller om det är för sent eller om jag ska vänta. Jag är ju ingen odlare precis.

När jag promenerade hem ifrån lilla tanten en dag så hittade jag den här bilen på en sidogata. Den ser ut att hålla ihop med tuggummi, plastic padding och ståltråd. På ett sätt så såg den ut som skrot och på ett annat sätt såg den stolt ut. Stolt över att trots allt ha mäktat med att hänga med så länge.  Ägaren måste ha haft väldans roligt när han bit för bit lyckats få till det här kaxiga utseendet

DSC03205.JPG

Högtalare, starktonshorn och reservdäck på taket går säkert åt. Inne i bilen hängde säkert femtio wunderbaum i backspegeln. Jag kikade in och allt såg ut att var original inuti. Men slitet då.  Tittar man på bakfönstret så fanns det en del intressant läsning. Den skylt jag fastnade för och fann trolig var denna: Jag gasar tills det rasar. Just den profetian är nog inte svår att uppfylla. Men nog sjutton stod jag och småskrattade för mig själv när jag läste skyltarna. Man är lättroad.

DSC03206.JPG

Jag tänkte lägga till en vardagslycka så här på sluttampen men kom på att de två översta bilderna faktiskt symboliserar vardagslycka för jag blev så glad av bägge två och det är väl lycka när man hittar det lilla extra som glädjer en extra.  Men jag ska lägga till en vardagslycka till i alla fall. Jag fick blommor av min dotter häromsistens. Det blev så fint på bordet och de höll sig i fjorton dagar. När de började se lite trötta ut så klippte jag  ner och formade om och kände mig nästan som en tant med gröna fingrar. Vilket jag verkligen inte är. Men glad blev jag för buketten.

DSC03186.JPG

Jag hoppas ni har en kanondag just idag…….med eller utan kaxiga rostiga bilar

 

 

Konstverk i naturen och inomhus

Nog är det fantastiskt hur vacker vår natur kan te sig ibland. På väg till ”lilla tanten” så går jag över ett friluftsområde som har både skog och stora gräsmattor. Precis vid gångstråket såg jag den här vackra kombinationen av sten, mossa, blad och is. Det är fint att mossan håller sig grön året runt medans allt annat vissnar, mörknar, multnar och ser ut som skrutt.

DSC03106.JPG

När jag var på besök hos lilla tanten så hade hon en stor vas med tulpaner i blandade färger. Nu hade bladen blivit fula och missfärgade så jag bestämde mig för att skala av alla blad, korta stjälkarna och ställa bara blommorna i en vit kruka. Tänkte att då skulle själva blomman hänga med lite längre.  Sedan hampade det sig så att det tog en och en halv vecka innan jag kom tillbaka och då såg krukan med tulpanerna ut så här. Ett helt fantastiskt konstverk. Jag minns inte vilken konstnär det var som sa att folk var konstiga som kastade tulpanerna när de var vissna för det var ju då som de var som allra vackrast. Se själva, nog är det ett vackert konstverk

DSC03159.JPG

När jag promenerar till affären så brukar jag gå smågatorna ner till Hemköp. Det är alltid skoj att se vad folk har i sina trädgårdar och ofta blir man inte ett dugg besviken. Här ska ni få se ett mysko träd. Jag fattar faktiskt ingenting. Växer det så av sig självt eller får det hjälp att formas? Ja jisses om ingen av er vet får jag väl ringa på och fråga eller passa på att fråga i sommar när folk är mer ute på sina tomter. Men visst är det väl ett lattjo träd

DSC03146.JPG

Något jag förstår mig på det är vardagslyckor och gula tulpaner. Här kommer vackra gula tulpaner som jag fick av min granne A-M.

DSC03117.JPG

Nog är livet fyllt av vackra spännande saker bara man tittar tillräckligt noga. Det gäller att se det stora i det lilla och det lilla i det stora. Ge sig tid att se sig omkring. Att låta ögonen leta efter det där lilla extra. Jag tränar på det hela tiden.

Hoppas ni alla har en härlig kylig dag………..med eller utan naturliga konstverk.

Jag är en ganska stor fåntratt

Jag är av naturen en ganska kaxig och bredkäftad person. Det är sådan jag är. Dock finns det situationer där jag krymper och blir som en fingertutt/Tummelisa/tre äpplen hög.  Jag talar alltså om tandläkaren eller besök hos läkare där det ska tas blodprov i fingret eller rör med blod ur armvecket.

Jag är ju utbildad undersköterska och har inga problem med att sticka andra men om någon ska sticka mig….DÅ…..kommer saken i ett annat läge. Det är då den bredkäftade kaxiga kärringen är som bortblåst och kvar sitter en gråtfärdig femåring, typ.  Nu är jag den första att erkänna att de flesta femåringar är bra mycket modigare än vad jag är. Absolut.

Jag börjar svettas, berättar att jag tycker det är obehagligt och om det är möjligt kan jag snälla få ligga och ta proverna ifall jag svimmar? Det är bedrövligt hur jag blir.  Jag var på vårdcentralen för ett par veckor sedan och för att avleda ångesten vid provtagningen så började jag paddla med fötterna som en jädra orgeltrampare, pilla och joxa med draperiet som skiljer båsen åt. Jag gick till och med på att en av sköterskorna skulle sjunga lite *S*.  Men för farao, det är ju galet.  Men det skulle bli galnare.

Jag är alltså sextiotre (63) år. Uppför mig som en småunge och detta medföljde då att jag den här gången blev behandlad som en småunge. När allt var klart och jag faktiskt hade överlevt den här provtagningen också om än inte på ett hedervärt sätt så kom en av syrrorna fram och frågade om jag ville ha ett klistermärke. Precis som dom ger till barnen. Så klart jag ville ha ett klistermärke när jag enligt eget sätt att se på saken överlevt det här svåra så ville jag givetvis ha en medalj. Den här valde jag

DSC02669.JPG

Jag vill påpeka att syrran som erbjöd märket känner mig sen tidigare och vet hur jag är och vi skrattar åt det tillsammans så det var med glimten i ögat hon erbjöd mig märket.

När jag kom ut från provtagningen träffade jag en kille som jag känner sen gammalt. Jag visade stolt upp mitt klistermärke och frågade om han också brukade få sådant när han var klar. Han höll på att skratta på sig och trodde mig nästan inte när jag sa att jag fått det på provtagningen. Nu känner han mig väl och vi skrattade tillsammans åt mig och mina tillkortakommanden. Men handen på hjärtat……visst är det väl enklare om man kan skratta åt sig själv och sina egenheter. Det måste vara svårt att låtsas vara någon som man inte är. Man får faktiskt lov att vara livrädd för fåniga saker fast man är vuxen. Man måste inte alltid vara den som är modigast, starkast och duktigast. Man får vara liten och rädd ibland. Det behöver man nog få vara.   Så jag är mäkta stolt över min provtagningsmedalj.  Himlars, jag glömde ju att visa det för barnbarnet (13 år) när han var här igår. Han skrattar nog gott åt sin knasiga mormor.

Vardagslycka är när vännerna A och B kommer förbi med färska ostfrallor och vi fikar tillsammans.

Vardagslycka är när närmaste grannen plingar på dörren och lämnar över en potatis som de tyckte att jag skulle ha.

DSC02633.JPG

Jag ligger efter med marknadsbilder och andra händelser så nu får jag rycka upp mig rejält. Men det är inte lätt att vara pensionist förstår ni. Tiden räcker inte till. Ibland har jag inte en aning om vart dagen tagit vägen. Tiden går fort och jag har faktiskt hittat en viss rytm i ensamlivet.

Jag hoppas ni alla har en riktigt bra måndag……med eller utan rädslor och klistermärken.

Tiden ramlar iväg

Jösses så fort tiden går. Jag hinner inte riktigt med i svängarna. Fast det är nog en positiv grej det också att man har mycket att stå i så man inte bara blir sittande i sin ensamhet och rullar tummarna. Här rullas inga tummar ska ni veta. Inte om jag inte bestämmer mig för att lägga upp fötterna och placera händerna i rullningsläge på magen. Men det är ju en annan sak för då gör man det inte av leda utan för att vila.

Jag har inte tråkigt en endaste dag faktiskt. Jo korta stunder. Då när jag måste dammsuga t ex. Eller damma. Det är tråkigt och jag gnölar som en femåring för mig själv när jag blir tvungen att ta itu med eländet innan det blir en sanitär olägenhet av damm.  I veckan skulle jag ha besök av en tidigare arbetskollega och vi skulle äta lunch här. Då var jag ju liksom tvungen att dammsuga. I alla fall lite.  Usch jag skäms nästan för att erkänna det men jag är en fuskare av kolossalformat.  Jag gjorde det i alla fall och vi åt och hade det så trevligt. Hon hade med sig en påse fröknäcke som hon bakat men det får ni ingen bild på för det åt jag upp fortare än kvickt.

Så gott folk, förutom den eländiga dammsugningen och det trista dammandet har jag det så himla bra. Är lycklig inuti för att jag får vara här hemma med mitt.  Jag saknar givetvis mannen men det gör jag ju varje dag i olika sammanhang. Men var han än är så har han förmodligen min ljuva stämma ljudande i öronen för jag pratar med honom nästan hela tiden. Det är liksom en gammal vana och jag mår nog bra av det.  Han är nog här och hälsar på också skulle jag tro för ibland ramlar de mest osannolika saker ner på golvet och nu sist gick köksfläkten på när barnbarnet och jag satt och åt middag. Han höll sig för hjärtat och hade ögon stora som kastrullock. Vi hade precis pratat om morfar och om hans längtan efter honom. Ja så nog händer det saker i det här hemmet alltid.

Eftersom jag ligger vääääääldigt mycket efter med mitt bloggande så kommer det lite bilder från tidigare. En hel flock av vardagslyckor.  Här får ni t ex se vad jag fick av min dotter. Hon hade virkat mig en korg att ha min stickning i. Garnet hade hon köpt på Rusta och det var riktigt tjockt. Min fina duktiga, händiga dotter hon har sin hantverkarglädje kvar och det är kanoners.

DSC02187.JPG

Paket ramlar det in här ibland. Jag blir ju givetvis jätteglad varje gång men funderar så på vad jag kan göra tillbaka. Nåja det blir nog något framöver. Men här får man något för alla sinnen. Tack snälla fina C.

DSC02259.JPG

För att jag skulle få ändan ur vagnen och komma igång med sommaren så kom barnbarnet hit och tillsammans fixade vi altanen och spolade av golv och möbler. Kan tillägga att innan detta var färdigt så var även barnbarnet väl genomspolat. Jädrans kul att spruta vatten på någon. Skit samma att man är 63, barnungen i en vaknar direkt och jag jagar barnbarnet med slangen. Nåja jag fick tillbaka så vi var två stycken som iskalla och genomblöta fick gå in och byta kläder. Men skojsigt var det.

DSC02340.JPG

Trots att mormor betedde sig som en riktig huligan så hade det bästa barnbarnet i världen lust att laga mat åt oss båda. Lax i ugn med creme fraishe och fetaost. MUMS!

DSC02341.JPG

Sist men inte minst. Eller minst. Eller i alla fall pytteliten. Måste hyresgästen vara.  Vem tror ni bor här?

DSC02273.JPG

Jag hoppas ni har en härlig solig söndag……..med eller utan mystiska hyresgäster.

 

Nä nu är det skärpning som gäller

Jag upptäckte att det var väldigt länge sedan jag uppdaterade min blogg. Jag älskar ju att blogga så jag kan egentligen inte förstå att jag inte kommit till skott med det. Men nu jädrars får det det bli fart på det här gamla skrället. Här ska bloggas. Håll i hatten gott folk för nu åker vi.

Eftersom det är evigheter sedan som jag bloggat så har jag ju massor av vardagslyckor på lager och jag kan garantera att dom inte kommer att hamna här i tur och ordning utan lite huller om buller och här och där.

Min kamrat T och jag försöker att ses och äta lunch en gång i månaden i alla fall. Ibland kan det vara svårt att pussla ihop dagar och tider men huvudsaken är att man håller samman och ses när man kan.  Efter en lunch tog vi en promenad ner i ett villakvarter och där hittade jag den här jättefina muren med kupat tegel uppepå. På teglet växte mossa så himla vackert. Det är rent otroligt så mycket fint naturen bjuder på bara man ger sig tid att vara uppmärksam.

DSC02134.JPG

Samma kamrat visade mig vid ett annat tillfälle hur man matar sin bil. Ja jösses. Alltså…..man parkerar bilen……kliver ur, rotar runt som en tok i bakluckan för att hitta rätt sladd till apparaten och när man väl hittat rätt så går man framom och trycker in den ena änden i bilen och den andra i apparaten på stolpen. Tjolahopp tjolahej…..sen är det bara för den lille bilen att matas. Javisst är det en elbil men jag är ju usel på att förklara sådana här märkliga saker. Bra är det väl i alla fall för vi kom ända hem sedan efter den amningen.

DSC02175.JPG

Någonting jag verkligen förstår mig på det är i alla fall tulpaner och choklad. Tack snälla T för det.

DSC02139.JPG

Den 27:e april var det ett år sedan mannen gick bort. Kamrat T och jag tog en tur ut till vackra Sundbyholm där vi åt något som jag aldrig i hela livet ätit förut. Matvåffla. När vi kom in på fiket så fanns det matvåffla för 85:-. Jag är normalt absolut inte snål och är ju egentligen rent usel på att spara och hålla i pengar men va fasen…….en våffla för 85 spänn där gick min gräns. Efter lite resonemang så bestämde jag mig i alla fall för att ta en eftersom min kompis sa att dom var jättegoda. Den jag fann minst märklig i sin kombination med ”pålägg” var en med  chevréost, valnötter, honung,  lök och någon slags sallad.  Eftersom jag aldrig har ätit chevréost så frågade jag damen bakom disken om jag kunde få smaka en pyttebit så jag inte köpte något som jag inte kunde äta upp. Det fick jag och jisses det var en positiv upplevelse. Nu har jag verkligen fått smak för den osten.

Vi gick in och satte oss och pratade, tittade på utsikten som är så fin. Vattnet och alla båtar som ligger och guppar så rofyllt vid bryggorna. Nu var det ju inte säsong när vi var där så det var hyfsat lugnt. Efter ett tag kommer då våfflan.  Det var ingen liten sladdrig, tunn pyttevåffla jag hade på min tallrik. Stor, tjock och fylld med godsaker. Dra på trissor så gott det var och dessutom blev jag proppmätt. Kanoners helt enkelt. Mums.

Efter den lunchen med vidhängande dessert, var sin stor bakelse så skulle vi ut och promenera lite innan hemfärd. Hon är sportig och motionerar gärna. Jag är inte det minsta sportig och motionerar högst ogärna. I vilket fall så knallade vi iväg i solskenet. Det är så vackert ute på udden. Vi var alldeles ensamma.  Jag har ju en viss förkärlek för träd, stammar och grenar. Tycker det är så vackert. Tallar är häftiga för dom kan krångla till sig lite hur som helst.

DSC02222.JPG

Några som inte var lite värmetrötta och saktfärdiga som jag i solen det var dom här figurerna. Fy farao vad dom ligger i. Det är egentligen rätt häftigt. Alla vet liksom vad dom ska göra på något sätt.

DSC02224.JPG

Avslutningsvis åkte skor och strumpor av och jag ville bada fötterna. Nu gick jag i på helt fel ställe för det var halvstora stenar som var täckta med slemmigt grönt. Ganska svårt att gå på och över huvud taget hålla sig på benen på. Nu tyckte T att jag skulle vända mig om när hon tog kort på mig istället för att bara få en stor ända på bilden. Så om någon tycker jag ser mer konstig ut än vanligt så beror det på att jag försöker hålla mig på benen. Skönt var det i alla fall. Sedan gick jag barfota tills fötterna torkat. Det kändes faktiskt härligt och nästan somrigt. Så den dag på året som jag trodde skulle bli den svåraste och mörkaste blev solig, lugn och väldigt rofylld tillsammans med min kamrat.

DSC02227.JPG

Upptäckte just ytterligare en grej som jag inte förstår mig på. Att vända bilden rätt. Men ni får väl endera vända på datorn  eller lägga er ner och titta. Då funkar det. Förresten…. det kanske är lika bra att jag inte syns så väl *S*.

Jag hoppas ni har en kanonfin onsdag………med eller utan myror och kallbad.

Jädrans brandvarnare

Före jul trillade jag en hel hop med köttbullar som skulle stekas och frysas in för att ha på julafton. Eftersom jag är ganska lat så steker jag köttbullarna på långpanna i ugnen. Allihop på en gång. Det är kanonsmidigt tycker jag. Här är den påbörjade plåten

DSC02079.JPG

När plåten var fylld slängde jag in den i ugnen och satte mig och läste tills det var dags att skaka runt bullarna på plåten en vända. När de sedan var klara och jag tagit ut plåten så ställde jag upp ugnsluckan för att tillvarata värmen. Det borde jag låtit bli för rätt som det var så började brandvarnaren i hallen väsnas alldeles förfärligt. Det var bara att släpa ut en stol i hallen och karta upp. Eftersom jag inte gillar att klättra och hänga efter väggarna så måste jag hålla i mig. Det är lite svårt när man är 158 att både hålla i sig och försöka få ner brandvarnaren på samma gång……liksom. Nåja, jag fick ner eländet och det blev tyst. Efter en halvtimme skulle jag försöka lyckas med konststycket att få upp den i taket igen. Samma procedur igen. När jag sedan lyckats och klivit ner och ställt undan stolen så började den förgrönade mackapären att skräna för full hals igen. Fram med stolen, klättra, hålla i sig, försöka nå brandvarnaren, få ner den och därefter ta sig ner själv. Fy farao, nu var jag ganska less så jag lade brandvarnaren i trappan och beslutade mig för att sätta upp den igen nästa dag. Det gjorde jag och allt var som vanligt igen.

Tiden gick och för ett par veckor sedan var min vän B in till mig och vi satt och pratade vid köksbordet. Rätt som det var så frågade hon vad det var som ringde. Ringde? Nä det ringer ingenstans sa jag.

Men jodå det hade det nog gjort. Ni vet de där korta pipen som brandvarnaren gör ibland när batteriet håller på att ta slut. Det var nog ett sådant pip hon hört för dagen efter hörde jag det också. Jag utförde samma långdragna process som ovan för att få ner brandvarnaren och skrev en lapp och lade på byrån i hallen för att komma ihåg att köpa nytt batteri dagen därpå.

Nytt batteri. Ut med det gamla och in med det nya. Provtryckte och inget pip kom. Ut med batteriet och tryckte ännu hårdare på kontaktytorna. I med batteriet och upp med brandvarnaren igen. Provtryckte. Då började den pipa. Dessvärre slutade den inte att pipa utan fortsatte hela tiden och ni vet vilket nervpinande ljud det är när brandvarnaren går igång. Ner med den igen och ut med batteriet helt. Nu var jag gråtfärdig. I med batteriet igen och upp med eländet. Provtryckte och inte ett jädra ljud kom ur apparaten. Nu var jag inte bara gråtfärdig nu var jag så förbannad så jag började grina. Jag måste ju kunna klara mig själv för sjutton och att byta batteri i brandvarnaren är ju basic.

Helt jädra slut rev jag ner brandvarnaren och la den på trappstegen. Tog ut batteriet och svor en lååååång ramsa. Grinade lite till och sen struntade jag i hela faderullan.

Dagen efter blev jag bjuden på lunch av mina vänner A och B som bor i samma länga som jag. Då passade jag på när vi var mätta och belåtna. Jag berättade om hur jag eländats och bad A ta mina nycklar och gå bort till mig och sätta upp brandvarnarjä*eln och se till så att det funkade. Till saken hör att han tidigare erbjudit sig att hjälpa mig men jag hävdar alltid att jag måste försöka själv först. Nu hade jag verkligen försökt men det försöket gick ju åt pipsvängen så han stolpade iväg hem till mig och efter en kort stund var han tillbaka och hade fixat upp den och den funkade. Jag fattar inte varför jag misslyckades så katastrofalt flera gånger i följd. Det var som om det gått troll i hela hanteringen. Eftersom jag har två brandvarnare, en uppe och en nere, så byter man ju batterierna samtidigt även om bara den ena talat om att batteriet börjar ta slut. Den på övervåningen tog ungefär två minuter att få ner, byta batteri på och få upp igen. Nema problema.

Jag är i alla fall väldigt tacksam för hjälpen jag fick. Jag trodde nästan att jag skulle bli galen när jag aldrig fick det att fungera. Tusen tack snälla A. Det är en vardagslycka att ha goda vänner som hjälper en när saker och ting tjorvar till sig.

Förra veckan gjorde jag det här i ugnen

DSC02102.JPG

Och näääääää………jag ställde INTE upp ugnsluckan för att tillvarata värmen. Nix pix.

Nu hoppas jag att ni alla har en fin helg…….med eller utan anarkistiska brandvarnare.

 

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

.Evas Kvarnaro

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Skaparglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

NZ en gång till

Kan aldrig bli för många

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag