…..lite mörk och kulen men ändå så kär.Precis så som Karl Bertil Jonsson sjunger. Jo så är det väl när inte snön fått ligga kvar. Det är ju inget vi kan göra något åt heller utan vi får vackert ta det som det är. Ute. Inomhus ska det inte vara mörkt och kulet utan ljust, varmt och ombonat. Det räcker ju med att tända några ljus så får man en hemtrevnadskänsla. Vanliga stearinljus i ljusstakar är så vackert att ha på bordet och vill man ha lite extra värme kan man tända en mängd värmeljus och ställa i en pajform eller på ett fat. Det ger faktiskt extra värme och dessutom ett vackert sken.
Det är ju den här tiden på året då jag alltid önskar att ingen skulle behöva vara ensam. Den tiden då det för mig blir extra tydligt hur bra jag har det som har familj och vänner. Alla har ju inte det och blir kanske sittande ofrivilligt ensamma. Det är ju nu jag önskar att jag kunde trolla med knäna, svinga ett trollspö eller vad som helst som kunde ge alla gemenskap, glädje och ljus. Förresten är ju det man önskar för alla människor året om egentligen. En gemenskap, en tillhörighet, glädje och trygghet.
Jag ska lasta min cykel och promenera hem till dottern, hennes kille och barnbarnet och fira julafton. Dottern är väldans duktig på att laga mat så jag ser fram emot årets julmiddag. Sedan ska det diskas och efter det så är det ju dags för den årliga gråtstunden när jag får spader på alla söta pippisar och tjocka och magra rådisar som är så ljuvligt underbara och visar så mycket kärlek så jag gråter LilleSkutt-tårar. Fy farao så gulligt! Ja inte mitt bölande utan mer pippisarna och rådisarna. Undrar om man inte blir mer och mer gråtmild för varje år som går. Jag tror det och jag bjuder på det.
Jag fick en liten julen och en hyacint i en kruka av mina grannar som ”tack för tapperhet i snösvängen” som hon sa. Jag klädde den lilla enen med ullgarn med öglor och klippte små ullgarnsbitar som julkulor. Det blir min julgran och den delar jag med alla er som tittar in.
Jag hoppas ni alla är friska och pigga och redo att fira jul. Var och en på sitt eget sätt. Till er som är ensamma så sänder jag ut en stor varm cyberkram och hoppas att ni känner värmen från den *kramar hårt*.
Har ni märkt att vips så är vi på väg raka spåret in i julveckan. Jag tar det dock lugnt för jag har gjort det jag ska och handlat det som skulle handlas. Jo jag ska väl julpynta också men en julduk och två trapptomtar tar nog inte så lång tid att locka fram. En ny hängtomte har jag också och den kom i ett underbart paket från min vän i Hålanda tillsammans med allt detta:
Taxar, nallar, en mus, en flock minikaniner för babyhänder, en vacker reflexängel, garn och ser ni……nallebrallor. Jipppiiiiiii för allt. Med så många nysydda nallebrallor var det bara att klä på de halvnakna nallarna som tronat på kökssoffan ganska länge. Det är ju så himla kul att klä på nallarna. Hitta brallor som blir fina ihop med överdelen eller bara ägna sig åt ren och skär färganarki. Stundtals när jag joxade med att få byxorna över den bulliga rumpan så tänkte jag på när jag var ung och låg på rygg på sängen och drog in magen och försökte dra upp blixtlåset i jeansen. När det äntligen gick och man fick vända sig på mage och liksom hasa neråt, knäa sig upp med fötterna på golvet så man kom upp i stående ställning. Byxorna satt åt så det svartnade för ögonen och att sitta var det inte tal om. Men snygg var man. Numera är det brallor med resår i midjan som är så mjuka och sköna och inte sitter åt någonstans och är så följsamma i resåren så man skulle kunna bli jojad utanför balkongen och det skulle funka. Tur man blir äldre och snällare mot sin kropp. Bekvämt var ordet sa Bull.
Här ser ni hela gänget som fick passande brallor. Efter att de blev påklädda och fotograferade så lades de i var sin plastpåse med rosett om och packades tillsammans med 10 stycken redan färdigpaketerade nallar med klänningar.
Alla dessa 22 nallar skickades sedan till Barnens Änglar. Tack snälla I B för allt fint som var i ditt paket och för att jag har förmånen att tillsammans med dig kunna skänka glädje till många barn. Taxarna och nallarna och även de små kaninerna ska få resa vidare från mig. Tillsammans är ju ett bra ord. Ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta små små underverk i en besvärlig tillvaro för några.
Dessa sista 10 nallar som var klara att resa iväg har suttit snällt och väntat i en kasse i klädkammaren ganska länge. De var vikta för att hamna under årets viktigaste gran. Den på Home Hotel. Där samlas ju varje år in julklappar till utsatta barn i kommunen. Det är ett samarbete mellan soc, kvinnojouren, stadsmissionen. Dessa nallar och ett gäng paket med målarböcker och kritor hamnade under den här granen. Årets viktigaste gran.
Nu är det nästan tomt i mina lådor och påsar. Nåja, lite undanstopps finns det ju för eventuella oförutsedda tillfällen att skänka glädje eller värme eller varför inte båda delarna. Det blir till att ta nya tag och ja, redan nu finns det både det ena och det andra på stickorna. Om man inte har möjlighet att sticka, virka eller sy så kan man ju dra ett litet strå till stacken ändå. Man kan slå in en påse skumtomtar, klistermärken eller något annat litet. Det är inte mängden eller penningvärdet som är det viktigaste utan det viktigaste är att man ger det man kan och att man ger med hjärtat och med öppna varma händer. Vi ska alla kunna känna glädjen i att göra något tillsammans.
Tänk på att allt måste inte heller gå att slå in i paket. Ett telefonsamtal, ett besök eller ett handskrivet brev är en väldigt fin julklapp för någon som är ensam. Att man ger av sig själv och sin tid. Det är fint.
Jag hoppas att ni alla har bra och goda dagar nu när det börjar närma sig jul. Stressa inte. Ha inte så bråttom Allt måste ju inte vara perfekt för vet ni mina vänner…….det blir jul ändå.
Jag hoppas att ni alla har en riktigt fin söndag……..med eller utan välklädda nallar
och jag har är glad att det ramlat ner lite pudersnö som fått ligga kvar någon vecka. Det är inte mer än någon centimeter men det gör att det blir ljust och vackert. Då känns det ju också mer juligt än när det är grått, blött och barmark. Man får vara glad för det lilla.
Jag brukar ju trampa upp ett hjärta till er på baksidan i nysnön. Barfota. Men i år blev det helt galet och inte fint alls men det får väl duga ändå. Jag har av olika anledningar haft väldigt svårt att gå och varit väldigt vinglig på benen så i år blev hjärtat snett och vint och jag stod för länge på varje steg så snön smälte och det ser ut som jag har stora feta plattfötter. Jag som brukar skryta så väldigt om att när jag trampar upp hjärtat åt er alldeles barfota så syns det tydligt att jag åtminstone inte är plattfot.
Klafs klafs klafs. Sedan kom det lite mer nysnö och lade sig ovanpå.
Lite skojsigt är att bredvid det stora klafsiga hjärtat har en skata trippat så fint och nätt. Så vi har med andra ord varit två skator på samma ställe. Inte samtidigt dock och med helt olika storlek på fötterna. Skatmöte på Sumpan.
Årets viktigaste gran har också fått sina paket av mig. Jag gick ner så fort granen hade kommit på plats och lämnade mina paket. Det blev som ni sett i tidigare inlägg lite nallar och ritblock och kritor och lite annat smått och gott. Det känns förfärligt att det är sådan skillnad även här i Sverige. Att barn far illa på olika sätt. Att de inte har den trygghet och omsorg som för oss andra är helt naturligt att ge sina barn. Jag önskar ju av hela mitt hjärta att alla skulle få känna julefrid men så lyckligt är det ju inte.
Det hade redan hunnit komma bra många paket på bara ett par dagar och i julgranen hänger lapparna från företag som skänker penningsummor. Förra året fick granen många hundra paket som fördelades på bästa sätt av dem som vet var allt bäst behövs. Jag är tacksam över att Hotel Bolinder Munktell år efter år ställer upp den viktigaste granen i stan.
Nu önskar jag er alla en riktigt fin jul. Alla kan ju inte fira tillsammans med andra men vi kan nå varandra via telefon eller mail. Ingen ska behöva känna sig övergiven och ensam . Vi kan alla hjälpas åt med det om vi vet någon som sitter ensam.
Själv ska jag som vanligt sedan jag blev ensam fira julafton hemma hos min dotter och mitt barnbarn. Vi äter gott och har det mysigt och vad vore en julafton utan det obligatoriska grinandet från min sida när Askungen får sin vackra klänning av de förbaskade söta pippisarna och råttorna. Det är så mycket kärlek och så söta små figurer så jag får spader. När dessa små figurer flaxar runt eller far ikring och sjunger och trallar och utför ett underverk av kärlek. Då jädrar i min lilla luva är det jul. På riktigt. Då får man gråta så tårarna sprutar. Så de’ så. Undrar förresten om man blir mer hjärtnupen ju äldre man blir. Jag har så nära till tårarna och är så känslosam numera. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt men det är i alla fall ovant att vara så.
Jag hoppas att ni alla får en fin julafton. Var och en på sitt sätt. Var rädda om er för tänk på att det kommer fler jular som vi ju ska fira och då kanske på andra sätt än idag.
Jag önskar er alla en riktigt God Jul……..med eller utan små pippisar och rådisar i arbetartagen.
Jajamen, nu har jag tömt min välgörenhetslåda och skickat till höger och vänster. Det var ganska härligt att få se botten på den i någon vecka i alla fall för sedan började jag om från början igen. Jag hade ju köpt in 21 par små sockor från RödaKorset och som jag tänkt mig till en speciell insamling men det var så krångligt och man skulle vänta och titta här och läsa där så jag skickade dem till Ingrid på Slättmissionens hjälpande hand istället. Hon tar allt och fördelar och det brukar bli så bra. Det blev en hel stor kartong med grejer:
21 par småsockor…..7 mössor….2 babyhjälmar från C……2 små Jolly Jacket….3 köpta bodys till JJ….20 tandborstar….2 tröstisar från min dotter….1 rosa trekantssjal och 1 babyfilt.
Sedan läste jag att Maria Magdalena församling i Stockholm ville ha värmande plagg att ge sina hemlösa i julklapp. Jag packade ihop lite mössor, vantar, sjalar och annat och skickade iväg men såg sedan på postnords spårningssida att det tagit stopp. Igen. För att göra en lång historia kort så löste det sig efter ett par veckor så jag skickade ytterligare ett paket som faktiskt…….tadaaaaa……..kom fram direkt. I det sista paketet var det 2 halsvärmare…3 pannband i lovikka…1 mössa….2 halvvantar och 1 trekantssjal.
Min rara fina granne A-M har ju stickat prematurmössor och nu fanns det tre stycken i lådan och dessa tre gick iväg till Ingrid på Slättmissionen. Jag skickar dessa separat så att hon själv får de rara fina raderna från Ingrid. Då vet man att paketet kommit fram och ibland även vart det ska fortsätta. Det ger en liten extra sporre i arbetet med att fäkta med stickor och virknålar. Ibland skickar jag faktiskt med en karta frimärken i paket till Ingrid för jag är så tacksam för att hon tänker på att ge goda energier tillbaka och det är ju inte gratis. Här får ni se en bild på AMs små pyttemössor. Jag har väl kanske skrivit det förr men gör det igen, AM är 92 år och tycker fortfarande att det är roligt att sticka och skicka. Det är fantastiskt. Garn från den lilla garnboden på Rångedalas prärie.
Nu börjar jag närma mig botten på lådan men än fanns det lite kvar att packa och skicka iväg. Den här gången blev det 7 yemenvästar och 2 Jolly Jacket modell något större. Dessa fick gå till Aspeboda foundation for children. Jag hoppas de kommit fram för jag har inte hört något om det.
När jag plockat upp alla nallar som jag stickat klänningar till och som ska hamna under välgörenhetsgranen på Hotell Bolinder Munktell, ja då är det botten på lådan jag ser. Jag hade ju tidigare i somras köpt på mig målarböcker och färgkritor till mycket bra priser så de har fått hänga i klädkammaren i en kasse. Nu blev dom inslagna och med en adresslapp på som talade om vilken slags målarbok det var. Nallarna får var sin plastpåse att färdas i utifall att dagens väldans tunna julpapper skulle gå sönder. De packas in i julpaket men innan har jag tagit kort på dem och kört ut kopior i skrivaren och så klipper jag ut bilderna och klistrar på paketet så det tydligt syns vad det är i. Till det har jag skrivit en lapp där det står ”God Jul, vill du bli min vän”. Jag hoppas alla mina nallar får vänner i jul.
Här kommer bild på hela gänget när de sitter och väntar på att bli packade och sedan en bild på slutresultatet.
Nu är det tomt i lådan. Det är första gången på evigheter som jag ser botten. Det blir roligt att fylla den på nytt. Det ger energier att sakta men säkert fiffilura ut vad man ska göra och hur man ska göra, vilken färg och vilken sorts garn. Det blir bra med en nystart.
Jag vet ju att det är svårt för hemlösa och ensamma att klara dagarna nu när corona hänger som ett spöke över oss alla. Det finns inte lika mycket utrymme för att värmestugor och annat ska kunna ta in folk i den omfattning som faktiskt behövs. Några som kämpar på i det lilla är Frälsningsarmén här i stan. De jobbar idogt på men har ju som många andra fått mindre bidrag i sin gryta och har dragit ner på öppettiderna. Torsdagar är det dock öppet café och där kan man komma in och värma sig och få något till livs. Jag gillar det lilla och har svårt för de stora organisationerna som samlar pengar på hög i fonder och annat så jag ger ju sällan eller aldrig pengar utan omsätter gärna min givarvilja i varor som kommer till direkt nytta.
Nu tog jag mig för att kontakta frälsis och fråga om de ville ta emot lite grötattiraljer inför julen och vad de behövde till sina matkassar i övrigt under året. Ja nog ville de ha grötris och annat så jag skulle då börja handla men till saken hör att jag för några veckor sedan ramlade och gjorde mig illa så jag har haft lite svårt att gå. Jag har varit yr och konstig och vänster ben har vikt sig när jag gått. Detta tillsammans med värk och muskelkramper har gjort att jag varit väldigt begränsad i vad jag kan göra.
Dock har jag tagit cykeln med mig som stöd när jag gått ut och sedan handlat lite då och då. Lagom som jag kunnat hantera det. Jag hann inte få ihop så mycket men varje mån gör åt som min mamma sa. Jag ringde till frälsisdamen och frågade om de hade möjlighet att hämta det lilla jag för stunden hade för jag kör ju inte bil och var högst osäker på om jag skulle orka knalla ner till stan med allt på cykeln och sedan gå hem. Nääää, det behövde jag inte utan damen och hennes man kom förbi och hämtade. Smidigt och bra så det där kan jag ägna mig åt nu. Som jag gjort med kattmaten, samla, samla, samla i hallen och så ringa för transport. Smidigt och lätt som en plätt. Så får det bli.
Den här gången blev det 6 kilo grötris….5 stora påsar kanel….3 stora paket socker….3 kg havregryn och så lade jag med ett kuvert med en liten slant i som skulle vara till mjölk. Det känns bra. Jag känner ju en del av killarna som går ner och äter där och som går runt och söker värme under iskalla dagar och jag vill så gärna att de också får känna omsorg och värme och få i sig lite varm god tomtegröt eller havregrynsgröt om de vill ha det.
Det blev lite mycket skickat och joxat men nu är jag tillbaka på ruta ett vilket känns väldigt bra. Jag hittar nya vägar att gå och i första hand ska jag försöka bli stark och kunna röra mig som jag vill och behöver för jag har väldigt svårt att vara i underläge och inte klara av allt jag föresätter mig. Nu ska jag inte gnälla för jag har det så bra. Jag har värme, trygghet, mat och min dotter och barnbarnet som ger kärlek och så har jag några nära vänner. Det är väl fint att ha allt det. Då ska man inte klagar. Nej man får lov att se till vad man har och inte koncentrera sig på allt man inte har.
Jag har det bra och jag upplever verklig vardagslycka när jag kan vara till nytta för någon eller några andra nu när jag inte längre jobbar kvar i vård och omsorg. Jag är en vårdande person och mår väldigt bra av att försöka göra skillnad. Vardagslycka är att ha möjlighet att ge och förändra, göra bättre och dela med sig av det man har i olika former.
Jag slutar det här inlägget med varje års fundering…….hur fasen kan novemberkaktusarna veta att det är just november när jag själv knappt håller reda på vad det är för veckodag. Jag har tre stycken stående i köksfönstret och den äldsta är sen jag var barn och den är aldrig omplanterad. Dessa tre börjar ett hysteriskt blommande exakt samtidigt i slutet på november. Hur fasen vet dom?
Jag ska försöka skärpa till mig vad gäller bloggandet för egentligen tycker jag ju att det är förfärligt skojsigt. Ibland känns det dock som om orden håller på att ta slut. Men jag får väl göra med det som med välgörenhetslådan…….börja om från början.
Jag hoppas ni alla har det riktigt gott i värme och trygghet och jag vill att ni alla fortsätter att vara rädda om er och hålla avstånd och tvätta tassarna. Det finns ju så mycket som vi ska göra, uppleva och se bara den här förgrönade pandemin ville släppa sitt grepp om oss. Så häng i! Ge inte upp! Vi ska ju hänga med länge än.
Jag hoppas ni alla har det riktigt fint nu i december…..med eller utan galet blommande kaktusar.
Jag har varit så in i nordens seg med bloggandet så jag har fått kassera massor av kort som det var tänkt att blogga till så nu får jag faktiskt skärpa till mig lite. Julen är ju inte så himla långt tillbaka så jag kan visa min dotters fina julkakor som hon fixat till med egengjord plommonmarmelad. Jag fick flera stycken så jag kunde dela med mig till mina vänner. Hon är så himla duktig på att baka och laga mat. Till skillnad från mig så tycker hon att det är väldans roligt att laga mat. Baka tycker vi om bägge två men det är sällan jag bakar numera. Jag är ju lite rund och har nog med volanger kring midjan så jag får avstå från att baka eftersom jag har karaktär som en silverfisk alternativt badanka. Här är det upplagt för en fikastund före yatzyturneringen mellan mig, dottern och barnbarnet.
Jag har ju vänner som är väldigt kreativa och den här julklappen fick jag av min vän T som odlat, plockat, blandat, hackat och sedan presentat mig med en burk chili och en burk med te. Teet innehöll bl a torkade blåbär, mynta, rabarber, ingefära och en massa andra saker som gjorde att det blev väldans gott och välgörande. Chilin har jag använt när jag gjort omelett, stekt ägg och även haft över potatis som jag stekt. Jag gillar ju när det är starkt så det passar mig finemangs. Den lilla tomten dottern virkade är med och ser till så att allt sker under ordnade former.
Så himla gulligt är det när grannens son ringer på och lämnar en så fin julen i kruka. Jag gillar ju enar för de är så rara att pynta lite. Så här har jag pyntat med lite öglegarn och små tovade ullbollar. Bollarna var ett test om det gick att rulla ihop ullgarn och knyta in dem en och en i en strumpbyxa och sedan tova i maskinen. Det funkade så jag har haft dessa som pynt när jag gjort julgrupper och sålt på julmarknader. Nu fick de sitta i enen som kulor. Den lilla söta julstjärnan i kaffekoppen fick jag av min granne. Jag får väl be om ursäkt för att jag faktiskt inte ens har julduken på men jag är som sagt ingen höjdare när det gäller att göra jul i var vrå.
Fjorton dagar före jul så kom dottern och barnbarnet knallande och hade med sig en dramaten utan själva väskan men istället stod där en stor kartong fastspänd på själva pirran. När hon dragit in den i köket så täcktes den av en badhandduk och vi skulle äta och mysa och sedan titta vad det var. Så kan man inte säga till mig som i det läget funkar som ett barn. Jag vill veta NU. Jag spekulerade i vad det kunde vara och var till slut övertygad om att det var ett jädrans akvarium och jag vill inte ha ett akvarium. Jag muttrade väl lite väl mycket om det för till slut sa dottern att nu får du ge dig – hur smala tror du akvarium är egentligen? Ja ja ja i mitt stilla sinne fick jag väl ge upp den teorin i alla fall. Efter maten så var det då dags för avtäckning av kartongen som till slut visade sig innehålla det här
Jippiiiiiii! En stor skärm. Jisses så bra jag ser nu och tänk egentligen så fort man vänjer sig vid allt som är bra. Skulle jag behöva gå tillbaka till den lilla skärmen nu så skulle jag förmodligen få dåndimpen. Ni ser ju att jag är långt ifrån och ändå syns Red Bulls fina F1-bil. Jag är medveten om hur bra jag har det och hur enkel min tillvaro är till skillnad från många andras. Jag är tacksam varje dag för de människor som finns i min närhet och som jag tycker så mycket om. Jag är också tacksam för allt jag har som gör att livet känns lättare att hantera nu när man inte är ute och träffas och flaxar runt som man gjort tidigare.
Jag brukar ju säga att har man mycket garn och många böcker så är man rik och för mig så är det faktiskt en sanning. Jag är rik. I nästa inlägg ska jag berätta om hur det kan komma sig att garn kan hitta sin väg till mig. Vardagslycka är att ha mycket garn att använda till fjärrvärme. Vardagslycka är också att möta goda människor med positiva energier omkring sig.
Fram till nästa inlägg här på snigelbloggen så vill jag att ni alla lovar att fortsätta vara rädda om er och varandra. Håll avstånd, tvätta händerna och framför allt……ge inte upp för vi klarar det här. Vi går mot ljuset.
Jag hoppas ni alla har en fin söndag……..med eller utan hemliga lådor
Jag sitter här och dricker te i skenet av adventsljusstaken. Regnet rinner sakta ner för rutan och jag njuter av teet som jag fått av en vän som torkat och grejat med växter och bär och blandat ihop till en blandning som passade mig perfekt. I lugnet är jag glad över att jag inte julstressar utan att jag två dagar före julaftonen kan sitta och njuta av dagen som den är.
Jag är nog en usel tant som inte bryr mig om julpynt i alla former. Jag har en adventsljusstake som jag till mina grannars stora förtjusning kommit ihåg att ställa fram redan till första advent och den har också varit tänd i stort sett varje dag eller kväll. Det har ju varit lite si och så med det tidigare under åren. Har den kommit fram om än till 2a eller 3e advent så har jag glömt att tända den. I år har jag lyckats med rubbet. Fram i rätt tid och tänd banne mig hela tiden. Jag har också ställt fram två stora tomtar som får vakta i trappan upp. Det är sådana tomtar med långa luvor, näsa och skägg men inget ansikte. Dessa tomtar passar mig fint för jag tycker inte om tomteansikten. Jag har även tagit fram en julduk som dottern gjort när hon var liten och gav sin pappa. Hon fick måla med textilkritor på bomullstyg och så kantade jag med rött band. Den duken är framme varje år. Sedan har jag en julduk till som ligger framme hopvikt lite på sidan om men redo utifall jag skulle få för mig att lägga den på köksbordet. Två små tomtar som mannen fick av sin mamma sitter på en av köksstolarna och så fick jag två små tomtar för ett par dagar sedan som min dotter gjort. Hon sa att jag skulle ge dom till en annan tant som vi känner men det tänker jag inte alls göra för det är mina tomtar. Mina. Bara mina. Så snål och egoistisk är jag ibland. Se själva så söta de är i fatet med mossa och jox som jag har står ute.
Ja det är väl det julpynt jag har framme och jag känner inte att jag behöver mer för det blir ju jul ändå. Jag tycker dock att det är jättefint om man är ute och promenerar och ser hur folk har pyntat både ute och inne och det är så himla rart. Bara man inte tappar bort sig själv i julstressen och glömmer vad som är viktigt.
I år blir ju julen lite annorlunda för många och det kan ju kännas svårt och ensamt för gemenskapen är ju viktig på julen. Tyvärr är det ju inget vi kan göra så mycket åt mer än att höra av sig oftare till dem som sitter ensamma och som har svårt med det. Om vi alla håller ut så kommer det att bli bättre tider igen och vi kan åter börja träffas och vet ni, då kan vi börja kramas igen. Jag vill kramas med min familj. Min dotter och barnbarnet, mina vänner och människor som berör mig. Det är nog det svåraste för mig, att leva utan att få kramas. Så det gäller att vi kämpar på och fortsätter att vara rädda om oss själv och varandra så ska väl den här nedrans pandemin ge med sig någon gång. Och då jädrar i min lilla låda ska jag kramas. Då då då.
Här kommer också slutklämmen på julbudskapet från mig. Dela med sig eller snåla? Kommer ni ihåg barnvisan som började så här: Om du har ett äpple vill du dela det med mej i en äppelmelodi eller vill du ha ditt stora äpple för dig själv och inte få nån melodi. Dela med sig eller snåla en vanlig fråga får man tåla. Om du har ett äpple vill du dela det med mig eller tar du hela själv?
Den visan säger ju rätt så mycket om hur det borde vara. Att vi delar med oss av något om vi har möjlighet. Det behöver inte vara några stora dyra gåvor utan bara något som man ger av hjärtat. Det är ju som vi alltid säger att ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.
Jag hade ju några paket som jag skulle gå ner och lämna under stadens viktigaste gran. Den som står på Home Hotell Bolinder Munktell här i min stad. Sedan många år tillbaka så står varje december en stor fin julgran i hotellets foaje och där kan man lägga julklappar till utsatta barn i kommunen. Jag hojade ner och när jag steg in var granen så fin men det var väldans lite paket under. Jag kände hur ledsen jag blev men tänkte också på att människor kanske inte vågat gå och handla saker eller material för tillverkning av klappar och så gå ner och lämna. Jag sa till tjejen som stod i receptionen att jag brukade blogga om granen och att det brukar vara så himla mycket paket under den och runt om och nu låg det ganska lite under och omkring stod det stora papperskassar. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt att det var så få paket men då mina vänner gjorde hon mig så glad så jag grät. Åååååå, sa hon så är det inte för både Stadsmissionen, Kyrkan, Kvinnojouren och Frälsningsarmen har varit tillsammans tre gånger och hämtat över fyrahundra paket. Det är då tårarna kommer. Av glädje och tacksamhet. Så det ni får se här är en gran som stolt lämnat över en oändlig massa omtanke till många som behöver det. Det som känns i hjärtat i den stunden är ren och skär vardagslycka.
Tyvärr visar det sig att jag inte på något sätt kan vända bilden rätt i wordpress nya underbara värld så ni får väl lägga huvudet på sned och begrunda julens under på det sättet. Hur granen än ser ut och på vilken ledd den än vill visa upp sig så är detta stadens viktigaste gran. De inslagna klapparna ni ser får sällskap av ett tjugotal stora kassar som står utanför bild och i dessa är det oinslagna julklappar.
Nu är det inte långt kvar till julaftonen. Jag ska till min dotter och barnbarnet några timmar och äta gott och öppna julklappar. Givet är ju också att jag ska gråta till Askungen när dom jädrans pippisarna och råttorna är så underbart rara så jag fontängråter i stil med Lille Skutt. Då är det jul.
Jag hoppas ni alla får en fin jul även om ni får fira den ensam. Vi klarar det här och det kommer bättre tider bara vi fortsätter att vara försiktiga.
En riktigt God Jul till er alla och en stor och varm absolut coronafri julkram till er från mig.
För lite sedan så frågade jag om det var någon som kunde gissa vad jag stickade på under F1-loppet. Några trodde att dom visste men för er andra så kommer svaret här. Det var en yemenklänning till en nalle. Nu ska jag berätta hur idén kom till mig och varför jag stickar dessa klänningar.
Jag såg på ett forum för välgörenhetsstickning hur kvinnor köpte hem nallen Fabler Björn från IKEA. Det är en 21 cm hög mjukisnalle som bara kostar 15:- styck. Kvinnorna i de här grupperna stickade och virkade kläder åt dessa nallar. Fantastiska skapelser som jag inte är ens i närheten av att kunna trolla fram. Dessa nallar med kläder skulle sedan sändas till barn i Syrien via Stand with Syria.
Då fick jag en idé. Varje år har Home Hotel Bolinder Munktell en stor fin julgran stående i sin foaje och under den kan man lägga julklappar till utsatta barn inom kommunen. Tyvärr är det många barn som far illa även här i Sverige även om det är under andra förhållanden än dem i Syrien.
Julklapparna under granen delas sedan i år ut av Frälsningsarmén och andra som vet var paketen behövs bäst. Jag brukar alltid köpa ritblock och kritor, hårsnoddar och spännen, sticka en varm mössa, en halsduk. Ja ni vet, sådant lite smått. Nu kom jag på att jag skulle också köpa nallar och sticka något till var och en och göra paket av. Det finns nog många som behöver en liten kompis att krama om när det blir svårt. Så det var alltså det jag stickade på framför ”rejset”. En yemenklänning. Mönstret är en förminskning av en yemenväst för nyfödda. Min vän C hjälpte mig att få rätt på maskantal för att komma igång utan att behöva experimentera i evigheter. Med lite tur kan det bli ett par till.
Här har ni några som är färdiga för att få bo i sina privata paket med en liten bild på sig själv på utsidan samt en etikett som frågar om den får vara någons vän. Den turkosa klänningen har dottern virkat och har en boa till för att se extra festlig ut till julen.
Eftersom jag tycker att just den granen som de här hamnar under är årets viktigaste julgran så kommer jag att lägga ut bild på den sedan då jag har varit nere och lagt mina paket under den. Ni kanske också har någon sådan gran i er stad eller om någon kyrka gärna tar emot paket till barn. Det behöver ju inte vara något stort och dyrt det räcker bra med något litet som är givet med omtanke.
Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att det finns så många barn i vår närhet och ute i världen som far illa. Barn ska få vara trygga och älskade men tyvärr ser det inte så ut för alla och det är så hemskt. Jag kan inte förändra världen men jag hoppas jag kan förändra en pytteliten del med mina små paket. Tillsammans kan vi göra världen till en varmare och mer omtänksam plats.
Jag hoppas ni alla har en trygg och varm torsdag………med eller utan små nallar
När man stickar eller virkar så blir det ju alltid trådändar över och dessa har jag försökt ta tillvara på bästa sätt genom att endera börja på en mormorsruta och lägga åt sidan tills nästa restgarnståt dyker upp och då kan det se ut så här
Ibland har jag en väldans massa smårutor liggande i korgen som ska byggas på vartefter. Blir dom liggande för länge och det inte ramlar in några större restgarnsnystan till de rutor som behöver mycket garn då brukar jag ”kosta på mig” ett nytt nystan som jag använder till allihop så länge det räcker.
En annan variant jag använt mig av under åren är ju att spara garnrester i glasburkar på en hylla i köket. När jag har behövt använda mig av fyllning t ex när jag gjorde en dyna till barnbarnets köksstol då tömde jag burkarna på garnrester. Nu ligger det ibland lite längre garner i som jag kan plocka upp och använda till rutorna om tjockleken stämmer. Annars ligger dom bra i sina burkar och jag tycker det ser väldans trevligt ut mot den annars så vita och lite tråkiga väggen.
Detta inläggs vardagslycka får nog vara att nu har dom börjat lägga igen skyttegravarna och jag var ute och kikade lite. Var på vippen att fråga grävar’n om han var helt hundra på hur det skulle gå till den här gången. Man blir ju lite orolig när man ser två gubbar med spadar som öser och stampar i gropen, en grävare som sitter och joxar med sin telefon i hytten och en maskin som jag inte har en susning om vad den ska vara till för.
De har hållit på hela veckan och joxat och peppar peppar än har dom inte lyckats ställa till något mer för oss här i längan. Det är väl en vardagslycka som vi är tacksamma för.
Något som jag däremot inte gillar är att affärerna startat med julskyltningen redan 1 oktober. Det är bedrövligt. Man hinner bli urless på alla tomtar, glitter, kulor och granar långt innan det blir jul. Jag minns när jag var barn och man fick ta på sig finkläderna och tillsammans med pappa och mamma ta bussen ner till stan och titta på julskyltningen. Det var en fantastisk upplevelse. Veckorna innan hade ju butiksfönstren varit klädda med brunpapper så man hade inte kunnat se vad dom byggt upp där bakom. Men nu, så vackert med alla lampor och alla leksaker, tomtar, och små nissar som åkte i elektriska tåg och vagnar. Björnar som vinkade och renar som rörde sig med släden. Det var en sådan lycka för oss barn som kunde ha stått i evinnerliga tider och bara tittat på det fantastiska. Då var det en folkfest. En härlig rolig upplevelse som jag är glad att jag fått uppleva men som jag tycker det är synd att varken dottern eller barnbarnet fått vara med om. Vardagslycka kan också vara att kunna plocka fram ett sådant minne och få det att leva igen. Tänk att man kommer ihåg. Det är ju fantastiskt med tanke på att jag glömt vad jag åt i förrgår eller vilken dag jag for och handlade *S*. Närminnet är uselt men det ingår väl i att bli äldre.
Vardagslycka är också att tidigt i somras ha fått en pytteliten blomma av vännen och grannen A-M. Ännu större lycka är att den fortfarande är fantastisk i sin blomning. Den har stått ute hela tiden och är inne på sin fjärde blomning. Tydligen trivs den här sorten väldans bra ute och inte alls lika bra inne på mitt köksbord. Bilden nedan är tagen idag och ni ser att det är ännu fler knoppar på den. Frågan är väl bara hur länge den klarar sig ute nu när det börjar bli småtjurigt ute. Jag kanske får virka en kruka och sätta om så den håller värmen. Eller nåt.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin torsdag…….med eller utan garnrester.
Hej och hå, nu är julmarknaderna igång. Vi ska bara stå på tre stycken och det räcker gott och väl. Först ut är alltid den fina marknaden i Westerqvarn där vi stått i många år. Tänk er själva en gammal kvarn som är proppfull med hantverk och hantverkare. Det är en så härlig miljö.
I år fick vi stifta bekantskap med den nya generationen hantverkare och det var kanonkul och man blir glad i hela kroppen av att se att det kommer unga starka tjejer och killar som tar över stafettpinnen. I det här fallet var det några tjejer från Grillska gymnasiet som driver ett företag som ett gymnasiearbete. Härliga, glada och trevliga tjejer som slagit sig på att tillverka betongtomtar i olika storlekar. Länk till deras facebook. Lycka till tjejer och heja er!
Nästa kvinna på tur är Elin Eliasson med sina vackra ljusfat av retroporslin. Jag känner igen fat som min mormor hade och som min svärmor hade. Jag blir så lycklig när jag ser att det gamla tas tillvara och används på nytt. Slit och släng är inget för mig. Länk till hennes facebooksida.
Sist ut är Ann Margret Olofsdotter med sina vackra lovikkavantar i alla möjliga storlekar och färger.
Hon gör också änglar i olika utföranden och näverhus med små tomtar och knytt. Jag tog ett kort på ett av husen men det blev ett riktigt uselt kort så det är något jag får visa i ett annat inlägg.
Själv hade jag ju mitt stickade och virkade men tog även med några kransar jag gjort och några små hyacintarrangemang i små krukor.
Ja å’ så älgen förstås
Det var en jättehärlig helg som tillförde mycket goda energier och nya krafter. Nu är det bara att jobba på och ligga i som en jädrans utter för att få ihop lite mer grejer till nästa marknad som inte är förrän i december. Voj voj det är vådan av att sälja bra, man får det snejsigt till nästa marknad.
Jag hoppas ni alla har det finfint…….med eller utan betongtomtar o älgar
God fortsättning på det nya året får jag väl lov att säga så här i början på inlägget. Själv har jag legat för ankar sedan nyårsafton och det är först nu i slutet på den här veckan som jag började känna mig stark igen. Jag ska banne mig inte klaga för jag är förkyld sådär vartannat vart tredje år bara men när jag då blir förkyld då jädrars är det inte att leka med. Men nu så är jag uppe och skuttar igen. Tjolahopptjolahej!
Den här vintern liknar sk*t tycker jag. Ena dagen är det tre grader kallt och nästa två plus. Så där håller det på så där jag bor är det bara is. Man får has-gå så man spänner sig så man är helt slut när man varit ute en sväng. Jag vill ha en decimeter snö, fem grader kallt och sol. Det vore perfekt. Undrar vart fasen man vänder sig för att beställa det.
Eftersom jag ju knappt varit utanför dörren mer än ett par gånger i år så kör jag på bilder från förra året. Som t ex den här bilden på en stoooor burk hemgjorda Mozartkulor som min dotter gav mig i julklapp. Dra på trissor så goda de är. Det är en rejäl portion vardagslycka att pillra upp locket och stoppa en gottebit i munnen. Min dotter är kanonduktig på allt som gäller matlagning, bakning och allt sådant. Det är inte jag. Jag är urusel men det beror förmodligen på att jag tycker det är så gräsligt tråkigt med matlagning. Men jag äter gärna, både mat och gottis som hon ger mig.
Vid något tillfälle i december så ramlade det ju ner lite snö här i vår lilla stad och till och med det eländiga torget blev fint på sina ställen.
Har ni tänkt på det där med fåglar och deras vanor och ovanor? Nähä, nä det har väl inte jag heller gjort egentligen men ibland blir man varse saker när man sett dem tillräckligt ofta. Som det där med att dom har speciella träd där dom bajsar. Går du förbi tio träd och kommer till det elfte och där är det fågelskit så man knappt vill sätta ner fötterna där då jädrar är det ett toalett-träd. Vad jag blir förvånad över är att folk i alla fall parkerar sina bilar under sådana träd. Det kan väl inte vara bra för lacken. Dessutom är det snuskigt.
Nåja, på en av mina vägar som bär hemåt så finns det både ett par toalett-träd och ett gäng sovträd. Kajorna kommer i stora flockar och parkerar sig på natten och det är ett jädra liv i träden. De träd jag går förbi står alldeles intill bostadshus så det måste låta förfärligt uppe i de lägenheter som är jämsides med träden. Ibland kan det faktiskt sitta ett par skator tillsammans med alla kajorna. Jag är inte förtjust i kajor men jag tycker bilden på dem i toppen på björken är fin. Så när de är tysta och inte bajsar så är de ok som konstverk.
I Rytterne hembygdsgård finns ett ett par rum där det bevarats kläder från gammal tid. De är så vackra och jag är så glad att det finns kvar. Vårt kulturarv.
Ser precis ut som Parismodeller. Fantastiskt vackra tycker jag.
Jag har ju en del bloggar jag följer och tidigare har jag kunnat kommentera fritt. Nu måste jag ha Googlekonto för att nå fram och det är krångligt. Dottern hjälpte mig och jag fick ett konto men när jag kommenterar så tyckte Google att jag ska lämna över resten av mitt cyberliv och det är jag inte beredd att göra. Så jag vill bara säga att tro inte att jag inte är inne och läser bloggarna för det gör jag. Önskar att man som tidigare fick välja ”adress” för då var det smidigare att kommentera. Kommentarer är ju så härligt att få. Ibland känns det som om man ”pratar” för sig själv när man skriver eftersom det inte ramlar in så många kommentarer men så tittar jag på statistiken över trafik hit till bloggen och då blir jag ju påmind om att det är rätt så mycket folk som ramlar in här och läser. Det gör mig glad.
Avslutningsvis så ska ni få se vad min vän B gav sin man i julklapp. Ett par präktiga hemstickade sockor med traktorer på. Kanonfina.
Idag skiner solen och det är en grad varmt i solen mot fönstret men på baksidan är det en grad kallt. I vilket fall så ska jag traska iväg ut en sväng idag. Man får passa på när solen lockar. Tallkottkörteln ska ha sitt. Livet känns så mycket enklare när solen skiner. Det enda som inte är perfekt med solsken är att när solen skiner in så syns det att man inte dammat som man borde. Huvva!
Jag hoppas ni har en fin lördag…….med eller utan hemgjorda Mozartkulor
Jag är mamma, fru och mormor. Jag har som sagt var inte direkt svart bälte i hantverk men jag tycker det är otroligt roligt och berikande.
Har arbetat ideellt med lite olika välgörenhetsgrejer i ungefär 30 år och känner att det är en bra väg för mig att gå.
Handarbete är roligt och jag hoppas jag kan tillföra något även som bloggare.
Jag och en kompis brukar fara runt och stå på hantverksmarknader ibland. Hon gör smycken och tavlor och jag lite av varje. Det är berikande och det är härligt att möta alla människor.
Jag tycker om att vandra runt på olika bloggar och få inspiration. Det finns så oerhört många duktiga kvinnor. Tillsammans håller vi ett kulturarv vid liv.
Vill ni har annan kontakt än via kommentarsfältet så kan ni maila mig på birgit_karlsson [@} hotmail.com
Bibbis blandning 