Ja kära läsare jag måste väl erkänna att livet inte är helt lätt mellan varven. Det går upp och ner och hit och dit. Ibland tycker jag att jag kommit en bra bit på vägen men så dimper det ner papper från skattemyndigheten eller återbetalning av bilförsäkring. Då rutschar man raskt tillbaka några steg igen och livet känns plötsligt ganska besvärligt och glädjelöst.
Av de skälen följde jag inte med min kamrat ut på marknad den här helgen. Jag behöver tid och ro ett tag igen. Men eftersom jag kämpar hårt för att inte fastna i en negativ spiral så ägnar jag det här inlägget åt sådant som är positivt och roligt. Livet är ju trots allt ganska bra bara man har förmågan att se och ta till sig olika saker. Så nu tar vi ett tag i vardagslycko och glädjehögen.
När jag en dag under sommarlovet skulle möta upp barnbarnet utanför hans port för vidare gångpromenad hem till mig så fick jag syn på den här gossen. En liten kille som utan större bekymmer tog sig fram på enhjuling. Jösses alltså, jag som har svårt att hålla mig på två hjul tänkte jag och mindes hur jag kravlade omkring på garageplanen för lite sedan. Imponerande kille
Paisley, detta underbara mönster. Visste ni att det egentligen härstammar från Persien, nuvarande Iran. Sedan har det färdats över världen och hamnade så småningom i Skottland där det döptes just till Paisley. Efter staden tror jag. Dottern kom i alla fall på visit iklädd en rosa paisleymönstrad klänning. Jag tyckte det var kanonfint och nästan lite gammeldags. En vacker kvinna med sin pappas vigselring i en kedja om halsen.
Jag lever någon slags självvalt eremitliv och har gjort så länge. Jag behöver avskildheten, ensamheten och tiden att helas. Men ibland kliver jag utanför min trygghetszon och då träffar jag med stor förtjusning mina diakonivänner. Vi är tre damer som alla jobbat med hemlösa på ett eller annat sätt. En av damerna är diakoniassistent inom svenska kyrkan och hon ägnar mycket tid åt att besöka sjuka på lasarettet och i hemmen. Helt ideellt. Båda två har arbetat på härbärget som anställda. Vi har alltid mycket att prata om och när vi skiljs åt så känner jag mig alltid starkare, gladare och mer beslutsam. Jag tror vi är riktigt bra för varandra faktiskt. När vi träffas så brukar vi nästan alltid välja samma restaurang för dels är maten kanoners och dels känner personalen oss och är otroligt snälla. Vi brukar bli sittande åtminstone tre timmar och killarna som har restaurangen uttrycker ofta sin glädje över att vi kommer regelbundet. De sticker till oss lite extragodsaker och frågar alltid om det är något vi vill ha eller behöver. Jag brukar skoja och säga att jag vill ha tre filtar och tre kuddar för då kan vi bara välta omkull och sova middag när vi ätit färdigt. Än har det inte synts till några sådana men man vet aldrig med de där killarna. Men salladerna och maten är toppen på Phoenix.
Ja och så lite om Lilla Tanten. Vi har ju setts ett antal gånger under sommaren och jag har tagit ut henne i rullstol och vi har varit på äventyr som hon säger. Hon är glad och rolig och vi skrattar mycket tillsammans. Visst blir det ledsamt ibland när hon frågar varför mannen min inte kommer. Då säger jag att du vet väl att han är borta. Javisst ja säger hon och minns att begravningen var så otroligt fin med sång och musik framförd av hans kamrater.
Men oftast har vi väldigt skojigt. Hon tycker att jag pustar och frustar mycket när jag kör henne i stolen i uppförsbackar i hetaste solvärmen. Då har jag ju lite olika förslag på hur vi ska lösa det problemet. Bl a föreslår jag att hon ska köra mig ett tag så får hon känna på. Men av någon underlig anledning skrattar hon bara åt mig och tvärvägrar.
Vi tittar på kort ibland och pratar om släkt och vänner. Hon är ju 91 år och ibland lite trött i mössan så som man faktiskt får vara i den åldern. Ibland blir det knasigt när vi tittar på bilder och då skrattar vi åt det. Hon ger mig fantastiskt mycket glädje och energi trots att vi båda bär på samma sorg. Kanske just därför. Jag älskar den här Lilla Tanten.
Nu kommer jag på mig själv igen med att vara riktigt jädrans snurrig och glömmig. Jag har inte en susning om jag tidigare lagt in den här bilden. Förresten har jag svårt att ens komma ihåg vad jag gjorde igår. Ibland hänger inte huvudet med riktigt ordentligt men det är väl också en del av processen. Så nu lägger jag in den här bilden i alla fall och är det repris så får ni ha överseende med det.
Jag har en så fin arbetskamrat som ser och förstår hur saker och ting är. En dag kom fina T med en kasse garn som hon övertagit. Jag blev jätteglad även om jag inte har kommit igen med handarbetandet. Men garn kan man väl aldrig få för mycket av eller hur. Nog är det väl fint och värdefullt att ha sådana bra kamrater som skänker grunden till fjärrvärme. För nog ska det bli värmande mössor och annat av dessa garner. Sedan får de färdiga sakerna färdas vidare mot mål där de verkligen behövs. Jag tänker ibland på att en vanlig enkel mössa kan rädda livet på en liten som inte själv mäktar med att hålla värmen på nätterna. När jag tänker på det så brukar stickorna virvla och nästan jobba mot målet på egen hand. En sån liten sak som en mössa kan rädda liv. Det är fint. Så tack finaste T för all värme du kommer att ge många små genom din gåva.
Idag är det lördag och jag har satt upp pyttesmå delmål för den här helgen. Bara för att inte bli sittande utan att jag gör små saker som jag blir glad av att ha gjort när det är färdigt. Inga stora kliv utan mer små babysteg eller milt hasande gång. Men framåt ska jag banne mig.
Jag hoppas ni har en bra lördag……….med eller utan paisleymönstrade pinglor
