12 Jul 2020
av bibbishantverk
i Åsikter och insikter om ditten och datten, Bakat, Barn, För baby, Fjärrvärme, Garn, Livet, Marknadsgrejer, Pysslerier och smått å gott, Second hand/Återbruk, Stickad filt, Stickning, Vardagslycka, Välgörenhet, Virkning
Etiketter:Bakat, Barn, för baby, filt, fjärrvärme, garn, Livet, marknadsgrejer, Pyssel, Stickning, Tankar och funderingar, Vardagslycka, Välgörenhet, Virkning
Den här coronapandemin har gjort att man får vara lite mer försiktig och inte komma för nära. För mig har det väl egentligen inte inneburit så stora förändringar i livshållningen sedan jag blev ensam för fyra år sedan. Jag tufflar på i min egen lilla takt men har upptäckt att jag krympt min värld ännu mer än tidigare. Inget jag på något sätt mår dåligt av men jag märker att jag lätt har halkat in i en avskildhet som är självvald och som känns trygg, bekväm och ombonad. Jag vet inte om det är på gott eller ont men just nu känns det bra men nog ska det bli skönt när och om världen blir som vanligt igen och man kan mötas och kramas och vara nära varandra igen. Jag saknar kramarna från dottern, barnbarnet och mina vänner. En granne sa så här till mig häromdagen ”- det är ingen som har rört mig på flera månader”. Precis då kändes den känslan så sorgligt ensam.
I och med att det inte är några marknader så har ju skaparlustan helt tagit semester och jag har inte lyckats få till något nytt och skojsigt till nästa marknad när den nu kommer. Däremot har jag legat i som en utter med att sticka och skicka. Jag fick ju massor av garn av min vän C men jag har efter det fått hem en laddning till. Hon hade massor av garn som hon behövde bli av med och då var jag ju med som ”hönan på snor’n” och beställde en hel drös med nystan. Jag betalade givetvis för frakten och såg till så att en extra slant hamnade på ett ställe som ligger C varmt om hjärtat. Så här såg det ut på mitt köksbord efter att jag packat upp det paketet.
Bomullsgarnerna längst ut till höger lade dottern rabarber på och virkar och tillverkar för fulla muggar. Hon har energi den tösen. Nystanen längst ut till vänster, 8 stycken, har jag stickat EPB-mössor av men dom ligger i en påse och väntar på att någon ska fästa trådarna och sy ihop dem. Någon blir förmodligen jag själv och det är därför det tar tid för att fästa trådar och sy ihop är inte det minsta kul. Sticka är kul men det där med efterarbetet, njaaaäääää. Alla acrylgarnerna på bilden ska användas till fjärrvärmestickning. Jag är en lycklig människa. Jag är rik. Jag brukar säga att har man bara garn och böcker så är jag inte fattig. Vardagslycka för mig kan vara att ha mycket garn och får förmånen att sticka och skicka fjärrvärme till dem som behöver.
Jag skickade lite som jag hade i min välgörenhetslåda till en privat insamling till ett BB i Tanzania. En barnmorska som skulle åka ner ville ha lite stickat att ta med sig. Alla vet faktiskt inte att det kan bli kallt om nätterna även i afrikanska länder och att de små nyfödda då har svårt att hålla värmen men så är det. En liten mössa kan då rädda liv. Så från mig fick hon med sig det här en liten bomullsfilt (ligger i lådan) som är stickad av en flicka inom omsorgen i Eskilstuna, ett par små tossor som dottern virkat, två yemenvästar och 9 mössor. Det är härligt så mycket det kan gå i en så liten kartong.
Lite fler mössor till Läkarmissionen. Den lilla gula mössan längst till höger är stickad av min 90-åriga granne som gärna är med och sprider värme till världen. Fler mössor från henne kommer i ett annat inlägg.
Tänk så mycket värme en pandemi kan medföra för dem som fryser. Plus att jag aldrig har tråkigt. Jag borde väl dammsuga och damma, sådana saker som tanter gör men ofta så smiter jag ifrån de sysslorna och stickar istället. Jag har svart bälte i att smita från tråkiga saker. Hmmm…..jag har nog svart bälte i att äta också.
En som inte smiter är dottern som både bakat jättegoda bananmuffins och virkat fruktnät som jag ska ta med mig ut när det blir marknad sedan.
Usch nu måste jag väl erkänna något som är typiskt mej. Dottern hade bakat kanongoda muffins med vit choklad och röda vinbär i. Jag fick en påse med tillsägelsen att jag inte skulle moffa i mig alla själv utan bjuda mina grannar. Mina grannar var på landet så nog fasen moffade jag i mig alla………utom en. Den gav jag till en tant längre bort i längan och tänkte att det skulle freda mitt dåliga samvete. Det gjorde det inte. Fy mig. Jag har karaktär som en badanka. Så dom fina muffinsarna finns inte ens på bild för det gick så rasande snabbt och smidigt att glufsa i mig dessa. Inte undra på att jag är rund som en boll.
Inte nog med att min karaktär lämnar mycket i övrigt att önska, jag är lat och bekväm också. Det spelar ju ingen roll om jag går i pyjamasbyxor och nattlinne en hel dag när jag ändå inte ska träffa någon som ska komma in till mig. Dessutom spelar det ingen roll vad jag har på mig om jag går ut här utanför heller för alla grannar i längan är så vana vid mig att de inte lyfter på ögonbrynet inför mina ibland något udda kreationer.
Mysuniformen på som ni ser och det är så jädrans skönt när man har något som inte sitter åt någonstans utan bara sitter löst på kroppen så att volangerna man har runt midjan får fritt spelrum. Fram för mer social olydnad! Gå i pyjamas hela dagen och bara mys!
När jag nu skriver om att klä mig bekvämt så kan jag passa på att meddela min semestrande vän T att det var tur att det inte blev något badande. Baddräkten jag hittade efter ivrigt sökande har jag inte använt på flera år och den passade. INTE. Inte alls. Så det där med bada får jag nog ta mig en funderare på.
Jag hoppas ni alla har en fin dag……..med eller utan garn och för små baddräkter
22 Maj 2020
av bibbishantverk
i Andra hantverk, Åsikter och insikter om ditten och datten, För baby, Förvaring, Fjärrvärme, Garn, Livet, Mönster, Presenter, Restgarnstips, Second hand/Återbruk, Stickning, Tips, Vardagslycka, Välgörenhet
Etiketter:Förvaring, garn, Livet, mönster, presenter, Pyssel, Stickning, Tankar och funderingar, Tips, Vardagslycka, Välgörenhet
Läkarmissionen önskade mössor till nyfödda och då hoppade jag igång. Jag tog garn som jag fått från C och stickade upp 200g ljusrosa eller syrenfärgat garn, ett påbörjat melerat garn och ett litet nystan illgult garn. Här är resultatet av det
Mössorna ser gigantiska ut men det är dom inte för de flesta är till prematurbarn. De små tossorna har dottern gjort och dom får åka med som en bonus. Mössorna går så himla fort att sticka då det bara är tre varv som man upprepar och för mig är det jättebra att jag slipper sitta och räkna och trixa. Bara att veva på som min kompis C brukar säga. Mönster till Easy Peasy Beanie finns här på Läkarmissionens sida. Denna insamling håller på i juni också tror jag bestämt och sedan åker mössorna till dr Denis Mukweges Panzisjukhus. Man kan ju också sticka upp ett litet lager av restgarner och sedan när det är nya insamlingar så tar man bara den lilla högen och skickar. De går alltid åt någonstans i världen och mössor räddar liv. Lycka till med stickandet.
Lite blommor var det ju också utlovat och de kommer här. En av mina grannar gav mig den här fina blomman att ha på min utebänk. Nu blommar den ännu mer och det är nio stora blommor på den lilla plantan. Tack snälla A som mindes tillsammans med mig.
Eftersom jag är usel på att sköta blommor så har jag inga egentliga rabatter. På baksidan vid altanen finns det en liten fyrkant som blivit en rabatt i alla fall. Det är dels självsådda blomster som vitsippor och snödroppar. Där har jag också klämt ner de minirosor min man fick av grannarna och de har ju tagit sig som jag visat tidigare. Det sitter även en buxbom där som jag fick av härliga roliga L som bodde i längan men som tyvärr gick bort för ett år sedan. Han tittar nog ner och känner sig nöjd över att jag i alla fall inte lyckats ta kål på den (som på så mycket annat). Men nu var det blomprakt det skulle handla om och se här. Nog har jag blommor allt. Inte för jag vet varifrån de kommer men en på var sida om staketet. Jag älskar ju gula blommor så de här två gör mig riktigt glad. Vardagslycka är när det oförhappandes ploppar upp två gula glada prästkragar som gör precis som man ska nu i dessa coronatider…….de håller avstånd.
Sista blomstret kommer på ett helt annat sätt. Ett bra och miljövänligt sätt är jag säker på. Jag hade besök av min granne B som hade sytt frukt-/grönt-/potatispåsar av en gammal gardin. Jag fick två påsar av henne och den ena lade dottern beslag på direkt och hon meddelar att hon tar hem två kilo potatis i sin snygga retropåse. Så här har ni ett bra tips om ni har gamla trådgardiner liggande till ingen nytta. Tack snälla B.
En nära person sa nyligen till mig att ”man kan inte rädda alla” och det är ju en sanning i sig men dom orden har följt mig sedan dess. Jag vill inte att barn ska fara illa, jag vill inte att djur ska fara illa, jag vill inte att gamla ska fara illa, jag vill att världen ska vara lite snällare, varmare och mer kärleksfull men så ser det ju inte ut överallt idag. Jag vill rädda alla men jag kan inte. Det gör ont att veta det men jag måste ju acceptera att det är så och göra det bästa jag kan ändå. Så jag fortsätter hjälpa där jag kan på det vis som behövs just där och då. En liten pyttemössa kan rädda en babys liv, en liten filt kan ge extra värme, en kram till en ensam ger både närhet och värme, glass till kvinnojourens barn och kattmat till katthemmet. Det finns så många sätt att försöka göra något gott. Men jag vet, jag kan inte rädda alla. Men jag vill.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin fredag…….med eller utan vackra gardinpåsar
14 Maj 2020
av bibbishantverk
i Åsikter och insikter om ditten och datten, Barn, Fjärrvärme, Garn, Livet, Presenter, Restgarnstips, Second hand/Återbruk, Stickning, Vardagslycka, Välgörenhet
Etiketter:Barn, fjärrvärme, garn, Livet, presenter, Second hand/Återbruk, Stickning, Tankar och funderingar, Vardagslycka, Välgörenhet
Man skulle kunna tro att det är jul igen när man får avi om att man har ett paket att hämta hos Schenkerombudet. Jag hojade dit och hämtade upp det stora paketet och försökte ta mig hem så fort som möjligt eftersom jag var så nyfiken på innehållet.
När man får paket från vännen C så är det som att det är julafton trots att det är maj. Jag vet ingen som kan lyckas trycka i och få plats med så mycket grejer i en kartong som hon. Ibland har jag packat upp kartongen för att fota och sedan när jag ska lägga tillbaka grejerna i kartongen så går det inte hur jag än bär mig åt. Hon är en mästare i att packa den gode C. Det är alltid spännande att dunsa ner paketet på köksbordet och sedan öppna. Här ska ni få se:
Böcker och servetter och ett fint kort. Jag hade nästan lite halvpanik när mitt förråd av böcker började sina här hemma och det inte går att handla hos t ex Röda Korset för dom har stängt p g a corona. Då är det guld när det dimper ner ny läsning. Är det sorgliga böcker har jag ju fina servetter att torka nosen med om tårarna rinner. Inte nog med allt detta för paketet innehöll även:
En väldig massa garn. Det melerade rosaröda har redan blivit en mössa och det stora ljusrosa 200g-nystanet har jag hittills stickat 4 prematurmössor av och kommer att räcka till många fler. Allt garn jag får använder jag till hjälpstickning eller som vi brukar kalla det fjärrvärme då det värmer små barn i fjärran länder. Det stora grova gröna bomullsgarnet på konen ska jag sticka bindor av. Allt går åt och i dessa tider är det underbart att ha stort lager av både garn och böcker. Jag skulle vilja ha ett stort lager glass också men det har jag inte och det kommer jag aldrig att kunna ha eftersom jag äter upp all glass så fort den kommer innanför min dörr. Karaktär som en silverfisk.
Fler saker som får en att tro att det är jul igen är när det ser ut så här när man vaknar och slår upp sina blå
Näääää jag vill inte. Jag som nästan kommit till skott med att göra i ordning så man kunde sitta ute. Det kröp ner till 2 grader plus och det blåste rak nordlig vind så det var kallt som själva vojvoj. Då blir jag påmind igen om hur bra jag har det. Tak över huvudet, värme, mat för dagen och goa kläder. Saker som man tar för givet men som inte är det för alla. Jag känner stor tacksamhet och försöker på olika sätt att hjälpa till med det lilla jag kan till dem som inte har det lika bra. Här är ett gäng mössor som jag stickat med garn som skickats till mig tidigare av vännen C. Dessa mössor har gått till Slättmissionen i Skara som skickar till lite olika ställen i världen men man vet att det kommer fram. Alla mössor stickade av garner som köpts på second hand t ex Erikshjälpen.
Jag är absolut ingen bättre människa än någon annan och jag försöker inte göra mig viktig men vad jag vill visa är att man kan göra något litet, pyttelitet och det hjälper. En pytteliten mössa kan rädda livet på en nyfödd som inte kan hålla den egna kroppsvärmen under kalla nätter. Så om man nu inte kan sticka eller virka själv så kan man köpa billigt garn på loppis och second hand och ge till någon som gillar att handarbeta och sedan kan man gemensamt skicka sin lilla gåva dit där den behövs allra mest. Det är inte mängden som är viktig utan tanken och omtanken bakom och arbetet med varma händer som stickar och virkar in kärlek i det lilla plagget. Det är det viktigaste.
Nu måste jag då berätta att min vän C som skickar garn till mig är en utomordentligt duktig stickerska själv men hon stickar åt andra projekt än jag gör och har en hel friggebod fylld med garn och böcker som hon köpt på loppis och som hon tar av och skickar. Det är vardagslycka att ha förmågan att ge.
Jag ska göra några inlägg med lite som jag skickat nu under maj och därmed också lämna länkar så ni kan läsa själva om destinationerna.
Ha det så bra som ni bara kan……..med eller utan snö i maj
27 Okt 2019
av bibbishantverk
i Åsikter och insikter om ditten och datten, Gamla ting, Garn, Livet, Marknadsgrejer, Second hand/Återbruk, Stickning, Vardagslycka
Etiketter:Gamla ting, garn, Livet, marknadsgrejer, Second hand/Återbruk, Stickning, Tankar och funderingar, Vardagslycka
Himmel och pannkaka vilken njutning det är att sticka av garn som är mjukt som en kattunge. Jag kanske njuter särskilt av det eftersom jag är allergisk mot ull men stickar av det i alla fall understundom. I alla fall under korta stunder.
Jag har stickat några halsvärmare i garnet Alpine från SIRDAR. Som sagt, mjukt som en kattunge. Det ska få följa med några halsvärmare ut på julmarknad nästa helg. Den högra är stickad med stickor 12 och de andra två med stickor 15. Tolv är nog att föredra faktiskt. Alpine finns i fler nyanser.
Det var det nya mjuka och nu till det hårda gamla. Jag var med min vän T till tippen häromdagen. Hon skulle dit med lite jox och jag fick hänga på med mitt skräp. När vi kom ner till miljöboden så stod de här två skönheterna utanför.
Nog är det fantastiska fordon från en svunnen tid. När jag var barn åktes det fortfarande slädparti med hästar och slädar prydda med facklor till kyrkan för att delta i julottan. Det var på landet utanför Enköping där min pappa hade sitt föräldrahem och en av hans bröder övertagit den stora gården. Ibland tycker jag synd om dagens barn. De flesta har inte ens träffat en levande häst och mycket mindre fått åka släde med facklor som lyser upp i mörkret. Ibland kan jag känna det som att livet blir lite ”fattigare” vartefter precis allt moderniseras men det är tidens gång och så kanske min mormor också tänkte på sin tid.
Jag hoppas att dessa två fina fordon blir omhändertagna så att efterföljande generationer kan få se hur man tog sig fram innan man ratade dem för bilar, tåg och flygplan.
När jag såg alla miljarder löv i parkerna så insåg jag att jag definitivt inte hade ett dugg att gnälla över. Eftersom jag av naturen är skapligt lat har jag har motvilligt och lite pipigt släpat mig ut och krattat upp löven efter en liten syren och två kaprifoler. Gjort på ett tjillevipp och det är kanonskönt att få komma ur fåtöljen, lägga undan stickningen/korsordstidningen/boken och få andas lite friskt luft. Jag gillar ju att jobba ute bara jag kommer igång. Dock är jag glad att jag inte har så här infernaliskt mycket löv på min lilla frimärksstora tomt.
Men nog är hösten rasande vacker. Helt fantastisk i sina färger som lyser upp innan dunklet och mörkret tar över. Jag tycker om hösten för jag tycker om när det blir lite dunkelt och jag kan tända ljus hemma. Det är dock lite trögt för närvarande. Jag tycker inte att jag kommer någonstans. Får inget gjort och fastnar ofta i tankar och funderingar. Det har dessutom varit mannens födelsedag och vi går mot jul. Det känns lite besvärligt. Jag trodde att vissa saker skulle bli lättare med åren men det känns nästan tvärt om ibland. Behovet av att vara ensam är starkt och ibland har jag lite svårt att hitta mening och glädje. Därför blir många projekt stillastående. Jag tror att det är något som får lösa sig över tid. Jag har inte bråttom Jag är ju pensionist och det njuter jag kolossalt mycket av. Särskilt på mornarna när jag kan borra ner mig i kudden och dra upp täcket och inte behöver stiga upp om jag inte vill. Jippiiiiii! Vardagslycka i kolossalformat skulle jag vilja säga.
Jag hoppas ni alla har en härlig söndag………med eller utan kattungegarn.
20 Dec 2018
av bibbishantverk
i Andra hantverk, Åsikter och insikter om ditten och datten, Garn, Jul, Livet, Marknadsgrejer, Presenter, Stickning, Trekantssjal, Vardagslycka
Etiketter:garn, Jul, Livet, marknadsgrejer, presenter, Stickning, Tankar och funderingar, Trekantssjalar, Vardagslycka
Eftersom jag tillhör dem som inte ligger i som en utter med julpynterier och gardinbyten, korvstoppning och lutfiskblötläggning så här inför jul så har jag ju all tid i världen för annat. Så då kan jag ju passa på att visa det flotta toalocket jag fick av min dotter i present för lite sedan. En tidig julklapp sa hon och överräckte en kartong från IKEA. Hon frågade om jag behövde hjälp att fixa bort den gamla sunkiga sitsen och montera dit den nya men jag sa som jag brukar att jag ska prova själv först och om jag inte klarar det så säger jag till att jag vill ha hjälp.
Steg ett är att kolla upp så att alla skruvar, brickor och muttrar är med
Som genom ett herrans under så var alla smådelar med och instruktionen var lättläst och efter en stund satt den nya fina bambusitsen på plats. Självstängande. Jo jag tackar jag. Något som jag noterade var att det är väldigt dåligt med utrymme åt ena sidan när man ska montera för stolen sitter ju ganska nära väggen. Ingen katastrof men detta kostade några extra svordomar de lux och lite extra svett. Men nu jädrar i min lilla påse sitter sitsen så stadigt så jag tror man får ta till dynamit om den ska bort. Tack S för julklappen.
På loppis, av alla märkliga ställen, hittade jag papperskassar och köpte dem direkt. Jag brukar använda dessa när det är marknad. Det är ju lite roligare att lägga hantverk i en fin kasse istället för i en tunn plastkasse. Nu har jag snålat med det eftersom de stigit i pris och jag inte tyckt att det känts ok att lägga pengar på det. De här påsarna var så billiga så jag köpte dom hon hade och satte mig och skrev på dem när jag kom hem. Veckan efter var jag och kompisen tillbaka på loppisen och då fanns det fler så jag köpte dom också. Nu känner jag mig så jädra nöjd med mina kap. Vardagslycka kan vara att hitta det man vill ha till så bra pris så plånboken sjunger.
En liten trekantssjal i mohair som är kantad med lite glittrigt svart/grått tunt garn har sett dagens ljus
För att vi inte helt ska missa att julen närmar sig så kommer här en julhälsning, inte från den store tjuren Ferdinand då utan från den mycket mindre julbocken Torsten. Han är tillverkad vid E-tuna kommuns dagverksamhet för omsorgen och hans budskap idag är:
Stressa inte. Allt måste inte vara perfekt för det blir jul ändå. Hälsningar Torsten.
Nu hoppas jag ni alla har en kanondag……….med eller utan flådiga toalock och bockar
27 Nov 2018
av bibbishantverk
i Åsikter och insikter om ditten och datten, Bakat, Garn, Livet, Presenter, Vardagslycka
Etiketter:garn, Livet, presenter, Tankar och funderingar, Vardagslycka
Det finns ju lite olika sätt att se på tillvaron. Svart eller vitt t ex. Tyvärr tillhör jag nog dem som måste tänka en extra vända för att inte se allt i svart eller vitt utan även uppmärksamma gråzonerna emellan. Pang tjoff så har jag bildat mig en uppfattning som kan sitta som berget. Ibland har jag så fel så det är galet men tror du jag ger mig för det. Nääää. Jag funderar ofta på hur och varför man är som man är. Man ser ofta sina fel och brister men har väldans svårt att arbeta bort dem. Det är som om vissa grejer inte skulle gå att spränga bort med dynamit ens. Men jag tror att om man i alla fall är medveten om sina brister så är hälften vunnet. Sen får man toffla på och försöka träna sig själv till att bli en bättre människa så gott det går. Jag skulle kanske ta och skaffa mig ett par sådana här brillor. Ett öga för vidvinkel och ett för tunnelseende.
Jag har i alla fall ganska lätt för att hitta vardagslyckor och glädjen i tillvaron och det är en väldig tur eller kanske en gåva. Jag är i alla fall tacksam för att jag hittar det stora i det lilla och det lilla i det stora. När jag stod på marknad i Westerqvarn för ett par veckor sedan så kom en arbetskamrat och hans hustru förbi och hälsade. Hustrun hade ett par kängor som jag blev så förälskad i. Tänk så lyckliga dessa två fötter måste vara som får bo i så härliga glada kängor. Dom fötterna och benen borde vara fulla av skutt och dans. Se själva
Vardagslycka kan vara när man drullar runt på ICA Maxi och hittar garn som man gillar till ett väldigt bra pris. Mindre bra är när man stickat en hel trekantssjal och bara har slutvarven kvar och upptäcker att man stickat fel och måste fippla upp hela sista varvet. Då är det en rejäl vardagsOlycka som inträffat och den är inte lika populär och skojsig. Ungefär där är jag nu och har varit i någon månad. Man tappar liksom sugen när det sk*ter sig. Så sjalen, nystanet och hela fadderasket åkte in i skamvrån (garderoben) där jag slipper se eländet. Den får väl ligga till sig ett tag och så får jag ta tag i den igen sedan. Här är i alla fall garnet i flower power-färgerna. Vardagslycka kan vara ett jättestort garnnystan.
En annan form av vardagslycka är tårta från en vän. Den lyckan lägger sig väl tillrätta runt midjans alla tidigare volanger och där ligger den bra. Tack snälla B för omtanken och tårtbiten. Jättestor och jättegod var den.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin eftermiddag……med eller utan tårta
12 Apr 2018
av bibbishantverk
i Åsikter och insikter om ditten och datten, Garn, Livet, Presenter, Vardagslycka, Välgörenhet
Etiketter:garn, Livet, presenter, Tankar och funderingar, Vardagslycka, Välgörenhet
Jag är, peppar peppar, mycket sällan förkyld och skunkig så när pesten till sist hinner ifatt mig så blir jag jädrans eländig och dålig. Jag har inte varit förkyld på flera år så nu var det väl dags för rätt som det var så vaknade jag och var täppt i näsan, ögonen sved och rann och jag nös 30 gånger på en förmiddag. Dessutom fick jag feber och eftersom jag inte är van att ha det heller så hamnar ju magen direkt i olag. I lördags slog jag till med att ta en allergitablett och tack och lov blev jag av med nysningarna och ögonklådan och ögonrinnandet. Så var det bara resten kvar. Det är inte helt lätt att hålla isär vad som är vad när allting kommer på en gång.
Nu tar jag ju inte till medikamenter i brådrasket utan jag låter kroppen samla ihop sin inre arme och slåss mot pesten. Det brukar ta tre dagar innan jag börjar ta Alvedon om inte febern har gått ned. I o m att man tror sig vara oövervinnerlig och en kvinnlig Tarzan så är det inte helt lätt att vika ner sig och erkänna att jag orkar faktiskt inte. Nu låg jag i alla fall för ankar från lördag tills idag. För just idag vaknade jag upp och var feberfri och kände mig piggelin.
Igår kom min dotter och hennes vän över en kortis och hade med sig gula tulpaner, cola zero, isglass och ostfrallor. Sjukgodis. Det måste man ha när det är synd om en och man är riktigt skunkig. Jag är övertygad om att det är därför som jag var kanonpigg i morse när jag vaknade. Tack S och M.
När man trippar ut för att hämta posten och råkar slänga en blick över verandaräcket så sitter dom här tuffingarna i gruset och bara är underbara och vackra.
Innan jag vek ner mig så var jag i alla fall iväg och handlade på ICA Maxi. Det är fantastiskt nu när man kan cykla överallt igen. Man kommer hur långt som helst och kan nästan få med sig hur mycket som helst hem. Fullastad cyklade jag hemåt när jag såg den här skatan sitta så stolt på grenen. Från början var dom två men en drog som en avlöning när jag stannade cykeln. Den här kaxen satt kvar och bara var skitsnygg.
Väl hemma med cykeln inställd i förrådet så fick jag syn på den här ulliga gulliga figuren. Det är inte vår ”gamla” sällsynta sörmländska buskhare för den raringen tog nog räven när han var här på besök. Desto gladare blir man när man ser att det finns i alla fall en goding kvar i området. Jag pratade med honom som jag gjorde med den gamla och med tiden så kanske han vänjer sig vid den här pladdrande djurälskaren.
Som grädde på moset så fick jag för lite sedan en hel påse full med garner för välgörenhetsstickning av min vän G.
Ja som ni ser så har vardagslyckorna varit extra många och särskilt fina. Dessutom känns livet lite lättare nu när vi går mot ljuset med stormsteg. Det enda kruxet med det är ju att allt jädrans damm och alla skitiga fönster inte gör sig särskilt väl i ljuset. Men ni får väl göra som jag……fälla ner persiennerna.
Jag hoppas att ni har en riktigt solig dag……….med eller utan otvättade fönster och damm.
12 Sep 2016
av bibbishantverk
i Åsikter och insikter om ditten och datten, Fjärrvärme, Garn, Livet, Stickning, Vardagslycka, Välgörenhet
Etiketter:för baby, garn, Livet, Stickning, Tankar och funderingar, Vardagslycka, Välgörenhet
Som ett litet trött tåg tuffar jag vidare i tillvaron. Hur jobbig resan är beror på hur många vagnar man väljer att släpa på. Jag försöker lätta bördan hela tiden och ibland går det alldeles lysande och då svischar man fram på spåret så lekande lätt. Men ibland blir vagnarna för många och för tunga och då är det motigt ett tag igen. Men man får inte släppa taget utan tuffa på i den takt som är för dagen.
Jag hittade i alla fall två yemenvästar i mina gömmor och dessa hade jag inte sytt ihop. Det har jag gjort nu. Sedan for de rätt ner i välgörenhetslådan. Denna låda är så full nu så locket vill inte riktigt gå ner. Dags att skicka iväg lite värme snart igen.
Jag har dock fortfarande inte kommit igång med stickning och virkning men jag försöker locka mig själv till att starta upp arbeten inför vinterns marknad. Jag köpte två nystan moa-garn som jag brukar tycka väldigt mycket om att sticka av. Det gäller dock att göra rätt från början för det är nedrans svårt att repa upp. Öglorna hakar i varandra och vill absolut inte släppa taget. Gör man rätt så blir det jättefint och ser nästan ut som fårskinn när det är stickat och klart.
Vi har haft målare här som målat om trävirket högst upp på huset. Jag har med skräckblandad förtjusning tittat när en av killarna jobbar. När han rör sig i korgen och när han lutar sig utåt så svajar korgen och jag måste skyndsamt skutta in igen för att inte få dåndimpen. Jag som är så jädrans rädd för höjder så jag har varit ute på balkongen två gånger sedan vi flyttade hit för 29 år sedan. Går f ö helst inte upp på en stol heller utan att hålla i mig för kung och fosterland. Den här killen är banne mig en hjälte. Skulle det inte finnas modiga människor utan höjdrädsla så skulle väl husen ramla samman över oss. Heja alla modiga!
Vardagslycka är när raraste grannen A-M kommer hem från landet och har med sig blommor till bordet. Omtanke och vänskap. Det är fint.
Till sist, världen är allt bra vacker ibland. Det känns storslaget och man blir förundrad över hur en mörk himmel på ett tjillevipp kan ändras till något fantastiskt vackert.
Jag hoppas ni alla har en bra början på veckan……..med eller utan grabbar i korgar.
27 Aug 2016
av bibbishantverk
i Åsikter och insikter om ditten och datten, För baby, Fjärrvärme, Garn, Livet, Mat, Second hand/Återbruk, Vardagslycka, vintage
Etiketter:för baby, garn, Livet, Mat, Second hand/Återbruk, Tankar och funderingar, Vardagslycka, Välgörenhet
Ja kära läsare jag måste väl erkänna att livet inte är helt lätt mellan varven. Det går upp och ner och hit och dit. Ibland tycker jag att jag kommit en bra bit på vägen men så dimper det ner papper från skattemyndigheten eller återbetalning av bilförsäkring. Då rutschar man raskt tillbaka några steg igen och livet känns plötsligt ganska besvärligt och glädjelöst.
Av de skälen följde jag inte med min kamrat ut på marknad den här helgen. Jag behöver tid och ro ett tag igen. Men eftersom jag kämpar hårt för att inte fastna i en negativ spiral så ägnar jag det här inlägget åt sådant som är positivt och roligt. Livet är ju trots allt ganska bra bara man har förmågan att se och ta till sig olika saker. Så nu tar vi ett tag i vardagslycko och glädjehögen.
När jag en dag under sommarlovet skulle möta upp barnbarnet utanför hans port för vidare gångpromenad hem till mig så fick jag syn på den här gossen. En liten kille som utan större bekymmer tog sig fram på enhjuling. Jösses alltså, jag som har svårt att hålla mig på två hjul tänkte jag och mindes hur jag kravlade omkring på garageplanen för lite sedan. Imponerande kille
Paisley, detta underbara mönster. Visste ni att det egentligen härstammar från Persien, nuvarande Iran. Sedan har det färdats över världen och hamnade så småningom i Skottland där det döptes just till Paisley. Efter staden tror jag. Dottern kom i alla fall på visit iklädd en rosa paisleymönstrad klänning. Jag tyckte det var kanonfint och nästan lite gammeldags. En vacker kvinna med sin pappas vigselring i en kedja om halsen.
Jag lever någon slags självvalt eremitliv och har gjort så länge. Jag behöver avskildheten, ensamheten och tiden att helas. Men ibland kliver jag utanför min trygghetszon och då träffar jag med stor förtjusning mina diakonivänner. Vi är tre damer som alla jobbat med hemlösa på ett eller annat sätt. En av damerna är diakoniassistent inom svenska kyrkan och hon ägnar mycket tid åt att besöka sjuka på lasarettet och i hemmen. Helt ideellt. Båda två har arbetat på härbärget som anställda. Vi har alltid mycket att prata om och när vi skiljs åt så känner jag mig alltid starkare, gladare och mer beslutsam. Jag tror vi är riktigt bra för varandra faktiskt. När vi träffas så brukar vi nästan alltid välja samma restaurang för dels är maten kanoners och dels känner personalen oss och är otroligt snälla. Vi brukar bli sittande åtminstone tre timmar och killarna som har restaurangen uttrycker ofta sin glädje över att vi kommer regelbundet. De sticker till oss lite extragodsaker och frågar alltid om det är något vi vill ha eller behöver. Jag brukar skoja och säga att jag vill ha tre filtar och tre kuddar för då kan vi bara välta omkull och sova middag när vi ätit färdigt. Än har det inte synts till några sådana men man vet aldrig med de där killarna. Men salladerna och maten är toppen på Phoenix.
Ja och så lite om Lilla Tanten. Vi har ju setts ett antal gånger under sommaren och jag har tagit ut henne i rullstol och vi har varit på äventyr som hon säger. Hon är glad och rolig och vi skrattar mycket tillsammans. Visst blir det ledsamt ibland när hon frågar varför mannen min inte kommer. Då säger jag att du vet väl att han är borta. Javisst ja säger hon och minns att begravningen var så otroligt fin med sång och musik framförd av hans kamrater.
Men oftast har vi väldigt skojigt. Hon tycker att jag pustar och frustar mycket när jag kör henne i stolen i uppförsbackar i hetaste solvärmen. Då har jag ju lite olika förslag på hur vi ska lösa det problemet. Bl a föreslår jag att hon ska köra mig ett tag så får hon känna på. Men av någon underlig anledning skrattar hon bara åt mig och tvärvägrar.
Vi tittar på kort ibland och pratar om släkt och vänner. Hon är ju 91 år och ibland lite trött i mössan så som man faktiskt får vara i den åldern. Ibland blir det knasigt när vi tittar på bilder och då skrattar vi åt det. Hon ger mig fantastiskt mycket glädje och energi trots att vi båda bär på samma sorg. Kanske just därför. Jag älskar den här Lilla Tanten.
Nu kommer jag på mig själv igen med att vara riktigt jädrans snurrig och glömmig. Jag har inte en susning om jag tidigare lagt in den här bilden. Förresten har jag svårt att ens komma ihåg vad jag gjorde igår. Ibland hänger inte huvudet med riktigt ordentligt men det är väl också en del av processen. Så nu lägger jag in den här bilden i alla fall och är det repris så får ni ha överseende med det.
Jag har en så fin arbetskamrat som ser och förstår hur saker och ting är. En dag kom fina T med en kasse garn som hon övertagit. Jag blev jätteglad även om jag inte har kommit igen med handarbetandet. Men garn kan man väl aldrig få för mycket av eller hur. Nog är det väl fint och värdefullt att ha sådana bra kamrater som skänker grunden till fjärrvärme. För nog ska det bli värmande mössor och annat av dessa garner. Sedan får de färdiga sakerna färdas vidare mot mål där de verkligen behövs. Jag tänker ibland på att en vanlig enkel mössa kan rädda livet på en liten som inte själv mäktar med att hålla värmen på nätterna. När jag tänker på det så brukar stickorna virvla och nästan jobba mot målet på egen hand. En sån liten sak som en mössa kan rädda liv. Det är fint. Så tack finaste T för all värme du kommer att ge många små genom din gåva.
Idag är det lördag och jag har satt upp pyttesmå delmål för den här helgen. Bara för att inte bli sittande utan att jag gör små saker som jag blir glad av att ha gjort när det är färdigt. Inga stora kliv utan mer små babysteg eller milt hasande gång. Men framåt ska jag banne mig.
Jag hoppas ni har en bra lördag……….med eller utan paisleymönstrade pinglor
28 Jul 2016
av bibbishantverk
i Andra hantverk, Åsikter och insikter om ditten och datten, Förvaring, Garn, Livet, Mindre lyckade projekt, Presenter, Restgarnstips, Tips, Vardagslycka
Etiketter:Annat smått och gott, Förvaring, garn, Livet, presenter, Restgarnstips, Tankar och funderingar, Vardagslycka
När jag har handarbetat, stickat eller virkat då alltså så blir det ju trådändar och snuttar kvar när man avslutar ett arbete. Dessa trådar har jag nogsamt sparat för att kunna använda som stoppning om man t ex gör en virkad sittdyna eller som min vän B som stoppar alla små djur hon virkar fulla med garnändar. Då slipper man köpa stoppning och man använder verkligen varenda trådände.
Jag har ju haft burkar med trådändar som stått än här och en där men häromsisten gjorde jag slag i saken och röjde av en kökshylla och ställde alla burkarna i rad där. Lätt som en plätt då att se vad man har att tillgå i stoppningsväg och dessutom ser det lite kul ut. Tycker jag i alla fall. En del skulle förmodligen aldrig ens komma på tanken att ha sådant efter väggarna. Men jag som är lite hejsvejs gillar det här arrangemanget.
Jag lyckades stympa bilden så ni ser bara hälften av det som hänger under. Det är i alla fall saker som min pappa snidat. Det är en bred ”kniv” som jag använt när jag vävde band på bandvävstol. Men pappa sa att det var en smörkniv. Tänk så olika man kan uppfatta saker. Det andra är en skärbräda med en utsirad häst som handtag. Han var jätteduktig min pappa. Jag är glad att jag har så många saker kvar som han gjort. Hyllan som hela rasket står på/hänger i har min man gjort. Han var också en hejare på att fixa och dona och se till så mina idéer blev till verkliga ting.
Och nu är det väl dags för lite information om hur det förhåller sig med alla konstigheter i vår lilla stad. En del konstigheter har tillkommit och andra har upphört att vara konstiga.
Vi har ju ett sprillans nytt och svindyrt badhus som väl varit i bruk en eller två månader. Jorå var inte oroliga det finns bassänger och vatten i dom också. Det finns golv också. Dessa är de stora problemen. Tro det eller ej men golven blir så snorhala när det kommer vatten på dem så det går inte att gå ordentligt på dem. Många har ramlat och slagit i bakhuvudet och andra har ramlat framåt på gravidmagar. Personalen är skiträdd för att gå på eländet och det hela är precis som vanligt i Eskilstuna helt jädrans galet.
Nu påstår någon jeppe som varit med och upphandlat och planerat hela det här att de inom den gruppen minsann ”hade provgått sådana plattor” och då var de minsann inte hala trots att det var vatten på dem. Eftersom jag inte använder mig av badhuset så kan jag inte lägga upp någon bild på eländet. Så därför får ni en bild på ett elände som jag har bild på.
Ja gott folk då var det dags för lite Fristadstorgsnytt igen. Här händer det grejer. En ca 10 cm bred och otroligt lång rostig metallist som ligger mellan plattorna och trädäcket har rest på sig ordentligt. Skruvarna har flugit all världens väg och listen är ungefär 10 cm ovanför marken. Den som har ansvaret för det här (dock inte samma lustigkurre som har ansvaret för att badhusgolvet inte går att gå på) yrar om solkurvor och annat hokuspokus. Jag fick i alla fall in hela träskon under listen på morgonen när jag var där och fotade. Samtidigt undrade jag varför dom inte satt ut några varningskoner. Tid till det måste dom haft för det var på eftermiddagen/kvällen jag läste om det när på nättidningen. Hoppas att ingen hann skaffa sig benbrott eller andra skador innan konerna kom på plats.
Men fontänen funkar. Jojomen. Sprutar vatten precis som den ska. Det bästa är att dom tagit bort färgerna som gjorde att fontänen såg ut som en korsning mellan ett flipperspel och ett tivoli. Nu är vatten fint och fontänigt, inte rött/grönt/blått/lila. Så det är väl en ljusglimt.
Dagens vardagslycka får vara de här omtankekorten jag fått av vännerna A och B. Jag som älskar katter. Korten ligger på bordet bredvid ljuset och gör mig glad varje gång jag sitter ner där.
Nu fick jag lite språkproblem här. Heter det konor eller koner? Heter det katter eller kattor? Nu är jag yr i mössan ordentligt.
Hoppas ni har en finfin torsdag……med eller utan språksvårigheter och solkurvor.
Tidigare äldre inlägg
