Skickat, fått och så vackert rött

Som ni kanske minns så fick jag för en tid sedan både tyger och garner av en kvinna jag träffade på Röda Korset. Det var ju helt fantastiskt men jag tror ju inte på slumpen utan på att man förs tillsammans med människor av en mening. Här var då meningen att vi skulle ha ett samarbete som utmynnade i välgörenhet och så blev det. Jag har ju skickat två paket med tyger till I B i Hålanda och dessa tyger omvandlas till tröstisar och gosedjur till barn t ex i flyktingläger men även till barn här hemma i Sverige. Vi är ju dessvärre inte befriade från att barn har det svårt även här i Sverige.

Av garnerna jag fick har jag stickat upp detta: 11 mössor + 1 prematurmössa i mjukt rosa garn, 1 halsvärmare, 1 halsduk och 2 trekantssjalar. Detta är ivägskickat till Slättmissionens hjälpande hand där Ingrid ser till att fördela allt på bästa sätt. De kommer att värma många. Sjalarna är tänkta till någon äldre frusen kvinna för det är ju inte bara barn som fryser. Vardagslycka är att tillsammans kunna göra skillnad med värme och omtanke. Tusen tack fina H W för dina gåvor, det här gjorde vi tillsammans.

I ett senare inlägg ska jag berätta om mina bravader med Postnord men ovan sända paket till Slättis har kommit fram för det är registrerat som emottaget. Så det får man lita på då. Ibland får jag rena nippran på PN och skulle inte ha något emot att samtala öga mot öga med någon ansvarig på det företaget. Dock är jag övertygad om att den personen inte skulle uppskatta samtalet lika mycket som jag.

Ibland funkar det dock som det ska och en dag hade det dunsat ner ett litet paket i min brevlåda. Man blir så glad så man skuttar när man får ”riktig” post numera. Det är ju så sällan. Ett litet fint paket ramlade ner i lådan och blev en vardagslycka för mig. Se vad jag fick

Jag skriver ju mycket vykort och här fick jag några till och det är kanonkul att fylla på i mitt lilla vykortsförråd. Jag är faktiskt i vykortspåsen väldigt ofta och tittar, väljer och skickar. Jag älskar vykort, garn och böcker. Den här boken handlar om svenskarna som emigrerade till Amerika och hur deras liv blev. Det ska bli spännande att läsa den. Tack till den goa värmlandstösen S A för gåvorna. Ytterligare vardagslycka till mig som jag ska sprida vidare när jag har läst boken och skrivit korten. Många får glädje av gåvorna.

Jag gillar ju färg som jag skrev om tidigare och när jag var barn så sa man att rött är sött. Det stämmer inte på den här för den är ju inte det minsta söt utan sofistikerad, passionerad och vansinnigt vacker i både färg, styrka och linjer

Jag är ett ufo när det gäller bilar och har absolut noll koll på dagens bilmärken och modeller. Men den här kan man ju inte missa. En röd Ferrari på min gata i stan. När jag stötte på den på min promenad så skenade jag hem och hämtade kameran för det tillhör inte vanligheterna att det står något så vackert här. Undrar hur det känns att sitta i den och sätta plattan i mattan och susa iväg. Förmodligen är det en helt fantastisk känsla. Fast man undrar var man kan utnyttja bilens fulla krafter här i Sverige där vi har hastighetsbegränsningar. Vill minnas att det förr fanns motorvägar med fri fart men de har nog upphört för länge sedan. Ja man lär väl inte få uppleva någon snabbfärd i en underbar röd Ferrari utan får väl nöja sig med minnena från åkturerna med Ford Fairlane 500, Ford Capri och en något rasslig Buick från ungdomen. Härliga tider och härliga minnen.

Ja nu har ni fått se lite av vad som varit här hos mig. Jag ligger så mycket efter med bloggandet. Ibland känns det lite som att jag får slut på orden men jag hänger i lite till. Ni ska få något mer innan jag smiter ut härifrån för att ta itu med lite köksbestyr eftersom dottern och barnbarnet kommer och äter lunch här idag. Jag skrev ju att den röda Ferrarin utstrålar kraft. Vad kan man då säga om den här krabaten

Vilken kraft och vilket mod att ta sig upp ur en spricka i asfalten och blomma så här vackert en bra bit in i september. Naturen är fantastisk.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin lördag ……………….med eller utan en röd Ferrari

Roliga paket

Min vän C skickar paket till mig ibland och de är så smockfulla så det är helt galet. Jag brukar plocka upp allt som är i paketet för att ta kort och sedan försöka lägga tillbaka allt i paketet igen. Jag misslyckas varenda gång. Får aldrig i allt i paketet utan det blir alltid några pinaler över. Hon är en magisk packare. När jag packar paket brukar mottagaren alltid förundra sig över hur mycket tejp jag använt. Ibland är det nästan svårt att hitta ett ställe att kunna börja öppna på. Så nog packar vi olika allt.

Finaste C skickar böcker, garn och servetter och lite annat smått och gott. Den här gången följde det med rundstickor och även färdigstickade mössor och tossor. Ser ni det vita ulliga gulliga garnet nere till vänster, det ska jag använda till att kanta filtar och annat med. Jag tycker väldans mycket om ulligt gulligt garn. Inte nog med alla bra-att-ha-saker det brukar följa med ett kort med fin text på också och det gjorde det den här gången också. Själv glömmer jag alltid att lägga i en handskriven lapp eller ett brev. Kommer på det när jag vråltejpat och då har ju tåget liksom gått. Sådant glömmer inte vännen C. Här ser ni vilken julafton jag har haft mitt i våren.

Jag ska kanske berätta att min vän C och jag aldrig har träffats och aldrig pratat med varandra i telefonen. Vi träffades genom uppropet Sticka & Skicka för många herrans år sedan och vi skriver till varandra varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Vi delar glädje och sorg. Vi stöttar varandra och är glada för den gemenskap vi har.

Garnet som ni ser ovan är en gåva som jag i min tur förvandlar till en gåva när jag stickar och skickar det som blir av det till den insamling som bäst behöver den. Så allt förvandlas till värme och omsorg. Det ingår i den kedja av många länkar som tillsammans arbetar för att göra världen lite varmare.

Detta var en sorts värme. En annan sorts värme kan ju komma sig av att man får ett paket som ser helt knasigt ut, ihoptejpat med silvertejp men när man öppnar det så skrattar man så man både blir svettig och håller på att kissa på sig. Den presenten ska jag presentera om en liten stund men först en liten översyn av min image. Ni som läst här länge kanske tror att jag är en vän varelse som alltid är väldigt snäll och god. Så är det inte. Jag är en mycket bestämd tant som har åsikter om det mesta och det är oftast starka åsikter. Jag räds heller inte att säga ifrån och dra gränser. Avskyr orättvisor och har väldigt svårt att ha fördragsamhet med dumt folk. Jag är väl medveten om att jag ser världen och det som händer i svart eller vitt men kämpar varenda dag för att få med lite av gråzonerna att sudda ut de skarpa gränserna. Det är ingen lätt kamp ska ni veta men den behövs och är nödvändig för att få en bättre balans än med svart/vitt.

Så nu vet ni det om mig. Jag har ju bestämt från början att min blogg skulle vara så utformad att den skulle tillföra goda energier och glädje till den som läste här för allt elände får man ju till sig ändå via tv, radio och tidningar och verkligheten ute i samhället. Så därför är min blogg så som den är. Jag är snäll, omtänksam och givmild men absolut ingen mespropp. Eller joooo, ibland kanske men man är ju bara människa.

Så nu är det dags att presentera den andra presenten jag fick för lite sedan. Den fick jag av min allra bästa vän TP som jag jobbat ihop med i femton år och som jag fortfarande umgås med efter pensionen. Vi har delat glädje och sorg och han brukade även prata och skratta tillsammans med min man tidigare. Då handlade det väl mest om mina tillkortakommanden eller underliga idéer om hur saker och ting skulle fixas eller något annat mysko. Jag är även den första att skratta åt mig själv och det jag lyckas ställa till med. Inga problem heller med att erkänna fel och brister hos mig själv. Den gemensamma nämnaren var väl humorn. Vi skrattade gott åt varandra men aldrig på ett elakt sätt utan med kärlek. Det är också enklare att kunna skratta åt sig själv mellan varven istället för att ta sig själv på alltför blodigt allvar hela tiden.

Så nu kan vi efter den här episteln konstatera att jag alltså är ett rivjärn med humor och väldigt stor självdistans och jag kan även tillägga att jag ibland undertecknade något jag skrivit på jobbet med J35. Med allt detta sagt så förstår ni att den här presenten fick mig att gapskratta och den står framme i köket så jag ser den varenda dag och använder den då och då.

Eftersom alla inte har samma humor som jag eller är lite känsliga för vissa ordval så har jag maskat halva ordet men det står var och en fritt att föreställa sig vad som är fortsättningen.

Ja mina vänner. Vardagslyckorna har vällt över mig som en vårflod och apropå vårflod så tömde jag 62 mm ur min regnmätare. Jag fick gå ut och tömma tre gånger för jag var orolig för att det skulle svämma över annars och jag ville ju ha stenkoll på hur mycket som ramlade ner.

Tillbaka till vardagslyckorna. Den sista i raden av gåvor kommer från min vän T som samlat ihop lite smått och gott och lämnat i ett litet paket i min brevlåda tillsammans med den ljuvligaste lilla buketten med vårblomster från hennes trädgård. Allt utom blommorna åker iväg till Hålanda och husmorspåsarna. Knappar och säkerhetsnålar är hårdvaluta och de små saxarna var toppen. Jag blev också påmind om att gummisnoddar faktiskt kunde vara bra att ha i påsarna så tack för det tipset fina T. Jag har köpt en förpackning som ska få följa med i paketet till I B.

Jag blir så glad och känner sådan tacksamhet över att ha vänner som ger av hjärtat vad gåvan än består av. Garnerna och de små tillbehören kommer att värma de frusna och behövande och blommorna, muggen och böckerna och kortet värmer mig. Jag är så tacksam för allt. Ibland känner jag mig så proppfull med kärlek så det nästan sprutar ur öronen. Vilken tur jag har.

Jag hoppas ni alla har en lika fin och solig dag som jag har här……med eller utan härliga bleckmuggar

Gåvor som ger värme och omtanke

Det här första coronavirusåret har ju gjort att jag inte kunnat ta mig till garnaffären jag brukar besöka för jag vill inte åka bussen dit och jag kör ju inte bil. Av olika skäl kan jag heller numera inte cykla så långt vilket stör mig allra mest faktiskt. Det är dock som det är och det är bara att hänga med så gott det går ändå. Då blir man jätteglad när vardagslyckorna liksom bara sköljer över en som varma mjuka vågor av omtanke. Himmel och plättar man blir så glad så man nästan gråter. Eller, ibland gråter man. Av glädje då. Som ni såg i inlägget ”När det regnar manna……” tidigare i bloggen så fick jag ju jättemycket garn av en kvinna L.B i Västerås och det stickar jag av ännu och det är dags för en andra leverans av fjärrvärme snart. På olika sätt tycks hjälpstickningsgarn finna sin väg till mig på lite olika vägar. Här följer fler vardagslyckor.

Min vän T har i sin tur en vän som har en loppis och den kvinnan hade fått in några nystan mjukt mörkblått garn. Min vän sa då att hon ville köpa dessa nystan och ge till mig för jag ägnade mig åt hjälpstickning. -Då kan du ta dem och behöver inte betala dem för då går de till något gott sa loppisdamen. Jag tog tacksamt emot nystanen och stickade upp en babyfilt och en mössa. Sedan blev det lite garn över och det blev med lite extrahjälp en mormorsruta som tillsammans med en hel hög andra skickats till en dam i Stockholm som virkar ihop rutor till filtar som sedan skänks Barnens Hopp i Ukraina. Eftersom garnet var så mörkt blått så kantade jag med ljusblått pälsgarn som jag fått från min vän C. Detta (utom rutan då) gick till Slättmissionen.

En dag för några veckor sedan fick jag ett så rart mail ifrån en dam vid namn K.M där hon berättade att hon 2017 hade varit på Malmköpings marknad och då köpt en trekantssjal som hon tyckt så mycket om och som varit hennes favorit sedan dess. Nu hade den sjalen försvunnit för henne och hon undrade om det var jag som hade stickat den och om hon kunde få beställa en ny sjal ifrån mig. Det fina i kråksången var att hon skickade med en bild på sjalen och mitt visitkort med adressen hit till bloggen. Hon skrev att hon brukade göra så med saker som hon köpt på marknader för att sedan kunna komma ihåg vem hon handlat av om hon skulle vilja köpa mer. Det var väl väldans fiffigt. Ett fint tips till er alla som brukar handla på marknader. Hon hade alltså gått in här på bloggen och där hittat min mailadress och hörde av sig angående detta. Hon skrev så fint och rart så det var en stor glädje i att läsa hennes mail.

Jodå, det var ju jag som stickat sjalen men jag sa att jag hade inte stickat några nya alls eftersom det inte varit några marknader och inspirationen uteblivit av den anledningen. Hon ville gärna ha en sjal i blått och jag tittade i boxen med trekantssjalar och jodå jag hade en blåmelerad mjuk och gullig sjal som jag skickade bild på och hon ville gärna köpa den av mig. Sedan språkade vi om garn och stickning och hon skrev att hon hade garn efter sin mamma men att hon själv inte längre handarbetade p g a att hon hade ont i sina händer och handleder. Då föreslog jag att jag kunde köpa garnet av henne eller om hon tyckte det var ok att byta garnet mot trekantssjalen. Det tyckte hon var en jättebra idé och det tyckte jag också.

Då blev det tal om frakt och porto för ingen av oss visste var den andra bodde men kan ni tro, hon bor i en by bara en halvtimmes väg ifrån mig. Så hon tog bilen och fräste iväg hit och vi möttes ute och kikade i våra respektive påsar och jag tyckte att det var väldigt mycket garn och ville nog betala lite emellan men det tyckte inte hon att jag skulle göra. Hon var nöjd med bytet och visste att garnet skulle komma till nytta som fjärrvärme och värma små frusna barn. Här ska ni få se garnlyckan som ramlade över mig.

Den påbörjade filten som ni ser längst ner på bilden har vuxit och blivit så här stor nu och ska bara fått ett rött fält till och sedan ska den kantas med mörkblått garn

Min vän C som varit en mästare i att dammsuga olika loppisar på garn skickar då och då garnpaket till mig och dessa försöker jag då omsätta i fjärrvärme. C och jag ”träffades” för många år sedan i en Sticka & Skicka-grupp på nätet och har hållit ihop som vänner sedan dess. Det är härligt att ha en vän som drar åt samma håll och som jobbar mot samma mål. Här är yemenvästar som jag stickat av garn från C.

Jag lever ju i tron att allting har en mening och visst är det fantastiskt att garn via olika kringelkrokar kan hitta sin väg till mig och ge mig möjlighet att ägna mig åt det jag tycker mycket om under tiden vi inte kan vara ute och umgås med människor på det sätt vi brukar. Jag är väldigt tacksam över att få vara en länk i en väl fungerande kedja där några håller med garn och andra stickar. Tillsammans gör vi gott. Det viktigaste ordet här är Tillsammans för ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.

Jag har förstått att jag kanske måste förklara ordet fjärrvärme som jag använder mig av. Det betyder att man stickar, virkar, syr, tovar eller annat och skickar iväg över världen för att värma små. Man värmer alltså inte bara i närområdet utan även i fjärran länder. Därav namnet fjärrvärme.

När vi skickade till Panzisjukhuset i Kongo Kinshasa fick vi lära oss att en mössa och en liten väst kunde locka mammor till sjukhuset för att föda då både barnadödligheten och mammadödligheten var stor. Då skulle det vara tryggare och säkrare att föda på sjukhuset. Innan det började stickas och skickas dit så fick mammorna med sig sina barn hem inslagna i tidningspapper för att de skulle hålla värmen under de kalla nätterna. Insamlingen Sticka & Skicka fick mig att sätta full fart med hjälpstickningen. Tänk att en liten mössa faktiskt kan rädda livet på en liten nyfödd baby som föds i ett land med kalla nätter. Då är det lätt att sticka drivor av pyttemössor som man vet gör nytta. Det finns nöd och elände överallt i världen och faktiskt även här i Sverige så fjärr- och närvärmestickandet tar aldrig slut. Nu har jag så mycket garn hemma så det kommer att räcka hur länge som helst men jag ska försöka ta det lite lugnt med stickandet. Jag hinner. Jag behöver inte ha bråttom men ibland känns det så.

Dr Denis Mukwege som är chefskirurg på Panzisjukhuset fick Nobels Fredspris 2018 för sitt arbete med att ”laga” kvinnor och små barn som utsatts för det besinningslösa sexuella våldet utfört av rebellerna i Kongo Kinshasa. Jag känner en så stor tacksamhet över att det finns människor som vågar stå upp och slåss mot ondskan. Att år efter år se det allra fulaste i världen och ändå ha förmågan att vara en god och medkännande människa. Jag beundrar dr Mukwege som orkar.

Jag har det bra här på min plats på jorden och känner en stor tacksamhet för att jag får leva här och har möjlighet att göra skillnad på mitt lilla sätt.

Jag hoppas ni har en riktigt fin onsdag…..full med värme och omsorg

Många trådar bli’re, vardagslyckor och jul

När man stickar eller virkar så blir det ju alltid trådändar över och dessa har jag försökt ta tillvara på bästa sätt genom att endera börja på en mormorsruta och lägga åt sidan tills nästa restgarnståt dyker upp och då kan det se ut så här

Ibland har jag en väldans massa smårutor liggande i korgen som ska byggas på vartefter. Blir dom liggande för länge och det inte ramlar in några större restgarnsnystan till de rutor som behöver mycket garn då brukar jag ”kosta på mig” ett nytt nystan som jag använder till allihop så länge det räcker.

En annan variant jag använt mig av under åren är ju att spara garnrester i glasburkar på en hylla i köket. När jag har behövt använda mig av fyllning t ex när jag gjorde en dyna till barnbarnets köksstol då tömde jag burkarna på garnrester. Nu ligger det ibland lite längre garner i som jag kan plocka upp och använda till rutorna om tjockleken stämmer. Annars ligger dom bra i sina burkar och jag tycker det ser väldans trevligt ut mot den annars så vita och lite tråkiga väggen.

Detta inläggs vardagslycka får nog vara att nu har dom börjat lägga igen skyttegravarna och jag var ute och kikade lite. Var på vippen att fråga grävar’n om han var helt hundra på hur det skulle gå till den här gången. Man blir ju lite orolig när man ser två gubbar med spadar som öser och stampar i gropen, en grävare som sitter och joxar med sin telefon i hytten och en maskin som jag inte har en susning om vad den ska vara till för.

De har hållit på hela veckan och joxat och peppar peppar än har dom inte lyckats ställa till något mer för oss här i längan. Det är väl en vardagslycka som vi är tacksamma för.

Något som jag däremot inte gillar är att affärerna startat med julskyltningen redan 1 oktober. Det är bedrövligt. Man hinner bli urless på alla tomtar, glitter, kulor och granar långt innan det blir jul. Jag minns när jag var barn och man fick ta på sig finkläderna och tillsammans med pappa och mamma ta bussen ner till stan och titta på julskyltningen. Det var en fantastisk upplevelse. Veckorna innan hade ju butiksfönstren varit klädda med brunpapper så man hade inte kunnat se vad dom byggt upp där bakom. Men nu, så vackert med alla lampor och alla leksaker, tomtar, och små nissar som åkte i elektriska tåg och vagnar. Björnar som vinkade och renar som rörde sig med släden. Det var en sådan lycka för oss barn som kunde ha stått i evinnerliga tider och bara tittat på det fantastiska. Då var det en folkfest. En härlig rolig upplevelse som jag är glad att jag fått uppleva men som jag tycker det är synd att varken dottern eller barnbarnet fått vara med om. Vardagslycka kan också vara att kunna plocka fram ett sådant minne och få det att leva igen. Tänk att man kommer ihåg. Det är ju fantastiskt med tanke på att jag glömt vad jag åt i förrgår eller vilken dag jag for och handlade *S*. Närminnet är uselt men det ingår väl i att bli äldre.

Vardagslycka är också att tidigt i somras ha fått en pytteliten blomma av vännen och grannen A-M. Ännu större lycka är att den fortfarande är fantastisk i sin blomning. Den har stått ute hela tiden och är inne på sin fjärde blomning. Tydligen trivs den här sorten väldans bra ute och inte alls lika bra inne på mitt köksbord. Bilden nedan är tagen idag och ni ser att det är ännu fler knoppar på den. Frågan är väl bara hur länge den klarar sig ute nu när det börjar bli småtjurigt ute. Jag kanske får virka en kruka och sätta om så den håller värmen. Eller nåt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin torsdag…….med eller utan garnrester.

Hur fasen gräver dom…..och så lite garn

Ibland funderar man på hur fasen saker och ting kan gå så jädra fel hela tiden. Jag bor i ett radhusområde byggt 1965 med 10 längor och nu har det under en tid grävts något som gott och väl liknar skyttegravar utefter ena kortsidan på hela husraderna. Så man kommer bara ut åt ett håll från längorna. Det grävs för att fixa till så att man med lite tur efter 33 års boende här äntligen ska få kallvatten i kallvattenskranen och att andra ska få bättre värme i sina lägenheter. Förmodligen är det väl en del pyssel med det för här må ni tro att det händer grejer. Dock bara i den längan jag bor i. Ni kan ju få en liten titt på själva utgrävningen. Till vänster uppe på väggen sitter elskåpet till vår länga och till höger utanför avspärrningen på andra sidan sitter det kommunala skåpet. Bara så ni vet. Hukande bakom kravallstaketet till höger kan ni se en liten figur med näsan i kommunens elskåp. Den el-kille föreningen anlitar fick hålla till på hitsidan mot husväggen och husets elskåp. Ditt o mitt o vi o dom. Ibland är det inte lätt att veta vem som ska göra vad. Man kan tycka att en gubbe kunde vara i båda skåpen men det kanske inte är värt att man lägger sig i det man inte begriper sig på. Men jag kan ju få tycka. Ju.

På mindre än tre veckor lyckades dom med att gräva av bredbandskabeln och några dagar efter det så var det någon som ”trampade ur” elkabeln. Det räcker inte med det för en dag hade vi helt plötsligt inget vatten för då hade dom grävt sönder en vattenledning så det stod som en jädra gejser (fast med kallvatten) ute på stora allmänningen. Det räckte inte med det för några dagar efter det så var det dags att gräva/trampa ur bredbandskabeln. IGEN! Då rinner sinnet till för den mest lugna människa jag känner och det undrar jag inte på. Själv funderade jag lite på om dom haft någon slags utlottning på något ställe och första pris var att få gräva med grävmaskin på vårt område. Det var i vilket fall inget förstapris för oss och man funderar på hur i jösses det kan gå så fel med det mesta. Det kändes inte särskilt proffsigt faktiskt.

Nu är dom ju inte klara än med gräverierna och isoleringarna så man har hjärtat lite i halsgropen vareviga dag. Vi höll på att få spatt här när dom trampade ur 3-fasen. En granne hade inget lyse nerpå och ingen tv, jag hade fungerande tvättmaskin, lyse och tv nerpå men frysen och spisen funkade inte, en annan hade fungerande spis och frys men inget lyse nerpå så det var lite olika hur man drabbades av just den grejen. Nu håller vi alla tummar och tår för att dom ska lyckas slutföra och sedan lägga igen dikena utan större missöden. Jag blev påmind om att vardagslycka faktiskt kan vara att ha både el, vatten och bredband……samma dag. De’ ni.

Ja vi ägnar oss åt olika slags fjärrvärme jag och kommunen men jag kan dock inte ställa till sådana här eländen med min och det känns tryggt att veta.

Då övergår vi till något mycket roligare. Nämligen garn och ofarlig fjärrvärmehantering. Jag stickade remsor av olika rosa garner som jag fått från vännen C. Ibland när jag har ont i tassarna av artrosen så är det toppen med mina små stickningar för dom blir ju inte så tunga. Remsor funkade bra. Nu är filten klar och ska väl iväg till något bra ställe. Förmodligen till Slättmissionen men jag ska se till så att jag får ihop 2kg innan jag skickar.

Dottern har tålamod och som är rapp i tassarna och gärna picklar med smått hade med sig den här lilla figuren när hon och barnbarnet var här sist. En liten kul typ som jag blev förtjust i. Ni ser den på filten här ovan och här kommer en närmare bild

Som sagt, hon är flink i fingrarna och kommer ofta på jättekul saker som hon sätter sin egen prägel på och som då blir hennes egen design. Jag själv skulle förmodligen inte få ihop en sådan här kotte om så livet hängde på det för jag har varken det huvudet (för mönster) eller dom fingrarna. Då är det tur att man kan göra olika saker och glädja varandra. Dessutom ska det nog få följa med några små kottar ut på kommande marknader. För den tiden kommer när vi åter kan röra oss fritt och ledigt och inte hela tiden vara rädda för att komma för nära. Så dotra har lite tid på sig att tillverka några fler kottar.

Jag har ju egentligen inte tid med så mycket annat än att sticka eftersom jag har så mycket fint garn att tillgå. Det är ju kanonkul att kunna plocka med sina garner och tänka på vad man ska göra med dem. Ibland blir man ju tvungen att släppa stickorna och göra andra saker men om jag får välja mellan att t ex dammsuga, damma eller joxa med mina garner och sticka vad tror ni jag väljer.

Idag är det grått och regnigt och då är det ju toppen att kunna ägna dagen åt sin hobby istället för att vara ute och skrapa valda delar av verandan som behöver målas på lite bättre eller att vara ute och städa i boden som är proppfull av 33 års ekorrande. Jag trodde vi skulle hinna gå igenom den i somras barnbarnet och jag men så kom ju det här coronaskruttet och rörde om i tillvaron så vi spar det till nästa sommar. Då jädrars. Jag har dock plockat ut en och annan grej därifrån under tiden och varje gång så blir jag förvånad över att dessa grejer alls har blivit inpulade och sparade i boden. Jag är väl inte direkt någon hoarder men väl en ganska stor ekorre. Den som spar han har och saker och ting kan komma till användning. Joråsåatt men det mesta av skräpet man ekorrar undan kommer aldrig i hela livet till användning utan står bara där i typ 33 år och är så dammiga och skitiga så man knappt ser vad det är.

Något skojsigt har dock inträffat och det är att jag faktiskt lyckats med vissa saker som jag tidigare angivit att jag gett upp hoppet om uppe på lila toan. Det kommer i nästa inlägg tillsammans med lite annat.

Hoppas ni alla har en härlig söndag……..med eller utan rosa igelkottar

När det regnade manna…..

då kan ni ge er attan på att den här tanten var på plats. Så här gick det till.

En dag fick jag ett så fint och härligt mail från en kvinna som läst min blogg under en längre tid. Hon frågade om hon fick skänka lite garn till mig för hon hade mycket och inte så mycket tid att sticka längre. Vem tackar nej till garn? Inte jag. Jag tackade för erbjudandet och skrev att jag ville betala portot om hon nu var vänlig nog att skänka mig garnet. Men icke sa nicke. Det skulle ses som en gåva med porto och allt. Härliga tider, strålande tider. Brevlådan bevakades noggrant för jag tänkte att det dunsar väl ner ett paket med några nystan i och jag fantiserade om vad det kunde vara för färger.

Rätt som det var en dag så ramlade det ner en avi i lådan som sa att jag hade ett paket att hämta på ICA Maxi. Jisses tänkte jag var det så stort så det inte gick ner i brevlådan ja då kanske det är bäst att jag utrustar mig med nödvändiga hjälpmedel i form av sådana färggranna töjbara spännremmar med krok i varje ände. Sedan satte jag och hojen kurs mot ICA Maxi.

Väl där lämnade jag lappen till en glad tjej i postsvängen och hon for iväg och kom tillbaka med en gigantisk kartong. En flyttkartong. Hon såg väl på mig att jag hade fått en lättare chock för hon sa glatt att det är inte så tungt men det är stort. Vi fick gå till sidan av disken för att kunna få ut kartongen och då frågade hon – Du har väl bilen med dig?……….-Nä, jag cyklar…….-Oj då.

Hjärnan gick på högvarv för jag insåg ju att den här jättekartongen skulle inte gå att spänna fast på pakethållaren. Lösningen var inte långt borta dock men den stod en annan av servicetjejerna innanför disken för. Hon sa att jag skulle gå bort och hämta största papperskassen och lägga över så mycket det gick i den och sedan fylla upp cykelväskan jag hade med mig in för jag hade ju tänkt handla också. Gick inte allt i där så kunde vi fylla på med ett par plastkassar. -Vi bjuder på alla kassarna och så kan vi ta hand om kartongen när du plockat ur den. Ja vad ska man säga. Så himla bussigt.

Jag har ju trots knivlagen en fällkniv i handväskan, ni vet en sådan med ett par olika storlekar på kniv, sax, korkskruv, fil, tandpetare och pincett så att få upp kartongen var ingen konst. Tjejerna vid postdisken var med och tittade för dom var jättenyfikna på vad det kunde vara. När jag fick upp kartongen och började plocka över i väska och kassar så var vi lika tagna och imponerade alla tre. Tänk så mycket fint. Vilken garnglädje. Tänk att människor kan vara så givmilda och snälla. Jag hade berättat för tjejerna vid posten om hur jag fått garnet och att garnet skulle användas till hjälpstickning och det var då de sa att de skulle bjuda på kassarna. Jag blir överväldigad över människors vänlighet och känner att så länge folk kan visa omtanke och försöka hjälpa varandra så länge finns det hopp för mänskligheten.

Jag packade fullt i den stora ICA-kassen och i cykelväskan och det hamnade en del i cykelkorgen också i en påse. Sen bar det iväg hemåt. När jag kom hem packade jag upp alltsammans ute på altanbordet och här mina vänner får ni se den fina gåvan som kom från L.B.

Flera kilo ren och skär vardagslycka.

Jag är så oändligt tacksam för den här rika gåvan som kommer att värma så många frusna små bebisar. Jag är tacksam för att jag fått möjlighet att göra världen lite varmare och jag lovar att varenda trådände kommer att utnyttjas på bästa sätt. Nu när coronan härjar vilt utanför husväggarna så kan jag lugnt, stillsamt och förnöjt stanna inne för jag har ju allt jag behöver för att klara vinteridet. Garn, böcker och mat. Jag är rik. Jag är lycklig.

Jag hoppas ni har en vilsam söndag………med eller utan garngåvor

Livet på sparlåga är helt ok

Den här coronapandemin har gjort att man får vara lite mer försiktig och inte komma för nära. För mig har det väl egentligen inte inneburit så stora förändringar i livshållningen sedan jag blev ensam för fyra år sedan. Jag tufflar på i min egen lilla takt men har upptäckt att jag krympt min värld ännu mer än tidigare.  Inget jag på något sätt mår dåligt av men jag märker att jag lätt har halkat in i en avskildhet som är självvald och som känns trygg, bekväm och ombonad. Jag vet inte om det är på gott eller ont men just nu känns det bra men nog ska det bli skönt när och om världen blir som vanligt igen och man kan mötas och kramas och vara nära varandra igen. Jag saknar kramarna från dottern, barnbarnet och mina vänner. En granne sa så här till mig häromdagen ”- det är ingen som har rört mig på flera månader”. Precis då kändes den känslan så sorgligt ensam.

I och med att det inte är några marknader så har ju skaparlustan helt tagit semester och jag har inte lyckats få till något nytt och skojsigt till nästa marknad när den nu kommer. Däremot har jag legat i som en utter med att sticka och skicka. Jag fick ju massor av garn av min vän C men jag har efter det fått hem en laddning till. Hon hade massor av garn som hon behövde bli av med och då var jag ju med som ”hönan på snor’n” och beställde en hel drös med nystan. Jag betalade givetvis för frakten och såg till så att en extra slant hamnade på ett ställe som ligger C varmt om hjärtat.  Så här såg det ut på mitt köksbord efter att jag packat upp det paketet.

DSCN1184

Bomullsgarnerna längst ut till höger lade dottern rabarber på och  virkar och tillverkar för fulla muggar. Hon har energi den tösen.  Nystanen längst ut till vänster, 8 stycken, har jag stickat EPB-mössor av men dom ligger i en påse och väntar på att någon ska fästa trådarna och sy ihop dem. Någon blir förmodligen jag själv och det är därför det tar tid för att fästa trådar och sy ihop är inte det minsta kul. Sticka är kul men det där med efterarbetet, njaaaäääää.  Alla acrylgarnerna på bilden ska användas till fjärrvärmestickning. Jag är en lycklig människa. Jag är rik. Jag brukar säga att har man bara garn och böcker så är jag inte fattig. Vardagslycka för mig kan vara att ha mycket garn och får förmånen att sticka och skicka fjärrvärme till dem som behöver.

Jag skickade lite som jag hade i min välgörenhetslåda till en privat insamling till ett BB i Tanzania. En barnmorska som skulle åka ner ville ha lite stickat att ta med sig. Alla vet faktiskt inte att det kan bli kallt om nätterna även i afrikanska länder och att de små nyfödda då har svårt att hålla värmen men så är det. En liten mössa kan då rädda liv.  Så från mig fick hon med sig det här en liten bomullsfilt (ligger i lådan) som är stickad av en flicka inom omsorgen i Eskilstuna, ett par små tossor som dottern virkat, två yemenvästar och 9 mössor. Det är härligt så mycket det kan gå i en så liten kartong.

DSCN0967

Lite fler mössor till Läkarmissionen. Den lilla gula mössan längst till höger är stickad av min 90-åriga granne som gärna är med och sprider värme till världen. Fler mössor från henne kommer i ett annat inlägg.

DSCN1124

Tänk så mycket värme en pandemi kan medföra för dem som fryser. Plus att jag aldrig har tråkigt. Jag borde väl dammsuga och damma, sådana saker som tanter gör men ofta så smiter jag ifrån de sysslorna och stickar istället. Jag har svart bälte i att smita från tråkiga saker. Hmmm…..jag har nog svart bälte i att äta också.

En som inte smiter är dottern som både bakat jättegoda bananmuffins och virkat fruktnät som jag ska ta med mig ut när det blir marknad sedan.

DSCN1141

DSCN1155

Usch nu måste jag väl erkänna något som är typiskt mej. Dottern hade bakat kanongoda muffins med vit choklad och röda vinbär i. Jag fick en påse med tillsägelsen att jag inte skulle moffa i mig alla själv utan bjuda mina grannar. Mina grannar var på landet så nog fasen moffade jag i mig alla………utom en. Den gav jag till en tant längre bort i längan och tänkte att det skulle freda mitt dåliga samvete. Det gjorde det inte. Fy mig. Jag har karaktär som en badanka.  Så dom fina muffinsarna finns inte ens på bild för det gick så rasande snabbt och smidigt att glufsa i mig dessa. Inte undra på att jag är rund som en boll.

Inte nog med att min karaktär lämnar mycket i övrigt att önska, jag är lat och bekväm också. Det spelar ju ingen roll om jag går i pyjamasbyxor och nattlinne en hel dag när jag ändå inte ska träffa någon som ska komma in till mig. Dessutom spelar det ingen roll vad jag har på mig om jag går ut  här utanför heller för alla grannar i längan är så vana vid mig att de inte lyfter på ögonbrynet inför mina ibland något udda kreationer.

DSCN1145

Mysuniformen på som ni ser och det är så jädrans skönt när man har något som inte sitter åt någonstans utan bara sitter löst på kroppen så att volangerna man har runt midjan får fritt spelrum. Fram för mer social olydnad! Gå i pyjamas hela dagen och bara mys!

När jag nu skriver om att klä mig bekvämt så kan jag passa på att meddela min semestrande vän T att det var tur att det inte blev något badande. Baddräkten jag hittade efter ivrigt sökande har jag inte använt på flera år och den passade. INTE. Inte alls. Så det där med bada får jag nog ta mig en funderare på.

Jag hoppas ni alla har en fin dag……..med eller utan garn och för små baddräkter

 

 

Stickat och skickat och olika blommor

Läkarmissionen önskade mössor till nyfödda och då hoppade jag igång. Jag tog garn som jag fått från C och stickade upp 200g ljusrosa eller syrenfärgat garn, ett påbörjat melerat garn och ett litet nystan illgult garn. Här är resultatet av det

DSCN1024

Mössorna ser gigantiska ut men det är dom inte för de flesta är till prematurbarn. De små tossorna har dottern gjort och dom får åka med som en bonus. Mössorna går så himla fort att sticka då det bara är tre varv som man upprepar och för mig är det jättebra att jag slipper sitta och räkna och trixa. Bara att veva på som min kompis C brukar säga.  Mönster till Easy Peasy Beanie finns här på Läkarmissionens sida. Denna insamling håller på i juni också tror jag bestämt och sedan åker mössorna till dr Denis Mukweges Panzisjukhus.  Man kan ju också sticka upp ett litet lager av restgarner och sedan när det är nya insamlingar så tar man bara den lilla högen och skickar. De går alltid åt någonstans i världen och mössor räddar liv.  Lycka till med stickandet.

Lite blommor var det ju också utlovat och de kommer här. En av mina grannar gav mig den här fina blomman att ha på min utebänk. Nu blommar den ännu mer och det är nio stora blommor på den lilla plantan.  Tack snälla A som mindes tillsammans med mig.

DSCN0958

Eftersom jag är usel på att sköta blommor så har jag inga egentliga rabatter. På baksidan vid altanen finns det en liten fyrkant som blivit en rabatt i alla fall. Det är dels självsådda blomster som vitsippor och snödroppar. Där har jag också klämt ner de minirosor min man fick av grannarna och de har ju tagit sig som jag visat tidigare. Det sitter även en buxbom där som jag fick av härliga roliga L som bodde i längan men som tyvärr gick bort för ett år sedan. Han tittar nog ner och känner sig nöjd över att jag i alla fall inte lyckats ta kål på den (som på så mycket annat). Men nu var det blomprakt det skulle handla om och se här. Nog har jag blommor allt. Inte för jag vet varifrån de kommer men en på var sida om staketet. Jag älskar ju gula blommor så de här två gör mig riktigt glad. Vardagslycka är när det oförhappandes ploppar upp två gula glada prästkragar som gör precis som man ska nu i dessa coronatider…….de håller avstånd.

DSCN0998

Sista blomstret kommer på ett helt annat sätt. Ett bra och miljövänligt sätt är jag säker på. Jag hade besök av min granne B som hade sytt  frukt-/grönt-/potatispåsar av en gammal gardin. Jag fick två påsar av henne och den ena lade dottern beslag på direkt och hon meddelar att hon tar hem två kilo potatis i sin snygga retropåse. Så här har ni ett bra tips om ni har gamla trådgardiner liggande till ingen nytta. Tack snälla B.

DSCN0991

En nära person sa nyligen till mig att ”man kan inte rädda alla” och det är ju en sanning i sig men dom orden har följt mig sedan dess. Jag vill inte att barn ska fara illa, jag vill inte att djur ska fara illa, jag vill inte att gamla ska fara illa, jag vill att världen ska vara lite snällare, varmare och mer kärleksfull men så ser det ju inte ut överallt idag.  Jag vill rädda alla men jag kan inte. Det gör ont att veta det men jag måste ju acceptera att det är så och göra det bästa jag kan ändå.  Så jag fortsätter hjälpa där jag kan på det vis som behövs just där och då. En liten pyttemössa kan rädda en babys liv, en liten filt kan ge extra värme, en kram till en ensam ger både närhet och värme, glass till kvinnojourens barn och kattmat till katthemmet. Det finns så många sätt att försöka göra något gott. Men jag vet, jag kan inte rädda alla.  Men jag vill.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin fredag…….med eller utan vackra gardinpåsar

 

Nu är det jul igen……eller hur var det

Man skulle kunna tro att det är jul igen när man får avi om att man har ett paket att hämta hos Schenkerombudet. Jag hojade dit och hämtade upp det stora paketet och försökte ta mig hem så fort som möjligt eftersom jag var så nyfiken på innehållet.

När man får paket från vännen C så är det som att det är julafton trots att det är maj. Jag vet ingen som kan lyckas trycka i och få plats med så mycket grejer i en kartong som hon. Ibland har jag packat upp kartongen för att fota och sedan när jag ska lägga tillbaka grejerna i kartongen så går det inte hur jag än bär mig åt. Hon är en mästare i att packa den gode C.  Det är alltid spännande att dunsa ner paketet på köksbordet och sedan öppna. Här ska ni få se:

DSCN0961

Böcker och servetter och ett fint kort. Jag hade nästan lite halvpanik när mitt förråd av böcker började sina här hemma och det inte går att handla hos t ex Röda Korset för dom har stängt p g a corona. Då är det guld när det dimper ner ny läsning. Är det sorgliga böcker har jag ju fina servetter att torka nosen med om tårarna rinner.  Inte nog med allt detta för paketet innehöll även:

DSCN0963

En väldig massa garn. Det melerade rosaröda har redan blivit en mössa och det stora ljusrosa 200g-nystanet har jag hittills stickat 4 prematurmössor av och kommer att räcka till många fler. Allt garn jag får använder jag till hjälpstickning eller som vi brukar kalla det fjärrvärme då det värmer små barn i fjärran länder.  Det stora grova gröna bomullsgarnet på konen ska jag sticka bindor av.  Allt går åt och i dessa tider är det underbart att ha stort lager av både garn och böcker.  Jag skulle vilja ha ett stort lager glass också men det har jag inte och det kommer jag aldrig att kunna ha eftersom jag äter upp all glass så fort den kommer innanför min dörr. Karaktär som en silverfisk.

Fler saker som får en att tro att det är jul igen är när det ser ut så här när man vaknar och slår upp sina blå

DSCN0982

Näääää jag vill inte. Jag som nästan kommit till skott med att göra i ordning så man kunde sitta ute.  Det kröp ner till 2 grader plus och det blåste rak nordlig vind så det var kallt som själva vojvoj.  Då blir jag påmind igen om hur bra jag har det. Tak över huvudet, värme, mat för dagen och goa kläder. Saker som man tar för givet men som inte är det för alla.  Jag känner stor tacksamhet och försöker på olika sätt att hjälpa till med det lilla jag kan till dem som inte har det lika bra. Här är ett gäng mössor som jag stickat med garn som skickats till mig tidigare av vännen C. Dessa mössor har gått till Slättmissionen i Skara som skickar till lite olika ställen i världen men man vet att det kommer fram. Alla mössor stickade av garner som köpts på second hand t ex Erikshjälpen.

DSCN0893

Jag är absolut ingen bättre människa än någon annan och jag försöker inte göra mig viktig men vad jag vill visa är att man kan göra något litet, pyttelitet och det hjälper. En pytteliten mössa kan rädda livet på en nyfödd som inte kan hålla den egna kroppsvärmen under kalla nätter.  Så om man nu inte kan sticka eller virka själv så kan man köpa billigt garn på loppis och second hand och ge till någon som gillar att handarbeta och sedan kan man gemensamt skicka sin lilla gåva dit där den behövs allra mest.  Det är inte mängden som är viktig utan tanken och omtanken bakom och arbetet med varma händer som stickar och virkar in kärlek i det lilla plagget. Det är det viktigaste.

Nu måste jag då berätta att min vän C som skickar garn till mig är en utomordentligt duktig stickerska själv men hon stickar åt andra projekt än jag gör och har en hel friggebod fylld med garn och böcker som hon köpt på loppis och som hon tar av och skickar.  Det är vardagslycka att ha förmågan att ge.

Jag ska göra några inlägg med lite som jag skickat nu under maj och därmed också lämna länkar så ni kan läsa själva om destinationerna.

Ha det så bra som ni bara kan……..med eller utan snö i maj

 

 

Nytt……nött……och lite annat

Himmel och pannkaka vilken njutning det är att sticka av garn som är mjukt som en kattunge. Jag kanske njuter särskilt av det eftersom jag är allergisk mot ull men stickar av det i alla fall understundom. I alla fall under korta stunder.

Jag har stickat några halsvärmare i garnet Alpine från SIRDAR. Som sagt, mjukt som en kattunge. Det ska få följa med några halsvärmare ut på julmarknad nästa helg. Den högra är stickad med stickor 12 och de andra två med stickor 15.  Tolv är nog att föredra faktiskt. Alpine finns i fler nyanser.

DSCN0329

Det var det nya mjuka och nu till det hårda gamla. Jag var med min vän T till tippen häromdagen. Hon skulle dit med lite jox och jag fick hänga på med mitt skräp. När vi kom ner till miljöboden så stod de här två skönheterna utanför.

DSCN0335

DSCN0336

Nog är det fantastiska fordon från en svunnen tid. När jag var barn åktes det fortfarande slädparti med hästar och slädar prydda med facklor till kyrkan för att delta i julottan. Det var på landet utanför Enköping där min pappa hade sitt föräldrahem och en av hans bröder övertagit den stora gården.  Ibland tycker jag synd om dagens barn. De flesta har inte ens träffat en levande häst och mycket mindre fått åka släde med facklor som lyser upp i mörkret. Ibland kan jag känna det som att livet blir lite ”fattigare” vartefter precis allt moderniseras men det är tidens gång och så kanske min mormor också tänkte på sin tid.

Jag hoppas att dessa två fina fordon blir omhändertagna så att efterföljande generationer kan få se hur man tog sig fram innan man ratade dem för bilar, tåg och flygplan.

DSCN0328

När jag såg alla miljarder löv i parkerna så insåg jag att jag definitivt inte hade ett dugg att gnälla över. Eftersom jag av naturen är skapligt lat har jag har motvilligt och lite pipigt släpat mig ut och krattat upp löven efter en liten syren och två kaprifoler. Gjort på ett tjillevipp och det är kanonskönt att få komma ur fåtöljen, lägga undan stickningen/korsordstidningen/boken och få andas lite friskt luft. Jag gillar ju att jobba ute bara jag kommer igång. Dock är jag glad att jag inte har så här infernaliskt mycket löv på min lilla frimärksstora tomt.

DSCN0326

Men nog är hösten rasande vacker. Helt fantastisk i sina färger som lyser upp innan dunklet och mörkret tar över. Jag tycker om hösten för jag tycker om när det blir lite dunkelt och jag kan tända ljus hemma. Det är dock lite trögt för närvarande. Jag tycker inte att jag kommer någonstans. Får inget gjort och fastnar ofta i tankar och funderingar. Det har dessutom varit mannens födelsedag och vi går mot jul. Det känns lite besvärligt.  Jag trodde att vissa saker skulle bli lättare med åren men det känns nästan tvärt om ibland. Behovet av att vara ensam är starkt och ibland har jag lite svårt att hitta mening och glädje. Därför blir många projekt stillastående.  Jag tror att det är något som får lösa sig över tid. Jag har inte bråttom Jag är ju pensionist och det njuter jag kolossalt mycket av. Särskilt på mornarna när jag kan borra ner mig i kudden och dra upp täcket och inte behöver stiga upp om jag inte vill. Jippiiiiii! Vardagslycka i kolossalformat skulle jag vilja säga.

Jag hoppas ni alla har en härlig söndag………med eller utan kattungegarn.

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag