Det här första coronavirusåret har ju gjort att jag inte kunnat ta mig till garnaffären jag brukar besöka för jag vill inte åka bussen dit och jag kör ju inte bil. Av olika skäl kan jag heller numera inte cykla så långt vilket stör mig allra mest faktiskt. Det är dock som det är och det är bara att hänga med så gott det går ändå. Då blir man jätteglad när vardagslyckorna liksom bara sköljer över en som varma mjuka vågor av omtanke. Himmel och plättar man blir så glad så man nästan gråter. Eller, ibland gråter man. Av glädje då. Som ni såg i inlägget ”När det regnar manna……” tidigare i bloggen så fick jag ju jättemycket garn av en kvinna L.B i Västerås och det stickar jag av ännu och det är dags för en andra leverans av fjärrvärme snart. På olika sätt tycks hjälpstickningsgarn finna sin väg till mig på lite olika vägar. Här följer fler vardagslyckor.
Min vän T har i sin tur en vän som har en loppis och den kvinnan hade fått in några nystan mjukt mörkblått garn. Min vän sa då att hon ville köpa dessa nystan och ge till mig för jag ägnade mig åt hjälpstickning. -Då kan du ta dem och behöver inte betala dem för då går de till något gott sa loppisdamen. Jag tog tacksamt emot nystanen och stickade upp en babyfilt och en mössa. Sedan blev det lite garn över och det blev med lite extrahjälp en mormorsruta som tillsammans med en hel hög andra skickats till en dam i Stockholm som virkar ihop rutor till filtar som sedan skänks Barnens Hopp i Ukraina. Eftersom garnet var så mörkt blått så kantade jag med ljusblått pälsgarn som jag fått från min vän C. Detta (utom rutan då) gick till Slättmissionen.
En dag för några veckor sedan fick jag ett så rart mail ifrån en dam vid namn K.M där hon berättade att hon 2017 hade varit på Malmköpings marknad och då köpt en trekantssjal som hon tyckt så mycket om och som varit hennes favorit sedan dess. Nu hade den sjalen försvunnit för henne och hon undrade om det var jag som hade stickat den och om hon kunde få beställa en ny sjal ifrån mig. Det fina i kråksången var att hon skickade med en bild på sjalen och mitt visitkort med adressen hit till bloggen. Hon skrev att hon brukade göra så med saker som hon köpt på marknader för att sedan kunna komma ihåg vem hon handlat av om hon skulle vilja köpa mer. Det var väl väldans fiffigt. Ett fint tips till er alla som brukar handla på marknader. Hon hade alltså gått in här på bloggen och där hittat min mailadress och hörde av sig angående detta. Hon skrev så fint och rart så det var en stor glädje i att läsa hennes mail.
Jodå, det var ju jag som stickat sjalen men jag sa att jag hade inte stickat några nya alls eftersom det inte varit några marknader och inspirationen uteblivit av den anledningen. Hon ville gärna ha en sjal i blått och jag tittade i boxen med trekantssjalar och jodå jag hade en blåmelerad mjuk och gullig sjal som jag skickade bild på och hon ville gärna köpa den av mig. Sedan språkade vi om garn och stickning och hon skrev att hon hade garn efter sin mamma men att hon själv inte längre handarbetade p g a att hon hade ont i sina händer och handleder. Då föreslog jag att jag kunde köpa garnet av henne eller om hon tyckte det var ok att byta garnet mot trekantssjalen. Det tyckte hon var en jättebra idé och det tyckte jag också.
Då blev det tal om frakt och porto för ingen av oss visste var den andra bodde men kan ni tro, hon bor i en by bara en halvtimmes väg ifrån mig. Så hon tog bilen och fräste iväg hit och vi möttes ute och kikade i våra respektive påsar och jag tyckte att det var väldigt mycket garn och ville nog betala lite emellan men det tyckte inte hon att jag skulle göra. Hon var nöjd med bytet och visste att garnet skulle komma till nytta som fjärrvärme och värma små frusna barn. Här ska ni få se garnlyckan som ramlade över mig.
Den påbörjade filten som ni ser längst ner på bilden har vuxit och blivit så här stor nu och ska bara fått ett rött fält till och sedan ska den kantas med mörkblått garn
Min vän C som varit en mästare i att dammsuga olika loppisar på garn skickar då och då garnpaket till mig och dessa försöker jag då omsätta i fjärrvärme. C och jag ”träffades” för många år sedan i en Sticka & Skicka-grupp på nätet och har hållit ihop som vänner sedan dess. Det är härligt att ha en vän som drar åt samma håll och som jobbar mot samma mål. Här är yemenvästar som jag stickat av garn från C.
Jag lever ju i tron att allting har en mening och visst är det fantastiskt att garn via olika kringelkrokar kan hitta sin väg till mig och ge mig möjlighet att ägna mig åt det jag tycker mycket om under tiden vi inte kan vara ute och umgås med människor på det sätt vi brukar. Jag är väldigt tacksam över att få vara en länk i en väl fungerande kedja där några håller med garn och andra stickar. Tillsammans gör vi gott. Det viktigaste ordet här är Tillsammans för ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.
Jag har förstått att jag kanske måste förklara ordet fjärrvärme som jag använder mig av. Det betyder att man stickar, virkar, syr, tovar eller annat och skickar iväg över världen för att värma små. Man värmer alltså inte bara i närområdet utan även i fjärran länder. Därav namnet fjärrvärme.
När vi skickade till Panzisjukhuset i Kongo Kinshasa fick vi lära oss att en mössa och en liten väst kunde locka mammor till sjukhuset för att föda då både barnadödligheten och mammadödligheten var stor. Då skulle det vara tryggare och säkrare att föda på sjukhuset. Innan det började stickas och skickas dit så fick mammorna med sig sina barn hem inslagna i tidningspapper för att de skulle hålla värmen under de kalla nätterna. Insamlingen Sticka & Skicka fick mig att sätta full fart med hjälpstickningen. Tänk att en liten mössa faktiskt kan rädda livet på en liten nyfödd baby som föds i ett land med kalla nätter. Då är det lätt att sticka drivor av pyttemössor som man vet gör nytta. Det finns nöd och elände överallt i världen och faktiskt även här i Sverige så fjärr- och närvärmestickandet tar aldrig slut. Nu har jag så mycket garn hemma så det kommer att räcka hur länge som helst men jag ska försöka ta det lite lugnt med stickandet. Jag hinner. Jag behöver inte ha bråttom men ibland känns det så.
Dr Denis Mukwege som är chefskirurg på Panzisjukhuset fick Nobels Fredspris 2018 för sitt arbete med att ”laga” kvinnor och små barn som utsatts för det besinningslösa sexuella våldet utfört av rebellerna i Kongo Kinshasa. Jag känner en så stor tacksamhet över att det finns människor som vågar stå upp och slåss mot ondskan. Att år efter år se det allra fulaste i världen och ändå ha förmågan att vara en god och medkännande människa. Jag beundrar dr Mukwege som orkar.
Jag har det bra här på min plats på jorden och känner en stor tacksamhet för att jag får leva här och har möjlighet att göra skillnad på mitt lilla sätt.
Jag hoppas ni har en riktigt fin onsdag…..full med värme och omsorg
När man stickar eller virkar så blir det ju alltid trådändar över och dessa har jag försökt ta tillvara på bästa sätt genom att endera börja på en mormorsruta och lägga åt sidan tills nästa restgarnståt dyker upp och då kan det se ut så här
Ibland har jag en väldans massa smårutor liggande i korgen som ska byggas på vartefter. Blir dom liggande för länge och det inte ramlar in några större restgarnsnystan till de rutor som behöver mycket garn då brukar jag ”kosta på mig” ett nytt nystan som jag använder till allihop så länge det räcker.
En annan variant jag använt mig av under åren är ju att spara garnrester i glasburkar på en hylla i köket. När jag har behövt använda mig av fyllning t ex när jag gjorde en dyna till barnbarnets köksstol då tömde jag burkarna på garnrester. Nu ligger det ibland lite längre garner i som jag kan plocka upp och använda till rutorna om tjockleken stämmer. Annars ligger dom bra i sina burkar och jag tycker det ser väldans trevligt ut mot den annars så vita och lite tråkiga väggen.
Detta inläggs vardagslycka får nog vara att nu har dom börjat lägga igen skyttegravarna och jag var ute och kikade lite. Var på vippen att fråga grävar’n om han var helt hundra på hur det skulle gå till den här gången. Man blir ju lite orolig när man ser två gubbar med spadar som öser och stampar i gropen, en grävare som sitter och joxar med sin telefon i hytten och en maskin som jag inte har en susning om vad den ska vara till för.
De har hållit på hela veckan och joxat och peppar peppar än har dom inte lyckats ställa till något mer för oss här i längan. Det är väl en vardagslycka som vi är tacksamma för.
Något som jag däremot inte gillar är att affärerna startat med julskyltningen redan 1 oktober. Det är bedrövligt. Man hinner bli urless på alla tomtar, glitter, kulor och granar långt innan det blir jul. Jag minns när jag var barn och man fick ta på sig finkläderna och tillsammans med pappa och mamma ta bussen ner till stan och titta på julskyltningen. Det var en fantastisk upplevelse. Veckorna innan hade ju butiksfönstren varit klädda med brunpapper så man hade inte kunnat se vad dom byggt upp där bakom. Men nu, så vackert med alla lampor och alla leksaker, tomtar, och små nissar som åkte i elektriska tåg och vagnar. Björnar som vinkade och renar som rörde sig med släden. Det var en sådan lycka för oss barn som kunde ha stått i evinnerliga tider och bara tittat på det fantastiska. Då var det en folkfest. En härlig rolig upplevelse som jag är glad att jag fått uppleva men som jag tycker det är synd att varken dottern eller barnbarnet fått vara med om. Vardagslycka kan också vara att kunna plocka fram ett sådant minne och få det att leva igen. Tänk att man kommer ihåg. Det är ju fantastiskt med tanke på att jag glömt vad jag åt i förrgår eller vilken dag jag for och handlade *S*. Närminnet är uselt men det ingår väl i att bli äldre.
Vardagslycka är också att tidigt i somras ha fått en pytteliten blomma av vännen och grannen A-M. Ännu större lycka är att den fortfarande är fantastisk i sin blomning. Den har stått ute hela tiden och är inne på sin fjärde blomning. Tydligen trivs den här sorten väldans bra ute och inte alls lika bra inne på mitt köksbord. Bilden nedan är tagen idag och ni ser att det är ännu fler knoppar på den. Frågan är väl bara hur länge den klarar sig ute nu när det börjar bli småtjurigt ute. Jag kanske får virka en kruka och sätta om så den håller värmen. Eller nåt.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin torsdag…….med eller utan garnrester.
Ibland funderar man på hur fasen saker och ting kan gå så jädra fel hela tiden. Jag bor i ett radhusområde byggt 1965 med 10 längor och nu har det under en tid grävts något som gott och väl liknar skyttegravar utefter ena kortsidan på hela husraderna. Så man kommer bara ut åt ett håll från längorna. Det grävs för att fixa till så att man med lite tur efter 33 års boende här äntligen ska få kallvatten i kallvattenskranen och att andra ska få bättre värme i sina lägenheter. Förmodligen är det väl en del pyssel med det för här må ni tro att det händer grejer. Dock bara i den längan jag bor i. Ni kan ju få en liten titt på själva utgrävningen. Till vänster uppe på väggen sitter elskåpet till vår länga och till höger utanför avspärrningen på andra sidan sitter det kommunala skåpet. Bara så ni vet. Hukande bakom kravallstaketet till höger kan ni se en liten figur med näsan i kommunens elskåp. Den el-kille föreningen anlitar fick hålla till på hitsidan mot husväggen och husets elskåp. Ditt o mitt o vi o dom. Ibland är det inte lätt att veta vem som ska göra vad. Man kan tycka att en gubbe kunde vara i båda skåpen men det kanske inte är värt att man lägger sig i det man inte begriper sig på. Men jag kan ju få tycka. Ju.
På mindre än tre veckor lyckades dom med att gräva av bredbandskabeln och några dagar efter det så var det någon som ”trampade ur” elkabeln. Det räcker inte med det för en dag hade vi helt plötsligt inget vatten för då hade dom grävt sönder en vattenledning så det stod som en jädra gejser (fast med kallvatten) ute på stora allmänningen. Det räckte inte med det för några dagar efter det så var det dags att gräva/trampa ur bredbandskabeln. IGEN! Då rinner sinnet till för den mest lugna människa jag känner och det undrar jag inte på. Själv funderade jag lite på om dom haft någon slags utlottning på något ställe och första pris var att få gräva med grävmaskin på vårt område. Det var i vilket fall inget förstapris för oss och man funderar på hur i jösses det kan gå så fel med det mesta. Det kändes inte särskilt proffsigt faktiskt.
Nu är dom ju inte klara än med gräverierna och isoleringarna så man har hjärtat lite i halsgropen vareviga dag. Vi höll på att få spatt här när dom trampade ur 3-fasen. En granne hade inget lyse nerpå och ingen tv, jag hade fungerande tvättmaskin, lyse och tv nerpå men frysen och spisen funkade inte, en annan hade fungerande spis och frys men inget lyse nerpå så det var lite olika hur man drabbades av just den grejen. Nu håller vi alla tummar och tår för att dom ska lyckas slutföra och sedan lägga igen dikena utan större missöden. Jag blev påmind om att vardagslycka faktiskt kan vara att ha både el, vatten och bredband……samma dag. De’ ni.
Ja vi ägnar oss åt olika slags fjärrvärme jag och kommunen men jag kan dock inte ställa till sådana här eländen med min och det känns tryggt att veta.
Då övergår vi till något mycket roligare. Nämligen garn och ofarlig fjärrvärmehantering. Jag stickade remsor av olika rosa garner som jag fått från vännen C. Ibland när jag har ont i tassarna av artrosen så är det toppen med mina små stickningar för dom blir ju inte så tunga. Remsor funkade bra. Nu är filten klar och ska väl iväg till något bra ställe. Förmodligen till Slättmissionen men jag ska se till så att jag får ihop 2kg innan jag skickar.
Dottern har tålamod och som är rapp i tassarna och gärna picklar med smått hade med sig den här lilla figuren när hon och barnbarnet var här sist. En liten kul typ som jag blev förtjust i. Ni ser den på filten här ovan och här kommer en närmare bild
Som sagt, hon är flink i fingrarna och kommer ofta på jättekul saker som hon sätter sin egen prägel på och som då blir hennes egen design. Jag själv skulle förmodligen inte få ihop en sådan här kotte om så livet hängde på det för jag har varken det huvudet (för mönster) eller dom fingrarna. Då är det tur att man kan göra olika saker och glädja varandra. Dessutom ska det nog få följa med några små kottar ut på kommande marknader. För den tiden kommer när vi åter kan röra oss fritt och ledigt och inte hela tiden vara rädda för att komma för nära. Så dotra har lite tid på sig att tillverka några fler kottar.
Jag har ju egentligen inte tid med så mycket annat än att sticka eftersom jag har så mycket fint garn att tillgå. Det är ju kanonkul att kunna plocka med sina garner och tänka på vad man ska göra med dem. Ibland blir man ju tvungen att släppa stickorna och göra andra saker men om jag får välja mellan att t ex dammsuga, damma eller joxa med mina garner och sticka vad tror ni jag väljer.
Idag är det grått och regnigt och då är det ju toppen att kunna ägna dagen åt sin hobby istället för att vara ute och skrapa valda delar av verandan som behöver målas på lite bättre eller att vara ute och städa i boden som är proppfull av 33 års ekorrande. Jag trodde vi skulle hinna gå igenom den i somras barnbarnet och jag men så kom ju det här coronaskruttet och rörde om i tillvaron så vi spar det till nästa sommar. Då jädrars. Jag har dock plockat ut en och annan grej därifrån under tiden och varje gång så blir jag förvånad över att dessa grejer alls har blivit inpulade och sparade i boden. Jag är väl inte direkt någon hoarder men väl en ganska stor ekorre. Den som spar han har och saker och ting kan komma till användning. Joråsåatt men det mesta av skräpet man ekorrar undan kommer aldrig i hela livet till användning utan står bara där i typ 33 år och är så dammiga och skitiga så man knappt ser vad det är.
Något skojsigt har dock inträffat och det är att jag faktiskt lyckats med vissa saker som jag tidigare angivit att jag gett upp hoppet om uppe på lila toan. Det kommer i nästa inlägg tillsammans med lite annat.
Hoppas ni alla har en härlig söndag……..med eller utan rosa igelkottar
då kan ni ge er attan på att den här tanten var på plats. Så här gick det till.
En dag fick jag ett så fint och härligt mail från en kvinna som läst min blogg under en längre tid. Hon frågade om hon fick skänka lite garn till mig för hon hade mycket och inte så mycket tid att sticka längre. Vem tackar nej till garn? Inte jag. Jag tackade för erbjudandet och skrev att jag ville betala portot om hon nu var vänlig nog att skänka mig garnet. Men icke sa nicke. Det skulle ses som en gåva med porto och allt. Härliga tider, strålande tider. Brevlådan bevakades noggrant för jag tänkte att det dunsar väl ner ett paket med några nystan i och jag fantiserade om vad det kunde vara för färger.
Rätt som det var en dag så ramlade det ner en avi i lådan som sa att jag hade ett paket att hämta på ICA Maxi. Jisses tänkte jag var det så stort så det inte gick ner i brevlådan ja då kanske det är bäst att jag utrustar mig med nödvändiga hjälpmedel i form av sådana färggranna töjbara spännremmar med krok i varje ände. Sedan satte jag och hojen kurs mot ICA Maxi.
Väl där lämnade jag lappen till en glad tjej i postsvängen och hon for iväg och kom tillbaka med en gigantisk kartong. En flyttkartong. Hon såg väl på mig att jag hade fått en lättare chock för hon sa glatt att det är inte så tungt men det är stort. Vi fick gå till sidan av disken för att kunna få ut kartongen och då frågade hon – Du har väl bilen med dig?……….-Nä, jag cyklar…….-Oj då.
Hjärnan gick på högvarv för jag insåg ju att den här jättekartongen skulle inte gå att spänna fast på pakethållaren. Lösningen var inte långt borta dock men den stod en annan av servicetjejerna innanför disken för. Hon sa att jag skulle gå bort och hämta största papperskassen och lägga över så mycket det gick i den och sedan fylla upp cykelväskan jag hade med mig in för jag hade ju tänkt handla också. Gick inte allt i där så kunde vi fylla på med ett par plastkassar. -Vi bjuder på alla kassarna och så kan vi ta hand om kartongen när du plockat ur den. Ja vad ska man säga. Så himla bussigt.
Jag har ju trots knivlagen en fällkniv i handväskan, ni vet en sådan med ett par olika storlekar på kniv, sax, korkskruv, fil, tandpetare och pincett så att få upp kartongen var ingen konst. Tjejerna vid postdisken var med och tittade för dom var jättenyfikna på vad det kunde vara. När jag fick upp kartongen och började plocka över i väska och kassar så var vi lika tagna och imponerade alla tre. Tänk så mycket fint. Vilken garnglädje. Tänk att människor kan vara så givmilda och snälla. Jag hade berättat för tjejerna vid posten om hur jag fått garnet och att garnet skulle användas till hjälpstickning och det var då de sa att de skulle bjuda på kassarna. Jag blir överväldigad över människors vänlighet och känner att så länge folk kan visa omtanke och försöka hjälpa varandra så länge finns det hopp för mänskligheten.
Jag packade fullt i den stora ICA-kassen och i cykelväskan och det hamnade en del i cykelkorgen också i en påse. Sen bar det iväg hemåt. När jag kom hem packade jag upp alltsammans ute på altanbordet och här mina vänner får ni se den fina gåvan som kom från L.B.
Flera kilo ren och skär vardagslycka.
Jag är så oändligt tacksam för den här rika gåvan som kommer att värma så många frusna små bebisar. Jag är tacksam för att jag fått möjlighet att göra världen lite varmare och jag lovar att varenda trådände kommer att utnyttjas på bästa sätt. Nu när coronan härjar vilt utanför husväggarna så kan jag lugnt, stillsamt och förnöjt stanna inne för jag har ju allt jag behöver för att klara vinteridet. Garn, böcker och mat. Jag är rik. Jag är lycklig.
Jag hoppas ni har en vilsam söndag………med eller utan garngåvor
Den här coronapandemin har gjort att man får vara lite mer försiktig och inte komma för nära. För mig har det väl egentligen inte inneburit så stora förändringar i livshållningen sedan jag blev ensam för fyra år sedan. Jag tufflar på i min egen lilla takt men har upptäckt att jag krympt min värld ännu mer än tidigare. Inget jag på något sätt mår dåligt av men jag märker att jag lätt har halkat in i en avskildhet som är självvald och som känns trygg, bekväm och ombonad. Jag vet inte om det är på gott eller ont men just nu känns det bra men nog ska det bli skönt när och om världen blir som vanligt igen och man kan mötas och kramas och vara nära varandra igen. Jag saknar kramarna från dottern, barnbarnet och mina vänner. En granne sa så här till mig häromdagen ”- det är ingen som har rört mig på flera månader”. Precis då kändes den känslan så sorgligt ensam.
I och med att det inte är några marknader så har ju skaparlustan helt tagit semester och jag har inte lyckats få till något nytt och skojsigt till nästa marknad när den nu kommer. Däremot har jag legat i som en utter med att sticka och skicka. Jag fick ju massor av garn av min vän C men jag har efter det fått hem en laddning till. Hon hade massor av garn som hon behövde bli av med och då var jag ju med som ”hönan på snor’n” och beställde en hel drös med nystan. Jag betalade givetvis för frakten och såg till så att en extra slant hamnade på ett ställe som ligger C varmt om hjärtat. Så här såg det ut på mitt köksbord efter att jag packat upp det paketet.
Bomullsgarnerna längst ut till höger lade dottern rabarber på och virkar och tillverkar för fulla muggar. Hon har energi den tösen. Nystanen längst ut till vänster, 8 stycken, har jag stickat EPB-mössor av men dom ligger i en påse och väntar på att någon ska fästa trådarna och sy ihop dem. Någon blir förmodligen jag själv och det är därför det tar tid för att fästa trådar och sy ihop är inte det minsta kul. Sticka är kul men det där med efterarbetet, njaaaäääää. Alla acrylgarnerna på bilden ska användas till fjärrvärmestickning. Jag är en lycklig människa. Jag är rik. Jag brukar säga att har man bara garn och böcker så är jag inte fattig. Vardagslycka för mig kan vara att ha mycket garn och får förmånen att sticka och skicka fjärrvärme till dem som behöver.
Jag skickade lite som jag hade i min välgörenhetslåda till en privat insamling till ett BB i Tanzania. En barnmorska som skulle åka ner ville ha lite stickat att ta med sig. Alla vet faktiskt inte att det kan bli kallt om nätterna även i afrikanska länder och att de små nyfödda då har svårt att hålla värmen men så är det. En liten mössa kan då rädda liv. Så från mig fick hon med sig det här en liten bomullsfilt (ligger i lådan) som är stickad av en flicka inom omsorgen i Eskilstuna, ett par små tossor som dottern virkat, två yemenvästar och 9 mössor. Det är härligt så mycket det kan gå i en så liten kartong.
Lite fler mössor till Läkarmissionen. Den lilla gula mössan längst till höger är stickad av min 90-åriga granne som gärna är med och sprider värme till världen. Fler mössor från henne kommer i ett annat inlägg.
Tänk så mycket värme en pandemi kan medföra för dem som fryser. Plus att jag aldrig har tråkigt. Jag borde väl dammsuga och damma, sådana saker som tanter gör men ofta så smiter jag ifrån de sysslorna och stickar istället. Jag har svart bälte i att smita från tråkiga saker. Hmmm…..jag har nog svart bälte i att äta också.
En som inte smiter är dottern som både bakat jättegoda bananmuffins och virkat fruktnät som jag ska ta med mig ut när det blir marknad sedan.
Usch nu måste jag väl erkänna något som är typiskt mej. Dottern hade bakat kanongoda muffins med vit choklad och röda vinbär i. Jag fick en påse med tillsägelsen att jag inte skulle moffa i mig alla själv utan bjuda mina grannar. Mina grannar var på landet så nog fasen moffade jag i mig alla………utom en. Den gav jag till en tant längre bort i längan och tänkte att det skulle freda mitt dåliga samvete. Det gjorde det inte. Fy mig. Jag har karaktär som en badanka. Så dom fina muffinsarna finns inte ens på bild för det gick så rasande snabbt och smidigt att glufsa i mig dessa. Inte undra på att jag är rund som en boll.
Inte nog med att min karaktär lämnar mycket i övrigt att önska, jag är lat och bekväm också. Det spelar ju ingen roll om jag går i pyjamasbyxor och nattlinne en hel dag när jag ändå inte ska träffa någon som ska komma in till mig. Dessutom spelar det ingen roll vad jag har på mig om jag går ut här utanför heller för alla grannar i längan är så vana vid mig att de inte lyfter på ögonbrynet inför mina ibland något udda kreationer.
Mysuniformen på som ni ser och det är så jädrans skönt när man har något som inte sitter åt någonstans utan bara sitter löst på kroppen så att volangerna man har runt midjan får fritt spelrum. Fram för mer social olydnad! Gå i pyjamas hela dagen och bara mys!
När jag nu skriver om att klä mig bekvämt så kan jag passa på att meddela min semestrande vän T att det var tur att det inte blev något badande. Baddräkten jag hittade efter ivrigt sökande har jag inte använt på flera år och den passade. INTE. Inte alls. Så det där med bada får jag nog ta mig en funderare på.
Jag hoppas ni alla har en fin dag……..med eller utan garn och för små baddräkter
Läkarmissionen önskade mössor till nyfödda och då hoppade jag igång. Jag tog garn som jag fått från C och stickade upp 200g ljusrosa eller syrenfärgat garn, ett påbörjat melerat garn och ett litet nystan illgult garn. Här är resultatet av det
Mössorna ser gigantiska ut men det är dom inte för de flesta är till prematurbarn. De små tossorna har dottern gjort och dom får åka med som en bonus. Mössorna går så himla fort att sticka då det bara är tre varv som man upprepar och för mig är det jättebra att jag slipper sitta och räkna och trixa. Bara att veva på som min kompis C brukar säga. Mönster till Easy Peasy Beanie finns här på Läkarmissionens sida. Denna insamling håller på i juni också tror jag bestämt och sedan åker mössorna till dr Denis Mukweges Panzisjukhus. Man kan ju också sticka upp ett litet lager av restgarner och sedan när det är nya insamlingar så tar man bara den lilla högen och skickar. De går alltid åt någonstans i världen och mössor räddar liv. Lycka till med stickandet.
Lite blommor var det ju också utlovat och de kommer här. En av mina grannar gav mig den här fina blomman att ha på min utebänk. Nu blommar den ännu mer och det är nio stora blommor på den lilla plantan. Tack snälla A som mindes tillsammans med mig.
Eftersom jag är usel på att sköta blommor så har jag inga egentliga rabatter. På baksidan vid altanen finns det en liten fyrkant som blivit en rabatt i alla fall. Det är dels självsådda blomster som vitsippor och snödroppar. Där har jag också klämt ner de minirosor min man fick av grannarna och de har ju tagit sig som jag visat tidigare. Det sitter även en buxbom där som jag fick av härliga roliga L som bodde i längan men som tyvärr gick bort för ett år sedan. Han tittar nog ner och känner sig nöjd över att jag i alla fall inte lyckats ta kål på den (som på så mycket annat). Men nu var det blomprakt det skulle handla om och se här. Nog har jag blommor allt. Inte för jag vet varifrån de kommer men en på var sida om staketet. Jag älskar ju gula blommor så de här två gör mig riktigt glad. Vardagslycka är när det oförhappandes ploppar upp två gula glada prästkragar som gör precis som man ska nu i dessa coronatider…….de håller avstånd.
Sista blomstret kommer på ett helt annat sätt. Ett bra och miljövänligt sätt är jag säker på. Jag hade besök av min granne B som hade sytt frukt-/grönt-/potatispåsar av en gammal gardin. Jag fick två påsar av henne och den ena lade dottern beslag på direkt och hon meddelar att hon tar hem två kilo potatis i sin snygga retropåse. Så här har ni ett bra tips om ni har gamla trådgardiner liggande till ingen nytta. Tack snälla B.
En nära person sa nyligen till mig att ”man kan inte rädda alla” och det är ju en sanning i sig men dom orden har följt mig sedan dess. Jag vill inte att barn ska fara illa, jag vill inte att djur ska fara illa, jag vill inte att gamla ska fara illa, jag vill att världen ska vara lite snällare, varmare och mer kärleksfull men så ser det ju inte ut överallt idag. Jag vill rädda alla men jag kan inte. Det gör ont att veta det men jag måste ju acceptera att det är så och göra det bästa jag kan ändå. Så jag fortsätter hjälpa där jag kan på det vis som behövs just där och då. En liten pyttemössa kan rädda en babys liv, en liten filt kan ge extra värme, en kram till en ensam ger både närhet och värme, glass till kvinnojourens barn och kattmat till katthemmet. Det finns så många sätt att försöka göra något gott. Men jag vet, jag kan inte rädda alla. Men jag vill.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin fredag…….med eller utan vackra gardinpåsar
Man skulle kunna tro att det är jul igen när man får avi om att man har ett paket att hämta hos Schenkerombudet. Jag hojade dit och hämtade upp det stora paketet och försökte ta mig hem så fort som möjligt eftersom jag var så nyfiken på innehållet.
När man får paket från vännen C så är det som att det är julafton trots att det är maj. Jag vet ingen som kan lyckas trycka i och få plats med så mycket grejer i en kartong som hon. Ibland har jag packat upp kartongen för att fota och sedan när jag ska lägga tillbaka grejerna i kartongen så går det inte hur jag än bär mig åt. Hon är en mästare i att packa den gode C. Det är alltid spännande att dunsa ner paketet på köksbordet och sedan öppna. Här ska ni få se:
Böcker och servetter och ett fint kort. Jag hade nästan lite halvpanik när mitt förråd av böcker började sina här hemma och det inte går att handla hos t ex Röda Korset för dom har stängt p g a corona. Då är det guld när det dimper ner ny läsning. Är det sorgliga böcker har jag ju fina servetter att torka nosen med om tårarna rinner. Inte nog med allt detta för paketet innehöll även:
En väldig massa garn. Det melerade rosaröda har redan blivit en mössa och det stora ljusrosa 200g-nystanet har jag hittills stickat 4 prematurmössor av och kommer att räcka till många fler. Allt garn jag får använder jag till hjälpstickning eller som vi brukar kalla det fjärrvärme då det värmer små barn i fjärran länder. Det stora grova gröna bomullsgarnet på konen ska jag sticka bindor av. Allt går åt och i dessa tider är det underbart att ha stort lager av både garn och böcker. Jag skulle vilja ha ett stort lager glass också men det har jag inte och det kommer jag aldrig att kunna ha eftersom jag äter upp all glass så fort den kommer innanför min dörr. Karaktär som en silverfisk.
Fler saker som får en att tro att det är jul igen är när det ser ut så här när man vaknar och slår upp sina blå
Näääää jag vill inte. Jag som nästan kommit till skott med att göra i ordning så man kunde sitta ute. Det kröp ner till 2 grader plus och det blåste rak nordlig vind så det var kallt som själva vojvoj. Då blir jag påmind igen om hur bra jag har det. Tak över huvudet, värme, mat för dagen och goa kläder. Saker som man tar för givet men som inte är det för alla. Jag känner stor tacksamhet och försöker på olika sätt att hjälpa till med det lilla jag kan till dem som inte har det lika bra. Här är ett gäng mössor som jag stickat med garn som skickats till mig tidigare av vännen C. Dessa mössor har gått till Slättmissionen i Skara som skickar till lite olika ställen i världen men man vet att det kommer fram. Alla mössor stickade av garner som köpts på second hand t ex Erikshjälpen.
Jag är absolut ingen bättre människa än någon annan och jag försöker inte göra mig viktig men vad jag vill visa är att man kan göra något litet, pyttelitet och det hjälper. En pytteliten mössa kan rädda livet på en nyfödd som inte kan hålla den egna kroppsvärmen under kalla nätter. Så om man nu inte kan sticka eller virka själv så kan man köpa billigt garn på loppis och second hand och ge till någon som gillar att handarbeta och sedan kan man gemensamt skicka sin lilla gåva dit där den behövs allra mest. Det är inte mängden som är viktig utan tanken och omtanken bakom och arbetet med varma händer som stickar och virkar in kärlek i det lilla plagget. Det är det viktigaste.
Nu måste jag då berätta att min vän C som skickar garn till mig är en utomordentligt duktig stickerska själv men hon stickar åt andra projekt än jag gör och har en hel friggebod fylld med garn och böcker som hon köpt på loppis och som hon tar av och skickar. Det är vardagslycka att ha förmågan att ge.
Jag ska göra några inlägg med lite som jag skickat nu under maj och därmed också lämna länkar så ni kan läsa själva om destinationerna.
Ha det så bra som ni bara kan……..med eller utan snö i maj
Himmel och pannkaka vilken njutning det är att sticka av garn som är mjukt som en kattunge. Jag kanske njuter särskilt av det eftersom jag är allergisk mot ull men stickar av det i alla fall understundom. I alla fall under korta stunder.
Jag har stickat några halsvärmare i garnet Alpine från SIRDAR. Som sagt, mjukt som en kattunge. Det ska få följa med några halsvärmare ut på julmarknad nästa helg. Den högra är stickad med stickor 12 och de andra två med stickor 15. Tolv är nog att föredra faktiskt. Alpine finns i fler nyanser.
Det var det nya mjuka och nu till det hårda gamla. Jag var med min vän T till tippen häromdagen. Hon skulle dit med lite jox och jag fick hänga på med mitt skräp. När vi kom ner till miljöboden så stod de här två skönheterna utanför.
Nog är det fantastiska fordon från en svunnen tid. När jag var barn åktes det fortfarande slädparti med hästar och slädar prydda med facklor till kyrkan för att delta i julottan. Det var på landet utanför Enköping där min pappa hade sitt föräldrahem och en av hans bröder övertagit den stora gården. Ibland tycker jag synd om dagens barn. De flesta har inte ens träffat en levande häst och mycket mindre fått åka släde med facklor som lyser upp i mörkret. Ibland kan jag känna det som att livet blir lite ”fattigare” vartefter precis allt moderniseras men det är tidens gång och så kanske min mormor också tänkte på sin tid.
Jag hoppas att dessa två fina fordon blir omhändertagna så att efterföljande generationer kan få se hur man tog sig fram innan man ratade dem för bilar, tåg och flygplan.
När jag såg alla miljarder löv i parkerna så insåg jag att jag definitivt inte hade ett dugg att gnälla över. Eftersom jag av naturen är skapligt lat har jag har motvilligt och lite pipigt släpat mig ut och krattat upp löven efter en liten syren och två kaprifoler. Gjort på ett tjillevipp och det är kanonskönt att få komma ur fåtöljen, lägga undan stickningen/korsordstidningen/boken och få andas lite friskt luft. Jag gillar ju att jobba ute bara jag kommer igång. Dock är jag glad att jag inte har så här infernaliskt mycket löv på min lilla frimärksstora tomt.
Men nog är hösten rasande vacker. Helt fantastisk i sina färger som lyser upp innan dunklet och mörkret tar över. Jag tycker om hösten för jag tycker om när det blir lite dunkelt och jag kan tända ljus hemma. Det är dock lite trögt för närvarande. Jag tycker inte att jag kommer någonstans. Får inget gjort och fastnar ofta i tankar och funderingar. Det har dessutom varit mannens födelsedag och vi går mot jul. Det känns lite besvärligt. Jag trodde att vissa saker skulle bli lättare med åren men det känns nästan tvärt om ibland. Behovet av att vara ensam är starkt och ibland har jag lite svårt att hitta mening och glädje. Därför blir många projekt stillastående. Jag tror att det är något som får lösa sig över tid. Jag har inte bråttom Jag är ju pensionist och det njuter jag kolossalt mycket av. Särskilt på mornarna när jag kan borra ner mig i kudden och dra upp täcket och inte behöver stiga upp om jag inte vill. Jippiiiiii! Vardagslycka i kolossalformat skulle jag vilja säga.
Jag hoppas ni alla har en härlig söndag………med eller utan kattungegarn.
Eftersom jag tillhör dem som inte ligger i som en utter med julpynterier och gardinbyten, korvstoppning och lutfiskblötläggning så här inför jul så har jag ju all tid i världen för annat. Så då kan jag ju passa på att visa det flotta toalocket jag fick av min dotter i present för lite sedan. En tidig julklapp sa hon och överräckte en kartong från IKEA. Hon frågade om jag behövde hjälp att fixa bort den gamla sunkiga sitsen och montera dit den nya men jag sa som jag brukar att jag ska prova själv först och om jag inte klarar det så säger jag till att jag vill ha hjälp.
Steg ett är att kolla upp så att alla skruvar, brickor och muttrar är med
Som genom ett herrans under så var alla smådelar med och instruktionen var lättläst och efter en stund satt den nya fina bambusitsen på plats. Självstängande. Jo jag tackar jag. Något som jag noterade var att det är väldigt dåligt med utrymme åt ena sidan när man ska montera för stolen sitter ju ganska nära väggen. Ingen katastrof men detta kostade några extra svordomar de lux och lite extra svett. Men nu jädrar i min lilla påse sitter sitsen så stadigt så jag tror man får ta till dynamit om den ska bort. Tack S för julklappen.
På loppis, av alla märkliga ställen, hittade jag papperskassar och köpte dem direkt. Jag brukar använda dessa när det är marknad. Det är ju lite roligare att lägga hantverk i en fin kasse istället för i en tunn plastkasse. Nu har jag snålat med det eftersom de stigit i pris och jag inte tyckt att det känts ok att lägga pengar på det. De här påsarna var så billiga så jag köpte dom hon hade och satte mig och skrev på dem när jag kom hem. Veckan efter var jag och kompisen tillbaka på loppisen och då fanns det fler så jag köpte dom också. Nu känner jag mig så jädra nöjd med mina kap. Vardagslycka kan vara att hitta det man vill ha till så bra pris så plånboken sjunger.
En liten trekantssjal i mohair som är kantad med lite glittrigt svart/grått tunt garn har sett dagens ljus
För att vi inte helt ska missa att julen närmar sig så kommer här en julhälsning, inte från den store tjuren Ferdinand då utan från den mycket mindre julbocken Torsten. Han är tillverkad vid E-tuna kommuns dagverksamhet för omsorgen och hans budskap idag är:
Stressa inte. Allt måste inte vara perfekt för det blir jul ändå. Hälsningar Torsten.
Nu hoppas jag ni alla har en kanondag……….med eller utan flådiga toalock och bockar
Det finns ju lite olika sätt att se på tillvaron. Svart eller vitt t ex. Tyvärr tillhör jag nog dem som måste tänka en extra vända för att inte se allt i svart eller vitt utan även uppmärksamma gråzonerna emellan. Pang tjoff så har jag bildat mig en uppfattning som kan sitta som berget. Ibland har jag så fel så det är galet men tror du jag ger mig för det. Nääää. Jag funderar ofta på hur och varför man är som man är. Man ser ofta sina fel och brister men har väldans svårt att arbeta bort dem. Det är som om vissa grejer inte skulle gå att spränga bort med dynamit ens. Men jag tror att om man i alla fall är medveten om sina brister så är hälften vunnet. Sen får man toffla på och försöka träna sig själv till att bli en bättre människa så gott det går. Jag skulle kanske ta och skaffa mig ett par sådana här brillor. Ett öga för vidvinkel och ett för tunnelseende.
Jag har i alla fall ganska lätt för att hitta vardagslyckor och glädjen i tillvaron och det är en väldig tur eller kanske en gåva. Jag är i alla fall tacksam för att jag hittar det stora i det lilla och det lilla i det stora. När jag stod på marknad i Westerqvarn för ett par veckor sedan så kom en arbetskamrat och hans hustru förbi och hälsade. Hustrun hade ett par kängor som jag blev så förälskad i. Tänk så lyckliga dessa två fötter måste vara som får bo i så härliga glada kängor. Dom fötterna och benen borde vara fulla av skutt och dans. Se själva
Vardagslycka kan vara när man drullar runt på ICA Maxi och hittar garn som man gillar till ett väldigt bra pris. Mindre bra är när man stickat en hel trekantssjal och bara har slutvarven kvar och upptäcker att man stickat fel och måste fippla upp hela sista varvet. Då är det en rejäl vardagsOlycka som inträffat och den är inte lika populär och skojsig. Ungefär där är jag nu och har varit i någon månad. Man tappar liksom sugen när det sk*ter sig. Så sjalen, nystanet och hela fadderasket åkte in i skamvrån (garderoben) där jag slipper se eländet. Den får väl ligga till sig ett tag och så får jag ta tag i den igen sedan. Här är i alla fall garnet i flower power-färgerna. Vardagslycka kan vara ett jättestort garnnystan.
En annan form av vardagslycka är tårta från en vän. Den lyckan lägger sig väl tillrätta runt midjans alla tidigare volanger och där ligger den bra. Tack snälla B för omtanken och tårtbiten. Jättestor och jättegod var den.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin eftermiddag……med eller utan tårta
Jag är mamma, fru och mormor. Jag har som sagt var inte direkt svart bälte i hantverk men jag tycker det är otroligt roligt och berikande.
Har arbetat ideellt med lite olika välgörenhetsgrejer i ungefär 30 år och känner att det är en bra väg för mig att gå.
Handarbete är roligt och jag hoppas jag kan tillföra något även som bloggare.
Jag och en kompis brukar fara runt och stå på hantverksmarknader ibland. Hon gör smycken och tavlor och jag lite av varje. Det är berikande och det är härligt att möta alla människor.
Jag tycker om att vandra runt på olika bloggar och få inspiration. Det finns så oerhört många duktiga kvinnor. Tillsammans håller vi ett kulturarv vid liv.
Vill ni har annan kontakt än via kommentarsfältet så kan ni maila mig på birgit_karlsson [@} hotmail.com
