Hit och dit och upp och ner

Ja kära läsare jag måste väl erkänna att livet inte är helt lätt mellan varven. Det går upp och ner och hit och dit. Ibland tycker jag att jag kommit en bra bit på vägen men så dimper det ner papper från skattemyndigheten eller återbetalning av bilförsäkring. Då rutschar man raskt tillbaka några steg igen och livet känns plötsligt ganska besvärligt och glädjelöst.

Av de skälen följde jag inte med min kamrat ut på marknad den här helgen. Jag behöver tid och ro ett tag igen. Men eftersom jag kämpar hårt för att inte fastna i en negativ spiral så ägnar jag det här inlägget åt sådant som är positivt och roligt. Livet är ju trots allt ganska bra bara man har förmågan att se och ta till sig olika saker. Så nu tar vi ett tag i vardagslycko och glädjehögen.

När jag en dag under sommarlovet skulle möta upp barnbarnet utanför hans port för vidare gångpromenad hem till mig så fick jag syn på den här gossen. En liten kille som utan större bekymmer tog sig fram på enhjuling. Jösses alltså, jag som har svårt att hålla mig på två hjul tänkte jag och mindes hur jag kravlade omkring på garageplanen för lite sedan. Imponerande kille

DSC01872.JPG

Paisley, detta underbara mönster. Visste ni att det egentligen härstammar från Persien, nuvarande Iran. Sedan har det färdats över världen och hamnade så småningom i Skottland där det döptes just till Paisley. Efter staden tror jag.  Dottern kom i alla fall på visit iklädd en  rosa paisleymönstrad klänning. Jag tyckte det var kanonfint och nästan lite gammeldags. En vacker kvinna med sin pappas vigselring i en kedja om halsen.

DSC01863.JPG

Jag lever  någon slags självvalt eremitliv och har gjort så länge. Jag behöver avskildheten, ensamheten och tiden att helas. Men ibland kliver jag utanför min trygghetszon och då träffar jag med stor förtjusning mina diakonivänner. Vi är tre damer som alla jobbat med hemlösa på ett eller annat sätt. En av damerna är diakoniassistent inom svenska kyrkan och hon ägnar mycket tid åt att besöka sjuka på lasarettet och i hemmen. Helt ideellt. Båda två har arbetat på härbärget som anställda. Vi har alltid mycket att prata om och när vi skiljs åt så känner jag mig alltid starkare, gladare och mer beslutsam. Jag tror vi är riktigt bra för varandra faktiskt. När vi träffas så brukar vi nästan alltid välja samma restaurang för dels är maten kanoners och dels känner personalen oss och är otroligt snälla. Vi brukar bli sittande åtminstone tre timmar och killarna som har restaurangen uttrycker ofta sin glädje över att vi kommer regelbundet. De sticker till oss lite extragodsaker och frågar alltid om det är något vi vill ha eller behöver. Jag brukar skoja och säga att jag vill ha tre filtar och tre kuddar för då kan vi bara välta omkull och sova middag när vi ätit färdigt. Än har det inte synts till några sådana men man vet aldrig med de där killarna.  Men salladerna och maten är toppen på Phoenix.

DSC01871.JPG

Ja och så lite om Lilla Tanten. Vi har ju setts ett antal gånger under sommaren och jag har tagit ut henne i rullstol och vi har varit på äventyr som hon säger. Hon är glad och rolig och vi skrattar mycket tillsammans. Visst blir det ledsamt ibland när hon frågar varför mannen min inte kommer. Då säger jag att du vet väl att han är borta. Javisst ja säger hon och minns att begravningen var så otroligt fin med sång och musik framförd av hans kamrater.

Men oftast har vi väldigt skojigt. Hon tycker att jag pustar och frustar mycket när jag kör henne i stolen i uppförsbackar i hetaste solvärmen. Då har jag ju lite olika förslag på hur vi ska lösa det problemet. Bl a föreslår jag att hon ska köra mig ett tag så får hon känna på. Men av någon underlig anledning skrattar hon bara åt mig och tvärvägrar.

Vi tittar på kort ibland och pratar om släkt och vänner. Hon är ju 91 år och ibland lite trött i mössan så som man faktiskt får vara i den åldern. Ibland blir det knasigt när vi tittar på bilder och då skrattar vi åt det. Hon ger mig fantastiskt mycket glädje och energi trots att vi båda bär på samma sorg. Kanske just därför. Jag älskar den här Lilla Tanten.

Nu kommer jag på mig själv igen med att vara riktigt jädrans snurrig och glömmig. Jag har inte en susning om jag tidigare lagt in den här bilden. Förresten har jag svårt att ens komma ihåg vad jag gjorde igår. Ibland hänger inte huvudet med riktigt ordentligt men det är väl också en del av processen. Så nu lägger jag in den här bilden i alla fall och är det repris så får ni ha överseende med det.

Jag har en så fin arbetskamrat som ser och förstår hur saker och ting är. En dag kom fina T med en kasse garn som hon övertagit. Jag blev jätteglad även om jag inte har kommit igen med handarbetandet. Men garn kan man väl aldrig få för mycket av eller hur. Nog är det väl fint och värdefullt att ha sådana bra kamrater som skänker grunden till fjärrvärme. För nog ska det bli värmande mössor och annat av dessa garner. Sedan får de färdiga sakerna färdas vidare mot mål där de verkligen behövs. Jag tänker ibland på att en vanlig enkel mössa kan rädda livet på en liten som inte själv mäktar med att hålla värmen på nätterna. När jag tänker på det så brukar stickorna virvla och nästan jobba mot målet på egen hand. En sån liten sak som en mössa kan rädda liv. Det är fint. Så tack finaste T för all värme du kommer att ge många små genom din gåva.

DSC01853.JPG

Idag är det lördag och jag har satt upp pyttesmå delmål för den här helgen. Bara för att inte bli sittande utan att jag gör små saker som jag blir glad av att ha gjort när det är färdigt. Inga stora kliv utan mer små babysteg eller milt hasande gång. Men framåt ska jag banne mig.

Jag hoppas ni har en bra lördag……….med eller utan paisleymönstrade pinglor

 

 

 

 

Små små pyttesteg

Livet är inte precis lätt. Jag vet att jag någonstans måste hitta mig själv igen och skapa mig ett liv utan mannen. Det är inte lätt. Vissa dagar är riktigt usla och andra är riktigt bra. Det svajar och ofta känns det som om allt gått i stå. Men man får kämpa på. Vara uppmärksam och se de många vardagslyckor som ändå finns. Man får skapa sig en trygg plats och en tillvaro som ger ro. Jag försöker i alla fall med det. Hela tiden. Men jag saknar buset, skratten och musiken. Det är så väldigt eländigt tyst. Men var sak har sin tid och det måste få ta den tid det tar. Inget går att skynda på men man får nog akta sig så man inte fastnar i någon slags negativ spiral.

Men nu tycks vissa saker ha ändrat sig i alla fall. Förra lördagen sydde jag ihop alla små mössor som jag stickade på lasarettet. Det blev en del. Alla mössor är stickade av skänkta garner och skall gå till välgörenhet. Fjärrvärme.

DSC01833.JPG

På bordet ligger också saker som jag fått och som betyder mycket. Som gör mig glad. Mannens ljus som alltid brinner då jag är hemma, vänskapsboken, ett kort från vänner, barnbarnets keramikhjärta ”världens bästa morfar” i en liten keramikskål med hjärta som jag också fått av vänner. Ett doftljus och min målarbok med pennor som jag fått av en kär arbetskamrat som förstod hur allt var. Jag byter saker på bordet då och då och har dessa saker som kraftkälla och vetskap om att jag inte är ensam. Bara ensam inuti.

I fredags när jag var hos min vän som har garnaffär så pratade vi mycket om det här med att jag inte rört en stickning eller en virkning sedan mannen gick bort. All glädje i handarbete tycks som bortblåst. Det är märkligt eftersom det varit det roligast jag vet. Men det är som det är. Hon föreslog att jag skulle handarbeta när jag var hos henne. Jag kunde ha ett arbete liggande där och handarbeta i sällskap med henne. Man kan ju alltid försöka tänkte jag och inhandlade raskt en virknål och ett nystan Marino Soft. Jag satsade på det enklaste enkla. En gigantisk mormorsruta. En tråd att fästa och i övrigt bara veva runt varv efter varv utan att behöva tänka. Det verkade funka för jag virkade på ett tag och det kändes bra. Så med små små steg tar jag mig framåt, en dag i taget. Någonstans i allt det vilsna finns jag ju och jag behöver bara hitta mig själv igen.

DSC01847.JPG

Dagens vardagslycka är en trippel. Det är helt fantastiskt hur naturen kan få till det. Mina närmaste grannar har ju rosor på framsidan. Dessa rosor har stått där sedan 1965 då husen byggdes. Aldrig blivit vattnade. De bara växer och växer. Här ska ni få se på tjusigheter

DSC01844.JPG

Stora som boxarnävar och helt fantastiska. Ibland är världen alldeles otroligt vacker.

Jag hoppas ni alla har en riktigt bra lördag………..med eller utan mormorsrutor.

 

 

Lite färdig fjärrvärme och vårblomster

Himmel och plättar jag har ju så mycket garn så det är helt galet. Men så himla kul det är att kunna välja färg och tjocklek på garnet beroende på vad man har lust att göra. Man blir på något sätt fri som en pippi när man har stor tillgång till nystan och härvor. Tjohooo!

Igår sällskapade jag med mannen då han åt och hade då högen med ofästa trådarbeten precis bredvid mig. Helt plötsligt så infann sig lusten att ta tag i det hela och jag satte igång. Det går ju fort som rackarns bara man får fart på spelet.  Det resulterade i att jag nu har nio färdiga mössor och en blåvit filt att lägga ner i välgörenhetslådan. Det kändes riktigt bra faktiskt. Filten är stickad av fyrtrådigt maskingarn och diagonalstickad. Enkelt och snabbt.

DSC01655.JPG

Det är bara mitten på februari men ändå växer det så det knakar i naturen. Det börjar sticka upp allt möjligt på alla möjliga och omöjliga ställen. Grannens tulpaner är uppe en decimeter och lite längre bort i längan ser det ut så här efter husväggen

DSC01650.JPG

På något sätt känns det lite för tidigt. Förr brukade ju februari vara den kallaste månaden. Men numera är det ju uppochnedvända världen. Ja apropå vår, i går morse när jag vimsade iväg till bussen så mötte jag sopmaskinen som sopar upp sand och grus. Den brukar ju vara ett säkert vårtecken. Men att komma redan i februari det tyckte jag var lite i överkant. Undrar hur dom tänkte där.

I nästa inlägg ska jag berätta om hur man på ett enkelt sätt kan få köldskador i ändan av att åka buss.

Ha det så bra tills dess………med eller utan konstiga vårtecken.

Karaktär?

Ibland ställs man inför diverse val. Eller rättare sagt det gör man ju hela tiden livet igenom fast man egentligen inte tänker på det. Igår  hade jag jämt göra med mina val och ändå var de av de enklare slagen.

Jag var ju med i en viktgrupp och gick ner en massa kilon. Glad och nöjd med det så började jag lite vartefter släppa på mina egna konstruerade regler. Ditten och datten åkte in i munnen och vips var man på väg tillbaka på den felaktiga vägen.

Igår stod valet mellan dessa

DSC01643.JPG

En näve tomater ur skålen som alltid står på köksbordet eller en bit av den nybakade kakan med röda vinbär.

Eller

DSC01644.JPG

En banan eller ostbågar.

Eftersom jag tydligen har karaktär i storlek med en silverfisk så åt jag bananen och ett par tomater men efter ett par timmar åt jag kakan och ostbågarna också. Nä nu måste jag skärpa mig om det ska bli någon slags jädrans ordning på mig och mitt ätande. Jag har ju ingen annan att skylla på heller för det är ju jag själv som väljer vad jag vill stoppa i mig. Men gott var det. Alltihop.

Något som det går bättre med är babyfilten i fyrtrådigt maskingarn. Där rör det på sig åt rätt håll hela tiden.

DSC01645.JPG

Idag är det söndag och solen har visat sig en mycket kort stund. Det har även hunnit ramla ner en handfull pyttesnöflagor. Dessa är dock borta igen och så även solen. Så nu är det bara den eviga blåsten som är kvar.

Glad och nöjd känner jag mig ändå och har en hel del idéer som jag ska skriva ner i min idébok. Jag har en sådan för annars glömmer jag bort alla fiffigheter (?) som jag kommer på  fram till eventuellt genomförande. Bra då att ha en liten bok där man kan gå in och titta ibland när man inte kommer på något att göra.

Jag hoppas ni alla har en härlig söndag…….med eller utan dålig karaktär.

Ny burk, ny filt, gammal pippis

Jag fick ju lite idéer om hur snuskburkarna för fimpar skulle se ut. Dom behöver ju inte vara räliga på utsidan också. Så här har jag målat en burk två gånger med röd hobbyfärg och sedan limmat på spets runt om. Nu väntar den bara på mildväder så jag kan vara ute och lacka den. Vi har ju kvar i burken med båtlack så jag kör på det. F ö undrar jag varför vi ens har båtlack hemma för vi har aldrig haft någon båt. Inte ens en pytteliten. Men lacken är bra och jag kör den på kvastarna också vartefter jag får dem klara.

DSC01625.JPG

Den gula filten ni kunde se i förra inlägget blev lite väl tunn så den tänker jag helt enkelt ta och sy fleece på baksidan på. Det finns ju fleecefiltar för 10:- och en sådan duger fint att klippa till som bakstycke. Det blir lite varmare och gosigare då. Men vis av det misstaget så tog jag dubbelt garn till filten jag började med efter den. Så nu stickar jag med fyra trådar istället för två och det blir en tjock och fin filt. Den ska gå i blått och vitt och den är ett perfekt jobb att ha till tvn. Den är stickad i maskingarn.

DSC01629.JPG

Eftersom den sällsynta sörmländska buskharen inte ligger där han ska, alltså i grannens buskar, så har jag ju fått skaffa mig en ny kompis. Ni som läst några inlägg bakåt kanske minns anden som inte kunde trafikreglerna. Det kan han inte nu heller men nu håller han sig i alla fall på trottoarerna. Åtminstone som jag har sett. Han tigger mat av varenda en som går förbi och en del blir skiträdda när han kavar fram med god fart och inte saktar in förrän han är framme vid fötterna. Men stilig är anden.

DSC01627.JPG

Eftersom vi ändå är på Fristadstorget nu med denna tiggande skönhet så kan jag passa på att meddela att de eluppvärmda sofforna som skulle göra att man kunde sitta ute när det var kallt……..funkar inte heller. Jag tror jag blivit otroligt förvånad om de hade gjort det. Men dessa soffor ser banne mig inte inbjudande ut. Inte ens om jag hade haft ett tovat sittunderlag.

DSC01628.JPG

I övrigt är väl det mesta som det ska vara. Tror jag. Ibland är jag faktiskt nöjd med att saker och ting bara rullar på. Det behövs inte några märkvärdigheter och upplevelser varje dag. Ibland får man nöja sig med att livet fungerar lugnt och stillsamt.

Jag hoppas ni alla har en lugn och fin onsdag…….med eller utan röriga blogginlägg.

Lite värme på väg

Nu har jag tagit mig samman och tömt välgörenhetslådan på smått smått. Jag fick ett tips från C om att det behövdes mössor och småplagg till Panzisjukhuset igen. Så jag hade en hel del när jag började fiska i lådan.

9 par babysockor som jag köpt på Röda Korset (nya)

18 små mössor

6 yemenvästar

2 par tossor som dottern virkat

DSC01619.JPG

Det blev ganska precis 1 kg och nu är dessa på väg för att värma små nybebisar som har svårt att hålla värmen. Nu är det dags att sätta fart på stickorna så man får ihop till en ny laddning.  Men en sak har jag fått klart. Jag visade ju för lite sedan att jag börjat på en liten filt i maskingarn. Den är klar och på väg ner i välgörenhetslådan. Givetvis blev det något knas på filten men då tog jag och virkade två hjärtan som jag fäste på var sida om filten just över det ”konstiga”. Tjolahopp tjolahej. Maskeringsdrottningen…..det är jag det.

DSC01624.JPG

Ja kära C den här filten är också gul. Mycket gult blir det. Undrar varför. Jag tycker det är roligt att sticka och virka i gult faktiskt. Det är väl för att den känns varm och glad den färgen. Och månne om det värmer mer då.

Nu ska jag ta mig för att göra det jag egentligen borde gjort istället för att sticka och sticka nämligen gå ett varm med snabeldraken. Ja dammsugaren alltså. Fy så tråkigt det är. När man kan sticka och ha kul. Ute är det -10 och solen skiner. En härlig söndag. Men nej…jag ska inte ta en promenad nu, inte ta fram stickningen, inte ta fram virkningen, inte sätta mig med en bok, inte riva i pyssellådorna. Jag ska dammsuga. Under protest.

Jag hoppas ni har en kanonsöndag…..med eller utan gula filtar och dammsugare.

 

Pågående projekt….och mjuka öron

Nytt år och nya möjligheter. Nya stickningar och nya virkningar. Tjolahopptjolahej, nu är vi igång.

DSC01601.JPG

Jag har tagit ett djupt tag i garnhögen från Lilla Tanten och det gula arbetet som ligger på rundsticka ska bli en barnfilt. Den kommer att bli gul och vit för jag har tagit restgarnerna till att börja med. Det gula garnet är något som heter maskingarn. Jag hade aldrig hört talas om sådant tidigare. Det är i alla fall ett tvåtrådigt garn som är väldigt lätt att sticka med. Lilla Tanten har enligt mannen någon gång under livets gång ägt en stickmaskin. Den är borta men två bärkassar maskingarn finns kvar i min ägo och det ska det bli filtar av.

Det gröna är Merino Soft, ett melerat garn som jag använder när jag ska göra överdrag till kvastskaft. Då slipper jag byta färg hela tiden utan det här randar sig själv liksom. Bekvämt och bra och det är ju lika bra att börja nu om man ska ha några kvastar klara till våren.

Det rödvita ska bli ett virkat barntäcke. Det är akrylgarn som jag fiskat upp ur garnlagret från Lilla Tanten. Jag tänkte virka långa remsor som jag sedan ska sy eller virka ihop. Tjockt och varmt blir det nog. Förmodligen hinner inte filtarna och täckena bli klara till denna vinter men det kommer ju fler vintrar.

Det rosa nystanet ska bli barnmössor. Det ska bli årets första busstickning. Det gäller ju att ha något litet och lätt när man ska ha det i handväskan för att kunna plocka fram på väg till och från jobbet.

Nu har jag råkat i lite dilemma om vart jag ska skicka saker och ting. Jag hade ett så bra ställe att skicka till men det stället har gått upp i Röda Korset och då förlorar det sin tjusning för min del. Jag gillar de här privata och mindre grupperna där alla jobbar ideellt. På Röda Korset sitter chefer med mångmiljonlöner och sedan ska folk jobba ideellt för att hålla skutan flytande. Det känns inte ok.  I min stad finns också en hierarki inom Röda Korset där det är ”finare” att göra vissa saker medan andra nästan inte räknas. Det gillar jag inte heller. Jag har alltid trott att alla som jobbar ideellt är av ett särskilt virke och vill dra åt samma håll och mål. Men så är det inte. En del ser det som status att sänka sig ner och arbeta utan lön.

Jag fick ett tips om några män som åker ner till Lesbos och hjälper flyktingar och de hade önskat mössor och filtar. Nu hann jag inte med att skicka något till dem men jag ska kolla upp om det går att skicka i efterhand om det blir fler resor för deras del.

Jag tycker om att vara en kugge i ett litet väl fungerande maskineri där ingen skor sig på någon annan utan där allt går till dem som behöver.  Jag fortsätter i alla fall att skicka till Slättmissionens hjälpande hand för den familjen tror jag på.

Har ni några tips om grupper som behöver mössor och annat så kan ni väl ge mig en vink om det i kommentarsfältet.

Hursomhaver, jag stickar glatt vidare och högen av mössor och annat växer sig stor och stark och redo för avfärd till något behövande ställe. För hur det än är så kommer det alltid att behövas extravärme för små frusna barn.

Ute är det -20 grader idag och jag tänker på alla som fryser. Som inte har trygghet och värme. Mitt hjärta klappar extra för alla barn. Barn är alltid oskyldiga och har inte förtjänat att frysa, svälta, vara otrygga och oälskade. Jag önskar att jag fick bestämma över världen en endaste dag. Då skulle det se annorlunda ut.

Nu blev det så allvarligt så jag känner att jag blir tvungen att avsluta det här inlägget med något varmt och gulligt. Häromsistens så låg den här gynnaren i grannens buske igen. Ni känner väl igen den. Det är ju den sällsynta sörmländska buskharen som enbart finns här.

DSC01600.JPG

Jag var givetvis ut ett par vändor och talade om för honom vilken fin pojke han var och vilka fina öron han har. Han var inte det minsta rädd och jag tror att han hört min röst och mina ramsor förut.  Men det är bra för då vet han att när den här tanten kommer utrantande på altanen så kan han lugnt ligga kvar. Låt tanten yra om fina öron och annat så blir hon nöjd tänker han nog och ligger lugnt och fint kvar och vippar på sina (fina) öron.

Jag hoppas ni har en riktigt bra torsdag i kylan…..med eller utan ulliga buskharar.

Rost i häcken och små tossor

Dra på trissor så tjusig hösten kan vara. Inte i morse för då ösregnade det. Men förra veckan var det kanoners och solen tittade fram lite då och då. På väg hem ifrån bussen så går jag förbi den här rostfärgade häcken

DSC01472Jag tycker den är så himla fin. Man blir liksom glad i hela kroppen när man tittar på den och tacksam för att vi i alla fall haft en ganska bra höst. I övrigt börjar alla vackert färgade blad och löv singla till marken i allt snabbare takt. Då blir träden och buskarna kala och svarta. Men kala träd kan ju i o f s också vara vackra. På sitt sätt.

DSC01473Hela den här flocken babytossor har min dotter virkat. Hon gillar smått och pillerill. Jag har inte tålamod med sådant så det passar utmärkt att använda sig av barnarbete i det läget. Hmmm…….nu är ju dottern 33 år så direkt barnarbete är det väl kanske inte riktigt tal om. Men bra är det att ha någon som gillar att fnula med smått. Min vän och granne B är likadan. Hon gör små små finfina saker.  Jag vill göra stora saker som går snabbt och lätt.  Nåja….de här tossorna får följa med ut på marknad nu till jul.

Jag och min kompis står på marknad i Westerqvarn den här helgen så jag återkommer nog med några bilder därifrån.

Hoppas ni alla har en fin lördagskväll………med eller utan rost i häcken.

Virkgarn och sockor

Häromdagen hade jag en träff med mina diakonivänner. Vi brukar träffas och luncha och prata. Prata mycket och länge. Det är två härliga kvinnor. Vi är väldigt olika som personer men vi har vår grundinställning till livet gemensamt. En av dessa damer hade varit uppe på sin vind och då hittade hon virkgarner i en påse. Hon har slutat virka för åratal sedan så när vi lunchade tillsammans så överräckte hon en påse virkgarner till mig.

Det brukar ju heta att när det regnar manna från himlen så har den fattige ingen sked. Men i det här fallet så hade den fattige en rejäl sked. Jag har fått så mycket garn den sista tiden så jag är alldeles yr i mössan. Det måste vara någon rejäl mening med att alla dessa skatter hamnar hos mig. Glad som en lärka blir jag i alla fall varenda gång som någon valsar förbi med ett och annat nystan……eller som det varit……en och annan säck.

DSC01448Och som ni ser så har finaste vännen B varit igång med krattorna igen. Ytterligare fyra par små sockor till julens marknader. Dessutom har jag chans att vinna en hel tia. Hon sa nämligen så här: jag tror du har alla paren med dig hem igen från marknaden. Då såg jag min chans till att tjäna storkovan och sa: Ska vi slå vad? Jorå, det skulle vi och hennes man A fick bestämma summan. Den blev 10:-. Jag erbjöd mig flott att ta pengen direkt på plats men se det gick inte så jag får väl vänta med att håva in storvinsten efter första marknaden i november. Lätt som en plätt ju eftersom hennes sockor går åt som smör i solsken.

Igår hade vi ett litet firande för dottern som fyllt år förra veckan. Barnbarnet kom till oss i fredags direkt efter skolan och han och jag gick iväg och köpte presenter som han visste att mamsen behövde. Dels en ny kaffemugg för den gamla hade gått sönder och så en ny stekpanna. Han hade nämligen hört hur den ömma modern sände ut diverse svavelosande eder över den gamla uttjänta stekpannan de hade hemma.

När dottern öppnade sina paket så blev hon jätteglad över den lila stekpannan. Lila! Inte sjutton hade jag sett att den var lila på utsidan. Jag såg ju liksom bara insidan på den där den hängde så fint på väggen till ett bra pris. Men barnbarnet hade sett att den var lila och tyckt att det var jättebra. För det fanns blåa och svarta också mormor sa han.  I min lilla värld är stekpannor svarta men nu får jag lov att tänka om och se mig för i hushållsattiraljdjungeln när jag ska köpa något nytt.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag……….med eller utan lila stekpannor.

Jösses så fort tiden går

Jag tyckte inte det var så länge sedan jag skrev här på bloggen men när jag tittar på datumet för senaste inlägget så har det ju gått en tid. Det liksom bara ramlar iväg.

Jag fick aldrig se blodmånen för vi hade molnigt här. Men efter att ha sett bilder så förstår jag att den var helt magnifik. Nåja om man hänger med till 2033 så får man ju en ny chans. Men då är man väl så gaggig så man inte kommer ihåg vad det är man ska titta på och varför. Hmmmm…….

Min vän B är i alla fall inte det minsta gaggig. Hon ligger i som en utter och stickar små fina sockor till barn. Jag brukar ha förmånen att få ta med hennes småsockor ut på marknader och de brukar inte ligga länge på bordet. En gång var det en tant som köpte ett par sockor fast hon inte hade varken barn eller barnbarn. Dom var så fina så hon skulle hänga dem på väggen i hallen sa hon. Och det är ju också ett sätt.  Här ska ni få se de tre sista paren jag fick från B

DSC01427Och när jag ändå är igång med att skriva om min vän Bs fantastiska stickförmåga så kan jag också passa på att visa vad hon och hennes man parkerade utanför vår ytterdörr i torsdags. Den första i varje månad så har mannen och jag en liten mindre fest. Vi har ett litet jubileum då och jag försöker göra något lite extra. Men i torsdags så hade våra vänner A och B ordnat det lilla extra åt oss.

DSC01433Jag älskar gula blommor och mannen älskar marsipanbakelser. Så vi hoppade i stort sätt jämfota av glädje. Hmm….nåja inte kanske riktigt jämfota men vi var så glada så det kändes som det. Eftersom jag misslyckats (för första gången) i nya viktgruppen så slukade jag faktiskt min gröna groda utan ett uns av dåligt samvete. Det är bara att ta nya tag.

B hade till och med virkat ett omslag till krukan till blomman. Det är fantastiskt med människor som lägger ner så mycket tid på att göra andra glada. De är goda människor alltigenom.

Och nu till veckans fontänspaning. Dom fick ju igång fontänskrället efter mycket om och men. Nu hade den väl varit igång någon vecka eller så och sprutat vatten hej vilt. Dessutom så ser den ut som en cirkus. Den har lampor i olika färger och det ger vattnet färg när det forsar fram. Blått, rosa, grönt, lila och gud vet vad. Den ändrar färgerna massor av gånger under en minut.  Så här såg den ut en stund en morgon när jag promenerade förbi

DSC01432Det var då det. Nu har hela sk*ten kollapsat igen. Nu lyser bara lamporna nere i det stora metallskrovet. Inga vattenstrålar. Men det kanske var lika bra för då slapp man torka glasögonen varenda gång man ska över bron. Det behövs bara den minsta vindpust så blir man duggduschad på gång och cykelbanan bredvid.

Idag skiner solen och jag funderar på om jag ska ta och klippa gräset. Funderar på alltså. Ingenting bestämt. Nejdå. Men jag borde. Hujedamej. Jag har ju så mycket annat att göra (som är roligare). Jag ska ju t ex lacka tre kvastar som är klara och fästa trådar på mössor och trekantssjalar. Undrar om jag hinner med gräsklippningen. Det blir nog snejsigt och man ska ju inte stressa.

Jag hoppas ni alla har en härlig lördag……..med eller utan bakelser.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag