Sänt var det hääääär……och vårtecken

Ja nu har jag skickat iväg det som blev stickat och virkat av det garn jag fick av K M i en by nära mig då vi idkade byteshandel med garnet efter hennes mamma mot en trekantssjal stickad av mig. Ni som hängt med här ett tag har koll på hur det hänger ihop och har ni inte det så finns det ett inlägg om det lite längre bak i bloggen. Det blev en hel del.

12 mössor

2 halsvärmare

1 filt

1 tvättlapp

En flock tofsar som kommer att användas framledes och några som sitter på mössorna nedan.

Några färdiga och några halvvirkade mormorsrutor som sparas och kommer att ingå i en filt tillsammans med andra rutor senare.

Dessutom blev det 4 trekantssjalar som enligt mitt önskemål är öronmärkta för äldre frusna kvinnor. Det är ju trots allt inte bara barn som fryser. Jag vill sticka mer till de gamla känner jag. Kanske för att jag börjar bli gammal själv. Inte vet jag men det är tankar som kommer och jag tror att dessa kvinnor lätt kan glömmas bort. Alla behöver värme. Kanske kan det bli en och annan filt av mormorsrutor eller remsor.

Tack snälla K M för förtroendet att förvalta och trolla fram fjärrvärme av din mammas garn. Jag är säker på att hon är nöjd med att vi tillsammans kunde ta hand om garnet och förvandla det till värme för frusna. Nog är det fint att kunna vara två länkar i en väl fungerande kedja. Tillsammans kan man faktiskt få till det riktigt bra. Allt detta är skickat till Slättmissionens hjälpande hand i Skara där Ingrid distribuerar värmen till de ställen där det gör mest nytta. Dessutom brukar hon skriva några rader till avsändaren och då vet man att paketet kommit fram och ibland kan hon redan då skriva och tala om vart det skickas vidare. I det här fallet är det K M som får det brevet eftersom jag skrev henne som avsändare. Det är alltid ett så fint brev att få och jag hoppas det värmer i hjärtat.

Jag är så otroligt glad över allt garn jag haft tillgång till under det första pandemiåret. Jag har ju varit mycket ensam och då har ju stickningen och virkningen varit det jag ägnat mest tid åt och som gett mig mycket glädje. Det är rofyllt att handarbeta. Man kan låta tankarna gå och man slappnar av och bara befinner sig i nuet.

Jag blir banne mig glad i hela kroppen och känner vardagslyckan bubbla i mig när jag på mina små promenader hittar sådana här

Som små solar lyser de upp i det torra gräset. Utanför mig här blommar även maskrosorna. Jag blir jätteglad när jag ser de allra första för då vet man att det är vår precis som med tussilago och det finns banne mig inget som är så härligt gult som den första maskrosen. När den första fjönsiga jippi-det-är-vår-glädjen gett med sig så är man inte ett dugg lycklig när man ser maskrosfjunen dala ner i trädgården. Då är det annat ljud i skällan ska jag säga. Egentligen borde varenda maskros vara utrotad bara genom de svavelosande eder de får höra när de dyker upp hos mig. Men de är väl precis som kackerlackor och råttor omöjliga att utrota.

Ett annat härligt vårtecken för mig är när all frukt och allt grönt placeras utanför butikerna. Då får man nästan en medelhavskänsla när man strövar förbi. Jag skulle ju inte handla något men kunde inte motstå de stora fina plommonen så det där med att exponera varorna utanför funkar finemang. Det är mysigt att plocka solvarma plommon i en påse och då kan jag nästan känna den kryddiga doften från semestrarnas marknadsbesök.

Precis när man börjat lätta på klädseln och känna sig lite friare och kunnat njuta mer av att röra sig ute så kommer rapporter om att det redan i morgon ska kunna bli snö. Nääääääää, nu protesterar jag. Jag har inte beställt någon snö. Nu vill jag ju kunna gå barfota i sandalerna och inte behöva släpa fram vinterskorna igen. Igår – barbent i sommarklänning och i morgon – snöskor och långkalsonger? Förhoppningsvis kommer det ner som regn som behövs för att allt ska komma igång och växa ordentligt. Hur det än blir så är det bara att ta det som det kommer för vi kan inte göra så mycket åt det i alla fall.

Jag hoppas ni alla har en riktigt finfin onsdag………..med eller utan maskrosor

Ett pytt-i-panna-inlägg

Hej hopp på er allihop. Jag hoppas ni har det bra. Jag har lite små olika saker som jag tänkte skriva om idag så det blir ett lite oordnat inlägg men det blir så ibland. Jag har ju tagit det lite lugnare med stickandet och virkandet för det blev väldigt intensivt en lång tid och det blev lite tjurigt för nacke och axlar så nu går jag på halvfart och är nöjd med det. Jag stickar ju av garnet jag fick av K M som bor i en by nära mig men det visar jag när jag fått allt klart. Då är det bra att ha en dotter som är rapp i tassarna och har virkat ihop en hel hög med gulliga mjuka fina Jolly Jacket i prematurstorlek. Dessa kommer att värma små pyren som inte själva kan hålla värmen. De här är skickade till Slättmissionen nu i veckan. Ingrid vet nog vart dom gör bäst nytta.

Min goa granne A-M har stickat några fler prematurmössor som också gått iväg till Slättmissionen. Jag tycker det är så mysigt när hon ringer på hos mig och lämnar in en liten färdig mössa. Vi har ett väl fungerande lagarbete som gör att vi båda har varsin plats i en kedja av människor som vill ge värme åt små frusna. Det känns gott i hjärtat plus att man får en så fin gemenskap i arbetet. Eller inte arbete för det är ju en hobby som ger så mycket glädje. Här får ni se på de senaste i raden av mössor.

Jag förmodar att ni inte har funderat särskilt mycket över novemberkaktusar och deras levnad men ser ni det har jag. Hur fasen vet dom att det är november för det första? Hur vet dom att nu jädrar i min lilla trånga kruka är det dags att börja blomningen? Det funderar jag på. Jag som knappt håller reda på om det är tisdag eller torsdag när jag går här och larvar. Kaktusen är ju urgammal för den fanns ju i mitt föräldrahem och nu har jag haft den i 18 år och den står fortfarande i sin pyttelilla kruka och jag har aldrig varken fyllt på med jord eller planterat om den. Jag får en känsla av att om jag börjar mixtra med den då kommer den att kola av. Det vill jag inte så jag låter den stå där den står och ger den vatten en gång i veckan. Nu verkar dock den gamla ruskan fått både spatt och spader för nu har den en endaste men jättestor blomma hängande. Kan krukväxter bli lite senila och glömma tid och ordning tror ni? Eller också kanske den kände sig tonårigt uppkäftig och tänkte att nu sk*ter jag i att det inte är rätt blomningstid och tjyvblommar lite ändå så tanten får lite att fundera på. Hur det än är med den saken så har jag upplyst den om att det inte är november men att blomman var välkommen ändå.

Något mer som jag tänker på ibland och som jag är väldigt glad för det är att hur många böcker jag än läser så kommer jag aldrig i hela livet att kunna läsa så mycket så dom tar slut. Det kommer alltid att finnas böcker. För mig känns det tryggt och är en vardagslycka.

Vardagslycka är också en kaktusblomma som kaxigt visar upp sig på vårkanten och möjligheten att kunna sprida fjärrvärme eller närvärme. Man har så mycket att vara tacksam för och jag försöker påminna mig om det varje dag. Att få ha hälsan, kraften och glädjen det är något att vara tacksam för och inte ta för givet. Det har ju gått lite upp och ned vad gäller det sedan jag blev ensam så därför påminner jag mig själv om att vara tacksam för det jag har och för det jag har möjlighet att göra för både mig själv och andra.

Tillsammans kan vi uträtta små underverk i världen och tillvaron så jag tycker vi fortsätter att sprida värme och omtänksamhet. Var och en på sitt sätt och utefter sin förmåga. Ibland räcker det med ett telefonsamtal för att sprida glädje och värme till någon som känner sig ensam eller varför inte köpa ett fint kort och skicka iväg eller skriva ett brev som kan läsas många många gånger och på det viset skingra tankar och ensamhet. Tillsammans kan vi sprida vardagslyckor på enkla sätt. Tillsammans.

Jag hoppas ni alla har det riktigt bra………..med eller utan bångstyriga kaktusar

Gåvor som ger värme och omtanke

Det här första coronavirusåret har ju gjort att jag inte kunnat ta mig till garnaffären jag brukar besöka för jag vill inte åka bussen dit och jag kör ju inte bil. Av olika skäl kan jag heller numera inte cykla så långt vilket stör mig allra mest faktiskt. Det är dock som det är och det är bara att hänga med så gott det går ändå. Då blir man jätteglad när vardagslyckorna liksom bara sköljer över en som varma mjuka vågor av omtanke. Himmel och plättar man blir så glad så man nästan gråter. Eller, ibland gråter man. Av glädje då. Som ni såg i inlägget ”När det regnar manna……” tidigare i bloggen så fick jag ju jättemycket garn av en kvinna L.B i Västerås och det stickar jag av ännu och det är dags för en andra leverans av fjärrvärme snart. På olika sätt tycks hjälpstickningsgarn finna sin väg till mig på lite olika vägar. Här följer fler vardagslyckor.

Min vän T har i sin tur en vän som har en loppis och den kvinnan hade fått in några nystan mjukt mörkblått garn. Min vän sa då att hon ville köpa dessa nystan och ge till mig för jag ägnade mig åt hjälpstickning. -Då kan du ta dem och behöver inte betala dem för då går de till något gott sa loppisdamen. Jag tog tacksamt emot nystanen och stickade upp en babyfilt och en mössa. Sedan blev det lite garn över och det blev med lite extrahjälp en mormorsruta som tillsammans med en hel hög andra skickats till en dam i Stockholm som virkar ihop rutor till filtar som sedan skänks Barnens Hopp i Ukraina. Eftersom garnet var så mörkt blått så kantade jag med ljusblått pälsgarn som jag fått från min vän C. Detta (utom rutan då) gick till Slättmissionen.

En dag för några veckor sedan fick jag ett så rart mail ifrån en dam vid namn K.M där hon berättade att hon 2017 hade varit på Malmköpings marknad och då köpt en trekantssjal som hon tyckt så mycket om och som varit hennes favorit sedan dess. Nu hade den sjalen försvunnit för henne och hon undrade om det var jag som hade stickat den och om hon kunde få beställa en ny sjal ifrån mig. Det fina i kråksången var att hon skickade med en bild på sjalen och mitt visitkort med adressen hit till bloggen. Hon skrev att hon brukade göra så med saker som hon köpt på marknader för att sedan kunna komma ihåg vem hon handlat av om hon skulle vilja köpa mer. Det var väl väldans fiffigt. Ett fint tips till er alla som brukar handla på marknader. Hon hade alltså gått in här på bloggen och där hittat min mailadress och hörde av sig angående detta. Hon skrev så fint och rart så det var en stor glädje i att läsa hennes mail.

Jodå, det var ju jag som stickat sjalen men jag sa att jag hade inte stickat några nya alls eftersom det inte varit några marknader och inspirationen uteblivit av den anledningen. Hon ville gärna ha en sjal i blått och jag tittade i boxen med trekantssjalar och jodå jag hade en blåmelerad mjuk och gullig sjal som jag skickade bild på och hon ville gärna köpa den av mig. Sedan språkade vi om garn och stickning och hon skrev att hon hade garn efter sin mamma men att hon själv inte längre handarbetade p g a att hon hade ont i sina händer och handleder. Då föreslog jag att jag kunde köpa garnet av henne eller om hon tyckte det var ok att byta garnet mot trekantssjalen. Det tyckte hon var en jättebra idé och det tyckte jag också.

Då blev det tal om frakt och porto för ingen av oss visste var den andra bodde men kan ni tro, hon bor i en by bara en halvtimmes väg ifrån mig. Så hon tog bilen och fräste iväg hit och vi möttes ute och kikade i våra respektive påsar och jag tyckte att det var väldigt mycket garn och ville nog betala lite emellan men det tyckte inte hon att jag skulle göra. Hon var nöjd med bytet och visste att garnet skulle komma till nytta som fjärrvärme och värma små frusna barn. Här ska ni få se garnlyckan som ramlade över mig.

Den påbörjade filten som ni ser längst ner på bilden har vuxit och blivit så här stor nu och ska bara fått ett rött fält till och sedan ska den kantas med mörkblått garn

Min vän C som varit en mästare i att dammsuga olika loppisar på garn skickar då och då garnpaket till mig och dessa försöker jag då omsätta i fjärrvärme. C och jag ”träffades” för många år sedan i en Sticka & Skicka-grupp på nätet och har hållit ihop som vänner sedan dess. Det är härligt att ha en vän som drar åt samma håll och som jobbar mot samma mål. Här är yemenvästar som jag stickat av garn från C.

Jag lever ju i tron att allting har en mening och visst är det fantastiskt att garn via olika kringelkrokar kan hitta sin väg till mig och ge mig möjlighet att ägna mig åt det jag tycker mycket om under tiden vi inte kan vara ute och umgås med människor på det sätt vi brukar. Jag är väldigt tacksam över att få vara en länk i en väl fungerande kedja där några håller med garn och andra stickar. Tillsammans gör vi gott. Det viktigaste ordet här är Tillsammans för ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.

Jag har förstått att jag kanske måste förklara ordet fjärrvärme som jag använder mig av. Det betyder att man stickar, virkar, syr, tovar eller annat och skickar iväg över världen för att värma små. Man värmer alltså inte bara i närområdet utan även i fjärran länder. Därav namnet fjärrvärme.

När vi skickade till Panzisjukhuset i Kongo Kinshasa fick vi lära oss att en mössa och en liten väst kunde locka mammor till sjukhuset för att föda då både barnadödligheten och mammadödligheten var stor. Då skulle det vara tryggare och säkrare att föda på sjukhuset. Innan det började stickas och skickas dit så fick mammorna med sig sina barn hem inslagna i tidningspapper för att de skulle hålla värmen under de kalla nätterna. Insamlingen Sticka & Skicka fick mig att sätta full fart med hjälpstickningen. Tänk att en liten mössa faktiskt kan rädda livet på en liten nyfödd baby som föds i ett land med kalla nätter. Då är det lätt att sticka drivor av pyttemössor som man vet gör nytta. Det finns nöd och elände överallt i världen och faktiskt även här i Sverige så fjärr- och närvärmestickandet tar aldrig slut. Nu har jag så mycket garn hemma så det kommer att räcka hur länge som helst men jag ska försöka ta det lite lugnt med stickandet. Jag hinner. Jag behöver inte ha bråttom men ibland känns det så.

Dr Denis Mukwege som är chefskirurg på Panzisjukhuset fick Nobels Fredspris 2018 för sitt arbete med att ”laga” kvinnor och små barn som utsatts för det besinningslösa sexuella våldet utfört av rebellerna i Kongo Kinshasa. Jag känner en så stor tacksamhet över att det finns människor som vågar stå upp och slåss mot ondskan. Att år efter år se det allra fulaste i världen och ändå ha förmågan att vara en god och medkännande människa. Jag beundrar dr Mukwege som orkar.

Jag har det bra här på min plats på jorden och känner en stor tacksamhet för att jag får leva här och har möjlighet att göra skillnad på mitt lilla sätt.

Jag hoppas ni har en riktigt fin onsdag…..full med värme och omsorg

Till barn och från barn

I somras så blev det ju inte mycket stickat p g a värme och att jag då svettas så mycket i händerna. Däremot så blev det ju en väldig massa tygblöjor rivna ur gamla lakan. Dessa parkerade jag snyggt och prydligt i en kartong för att jag lite senare skulle kanta dem. Den som tror att det blev gjort räcker upp en hand……..nähä…..ingen. Det värsta är att ni har rätt. Kartongen hamnade underst då jag ställde en stor korg med halvfärdiga stickningar uppepå den och så glömde jag givetvis vad jag skulle göra. Det kan ju ha att göra med att jag inte gillar att sy. Har min mammas gamla symaskin och jag har ett väldans besvär bara med att försöka komma ihåg hur man trär den och hur man ställer in den för zigzag. Nåja nu har jag plockat fram dem i alla fall och ska väl försöka sätta lite fart på firma Syatelje Motvilliga Fingrar. Dessa ska sedan skickas vidare till något ställe som använder just tygblöjor. Jag får se vilka som vill ha dem.

En grön liten filt blev skickad till Sofia Silvana att användas vid kistläggning av små barn som det inte gått så bra för. Det har visat sig att föräldrarna ofta är rädda att deras små bebisar fryser där de ligger i sina små kistor. Då kan en liten filt värma både föräldrahjärtat och den lilla.

Ett litet paket fick finna vägen till Grekland och flyktingarna där. Några vuxenvantar fick följa med på färden men det mesta var till barnen. Ponchon har min dotter virkat och den är riktigt tjock och varm. Nederst till vänster är en liten trekantssjal med knytning fram. Fluffig och lite glansig, ullig och krullig i garnet och jag hoppas den blir riktigt värmande.

Min vän G hade för länge sedan skänkt några nystan överblivet garn som hon haft liggande efter att hon avslutat sin stickkarriär. Det tog jag och stickade upp och det blev skickat till Slättmissionen. G blev så glad över de fina rader hon fick ifrån Ingrid på Slättmissionen sedan. Det är fint att hon alltid skriver några rader och tackar för det hon fått sig tillsänt och ibland även kan tala om vart det kommer att hamna. Det känns som både ett kvitto på att paketet kommit fram och att det verkligen behövs och hamnar på rätt ställe. Jag har vid något tillfälle skickat med en karta brevmärken som tack för att hon tar sig tid med omtanken om oss.

Det här är då stickat i kanonmjukt garn och jag tror det kommer att passa en tonåring. Trekantssjalen kan man ju vira om halsen den också på lite olika sätt. Varmt och gott blir det i alla fall.

Min fina goa granne A-M som snart fyller 91 år deltar med glädje i tillverkandet av fjärrvärme. Jag tycker det är fantastiskt och det gör mig så glad att vi har ett gemensamt intresse som gör att vi kan ”jobba ihop”. Dessa prematurmössor har skickats till Slättmissionen.

Det var lite av vad som fixats och skickats under hösten. Ja inte blöjorna då men jag skaaaaaa…….jag looooovar.

Detta var alltså delen som handlade om vad som skickats till barn. Nu ska ni få så något riktigt rart och gulligt som kommit från barn. När jag satt vid datorn som står ganska nära fönstret ut till ytterdörren så såg jag två töser som stod och fixade och joxade med något som dom hade i en påse. Efter en stund smällde det i brevlådan och flickorna gick iväg. Någon timme senare gick jag ut för att titta vad som hamnat i lådan och då må ni tro att hjärtat svämmade över. Titta själva så fint

Underbara ungar! Jag blev så himla glad i hela kroppen. Tänk att det fortfarande finns barn som sitter hemma och ritar och pysslar och sedan går ut och sprider vardagslycka åt andra. Det är fint och ger hopp om framtiden. Jag undrar hur jag ska kunna fiffilura ut vilka flickorna var och om de bor i området för då skulle man kunna göra något mysigt och fint tillbaka lite i smyg. Visst var väl det här riktigt fint.

Jag hoppas ni alla har en fin tisdag…….med eller utan vardagslycketeckning

Kurt Olsson och jag…..

har vissa småsaker gemensamt. Han gillade att sjunga Leva livet och han han hade fådda blommor. Jag gillar också att sjunga Leva livet för full hals nu sedan barnbarnet fick fart på en cd-spelare som stått i en garderob och samlat damm. Den tidigare spelaren drog sin sista suck bara sisådär helt apropå och glad var jag som hade en extra då.

Det som är knepigt är ju att det är så liten text vid alla knappar och rattar så jag skulle behöva förstoringsglas men nu lotsade barnbarnet mig runt och visade vilka knappar och rattar jag behövde använda så nu jädrar lever jag livet med Kurt Olsson må ni tro och inte nog med det jag har fådda blommor också. Vardagslycka är när grannens son ringer på och lämnar en bukett vackra rosor. Är inte det rart så säg. Man blir glad och lycklig i hela kroppen.

Fast nu har jag ju en del saker som Kurtan inte ens är i närheten av, nämligen en hel massa fådda garner. Som ni såg för några inlägg sedan så fick jag ju en stor låda garner från goa L i Västerås. Nu har jag ju använt mig av dessa garner på kvällarna framför tvn och varenda gång jag vill smita undan från tråkjobb. Vilket är väldans ofta. Här ser ni vad det blivit så här långt

Två halsdukar, ett gäng mössor och en grön filt. Jag älskar alla de härliga färgerna. Man, eller rättare sagt jag blir väldigt glad och lycklig av färger. Gäller det sedan garn då kan det få vara hur starka färger som helst. Det är lätt att sticka då. Stickorna flyger i luften av glädje över att få bearbeta så vackert garn. Jag ska packa detta och se hur mycket det väger för det är dags att skicka lite till Slättmissionen. Nog är väl det här lagarbete när det är som bäst. Tillsammans kan man uträtta storverk faktiskt. Tillsammans är ett väldigt fint och bra ord.

När jag cyklade runt lite häromdagen så blev jag när jag åter närmade mig hemmet varse att om bara ett ögonblick är det slut med höstfägringen i form av färggranna löv. De blåser av och iväg med väldig fart så jag hoppade av cykeln och tog det här kortet. Två buskar av samma sort och som är planterade samtidigt men har olika färgskrud. Var och en är vacker på sitt sätt. Precis som vi människor, olika men ändå lika och alla duger, var och en på sitt sätt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin höstdag……med eller utan färggranna buskar

Hur fasen gräver dom…..och så lite garn

Ibland funderar man på hur fasen saker och ting kan gå så jädra fel hela tiden. Jag bor i ett radhusområde byggt 1965 med 10 längor och nu har det under en tid grävts något som gott och väl liknar skyttegravar utefter ena kortsidan på hela husraderna. Så man kommer bara ut åt ett håll från längorna. Det grävs för att fixa till så att man med lite tur efter 33 års boende här äntligen ska få kallvatten i kallvattenskranen och att andra ska få bättre värme i sina lägenheter. Förmodligen är det väl en del pyssel med det för här må ni tro att det händer grejer. Dock bara i den längan jag bor i. Ni kan ju få en liten titt på själva utgrävningen. Till vänster uppe på väggen sitter elskåpet till vår länga och till höger utanför avspärrningen på andra sidan sitter det kommunala skåpet. Bara så ni vet. Hukande bakom kravallstaketet till höger kan ni se en liten figur med näsan i kommunens elskåp. Den el-kille föreningen anlitar fick hålla till på hitsidan mot husväggen och husets elskåp. Ditt o mitt o vi o dom. Ibland är det inte lätt att veta vem som ska göra vad. Man kan tycka att en gubbe kunde vara i båda skåpen men det kanske inte är värt att man lägger sig i det man inte begriper sig på. Men jag kan ju få tycka. Ju.

På mindre än tre veckor lyckades dom med att gräva av bredbandskabeln och några dagar efter det så var det någon som ”trampade ur” elkabeln. Det räcker inte med det för en dag hade vi helt plötsligt inget vatten för då hade dom grävt sönder en vattenledning så det stod som en jädra gejser (fast med kallvatten) ute på stora allmänningen. Det räckte inte med det för några dagar efter det så var det dags att gräva/trampa ur bredbandskabeln. IGEN! Då rinner sinnet till för den mest lugna människa jag känner och det undrar jag inte på. Själv funderade jag lite på om dom haft någon slags utlottning på något ställe och första pris var att få gräva med grävmaskin på vårt område. Det var i vilket fall inget förstapris för oss och man funderar på hur i jösses det kan gå så fel med det mesta. Det kändes inte särskilt proffsigt faktiskt.

Nu är dom ju inte klara än med gräverierna och isoleringarna så man har hjärtat lite i halsgropen vareviga dag. Vi höll på att få spatt här när dom trampade ur 3-fasen. En granne hade inget lyse nerpå och ingen tv, jag hade fungerande tvättmaskin, lyse och tv nerpå men frysen och spisen funkade inte, en annan hade fungerande spis och frys men inget lyse nerpå så det var lite olika hur man drabbades av just den grejen. Nu håller vi alla tummar och tår för att dom ska lyckas slutföra och sedan lägga igen dikena utan större missöden. Jag blev påmind om att vardagslycka faktiskt kan vara att ha både el, vatten och bredband……samma dag. De’ ni.

Ja vi ägnar oss åt olika slags fjärrvärme jag och kommunen men jag kan dock inte ställa till sådana här eländen med min och det känns tryggt att veta.

Då övergår vi till något mycket roligare. Nämligen garn och ofarlig fjärrvärmehantering. Jag stickade remsor av olika rosa garner som jag fått från vännen C. Ibland när jag har ont i tassarna av artrosen så är det toppen med mina små stickningar för dom blir ju inte så tunga. Remsor funkade bra. Nu är filten klar och ska väl iväg till något bra ställe. Förmodligen till Slättmissionen men jag ska se till så att jag får ihop 2kg innan jag skickar.

Dottern har tålamod och som är rapp i tassarna och gärna picklar med smått hade med sig den här lilla figuren när hon och barnbarnet var här sist. En liten kul typ som jag blev förtjust i. Ni ser den på filten här ovan och här kommer en närmare bild

Som sagt, hon är flink i fingrarna och kommer ofta på jättekul saker som hon sätter sin egen prägel på och som då blir hennes egen design. Jag själv skulle förmodligen inte få ihop en sådan här kotte om så livet hängde på det för jag har varken det huvudet (för mönster) eller dom fingrarna. Då är det tur att man kan göra olika saker och glädja varandra. Dessutom ska det nog få följa med några små kottar ut på kommande marknader. För den tiden kommer när vi åter kan röra oss fritt och ledigt och inte hela tiden vara rädda för att komma för nära. Så dotra har lite tid på sig att tillverka några fler kottar.

Jag har ju egentligen inte tid med så mycket annat än att sticka eftersom jag har så mycket fint garn att tillgå. Det är ju kanonkul att kunna plocka med sina garner och tänka på vad man ska göra med dem. Ibland blir man ju tvungen att släppa stickorna och göra andra saker men om jag får välja mellan att t ex dammsuga, damma eller joxa med mina garner och sticka vad tror ni jag väljer.

Idag är det grått och regnigt och då är det ju toppen att kunna ägna dagen åt sin hobby istället för att vara ute och skrapa valda delar av verandan som behöver målas på lite bättre eller att vara ute och städa i boden som är proppfull av 33 års ekorrande. Jag trodde vi skulle hinna gå igenom den i somras barnbarnet och jag men så kom ju det här coronaskruttet och rörde om i tillvaron så vi spar det till nästa sommar. Då jädrars. Jag har dock plockat ut en och annan grej därifrån under tiden och varje gång så blir jag förvånad över att dessa grejer alls har blivit inpulade och sparade i boden. Jag är väl inte direkt någon hoarder men väl en ganska stor ekorre. Den som spar han har och saker och ting kan komma till användning. Joråsåatt men det mesta av skräpet man ekorrar undan kommer aldrig i hela livet till användning utan står bara där i typ 33 år och är så dammiga och skitiga så man knappt ser vad det är.

Något skojsigt har dock inträffat och det är att jag faktiskt lyckats med vissa saker som jag tidigare angivit att jag gett upp hoppet om uppe på lila toan. Det kommer i nästa inlägg tillsammans med lite annat.

Hoppas ni alla har en härlig söndag……..med eller utan rosa igelkottar

När det regnade manna…..

då kan ni ge er attan på att den här tanten var på plats. Så här gick det till.

En dag fick jag ett så fint och härligt mail från en kvinna som läst min blogg under en längre tid. Hon frågade om hon fick skänka lite garn till mig för hon hade mycket och inte så mycket tid att sticka längre. Vem tackar nej till garn? Inte jag. Jag tackade för erbjudandet och skrev att jag ville betala portot om hon nu var vänlig nog att skänka mig garnet. Men icke sa nicke. Det skulle ses som en gåva med porto och allt. Härliga tider, strålande tider. Brevlådan bevakades noggrant för jag tänkte att det dunsar väl ner ett paket med några nystan i och jag fantiserade om vad det kunde vara för färger.

Rätt som det var en dag så ramlade det ner en avi i lådan som sa att jag hade ett paket att hämta på ICA Maxi. Jisses tänkte jag var det så stort så det inte gick ner i brevlådan ja då kanske det är bäst att jag utrustar mig med nödvändiga hjälpmedel i form av sådana färggranna töjbara spännremmar med krok i varje ände. Sedan satte jag och hojen kurs mot ICA Maxi.

Väl där lämnade jag lappen till en glad tjej i postsvängen och hon for iväg och kom tillbaka med en gigantisk kartong. En flyttkartong. Hon såg väl på mig att jag hade fått en lättare chock för hon sa glatt att det är inte så tungt men det är stort. Vi fick gå till sidan av disken för att kunna få ut kartongen och då frågade hon – Du har väl bilen med dig?……….-Nä, jag cyklar…….-Oj då.

Hjärnan gick på högvarv för jag insåg ju att den här jättekartongen skulle inte gå att spänna fast på pakethållaren. Lösningen var inte långt borta dock men den stod en annan av servicetjejerna innanför disken för. Hon sa att jag skulle gå bort och hämta största papperskassen och lägga över så mycket det gick i den och sedan fylla upp cykelväskan jag hade med mig in för jag hade ju tänkt handla också. Gick inte allt i där så kunde vi fylla på med ett par plastkassar. -Vi bjuder på alla kassarna och så kan vi ta hand om kartongen när du plockat ur den. Ja vad ska man säga. Så himla bussigt.

Jag har ju trots knivlagen en fällkniv i handväskan, ni vet en sådan med ett par olika storlekar på kniv, sax, korkskruv, fil, tandpetare och pincett så att få upp kartongen var ingen konst. Tjejerna vid postdisken var med och tittade för dom var jättenyfikna på vad det kunde vara. När jag fick upp kartongen och började plocka över i väska och kassar så var vi lika tagna och imponerade alla tre. Tänk så mycket fint. Vilken garnglädje. Tänk att människor kan vara så givmilda och snälla. Jag hade berättat för tjejerna vid posten om hur jag fått garnet och att garnet skulle användas till hjälpstickning och det var då de sa att de skulle bjuda på kassarna. Jag blir överväldigad över människors vänlighet och känner att så länge folk kan visa omtanke och försöka hjälpa varandra så länge finns det hopp för mänskligheten.

Jag packade fullt i den stora ICA-kassen och i cykelväskan och det hamnade en del i cykelkorgen också i en påse. Sen bar det iväg hemåt. När jag kom hem packade jag upp alltsammans ute på altanbordet och här mina vänner får ni se den fina gåvan som kom från L.B.

Flera kilo ren och skär vardagslycka.

Jag är så oändligt tacksam för den här rika gåvan som kommer att värma så många frusna små bebisar. Jag är tacksam för att jag fått möjlighet att göra världen lite varmare och jag lovar att varenda trådände kommer att utnyttjas på bästa sätt. Nu när coronan härjar vilt utanför husväggarna så kan jag lugnt, stillsamt och förnöjt stanna inne för jag har ju allt jag behöver för att klara vinteridet. Garn, böcker och mat. Jag är rik. Jag är lycklig.

Jag hoppas ni har en vilsam söndag………med eller utan garngåvor

Pyttipannainlägg

Det är svårt att vara rubriksättare på den här bloggen ska ni veta för inläggen följer ju inte något givet ämne utan flaxar och fladdrar hit och dit lite som det blir. Strunt samma nu kör vi på.

Jag köpte så fina lavendelpåsar av en hantverkare. De är sydda i linne och dekorerade med gammal spets. Jag kommer ihåg min mormors gamla lavendelpåsar som var broderade med små små blommor och som doftade så gott. Så de här rosa söta påsarna väckte ett barndomsminne och det var mysigt. Man får försöka samla på de fina och välgörande barndomsminnena och låta andra flytta på sig och ta mindre plats. Vardagslycka kan väl faktiskt vara att bli påmind om något fint som värmer hjärtat och själen. Något som får dagen att bli ljusare eller natten att bli mer lugn och trygg.

Jag har ju tagit mig för med att försöka fixa lilla toan uppepå och det är då inte det lättaste. För att kunna byta matta så ska ju listen bort och det har jag brottats med ett bra tag nu. Det går inte. Spikarna sitter bakom ett par rör och jag har dragit fram listen så långt det går med kofoten. Jag får ta mig tusan spränga med dynamit för att få bort den och då ger sig ju resten också i o f s för då blir det ju inkentinken kvar. Nåja, jag har ju min bästa kompis som brukar vara en klippa men det närmaste klippa vi kom här var att jag fick lust att klippa till honom över telefonen när han talade om hur jag skulle hålla fast spiken, slå tillbaka brädan och låta spiken gliiiiiiiida ut. Inte f*n gled den spiken. Inte alls. Inte någonstans.

Nu har jag lagt ner det jädrans projektet och tänker så här då istället. Jag målar hela toan solgul, färg har jag ju står i en stor hink och sedan köper jag en fin och fräsch toastol och får den insatt vilket verkar vara ett ganska enkelt handgrepp för den som kan det såg jag när killen tog bort den på ett tjillevipp. Det enda problemet är väl att det är så rackarns trångt på den här toan och killen var nog en bra bit över 180 cm så det var tur han inte fastnade under handfatet. Efter det så köper jag någon hyfsad matta och lägger över den gamla på något sätt så man slipper den gamla fula grå mattan från 1965 när huset var nytt. Jag löser det på något sätt för nu känner jag att jag nått vägs ände med den här jädrans toan. Golvfirman som jag hade kontakt med har inte hört av sig efter att jag ställt en rad frågor så därför löser jag det så här. Det är då inte helt enkelt att ens försöka få hjälp från proffs med att lägga våtrumsmatta upp mot väggen så som det ska vara. Jobbet är väl för litet för att det ska löna sig. Detta ska ju ske om man gör en ombyggnad för att försäkringar ska gälla vid vattenskada. Jag har fiffilurat och ser inte byte av toastol som en ombyggnation. Hoppas jag har rätt där.

Nu struntar vi i det här och övergår till något skojsigare. Vardagslyckor. En vän till mig och hennes man bor på en ö ute i Mälaren och de har varit förbi med diverse godsaker till mig må ni tro. Här är det två pyttesmå ”smakburkar” med olika slags gelé och dessutom fick en liten prematurmössa som min goa granne A-M har stickat vara med på bilden för att visa upp sig i sin skönhet.

Mössan har gått iväg till en insamling till prematurbarn och geléerna har gått raka spåret ner i min mage och de var jättegoda. Så lagom att ha då man blir sötsugen vilket jag blir tätt som oftast.

Inte nog med det jag fick vid ett annat tillfälle en hel stor påse med björnbär. Det är något som jag inte var bekant med sedan tidigare. Jag smakade på ett par stycken för två år sedan då jag var med en kamrat ut till hennes torp i Näshultaskogarna och hon hade en liten gren med björnbär utanför trappan. Jag hade aldrig ätit björnbär tidigare för det fanns inte med under min barndom. Nu kom vännerna L och S med båt in till stan och hade då med sig dessa åt mig

Till sist. Tusen tack till er som hört av er med fina mail och kommentarer. Det är vardagslycka som räcker väldigt länge och som ger så mycket goda energier. Skrivna eller talade ord kan betyda så oändligt mycket i ett liv. Ord är viktiga och värdefulla och kan vara den absolut bästa vardagslycka du kan ge någon, en vän, en anhörig eller en okänd.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin måndag……..med eller utan fula golv.

Tiden bara ramlar iväg

och jag tycker inte att jag hänger med i svängarna för det går så fort. Mina dagar går ju i sakta mak men ändå när klockan börjar närma sig fem så blir jag förvånad över att dagen nästan är slut och kvällen börjar.  Det är väl i o f s en väldig tur att man ständigt har saker att plocka och pilla med så att man inte blir sittande och rullar tummarna för då går nog dagarna sakta.  Ni som hängt med ett tag vet att jag har varit väldigt seg. Länge. Det är mycket som borde göras men lite som blir gjort. Istället för att göra de saker jag borde göra så tar jag stickningen och sätter mig istället. Ibland är det inte bra för att-göra-listan blir ju oändligt lång när inget bockas av och med det följer ju också en viss inre stress som gör att man inte mår ok. Så bäst att lägga bort stickningen en stund och se till att få göra strykningar på listan.

I förrgår plockade jag av allt från altanen och igår väldans tidigt på morgonen oljade jag den och till kvällen kunde jag ställa tillbaka allt igen. En sak mindre på listan.  Förresten ska jag passa på att tipsa om en sida som är toppen. Proppfull med goda idéer om allt mellan himmel och jord. Jag testade t ex att på min altan göra rent ett stycke med tralltvätt och ett stycke med  ”fönsterputs” från Ekotips där receptet är 4 dl vatten, 1 dl ättika och fem droppar diskmedel. Vilket av medlen tror ni gjorde renast på enklaste sätt? Jo rengöringsmedlet från Ekotips. Toppen. Funkar på det mesta faktiskt. Jag har blandat i ordning så jag har en stor sprayflaska under diskbänken och en mindre på toan. Det funkar banne mig kanoners!

Apropå toalett så hade jag ju problem med att det regnade in från taket så det var pölar på golvet på lilla toan uppepå. Jag fick ju nytt tak och nya lister och nu har jag tagit tag i problem nummer två med den toan. Den hade något fel med flottören (eller nåt) så det svämmade över vatten som rann ner i min klädkammare. Detta är ju åtgärdat och de sista åren har man bara kunnat använda toan till att göra nr 1 på eftersom den spolar så sparsamt. Nu har jag fått toan utburen och barnbarnet har tvättat väggarna och tejpat taklisterna så nu ska den här lilla lagom (not) tjocka damen bara riva bort listerna och  måla väggarna och färg finns, står i en stor fin hink i köket och bara väntar. Efter det ska jag ta hjälp av en golvfirma som får lägga in ny matta och höja tröskeln så det blir efter våtrumsnormen.  Sedan är det bara att införskaffa en ny fin tron. Så här ser toan ut nu. Den är så liten och smal så man får nästan backa in och färgen, ja den har dottern bestämt och målat när hon gick i skolan och hade något projekt på gång. När den är målad och klar så kommer väggarna att vara gula och glada men när det blir av lovar Orsa kompani inget bestämt. Som vanligt.  Det borde dock bli väldans snart för ni kan inte göra er en föreställning om hur knepigt det är att vakna på natten och vara vrålans kissnödig och försöka ta sig ned för trappan och in på toan nerpå. Det är då man tänker på att man borde kanske lyssnat mer på Susanne Lanefeldt. Kniiiiiiiip!

DSCN1187

Det har gått iväg lite ditten och lite datten också till olika ställen. Sista sändningen till Läkarmissionen med Easy Peasy Beanie-mössor och så min vän och granne A-Ms lilla gula mössa som står bredvid den blå till höger. Allt som allt har jag skickat 51 EPB-mössor. De går så himla fort att sticka så vips är dom bara gjorda. Nu har jag börjat sticka på yemenvästar till framtida insamlingar.

DSCN1233

Lite fler små prematurmössor som gått iväg till en annan insamling. A-Ms tre små mössor längst till vänster. Hon är på sitt nittioförsta år och är en helt fantastiskt härlig kvinna med ett riktigt stort hjärta för de små. Två röda och en liten gul mössa blev det den här gången. Det är kul och inspirerande att vi kan jobba tillsammans mot samma mål. Det blir en fin gemenskap.

DSCN0894

Jag avslutar det här inlägget med något väldigt fint. Bilden andas frid och ro och en otrolig skönhet. Det är så härligt att se att världen trots allt kan vara oerhört vacker trots allt som pågår. Vardagslycka är att kunna se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

DSCN1215

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin dag…….med eller utan lila toaletter.

 

Livet på sparlåga är helt ok

Den här coronapandemin har gjort att man får vara lite mer försiktig och inte komma för nära. För mig har det väl egentligen inte inneburit så stora förändringar i livshållningen sedan jag blev ensam för fyra år sedan. Jag tufflar på i min egen lilla takt men har upptäckt att jag krympt min värld ännu mer än tidigare.  Inget jag på något sätt mår dåligt av men jag märker att jag lätt har halkat in i en avskildhet som är självvald och som känns trygg, bekväm och ombonad. Jag vet inte om det är på gott eller ont men just nu känns det bra men nog ska det bli skönt när och om världen blir som vanligt igen och man kan mötas och kramas och vara nära varandra igen. Jag saknar kramarna från dottern, barnbarnet och mina vänner. En granne sa så här till mig häromdagen ”- det är ingen som har rört mig på flera månader”. Precis då kändes den känslan så sorgligt ensam.

I och med att det inte är några marknader så har ju skaparlustan helt tagit semester och jag har inte lyckats få till något nytt och skojsigt till nästa marknad när den nu kommer. Däremot har jag legat i som en utter med att sticka och skicka. Jag fick ju massor av garn av min vän C men jag har efter det fått hem en laddning till. Hon hade massor av garn som hon behövde bli av med och då var jag ju med som ”hönan på snor’n” och beställde en hel drös med nystan. Jag betalade givetvis för frakten och såg till så att en extra slant hamnade på ett ställe som ligger C varmt om hjärtat.  Så här såg det ut på mitt köksbord efter att jag packat upp det paketet.

DSCN1184

Bomullsgarnerna längst ut till höger lade dottern rabarber på och  virkar och tillverkar för fulla muggar. Hon har energi den tösen.  Nystanen längst ut till vänster, 8 stycken, har jag stickat EPB-mössor av men dom ligger i en påse och väntar på att någon ska fästa trådarna och sy ihop dem. Någon blir förmodligen jag själv och det är därför det tar tid för att fästa trådar och sy ihop är inte det minsta kul. Sticka är kul men det där med efterarbetet, njaaaäääää.  Alla acrylgarnerna på bilden ska användas till fjärrvärmestickning. Jag är en lycklig människa. Jag är rik. Jag brukar säga att har man bara garn och böcker så är jag inte fattig. Vardagslycka för mig kan vara att ha mycket garn och får förmånen att sticka och skicka fjärrvärme till dem som behöver.

Jag skickade lite som jag hade i min välgörenhetslåda till en privat insamling till ett BB i Tanzania. En barnmorska som skulle åka ner ville ha lite stickat att ta med sig. Alla vet faktiskt inte att det kan bli kallt om nätterna även i afrikanska länder och att de små nyfödda då har svårt att hålla värmen men så är det. En liten mössa kan då rädda liv.  Så från mig fick hon med sig det här en liten bomullsfilt (ligger i lådan) som är stickad av en flicka inom omsorgen i Eskilstuna, ett par små tossor som dottern virkat, två yemenvästar och 9 mössor. Det är härligt så mycket det kan gå i en så liten kartong.

DSCN0967

Lite fler mössor till Läkarmissionen. Den lilla gula mössan längst till höger är stickad av min 90-åriga granne som gärna är med och sprider värme till världen. Fler mössor från henne kommer i ett annat inlägg.

DSCN1124

Tänk så mycket värme en pandemi kan medföra för dem som fryser. Plus att jag aldrig har tråkigt. Jag borde väl dammsuga och damma, sådana saker som tanter gör men ofta så smiter jag ifrån de sysslorna och stickar istället. Jag har svart bälte i att smita från tråkiga saker. Hmmm…..jag har nog svart bälte i att äta också.

En som inte smiter är dottern som både bakat jättegoda bananmuffins och virkat fruktnät som jag ska ta med mig ut när det blir marknad sedan.

DSCN1141

DSCN1155

Usch nu måste jag väl erkänna något som är typiskt mej. Dottern hade bakat kanongoda muffins med vit choklad och röda vinbär i. Jag fick en påse med tillsägelsen att jag inte skulle moffa i mig alla själv utan bjuda mina grannar. Mina grannar var på landet så nog fasen moffade jag i mig alla………utom en. Den gav jag till en tant längre bort i längan och tänkte att det skulle freda mitt dåliga samvete. Det gjorde det inte. Fy mig. Jag har karaktär som en badanka.  Så dom fina muffinsarna finns inte ens på bild för det gick så rasande snabbt och smidigt att glufsa i mig dessa. Inte undra på att jag är rund som en boll.

Inte nog med att min karaktär lämnar mycket i övrigt att önska, jag är lat och bekväm också. Det spelar ju ingen roll om jag går i pyjamasbyxor och nattlinne en hel dag när jag ändå inte ska träffa någon som ska komma in till mig. Dessutom spelar det ingen roll vad jag har på mig om jag går ut  här utanför heller för alla grannar i längan är så vana vid mig att de inte lyfter på ögonbrynet inför mina ibland något udda kreationer.

DSCN1145

Mysuniformen på som ni ser och det är så jädrans skönt när man har något som inte sitter åt någonstans utan bara sitter löst på kroppen så att volangerna man har runt midjan får fritt spelrum. Fram för mer social olydnad! Gå i pyjamas hela dagen och bara mys!

När jag nu skriver om att klä mig bekvämt så kan jag passa på att meddela min semestrande vän T att det var tur att det inte blev något badande. Baddräkten jag hittade efter ivrigt sökande har jag inte använt på flera år och den passade. INTE. Inte alls. Så det där med bada får jag nog ta mig en funderare på.

Jag hoppas ni alla har en fin dag……..med eller utan garn och för små baddräkter

 

 

Tidigare äldre inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag