Dåndimpen, harskrank och trasiga lakan

Den här värmen tar knäcken på mig tror jag. Jag blir alldeles matt och orkar ingenting och jag får verkligen ta i med hårdhandskarna mot mig själv för att utföra det allra minsta.  Jag har ju alltid haft svårt med värmen men det känns lite som om det blir värre med åren. När det är 28,8 på skuggsidan och 30 på baksidan som ligger i halvsol då väljer jag att stanna inne där det ”bara” är 27 grader. Jisses.  Det är som vanligt till att blöta en sommarklänning och lägga i en plastpåse i kylen och ta på sig när det börjar närma sig kokpunkten för min arma kropp. Dessutom har jag ju mitt älskade badkar. Jag spolar i halvt med kallt vatten och sedan går jag och doppar mig där flera gånger om dagen för att sänka temperaturen. Men hujedamej för den här värmeböljan. Jag vill ha en vanlig gammaldags svensk sommar där det är runt 23-24 grader varmt. Det räcker. I alla fall för mig.  Men vi är olika. Jag har vänner och även en del grannar som älskar den här värmen och njuter i fulla drag av den. Det är tur att det finns något för alla. Snart kommer min tid. När det blir kallt som själva voj voj och näsan fastnar ihop när man sticker ut den för att kolla läget. Det gillar jag. Tjockt med kläder i lager på lager och sen ut i kylan. Som sagt, tur vi är olika och att det finns något för alla.

Precis när man svalkat av sig och känner sig ok så vänder det blixtsnabbt och svetten sprutar. Varför då undrar du. Jo när jag hade svalnat av och höll på att plocka med mina garner så blev jag tvungen att hastigt besöka damrummet. Upp med locket, ned med ändan, upp med ändan och gasta i högan sky för vem fasen vill ha en sådan här någonstans på kroppen och särskilt inte där han just hade varit och fladdrat.

DSCN1254

Jag har trälock och då är det ett mellanrum på en dryg cm upp till ringen och där måste den ha tråcklat sig in eller också när jag stängt locket. Jag har faktiskt ingen aning men den var där och antastade mig på ett mycket oanständigt och otrevligt sätt. Huvva! Om ni funderar på det andra djuret så är det ”sulpen” som dottern kallade sköldpaddan  när hon var liten. Den är mitt badsällskap och jag har ingen badanka som en viss kompis tror.  Den här bilden är tagen vid annat tillfälle för den jädra harskranken som  attackerade mig klarade dessvärre inte mitt våldsamma vrålande ninjaviftande med en handduk innan jag såg vad det var.

Eftersom värmen gör att jag svettas omåttligt så är det svårt att både sticka och virka så det ligger lite på sparlåga. Det har dock hänt att jag gått ut tidigt på morgonen på baksidan när det varit runt 18 grader och då satt mig och sticka bara för att njuta av den svala luften. Det har varit skönt att ha den stunden.  Kan jag inte sticka så finns det annat jag kan göra och som passar fint att göra ute innan solen kommer över på baksidan helt. Jag får ju lakan som folk inte vill ha längre. Det kan ju vara att de tröttnat på färgerna när det gäller påslakan och att de blivit slitna och gått sönder när det gäller underlakan. En del köper billiga lakan på loppis och lämnar till mig. Av dessa river jag remsor som är 8 cm breda av de vita lakanen och river tygblöjor 70×70 av de färgade överlakan jag har. På det sättet går allt åt och om jag måste klippa bort där det är hål så blir det kortare lindor eller tvättlappar av det som går att använda.

Varje lakans remsor rullar jag ihop till en stor rulle och nu i coronatider när vi inte träffas mina kompisar och jag så packade jag i ordning rems-rullarna och så kom kompisen G och hämtade dem. Det var sju lakan den här gången. 103 remsor.

DSCN1275

Dessa remsor rullar min kompis och fäster med en liten tejpbit och så får jag tillbaka dem och skickar dem den här gången till  AFFC (Aspeboda Foundation For Children) där de hamnar i en by i Gambia som har en liten sjukstuga.  Tidigare satt vi ju tillsamman och rullade lindor och språkade glatt men nu i coronatider så får vi p g a underliggande sjukdomar vänta med umgänget. Var sak har sin tid och om vi är rädda om varandra så kan vi snart ses igen.

Jag blev riktigt glad när jag för lite sedan fick en så fin sommarbukett av en granne. Det var små blommor från hennes baksida och de var så söta och somriga.

DSCN1301

Vardagslycka kan vara en liten rar bukett given med hjärtat. Vardagsolycka är att få en harskrank i………..*ryser*.

Jag hoppas ni alla har en fin tisdag……..med eller utan små buketter av sommar.

Tiden bara ramlar iväg

och jag tycker inte att jag hänger med i svängarna för det går så fort. Mina dagar går ju i sakta mak men ändå när klockan börjar närma sig fem så blir jag förvånad över att dagen nästan är slut och kvällen börjar.  Det är väl i o f s en väldig tur att man ständigt har saker att plocka och pilla med så att man inte blir sittande och rullar tummarna för då går nog dagarna sakta.  Ni som hängt med ett tag vet att jag har varit väldigt seg. Länge. Det är mycket som borde göras men lite som blir gjort. Istället för att göra de saker jag borde göra så tar jag stickningen och sätter mig istället. Ibland är det inte bra för att-göra-listan blir ju oändligt lång när inget bockas av och med det följer ju också en viss inre stress som gör att man inte mår ok. Så bäst att lägga bort stickningen en stund och se till att få göra strykningar på listan.

I förrgår plockade jag av allt från altanen och igår väldans tidigt på morgonen oljade jag den och till kvällen kunde jag ställa tillbaka allt igen. En sak mindre på listan.  Förresten ska jag passa på att tipsa om en sida som är toppen. Proppfull med goda idéer om allt mellan himmel och jord. Jag testade t ex att på min altan göra rent ett stycke med tralltvätt och ett stycke med  ”fönsterputs” från Ekotips där receptet är 4 dl vatten, 1 dl ättika och fem droppar diskmedel. Vilket av medlen tror ni gjorde renast på enklaste sätt? Jo rengöringsmedlet från Ekotips. Toppen. Funkar på det mesta faktiskt. Jag har blandat i ordning så jag har en stor sprayflaska under diskbänken och en mindre på toan. Det funkar banne mig kanoners!

Apropå toalett så hade jag ju problem med att det regnade in från taket så det var pölar på golvet på lilla toan uppepå. Jag fick ju nytt tak och nya lister och nu har jag tagit tag i problem nummer två med den toan. Den hade något fel med flottören (eller nåt) så det svämmade över vatten som rann ner i min klädkammare. Detta är ju åtgärdat och de sista åren har man bara kunnat använda toan till att göra nr 1 på eftersom den spolar så sparsamt. Nu har jag fått toan utburen och barnbarnet har tvättat väggarna och tejpat taklisterna så nu ska den här lilla lagom (not) tjocka damen bara riva bort listerna och  måla väggarna och färg finns, står i en stor fin hink i köket och bara väntar. Efter det ska jag ta hjälp av en golvfirma som får lägga in ny matta och höja tröskeln så det blir efter våtrumsnormen.  Sedan är det bara att införskaffa en ny fin tron. Så här ser toan ut nu. Den är så liten och smal så man får nästan backa in och färgen, ja den har dottern bestämt och målat när hon gick i skolan och hade något projekt på gång. När den är målad och klar så kommer väggarna att vara gula och glada men när det blir av lovar Orsa kompani inget bestämt. Som vanligt.  Det borde dock bli väldans snart för ni kan inte göra er en föreställning om hur knepigt det är att vakna på natten och vara vrålans kissnödig och försöka ta sig ned för trappan och in på toan nerpå. Det är då man tänker på att man borde kanske lyssnat mer på Susanne Lanefeldt. Kniiiiiiiip!

DSCN1187

Det har gått iväg lite ditten och lite datten också till olika ställen. Sista sändningen till Läkarmissionen med Easy Peasy Beanie-mössor och så min vän och granne A-Ms lilla gula mössa som står bredvid den blå till höger. Allt som allt har jag skickat 51 EPB-mössor. De går så himla fort att sticka så vips är dom bara gjorda. Nu har jag börjat sticka på yemenvästar till framtida insamlingar.

DSCN1233

Lite fler små prematurmössor som gått iväg till en annan insamling. A-Ms tre små mössor längst till vänster. Hon är på sitt nittioförsta år och är en helt fantastiskt härlig kvinna med ett riktigt stort hjärta för de små. Två röda och en liten gul mössa blev det den här gången. Det är kul och inspirerande att vi kan jobba tillsammans mot samma mål. Det blir en fin gemenskap.

DSCN0894

Jag avslutar det här inlägget med något väldigt fint. Bilden andas frid och ro och en otrolig skönhet. Det är så härligt att se att världen trots allt kan vara oerhört vacker trots allt som pågår. Vardagslycka är att kunna se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

DSCN1215

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin dag…….med eller utan lila toaletter.

 

Sopor…..och så lite gulligt

Hej hopp, det var ett tag sedan men nu så har proppen gått ur igen och jag ska försöka mig på ett inlägg.

För lite sedan gick jag iväg till vårt sophus för att slänga några påsar. Det var en pyttepåse med konservburkar, en påse med plast och en papperskasse med kartongbitar som skulle tömmas. Inga konstigheter.

Tjolahopptjolahej, här tömdes och slängdes och fixades och trixades med god fart och jag traskade hemåt. När jag kom till ytterdörren hade jag ingen nyckel. Eftersom jag inte hade några fickor på dagens utstyrsel så hade jag trätt nyckelringen på ett finger. Det borde jag ju ha varit vuxen nog att förstå att det var ingen bra idé. Tvärtom, det var en urusel ide. Var fasen var min hemnyckel.

Jag gick med en väldig fart tillbaka till sophuset för att se om jag tappat den på vägen. Det hade jag inte. Så in i sophuset igen. Det luktar inte gott där.  Man vill ju liksom lämna det man har att lämna och gå därifrån fortare än kvickt. Nu var jag tvungen att försöka titta i den mindre soptunnan  och se om jag kunde se någon nyckel med ett stort rött plasthjärta på en ring bredvid. Nääääää inte där. Vidare till plasten. Det är en stooooor soptunna men som tur var så var det inte så mycket i den och jag nådde ner och kunde putta ett par påsar åt sidan så jag såg ner. Inte där heller.

Återstår då bara den jättestora  soptunnan för kartong. Den var knökfull.

DSCN0200

Dessutom stod den längst in till vänster så jag fick börja med att maka på de andra. Jag närde en förhoppning om att nyckeln låg bland det jag tömt ut, alltså överst. Det gjorde den inte. Jag försökte plocka undan och flytta på kartonger och jox för att kunna se bättre. Det gick inget vidare det heller. Jag är ju bara 157 någonting så jag når ju för farao knappt över kanten. Jag brukar skoja och säga att om man skulle mangla ut mig från mitten så skulle jag bli gott och väl 2,13. Det hade behövts här kan jag säga.

Nu kände jag hur jag höll på att bli hysterisk. Fy farao så jag ställt till det. Alldeles själv. Byta lås. Dyrt.  Jag var förbannad på mig själv för att jag burit mig så idiotiskt åt.  Nu kom jag på att ett par som bor i området och i närheten av sophuset  brukar vara hemma på dagarna och han är som en liten hustomte. Jag gick dit och ringde på och hans fru fick höra om mitt eländes elände och hon lovade att hennes man skulle komma och hjälpa mig.

Jag gick tillbaka till sophuset och efter tre minuter så kom den hjälpsamma mannen med en ficklampa. Han började flytta runt grejer och lyste och lyste men till slut sa han att han kunde inte se någon nyckel.  I samma ögonblick som han sa det så kom hans fru in med en lång stång i handen och sa att han skulle prova med den där. En magnetstång! Hon traskade hemåt och jag  tittade på honom när han for runt med den där stången efter kanterna i botten. Rätt som det var så slutade han och drog upp stången och kors i hela fridens dagar…….där hängde min nyckel!

Jag kan inte minnas när jag blev så galet glad. Jag kramade om mannen jättehårt och grät några glädjetårar. Han såg lite bestört ut men ibland kan man inte hejda sin vilda glädje.  Jag gick med honom hem och tackade hans fru för att jag hade fått ”låna” honom.Det är banne mig en vardagslycka att ha snälla hjälpsamma människor omkring sig när det tjorvar till sig.

Dagen efter bakade jag en stor äppelkaka och lämnade tillsammans med vaniljvisp till de vänliga människorna.

Damen i huset tipsade mig om hur hon brukade göra när hon inte hade fickor till nycklarna när hon skulle gå till t ex sophuset. Hon använde ett nyckelband. Det gör jag också numera för fy farao för att rota bland sopor.

DSCN0197

Nu till ett par andra saker. Lite gulligare och lite finare som gör att vi får soplukten ur näsan. Den här lilla tjockisen stod och mumsade hö när vi stod på Medåkers marknad tidigare i år. Kan ni tänka er, en enhörning, det måste väl vara den enda i sitt slag. Barnen fick rida och ibland känner jag att jag skulle också vilja vara liten och få rida på en liten lagom tjock enhörning med flätad man.

DSCN0228.JPG

En liten blomma ska ni få av mig nu i gråvädret. Nu tar det ett tag innan dessa blommar igen. Vackra små solar som jag hoppas kan lysa upp tillvaron för den som kikar in.

DSCN0230

Jag hoppas ni alla har en kanonlördag……med eller utan enhörningar

Punka, pilsner och porto

För ett bra tag sedan så tog jag ut min cykel ur boden och skulle hoja iväg på uppdrag. Då var bakhjulet platt som en pannkaka. Fy farao. Jag släpade ner cykeln till den ordinarie cykelreparatören men han sa att det skulle ta 6 dagar innan jag kunde få den tillbaka. Näääääää, sex dagar är alldeles för mycket för jag kör ju inte bil och jag cyklar ju i stort sett varje dag på min trogna gamla Monark. Hur i jisses skulle jag klara mig i sex dagar utan hojen nu när det är sommar och varmt och kanonväder för cykling. Jag tackade för mig och tog min cykel och vandrade vidare.

Iväg till nästa cykelreparatör som sa att om jag lämnade cykeln så kunde jag hämta den om en timme. Jippppiiiiiiii! Det var banne mig lite skillnad. Jag skojade och sa att det var nästan värt ett par pilsner att få sådan snabb behandling. Jag gick och fikade och strosade lite i ett par butiker och sedan var det dags att hämta hojen. När jag gick förbi systembolaget så kom jag att tänka på vad jag skojat om och tog och gick in för att botanisera bland ölsorterna. Tänkte att ett par pilser skulle liva upp det hela och även visa på min uppskattning för det snabba jobbet. Dessutom var det ju fredag.

Jag hittade en öl som var klockren. Titta bara, kan det bli mer passande när man har punktering. Man tror banne mig att det nästan inte är sant. Flat tire/platt däck. Ja det var ju precis det jag kom släpande med. En hoj med platt däck.

DSCN0162.JPG

Jag köpte två små burkar och överlämnade när jag hämtade och betalade för cykeln. Reparatören blev hyfsat storögd och skrattade högt för han hade aldrig sett den ölen förut och undrade vart jag hade fått tag i den. Nu vet han. Jag var nöjd och han var nöjd och cykeln var färdig och pumpad.

Jag stickar ju en del för att sedan skicka vidare som fjärrvärme till frusna små barn. Oftast är det då mössor jag stickar. Mössor håller de små varma så de överlever nätterna i kyla. Ibland får jag en massa garn och då stickar jag till välgörenhet för dessa garner.

Det är faktiskt kanoners att använda gamla restgarner eller köpa garn på second hand när man ska välgörenhetssticka. Det behöver inte bli så dyrt och man gör ändå en riktigt bra insats.

När det så är dags att skicka iväg så använder jag mig av gamla frimärken från sådana årssamlingar. Varför ska dom ligga år ut och år in i en låda när de inte är värda mer än summan som står på dem. Nä då använder jag dem och tapetserar paketen med dem.Många frimärken bli’re. Ibland så många så det nästan inte får plats med namn, adress samt avsändare men det funkar. Det här paketet blev ändå rätt skapligt eftersom jag använde mig av ett 40-kronorsmärke också. Ett bra sätt att använda gamla frimärken alltså.

20190519_123724

Eftersom det ändå är sommar än så länge så kan jag bjuda på lite nyckelpigor också. Jag har ju lite som mitt signum att jag sätter nyckelpigor på vissa saker jag säljer på marknaderna. T ex mina kvastar. Här är en stol som man faktiskt blir ganska glad av. Det är en gammal stol som fått ett fint linnetyg som sits.

DSC04079.JPG

Jag hoppas ni alla har det finfint trots att sommaren nu börjar gå mot sitt slut. Det är lite svalare om kvällar och nätter vilket jag uppskattar för då sover jag så gott.  Den här sommaren har varit lite lättare än de tidigare. Jag håller väl på att vänja mig helt vid att vara ensam men jag är tacksam för min lilla familj och de nära vänner jag har. Jag har det ju så bra som är omgiven av omtanke och kärlek. Vardagslycka är att känna att man inte är ensam.

Jag hoppas ni alla har en härlig lördag……..med eller utan punka

 

Pensionist……..jipppiiiiii

Ja jädrars.  Nu har jag ju i o f s varit pensionär i två år redan men det var för att jag tog avtalspension vid 63. Nu har jag blivit ”riktig” pensionär och har alla de förmåner som följer med det.

Här i kommunen får panchisar åka buss gratis mellan kl 9 och 14 alla vardagar samt under obegränsad tid på helger. Det är ju kanoners för då kan jag ju ta bussen till Torshälla och köpa lite garn då och då. Skulle jag inte ha busskortet skulle den turen kosta mig mellan 48 och 64 kronor tur och retur beroende på vilket slags betalning jag väljer. Dyrt. Då blir det inte många resor det kan jag säga. Men nu kan man flänga runt av hjärtans lust om man nu vill det. För min del är busskortet ett verktyg till att kunna utföra olika slags önskemål jag har. T ex att åka ut till Rusta eller Jula och köpa något som jag absolut behöver t ex en skräptunna med ugglor. Ett måste i varje kvinnas hem faktiskt. I det här fallet så var det min dotter som fick den här charmiga pjäsen. Den fina blomman som skymtar vid sidan av har jag fått av grannarna A och B.

DSCN0100.JPG

Något som inte funkar med bussen är att frakta skräp och skrot till tippen. Då får man plocka fram den trogna hojen och packa både fram och baktill och sedan fräsa iväg. Tjugo minuter dit och tjugo minuter hem det blir fin motion för mig som av naturen är alldeles förfärligt lat och bekväm. Så det har blivit några vändor i sommar med diverse säckar, påsar och kassar. Det är fin cykelbana i stort sett hela vägen så det är helt ok att hoja.

DSCN0132.JPG

Nu tror ni att när jag äntligen är pensionist så är jag ju så mycket ledig och hinner med massor av saker. Det ena är sant, jag är ledig mycket men jag hinner inte med särskilt mycket tycker jag. Dagarna går så fort och vips är det dags att gå till sängs. Jo man hinner ju med lite smått varje dag men de där riktigt stora underverken och grejerna som man borde göra lyser med sin frånvaro. Men sk*t samma det kommer ju en dag i morgon också. Jag har nog svart bälte i att skjuta tråkiga göromål framför mig. Måntro de kanske förångas och går upp i rök och dis eller bara som genom ett herrans under försvinner från min måste-göra-lista.

Något som jag i alla fall har tagit mig för med är att klä om min urfula strykbräda. Tyget var blekt och sprucket på kanterna så nu var det dags. Jag tog ett gammalt påslakan som det förmodligen var antikvärde på och klippte isär och sedan var det bara att gå loss med en massa klämmor och häftpistolen. Resultatet blev enligt mitt sätt att se det lysande och jag är helnöjd. Det som blev kvar av påslakanet blir tygblöjor till något behövande land.

DSCN0114

DSCN0124.JPG

Någon av er som tror att jag kommer att ligga i som en utter och stryka mer än vanligt nu när jag fått till en så snygg strykbräda? Nääää, jag tänkte väl det. Jag stryker egentligen bara dukar som jag ska ha med mig ut på marknader men då blir det ju roligare att stryka dom plättarna i alla fall.

Det här med att få vara pensionist. Tänk så bra jag tycker att jag har det. Jag är hyfsat frisk och har intressen och ett bra socialt skyddsnät med familj och vänner. Jag kan komma och gå som jag vill, göra vad jag vill när jag vill. Jag måste inte släpa mig upp i ottan varje morgon och gå iväg till bussen. Efter 46 års arbetsliv så är jag ledig. Varje dag. Jag har det så bra.

Livet ser bra ut för mig även om jag hade önskat att det varit annorlunda. När mannen gick bort stannade världen och tiden och livet vände. Det tog tid och tar fortfarande efter tre år tid att komma igen. Jag har egentligen inga problem med att vara ensam för jag trivs skapligt bra i mitt eget sällskap men det här är ju ingen självvald ensamhet. Jag hade helst sett att vi fått många många fler år tillsamman då båda var pensionister och kunde fara runt och göra det vi tyckte om. Det blev inte så och jag kämpar fortfarande varje dag med att hantera olika saker och känslor som dyker upp. Det är inte helt lätt men livet börjar kännas ”lugnare”. Jag är en krigare och kommer aldrig att ge upp för jag har ju ett fortsatt liv att leva.

Jag hoppas ni alla har en riktigt härlig söndag……..med eller utan sällskap

Lite av varje

För lite sedan stod jag och min kompis på Malmköpings gammeldags marknad. Jag brukar ju gå runt och ta bilder på lite olika saker men det hanns inte med den här gången. På vägen till ”damrummet” sprang jag dock på den alltid lika glada och trevliga Maria som har Orkidé Smycken och där passade jag på att ta kort på hennes fina hjärtan. Vissa människor träffar man ju bara på olika marknader och det är lika roligt att ses varje gång. Den här marknaden är toppen och jag var nöjd med resultatet av den när jag for hem.

DSCN0096.JPG

Av min vän G fick jag en så fin gammal förbandslåda i trä. Det är väldigt mycket nostalgi i sådana gamla ting. Jag älskar saker som har varit med länge och använder hellre dem än alla plastgrejer som finns överallt i miljontal. Nu fiffilurar jag bara på var jag ska ha den för jag vill ju inte fylla den med förbandsmaterial och ställa in den i ett skåp. Nej ute något av rummen ska den vara så jag kan se den varje dag.

DSCN0060.JPG

DSCN0059

När jag skulle hoja till dottern en eftermiddag så fick jag sällskap på cykelbanan. Den figuren var dock något saktfärdigare än jag så jag insåg att det där är rent livsfarlig för den.  Jag stannade cykeln och instruerade den om att det här var ett totalt olämpligt ställe att vara på för en liten snigel. Jag fick upp den på ett par blad eftersom jag inte ville lyfta den i skalet och så fick han/hon/den/det en liten luftfärd över till andra sidan cykelbanan. Nog är dom väl vackra i alla fall och tänk så behändigt att bära med sig sitt hus.

DSCN0092.JPG

Undrar om det hjälpte att jag berättade om trafikregler och annat matnyttigt eller om det var för döva öron(!?) precis som med den förgrönade anden som låg och vilade mitt i bussfilen för några år sedan och som jag läxade upp med trafikregler till de övriga bussväntarnas stora glädje.

Här är i alla fall två som håller sig där dom ska vara. I vattnet. När jag först såg dem så var de tätt ihop men innan jag fått hejd på hojen och kommit av den samt fiskat upp kameran ur handväskan då hade scenen ändrat sig och jag såg bara två svanändor sticka upp ur vattnet.  De kom upp och försvann ner igen. Hela tiden gled de längre och längre ifrån varandra. Det hjälpte inte att jag besviket frustade näääääää. Hjälpte inte ett dugg. Till slut var det visst slut på rumpuppvisandet och de var enligt mitt sätt att se det på rätt köl igen men långt ifrån varandra. Men va’ fasen, rosor är rosor om än i sprucket krus och svanar är svanar om än en bit ifrån varandra.

DSCN0050

Nog är det fint att svanarna håller ihop hela livet. Det är ju så man vill ha det själv också.  Kärlek.

Vardagslycka är att se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Jag hoppas ni alla har en finfin onsdag………med eller utan sniglar och svanstjärtar

 

 

Äntligen klara

Nu har jag gjort allt jag skulle göra.  Nästan. Kvastarna är klara och dukarna strukna men gökuret har inte fått sina nya visare. Men serru det kommer nog en dag när jag är sugen på att dejta göken. F ö levde gökskrället farligt häromsistens när barnbarnet och dottern var här och vi spelade spel.

Det flaxas vilt med armar och ibland även med benen vid spelbordet. Jag hade slagit upp en väldans stor mugg med kaffe men den fick sig en snyting så den välte. Över mig, över bordet, ner på golvet och eftersom det inte finns något rakt  i det här huset så rann givetvis kaffet i sydlig riktning.  Just i den riktningen var gökuret parkerat på golvet och banne mig om det inte rann ända fram innan dottern hann fram med trasan.

Själv fick jag rulla ihop klänningen och försöka ta mig ut till toan med kaffet rinnande efter benen. Ja jädrans. Så kan det gå. Men vi har förfärligt roligt när vi ”leker”.

Hmmm…….kanske vore läge att fixa till gökuret innan nästa speldag för då vet man aldrig vad som händer.

Något som i alla fall är klart är målning, dekorering och lackning av kvastarna samt överdragens trådar är fästa så nu sitter de på plats.

DSC04104.JPG

Små dukar är strukna och ett par kuddvar från Kan o Vill har fått innerkuddar.

DSC04078.JPG

Jag kan väl inte för mitt liv påstå att jag legat i som en utter men jag maler sakta på. Ibland. Ibland inte.  Det har varit tunga veckor ett tag nu men det får reda sig.

Vackra vårblommor från landet är så rart på bordet. Tack snälla B.

DSC04123

Varenda gång jag tar ett kort av något på bordet så påminns jag om att det snart är ett år sedan som jag bytte köksbord från ett stort som en landningsbana på ett hangarfartyg till ett mycket mindre med nedfällbara klaffar. Det nya köksbordet är ju inte nytt utan ganska gammalt. Från 40-talet. Jag hade bestämt mig för att måla om det och sandpappra lite här och där. Har jag gjort det? Nä, det har jag inte. Som sagt det går banne mig inte fort någonting numera. Jag känner inte igen mig själv och ibland är det faktiskt ganska skrämmande.  Nya tag måste tas och det blir nog lite lättare nu när det blir sommar hoppas jag. Livet är fullt av tappade sugar så inte ska det bli en till härifrån inte.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag…….med eller utan sysslor

Dom är här nu

DSC04106.JPG

Maskrosorna alltså. Det är mer än en vecka sedan jag tog den här bilden och jag tyckte då att de var så vackra. Precis som små glada solar mitt i allt det gråa och cementiga. Idag när jag gick till sophuset så var den här plantan inte alls ensam och unik utan det var fullt med plantor som letat sig upp mellan garageväggen och asfaltskanten. Det är märkligt att dom kan växa precis var som helst där man inte tror att något skulle kunna leva.

Jag upptäckte att när de blev väldans många så tyckte jag inte att de var underbart vackra längre utan tänkte bara att jag måste se till att ta dem innan de blir dunbollar. De första gula fina uppskattar jag lika mycket som jag uppskattar första tussilagon, krokusarna och scillan. Sen blir dom mest till besvär eller  i alla fall irritation när dom parkerar sig på gräsmattan. Nåja den dagen den sorgen.

Mer gult och vackert kommer i form av vardagslyckor.  Gula vackra blommor som jag fått av min granne A-M, min dotter och min vän G. Gula blommor är det allra vackraste jag vet och jag blir lycklig inuti av dem.

DSC04077.JPG

Dottern har legat i som en utter och virkat ponchos. De ska få följa med ut på marknad när det är så dags.

DSC04082.JPG

Dagens vardagslycka är att barnbarnet är här hos mig och vi har ätit lax och potatis. Nu vilar han lite middag och jag vilar här vid bloggen. Om en stund ska han få gå iväg för jag ska gömma ett påskägg, en chokladpåskhare och en annan liten grej. Sen får han leta.  Det är en liten tradition vi har och han uppskattar den fortfarande trots att han är 15 år.

Idag är det så varmt så det är helt galet. Man hinner inte riktigt med. Jag har inte tagit fram trädgårdsmöblerna och spolat av dem och altanen. Nåja, jag hinner nog. Här ska inte stressas bara för att solen vräker ner. Det kommer mer sol det är jag säker på och då har jag med hjälp av barnbarnet fått allt i ordning för altanhäng. Visst känns livet lite lättare när solen lyser och man kan gå ut utan att behöva ta på sig varma kläder, strumpor och skor. Tänk så härligt att få sitta och vippa med bara tår igen. I solen.

Jag hoppas att ni alla har en kanondag………med eller utan maskrosor.

Bordet fullt + Bosse

Jag är ju lite seg med att få något ur händerna numera så jag försöker på olika sätt sparka mig själv i ändan för att komma igång. Jag kan lova er att det är inte helt lätt. Jag har ofta viljan men kraften saknas. Livet har blivit väldigt annorlunda sedan jag blev ensam. Jag saknar glädjen och drivkraften i att vara två och kunna bolla idéer och få hjälp med lite olika grejer. Nu ska jag göra allting själv och ibland infinner sig då en känsla av meningslöshet. Vi hade hantverket som ett gemensamt intresse och en stor glädje. Nu befinner jag mig ensam i det och ibland har jag svårt med motivationen och nya idéer växer inte upp som svampar i mattan precis.

MEN, jag jobbar ju hela tiden för att föra mig själv framåt. Sakta men säkert så fiffilurar jag på hur jag ska få fart på spelet igen. En variant som jag provade på var den här:

DSC04063.JPG

Jag fällde ner bordsklaffarna och lastade på grejer som behöver åtgärdas. Två kvastar i olika stadier av färdighet, två kvastöverdrag som det ska fästas trådar på, en liten bunt dukar som ska strykas samt kompisens gamla gökur som jag ska byta visare på och sedan lägga ut på Tradera.

Nu var min tanke att grejerna skulle få ligga på bordet tills jag var klar med vad som skulle göras med dem. Jättelistig idé. Tyckte jag ända tills jag kom på att det var torsdag och på lördagen skulle dottern och barnbarnet komma och äta.  Sucken som kom på fredagskvällen när jag fick flytta över hela rasket till kökssoffan för att kunna duka matbordet borde ha hörts över hela området. Så trött jag blir på mig själv.

Nu ligger alltså hela rasket (och några till)  i kökssoffan och glor surt på mig varje gång jag kliver ut i köket och jag väser lite ur ena mungipan……jaja jag skaaaaa. Nya tag. Endera dagen ska jag minsann visa er att jag visst varit i farten med gasen i botten och flera saker är färdiga och väntar på att få följa med på marknad i maj. Tjolahopptjolahej! Sakta går det men det tufflar i alla fall på åt rätt håll. Framåt.

När nu dottern och barnbarnet kom och vi hade ätit så skulle vi spela TP. Ett modernt TP. Vi har spelat det förut och det är jättekul men det går oftast dåligt för mig för jag har ingen koll på filmer, tv-spelsfilijox och en väldig massa andra konstigheter som hör till nutiden men det är jädrans kul med frågesport i alla fall. Normalt är jag en usel förlorare om jag tävlar i något som jag tror mig kunna vinna men i det här TPt förlorar jag med jämnmod eftersom det inte ens går att vinna med lite draghjälp av Bosse.

Dottern har en arbetskamrat som tillverkar små mystiska djur som ser helt vrickade ut men som man bara älskar ändå. Dottern beställde en sådan åt mig och han fick heta Bosse. Ögonen sitter inte riktigt där de ska, han är rufsig och tufsig, benen är skeva och han är jättesöt men en totalt urusel turgivare. Jädrans Bosse jag hade verkligen satsat på att han skulle hjälpa mig. Jag är dock säker på att han försökte i alla fall. Han får nog återgå till att bara vara märkligt söt och charmig.

DSC04067.JPG

Jag hoppas ni har härligt vårväder hos er alla och att de små vårtecknen gör er glada och fyllda av hopp inför framtiden. Det är inte långt kvar nu tills vi är kvitt alla bakslag och kan ta itu med våren och sommaren.

Jag hoppas ni alla har det fint…….med eller utan förlust i TP

Utflykt i snålblåsten

Nog är det väl vardagslycka att kunna packa matsäck i form av tre limpmackor med stekta ägg och ge sig iväg på utflykt med en vän. Hon hade hett vatten i termos med sig och både kaffepulver och tepåsar. Så där satt vi i solen och blåsten och hade det riktigt mysigt. Vi tittade ut över sjön där isen började mjukna och det kluckade efter strandkanten. Trots detta så var det en pojke och hans mormor/farmor som var ute och åkte skridskor men som tydligen letade efter en plats att gå iland. Nära oss kom dom inte för där var isen porös och det låg vatten uppepå isen.

DSC03987.JPG

Jag mumsade på mina medhavda mackor och hon åt sushi och vi konstaterade att vi hade det så bra som hipp som happ kunde styra upp en utefika tillsammans. Vilken härlig stund tillsammans med en fin vän. Vardagslycka mina damer och herrar.

DSC03986.JPG

På vägen hem visade hon mig det här trädet. Jag väljer att se det som ett hjärta. Nog är naturen fantastisk ibland.  Titta bara på alla löven som bildar en så vacker matta.

DSC03991.JPG

På hemvägen åkte vi in till en gårdsbutik som heter Solby gård och där köpte jag ägg som var kanonfina. De var dessutom rejält stora. Det var kul att gå i butiken som hade lite av varje. Det fanns potatis och grönsaker, saft, chips, olika oljor och inläggningar samt lite inredningsdetaljer. Den här mysko plåtkatten fanns att köpa också. Undrar var man ska ha en sådan. Lite läskig tycker jag.  Tack fina T för en härlig utflykt.

DSC03992.JPG

Nu går vi mot våren med stormsteg. Det blommar överallt av vintergäck, krokus och snödroppar och grannens rosbuskar är fulla av röda fina skott. Så nu är den snart här på riktigt…….våren alltså.  Den här vintern har ju varit skruttig och jag saknar arbetet i snösvängen för det är ju den som hållit mig igång under vintertiderna.  Tjock och präktig har ju ju varit länge men nu är jag ännu lite tjockare men lika präktig p g a att jag inte behövt skotta så mycket snö utan kunnat stanna inne och ägna mig åt att slita på kyl- och skafferidörrarna.

Vilken dag som helst så ska jag ta och låta någon cykelreparatör titta över världens bästa kompis, min cykel. Det är nog ett par år nu som jag bara kunnat använda 3:e växeln. De andra har gett upp. Men nu ska den få en välbehövlig översyn och rundsmörjning tänkte jag. Den är ju så bra att ha. Jag älskar min cykel för den tar mig precis dit jag vill utan att jag måste passa (buss-)tider och det är enkelt att ta sig fram överallt. Så den trogna plåtåsnan är verkligen värd lite extra kärlek och omsorg nu till våren.

Hoppas ni alla har det kanoners……med eller utan förvårliga utflykter.

Tidigare äldre inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag