Ett pytt-i-panna-inlägg

Hej hopp på er allihop. Jag hoppas ni har det bra. Jag har lite små olika saker som jag tänkte skriva om idag så det blir ett lite oordnat inlägg men det blir så ibland. Jag har ju tagit det lite lugnare med stickandet och virkandet för det blev väldigt intensivt en lång tid och det blev lite tjurigt för nacke och axlar så nu går jag på halvfart och är nöjd med det. Jag stickar ju av garnet jag fick av K M som bor i en by nära mig men det visar jag när jag fått allt klart. Då är det bra att ha en dotter som är rapp i tassarna och har virkat ihop en hel hög med gulliga mjuka fina Jolly Jacket i prematurstorlek. Dessa kommer att värma små pyren som inte själva kan hålla värmen. De här är skickade till Slättmissionen nu i veckan. Ingrid vet nog vart dom gör bäst nytta.

Min goa granne A-M har stickat några fler prematurmössor som också gått iväg till Slättmissionen. Jag tycker det är så mysigt när hon ringer på hos mig och lämnar in en liten färdig mössa. Vi har ett väl fungerande lagarbete som gör att vi båda har varsin plats i en kedja av människor som vill ge värme åt små frusna. Det känns gott i hjärtat plus att man får en så fin gemenskap i arbetet. Eller inte arbete för det är ju en hobby som ger så mycket glädje. Här får ni se på de senaste i raden av mössor.

Jag förmodar att ni inte har funderat särskilt mycket över novemberkaktusar och deras levnad men ser ni det har jag. Hur fasen vet dom att det är november för det första? Hur vet dom att nu jädrar i min lilla trånga kruka är det dags att börja blomningen? Det funderar jag på. Jag som knappt håller reda på om det är tisdag eller torsdag när jag går här och larvar. Kaktusen är ju urgammal för den fanns ju i mitt föräldrahem och nu har jag haft den i 18 år och den står fortfarande i sin pyttelilla kruka och jag har aldrig varken fyllt på med jord eller planterat om den. Jag får en känsla av att om jag börjar mixtra med den då kommer den att kola av. Det vill jag inte så jag låter den stå där den står och ger den vatten en gång i veckan. Nu verkar dock den gamla ruskan fått både spatt och spader för nu har den en endaste men jättestor blomma hängande. Kan krukväxter bli lite senila och glömma tid och ordning tror ni? Eller också kanske den kände sig tonårigt uppkäftig och tänkte att nu sk*ter jag i att det inte är rätt blomningstid och tjyvblommar lite ändå så tanten får lite att fundera på. Hur det än är med den saken så har jag upplyst den om att det inte är november men att blomman var välkommen ändå.

Något mer som jag tänker på ibland och som jag är väldigt glad för det är att hur många böcker jag än läser så kommer jag aldrig i hela livet att kunna läsa så mycket så dom tar slut. Det kommer alltid att finnas böcker. För mig känns det tryggt och är en vardagslycka.

Vardagslycka är också en kaktusblomma som kaxigt visar upp sig på vårkanten och möjligheten att kunna sprida fjärrvärme eller närvärme. Man har så mycket att vara tacksam för och jag försöker påminna mig om det varje dag. Att få ha hälsan, kraften och glädjen det är något att vara tacksam för och inte ta för givet. Det har ju gått lite upp och ned vad gäller det sedan jag blev ensam så därför påminner jag mig själv om att vara tacksam för det jag har och för det jag har möjlighet att göra för både mig själv och andra.

Tillsammans kan vi uträtta små underverk i världen och tillvaron så jag tycker vi fortsätter att sprida värme och omtänksamhet. Var och en på sitt sätt och utefter sin förmåga. Ibland räcker det med ett telefonsamtal för att sprida glädje och värme till någon som känner sig ensam eller varför inte köpa ett fint kort och skicka iväg eller skriva ett brev som kan läsas många många gånger och på det viset skingra tankar och ensamhet. Tillsammans kan vi sprida vardagslyckor på enkla sätt. Tillsammans.

Jag hoppas ni alla har det riktigt bra………..med eller utan bångstyriga kaktusar

Det är då ingen ordning alls

varken på vädret eller mig. Vädret kan jag ju inte göra så mycket åt även om jag skulle vilja och att manövrera mig i rätt riktning är som att med en liten jädrans utombordare försöka vända en Finlandsfärja. Jag försöker så gott jag kan att hamna rätt i tillvaron men ibland fattas både viljan och lusten. Jag måste faktiskt erkänna att rätt som det är så tappar jag farten och då gäller det att komma på något som får fart på det här gamla skrovet igen. Stickning funkar. Virkning också. Jag har stickat och virkat upp acrylgarnen jag fick från L B i Västerås och har skickat allt till Slättmissionens hjälpande hand . Här kommer några bilder på det. Vi börjar med en lite större filt som är virkad i stora 20×20 cm mormorsrutor. Filt nr 2 är virkad i tekniken c2c alltså hörn till hörn med instruktion från annavirkpanna som har en utmärkt instruktion på hur man kommer igång och hur man avslutar. Filt nr 3 är den jag själv är väldigt förälskad i faktiskt. Hade gärna velat ha just en sådan själv. Färgerna var så himla bra. Det är alla restgarner som blev över som tillsammans bildade den jättegoa filten. Precis som filt 1 så är den gjord i mormorsrutor men nu 15 x 15 cm rutor och sedan ihopvirkad.

Dessutom blev det skickat mängder av mössor, halsdukar och en trekantssjal. Halsdukarna som ligger längst till vänster är stickade i något som jag vill minnas hette borstad acryl eller något liknande. I alla fall brushed fanns med i namnet. Jag kan ha rejält fel på namnet och som den drullputta jag är så har jag givetvis inte banderollen kvar men jag kan lova att det var som att sticka tre kattungar. Det var så ljuvligt mjukt och gulligt. Dottern var behjälplig med att trolla fram tofsar till de tre mössorna längst ner till vänster. Tack snälla L B för alla de fina härliga garnerna. Nu har jag bomullsgarnen kvar men de får ligga till sig tills jag kommer på något riktigt bra att göra av dem. Det känns i alla fall gott att vi tillsammans kunnat skänka så mycket fjärrvärme till så många. Vardagslycka är att ha möjlighet att hjälpa och värma.

Häromdagen lyste solen så vackert men det blåste ishavsvindar rakt norrifrån. Kallt som själva vojvoj då men solen lockade fram glädjen och skuttet i kroppen. Jag hade varit och handlat och på utvägen köpte jag årets första glass. En liten isglass med extra is så att säga. Jag åt den där jag strävade fram i motvinden och jisses så gott det var. En och annan tittade lite fundersamt på mig och min isglass och på sätt och vis kan jag väl förstå dem men är man sugen så är man och då är man svårstoppad.

Igår när jag gick ifrån affären och hem så tog jag vägen över en stor gräsplan och in mellan husen och där såg det ut så här. Islossning? Flera centimeter tjocka issjok låg på gångstigen så förmodligen är det någon i huset intill som hackat loss och slängt ut över häcken. Det var ju på husets skuggsida så han kanske ville skynda på våren lite extra.

På min egen altan hade jag i morse fläckvis snö. Lite mysko. Det borde väl ha lagt sig jämnare eller inte fasen vet jag. Jag vet bara att jag ibland fiffilurar på saker som kanske kan uppfattas som lite märkliga. Men vad ska man göra. Man vill ju veta. Hmmm……jag kanske blir tvungen att sitta uppe någon natt och spana på hur vissa saker blir till.

Ja det var lite från mig. Jag måste nog erkänna att jag är förbaskat less på den här pandemiski*en. Nu är det ju ett helt år sedan någon tog i mig. Jag räknar inte en läkarundersökning jag var tvungen att gå på. Ett år sedan någon kramade mig. Fy farao så eländigt och jag tycker så jädra synd om mig själv ibland. Jag är ju en fysisk person som tar i människor jag talar med och kramas med alla som jag tycker om och som berör mig. Många kramar blir det. Men inte nu. Jag ska väl säga att jag inte för ett ögonblick är på väg att ge upp och slänga in handduken och börja uppföra mig som somliga Stockholmare. Långt därifrån. Jag hänger i med en dåres envishet för jag vill ju hänga med länge efter att pandemin är slut. Göra allt jag tycker är kul och umgås med kompisar och krama vänner och behövande. Skutta runt i tillvaron utan gränser. Så jag kämpar vidare med att hålla avstånd och tvätta händerna och bara umgås med min lilla ”bubbla” som består av dottern och barnbarnet. Men i alla fall……..fy farao för att inte få kramas.

Jag hoppas ni alla har en fin marsonsdag……..med eller utan is av något slag

Hur fasen gick det här till

En dag i januari såg det ut så här på min baksida men på mindre än tre veckor så ändrades hela bilden totalt.

En pippi satt och hackade på frusna äpplen i en korg och gillade inte att jag stannade och tog kort för den ville fortsätta sitt pickande.

Det var sjutton grader kallt och jag hittade en så vacker nyponbuske. Se bara så fint.

Efter tre veckor blev det plusgrader och hela faderuttan försvann i ett huj. Februari som brukar vara den kallaste månaden. Åtminstone var det så förr men det är ju mycket som ändrats numera.

Så förra veckan såg det ut så här på min baksida. Kanske borde göra som grannarna och ta fram krattan och fnatta runt med den lite men jag hinner. Hmmm……så där låter det sedan hela sommaren och i höst upptäcker jag att…..tadaaaaa…….jag hann inte. Inte i år heller. Undrar om det beror på lathet eller ett totalt ointresse. Förmodligen är det någon knepig kombination av båda två. Samma gäller ju för målning och oljning utomhus. Klippa gräset går ju finfint för det gör man ju på ett tjillevipp plus att det luktar så himla gott. Det luktar som det gjorde när jag var liten och pappa klippte gräset vid sommarstugan. Det luktar barndom.

Häromdagen när jag var ett ärende till min rara granne A-M så såg det ut så här hos henne.

Är det inte tidigt när krokusen blommar i februari? Jag är ju uppvuxen med en mormor och en mamma och pappa som mellan varven citerade ur gamla Bondepraktikan men alla sådana gamla visdomsord och levnadsregler är ju satta ur spel numera. För det stämmer ju sällan att ”kall vinter varm sommar” eller ”mycket nypon/rönnbär ger kall vinter” och ”Anders braskar julen slaskar”. Nä, numera ska vi förlita oss på smhi som väldigt ofta prickar otroligt fel.

Förr fanns det ju en härlig samegubbe från Nikkaluokta som hette Enok Sarri och han spådde vädret i fisk- och renmagar. Jag vet att folk slog vad om vem som skulle få rätt om semestervädret, smhi eller Sarri. Förr hade de enklare och mer naturnära sätt att försöka förutse vad som skulle hända vädermässigt och det handlade ju ofta om människans egen överlevnad att det blev rätt. Numera har vi smhi som trots dyra och förfinade apparater och manicker har väldigt svårt att få till det. Känns lite som om det är rena gissningar ibland och gissa kan jag göra själv när jag tittar ut.

Apropå naturens under och konstigheter så ska jag redovisa vad eller vem som gjort de mystiska spåren som jag visade upp i ett tidigare inlägg och bad er fiffilura på vad det kunde vara för spår. Ingen gissade rätt men jag förmodar att många inte ens vågade chansa med tanke på hur spåren såg ut så här kommer rätt svar på gåtan: EN SKATA.

Skatorna har bon i träden omkring och när en av dem hade gett sig ner i snön och hoppat så slog stjärten ner i snön. Två hål = fötterna och den långa stjärten gjorde resten av mönstret.

Som avslut på det här väderinlägget så får ni en vacker bild på hur det såg ut när jag tittade ut genom altanfönstret igår kväll. Jag älskar när himlen bjuder på den här sortens fantastiska dramatik. Då blir jag påmind om hur stort allt är och hur oändligt det är och hur pyttesmå vi är i det stora hela. Man blir lite ödmjuk och vekhjärtad.

Nu när vaccinationerna är igång och våren är kommen så vill jag att ni alla fortsätter att vara riktigt rädda om er för än är det inte slut och över. Även om vi kan ana en strimma ljus i tunneln så är det en lång sträcka kvar och den klarar vi bra om vi bara biter ihop och kämpar på med att hålla avstånd och tvätta händerna, vara rädda om oss själva och varandra. Ibland känns det tråkigt, eländigt och man har lust att sk*ta i alltihop men så tänds hoppet igen och man tar nya tag. Jag tror det är helt naturligt att ha sina svackor där man tycker att allt liknar prutt men man måste se till så man kommer ur den svackan och kämpar vidare för vi är alla viktiga och behövs. Vi kämpar på tillsammans. Var och en på sitt sätt. Vi tappar inte hoppet om framtiden för det kommer ett liv efter corona. Så häng i!

Jag hoppas ni alla har en fin början på mars……..med eller utan skatspår

Nu är det uppförsbacke

En vän till mig har gått bort och det kom som en chock. Ni som har hängt med mig ett bra tag minns kanske att jag skrivit om A och B som hjälpte oss så mycket med skjuts och omsorg när mannen var väldigt sjuk och en gång i månaden åkte till Karolinska. Dessa vänner fanns där och gjorde livet bra mycket enklare och tryggare för oss båda. När mannen gick bort och jag blev ensam så fanns de där för mig med omsorg utöver det vanliga. Nu är det inte längre A och B utan nu är det A som är kvar och B som saknas. Mycket.

Hon var ju en duktig hantverkare med virknål och stickor och hon hade alltid femtioelva arbeten igång. Hon var medlem i Röda Korsets handarbetsgrupp och har värmt många under åren som gått. Dessutom var hon en god kraft inom PRO här i stan och fixade och donade med lotterier och vinster som hon tillverkat. Hon stickade även massor med små sockor som jag sålde på marknader som jag stod på. Pengarna lade hon i en särskild burk och använde dem till att göra ”goda ting”. Själv fick jag nöjet att slita ut otaliga tofflor som hon virkat eller stickat åt mig. Det finns massor av saker som hon stickat och gett mig och de syns också långt bak här på bloggen. Hennes händer var aldrig stilla i livet men nu vilar de rofyllt och stilla.

De sista arbetena jag fick se var två stycken jättestora filtar som hon virkat. Var sitt till sina älskade barnbarn. Skönt att krypa ner under en sådan filt och omslutas av värme och minnen. Jag fick låna med mig filten hem och ta kort på den för när vi träffades ute på hennes trappa och hon ville visa den så var det mörka kvällen. Det är en glad och god filt. Ett fint minne av en älskad mormor.

Det är ju en sorg att vi inte får ses mer och att vi inte får visa varandra vad vi har på stickor och virknålar. Hon var ju min handarbetsvän. Jag tänder ljus för henne och min man och tänker på hur tacksam jag är över att de funnits i mitt liv och på något sätt drivs den svåra sorgen bort då och ersätts av en värme i bröstet. Men båda fattas mig.

För att få bort oro och rensa tankar så har jag försökt gå en promenad varje dag. Igår tog jag på mig ryggsäcken som ena axelremmen hade lossnat lite på och bestämde att jag skulle traska ner till stan och gå in till skomakaren och få den lagad. Jag bär ju tungt i ryggsäcken nu när jag går och handlar och inte har cykeln med så den har fått jobba duktigt. Det var 1 grad kallt och det blåste elakt och jag kände hur tjurig jag var när jag stretade framåt. Inte alls på topphumör. När jag kommit över en av gatorna på väg ner mot stan så fick jag syn på en man som bar på en stooor katt. En ljuvlig katt. En bedårande katt. Jag stannade och tittade och frågade till slut om jag fick klappa kissen och det fick jag. Jag som älskar kattor. Den här snygga killen heter Sture och gick nådigt med på att jag fick stryka honom över den ljuvligt duniga pälsen.

Sture var av rasen Ragdoll och väldigt tillmötesgående ända tills det kom en sopbil och stannade en bit bort. Sture gillar inte sopbilar fick jag veta och fasen vet om han inte var rätt less på mig också som fjantade mig å det vådligast i ren glädje över att få klappa. Man nästan såg hur trött han var på hela tillställningen. Tror han tänkte att om jag blundar tillräckligt hårt så kanske hon försvinner så jag kan gå hem.

Sture var glad över att slippa den fjönsiga tanten och jag var lycklig över att jag fått möta Sture. Det blev en så lycklig stund. När jag skulle vidare så gick jag med lättare steg, andades lättare och kände mig lättare om hjärtat. Tänk så fantastiskt det är med djur. Vad de kan mildra och lindra bara genom att vara. Jag tror ju på att allt har en mening och nog var det menat att jag skulle träffa den här snygga killen och att han skulle få mig att skaka av mig skuggorna och diset och istället räta på ryggen och sticka upp näsan lite mer. Vardagslycka kan vara att bli peppad av en katt.

Sorg och glädje möts och de vassa kanterna slipas av.

Nu fortsätter vi att vara rädda om oss och varandra. Långt före coronaeländet så sa jag alltid att ”man ska vara rädd om sig så länge man har sig” och det är viktigare än någonsin nu. Så fortsätt att hålla avstånd och tvätta händerna. Det räcker långt och det kommer ju ett liv efter corona också och där vill vi ju vara med.

Jag hoppas ni alla har en lugn och fin fredag…….med eller utan snygga Sturekillar

Upptrampade spår eller nya vägar

Hej hopp i solskenet, för jag hoppas ju att ni har det precis lika soligt hos er som jag har det här idag. 16 grader kallt när jag steg upp och bryggde kaffe men ändå blev det som vanligt en tur ut på lilla verandan för att borsta håret och hämta tidningen. När jag skrivit klart det här inlägget ska jag faktiskt ta på mig och gå ut på promenad. Det har jag gjort varje dag sedan det började bli riktigt kallt. Det är ju då jag har mina bästa dagar, när det är kallt.

När jag skulle till affären och handla lite förnödenheter för en tid sedan skulle jag ta en genväg över en stor gräsmatta och då kom funderingarna på olika vägval man gör här i livet. En del måste man göra och andra gör man för nöjets skull men hur som helst så gör man vägval vareviga dag under livet. Man börjar ju direkt på morgonen……ska jag gå upp eller ska jag ligga en stund till…..ska jag ha en eller två smörgåsar till frukosten……ska jag ha kaffe eller te. Sådär fortsätter det hela dagen faktiskt utan att man tänker på det men man väljer hela tiden. Så när jag kom fram till gräsmattan och såg de här spåren så kom ju insikter och tankar farande.

Här kunde jag ju välja flera vägar. Hundens väg som var rakt in i ett buskage, harens väg som var tredje meter hade små spårningskulor utpruttade så han skulle hitta tillbaka eller människospåret i mitten. Ja den här gången var ju valet inte så svårt. Jag hade inte lust att lämna spårkluttar och jag behövde inte heller besöka buskarna så det blev det mittersta, människospåret.

Alla har ju sina egna spår här i livet och ibland är det lätt att välja. Ibland är det rena bedrövelsen när man måste välja mellan pest och kolera och sådana val sätter spår inombords men kan ändå vara nödvändiga att göra. Man skulle behöva få någon slags kvitto på att man valt rätt när valet var så ända in i helsicke svårt att göra. Man har ju vägt för och emot tills man vänt ut och in på sig själv men hur svårt det än är så blir man tvungen att göra ett val.

En del val blir helt fel så man blir tvungen att ångra sig och ändra medan andra val man gjort inte går att ändra i efterhand. Det är då man får jobba för att stå för de val man gjort och det är inte alltid det lättaste men å andra sidan vem har sagt att livet ska vara lätt. Man lär sig ju mer av motgångar och kringelkrokar än vad man lär sig av att glida på en räkmacka genom livet. Svårigheter gör att man lär sig, får nya insikter och växer som människa.

Här kommer en bild på samma gräsmatta ett par veckor senare när det snöat och jag var på väg till affären tidigt.

Ingen hade varit där före mig och banat väg så jag fick finna min egen stig och det kändes härligt. Jag vände mig om när jag kom fram till gatan och tog det här kortet bakåt mot mina spår. Det som då slår mig är att jag faktiskt inte gått raka vägen utan girat iväg ut en bra bit och sedan tillbaka så det blev som en böj. Precis som i själva livet mina vänner så bär vägen än hit och än dit fast man får bestämma helt själv och ibland utan att man tänker på det eller ser det så tydligt just då.

För att lätta upp stämningen och avsluta lite glatt ska jag presentera ett annat spår som jag hittat på mina vandringar. Jag vet vad det är för spår men jag undrar om ni kan gissa vem som gjort de här ska vi säga udda spåren som fått många att fnittra eller bli lite generade när jag visat bilden. Så kan det gå när det är mycket snö.

Jag tänker på att vi nu i pandemitider hela tiden gör val som vi inte behövt göra tidigare men jag hoppas att vi alla i det fallet gör de rätta valen och att alla härdar ut och fortsätter att vara rädda om sig. Det kommer ju en tid efter den här farsoten och då är det dags att göra andra val.

Jag hoppas att ni alla har en riktigt fin dag……med eller utan mystiska spår i snön.

Tadaaaaa……äntligen färdig

Ni som har hängt med här ett tag vet ju att jag haft problem med lilla toan uppepå. Först läckte själva toan vatten så det rann ner i klädkammaren en trappa ner och som om det inte räckte med det så började det regna in. Man tror inte att det är sant när man kommer in på toan och möts av vattenpölar på golvet som inte kommer från varken toan eller handfatet. När man så kommer på att man faktiskt kan lyfta på hakorna och titta i taket och ser stora fuktfläckar där så känns det som om man när som helst ska få nippran.

Efter många om och men så visade det sig att det kom in vatten vid skorstenen då det regnade så det var ett par gubbar uppe och joxade i ett par omgångar men till slut fick dom ordning på eländet och det kom nya gubbar som skulle riva ut isoleringen och lägga in ny sådan uppe på krypvinden. När detta var färdigt så kom det en snickargubbe som rev taket på lilla toan och efter en tid satte upp ett nytt snyggt vitt tak. Då såg ju den gamla sunkiga lila toan för bedrövlig ut. Det ena drog med sig det andra.

Här är en bild på när jag brottades med lister som satt som berget med 10+ cm spikar BAKOM rören. Det där höll på att ta kål på mig. Det går ju lite sakta också med det mesta eftersom jag har ont i handlederna och tummarna funkar inte. Men allting går bara man får svära lite och eländas mycket. Som tur var blev inte det nya fina vita taket svett i kanterna av mina svordomar fast det måste ha varit gränsfall där.

När så listerna äntligen efter många om och men var borta så skulle ju toan målas om också. Jag tog hojen och for iväg till en färgbutik i närheten och traskade in och fick tag på en väldigt trevlig gentleman som skulle hjälpa mig att hamna rätt. Jodå, han gjorde nog så gott han kunde den gode mannen men jag slår vad om att han var bra svettig när jag gick därifrån. Jag hade med mig bilder på min toa och måtten så han fick titta på dem för att veta hur mycket färg jag skulle behöva ha.

Jag hade bestämt mig för att jag ville ha en gul toa. En riktigt gul en. Inte så där urinprovsfärg utan jädrar i mig det skulle vara gult som självaste solen. Joråsåatt! Den vänliga mannen försökte på alla möjliga artiga och fina sätt tala om för mig att om jag valde en knallgul så skulle det bli väääääligt mycket gult på det lilla utrymmet. Japp, sa jag precis så vill jag ha det. Jag nästan såg hur han led av vetskapen om att jag var totalt lost i färgkartorna och dessutom envis som en röd gris och inte det minsta mottaglig för goda råd från en som varit i branchen länge. Han hade dock gjort vad han kunnat.

Han blandade till den solgula färgen åt mig och jag körde ner hinken i cykelkorgen och fräste hem och kände mig väldans nöjd. Ända tills jag hade målat hela toan gul 1 gång. Då jädrar var det inte så kul längre och jag var inte alls nöjd med mitt idiotval. Varje gång jag öppnade dörren och gick in så kändes det som om färgen åt upp mig. DÅ fattade jag vad mannen i färgbutiken varnat mig för.

Ny cykeltur till färgbutiken. Samma man var i tjänst och han såg lite halvrädd ut när jag stolpade in. Hej hopp sa jag nu är jag här igen och jag vill ha ny färg så jag kan måla över det gula. Han frågade om jag kom ihåg vad han sagt när jag beställde den förra blandningen och jag sa att det hade jag stenkoll på och att ingen skugga skulle falla på honom för mitt färgval för har jag bestämt mig för något så blir det så oavsett vad någon annan säger. Är huvudet dumt får plånboken lida sa jag. Han var mycket lättad över att inte få skäll för det hade han fått veckan innan av en tant som köpt fel färg och sedan skyllt på honom. Mig hade han tur med för jag har inga som helst problem att stå för mina tillkortakommanden och felval.

Nu kom vi tillsammans…….här är det fina ordet tillsammans när det funkar som bäst…..fram till en riktigt fisig färg som jag aldrig i hela livet skulle ha haft som förstaval men som nu kändes som ett klockrent mjukt och snällt val efter det gula. Här nedan kan ni se lite av det gula och början på fisfärgsvalet som jag trots allt blev nöjd med. Det skulle blivit ännu gulare efter andra strykningen och inte ens jag hade pallat för den färgprakten. Jag trodde heller aldrig att jag någonsin i livet skulle tycka att grå var en bra och trevlig färg. Det är mycket man lär sig på en toalettrenoveringsresa.

När så väggarna var målade två gånger vilket tog en väldig tid eftersom jag var tvungen att måla lite i etapper eftersom toan är så smal så det går liksom inte att bocka sig ner utan att slå ändan i motsatta väggen och det är inte så jädrans kul när den är nymålad. Man gör det bara en gång kan jag säga. Så när hela toan var målad så var det dags för att få ett nytt golv inlagt. Det är något som måste göras på det här nya våtrumssättet med matta en bit upp på väggen för annars gäller inga försäkringar om det skulle hända något. Det kom en karl som skulle ta ut den gamla mattan, mäta och fixa underlaget för mattan. Den karln var lång. Säkert 180 cm i alla fall och han hade jämt göra att få rum där han skulle in under handfatet och bakom röret till toan. Jag sa åt honom att när mattläggar’n skulle komma så borde dom se till att skicka hit den kortaste dom hade. Det gjorde dom. Han sa själv att det var knivigt att få plats med allt trots att han var kort. Han måste ju sitta på golvet och det blir liksom ingen plats för benen. Det blev inte mycket plats kvar till verktyg och värmeblås och allt annat. Nåja, han klarade det och så här fint blev det när han var färdig.

Ja kära vänner efter det så var det dags att ringa till killen som tog ut den gamla toan och säga till honom att nu kunde han få komma och sätta dit en ny och fräsch toa åt mig. Det gjorde han och ja jag kan väl inte säga annat än att det känns toppen att äntligen efter alla månader utan toa uppepå slippa slira nerför trappan om jag behöver gå upp på natten. Så här blev min nya fina toa. Det ska bara upp någon tavla i klatschig färg så det lyser upp lite. Men jädrar så nöjd jag är. Vardagslycka är en fungerande toa.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin början på februari……med eller utan besvärliga toaletter

Nu traskar vi på igen

Det årliga barfotahjärtat lät vänta på sig för det har inte varit snö nog att traska runt i. Igår morse var det dock lite snö som ramlade ner och jag snodde mig ut i morgonrocken och började flaxa runt. Jag fick sno mig och inte stå för länge på samma fot för då smälte allt samman. Så det är lite vingligt och dant men det är till er alla som kommer in hit till mig. Nu traskar vi alla tillsammans rakt in i år 2021 med förhoppning om att det ska bli ett bra år trots allt. Vi kämpar på, stöttar varandra och är rädda om både oss själva och alla andra.

Här ser ni mina vingliga steg in i 2021 men ibland kan det vara bra att kunna ta ut svängarna lite. Dessutom kan jag ju fortfarande glädja mig åt att jag inte blivit plattfot. Man får vara glad för det lilla ibland.

Så kram på er alla och God fortsättning på det nya året. Vi kämpar vidare!

Tack för i år

Det här året har ju varit annorlunda och inget annat likt. Många har varit sjuka och andra har klarat sig undan än så länge. Många har förlorat någon nära och andra sörjer över att de inte kunnat besöka sina gamla. Det här året har verkligen utsatt oss alla för prövningar. De flesta av oss har kämpat på väl och försökt vara försiktiga och jag tror det är så vi ska fortsätta långt in på nästa år.

Den här bilden får symbolisera hur jag ser på saken. Vi kan kalla den Tillsammans.

För det är så jag tror vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans. Vi ska inte bara vara rädda om oss själva utan om alla andra också. Vi ska skydda och värna om oss själva och varandra. Gör vi det så tror jag att vi kommer att få tillbaka ljuset och glädjen, närheten och friheten igen. Det är värt att kämpa för. Det är värt att hålla avstånd och tvätta händerna för. Det är värt att avstå saker för. Det är värt allt för det är våra liv.

Tack till er alla som varit inne här hos mig under året. De kommentarer som lämnats har gjort mig varm i hjärtat och fått mig att blogga vidare. Nu är det snart slut på det här året och vi ska snart skriva 2021. Jag hoppas att även om det blir fortsatt kämpigt att ni alla kämpar på tillsammans och håller ut för det kommer en morgondag som vi ska ta väl hand om och förvalta.

Så tillsammans kämpar vi för att nå ljuset, glädjen, närheten och friheten igen. Så släpp inte taget och tappa aldrig hoppet utan fortsätt att kämpa. Tillsammans.

Jag önskar er alla ett gott slut på det gamla året och ett bättre nytt 2021.

Symaskinen och nallepaket

Någon frågade hur det gick med projektet att kanta tygblöjor med symaskinen. Då kan jag härmed meddela att det gick käpprätt åt pipsvängen. Väldigt milt uttryckt.

Jag släpade fram min mammas gamla maskin som väger bly. Fick upp den på bordet och av med kåpan och så fram med det jag skulle kanta. Satte mig skapligt bekvämt och började på. Den ville inte. Inte ett dugg. Den bara stod och morrade men rörde sig inte ur fläcken. Fy farao. Jag är särskilt tacksam över att ingen hörde hur jag uttryckte min besvikelse/ilska gentemot den förgrönade symaskinen men det känns lite som om att taklampan som hänger straxt över blev lite svedd i kanterna. Nåja, jag for iväg och letade rätt på instruktionsboken samt ett förstoringsglas för att göra det mer läsbart för givetvis är det nästan myrskrift i den gamla boken.

Nääää, den ville inte i alla fall trots att jag försökt med allt jag kan, vilket i o f s inte är särskilt mycket när det kommer till symaskiner. Jag insåg att den här manicken var lika jädra trött på mig som jag var på den och att vi två aldrig skulle bli bästisar. Jag vill minnas att jag tidigare i den här bloggen redovisat hur himla usel jag är på att sy på symaskin. Trä den, ställa in den, fixa och trixa och göra sådant som min mamma och min mormor inte hade det minsta problem med. Jag har problem. Stoooora problem.

Nåja jag packade ihop symaskinen under ordnade former och med några väl valda ord placerades den åter i skamvrån under trappan. Hmmmm, det kanske är jag som borde sitta i den skamvrån eftersom jag inte under hela livet lyckats förstå mig på symaskinernas förtrollade värld. Hur som helst. Där står den nu och blir väl ännu mer uttorkad och eländig eftersom det ju går åratal mellan att jag tar fram den. Förmodligen kommer den här maskinen att få ett annat hem i framtiden. I händerna på någon som kan smörja upp den lite och ge den omsorg så är det en mycket väl fungerande maskin.

Vad gäller tygblöjorna så ska jag höra om någon vänlig människa i min omgivning kan ställa upp och sy runt blöjorna. I annat fall får jag väl sätta mig och sy för hand. Det ordnar sig alltid.

Något som funkade bättre var stickningen av fler små nalleklänningar. Här är de sista två jag stickade och som ska få pryda var sin nalle innan de slås in i paket med bild på sig själv och en liten juladress. Jag behöver dock komma på hur jag ska lyckas fixa till ”pojknallar” också. Sticka brallor och en kort väst. Det är väl brallorna som ställer till bryderi i mitt huvud men rätt som det är kommer jag på det.

Jag har funderat lite runt det här med nallar och nallekläder. Jag tänker fortsätta sticka små kläder och lägga i en liten låda för jag har lite funderingar på om man inte kan göra sådana här och ge till polisen och ambulansen. Jag vet att någon organisation ibland har skänkt 50 stora ”riktiga” nallar till dem så det borde väl kunna funka med de här nallarna också. Det är väl fint att kunna ge en liten tröstis till någon barn som behöver någon att krama. Jag hade också en fundering om att man kunde göra i ordning ett gäng nallar och skänka till barn som är på lasarettet för behandling av cancer. När man öppnar den dörren till tänkande så finns det ju oändliga möjligheter att jobba på. Så nästa steg i projektet blir att köpa hem ett gäng nallar till från IKEA. Det får nog bli efter julhelgen i alla fall för nu är det fullt upp med annat.

För min del så har den här försiktigheten under pandemin resulterat i väldans många timmars stickning. Jag är otroligt tacksam för allt garn jag fått och för att jag har möjlighet att ägna mig åt det som ligger mig varmt om hjärtat. Det är jag tacksam för. Det är vardagslycka att ha möjlighet att göra något gott för någon annan.

Jag hoppas att ni alla har goda dagar……….med eller utan tröstnallar

Men blir det aldrig klart?

Nä, det ser inte så ut men något lite har hänt i alla fall. Jag fick ju inte loss två av listerna, de två längsta, för spikarna satt på ena sidan bakom rören och på den andra sidan straxt till vänster om rören men bromsades av andra spikar som tydligen kom från sovrumsväggen. Väldans långa spikar. För att kunna få bort listen så behövde jag korta den för att då kunna dra den uppåt mot väggen under handfatet och ut på andra sidan och där dra den utåt golvet för att få loss den. Något annat sätt fanns inte eftersom det var en och en halv cm mellan rör och list. Så här gjorde jag

Ni ser listen uppdragen mot väggen till vänster. Jag drog ner den lite och satte foten under och drog ut den lite från väggen med vänster hand och så sågade jag med högerhanden med sågen ni ser längst ner här i bild. Jädrans obekväm ställning kan jag lova men nu var jag förbannad för att det alltid ska vara så himla svårt och eländigt när man ska ta sig för med något. Nu jääää……….

Jag sågade av listen och kunde dra den upp mot väggen och under handfatet och voilá

Så där ja. Men så upptäckte jag två spikar som jag inte har en aning om var dom kom från men som stack ut från väggen till vänster om rören och en satt i lilla väggen vid dörrposten. Jag är ganska stark i armarna men det här gäller på händerna och dom är ju inte vad dom har varit. Jag tog i allt vad jag orkade och flera av mina muskler i vila undrade om jag hade blivit helt vansinnig. Trots detta fick jag alltså inte bort spikarna som stod ut från väggen ungefär 1,5-2 cm. Då gick jag ut och stängde dörren om hela rasket och öppnade inte förrän dottern och barnbarnet var på besök en vecka efter. Då tog barnbarnet hammarklon och drog ut den ena spiken. Han fick verkligen använda alla sina tränade muskler för den satt som berget men ut kom den till sist. Den andra spiken kunde han vika ner och få in längs kanten under väggbrädan.

Detta är då dagsläget just nu. Jag har ju färg och roller och allt som behövs för att fixa väggarna men jag har ju också så vansinnigt mycket annat att göra som är roligare. Sticka och virka t ex. Läsa är också kul. Joxa med garner är ännu roligare och lösa korsord är jätteskojsigt. Klättra på stege på en liten toa är inte vad jag kallar jättekul men jag blir ju tvungen till sist. Tur att man har ett badrum med toa nerpå eller också är det otur för hade jag inte haft det så hade den här toan varit klar i ett nafs. Hellre det än att behöva sk*ta i en hink på altanen till allmän beskådan.

I helgen är det F1 igen. Jipppiiiiii! Då laddar man upp med smaskens, garn och stickning. Den som kan gissa vad jag stickar på här vinner en gratis fotvandring till valfri garnaffär.

Ja där sitter man välekiperad, iförd pyjamasbyxor och strumpor mitt på blanka eftermiddagen och till höger ligger det två halsdukar och en mössa som jag skulle fästa trådarna på om jag tröttnade på att sticka. Nu är både mössan och halsdukarna hos Slättmissionen i Skara och den röda stickningen är klar men jag ville visa hur det kan se ut under F1-lopp i det Karlssonska residenset. Tidigare i bloggen har ni ju fått se hur jag skalar och hackar morötter på utdragsskivan framför tangentbordet under ett F1-lopp. Det gäller att ligga i som en utter (om det nu inte handlar om lila minitoaletter för där finns det inget som påminner om något slags uttrande).

En som i alla fall lyckas bli klar med saker och ting är ju dottern. Här har ni ett gäng igelkottar som hon virkat och hade med sig. Det ska bli marknadsgrejer. Tur att någon ser till så att det kommer att finnas lite nytt på bordet när det äntligen är dags för marknad igen.

Jag kom på att jag har ju fint garn i en byrålåda som jag köpt för att sticka trekantssjalar av och ta med ut på marknad. Jag har ju även garn till pannband. Hmmm, jag kanske ska ta och göra ett mellanstick med en sjalstickning någon dag. Jag hade ett annat mellanstick här när jag kände att det blev lite segt med bara mössor och halsdukarna. Resultatet av det kommer i ett annat inlägg.

Jag hoppas ni alla är väldigt försiktiga och rädda om er. Jag har tidigare sett hur det börjat slarvas mer och mer med avstånd och så kom då coronan tillbaka med full kraft och nu är det lite bättre igen med avstånd och hänsyn. Vi ska ju vara rädda om oss och om varandra. Det här kommer att ta slut en dag men det gäller att inte tröttna på att vara försiktig och tro att det drabbar inte mig.

Nu när det är höst och mörkret sänker sig över oss så tycker i alla fall jag väldigt mycket om att tända ljus. Jag har ju två olika ställen i köket där jag tänder ljus för mannen och nu ser det så ombonat och fint ut när något av ljusen är tända. Det känns på något sätt som en bro mellan mig och evigheten. Det är fint och känns tryggt.

Jag hoppas ni alla har en fin novembermånad……med eller utan igelkottar

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag