Det här året har ju varit annorlunda och inget annat likt. Många har varit sjuka och andra har klarat sig undan än så länge. Många har förlorat någon nära och andra sörjer över att de inte kunnat besöka sina gamla. Det här året har verkligen utsatt oss alla för prövningar. De flesta av oss har kämpat på väl och försökt vara försiktiga och jag tror det är så vi ska fortsätta långt in på nästa år.
Den här bilden får symbolisera hur jag ser på saken. Vi kan kalla den Tillsammans.
För det är så jag tror vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans. Vi ska inte bara vara rädda om oss själva utan om alla andra också. Vi ska skydda och värna om oss själva och varandra. Gör vi det så tror jag att vi kommer att få tillbaka ljuset och glädjen, närheten och friheten igen. Det är värt att kämpa för. Det är värt att hålla avstånd och tvätta händerna för. Det är värt att avstå saker för. Det är värt allt för det är våra liv.
Tack till er alla som varit inne här hos mig under året. De kommentarer som lämnats har gjort mig varm i hjärtat och fått mig att blogga vidare. Nu är det snart slut på det här året och vi ska snart skriva 2021. Jag hoppas att även om det blir fortsatt kämpigt att ni alla kämpar på tillsammans och håller ut för det kommer en morgondag som vi ska ta väl hand om och förvalta.
Så tillsammans kämpar vi för att nå ljuset, glädjen, närheten och friheten igen. Så släpp inte taget och tappa aldrig hoppet utan fortsätt att kämpa. Tillsammans.
Jag önskar er alla ett gott slut på det gamla året och ett bättre nytt 2021.
Någon frågade hur det gick med projektet att kanta tygblöjor med symaskinen. Då kan jag härmed meddela att det gick käpprätt åt pipsvängen. Väldigt milt uttryckt.
Jag släpade fram min mammas gamla maskin som väger bly. Fick upp den på bordet och av med kåpan och så fram med det jag skulle kanta. Satte mig skapligt bekvämt och började på. Den ville inte. Inte ett dugg. Den bara stod och morrade men rörde sig inte ur fläcken. Fy farao. Jag är särskilt tacksam över att ingen hörde hur jag uttryckte min besvikelse/ilska gentemot den förgrönade symaskinen men det känns lite som om att taklampan som hänger straxt över blev lite svedd i kanterna. Nåja, jag for iväg och letade rätt på instruktionsboken samt ett förstoringsglas för att göra det mer läsbart för givetvis är det nästan myrskrift i den gamla boken.
Nääää, den ville inte i alla fall trots att jag försökt med allt jag kan, vilket i o f s inte är särskilt mycket när det kommer till symaskiner. Jag insåg att den här manicken var lika jädra trött på mig som jag var på den och att vi två aldrig skulle bli bästisar. Jag vill minnas att jag tidigare i den här bloggen redovisat hur himla usel jag är på att sy på symaskin. Trä den, ställa in den, fixa och trixa och göra sådant som min mamma och min mormor inte hade det minsta problem med. Jag har problem. Stoooora problem.
Nåja jag packade ihop symaskinen under ordnade former och med några väl valda ord placerades den åter i skamvrån under trappan. Hmmmm, det kanske är jag som borde sitta i den skamvrån eftersom jag inte under hela livet lyckats förstå mig på symaskinernas förtrollade värld. Hur som helst. Där står den nu och blir väl ännu mer uttorkad och eländig eftersom det ju går åratal mellan att jag tar fram den. Förmodligen kommer den här maskinen att få ett annat hem i framtiden. I händerna på någon som kan smörja upp den lite och ge den omsorg så är det en mycket väl fungerande maskin.
Vad gäller tygblöjorna så ska jag höra om någon vänlig människa i min omgivning kan ställa upp och sy runt blöjorna. I annat fall får jag väl sätta mig och sy för hand. Det ordnar sig alltid.
Något som funkade bättre var stickningen av fler små nalleklänningar. Här är de sista två jag stickade och som ska få pryda var sin nalle innan de slås in i paket med bild på sig själv och en liten juladress. Jag behöver dock komma på hur jag ska lyckas fixa till ”pojknallar” också. Sticka brallor och en kort väst. Det är väl brallorna som ställer till bryderi i mitt huvud men rätt som det är kommer jag på det.
Jag har funderat lite runt det här med nallar och nallekläder. Jag tänker fortsätta sticka små kläder och lägga i en liten låda för jag har lite funderingar på om man inte kan göra sådana här och ge till polisen och ambulansen. Jag vet att någon organisation ibland har skänkt 50 stora ”riktiga” nallar till dem så det borde väl kunna funka med de här nallarna också. Det är väl fint att kunna ge en liten tröstis till någon barn som behöver någon att krama. Jag hade också en fundering om att man kunde göra i ordning ett gäng nallar och skänka till barn som är på lasarettet för behandling av cancer. När man öppnar den dörren till tänkande så finns det ju oändliga möjligheter att jobba på. Så nästa steg i projektet blir att köpa hem ett gäng nallar till från IKEA. Det får nog bli efter julhelgen i alla fall för nu är det fullt upp med annat.
För min del så har den här försiktigheten under pandemin resulterat i väldans många timmars stickning. Jag är otroligt tacksam för allt garn jag fått och för att jag har möjlighet att ägna mig åt det som ligger mig varmt om hjärtat. Det är jag tacksam för. Det är vardagslycka att ha möjlighet att göra något gott för någon annan.
Jag hoppas att ni alla har goda dagar……….med eller utan tröstnallar
Nä, det ser inte så ut men något lite har hänt i alla fall. Jag fick ju inte loss två av listerna, de två längsta, för spikarna satt på ena sidan bakom rören och på den andra sidan straxt till vänster om rören men bromsades av andra spikar som tydligen kom från sovrumsväggen. Väldans långa spikar. För att kunna få bort listen så behövde jag korta den för att då kunna dra den uppåt mot väggen under handfatet och ut på andra sidan och där dra den utåt golvet för att få loss den. Något annat sätt fanns inte eftersom det var en och en halv cm mellan rör och list. Så här gjorde jag
Ni ser listen uppdragen mot väggen till vänster. Jag drog ner den lite och satte foten under och drog ut den lite från väggen med vänster hand och så sågade jag med högerhanden med sågen ni ser längst ner här i bild. Jädrans obekväm ställning kan jag lova men nu var jag förbannad för att det alltid ska vara så himla svårt och eländigt när man ska ta sig för med något. Nu jääää……….
Jag sågade av listen och kunde dra den upp mot väggen och under handfatet och voilá
Så där ja. Men så upptäckte jag två spikar som jag inte har en aning om var dom kom från men som stack ut från väggen till vänster om rören och en satt i lilla väggen vid dörrposten. Jag är ganska stark i armarna men det här gäller på händerna och dom är ju inte vad dom har varit. Jag tog i allt vad jag orkade och flera av mina muskler i vila undrade om jag hade blivit helt vansinnig. Trots detta fick jag alltså inte bort spikarna som stod ut från väggen ungefär 1,5-2 cm. Då gick jag ut och stängde dörren om hela rasket och öppnade inte förrän dottern och barnbarnet var på besök en vecka efter. Då tog barnbarnet hammarklon och drog ut den ena spiken. Han fick verkligen använda alla sina tränade muskler för den satt som berget men ut kom den till sist. Den andra spiken kunde han vika ner och få in längs kanten under väggbrädan.
Detta är då dagsläget just nu. Jag har ju färg och roller och allt som behövs för att fixa väggarna men jag har ju också så vansinnigt mycket annat att göra som är roligare. Sticka och virka t ex. Läsa är också kul. Joxa med garner är ännu roligare och lösa korsord är jätteskojsigt. Klättra på stege på en liten toa är inte vad jag kallar jättekul men jag blir ju tvungen till sist. Tur att man har ett badrum med toa nerpå eller också är det otur för hade jag inte haft det så hade den här toan varit klar i ett nafs. Hellre det än att behöva sk*ta i en hink på altanen till allmän beskådan.
I helgen är det F1 igen. Jipppiiiiii! Då laddar man upp med smaskens, garn och stickning. Den som kan gissa vad jag stickar på här vinner en gratis fotvandring till valfri garnaffär.
Ja där sitter man välekiperad, iförd pyjamasbyxor och strumpor mitt på blanka eftermiddagen och till höger ligger det två halsdukar och en mössa som jag skulle fästa trådarna på om jag tröttnade på att sticka. Nu är både mössan och halsdukarna hos Slättmissionen i Skara och den röda stickningen är klar men jag ville visa hur det kan se ut under F1-lopp i det Karlssonska residenset. Tidigare i bloggen har ni ju fått se hur jag skalar och hackar morötter på utdragsskivan framför tangentbordet under ett F1-lopp. Det gäller att ligga i som en utter (om det nu inte handlar om lila minitoaletter för där finns det inget som påminner om något slags uttrande).
En som i alla fall lyckas bli klar med saker och ting är ju dottern. Här har ni ett gäng igelkottar som hon virkat och hade med sig. Det ska bli marknadsgrejer. Tur att någon ser till så att det kommer att finnas lite nytt på bordet när det äntligen är dags för marknad igen.
Jag kom på att jag har ju fint garn i en byrålåda som jag köpt för att sticka trekantssjalar av och ta med ut på marknad. Jag har ju även garn till pannband. Hmmm, jag kanske ska ta och göra ett mellanstick med en sjalstickning någon dag. Jag hade ett annat mellanstick här när jag kände att det blev lite segt med bara mössor och halsdukarna. Resultatet av det kommer i ett annat inlägg.
Jag hoppas ni alla är väldigt försiktiga och rädda om er. Jag har tidigare sett hur det börjat slarvas mer och mer med avstånd och så kom då coronan tillbaka med full kraft och nu är det lite bättre igen med avstånd och hänsyn. Vi ska ju vara rädda om oss och om varandra. Det här kommer att ta slut en dag men det gäller att inte tröttna på att vara försiktig och tro att det drabbar inte mig.
Nu när det är höst och mörkret sänker sig över oss så tycker i alla fall jag väldigt mycket om att tända ljus. Jag har ju två olika ställen i köket där jag tänder ljus för mannen och nu ser det så ombonat och fint ut när något av ljusen är tända. Det känns på något sätt som en bro mellan mig och evigheten. Det är fint och känns tryggt.
Jag hoppas ni alla har en fin novembermånad……med eller utan igelkottar
har vissa småsaker gemensamt. Han gillade att sjunga Leva livet och han han hade fådda blommor. Jag gillar också att sjunga Leva livet för full hals nu sedan barnbarnet fick fart på en cd-spelare som stått i en garderob och samlat damm. Den tidigare spelaren drog sin sista suck bara sisådär helt apropå och glad var jag som hade en extra då.
Det som är knepigt är ju att det är så liten text vid alla knappar och rattar så jag skulle behöva förstoringsglas men nu lotsade barnbarnet mig runt och visade vilka knappar och rattar jag behövde använda så nu jädrar lever jag livet med Kurt Olsson må ni tro och inte nog med det jag har fådda blommor också. Vardagslycka är när grannens son ringer på och lämnar en bukett vackra rosor. Är inte det rart så säg. Man blir glad och lycklig i hela kroppen.
Fast nu har jag ju en del saker som Kurtan inte ens är i närheten av, nämligen en hel massa fådda garner. Som ni såg för några inlägg sedan så fick jag ju en stor låda garner från goa L i Västerås. Nu har jag ju använt mig av dessa garner på kvällarna framför tvn och varenda gång jag vill smita undan från tråkjobb. Vilket är väldans ofta. Här ser ni vad det blivit så här långt
Två halsdukar, ett gäng mössor och en grön filt. Jag älskar alla de härliga färgerna. Man, eller rättare sagt jag blir väldigt glad och lycklig av färger. Gäller det sedan garn då kan det få vara hur starka färger som helst. Det är lätt att sticka då. Stickorna flyger i luften av glädje över att få bearbeta så vackert garn. Jag ska packa detta och se hur mycket det väger för det är dags att skicka lite till Slättmissionen. Nog är väl det här lagarbete när det är som bäst. Tillsammans kan man uträtta storverk faktiskt. Tillsammans är ett väldigt fint och bra ord.
När jag cyklade runt lite häromdagen så blev jag när jag åter närmade mig hemmet varse att om bara ett ögonblick är det slut med höstfägringen i form av färggranna löv. De blåser av och iväg med väldig fart så jag hoppade av cykeln och tog det här kortet. Två buskar av samma sort och som är planterade samtidigt men har olika färgskrud. Var och en är vacker på sitt sätt. Precis som vi människor, olika men ändå lika och alla duger, var och en på sitt sätt.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin höstdag……med eller utan färggranna buskar
När man stickar eller virkar så blir det ju alltid trådändar över och dessa har jag försökt ta tillvara på bästa sätt genom att endera börja på en mormorsruta och lägga åt sidan tills nästa restgarnståt dyker upp och då kan det se ut så här
Ibland har jag en väldans massa smårutor liggande i korgen som ska byggas på vartefter. Blir dom liggande för länge och det inte ramlar in några större restgarnsnystan till de rutor som behöver mycket garn då brukar jag ”kosta på mig” ett nytt nystan som jag använder till allihop så länge det räcker.
En annan variant jag använt mig av under åren är ju att spara garnrester i glasburkar på en hylla i köket. När jag har behövt använda mig av fyllning t ex när jag gjorde en dyna till barnbarnets köksstol då tömde jag burkarna på garnrester. Nu ligger det ibland lite längre garner i som jag kan plocka upp och använda till rutorna om tjockleken stämmer. Annars ligger dom bra i sina burkar och jag tycker det ser väldans trevligt ut mot den annars så vita och lite tråkiga väggen.
Detta inläggs vardagslycka får nog vara att nu har dom börjat lägga igen skyttegravarna och jag var ute och kikade lite. Var på vippen att fråga grävar’n om han var helt hundra på hur det skulle gå till den här gången. Man blir ju lite orolig när man ser två gubbar med spadar som öser och stampar i gropen, en grävare som sitter och joxar med sin telefon i hytten och en maskin som jag inte har en susning om vad den ska vara till för.
De har hållit på hela veckan och joxat och peppar peppar än har dom inte lyckats ställa till något mer för oss här i längan. Det är väl en vardagslycka som vi är tacksamma för.
Något som jag däremot inte gillar är att affärerna startat med julskyltningen redan 1 oktober. Det är bedrövligt. Man hinner bli urless på alla tomtar, glitter, kulor och granar långt innan det blir jul. Jag minns när jag var barn och man fick ta på sig finkläderna och tillsammans med pappa och mamma ta bussen ner till stan och titta på julskyltningen. Det var en fantastisk upplevelse. Veckorna innan hade ju butiksfönstren varit klädda med brunpapper så man hade inte kunnat se vad dom byggt upp där bakom. Men nu, så vackert med alla lampor och alla leksaker, tomtar, och små nissar som åkte i elektriska tåg och vagnar. Björnar som vinkade och renar som rörde sig med släden. Det var en sådan lycka för oss barn som kunde ha stått i evinnerliga tider och bara tittat på det fantastiska. Då var det en folkfest. En härlig rolig upplevelse som jag är glad att jag fått uppleva men som jag tycker det är synd att varken dottern eller barnbarnet fått vara med om. Vardagslycka kan också vara att kunna plocka fram ett sådant minne och få det att leva igen. Tänk att man kommer ihåg. Det är ju fantastiskt med tanke på att jag glömt vad jag åt i förrgår eller vilken dag jag for och handlade *S*. Närminnet är uselt men det ingår väl i att bli äldre.
Vardagslycka är också att tidigt i somras ha fått en pytteliten blomma av vännen och grannen A-M. Ännu större lycka är att den fortfarande är fantastisk i sin blomning. Den har stått ute hela tiden och är inne på sin fjärde blomning. Tydligen trivs den här sorten väldans bra ute och inte alls lika bra inne på mitt köksbord. Bilden nedan är tagen idag och ni ser att det är ännu fler knoppar på den. Frågan är väl bara hur länge den klarar sig ute nu när det börjar bli småtjurigt ute. Jag kanske får virka en kruka och sätta om så den håller värmen. Eller nåt.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin torsdag…….med eller utan garnrester.
Ibland funderar man på hur fasen saker och ting kan gå så jädra fel hela tiden. Jag bor i ett radhusområde byggt 1965 med 10 längor och nu har det under en tid grävts något som gott och väl liknar skyttegravar utefter ena kortsidan på hela husraderna. Så man kommer bara ut åt ett håll från längorna. Det grävs för att fixa till så att man med lite tur efter 33 års boende här äntligen ska få kallvatten i kallvattenskranen och att andra ska få bättre värme i sina lägenheter. Förmodligen är det väl en del pyssel med det för här må ni tro att det händer grejer. Dock bara i den längan jag bor i. Ni kan ju få en liten titt på själva utgrävningen. Till vänster uppe på väggen sitter elskåpet till vår länga och till höger utanför avspärrningen på andra sidan sitter det kommunala skåpet. Bara så ni vet. Hukande bakom kravallstaketet till höger kan ni se en liten figur med näsan i kommunens elskåp. Den el-kille föreningen anlitar fick hålla till på hitsidan mot husväggen och husets elskåp. Ditt o mitt o vi o dom. Ibland är det inte lätt att veta vem som ska göra vad. Man kan tycka att en gubbe kunde vara i båda skåpen men det kanske inte är värt att man lägger sig i det man inte begriper sig på. Men jag kan ju få tycka. Ju.
På mindre än tre veckor lyckades dom med att gräva av bredbandskabeln och några dagar efter det så var det någon som ”trampade ur” elkabeln. Det räcker inte med det för en dag hade vi helt plötsligt inget vatten för då hade dom grävt sönder en vattenledning så det stod som en jädra gejser (fast med kallvatten) ute på stora allmänningen. Det räckte inte med det för några dagar efter det så var det dags att gräva/trampa ur bredbandskabeln. IGEN! Då rinner sinnet till för den mest lugna människa jag känner och det undrar jag inte på. Själv funderade jag lite på om dom haft någon slags utlottning på något ställe och första pris var att få gräva med grävmaskin på vårt område. Det var i vilket fall inget förstapris för oss och man funderar på hur i jösses det kan gå så fel med det mesta. Det kändes inte särskilt proffsigt faktiskt.
Nu är dom ju inte klara än med gräverierna och isoleringarna så man har hjärtat lite i halsgropen vareviga dag. Vi höll på att få spatt här när dom trampade ur 3-fasen. En granne hade inget lyse nerpå och ingen tv, jag hade fungerande tvättmaskin, lyse och tv nerpå men frysen och spisen funkade inte, en annan hade fungerande spis och frys men inget lyse nerpå så det var lite olika hur man drabbades av just den grejen. Nu håller vi alla tummar och tår för att dom ska lyckas slutföra och sedan lägga igen dikena utan större missöden. Jag blev påmind om att vardagslycka faktiskt kan vara att ha både el, vatten och bredband……samma dag. De’ ni.
Ja vi ägnar oss åt olika slags fjärrvärme jag och kommunen men jag kan dock inte ställa till sådana här eländen med min och det känns tryggt att veta.
Då övergår vi till något mycket roligare. Nämligen garn och ofarlig fjärrvärmehantering. Jag stickade remsor av olika rosa garner som jag fått från vännen C. Ibland när jag har ont i tassarna av artrosen så är det toppen med mina små stickningar för dom blir ju inte så tunga. Remsor funkade bra. Nu är filten klar och ska väl iväg till något bra ställe. Förmodligen till Slättmissionen men jag ska se till så att jag får ihop 2kg innan jag skickar.
Dottern har tålamod och som är rapp i tassarna och gärna picklar med smått hade med sig den här lilla figuren när hon och barnbarnet var här sist. En liten kul typ som jag blev förtjust i. Ni ser den på filten här ovan och här kommer en närmare bild
Som sagt, hon är flink i fingrarna och kommer ofta på jättekul saker som hon sätter sin egen prägel på och som då blir hennes egen design. Jag själv skulle förmodligen inte få ihop en sådan här kotte om så livet hängde på det för jag har varken det huvudet (för mönster) eller dom fingrarna. Då är det tur att man kan göra olika saker och glädja varandra. Dessutom ska det nog få följa med några små kottar ut på kommande marknader. För den tiden kommer när vi åter kan röra oss fritt och ledigt och inte hela tiden vara rädda för att komma för nära. Så dotra har lite tid på sig att tillverka några fler kottar.
Jag har ju egentligen inte tid med så mycket annat än att sticka eftersom jag har så mycket fint garn att tillgå. Det är ju kanonkul att kunna plocka med sina garner och tänka på vad man ska göra med dem. Ibland blir man ju tvungen att släppa stickorna och göra andra saker men om jag får välja mellan att t ex dammsuga, damma eller joxa med mina garner och sticka vad tror ni jag väljer.
Idag är det grått och regnigt och då är det ju toppen att kunna ägna dagen åt sin hobby istället för att vara ute och skrapa valda delar av verandan som behöver målas på lite bättre eller att vara ute och städa i boden som är proppfull av 33 års ekorrande. Jag trodde vi skulle hinna gå igenom den i somras barnbarnet och jag men så kom ju det här coronaskruttet och rörde om i tillvaron så vi spar det till nästa sommar. Då jädrars. Jag har dock plockat ut en och annan grej därifrån under tiden och varje gång så blir jag förvånad över att dessa grejer alls har blivit inpulade och sparade i boden. Jag är väl inte direkt någon hoarder men väl en ganska stor ekorre. Den som spar han har och saker och ting kan komma till användning. Joråsåatt men det mesta av skräpet man ekorrar undan kommer aldrig i hela livet till användning utan står bara där i typ 33 år och är så dammiga och skitiga så man knappt ser vad det är.
Något skojsigt har dock inträffat och det är att jag faktiskt lyckats med vissa saker som jag tidigare angivit att jag gett upp hoppet om uppe på lila toan. Det kommer i nästa inlägg tillsammans med lite annat.
Hoppas ni alla har en härlig söndag……..med eller utan rosa igelkottar
Det är svårt att vara rubriksättare på den här bloggen ska ni veta för inläggen följer ju inte något givet ämne utan flaxar och fladdrar hit och dit lite som det blir. Strunt samma nu kör vi på.
Jag köpte så fina lavendelpåsar av en hantverkare. De är sydda i linne och dekorerade med gammal spets. Jag kommer ihåg min mormors gamla lavendelpåsar som var broderade med små små blommor och som doftade så gott. Så de här rosa söta påsarna väckte ett barndomsminne och det var mysigt. Man får försöka samla på de fina och välgörande barndomsminnena och låta andra flytta på sig och ta mindre plats. Vardagslycka kan väl faktiskt vara att bli påmind om något fint som värmer hjärtat och själen. Något som får dagen att bli ljusare eller natten att bli mer lugn och trygg.
Jag har ju tagit mig för med att försöka fixa lilla toan uppepå och det är då inte det lättaste. För att kunna byta matta så ska ju listen bort och det har jag brottats med ett bra tag nu. Det går inte. Spikarna sitter bakom ett par rör och jag har dragit fram listen så långt det går med kofoten. Jag får ta mig tusan spränga med dynamit för att få bort den och då ger sig ju resten också i o f s för då blir det ju inkentinken kvar. Nåja, jag har ju min bästa kompis som brukar vara en klippa men det närmaste klippa vi kom här var att jag fick lust att klippa till honom över telefonen när han talade om hur jag skulle hålla fast spiken, slå tillbaka brädan och låta spiken gliiiiiiiida ut. Inte f*n gled den spiken. Inte alls. Inte någonstans.
Nu har jag lagt ner det jädrans projektet och tänker så här då istället. Jag målar hela toan solgul, färg har jag ju står i en stor hink och sedan köper jag en fin och fräsch toastol och får den insatt vilket verkar vara ett ganska enkelt handgrepp för den som kan det såg jag när killen tog bort den på ett tjillevipp. Det enda problemet är väl att det är så rackarns trångt på den här toan och killen var nog en bra bit över 180 cm så det var tur han inte fastnade under handfatet. Efter det så köper jag någon hyfsad matta och lägger över den gamla på något sätt så man slipper den gamla fula grå mattan från 1965 när huset var nytt. Jag löser det på något sätt för nu känner jag att jag nått vägs ände med den här jädrans toan. Golvfirman som jag hade kontakt med har inte hört av sig efter att jag ställt en rad frågor så därför löser jag det så här. Det är då inte helt enkelt att ens försöka få hjälp från proffs med att lägga våtrumsmatta upp mot väggen så som det ska vara. Jobbet är väl för litet för att det ska löna sig. Detta ska ju ske om man gör en ombyggnad för att försäkringar ska gälla vid vattenskada. Jag har fiffilurat och ser inte byte av toastol som en ombyggnation. Hoppas jag har rätt där.
Nu struntar vi i det här och övergår till något skojsigare. Vardagslyckor. En vän till mig och hennes man bor på en ö ute i Mälaren och de har varit förbi med diverse godsaker till mig må ni tro. Här är det två pyttesmå ”smakburkar” med olika slags gelé och dessutom fick en liten prematurmössa som min goa granne A-M har stickat vara med på bilden för att visa upp sig i sin skönhet.
Mössan har gått iväg till en insamling till prematurbarn och geléerna har gått raka spåret ner i min mage och de var jättegoda. Så lagom att ha då man blir sötsugen vilket jag blir tätt som oftast.
Inte nog med det jag fick vid ett annat tillfälle en hel stor påse med björnbär. Det är något som jag inte var bekant med sedan tidigare. Jag smakade på ett par stycken för två år sedan då jag var med en kamrat ut till hennes torp i Näshultaskogarna och hon hade en liten gren med björnbär utanför trappan. Jag hade aldrig ätit björnbär tidigare för det fanns inte med under min barndom. Nu kom vännerna L och S med båt in till stan och hade då med sig dessa åt mig
Till sist. Tusen tack till er som hört av er med fina mail och kommentarer. Det är vardagslycka som räcker väldigt länge och som ger så mycket goda energier. Skrivna eller talade ord kan betyda så oändligt mycket i ett liv. Ord är viktiga och värdefulla och kan vara den absolut bästa vardagslycka du kan ge någon, en vän, en anhörig eller en okänd.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin måndag……..med eller utan fula golv.
Precis när jag nästan beslutat mig för att sluta blogga eftersom åren gjort att det blir längre och längre mellan varje inlägg och jag tappat farten och rytmen i skrivandet så dyker det upp ett mail ifrån en kvinna som följer bloggen och skriver så fint och som gör mig så glad och som får mig att känna lust och glädje i att skriva. Vilken vardagslycka. Tack snälla L för det jättefina mailet.
Den här pandemin har ju gjort att man är mer hemma och inne och det händer inte särskilt mycket och det kanske man ska vara tacksam för i dessa tider. Man lunkar på. Jag trivs ju med att lufsa omkring lite för mig själv men jag märker ju hur väldans lite det blir gjort trots att jag har så mycket tid. Jag väljer ju gärna bort tråkiga och besvärliga grejer för att istället ta fram stickningen eller läsa eller göra något annat skojsigt.
Nu har jag i alla fall tagit tag i det där med min lilla lila toalett en trappa upp. Jag har fått tag på en golvläggare som ska fixa golvet och lägga våtrumsmatta upp mot väggen och förhöja tröskeln. Dock finns det ju som vanligt ett litet men och i det här fallet är det att jag först ska riva bort listerna och måla väggarna. Sedan kommer han och fixar och trixar. Så jag behöver bara gå upp och ta tag i kofoten och börja bända och sedan upp med färgtråget och rollern och en pensel och sätta full fart. Jaaaa, jag ska. Snart. Jättesnart. Fortsättning följer i detta ämne.
Ni som läste förra inlägget blev ju varse om monstret i toan. Samma dag eller dagen efter så såg det ut så här när jag fällde upp locket
Nu har ni fått se hur dom parkerar sig och ligger i bak(!)håll. Så nu över till något roligare och trevligare.
Ni såg ju de stora lakansrullarna som jag lämnade iväg till min kompis G. Nu har jag fått tillbaka dem och paketerat och skickat ett hundratal (2 kg)till AFFC för vidare befordran Gambia och en liten sjukstuga där. Det finns ungefär lika mycket kvar men den sista leveransen kom så sent så den hann inte med innan tiden gick ut för den här insamlingen. De lindorna kommer att gå till en annan insamling som är ”tidlös”. Visst är det fantastiskt att gamla slitna lakan kan bli till något så bra som lindor som kan vara till hjälp i sjukvården.
Det mesta cirklar ju runt välgörenhetsarbete nu under pandemin när man inte kan flyga och flänga lite som man vill. Här är små små filtar som jag skickat till obduktionsavdelningen på Karolinska för att användas vid kistläggning av väldigt väldigt små bebisar. De är virkade i tekniken C2C, corner to corner eller som vi säger på svenska hörn till hörn och de första jag gjorde. Det var kul men nästa gång ska jag använda mig av grövre virknål men i det här fallet ville jag inte ha ”insyn”. Här kommer en länk till sidan jag använde mig av för att lära mig tekniken.
Ytterligare en vardagslycka damp ner hos mig hel oförhappandes. En av mina grannar som fått vattningshjälp ett par dagar när solen sken som mest och hon var på utflykt ringde på och gav mig det här, 15 vardagslyckor paketerade i ett gult sommarpaket.
En som legat i som en rackarns utter är dottern som förra helgen när vi sågs hade med sig 38 stycken fruktnät som hon virkat. Jag kommer att ha fruktnät till marknaderna i eviga tider. Men vad gör det, rätt som det är så kommer marknaderna igång igen och då är det väldans bra att ha grejer på lager eftersom jag själv inte tillverkat en endaste marknadsgrej sedan coronan bröt ut och det blev stopp på allt. Nu är ju dottern över trettio år men visst kan man väl räkna det här som barnarbete för hon är ju i alla fall mitt barn. Flink i fingrarna är hon tösen. Jag blir faktiskt jätteglad när jag tittar på den här högen med färgglada virkade fruktnät. Så mycket roligare att bära hem sina äpplen eller potatisar i ett rosa eller turkost nät.
Nu ska vi se om jag kan komma igång med bloggandet igen och göra inlägg lite oftare för det är ju ändå så himla kul med bloggeriet.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin onsdag……..med eller utan Piggelin.
Den här värmen tar knäcken på mig tror jag. Jag blir alldeles matt och orkar ingenting och jag får verkligen ta i med hårdhandskarna mot mig själv för att utföra det allra minsta. Jag har ju alltid haft svårt med värmen men det känns lite som om det blir värre med åren. När det är 28,8 på skuggsidan och 30 på baksidan som ligger i halvsol då väljer jag att stanna inne där det ”bara” är 27 grader. Jisses. Det är som vanligt till att blöta en sommarklänning och lägga i en plastpåse i kylen och ta på sig när det börjar närma sig kokpunkten för min arma kropp. Dessutom har jag ju mitt älskade badkar. Jag spolar i halvt med kallt vatten och sedan går jag och doppar mig där flera gånger om dagen för att sänka temperaturen. Men hujedamej för den här värmeböljan. Jag vill ha en vanlig gammaldags svensk sommar där det är runt 23-24 grader varmt. Det räcker. I alla fall för mig. Men vi är olika. Jag har vänner och även en del grannar som älskar den här värmen och njuter i fulla drag av den. Det är tur att det finns något för alla. Snart kommer min tid. När det blir kallt som själva voj voj och näsan fastnar ihop när man sticker ut den för att kolla läget. Det gillar jag. Tjockt med kläder i lager på lager och sen ut i kylan. Som sagt, tur vi är olika och att det finns något för alla.
Precis när man svalkat av sig och känner sig ok så vänder det blixtsnabbt och svetten sprutar. Varför då undrar du. Jo när jag hade svalnat av och höll på att plocka med mina garner så blev jag tvungen att hastigt besöka damrummet. Upp med locket, ned med ändan, upp med ändan och gasta i högan sky för vem fasen vill ha en sådan här någonstans på kroppen och särskilt inte där han just hade varit och fladdrat.
Jag har trälock och då är det ett mellanrum på en dryg cm upp till ringen och där måste den ha tråcklat sig in eller också när jag stängt locket. Jag har faktiskt ingen aning men den var där och antastade mig på ett mycket oanständigt och otrevligt sätt. Huvva! Om ni funderar på det andra djuret så är det ”sulpen” som dottern kallade sköldpaddan när hon var liten. Den är mitt badsällskap och jag har ingen badanka som en viss kompis tror. Den här bilden är tagen vid annat tillfälle för den jädra harskranken som attackerade mig klarade dessvärre inte mitt våldsamma vrålande ninjaviftande med en handduk innan jag såg vad det var.
Eftersom värmen gör att jag svettas omåttligt så är det svårt att både sticka och virka så det ligger lite på sparlåga. Det har dock hänt att jag gått ut tidigt på morgonen på baksidan när det varit runt 18 grader och då satt mig och sticka bara för att njuta av den svala luften. Det har varit skönt att ha den stunden. Kan jag inte sticka så finns det annat jag kan göra och som passar fint att göra ute innan solen kommer över på baksidan helt. Jag får ju lakan som folk inte vill ha längre. Det kan ju vara att de tröttnat på färgerna när det gäller påslakan och att de blivit slitna och gått sönder när det gäller underlakan. En del köper billiga lakan på loppis och lämnar till mig. Av dessa river jag remsor som är 8 cm breda av de vita lakanen och river tygblöjor 70×70 av de färgade överlakan jag har. På det sättet går allt åt och om jag måste klippa bort där det är hål så blir det kortare lindor eller tvättlappar av det som går att använda.
Varje lakans remsor rullar jag ihop till en stor rulle och nu i coronatider när vi inte träffas mina kompisar och jag så packade jag i ordning rems-rullarna och så kom kompisen G och hämtade dem. Det var sju lakan den här gången. 103 remsor.
Dessa remsor rullar min kompis och fäster med en liten tejpbit och så får jag tillbaka dem och skickar dem den här gången till AFFC (Aspeboda Foundation For Children) där de hamnar i en by i Gambia som har en liten sjukstuga. Tidigare satt vi ju tillsamman och rullade lindor och språkade glatt men nu i coronatider så får vi p g a underliggande sjukdomar vänta med umgänget. Var sak har sin tid och om vi är rädda om varandra så kan vi snart ses igen.
Jag blev riktigt glad när jag för lite sedan fick en så fin sommarbukett av en granne. Det var små blommor från hennes baksida och de var så söta och somriga.
Vardagslycka kan vara en liten rar bukett given med hjärtat. Vardagsolycka är att få en harskrank i………..*ryser*.
Jag hoppas ni alla har en fin tisdag……..med eller utan små buketter av sommar.
och jag tycker inte att jag hänger med i svängarna för det går så fort. Mina dagar går ju i sakta mak men ändå när klockan börjar närma sig fem så blir jag förvånad över att dagen nästan är slut och kvällen börjar. Det är väl i o f s en väldig tur att man ständigt har saker att plocka och pilla med så att man inte blir sittande och rullar tummarna för då går nog dagarna sakta. Ni som hängt med ett tag vet att jag har varit väldigt seg. Länge. Det är mycket som borde göras men lite som blir gjort. Istället för att göra de saker jag borde göra så tar jag stickningen och sätter mig istället. Ibland är det inte bra för att-göra-listan blir ju oändligt lång när inget bockas av och med det följer ju också en viss inre stress som gör att man inte mår ok. Så bäst att lägga bort stickningen en stund och se till att få göra strykningar på listan.
I förrgår plockade jag av allt från altanen och igår väldans tidigt på morgonen oljade jag den och till kvällen kunde jag ställa tillbaka allt igen. En sak mindre på listan. Förresten ska jag passa på att tipsa om en sida som är toppen. Proppfull med goda idéer om allt mellan himmel och jord. Jag testade t ex att på min altan göra rent ett stycke med tralltvätt och ett stycke med ”fönsterputs” från Ekotips där receptet är 4 dl vatten, 1 dl ättika och fem droppar diskmedel. Vilket av medlen tror ni gjorde renast på enklaste sätt? Jo rengöringsmedlet från Ekotips. Toppen. Funkar på det mesta faktiskt. Jag har blandat i ordning så jag har en stor sprayflaska under diskbänken och en mindre på toan. Det funkar banne mig kanoners!
Apropå toalett så hade jag ju problem med att det regnade in från taket så det var pölar på golvet på lilla toan uppepå. Jag fick ju nytt tak och nya lister och nu har jag tagit tag i problem nummer två med den toan. Den hade något fel med flottören (eller nåt) så det svämmade över vatten som rann ner i min klädkammare. Detta är ju åtgärdat och de sista åren har man bara kunnat använda toan till att göra nr 1 på eftersom den spolar så sparsamt. Nu har jag fått toan utburen och barnbarnet har tvättat väggarna och tejpat taklisterna så nu ska den här lilla lagom (not) tjocka damen bara riva bort listerna och måla väggarna och färg finns, står i en stor fin hink i köket och bara väntar. Efter det ska jag ta hjälp av en golvfirma som får lägga in ny matta och höja tröskeln så det blir efter våtrumsnormen. Sedan är det bara att införskaffa en ny fin tron. Så här ser toan ut nu. Den är så liten och smal så man får nästan backa in och färgen, ja den har dottern bestämt och målat när hon gick i skolan och hade något projekt på gång. När den är målad och klar så kommer väggarna att vara gula och glada men när det blir av lovar Orsa kompani inget bestämt. Som vanligt. Det borde dock bli väldans snart för ni kan inte göra er en föreställning om hur knepigt det är att vakna på natten och vara vrålans kissnödig och försöka ta sig ned för trappan och in på toan nerpå. Det är då man tänker på att man borde kanske lyssnat mer på Susanne Lanefeldt. Kniiiiiiiip!
Det har gått iväg lite ditten och lite datten också till olika ställen. Sista sändningen till Läkarmissionen med Easy Peasy Beanie-mössor och så min vän och granne A-Ms lilla gula mössa som står bredvid den blå till höger. Allt som allt har jag skickat 51 EPB-mössor. De går så himla fort att sticka så vips är dom bara gjorda. Nu har jag börjat sticka på yemenvästar till framtida insamlingar.
Lite fler små prematurmössor som gått iväg till en annan insamling. A-Ms tre små mössor längst till vänster. Hon är på sitt nittioförsta år och är en helt fantastiskt härlig kvinna med ett riktigt stort hjärta för de små. Två röda och en liten gul mössa blev det den här gången. Det är kul och inspirerande att vi kan jobba tillsammans mot samma mål. Det blir en fin gemenskap.
Jag avslutar det här inlägget med något väldigt fint. Bilden andas frid och ro och en otrolig skönhet. Det är så härligt att se att världen trots allt kan vara oerhört vacker trots allt som pågår. Vardagslycka är att kunna se det stora i det lilla och det lilla i det stora.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin dag…….med eller utan lila toaletter.
Jag är mamma, fru och mormor. Jag har som sagt var inte direkt svart bälte i hantverk men jag tycker det är otroligt roligt och berikande.
Har arbetat ideellt med lite olika välgörenhetsgrejer i ungefär 30 år och känner att det är en bra väg för mig att gå.
Handarbete är roligt och jag hoppas jag kan tillföra något även som bloggare.
Jag och en kompis brukar fara runt och stå på hantverksmarknader ibland. Hon gör smycken och tavlor och jag lite av varje. Det är berikande och det är härligt att möta alla människor.
Jag tycker om att vandra runt på olika bloggar och få inspiration. Det finns så oerhört många duktiga kvinnor. Tillsammans håller vi ett kulturarv vid liv.
Vill ni har annan kontakt än via kommentarsfältet så kan ni maila mig på birgit_karlsson [@} hotmail.com
