Det regnar och är grått ute

men inomhus är det precis som det ska vara. Varmt, gott och ombonat. Det är ju Allhelgonahelg så ljus är tända och jag känner som vanligt närhet till den jag saknar allra mest. Det gör jag ju i o f s oavsett vad det är för dag på året. På något sätt finns bandet kvar och jag är glad för det.

När jag är ute på mina strövtåg så ser jag hur alla vackra färger är på väg bort och ersätts av kala grenar och kvistar. Jag gillar ju mysko träd så jag kan tycka att nakna träd är väldigt vackra men när de färgrika löven och bladen försvinner så kommer ju mörkret tassande och tar över. Det har jag inte heller något emot för jag tycker om att tända ljus inomhus men på mina promenader vill jag helst ha det ljust och fint. Men så är det ju. Man får inte alltid som man vill och vi är ju väldigt många viljor här i världen så om alla fick bestämma så skulle väl dagarnas utformning bli som ett flipperspel och man skulle inte orka titta och njuta så det är väl lika bra att det är som det är. Dessutom ska vi vara glada över att bo i ett land med fyra fantastiska årstider. Vi får lite av allt. Här får ni en bild på de sista vackra löven på en buske som stått på min promenadväg. Det blir som ett farväl till den vackra färgrika delen av hösten.

Jag funderar ju ofta på hur jag vill ha det framledes i tiden och då kommer jag ständigt fram till att jag vill ha en liten tvåa där jag inte behöver olja, måla, fixa och trixa utomhus utan där jag bara har mina två rum och kök och inget mer. Dessutom vill jag ha hiss. Det vore kanoners och jag tittar mig omkring lite då och då för att se vad som kan erbjudas. Tidigare blev man inbjuden att lämna in intresseanmälan till ett nytt seniorboende som byggs ganska nära mig. Det kommer att bli några höga smala hus med loftgångar som är modernt nu. Där vill jag inte bo. Det ligger precis mellan en rondell och en fyrvägskorsning med rödljus och det är ständiga bilköer precis bara några meter ifrån fönstret vid rusningstrafik. Som vanligt i den här kommunen så bygger man inte utåt utan alla ska bo nere i centrum eller så nära centrum som möjligt och det här bygget tar bort väldigt mycket av ett grönområde. En kulle med träd och buskar som varit jättefin. De stackare som bott i hyreshuset mitt emot får nu dessa höga hus som utsikt och granne istället för den fina gröna gräsmattan och träddungen. Dessutom har jag bott bara tvärs över gården där fast med fönstren mot Västergatan som då för trettiofem år sedan var Eskilstunas mest trafikerade väg och jag vill inte bo så nära en gata med rödljus igen för ni kan inte tro vilket väsen det är. Så tack men nej tack. Jag nosar vidare efter intressanta ställen som kan tilltala mig mer. Men här ska ni få se en bild från min promenadväg där ni kan se hur nybygget växer fram. Det ser nästan ut som ett insektshotell men det blir nog fint när det är klart.

Jag har i alla fall grejat till ett paket till Slättmissionen. Det blev lite gott och blandat och jag har angett att jag helst ser att det går till gamla/äldre frusna.

Så nu fick alla sockorna jag köpt, ett par köpta ullvantar med foder, en filt, 6 trosor och en halskrage från min vän C i Rångedala följa med. Det blev ett bra paket som jag känner mig nöjd med. Det är ju inte bara barn som fryser. Nu när jag själv har värk i ena handen och fingrarna där så tänker jag på alla gamla som inte har så de kan värma de onda ställena och jag undrar så hur jag kan hjälpa till med det. Jag är ju inte bra på att sticka vantar men långa handledsvärmare med hål för tummen och som går ner över knogarna och första fingerleden borde väl kunna hjälpa till eller vad tror ni?

En tur till RödaKorset blev det förra veckan. Jag lämnade in en stor kasse gott och blandat och fick med mig detta hem.

Vi har ju så bra här så RK säljer ju en kasse böcker för 20:- så det plockade jag på mig. Man får ju ta vad som finns och har man tur finns ju en och annan önskebok i hyllorna. Så var det inte den här gången men jag är helt nöjd med det som blev. Det blev en väldigt blandad kompott av böcker som jag inte ofta brukar välja men jag tror det blir bra i alla fall. Man måste ju ha lite extraböcker när vintern närmar sig och man kan ju inte vara säker på att man kan ta sig till RK om det blir mycket snö. Jag behöver ju ha cykeln med mig så jag har att forsla hem det jag köpt på så jag slipper gå och bära. Jag hittade också ett jättefint påslakan som jag ska skicka vidare till Hålanda där det ska få bli taxar till utsatta barn. Dom är väldigt populära och med lite tur kan jag kanske få ett par till mig också. Jag gillar ju att kunna visa upp resultatet av skickade tyger så de som jag pratar med och är intresserade kan få hålla i och se vad det kan bli.

Jag är så tacksam för att jag får vara med och göra skillnad. Det är vardagslycka

Nu är det ju Allhelgona och jag har tänt mitt ljus på köksbordet där det får sällskap av mig och ett gäng färdiga nallar i stickade klänningar som jag ska lägga i plastpåsar och stänga med en rosett. Dessa nallar ska sedan skänkas till något väldigt bra ställe som jag får återkomma till sedan. Det känns i alla fall som ett bra allhelgonapyssel i lugn och ro tillsammans vid köksbordet.

Jag hoppas ni alla har en fin helg……..med eller utan hjärtan och nallar

En glad kille och lite annat jox

Jag var på promenad hemåt från stan och då gick jag bakom en mamma med barnvagn. Det satt dock inte någon i vagnen utan nedanför den gick en liten kille och sköt på med händerna. Han hade galonbyxor och gummistövlar och traskade på med god fart. Rätt som det är stannar mamman och jag ser hur den lilla killen småspringer, så gott det nu går, fram till en stor vattensamling. Den lilla killen stampar så vattnet skvätter, går sakta och drar stövlarna i vattnet och så stampar han glatt igen. Han höll på en liten stund och sedan var han nöjd. Vi hade samma väg så jag gick efter dem och lite längre fram säger mamman till sin son: här framme finns det mer vatten om du vill gå i det. Det ville den lille gossen. Jag gick fram och pratade med mamman och sa att jag tyckte det var så härligt och fint att han faktiskt fick stampa i vattnet och att hon hade tålamod att vänta. Jag frågade om jag fick ta ett kort på gossens vattenlek och det fick jag gärna göra sa hon. Så här får ni se en skymt av en glad kille som har mycket att stå i. Det här var vardagslycka för mig att få se och för den lille killen att obekymrat få stampa vatten så mycket han ville. Jag visade mamman bilden för att hon skulle se att jag inte tagit någon ansiktsbild.

När man varje dag ser mammor och pappor som går med sina barn i vagnen men som inte ser barnen som pekar på ditten och datten och vill veta vad det är eller stanna och titta utan de har fullt upp med att skjuta vagnen med ena handen och kolla telefonen med den andra, ja då blir man själaglad när man träffar på en sådan här mamma. Det är ju den bästa tiden med barnen när man kan lära dem massor av saker och visa på nya upplevelser. Det är ju så de växer och får koll på världen de lever i. Det viktigaste man kan ge sitt barn är ju tid, kärlek och omsorg. Att låta dem få ta plats och vara viktiga. Så jag vill skicka en stor varm covidfri cyberkram till den här mamman och alla andra föräldrar som ger av sin tid.

Förr veckan var jag en kort sväng till Torshälla och då jag steg av bussen för att promenera sista biten så gick jag över ån. Då tog jag den här bilden som jag tyckte blev så fin. Så rofyllt och vackert det är.

Jag önskade just då att jag hade en kanot att glida fram i och bara höra ljudet av att jag doppar paddeln i vattnet och fåglarna i träden omkring. Så skulle det nog inte bli om jag inte tog ur bägge hörapparaterna för då jädrar blir det tyst och bra. Där jag står går det nämligen en hårt trafikerad väg precis bakom mig så tystnaden som man ser i bilden finns liksom inte men skönheten är densamma. Men om jag paddlar på bra så blir det nog tystare vartefter kanske. Jag borde faktiskt ta reda på hur ån går genom Torshälla för det blev plötsligt lite intressant att veta.

Vad gäller paddlande så lever jag fortfarande på att jag för nästan femtio år sedan paddlade från Smedjebacken och ner till Strömsholm. Vi bar kanoten på vissa ställen och slussade en gång. Som tur var så var det inga jättestora båtar i slussen samtidigt men det kändes läskigt att ”hänga i en tåt” och se hur vattnet sjönk och den mörka våta väggen torna upp sig alldeles intill. Spännande dock. Fast jag undrar hur många år man kan rida på den paddlingsbedriften. Förmodligen tills någon i ens närhet gjort en ännu längre paddeltur med massor av slussar så just nu känner jag mig säker och fortsätter att skrävla om gamla bedrifter. Skulle det ske någon ändring så återkommer jag i ärendet.

När vi ändå är ute i naturen och rör oss så brukar jag fundera över varför kommunen börjat plantera lessna hänggranar överallt. Nu finns de nere i stan också. Ja inte så de stör precis men jag tänker att det kanske funnits lite annat att välja på också men förmodligen finns det en tanke bakom det hela så vi får se. Tycker dock de ser lite lessna ut.

Ett litet paket har jag i alla fall fått till och skickat iväg till I i Hålanda. Det är till hennes husmorspåsar och jag köpte lite fler gummisnoddar och hittade ännu fler säkerhetsnålar i en låda. Tyget har jag köpt tidigare och det följde med mer tyg ändå i det här paketet. Plockade också ihop de sista trådrullarna jag hade kvar efter första rensningen i mammas syskrin men sparade undan en vit och en svart trådrulle. Det är allt jag behöver för jag syr ju för hunnan inte så varför ska jag låta rullar bara ligga när andra behöver dem bättre. Nu åker de iväg och gör nytta istället tillsammans med plåstren och resten av grejerna.

I fredags var jag ute och gjorden en hel hög med ärenden men jag stannade till inför dessa vackra träd. Så synd att inte solen lyste på dem för då har de varit ännu vackrare. Men ni får den här bilden av mig så ni inte glömmer att hösten är väldigt vacker ännu så länge och att vi ska hålla oss så friska och starka som vi bara kan så vi kan gå ut och njuta av höstfärgerna för nu är de snart borta. Men då kommer andra saker som gör tillvaron fin och skojsig. Jag lovar. För alla er som inte har möjlighet att komma ut och spankulera (förmodligen västmanländska för ut och gå) så lovar jag att lägga ut bilder lite då och då på saker i naturen som fångar mitt intresse och som jag hoppas kan ge glädje.

Nu lyser solen så vackert ute och jag ska faktiskt ta på mig och gå en promenad. Jag behöver det för att träna benen och så är det skönt att få lite ny luft i lungorna. Ibland är jag lat och går bara ut med soporna eller ställer mig ute på verandan och drar djupa andetag men idag ska jag passa på att gå ut i solen och sno åt mig lite extra D-vitamin.

Jag hoppas ni alla har en härlig söndag…………..med eller utan skuttande småkillar i gummistövlar

Längs med ån och så lite värme

Förr, på den tiden jag jobbade och stod i så traskade jag ner till stan och tog bussen ut till jobbet och sedan traskade jag hem ifrån stan när jag kom åter efter avslutat värv. Alltså var jag nere i stan varenda dag. Numera går jag nog ner till stan ett par gånger i månaden för att uträtta ärenden och träffa någon kompis för att äta långlunch. Detta innebär att jag missar mycket skojsigt som händer. Å andra sidan klarar jag mig ju undan saker som jag anser vara dumheter och mest retar mig på.

Hur som helst, rätt som det var en dag i somras när jag var ute och travade så hade det dykt upp stora mysko plastsaker i ån. Ja, först var det någon slags mysko ställningar som byggdes upp med långt mellanrum. Någon slags wire gick emellan dessa ställningar och så var det då dom där två sakerna varav den ena såg ut som en gigantisk legobit som någon försökt trampa sönder. Den var alltså inte helt fyrkantiga utan tja, mysko och den andra såg ut som en kil.

Jag hade inte en susning om vad det var men så kom jag på att det stått något i tidningen om att det skulle bli något som hette wakeboardbana. Fortfarande inte en susning. Dagarna och veckorna gick och jag cyklade eller promenerade förbi på håll men det var alltid stendött vid den där banan så när som på de som köpt glass eller dricka i den lilla kiosken som öppnats precis bredvid. Jag sa till dottern att det verkade inte vara något större pådrag på den där mojängen men hon sa att det var jättemånga som åkte där och folk stod och tittade och hade jättekul. Jag var väl helt enkelt ute på fel tider. För tidigt på förmiddagen förmodligen.

En dag när jag varit i stan så fick jag se att det var något på gång nere bland plastbitarna och det var minsann en modig kille som åkte fram och tillbaka men ska sanningen fram så låg han mest i vattnet. Jag fick nog inte någon riktig uppfattning om hur det där skulle fungera genom att titta på den killen men jag tyckte han var modig som vågade och man måste ju träna för att bli bra, bättre eller t o m bäst. Så heja dig killen som inte gav upp!

Det var då det. Nu för ett par veckor sedan fick jag i alla fall se lite aktivitet på bryggan som tillhör banan. Här var det några trogna strandkants- och åboende som visade vad de tyckte att bryggan skulle användas till och inte bara stå tom.

Eftersom det kan finnas någon mer som är lika okunnig som jag i hur en wakeboardbana ser ut så lägger jag ut en bild på den här ovan. Jag har ju haft möjlighet att gå till youtube och leta upp en visningsfilm om hur det går till och varför men det har jag inte gjort. Dom får åka och ha kul dom som kan och de som inte kan får nog en och annan kallsup av åvattnet. Till änderna som tog över bryggan vill jag bara meddela att ni borde inte kakka där ni ska sova. Hujedamej!

Nu såg jag att dom tagit bort ”legobitarna” och dessa har väl hamnat på vinterförvaring för att inte frysa sönder. Jag tror att jag behöver ha både en och två säsongen till på mig för att uppskatta stora vita bitar, fullproppade med reklam mitt i ån. Mitt framför kyrkan. Men jag är väl trögstartad bara. En vacker dag kanske jag kanske vill prova att flyga fram och tillbaka och upp och ner och plums i plurret. Det blir då när det är två torsdagar i en vecka. Då lovar jag att ta på mig våtdräkten och testa. Jag är ju väldigt förtjust i att bada, simma och dyka så själva vattnet avskräcker mig inte och dessvärre brukar jag ju säga att man ska prova allt åtminstone en gång. En vacker dag får jag säkert äta upp dom orden. Fast inte idag.

Det var ena sidan av bron. På den andra sidan men uppe på bron så hade ungdomar fått fota Eskilstuna från deras perspektiv och det var kul att gå längs hela bron och se bilderna och läsa texterna. Det var många spännande bilder alltifrån prång i kyrkan till husfasader, konstverk och t o m en buss blev avbildad och omnämndes som Eskilstunas senaste buss. Den som alltid kommer för sent alltså. Kul i alla fall att få vara med och se hur unga ser på sin stad.

Om man nu traskat ner mot stan och kommit över bron på den högra sidan och går ner i den lilla parken som är där så var det så vackert när jag vände mig mot vattnet och kyrkan.

De män och kvinnor som ordnar med alla blomsteruppsättningar i krukor, urnor, fat och som här tunnor är värda guld. Helt suveräna. Tusen tack fina ni som årstid efter årstid, år efter år gör omgivningen så vacker för oss alla.

Till vänster om kyrkan i den andra delen av parken så finns det här lilla samhället.

Det här är det ena stället som är uppbyggt nästan som ett Villavillerkulla. Snett och krokigt och jätteskojsigt för barn. Det finns ytterligare ett lite bakom till höger men där var det barn och folk så då ville jag inte fota så den här bilden får räcka. Jag är glad att det inte fanns sådana här hus när dottern var liten och man skulle vara med och klänga i det mesta. Jag hade ärligt talat aldrig vågat klättra upp där och definitivt aldrig vågat åla, knäa, krypa över den där ”bron” mellan husen. Men som tur är så är barnen modigare än vad jag är och man hör hur de tjoar och tjuter av skratt när det är full fart där.

Jag avslutar med lite värme i form av halsvärmare som jag stickat och som ska skickas till Elises flickor på Malmskillnadsgatan.

Det har hunnit bli ytterligare en färdig halsvärmare och ett par pannband som ska följa med i paketet sedan. Jag ska ta mer tid på mig och sticka lite mer för det är ju inte dags att skicka ännu.

Jag upptäckte att nu har jag så lite på mina minneslappar som tidigare var så många att nu kan jag föra över allt på en lapp. Det tyder på att jag varit dålig på att fota eller att jag tar med för mycket i varje inlägg. Ja ja, det får vara som det vill med det. Vi får väl se hur det blir framledes.

Det är ju F1-helg men den är så knasig i o m att racet går i Austin, Texas. Man får titta på det mesta i efterhand men själva racet ska jag se direkt för det börjar kl 21 i morgon kväll. Då blir det en nalleklänning påbörjad i alla fall. Apropå nallekläder så köpte jag 20 nallar till idag för nu gick det för första gången på många månader att beställa nallar igen. Så nu tog jag tjugo till för att vara på den säkra sidan. Jag vill inte bli utan nallar för det går ju åt en hel del till jul och då behöver lagret av färdigklädda nallar fyllas på.

Ja mina vänner, det här är allt jag har att bjuda på idag. Jag hoppas ni har goda dagar och att ni kan se det vackra i hösten trots att det mörknar och den kyliga fukten tränger sig in. Då får vi höja blicken och titta på träden som bjuder på ett så fantastiskt färgspel och bladen fortsätter att vara vackra och färgrika där de ligger som en matta också. Inomhus kan vi tända ljus, koka te och läsa en bra bok eller se på tv. Bara vara. Vi fortsätter ju vara rädda om oss och varandra för vi har mycket som vi ska hinna göra. Vi glömmer inte heller att vara snälla emot oss själva.

Jag hoppas ni har en finfin lördagskväll…………med eller utan änder på filtmattan

Tiden rusar iväg

Vips så är det söndag igen. Jag tycker tiden går så fort numera. Man hinner knappt börja på veckan förrän den är slut. Så har det ju inte alltid varit utan den känslan har kommit med åren tror jag.

Jag visade ju bild på tvättlapparna som jag virkade av börjor av bomullsgarn som jag fått från L B i Västerås. Dessa skickades tillsammans med 4 Jolly jacket, 1 Yemenväst och tre små mössor till Aspeboda Foundation for Children. Att göra tvättlappar är ett toppentillfälle att göra av med små snuttar av restgarner. Mössorna och den blå JJ samt de två orangea JJ är stickade respektive virkade i marino soft. Den rödmönstrade JJ och yemenvästen är virkade /stickade i garn från Rångedala.

Eftersom jag inte har stickat några sockor på evinnerliga tider och före dessa tider endast stickat ett par som väl inte blev de allra snärtigaste man sett så brukar jag ju köpa små barnsockor från Röda Korset sygrupp och sedan skicka iväg. I och med pandemin så blev det ju inte så värst många besök på RK men jag hittade ett gäng sockor på Tradera för ett mycket förmånligt pris. Dessa sockor ska jag skicka till Slättmissionen och de hamnar förmodligen på Rumäniens landsbygd. Jag skrev till Ingrid på Slättis för något år sedan och frågade om man kunde öronmärka vissa plagg och annat till gamla människor. Det kunde man och det gjorde mig glad. För de små kutiga och värkbrutna små tanterna behöver ju också lite extra värme. Så de här sockorna och de tre mössorna i tjockt garn från Rångedala ska märkas med ”till äldre”. Det känns bra. Mössorna fick hjärtan på sig men de är lätta att ta bort om man inte vill ha dem. Det är min dotter som gjort hundratals små hjärtan i regnbågens alla färger och som jag kan ha att sätta på lite allt möjligt.

Jag var en sväng till DollarStore i veckan och då hittade jag målarböcker och kritor till mycket bra pris. Jag brukar ju köpa lite sådant och slå in och lägga under granen på Home Hotel. Dessa paket slussas vidare till utsatta barn vid jultid. Jag ska som vanligt göra i ordning några nallar också och göra paket av. Jag tycker att jag gång på gång blir påmind om hur bra jag har det och att jag kan dela med mig.

En dag när jag öppnade mitt minimala postfack så låg där ett litet paket. Det var från en speciell vän B E och det var en liten bok och en sten. Boken heter Guldregn och är skriven av Carina Ovesson. Det är en mängd små korta budskap och de enklaste passade mig fint. Här är ett exempel : Ge dig själv tid och utrymme för att bara vara. Tillåt dig att andas ut. Kom hem till dig själv. Det är ju precis det som jag själv brukar ge som råd till andra och där satt de på pränt. Det är dock ett väldigt bra budskap tycker jag. Tack raraste B för din gåva. Stenen hamnar i vanten sedan.

Och vips……lika fort som det här inlägget började, lika fort tar det slut. Ni ska dock få en liten blomma av mig. Det är märkvärdigt så mycket blomster det är som spjärnar emot och tvärvägrar ge upp andan. Men å andra sidan är det ju väldigt varmt ute fortfarande. Åtminstone dagtid. Så här har ni en liten tuffing som blommar så vackert. Det ser ut som något slags kärringtand. En vild gissning som ni förstår men den är vild och vacker och ni får den av mig. Till glädje.

Idag har det varit blandad kompott vad gäller vädret. Både sol, blåst och regn. Höstväder helt enkelt men ändå inte kallt. T-shirt och jeansskjorta räcker än så länge för min del och jag får nästan dånis dimpus när jag ser folk som kommer i täckjackor/täckkappor och läderstövlar. Nu! När det är mellan 12 och 16 grader varmt på dagarna. Det finns ju somrar som inte varit så varma en gång men då hade man likt förbaskat sommarkläder. Jag tror folk helt enkelt klär sig efter almanackan och inte efter vädret. Ett annat alternativ är ju att det är jag som är knasig. Nåja, vi är alla olika och vi får göra som vi vill och det är ju en jädrans tur det.

Jag hoppas ni alla har en skön och vilsam söndag…….med eller utan vinterkläder

Bokbytardag, gåvor och äpplen

På sensommaren tog jag en cykeltur och hamnade då vid Sörmlandsgården. Sörmlandsgården är ett friluftsmuseum som ligger på Djurgården i Eskilstuna. Här ligger hus som visar en mellansvensk gård från tiden kring mitten av 1800-talet.

När jag kom så var det bokbytardag och det passade mig ju alldeles förträffligt. Klokt nog hade de ställt ut bordet på gården så man kunde gå runt utan att behöva komma för nära varandra om man vill hålla avstånd. Jag var först där så jag hade ingen att trängas med utan jag lämnade mina böcker på bordet och så började jag leta efter nya.

Det blev några böcker som fick följa med hem. Den om Mengele håller jag på med nu och tankar och funderingar över hur ett älskat och omhuldat barn kan utvecklas till ett monster rullar runt i huvudet. Överlevande tvillingar uttalar sig och berättar i boken hur de blev skilda från sina föräldrar och det är alldeles förfärligt. Jag är bara i början på boken och den går långsamt att läsa för man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Det är ingen bok jag kan sträckläsa. Jag har läst mycket om andra världskriget och de värsta aktörerna där och det är skrämmande. Nyligen läste jag en bok som heter Tatueraren i Auschwitz, en bok som bygger på en sann berättelse. För mig är det ju viktigt att ha en historia bakåt. Av den borde världen och människorna lärt sig något men med tanke på hur det ser ut idag så har dom tydligen inte det. Inte de som bestämmer i alla fall.

Elsi Rydsjö-boken valde jag bara för att återuppleva lite nostalgisk läsning. Det var en fristående bok i en serie. Jag gillar ju att läsa hela serien när jag är igång men nu fanns bara den här och det var lite mys att läsa den.

Det ljuva livet skriven av Britt Ekland med spökskrivare var väl inte den bok jag trodde det skulle vara. Jag tänkte att det skulle vara någon slags biografi eller något men det var en skönlitterär bok. I o f s inte dålig men det var inte det jag förväntade mig. Kom sedan på att hon skrivit en bok som heter True Britt och det var hennes självbiografi. Hon har ju levt ett annorlunda liv. Gift med Peter Sellers som väl inte var helt som han skulle och sambo med Rod Stewart och lite andra kända personer. Men den här boken var lättläst och har fått gå vidare.

Vrålstark & skiträdd en bok om Marie Göranzon och hennes liv på Dramaten med start från elevskolan. Den är berättad av Marie och nedtecknad av Stina Jofs som skrivit fler biografier bl a tillsammans med tidigare statsministern Ingvar Carlsson.

Jag hade lite svårt att komma in i den från början eftersom den var skriven på ett sätt som jag inte var van att läsa på. Det var ibland en berättelse och ibland frågor och svar. När jag i alla fall gav boken en chans så var den bra. Väldans intressant tycker jag. Så om någon av er läsare vill ”ärva” den av mig för den är färdigläst så kommer den som ett brev på posten. Med Postnord så vi får hålla både tummar och tår för att den kommer fram. Först att höra av sig får den.

Boken av Jessica Stirling handlar om livet i London 1919 efter att första världskriget tagit slut. Den boken har jag inte läst ännu så den ligger till sig i högen ihop med en flock andra böcker.

Det är lite kul med sådana här bokbytargrejer för då får man med sig böcker hem som man annars inte skulle ägnat en tanke åt att läsa. Om jag skulle betalt för böckerna var det nog bara boken om Mengele som hade fått följa med hem. På det här sättet fick jag ju vidga mina läsvyer lite extra och det var bara kul.

Man har väl en rackarns tur när man har kompisar som ringer på dörren och lämnar en påse med tre härliga munkar. Bara sådär. Kan meddela att dessa lade sig som bomull på de volanger jag redan har kring midjan. Men sk*t samma, man lever bara här och nu och då gäller det att passa på så man inte missar något. Gott så ända in i nordens. Tack snällaste A som så ofta sprider vardagslycka.

Nu kommer det något nytt och skojsigt. En dag när jag öppnade mitt postfack så låg där en ganska stor kartong och jag blev genast villrådig för jag hade ju inte beställt något. Jag for in som en raket för nu var jag nyfiken för jag kunde inte se vem som skickat paketet utan bara firmanamnet på varifrån det kom. Men kan ni tro, det var symaskinsvirtuosen i Hålanda som skickat ett paket till mig. Till mig! Här ska ni se något nytt och spännande som jag inte visste att det fanns faktiskt.

Det var blommor i kartongen! Och choklad och ett kort. Man får nästan dåndimpen! Titta så fina de blev i vasen. Tusen tack snällaste I. Tänk vad du kan hitta på. Guldkant på tillvaron och vardagslycka.

Ja då är vi nästan inne på slutklämmen för idag och nu ska vi avhandla ämnet äpplen. Lite kort då bara. Om ni minns de där träden som var sedan Hedenhös som jag tog kort på tidigt i våras. De som var klippta så det blev som ett tak. Nu bär de frukt må ni tro och jag tycker hela trädet är så vackert. Här kommer dock en bild på den närmaste blad- och äppelgrenen. Jag tycker trädet är så häftigt. Det ser ut som stora bollar av blad och äpplen.

Lite tidigare på gatan såg jag de här mystiskt äppelliknande sakerna. Är det äpplen eller? Det är en buske som var proppfull med dessa frukter i alla fall. Man hittar nya saker som man inte har en aning om vad det är ganska ofta fast man börjar bli bra gammal. Det är lite kul.

Nu är ju hösten här även om den tassar in så försiktigt men nu börjar ju bladen på min syren gulna och då är det höst på riktigt i min lilla trädgård. Igår kväll var jag av någon anledning frusen vilket jag i stort sett aldrig är men då tog jag och kokade choklad och stoppade in fötterna i ett par gosiga tjocka sockor. Sedan satte jag mig i fåtöljen och tänkte för mig själv att nu är det höst. Gosesockor och varm choklad får vara symbolen för att värmen är på väg bort och kylan på väg in. Fast jag gillar ju det så jag klagar inte.

Ni fortsätter väl att vara rädda om er och varandra för nu ser vi framåt och siktar på julen och då ska alla vara med.

Jag hoppas ni alla har en fin om än kylig söndag…….med eller utan mumsiga munkar

Samlat i ladorna

Nu när det stundar bistrare tider så får man försöka se till så att man har bunkrat upp och har lager på väldigt många saker. En del saker köper jag ju på mig i vilket fall inför höst och vinter. Förr när kroppen tillät så älskade jag att gå i skogen och plocka bär och svamp och se till så det fanns ett lager i burkar och i frysen. Numera köper jag av en äldre thailändsk kvinna som brukar stå på torget och sälja. Hon och hennes man har en liten kolonilott också där de odlar tomater, squash och gröna bönor. När hon börjar komma med sitt lilla bord och stå i Smörparken så är jag där som ett skott och handlar. Jag handlade bl a 1,3 kilo gröna bönor som jag ”snoppade” och skar i bitar medan jag tittade på tv. Multitasking eller på ren svenska ….göra flera saker samtidigt…ni vet, det där som vi damer är särskilt bra på. Lite okonventionellt kanske att sitta skräddare på dagbädden och fixa och dona med det men det går finfint, jag lovar. Sedan i med lite lagom i en enliterspåse och så har jag att ta fram småportioner som är klara att tippa i grytor eller annat. Det blev en väldig massa småförpackningar av en halv bärkasse bönor.

När jag var ute och hojade och tog en tur till ICA Ekängen, en butik som jag sällan handlar på men det är fin cykelväg dit så så fick det bli. När jag skulle hem cyklar jag genom ett villaområde och utanför en hög häck stod en vit pall med en påse kantareller på och en skylt som sa att varsågod och ta och swisha 40:- till xxxxxxxxxx. Nu har ju jag en telefon som är modellen straxt efter Moses stentavlor så inte har jag någon swish på den inte. Nästan inget annat heller. Jo jag kan ringa och skicka sms och det räcker för mig. Oftast. Nu körde det ju ihop sig men jag tog hojen och for runt och kom in på gatan som ledde fram till huset. Parkerade och viftade åt en karl som satt och pratade i telefonen mot husväggen en bit bort. Han ropade på sin fru som kom ut och bort till mig. Jag sa att jag ville gärna köpa svampen men jag har inte swish. Kan jag betala kontant? Ja det gick fint. Hon flaxade iväg och hämtade svamppåsen på andra sidan huset och häcken så ingen annan skulle hinna före mig. Så fick jag mina fina kantareller. Hon sa att hon gick med hunden i skogen och hittade så mycket så hon hade fullt nu i sina förråd. Det var ju toppen för mig.

En liten bit bort från det området ligger ett koloniområde där folk har små gulliga hus och odlingar. Det området är stängt för allmänheten under hela året förutom en dag då det är öppet hus. Då får man gå runt som man vill och titta och man har möjlighet att handla lite grönsaker också. Det gjorde jag givetvis och detta är vad jag fick med mig hem. Tomaterna hamnar ju direkt på köksbordet och äts som godis. Jag tar en näve när jag går förbi. Jättegott. Rödbetorna kokade jag men de hamnade då inte heller i ladorna för att ätas senare utan de slank ner på ett par dagar. Så himla gott. Bönorna förvälldes och hamnade i frysen och de små squashen hamnade i en gryta.

Så gick tiden och det var dags att köpa både blåbär och lingon av min vän i Smörparken. Hennes bär är så noga rensade så det är bara att skölja och lägga i syltgrytan. Blåbären fryser jag in direkt för de är så bra att ha en liter och kunna skaka ut en handfull då och då och lägga i naturell yoghurt. Nyttigt och gott istället för att köpa den smaksatta yoghurten som innehåller vanvettiga mängder socker. Jag köpte ett kilo lingon som blev två stora burkar sylt. Det brukar räcka fram tills det är dags att köpa nya lingon året efter. Finemang! Tänk så mycket vi har i vår natur som är gratis. Här skulle det sitta ett jättefint kort som jag tog på marknadsbordet som var fullt med lingon och blåbär och annat. Men, nu är vi där igen i att ni får tänka er hur det ser ut för jag har lyckats slarva bort kortet. Finns inte i datorn eller i kameran. Puts väck! Istället får ni se en bild på syltburkarna, en äppelkaka och en grönsaksgryta samt två glas te som ska in i kylen. En mycket märklig och ganska ointressant bild men va fasen man kan ju inte få till det jämt.

Från min vän L som tillsammans med sin man och två hundar bor på en ö från vår till höst fick jag både björnbär och krikon. Hon hade även gjort saft och små burkar med sylt eller gele.

Igår när jag promenerade ner till stan för att träffa en vän och luncha tillsammans med henne så såg jag två gula höstpåminnelser. Det första var att den stora hängbjörken på sidan om trottoaren där jag går har börjat hösta till sig på ett lustigt sätt. Björken är gigantisk men det var bara en hänggren som gulnat. Så det smyger på oss nu.

Sist ut idag blir den här kaxiga lilla solrosen som banne mig stretar emot och inte ger upp. Den lyser som solen och är så vacker och ger goda energier och ett framkallade ett leende hos mig. Liten, stark och vacker.

Nog är det väl vardagslycka mina vänner att vi har så fint här i Sverige att vi om våra kroppar tillåter det kan gå ut i skog och mark och samla inför vintern. Vardagslycka för mig som inte längre går i skogen är att kunna gå ner till torget och handla obesprutade frukter, grönsaker och bär.

Vardagslycka är också att kunna promenera och se naturens växlingar så tydligt. Det är vackert men ibland lite sorgset innan naturen exploderar i underbara höstfärger som bara gör en så glad. När sedan den riktigt mörka hösten sätter in så får vi tända ljus och mysa inne. Det är härligt det också och det är en lite mer avslappnad årstid då man inte behöver klippa gräs, måla verandor eller olja altaner. Då kan man sitta i fåtöljen, sticka nallekläder och vippa med tårna och bara vara nöjd med att livet är lugnt.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin tisdag…….med eller utan höstfunderingar och syltburkar

Ordning och reda på vädret

SMHI verkar ju ha det lite tjorvigt med att förutspå vädret trots alla fina dyra avancerade instrument. Det kanske är det som är felet för det var visst enklare att spå väder i fiskmagar och natur- och djurfenomen som den gamle samen Enok Sarri gjorde. Den gubben och den tyske väderspåmannen Wolfgang Röder fick ju var och en för sig spå det svenska semestervädret. Nu minns jag inte vem som vann den tävlingen men väder blev det ju hur som helst. Undrar om jag inte bloggat om dessa gubbar någon gång i bloggens begynnelse för det känns bekant. Vi svenskar pratar ju mycket om vädret om hur det varit och hur det ska bli så jag tänkte göra just det.

Här ser ni hur SMHI fick mig att gå ut och ta in mattor och flytta undan pelargoner och göra mig till så att jag skulle kunna sitta inne och lugnt titta ut när 39 mm regn ramlade ner hos mig. Nu hade jag inte behövt fnatta runt och styra upp sådana saker för när lördagen kom så hamnade det knappt 1 mm i regnmätaren. Det var mest bara några vilsna blöta trötta duggdroppar som trillat i. Det var ok för mig.

Lite värre blev det när den här prognosen kom en vecka senare och hotade med att skicka ungefär 106 mm hit. Plus att det skulle åska, blåsa och vara allmänt vedervärdigt. Nä fy farao! 106 mm. Det är jädrans mycket det. Särskilt för en som bor lågt och på gammal träskmark. Dessutom har jag en brunn utanför mig som lätt blir översvämmad när det blir skyfall. Då behöver man sjöstövlar alternativt simfötter. Cyklop och snorkel har jag i alla fall så det ska väl fixa sig i värsta fall. Men nu blev det fart på tanten för med hotet om så mycket regn nedramlande i form av skyfall fick mig att ta på mig och gå ut och med spettet lyfta upp brunnslocket och rensa brunnen från sten, löv och fimpar (som något riktigt kokko slänger i där). Nu kan jag inte göra mer tänker jag och känner mig förberedd. Givetvis tar jag in mattor och pelargonerna igen och flyttar undan en stor växt på altanen.

Jag cyklar till affären och bunkrar ordentligt för jag har inte för avsikt att sticka ut nosen under hela helgen om det ska vara på det här viset. Nä, fy fabian då vill jag bara stanna inne och hoppas att åskan inte slår ner. På mig. Jag gillar inte när det blixtrar och smäller om öronen. Jag är pensionist och vill ha det lugnt och behagligt. Åskfritt.

Ja hur blev det då undrar ni förstås. För det gör ni väl? Jo på fredagen kom det inte en droppe och på lördagen som skulle innehålla regn från morgon, kväll och natt så blev resultatet som på min handskriva lapp här

Det blåste så jag trodde hela trädgården och träden runt om skulle lägga sig platt ner. Det var helt galet. Det blixtrade och small hela tiden från två håll. Två blixtar gick nog ner nära mig för det blixtrade och small samtidigt och jag hörde hur det fräste. Då är jag inte så kaxig ska jag säga. Mindre än Tummelisa känns det som. Plus att jag är skiträdd. Jag har ju packat en liten väska med saker som jag vill ha med mig ut om det skulle skita sig och den står i hallen och är bara att hugga. Skyfallet och åskan höll på från 21.25 till 22.30 och efter det så regnade det på ett normalt och mindre skrämmande sätt. Som ni ser så blev det heller inga 106 mm utan det blev 69mm vilket räckte alldeles utmärkt. När skyfallet började så såg det ut så här utanför min dörr. Vatten på väg upp eftersom brunnen som ligger till höger mot garagen inte hinner med. Det gick nästan upp till boddörren. Men det rann undan ganska bra sedan så det var inget att oroa sig över. SMHI och dess meteorologer klarar sig i alla väder. Har det nog ganska bra med sitt. Andra har inte det.

Jädrars så hett en del får det om öronen när prognoserna inte stämmer. Här är några rader om hur det kan gå om man har en jädra otur. Detta har jag tagit från någon av kvällstidningarna.

”En olycklig väderprognos tros vara orsaken till att de två högsta cheferna vid Ungerns nationella vädertjänst har fått sparken.

I lördags var det planerat ett stort nationellt firande med ett enormt och påkostat fyrverkeri i huvudstaden Budapest. Omkring 40 000 fyrverkeripjäser skulle skjutas upp från 240 platser längs floden Donau. Men enligt väderprognosen var det stora risker för att det skulle bli ett kraftigt åskoväder och fyrverkerierna ställdes in, skriver BBC.

Fast ovädret ändrade riktning och drog i stället fram över de östra delarna av landet. Vädertjänsten bad om ursäkt i söndags och förklarade att osäkerhet är en del av väderprognoser.Men ursäkten hjälpte inte. På måndagen fick cheferna sparken av den ansvarige ministern László Palkovics.”

Ja så går det till, inte i vilda western men väl i Ungern. Tror SMHI-folket kan vara trygga i att detta aldrig kommer att hända dem här i mellanmjölkens land.

Så där ja det var vädret och likt nyhetsankaret i tv så säger jag att nu lämnar vi över till något som gör en glad.

När jag var på cykeltur en dag så fick jag ögonen på den här skönheten

Tänk så vackra bilar var förr. Både till färger och former. Numera ser alla likadana ut. Då blir man glad så hjärtat fladdrar som en liten fågel i bröstet när man får syn på en sådan här gammal goding och jag måste bara stiga av cykeln och gå fram till den och gå runt den och bara njuta av gamla minnen. Jag åkte mycket Fairlane när jag var ung. Den hade röd skinnklädsel och en grammofon som man kunde spela ep-skivor i. Man skulle dock inte lägga skivorna i uppe vid framrutan för när solen låg på så blev dom alldeles vågiga. Då stod man inte högt i kurs hos bilägaren. Jag minns att jag förstörde Roy Orbisons Only the lonely. Som sagt, somliga saker gör man bara en gång. Helst inte ens det. Jag plockade faktiskt upp Only the lonely på YouTube och lyssnar på den medan jag skriver. Jag älskade sången när jag var ung och gör det fortfarande nu när jag är gammal. Vissa sånger, låtar, melodier stannar kvar i hjärtat och de följer en genom livet. Det är härligt.

Av en mycket speciell vän fick jag ett så fint hjärta i rosenkvarts. Min vän och jag har förts samman av en anledning och vi delar ofta de svåra frågorna. En dag kom det här vackra hjärtat på posten.

Jag är glad för det vackra hjärtat och glad för att två maskrostanter funnit varandra och blivit vänner. Det är vardagslycka. Rosenkvarts är ju en skyddssten och jag köpte rosenkvarts åt min dotter när hon var liten. Numera är det barnbarnet som köper olika stenar. Om han har koll på vad de står för vet jag inte men jag tror han får nog de stenar han behöver till sig.

Sedan finns det ju olika stenar. Jag minns när dottern och jag varit på utlandssemester och samlat fina stenar på stranden. Där var det nära att man fick betala övervikt den gången. Men jag gillar stenar. Inte bara polerade eller trumlade som det kanske heter utan även vanliga naturstenar.

Nu är det dags för mig att parkera mig i fåtöljen och ta fram stickningen en stund. I morgon börjar F1-helgen med två träningar och då blir det till att lägga upp och sticka nallekläder. Det har blivit en vana att jag gör det sådana helger. Det är lagom arbete med det. Ett öga på tvn och ett på stickningen. Här är förresten två stycken som fått kläder på kroppen.

Så nallarna och jag vinkar adjö för idag och hoppas att vi ses snart igen.

Jag önskar att ni alla har en riktigt fin torsdagskväll…….med eller utan nostalgibilar

Lapp på lapp men ingen söm

det var ju ett kålhuvud det men här i det Karlssonska residenset är det lapp på lapp i ett riktigt kaos och utan någon som helst ordning och reda. Detta gäller alltså inte varken mig själv eller ett kålhuvud men väl mina fusklappar till bloggen.

Jag tar ju kort då och då när jag kommer ihåg det och när jag tar ut korten och lägger dem på datorn så skriver jag upp på en lapp bildnummer och vad det är och sedan är det då tänkt att jag ska blogga om just den grejen inom rimlig tid. Nu verkar det som om även det där rimlig tid har fått oändliga gränser för första lappen är urgammal och den sista är från idag och däremellan är det plockat och struket sådant som jag skrivit om och annat har blivit kvar. Många lappar bli’re.

Ofta vill jag ju ha en röd tråd i ett inlägg där de olika små avsnitten passar samman. Andra gånger blir det mindre kaosinlägg med både ditten och datten och allt där emellan. Frågan är vilket som är bäst och vilket som är roligast att läsa. Nåja, idag ska jag beta av ett par små saker som har roat mig eller retat mig.

Först ut blir ett litet studentpyssel jag ägnade mig åt då barnbarnet tog studenten. Han har ju utbildat sig till elektriker så jag rotade fram mannens attacheväska med kablar, sladdar, kontakter och annat jox och skred till verket.

Jag skruvade isär en kontakt och kapade till en bra längd sladd och skalade den i ena änden och fäste dessa koppartrådar i kontakten och skruvade åt. Satte ihop hela rasket igen och nedtill till höger ser ni en liten studentmössa som dottern virkat och som jag hade kvar bland marknadsgrejerna men som nu fick göra tjänst. Jag trädde in sladden baktill i mössan och hade Karlssons klister på kontaktens plana runda del och tryckte dit mössan. Sedan knöt jag ihop kabeln så det skulle gå att hänga runt halsen på gossen och här ser ni resultatet av det idoga arbetet.

Det var lite roligare att utforma en personlig hyllning till den blivande lysmasken som med hjälp av bra betyg och ett trevligt sätt i måndags började som lärling på en stor elfirma här i stan. Jag är så stolt över den killen. Han har drömmar och mål framåt i livet. Precis som det ska vara men man ska bara inte ha för bråttom. Men det var nog så när man var ung och ibland glömmer man det nu när man ”gamlas”. Numera tar man en dag i taget och känner vardagslycka över sakerna i det dagliga livet och i vardagen. Men heja heja L som är världens finaste och bästa kille. Sluta aldrig drömma och sluta aldrig se framåt men ta det lugnt för allt behöver inte komma på en gång utan sakta men säkert.

För evigheter sedan var jag på fotvandring och då passerade jag Munktellmuseet och där utanför träffade jag en gammal arbetskamrat som jobbar i receptionen. Jag hängde med in och tog en kopp kaffe och snackade lite. Chefen för museet är också en arbetskamrat som jag haft på Volvo och hon passade på att göra lite reklam för stället. Hon är en otroligt karismatisk och härlig person med en fantastisk utstrålning. Hon är norska och jag brukar skoja med henne och säga att hon är vår norska fräsetuss (skoj för katt) och då skrattar hon så gott. Jag gillar tjejer som vågar ta plats och visa med hela handen när det behövs. Hon är också skådis i amatörgänget här i stan. Jag brukar ju aldrig visa upp varken namn eller ansikten på människor här i min blogg så nu blir det premiär för det. Hon har varit så mycket i tidningar och ställer upp på intervjuer och spex så hon är ok med att synas även här. Här poserar hon i det största hjulet för en av Volvos maskiner och det ska tilläggas att hon inte på något sätt är kortväxt. Så mina damer och herrar låt mig presentera Jannike, chef för Munktellmuséet.

Har ni vägarna förbi så titta gärna in det finns något för alla. Det finns en hel del för mindre barn och så finns det simulatorer man kan köra plus att man får klättra runt och upp på maskiner av alla de slag. Barn brukar gilla det. Både stora och små barn. De stora barnen utgörs ofta av medelålders och äldre män med en kärlek till fantastiska maskiner. Heja alla stora och små barn som har så mycket glädje och leklust! F ö så drivs museet mycket på frivillig basis. Det är pensionister som är där och skruvar och putsar och joxar av hjärtans lust. Hoppas jag med detta inte kränkt någon. Då får ni säga till.

Nu har jag nästan kommit till sista posten på en av lapparna så jag fortsätter väl i galenskaperna och visar en blå JollyJacket som är klar och ligger i välgörenhetslådan och väntar på att få komma och värma någon liten kropp.

Jag gillar verkligen att virka JJ för det är bara att veva på och det går fort som sjutton. Här har jag dessutom varit väldigt ambitiös och satt dit både knapp och knytband. Ungefär som Gunnar Sträng som hade både hängslen och livrem. Man ska känna sig säker det är bäst. Eller det kanske är lite som jag brukar säga (något vanvördigt då) att man hänger med så länge Gud vill och hängslena håller. Hmmm…… ja nu är det nog dags att inte utveckla dessa tankegångar längre.

Sista posten på den här lappen handlar om…..tadaaaaaa……postnord och de fantastiska miniatyrfacken. Efter att vid ett flertal tillfällen kommit ut för att hämta post och det sett ut så här vi facket

så har jag skapat en rutin att jag går ut och tittar till facken mot kvällningen om det är dåligt väder för att det inte ska regna in om inte postiljonen pallat med att se till så att luckorna stängs ordentligt. Jag blir så trött på slarv och att det ska vara så svårt att göra det där lilla extra, stänga luckan efter sig. Så där jag då fick jag avbörda mig den lilla irritationen och skutta över till en annan lapp och avsluta dagens inlägg med något positivt.

Jag hade en kompis här på besök. Vi har varit arbetskamrater på Volvo men han flyttade till Finland med sin fru och sin familj. Någon gång per år kommer han och hälsar på mig och då har han med sig sina killar och det är så himla kul att se hur dom växer och utvecklas. Min kompis heter J men av mig blir han givetvis kallad Mumin och i hans värld heter jag Pippi. Han är en jätte. Stor. Stark som en björn. Det visade han när han bar ner en gammal tv som stått bredvid trappen på övervåningen i väntan på att komma ner. Ni har väl kanske läst om mina olika teorier om hur jag skulle kunna få ner den för egen maskin. Dessa teorier blev ju tack och lov skrinlagda för annars har det nog gått åt pisens möse (åt häcklefjäll snällt uttryckt). Nu frågade den här finske jätten om det var något han kunde hjälpa mig med när han ändå var här och då tog jag tillfället i akt och sa att jo om han kunde hjälpa mig att få ner tvn så skulle jag bli glad men den är tung som bly.

Den finske hjälten Mumin tog tvn under armen och bar ner den!

Några veckor efter att den stått så snyggt parkerad på mattan i hallen f v b tippen så kom dottern och hennes kille samt en kompis till dom som enligt dottern ”är så stark så han kan lyfta en ko”. De tre skulle hjälpa mig få iväg en garderob, en fåtölj och tvskrället och lite annat smått och gott till tippen. Båda killarna hjälptes åt att bära ut tvn och konstaterade att den var för jä**a tung och då tänkte jag på Mumin som tog den under armen och bar ner för trapporna lätt som en plätt. Jösses! Men jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått med att forsla iväg onödiga saker från hemmet. Själv hade jag aldrig klarat det. Tillsammans är ju ett bra ord som vi alla vet.

Ja nu är det slut på det här inlägget som definitivt inte har haft någon röd tråd utan bara fått beta av de sista raderna på en av de rosa lapparna. Jag inser att jag kommer aldrig att komma ifatt och i fas med bilder och skrift men det kanske inte är så viktigt egentligen. Huvudsaken att man har något som man vill dela med sig av och förmedla.

Nu drar det mot hösten och man märker redan att det är mörkare om kvällarna. Det har ju varit väldigt varmt här hos mig en längre tid. Över trettio grader är nästan mer än man mäktar med men nu blir det lite svalare och att det går ner under tjugo grader på nätterna gör ju att man sover bättre. Nu ligger ju värmen kvar i tegelväggen på min kortsida men strunt samma. Det blir svalare och det gillar jag.

Jag hoppas ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni alla fortfarande är försiktiga och rädda om er. För det är ju som jag skrivit förut att vi har ju så himla mycket som vi vill göra framledes.

Jag hoppas ni har en riktigt fin måndag ……med eller utan finska jättar och kaoslappar

Att golfa eller inte golfa

Min vän T ringde och frågade om jag ville hänga med till Västerås och bland annat besöka en golfbutik. Så klart jag ville. Vi hade som vanligt jättekul i bilen på vägen dit och när vi kom fram så var vi tidiga så butiken hade inte öppnat. Det var ju hett som själva voj voj och hela parkeringen var tom. Jag steg ur för att försöka gå i skugga och då såg jag något som var så himla kul. Min kompis backade in på en plats men sedan blev det till att ändra position två gånger och inte förrän då var min chaufför helt nöjd med placeringen i sin egen lilla ruta. Så jädra roligt. Om jag hade kört hade jag nog inte brytt mig om var i rutan jag hamnade eller om jag ens hamnade i en ruta eftersom det inte fanns en enda bil till i sikte. Tur att inte alla är som jag tänker jag så här efteråt för det hade ju kunnat vara så att en golfbutik drar gigantiskt många kunder direkt när de öppnar sina dörrar. Som tur är så är min kompis en vän av ordning och det gillar jag. Själv är jag ju lite sladdrigare i kanterna om man så säger. I alla fall ibland.

Jag har ju aldrig i hela mitt liv varit inne i en golfbutik och var nog ganska storögd när jag travade in där. Kors i hela friden inte visste jag att det fanns så ända in i baljan många olika golfskor. Det var ju hur många långa hyllor som helst där skor stod uppradade. Allting, både skor och kläder var för mig väldans dyrt men jag fick i alla fall se kjolar med byxor under. Eller trosor med kjol över. Eller vad heter det? Ni vet sådana där små vippiga saker som tennistjejer brukar ha. Dagens lärdom var att det var ett allt-i-ett-plagg. Man lär sig något nytt varje dag.

Min kompis gick runt och tittade och letade efter ett speciellt plagg. Jag lommade storögt runt för egen maskin och blev själaglad när jag fick se att dom hade gosedjur i den här mysko butiken. Glad i hågen gick jag dit och det var så gulliga djur. Se själva.

Jag blev jätteglad och tjoade till min kompis att nu hittade jag något som jag förstod mig på i alla fall. Gosedjur! T började gapskratta och kom fram och förklarade att det var minsann inte några gosedjur utan något som golfspelare trädde på sina klubbor. Jag trodde att hon skojade men det gjorde hon inte. Jösses! Om vuxna golfare klär på sina golfklubbor sådana här mysgosedjur så behöver jag inte skämmas för att jag har tjocka Gottfrid och lille vift (f d Zlatan) i min säng.

Tilläggas kan att hela golfvärlden med allt vad det innebär ska vara glada och överlyckliga över att jag hållit mig borta från den sporten (också) i alla år med tanke på att jag har bollsinne som en badanka. Jag är ju t o m sämst i minigolf de gånger jag i stort sett blivit tvingad att delta. Det är inte riktigt min grej.

Joooo, en gång var jag jättebäst på minigolf här nere i stadsparken. Det var för många år sedan när jag var där och skulle lira med en som var en ”speciell” vän. Bibbi Noll Koll AB hade inte ens en susning om var man skulle börja så jag skulle visa killen hur det skulle gå till och för första gången i världshistorien så prickade jag det lilla lilla pyttehålet och bollen försvann. Vi gick för att se vart den hamnat men den var borta. Då kom det fram en liten farbror och sa att det där var nog inte så bra för jag hade börjat på sista banan och då var spelet slut när bollen gick i mål. Jahaja, det var bara att traska in till killarna på fiket och be att få tillbaka bollen för jag hade börjat i fel ände. Dom såg så glada ut så jag tänkte att då har jag i alla fall glatt några idag och det är ok. Jag fick min boll och gick ut igen. Vi lirade lite på vårt eget sätt och när vi nästan var klara klappade min golfkompis till bollen så ända in i nordens ordentligt så den for ut i ån. Då var det slut och det var lika bra. Vi petade in min boll i det lilla hålet på sista banan och lämnade in klubborna och meddelade att tyvärr fattas det en boll för den ligger i …..mummel mummel. Jag ville ju inte riktigt erkänna att bollskrället hamnat i ån för vi hade befunnit oss utanför banorna men den hemlisen blev inte långvarig för min golfkompis flinade upp sig och meddelade att: fifan bollen i sjön.

Nåja en som var väldans glad över dagen upplevelser var min golfkompis som utbrast: Fifan morsan, bollen i sjön…….och så gapskrattade han. Kompisar och föräldrar fick sedan del av den upplevelsen många gånger under den helgen. När vi sedan såg den Ofrivillige golfaren och en häst åt upp en golfboll då var det färdigt igen. Han tog i så det ekade i biosalongen – fifan morsan, hästen åt bollen och så skrattade han så han höll på att smälla av. Den händelsen och den när han slog ett rallarslag och fick ut sin egen golfboll i ån stod högt i kurs som nöje för den här härliga, rolig killen. Så nog kan golf i olika former vara roande.

Nu är det sluttampen på juli och vi närmar oss sista sommarmånaden med stormsteg. Så fort tiden går. Saker som jag borde ha gjort i våras har inte blivit gjorda men jag tror att det kommer att ordna sig ändå. Man gör så gott man kan och ibland når man inte riktigt ända fram men vetskapen om att man ändå har försökt räcker. Man måste vara lite snäll emot sig själv för man mattas ju vartefter åren går.

Jag förstod mig inte riktigt på det här med golfgosedjuren men idag har jag i alla fall beställt tio stycken fabler björn från IKEA. Det är gosedjur som jag förstår mig på så nu blir det kul att klä på några av dem de redan färdiga klänningar jag har liggande här hemma. Jag har inte riktigt bestämt vart de första tio som sitter i soffan här ska hamna men det löser sig. De kommer vart de än hamnar att få goda hem och många kramar. Det är det viktigaste. Innan jag avslutar det här inlägget så vill jag bjuda på en hel häck av vilt växande luktärter.

Jag hoppas att ni alla har en härlig fredag……med eller utan golfbollar på fel ställen.

Nu är det hett om öronen

Jisses vilken värme. Det är över trettio grader och jag har inte stuckit ut nosen sedan klockan var åtta i morse. Då satt jag ute på altanen på baksidan och det var lagoma 19 grader. Så för första gången den här sommaren åt jag min frukost ute. Jag gillar inte att äta ute annars för jag får ju spader om det kommer en geting eller två. Nu var det dock 24 grader inomhus och 19 på baksidan så då var det lätt att strunta i eventuella getingar och ta kaffe, macka och tidningar ut i svalkan.

Apropå getingar. Dom skrämde sk*ten ur mig i våras när dom hotade med att det skulle bli getingsommar. Det blidde visst inte det. Jag har fått in en enda geting under sommaren hittills och den fick jag iväg ut med lite idogt viftande med flugsmällan samt en hel del mycket väl valda ord. Han gav upp och tog samma väg ut som han tog in. Jag ska väl kanske inte stödda upp mig för mycket för än är det ju sommar och dom hinner nog hitta mig. Om dom prompt vill.

Nu är det i alla fall hett, inte bara om öronen utan om hela Karlsson. Jag har ju väldans svårt med värmen men jag tror jag klarar mig finfint idag faktiskt. Jag har vidtagit åtgärder för överlevnaden i god tid så här finns det resurser. Kylskåpet, frysen och badkaret är mina bästa vänner vid värmeböljor.

Frysen är välförsedd med Piggelinglassar och isbitar och i kylen ligger två vattenmeloner och så har jag som vanligt blöta handdukar i plastpåsar i kylen och när det blir riktigt besvärligt ligger det även en och annan blöt klänning i en plastpåse. Handduken är jätteskön att lägga om halsen för det blir skönt för huvudet och klänningen tar jag på mig och den är så jädrans kall så tänderna klapprar nästan men oj så skönt jag tycker att det är. Då kyler jag ner kroppen lite fort och jag låter klänningen torka på kroppen. Det brukar gå ganska fort faktiskt. Annars är ju badkaret till hälften fyllt med kallt vatten toppen att gå och doppa sig i med jämna mellanrum. Jag gillar det.

Istället för att gå och köpa dyrt te på tetra så kokar jag en väldans massa te och ställer in i kylen när det har svalnat.

Det är himla gott att dricka när det är varmt. Annars är det väl mest vatten som gäller.

En annan sorts värme håller dom ju på med här hemma på min gata i stan. De byter ut fjärrvärmerör. När jag skulle iväg till affären en dag så såg jag hur en lastare drog iväg med de gigantiska rören som var inbäddade i gammal cement. Vart han gjorde av hela fadderasket har jag inte en susning om men han drog alltihop efter gatan med viss möda.

Som vanligt var jag så trög och seg med att få upp min kamera så det hann ju nästan försvinna bakom häckar och träd. Men ni ser på ett ungefär hur det såg ut.

När vi ändå är inne på fjärrvärme och lite väder och närmiljö så såg jag den här finfina lådhojen en dag när jag var ute och flaxade omkring. Det är tydligen något som en del inom kommunen använder. Det var en karl som höll på att göra snyggt och få bort ogräs längs kanten mot ån och han hade parkerat den här vid sidan om. Jag tyckte den var himla fin och jag blev faktiskt lite extra glad att se den. Tillbaka till det enkla kändes det som. Det blev nästan lite nostalgi för jag kom att tänka på pappas kompis som alltid körde flakmoppe och andra som byggde lådor på sina flakmoppar och de såg ju nästan ut som den här fast hemmabyggda då.

Jag hoppas ni har det bra och att ni inte har det alltför svårt med värmen. Förr när det var varmt som själva vojvoj så åkte man och badade. Det har jag inte gjort på många herrans år. Jag som egentligen älskar att bada och ligga i blöt. Jag har ju dykcertifikat också men det är också många år sedan jag dök. Undrar varför man slutar med saker som man egentligen älskar att göra. Hmmm……..jag får fundera på det. Ja detta var allt för idag och jag laddar för att gå ut i solen och titta om posten har kommit. Numera kan man ju inte bara öppna ytterdörren och lyfta på postlådelocket utan nu ska man ju ut och runt hörnet till garagen men det går ju det också men jag tänker inte stanna kvar och sola mig precis utan jag far nog ut och in igen som en oljad blixt eller förmodligen mer likt en trimmad köttbulle.

Jag hoppas ni alla har det bra …………med eller utan iste och lådhojar

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag