Jag har ingen som helst ordning på mig trots att jag är så gammal som jag är. Ta det här med telefonen t ex.
Jag började använda mobiltelefon för tre år sedan då jag blev ensam och övertog mannens mobil. Före det hade jag inte haft varken lust eller intresse av att ha en sådan. Känner inte att jag behöver vara nåbar dygnet runt och pratar helst i telefonen hemma och inte på bussen, banken, ICA, gator och torg.
Mannens mobil var så pytteliten så den gick knappt att hålla så dottern och barnbarnet köpte en ny åt mig. Jag vill bara ha en telefon som går att ringa och skicka sms med. Det räcker för mig. För mig ska en telefon vara en telefon och inget annat. Datorn har jag hemma och den utnyttjar jag varje dag för olika ändamål. Jag har ju inte facebook, instagram och andra sociala media och känner heller inte att jag måste ägna dagarna åt att hänga med i vad andra gör dagligen och stundligen. En del meddelar verkligen vad de gör stundligen……jag ska ut och handla…..jag har kommit hem nu från affären…..nu ska jag laga mat……nu har jag lagat mat…….o s v. Helt ointressant.
Jag märkte ju på den tiden jag jobbade hur kollegor höll koll på varandra via facebook. Det tyckte jag var lite creepy faktiskt. Hur kan man orka och vilja hänga på kollegors sidor och ha stenkoll och sedan skvallra om det? Jag har ett eget liv att leva och kämpa med och det räcker verkligen till. De människor jag är intresserad av vill jag träffa och umgås med och inte bara följa i media.
Nåja, jag fick en ny telefon och som barnbarnet sa ” den har stora siffror och är för gamla människor”. Där höll det på att skita sig för den gossen och arvet höll på att frysa inne kan jag säga. Vadå gammal? Hmmm……hade jag varit en bil hade jag varit antik för över trettio år sedan så ja, kanske. Men näääääää.
Så här ser den ut i alla fall min lilla teletut, inte mycket större än en tändsticksask.
I utfällt läge med stora fina tydliga siffror *S*. Ni vet, för gamla människor.
Jag har som sagt ingen egentlig vana vid att bära omkring på en telefon och det innebär att jag mycket, mycket ofta tappar bort den. Lägger den lite här och var och i bästa fall kan jag maila dottern eller någon kompis att ringa mitt nummer så jag kan leta efter den.
Ibland hittar jag den direkt och ibland inte. Ofta har den legat och laddat ur också eftersom jag väldans sällan kommer ihåg att ladda den. Ja jisses så man är. Nu sista gången jag tappade bort den var runt min födelsedag i början på maj. Då var den spårlöst borta i tre-fyra dagar och jag letade som en tok på alla andra ställen där jag glömt den tidigare men ingen liten telefon fanns att se.
När det gått tre eller fyra dagar skulle jag tvätta och när jag plockade ur fickorna på kläderna hittade jag den lilla luringen i fickan på ett par brallor…….i tvättkorgen. Ibland blir jag så trött på mig själv men det var fasen så mycket enklare förr när telefonskrället satt fast i väggen. Då hamnade den aldrig bakom tv-apparater, i hyllor, i fel handväska eller i tvättkorgen. OM man nu som genom ett herrans under lyckas hålla ordning på var man har telefonen så måste man ju komma ihåg att mata den också. Nääää, jag känner att jag inte riktigt har disciplinen som man skulle behöva ha. Dumma mej!
Jag har ju en bästa vän och kamrat som ringer varje fredag. Eller varje fredag när jag hittar telefonen / har den laddad. Han är viktig i mitt liv och jag är oändligt tacksam över att han fortfarande fortsätter att åtminstone försöka ringa mig trots att jag är en drulle. Vid något tillfälle mailade han mig detta: ”Ibland, eller mest hela tiden undrar jag varför du överhuvudtaget har en telefon”. Tror faktiskt inte han är ensam om att undra just det. Nåja det är som det är och jag har i alla fall blivit lite bättre. Med betoning på lite men rätt som det är så har jag stenkoll på rubbet. Vilket år som helst. Jag lovar *korsar fingrarna bakom ryggen*.
På det här gnöliga inlägget får jag väl lov att lägga till ett par vardagslyckor också för att balansera det hela.
Gullvivor från en vän som kom på besök och som tog mig med på utflykt häromdagen. Hon hade fullt av sådana här gullvivor på sin gräsmatta. Nog är det väl fantastiskt vackra färger. Tack raraste T.
På utflykten till landsbygden som ligger så nära stan men som jag aldrig tidigare besökt var det så här vackert.
Jag hoppas ni alla har riktigt fina dagar…..med eller utan mobiltelefon
