Mitt lilla sommarliv

04 Jul 2021 2 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet, Vardagslycka Etiketter:,

Det här med att städa, putsa och feja det är ju inte min starkaste gren det har ju ni som hängt med länge här inne insett för länge sedan. Vissa saker gör man ju för att man måste eller för att inte någon slag saneringskommission ska dyka upp och tycka att det bästa är om man frivilligt tar och städar alternativt får hjälp att flytta ut till en koja i skogen.

Jag funderar lite på hur olika vi ändå är. Min mamma städade mycket och man fick aldrig ha mer än en sak framme åt gången. Sedan fick man ställa undan den och ta fram något annat att hålla på med. Inga nycklar på byrån, inga vantar på pallen i hallen och absolut inga skor eller ytterkläder som syntes. Dessa doldes bakom ett draperi. Det syntes liksom inte att några bodde och levde där. Det var jättefint i mitt föräldrahem det är inte det men på något sätt levde det inte.

Här lever det kan jag säga. Både jag och annat. Jag vill ha en viss ordning och inte skitigt men lite damm stör mig inte så mycket faktiskt. Det vill gärna bo stora svarta sommarspindlar i mitt badrum, Gud vet var dom kommer ifrån men dessa hyresgäster avhyser jag genast för någon hyra för deras boende har jag inte sett till. Jag sätter ett glas över den och skjuter in en tunn kartongskiva under och så bär jag ut den på gården. Ajöss med dig!

Åh hej och hå där skenade det iväg som det så lätt gör när jag skriver. Jag skulle ju berätta om städning. Mitt barnbarn var här för en tid sedan och hjälpte mig med lite olika sysslor och rätt som det var när han spolat av altanen och skurat ur förvaringslådan för dynor så säger han så här: – du mormor, har du en sån där fönsterskrapa?…….-ja det har jag…..kan inte jag få prova att tvätta fönster med den för jag har sett hur andra gör och det ser kul ut……..-joooooooo det klart du får! In som en raket och hämta trasor, varmvattensbunke, sprayflaska med vatten/ättika/yes och så den välsignade fönsterskrapan. Efter lite instruktioner så var han igång. Ibland tror man inte det är sant. Killen är 17 år och han fixade fyra stora altanfönster på ett tjillevipp och UTAN RÄNDER! På första försöket. Vilken vardagslycka att få hjälp med sådant. Hoppas älskade L förlåter mig för att jag lägger ut bilden där han för att rädda sin snygga tisha är iklädd min gigantiska t-shirt.

Även när man har fria val kan det bli jädrans svårt att välja. Jag har ju som bekant karaktär i en silverfisks storlek (och dessutom har jag faktiskt en silverfisk boende i mitt badrum…..han får det) och när det då ser ut så här så blir det knivigt att välja

Om ni inte provat de jättestora ostbågarna med jalapeno-smak från OLW så tycker jag ni ska göra det för oj så smarriga dom är. Inte tama i smaken som ostbågar kan vara ibland. Nåja det ena utesluter ju inte det andra så det handlar ju bara om vad man vill äta först för tids nog så har jag glufsat i mig hela rasket. Vardagslycka är att ha möjlighet att välja.

Jag har en lite speciell vän som heter J och han har flyttat hemifrån men kommer en helg i månaden och hälsar på hos mamma, pappa och syster. Han tycker om att baka och laga mat och brukar göra det tillsammans med sin mamma när han är hemma här. Han ringer alltid på hos mig när han kommer och säger…..-hej kompis nu är jag här och jag ska vara här hela helgen. Det är jättemysigt och vi brukar språka en stund om vad som just då är aktuellt för honom. Den här fina tuppen som han har broderat fick jag för några år sedan av honom i present. Tuppen heter Henrik Tvetsjö och är 19 år som ni kan se på bilden.

I förrgår ringde det på dörren hos mig och utanför stod J:s pappa med ett paket till mig. När jag vek upp papperet så var det 3 stycken fina nybakade bröd som doftade ljuvligt och som var alldeles ljumma. J hade bakat tillsammans med mamma och tyckt att jag skulle också få smaka. Är inte det gulligt och rart. De skulle vara till morgondagens frukost.

När det gått ett tag och jag faktiskt ätit upp det ena brödet bara rakt av sådär så kom jag på att jag kanske borde ta ett kort och blogga lite om J. Så alltså, här ser ni kort på de fina bröden. Alla två. De som blev över innan matmonstret Karlsson åt upp resten. Jag kan garantera att bröden var suveränt goda. Lite frasiga utanpå och med frön på. Madre mia så gott! Vardagslycka är att ha en alldeles speciell vän som J som trots besvärligheter vill så mycket och kan så mycket. Som kämpar på och har förmågan att vara omtänksam och varm. Tack för att jag får vara din vän.

Vardagslycka kan ju vara så många olika saker men allt eller alla som värmer ens hjärta är ju lycka och lycka ska man vara rädd om och aldrig ta för givet.

Mina största vardagslyckor är människorna i mitt liv. Min lilla familj och mina vänner. Det finns ju också så många olika slags vänskap men jag brukar säga att jag har vänner och så har jag kamrater. De ena är inte mindre värdefulla än de andra men det är ju så att en del människor kommer man närmare och man berättar mer om sig själv för dem. Andra är och förblir goda kamrater som man delar livet med på olika sätt men som man inte öppnar den innersta kärnan för men som man älskar och uppskattar ändå. Jag tror det måste vara så. I alla fall för mig.

Jag bjuder på en riktigt fin sommarbild som som jag lånat av en vän och som får illustrera hur vilsamt och underbart det kan vara med rast och vila ute i det fria. Det är det vi ska försöka komma ihåg…..att slappna av, lyssna på fåglarna och vindens sus i träden.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……med eller utan fula strumpor i hängmattan och nog är det som Galenskaparna här nedan sjunger för oss……Det ska va gött o leva.

En liten armé av vardagshjältar

15 Maj 2021 3 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:,

När jag var på cykeltur till dottern för lite sedan så stötte jag på en hel flock bedårande vardagshjältar som tog sitt uppdrag på fullaste allvar. Utrustade med västar och i ena handen en plastpåse skred de till verket. Målmedvetet siktade de in sig på allt som var på fel plats och fixade till så att världen, staden, platsen blev väldigt mycket renare. Ja vilka pratar jag om nu tänker ni. Jo, dessa underbara, glada och entusiastiska pyttesmå renhållare

En grupp förskolebarn på uppdrag tillsammans med sina pedagoger som det heter nu för tiden. På min tid hette de fröknar. Lite märkligt kanske men när jag var liten var det nog inte många män i den branschen. Jag har kollat runt med mina bekanta och de säger samma sak att det fanns inga män på barnträdgårdar och den tidens dagis. Så framåt har det gått på den fronten i alla fall.

Tillbaka till den här gruppen. Jag stannade cykeln och tittade hur de dammsög promenadstråket och grässlänten till höger på bilden. Det var ännu fler barn till höger på bilden men de hade ansiktena åt mitt håll och jag visar aldrig ansikten helt på bloggen. Dessutom frågade jag en av härförarna om det var ok att ta kort till bloggen och det var det när jag förklarade att jag inte tog ansiktsbilder. Dessutom visade jag bilden jag tog och hon godkände den. Visade bilderna före och efter den här bilden så hon såg att jag inte ”gömde” någon bild.

Jag tyckte i alla fall att det var ett fantastiskt härligt uppdrag. Barnen fick vara ute i friska luften (nåja), fick röra på sig och samtidigt lära sig att man inte ska slänga skräp. Ett bra sätt att lära sig att som i gamla tider Håll Sverige Rent. Men egentligen, nog är det väl själva fanken att en miniatyrarmé ska behöva städa efter oss vuxna.

Hur som, de gör ett strålande jobb och jag hoppas de får mycket beröm och uppskattning för det kan ge ringar på vattnet i form av bättre självkänsla och vetskapen om att de gjort något riktigt bra. De kanske t o m kan vara de som lär sina vuxna att inte slänga skräp utan stoppa det i fickan och slänga när man kommer hem eller i närmaste papperskorg. Små lärare i vardande. Fint. Heja dom!

På en av mina promenader så stötte jag på den här magra kraken. Tur det är vår och att han kan börja äta upp sig och bli stor och kraftig till vinterns vedermödor. Han satt så stilla och fint när jag stannade och plockade upp kameran samtidigt som jag förklarade för honom att jag inte var farlig utan bara ville ha en fin bild till bloggen. Förmodligen var det här en ättling till den sällsynta sörmländska buskharen (som jag döpte den till och som finns på bilder och är omskriven längre bak i bloggen) som bodde under min grannes buskar och som jag pratade med varenda dag. Han hade en harängels tålamod med mitt pladdrande om hur fina öron han hade o s v och låg lugnt kvar och lät mig yra bäst jag ville. Likadant med den här gynnaren så förmodligen är dom släkt och har nedärvt i generna att man ska ha överseende med små tjocka tanter med glasögon och låta dom hållas med sina idéer.

Här är han i alla fall i all sin luggslitna glans. Fina öron har han också och jag hoppas han blir rundare under sommaren.

Ensam är inte stark sägs det men ibland stämmer det inte alls. Här ser ni en som gett sig f*n på att här ska jag vara för det är min plats på jorden. Fast jag är ensam. Ensam och vacker.

Ja, det här var vad jag hade att bjuda på just nu. I nästa inlägg ska ni få se en fin present som jag fick för lite sedan. Eller i alla fall delar av den. I det inlägget eller i det som kommer därefter blir det nog lite om hur roligt det kan vara att kunna arbeta tillsammans trots avstånd. Att ordet tillsammans är så viktigt och gör att man får någon slags tillhörighet. Oj oj oj, nu planerar jag långt framåt men det kanske är bra för ibland känner jag att orden håller på att ta slut för mig men vips så hoppar jag igång igen. Ibland p g a kommentarer och ibland av mail som ger mig vetskap om att jag gett ringar på vattnet. Då jädrar kommer blogglusten över mig som en lavin och jag har ju såååååå mycket att skriva om helt plötsligt.

Så jag avslutar det här inlägget med att säga att tillsammans kan vi göra fina saker både för oss själva och för varandra och dessutom för dem som har det svårt. Det är fint. Ja, det är det banne mig. Tack för att jag får möjlighet att vara en länk i en väl fungerande kedja. Det är jag tacksam för.

Hmmmmm, först visar jag en bild på en blomma som trotsar allt och växer ensam och vacker och sedan skriver jag om hur viktigt det är att arbeta och göra saker tillsammans i en kedja trots att man inte känner varandra eller träffas. Det blev nog lite knorkigt men det är ju så det är. Ibland är man ensam i något och stark som en oxe och i annat arbetar man tillsammans och får styrka och glädje ur det. Så det kanske är så att man ska hitta balansen mellan ensam och stark och tillsamman mot samma mål. Jösses, hoppas någon hänger med här och förstår hur jag menar för det blev lite rörigt kanske. Även för mig.

Jag hoppas ni har en härlig lördag……….med eller utan magra snygga harar

Sänt var det hääääär……och vårtecken

21 Apr 2021 5 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet, Välgörenhet Etiketter:, , , , , ,

Ja nu har jag skickat iväg det som blev stickat och virkat av det garn jag fick av K M i en by nära mig då vi idkade byteshandel med garnet efter hennes mamma mot en trekantssjal stickad av mig. Ni som hängt med här ett tag har koll på hur det hänger ihop och har ni inte det så finns det ett inlägg om det lite längre bak i bloggen. Det blev en hel del.

12 mössor

2 halsvärmare

1 filt

1 tvättlapp

En flock tofsar som kommer att användas framledes och några som sitter på mössorna nedan.

Några färdiga och några halvvirkade mormorsrutor som sparas och kommer att ingå i en filt tillsammans med andra rutor senare.

Dessutom blev det 4 trekantssjalar som enligt mitt önskemål är öronmärkta för äldre frusna kvinnor. Det är ju trots allt inte bara barn som fryser. Jag vill sticka mer till de gamla känner jag. Kanske för att jag börjar bli gammal själv. Inte vet jag men det är tankar som kommer och jag tror att dessa kvinnor lätt kan glömmas bort. Alla behöver värme. Kanske kan det bli en och annan filt av mormorsrutor eller remsor.

Tack snälla K M för förtroendet att förvalta och trolla fram fjärrvärme av din mammas garn. Jag är säker på att hon är nöjd med att vi tillsammans kunde ta hand om garnet och förvandla det till värme för frusna. Nog är det fint att kunna vara två länkar i en väl fungerande kedja. Tillsammans kan man faktiskt få till det riktigt bra. Allt detta är skickat till Slättmissionens hjälpande hand i Skara där Ingrid distribuerar värmen till de ställen där det gör mest nytta. Dessutom brukar hon skriva några rader till avsändaren och då vet man att paketet kommit fram och ibland kan hon redan då skriva och tala om vart det skickas vidare. I det här fallet är det K M som får det brevet eftersom jag skrev henne som avsändare. Det är alltid ett så fint brev att få och jag hoppas det värmer i hjärtat.

Jag är så otroligt glad över allt garn jag haft tillgång till under det första pandemiåret. Jag har ju varit mycket ensam och då har ju stickningen och virkningen varit det jag ägnat mest tid åt och som gett mig mycket glädje. Det är rofyllt att handarbeta. Man kan låta tankarna gå och man slappnar av och bara befinner sig i nuet.

Jag blir banne mig glad i hela kroppen och känner vardagslyckan bubbla i mig när jag på mina små promenader hittar sådana här

Som små solar lyser de upp i det torra gräset. Utanför mig här blommar även maskrosorna. Jag blir jätteglad när jag ser de allra första för då vet man att det är vår precis som med tussilago och det finns banne mig inget som är så härligt gult som den första maskrosen. När den första fjönsiga jippi-det-är-vår-glädjen gett med sig så är man inte ett dugg lycklig när man ser maskrosfjunen dala ner i trädgården. Då är det annat ljud i skällan ska jag säga. Egentligen borde varenda maskros vara utrotad bara genom de svavelosande eder de får höra när de dyker upp hos mig. Men de är väl precis som kackerlackor och råttor omöjliga att utrota.

Ett annat härligt vårtecken för mig är när all frukt och allt grönt placeras utanför butikerna. Då får man nästan en medelhavskänsla när man strövar förbi. Jag skulle ju inte handla något men kunde inte motstå de stora fina plommonen så det där med att exponera varorna utanför funkar finemang. Det är mysigt att plocka solvarma plommon i en påse och då kan jag nästan känna den kryddiga doften från semestrarnas marknadsbesök.

Precis när man börjat lätta på klädseln och känna sig lite friare och kunnat njuta mer av att röra sig ute så kommer rapporter om att det redan i morgon ska kunna bli snö. Nääääääää, nu protesterar jag. Jag har inte beställt någon snö. Nu vill jag ju kunna gå barfota i sandalerna och inte behöva släpa fram vinterskorna igen. Igår – barbent i sommarklänning och i morgon – snöskor och långkalsonger? Förhoppningsvis kommer det ner som regn som behövs för att allt ska komma igång och växa ordentligt. Hur det än blir så är det bara att ta det som det kommer för vi kan inte göra så mycket åt det i alla fall.

Jag hoppas ni alla har en riktigt finfin onsdag………..med eller utan maskrosor

Restgarnstips,hojen & grabbar på glid

12 Apr 2021 7 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet, Välgörenhet Etiketter:, , , , , ,

Min cykel är den trognaste av alla slitvargar. Den tar mig dit jag vill och behöver och den ser till att jag kan frakta hem allt jag vill ha och behöver. Ja i alla fall nästan allt. Min pappa köpte den här cykeln på 80 eller 90-talet när han inte längre på ett enkelt sätt kunde slänga benet över sin herrcykel när han skulle iväg. Så den här hojen har jag efter pappa och jag älskar den.

I förra veckan packade min urgamla tvättställning ihop. Den var trasig på tre sidor och den fjärde sidan gav upp med den påföljd att när jag lossade ihopknytningarna/tejpningarna på de lagade sidorna så for den ihop som ett jädra plockepinn på golvet. Sista åren har den ju inte gått att fälla ihop eftersom den varit lagad och då har den tagit en väldig plats. Nu står den i plockepinnskick ute i boden i lugn och ro och väntar på vidare transport till tippen. I alla fall stålrören. Jag funderar på om jag inte skulle kunna snickra ihop något så jag kunde använda mig av själva gallret och ha som tvättställning på altanen. Men jag får nog strunta i det för det lär väl bara bli så att den blir stående i boden. Jag har ju rätt så mycket idéer men sedan mannen gick bort så har jag ju ingen som kan förverkliga dem på ett bra sätt och själv är jag ju en seg gumma numera. Så nä, det blir nog tippen för hela rasket trots friska idéer.

Hur som helst så insåg jag ju att nä nu hade jag nått vägs ände med den gamla tvättställningen så jag tog hojen och skulle fräsa iväg till ÖoB och köpa en ny. Jag hade sett på nätet att det fanns där och det är ju inte långt ifrån där jag bor. Men…..jädrar vad det blåste. Jag fick gå större delen av vägen dit och det gjorde väl egentligen inte så mycket eftersom jag behövde röra på mig. Straxt innan man kommer till ÖoB så ligger en stor Röda Korset-butik och jag stannade där för att hämta andan lite. Tittade in och det var bara fyra-fem personer där inne så jag slank in. Precis till vänster om ingången så står det ju korgar med nystickade småsockor och jag brukar ju köpa sådana eftersom jag är vissen på att sticka sockor. Sedan är det bara fem steg fram till kassan och betala och på ett tjillevipp är man ute igen med sina fynd. Se bara

Sedan var det bara att svänga om hörnet och gå in på ÖoB och jag antar att blåsten gjort att människor höll sig hemma för det var knappt någon där inne heller. Jag gick bara in och hämtade torkställningen och köpte svampar och några grejer till och så var det bara att betala och trippa iväg ut.

Påsen i cykelkorgen och så gjorde jag hål i plasten så jag kunde häkta upp ställningen på styret. Jag hakade fast framänden med en bagagestropp fastsatt i cykelkorgen och bakänden med en annan bagagestropp så den satt fast i pakethållaren. Sen gick jag iväg. Upptäckte dock ganska snabbt att jag var tvungen att stanna och ta fram fickkniven och skära långa hål i plasten längs med sidan för jädrar i min lilla påse vilket vindfång den otroligt väl plastinpackade tvättställningen blev. Vi höll på att förvandlas från en liten ganska tjock tant med hoj till någon slags mysko Mary Poppins. Efter att ha gjort luftgenomströmningshål så gick det bra att släpa hem hela rasket. Bra tant reder sig själv. Japp! Så är det. Hem kom vi men jag var ganska trött i högerarmen eftersom jag fick ha den i en så märklig ställning eftersom jag är kort och ska nå över. Men nu kan jag tvätta igen och sedan fälla ihop ställningen och få gott om plats under trappan igen. Hoppas den här också håller i mer än 20 år. Kan också informera om att det tog banne mig lika lång tid att få bort plasten från ställningen som det tog att gå från affären och hem. Ca 20 minuter. Helt galet hur fast det kan sitta. Det gick åt både kniv och sax.

Några bra restgarnstips ska ni få också. När jag stickar eller virkar och det blir garnrester över så spar jag ju väldigt mycket smått i burkar som jag har står på en hylla i köket. Dessa garnrester använder jag sedan om jag gör en kudde eller en dyna eller behöver stoppning till annat. Jag har haft det tipset tidigare i bloggen men jag kör det igen

Ett annat bra tips är att göra mormorsrutor av resterna. Man tar en garnstump och virkar så långt den räcker och sedan fyller man på med nästa och nästa o s v. Jag har alltid en hel flock mormorsruteämnen i varierande storlek liggande. Allt beror på hur långt garnet räckt. Om jag får tillräckligt många som inte har de sista varven så brukar jag ”offra” ett nytt nystan på att virka runt dem. Sedan får de ligga till sig tills jag fått ihop tillräckligt med rutor för att det ska kunna bli en hel liten filt.

Ett annat jättebra restgarnstips är att göra tofsar och ha på lager. Om man har garner som man inte riktigt vet vad man ska göra av om de t ex är för tjocka eller för tunna för det mormorsruteprojekt som man håller på med då är tofsar ett kanonbra sätt att använda varenda trådände. Tofsar är ju toppen att ha om man t ex stickat mössor i mörka färger för då lyser en färgglad tofs upp och genast blir mössan roligare för ett barn. Nu har min dotter tillverkat en hel flock tofsar åt mig som jag ska använda till chokladbruna mössor och så blir det några över till ett litet lager. De tofsar ni ser på bilden skall dock jämnas till och rundas till innan de hamnar på någon mössa. Tack för hjälpen S.

Ja det här var vad jag hade att bjuda på idag. Egentligen skulle jag skriva ett inlägg om violer och också lagt till en länk till en sång om det. Men det verkar främmande när jag tittar ut och det är snö och blöta överallt. Det inlägget får låta vänta på sig. Istället så får ni ytterligare ett Jerusalema Dance Challange-klipp. Det passar faktiskt bättre vädermässigt och jag känner en stor beundran inför dessa grabbar som fixar det lätt som en plätt medan en annan knappt klarar av det hemma på köksgolvet utan att komma ur takt. Barfota. Hur dom kan vara så jädra samdansade och säkra. Dessutom utan att åka på ars*et. Helt fantastiskt hur killarna på det här härliga sättet hyllar vård och omsorgspersonalen.

Jag hoppas jag via de här dansanta herrarna kan ge er en liten vardagslycka i form av ett stort leende. Jag gillar den här dansutmaningen som blivit global för jag tycker det är fantastiskt att hela världen kan enas runt en melodi och en dans för att glädja andra. Vardagslycka är att kunna glädja andra.

Jag hoppas ni har en riktigt fin måndag……..med eller utan tofsar och grillor.

Lite olika slags djur som dykt upp

02 Apr 2021 7 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:, ,

På mina promenader så går jag ju och tittar runt, uppåt och nedåt och ibland så ser jag saker som jag inte sett trots att jag gått förbi där femtioelva gånger förut. Det är lite kul. Förmodligen tittar man på olika sätt beroende på om man tittar för att hitta något eller om man bara låter ögonen vandra runt medan man fiffilurar på något problem eller något man ska göra.

Den här roliga katten hittade jag på en husvägg nära mig. Jag har en utsågad mus av trä som är målad svart och jag funderar på om jag ska lägga den i ett kuvert och lägga i deras brevlåda så de kanske kan använda den på något kul sätt för den här katten är ju definitivt på spaning. Tittar neråt mot en källaringång.

På väg till min dotter så hittade jag flera sådana här härliga bostadshus. Det gör mig glad att man värnar om de små i samhället. De små som är så viktiga och som gör underverk. Hoppas bara att husen får stå kvar och att de får vara ifred för placeringen kanske inte var den bästa, precis vid kanten av ett cykel och promenadstråk. Men jag hoppas på det goda hos människorna så de låter de små få jobba på och bo tryggt.

Lysmaskar av alla det slag finns det ju och här ska ni få se en bild på min privata lysmask(=elektriker) som hittat sin morfars väska med diverse sladdar, kontakter och annat fillijox. Barnbarnet håller på att utbilda sig till elektriker och fick i uppdrag att sortera ut sådant som skulle till elskroten och sådant som han kunde tänkas använda att träna på hemmavid. Mycket skruva och joxa blev det och en påse till skroten också. Sedan åkte väskan tillbaka in under trappen igen. Man vet ju aldrig när man kan tänkas behöva någon ny elmakapär. Mannen var lik mig och sparade bra-att-ha-saker likt en ekorre så det var bra att det blev en utrensning och genomgång av vad som kunde användas och inte.

Ja och så har vi ju samtidens dyraste måsparkering i vår å som går igenom stan. Numera är jag ju sällan ner till stan så jag slipper ju reta upp mig på eländet men nu var jag tvungen att ta mig ner till Claes O och införskaffa en ny bläckpatron till skrivaren. Jag är väl en tjurig kärring för jag tycker faktiskt att man kunde fått något bättre för 4,6 miljoner plus 500.000 per år i driftskostnad. Men måsarna ska väl också ha någonstans att sitta och vila sig kan jag tro och det går ju finfint för det vete sjutton när den sprutade något vatten sist så det är väl lugnt att parkera där.

I bakgrunden ser ni det stora huset som är högskolecampus. Det hamnade på 17:e plats på Sveriges fulaste byggnader med motiveringen att det ser ut som en Finlandsfärja som lagt till vid ån. Det värsta är att den ligger mitt ibland stans äldsta bebyggelse. Själv tycker jag att den är bedrövligt ful och den passar inte in i miljön alls. Granne med Rademachersmedjorna som är en kulturdel av staden. Men nu när jag tittar på bilden så ser jag ju att visst sjutton liknar den ett insektshotell modell större. Jisses!

En annan dag när jag gick för att hämta ett paket i en liten ICA-butik nära ån så tog jag med mig en påse bröd som jag hade hemma och tänkte att jag skulle mata änderna när jag ändå var i krokarna. Himmel och pannkaka så många änder det var och så många måsar. När jag matat klart och vände mig om för att gå så kommer dom rusande efter mig och ärligt talat så blev jag skiträdd. Tyckte att det kändes jädrans obehagligt och funderade på vad dom skulle göra om dom hann ifatt mig. Ni har väl sett Hitchcocks film Fåglarna. Då förstår ni att jag satte full fräs på gympadojorna och for ur parken som en oljad blixt. Många pippisar var det. När jag vände mig om så hade de flesta gett upp förföljandet och vikt av åt höger. Men svettigt var det för dom hade börjat rusningen när jag gick av bron och brödet var slut. Så dom följde efter en bra bit.

Här kommer något mindre skrämmande. Jag hade ju i november eller december beställt hem nallar från IKEA som jag stickat klänningar åt och lagt under välgörenhetsgranen på Home Hotel till jul. Nu skulle jag beställa tio stycken till men hur jag krånglade och hur jag grejade så lyckades jag inte. När dottern var på besök så bad jag henne om hjälp och hon såg ju direkt vad som var fel. Jag hade missat att läsa en liiiiiiiten ruta som visade vart jag skulle gå. Missat och missat förresten sanningen är väl den att jag slarvade och trodde jag kunde (fast jag inte kunde det). Nu är det fixat och donat och klart och igår så kunde jag hämta hem det här gänget och släppa ut dem i full frihet. Några små kläder är redan klara men jag behöver fästa trådarna på några. Så jag får väl säga som min vän C sa till mig: Välkomna till Bibbans Björnhandel *S*.

Det här blev väl när jag tänker efter ett lite märkligt påskinlägg men det får gå ändå. Eftersom inlägget ändå inte speglar någon som helst påskanda så kan jag ju fortsätta i galenskaperna. Runt hela världen i snart nog alla länder så går ju Jerusalema Dance Challange. ALLA dansar, spanska dominicannunnor, poliser i alla länder, brandmän i världen, afrikanska barn och vuxna och sjukvårdspersonal i Sverige. Det dansas på äldreboenden, i skolor i Sverige och världen och många företags personal dansar och allt detta för att muntra upp oss alla i pandemitiden som gör att många blir isolerade och ensamma.

Jerusalema är en gospelinspirerad sång, som har skrivits, komponerats och framförts av den sydafrikanska singer-songwritern Nomcebo Zikode och har producerats av den sydafrikanske diskjockeyn och musikproducenten Master KG. Den skrevs på zulu och handlar om staden Jerusalem.

Visst är det väl härligt att hela världen kan enas runt en sång som sjungs på zulu och dansa tillsammans i en fantastisk dansutmaning som gör en så himla glad. Gå till YouTube och sök på Jerusalema Dance Challange så kommer ni att kunna hitta hundratals små filmer med dans och glädje. Vardagslycka är att kunna göra andra glada.

Här lägger jag in en film från Irländska polisen där till och med hästarna dansar Jerusalema och missa inte deras fina härliga hälsningar till oss alla som kommer på slutet.

Jag önskar er alla en fin fortsättning på påsken…….med eller utan mystiska djur

Ett pytt-i-panna-inlägg

22 Mar 2021 6 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet, Välgörenhet Etiketter:, , , , , ,

Hej hopp på er allihop. Jag hoppas ni har det bra. Jag har lite små olika saker som jag tänkte skriva om idag så det blir ett lite oordnat inlägg men det blir så ibland. Jag har ju tagit det lite lugnare med stickandet och virkandet för det blev väldigt intensivt en lång tid och det blev lite tjurigt för nacke och axlar så nu går jag på halvfart och är nöjd med det. Jag stickar ju av garnet jag fick av K M som bor i en by nära mig men det visar jag när jag fått allt klart. Då är det bra att ha en dotter som är rapp i tassarna och har virkat ihop en hel hög med gulliga mjuka fina Jolly Jacket i prematurstorlek. Dessa kommer att värma små pyren som inte själva kan hålla värmen. De här är skickade till Slättmissionen nu i veckan. Ingrid vet nog vart dom gör bäst nytta.

Min goa granne A-M har stickat några fler prematurmössor som också gått iväg till Slättmissionen. Jag tycker det är så mysigt när hon ringer på hos mig och lämnar in en liten färdig mössa. Vi har ett väl fungerande lagarbete som gör att vi båda har varsin plats i en kedja av människor som vill ge värme åt små frusna. Det känns gott i hjärtat plus att man får en så fin gemenskap i arbetet. Eller inte arbete för det är ju en hobby som ger så mycket glädje. Här får ni se på de senaste i raden av mössor.

Jag förmodar att ni inte har funderat särskilt mycket över novemberkaktusar och deras levnad men ser ni det har jag. Hur fasen vet dom att det är november för det första? Hur vet dom att nu jädrar i min lilla trånga kruka är det dags att börja blomningen? Det funderar jag på. Jag som knappt håller reda på om det är tisdag eller torsdag när jag går här och larvar. Kaktusen är ju urgammal för den fanns ju i mitt föräldrahem och nu har jag haft den i 18 år och den står fortfarande i sin pyttelilla kruka och jag har aldrig varken fyllt på med jord eller planterat om den. Jag får en känsla av att om jag börjar mixtra med den då kommer den att kola av. Det vill jag inte så jag låter den stå där den står och ger den vatten en gång i veckan. Nu verkar dock den gamla ruskan fått både spatt och spader för nu har den en endaste men jättestor blomma hängande. Kan krukväxter bli lite senila och glömma tid och ordning tror ni? Eller också kanske den kände sig tonårigt uppkäftig och tänkte att nu sk*ter jag i att det inte är rätt blomningstid och tjyvblommar lite ändå så tanten får lite att fundera på. Hur det än är med den saken så har jag upplyst den om att det inte är november men att blomman var välkommen ändå.

Något mer som jag tänker på ibland och som jag är väldigt glad för det är att hur många böcker jag än läser så kommer jag aldrig i hela livet att kunna läsa så mycket så dom tar slut. Det kommer alltid att finnas böcker. För mig känns det tryggt och är en vardagslycka.

Vardagslycka är också en kaktusblomma som kaxigt visar upp sig på vårkanten och möjligheten att kunna sprida fjärrvärme eller närvärme. Man har så mycket att vara tacksam för och jag försöker påminna mig om det varje dag. Att få ha hälsan, kraften och glädjen det är något att vara tacksam för och inte ta för givet. Det har ju gått lite upp och ned vad gäller det sedan jag blev ensam så därför påminner jag mig själv om att vara tacksam för det jag har och för det jag har möjlighet att göra för både mig själv och andra.

Tillsammans kan vi uträtta små underverk i världen och tillvaron så jag tycker vi fortsätter att sprida värme och omtänksamhet. Var och en på sitt sätt och utefter sin förmåga. Ibland räcker det med ett telefonsamtal för att sprida glädje och värme till någon som känner sig ensam eller varför inte köpa ett fint kort och skicka iväg eller skriva ett brev som kan läsas många många gånger och på det viset skingra tankar och ensamhet. Tillsammans kan vi sprida vardagslyckor på enkla sätt. Tillsammans.

Jag hoppas ni alla har det riktigt bra………..med eller utan bångstyriga kaktusar

Det är då ingen ordning alls

10 Mar 2021 10 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet, Välgörenhet Etiketter:, , , , , , ,

varken på vädret eller mig. Vädret kan jag ju inte göra så mycket åt även om jag skulle vilja och att manövrera mig i rätt riktning är som att med en liten jädrans utombordare försöka vända en Finlandsfärja. Jag försöker så gott jag kan att hamna rätt i tillvaron men ibland fattas både viljan och lusten. Jag måste faktiskt erkänna att rätt som det är så tappar jag farten och då gäller det att komma på något som får fart på det här gamla skrovet igen. Stickning funkar. Virkning också. Jag har stickat och virkat upp acrylgarnen jag fick från L B i Västerås och har skickat allt till Slättmissionens hjälpande hand . Här kommer några bilder på det. Vi börjar med en lite större filt som är virkad i stora 20×20 cm mormorsrutor. Filt nr 2 är virkad i tekniken c2c alltså hörn till hörn med instruktion från annavirkpanna som har en utmärkt instruktion på hur man kommer igång och hur man avslutar. Filt nr 3 är den jag själv är väldigt förälskad i faktiskt. Hade gärna velat ha just en sådan själv. Färgerna var så himla bra. Det är alla restgarner som blev över som tillsammans bildade den jättegoa filten. Precis som filt 1 så är den gjord i mormorsrutor men nu 15 x 15 cm rutor och sedan ihopvirkad.

Dessutom blev det skickat mängder av mössor, halsdukar och en trekantssjal. Halsdukarna som ligger längst till vänster är stickade i något som jag vill minnas hette borstad acryl eller något liknande. I alla fall brushed fanns med i namnet. Jag kan ha rejält fel på namnet och som den drullputta jag är så har jag givetvis inte banderollen kvar men jag kan lova att det var som att sticka tre kattungar. Det var så ljuvligt mjukt och gulligt. Dottern var behjälplig med att trolla fram tofsar till de tre mössorna längst ner till vänster. Tack snälla L B för alla de fina härliga garnerna. Nu har jag bomullsgarnen kvar men de får ligga till sig tills jag kommer på något riktigt bra att göra av dem. Det känns i alla fall gott att vi tillsammans kunnat skänka så mycket fjärrvärme till så många. Vardagslycka är att ha möjlighet att hjälpa och värma.

Häromdagen lyste solen så vackert men det blåste ishavsvindar rakt norrifrån. Kallt som själva vojvoj då men solen lockade fram glädjen och skuttet i kroppen. Jag hade varit och handlat och på utvägen köpte jag årets första glass. En liten isglass med extra is så att säga. Jag åt den där jag strävade fram i motvinden och jisses så gott det var. En och annan tittade lite fundersamt på mig och min isglass och på sätt och vis kan jag väl förstå dem men är man sugen så är man och då är man svårstoppad.

Igår när jag gick ifrån affären och hem så tog jag vägen över en stor gräsplan och in mellan husen och där såg det ut så här. Islossning? Flera centimeter tjocka issjok låg på gångstigen så förmodligen är det någon i huset intill som hackat loss och slängt ut över häcken. Det var ju på husets skuggsida så han kanske ville skynda på våren lite extra.

På min egen altan hade jag i morse fläckvis snö. Lite mysko. Det borde väl ha lagt sig jämnare eller inte fasen vet jag. Jag vet bara att jag ibland fiffilurar på saker som kanske kan uppfattas som lite märkliga. Men vad ska man göra. Man vill ju veta. Hmmm……jag kanske blir tvungen att sitta uppe någon natt och spana på hur vissa saker blir till.

Ja det var lite från mig. Jag måste nog erkänna att jag är förbaskat less på den här pandemiski*en. Nu är det ju ett helt år sedan någon tog i mig. Jag räknar inte en läkarundersökning jag var tvungen att gå på. Ett år sedan någon kramade mig. Fy farao så eländigt och jag tycker så jädra synd om mig själv ibland. Jag är ju en fysisk person som tar i människor jag talar med och kramas med alla som jag tycker om och som berör mig. Många kramar blir det. Men inte nu. Jag ska väl säga att jag inte för ett ögonblick är på väg att ge upp och slänga in handduken och börja uppföra mig som somliga Stockholmare. Långt därifrån. Jag hänger i med en dåres envishet för jag vill ju hänga med länge efter att pandemin är slut. Göra allt jag tycker är kul och umgås med kompisar och krama vänner och behövande. Skutta runt i tillvaron utan gränser. Så jag kämpar vidare med att hålla avstånd och tvätta händerna och bara umgås med min lilla ”bubbla” som består av dottern och barnbarnet. Men i alla fall……..fy farao för att inte få kramas.

Jag hoppas ni alla har en fin marsonsdag……..med eller utan is av något slag

Hur fasen gick det här till

02 Mar 2021 6 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:

En dag i januari såg det ut så här på min baksida men på mindre än tre veckor så ändrades hela bilden totalt.

En pippi satt och hackade på frusna äpplen i en korg och gillade inte att jag stannade och tog kort för den ville fortsätta sitt pickande.

Det var sjutton grader kallt och jag hittade en så vacker nyponbuske. Se bara så fint.

Efter tre veckor blev det plusgrader och hela faderuttan försvann i ett huj. Februari som brukar vara den kallaste månaden. Åtminstone var det så förr men det är ju mycket som ändrats numera.

Så förra veckan såg det ut så här på min baksida. Kanske borde göra som grannarna och ta fram krattan och fnatta runt med den lite men jag hinner. Hmmm……så där låter det sedan hela sommaren och i höst upptäcker jag att…..tadaaaaa…….jag hann inte. Inte i år heller. Undrar om det beror på lathet eller ett totalt ointresse. Förmodligen är det någon knepig kombination av båda två. Samma gäller ju för målning och oljning utomhus. Klippa gräset går ju finfint för det gör man ju på ett tjillevipp plus att det luktar så himla gott. Det luktar som det gjorde när jag var liten och pappa klippte gräset vid sommarstugan. Det luktar barndom.

Häromdagen när jag var ett ärende till min rara granne A-M så såg det ut så här hos henne.

Är det inte tidigt när krokusen blommar i februari? Jag är ju uppvuxen med en mormor och en mamma och pappa som mellan varven citerade ur gamla Bondepraktikan men alla sådana gamla visdomsord och levnadsregler är ju satta ur spel numera. För det stämmer ju sällan att ”kall vinter varm sommar” eller ”mycket nypon/rönnbär ger kall vinter” och ”Anders braskar julen slaskar”. Nä, numera ska vi förlita oss på smhi som väldigt ofta prickar otroligt fel.

Förr fanns det ju en härlig samegubbe från Nikkaluokta som hette Enok Sarri och han spådde vädret i fisk- och renmagar. Jag vet att folk slog vad om vem som skulle få rätt om semestervädret, smhi eller Sarri. Förr hade de enklare och mer naturnära sätt att försöka förutse vad som skulle hända vädermässigt och det handlade ju ofta om människans egen överlevnad att det blev rätt. Numera har vi smhi som trots dyra och förfinade apparater och manicker har väldigt svårt att få till det. Känns lite som om det är rena gissningar ibland och gissa kan jag göra själv när jag tittar ut.

Apropå naturens under och konstigheter så ska jag redovisa vad eller vem som gjort de mystiska spåren som jag visade upp i ett tidigare inlägg och bad er fiffilura på vad det kunde vara för spår. Ingen gissade rätt men jag förmodar att många inte ens vågade chansa med tanke på hur spåren såg ut så här kommer rätt svar på gåtan: EN SKATA.

Skatorna har bon i träden omkring och när en av dem hade gett sig ner i snön och hoppat så slog stjärten ner i snön. Två hål = fötterna och den långa stjärten gjorde resten av mönstret.

Som avslut på det här väderinlägget så får ni en vacker bild på hur det såg ut när jag tittade ut genom altanfönstret igår kväll. Jag älskar när himlen bjuder på den här sortens fantastiska dramatik. Då blir jag påmind om hur stort allt är och hur oändligt det är och hur pyttesmå vi är i det stora hela. Man blir lite ödmjuk och vekhjärtad.

Nu när vaccinationerna är igång och våren är kommen så vill jag att ni alla fortsätter att vara riktigt rädda om er för än är det inte slut och över. Även om vi kan ana en strimma ljus i tunneln så är det en lång sträcka kvar och den klarar vi bra om vi bara biter ihop och kämpar på med att hålla avstånd och tvätta händerna, vara rädda om oss själva och varandra. Ibland känns det tråkigt, eländigt och man har lust att sk*ta i alltihop men så tänds hoppet igen och man tar nya tag. Jag tror det är helt naturligt att ha sina svackor där man tycker att allt liknar prutt men man måste se till så man kommer ur den svackan och kämpar vidare för vi är alla viktiga och behövs. Vi kämpar på tillsammans. Var och en på sitt sätt. Vi tappar inte hoppet om framtiden för det kommer ett liv efter corona. Så häng i!

Jag hoppas ni alla har en fin början på mars……..med eller utan skatspår

Nu är det uppförsbacke

19 Feb 2021 10 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:,

En vän till mig har gått bort och det kom som en chock. Ni som har hängt med mig ett bra tag minns kanske att jag skrivit om A och B som hjälpte oss så mycket med skjuts och omsorg när mannen var väldigt sjuk och en gång i månaden åkte till Karolinska. Dessa vänner fanns där och gjorde livet bra mycket enklare och tryggare för oss båda. När mannen gick bort och jag blev ensam så fanns de där för mig med omsorg utöver det vanliga. Nu är det inte längre A och B utan nu är det A som är kvar och B som saknas. Mycket.

Hon var ju en duktig hantverkare med virknål och stickor och hon hade alltid femtioelva arbeten igång. Hon var medlem i Röda Korsets handarbetsgrupp och har värmt många under åren som gått. Dessutom var hon en god kraft inom PRO här i stan och fixade och donade med lotterier och vinster som hon tillverkat. Hon stickade även massor med små sockor som jag sålde på marknader som jag stod på. Pengarna lade hon i en särskild burk och använde dem till att göra ”goda ting”. Själv fick jag nöjet att slita ut otaliga tofflor som hon virkat eller stickat åt mig. Det finns massor av saker som hon stickat och gett mig och de syns också långt bak här på bloggen. Hennes händer var aldrig stilla i livet men nu vilar de rofyllt och stilla.

De sista arbetena jag fick se var två stycken jättestora filtar som hon virkat. Var sitt till sina älskade barnbarn. Skönt att krypa ner under en sådan filt och omslutas av värme och minnen. Jag fick låna med mig filten hem och ta kort på den för när vi träffades ute på hennes trappa och hon ville visa den så var det mörka kvällen. Det är en glad och god filt. Ett fint minne av en älskad mormor.

Det är ju en sorg att vi inte får ses mer och att vi inte får visa varandra vad vi har på stickor och virknålar. Hon var ju min handarbetsvän. Jag tänder ljus för henne och min man och tänker på hur tacksam jag är över att de funnits i mitt liv och på något sätt drivs den svåra sorgen bort då och ersätts av en värme i bröstet. Men båda fattas mig.

För att få bort oro och rensa tankar så har jag försökt gå en promenad varje dag. Igår tog jag på mig ryggsäcken som ena axelremmen hade lossnat lite på och bestämde att jag skulle traska ner till stan och gå in till skomakaren och få den lagad. Jag bär ju tungt i ryggsäcken nu när jag går och handlar och inte har cykeln med så den har fått jobba duktigt. Det var 1 grad kallt och det blåste elakt och jag kände hur tjurig jag var när jag stretade framåt. Inte alls på topphumör. När jag kommit över en av gatorna på väg ner mot stan så fick jag syn på en man som bar på en stooor katt. En ljuvlig katt. En bedårande katt. Jag stannade och tittade och frågade till slut om jag fick klappa kissen och det fick jag. Jag som älskar kattor. Den här snygga killen heter Sture och gick nådigt med på att jag fick stryka honom över den ljuvligt duniga pälsen.

Sture var av rasen Ragdoll och väldigt tillmötesgående ända tills det kom en sopbil och stannade en bit bort. Sture gillar inte sopbilar fick jag veta och fasen vet om han inte var rätt less på mig också som fjantade mig å det vådligast i ren glädje över att få klappa. Man nästan såg hur trött han var på hela tillställningen. Tror han tänkte att om jag blundar tillräckligt hårt så kanske hon försvinner så jag kan gå hem.

Sture var glad över att slippa den fjönsiga tanten och jag var lycklig över att jag fått möta Sture. Det blev en så lycklig stund. När jag skulle vidare så gick jag med lättare steg, andades lättare och kände mig lättare om hjärtat. Tänk så fantastiskt det är med djur. Vad de kan mildra och lindra bara genom att vara. Jag tror ju på att allt har en mening och nog var det menat att jag skulle träffa den här snygga killen och att han skulle få mig att skaka av mig skuggorna och diset och istället räta på ryggen och sticka upp näsan lite mer. Vardagslycka kan vara att bli peppad av en katt.

Sorg och glädje möts och de vassa kanterna slipas av.

Nu fortsätter vi att vara rädda om oss och varandra. Långt före coronaeländet så sa jag alltid att ”man ska vara rädd om sig så länge man har sig” och det är viktigare än någonsin nu. Så fortsätt att hålla avstånd och tvätta händerna. Det räcker långt och det kommer ju ett liv efter corona också och där vill vi ju vara med.

Jag hoppas ni alla har en lugn och fin fredag…….med eller utan snygga Sturekillar

Upptrampade spår eller nya vägar

09 Feb 2021 6 kommentarer

av Bibbis blandning i Livet Etiketter:

Hej hopp i solskenet, för jag hoppas ju att ni har det precis lika soligt hos er som jag har det här idag. 16 grader kallt när jag steg upp och bryggde kaffe men ändå blev det som vanligt en tur ut på lilla verandan för att borsta håret och hämta tidningen. När jag skrivit klart det här inlägget ska jag faktiskt ta på mig och gå ut på promenad. Det har jag gjort varje dag sedan det började bli riktigt kallt. Det är ju då jag har mina bästa dagar, när det är kallt.

När jag skulle till affären och handla lite förnödenheter för en tid sedan skulle jag ta en genväg över en stor gräsmatta och då kom funderingarna på olika vägval man gör här i livet. En del måste man göra och andra gör man för nöjets skull men hur som helst så gör man vägval vareviga dag under livet. Man börjar ju direkt på morgonen……ska jag gå upp eller ska jag ligga en stund till…..ska jag ha en eller två smörgåsar till frukosten……ska jag ha kaffe eller te. Sådär fortsätter det hela dagen faktiskt utan att man tänker på det men man väljer hela tiden. Så när jag kom fram till gräsmattan och såg de här spåren så kom ju insikter och tankar farande.

Här kunde jag ju välja flera vägar. Hundens väg som var rakt in i ett buskage, harens väg som var tredje meter hade små spårningskulor utpruttade så han skulle hitta tillbaka eller människospåret i mitten. Ja den här gången var ju valet inte så svårt. Jag hade inte lust att lämna spårkluttar och jag behövde inte heller besöka buskarna så det blev det mittersta, människospåret.

Alla har ju sina egna spår här i livet och ibland är det lätt att välja. Ibland är det rena bedrövelsen när man måste välja mellan pest och kolera och sådana val sätter spår inombords men kan ändå vara nödvändiga att göra. Man skulle behöva få någon slags kvitto på att man valt rätt när valet var så ända in i helsicke svårt att göra. Man har ju vägt för och emot tills man vänt ut och in på sig själv men hur svårt det än är så blir man tvungen att göra ett val.

En del val blir helt fel så man blir tvungen att ångra sig och ändra medan andra val man gjort inte går att ändra i efterhand. Det är då man får jobba för att stå för de val man gjort och det är inte alltid det lättaste men å andra sidan vem har sagt att livet ska vara lätt. Man lär sig ju mer av motgångar och kringelkrokar än vad man lär sig av att glida på en räkmacka genom livet. Svårigheter gör att man lär sig, får nya insikter och växer som människa.

Här kommer en bild på samma gräsmatta ett par veckor senare när det snöat och jag var på väg till affären tidigt.

Ingen hade varit där före mig och banat väg så jag fick finna min egen stig och det kändes härligt. Jag vände mig om när jag kom fram till gatan och tog det här kortet bakåt mot mina spår. Det som då slår mig är att jag faktiskt inte gått raka vägen utan girat iväg ut en bra bit och sedan tillbaka så det blev som en böj. Precis som i själva livet mina vänner så bär vägen än hit och än dit fast man får bestämma helt själv och ibland utan att man tänker på det eller ser det så tydligt just då.

För att lätta upp stämningen och avsluta lite glatt ska jag presentera ett annat spår som jag hittat på mina vandringar. Jag vet vad det är för spår men jag undrar om ni kan gissa vem som gjort de här ska vi säga udda spåren som fått många att fnittra eller bli lite generade när jag visat bilden. Så kan det gå när det är mycket snö.

Jag tänker på att vi nu i pandemitider hela tiden gör val som vi inte behövt göra tidigare men jag hoppas att vi alla i det fallet gör de rätta valen och att alla härdar ut och fortsätter att vara rädda om sig. Det kommer ju en tid efter den här farsoten och då är det dags att göra andra val.

Jag hoppas att ni alla har en riktigt fin dag……med eller utan mystiska spår i snön.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag