Låt hjärtat va’ me’

….allt vi gör beror på de’ sjöng ju Sonya Hedenbratt för en hel evighet sedan men det ligger mycket i det. Ibland är det bra att tänka med hjärtat och ibland inte. Det kan vara knepigt det där med att välja rätt. Jag läste på ett ställe om att ukrainska soldater önskade sig halsdukar, fuskpolo eller buffar i mörka färger och jag rotade runt här men alla mina mörka färger har gått åt till filtar och annat. Nåja jag tänkte i alla fall provsticka en fuskpolo i lite grovt garn som jag hade i en låda i klädkammaren. Jag blir snurrig för det finns visst garn lite överallt i det här hushållet. Aktiebolaget Utspridda Garnskurar huserar här. Ibland hittar jag garn som jag totalt glömt bort att jag hade och det känns ju som en liten extra vardagslycka. Nåja jag totade ihop en fuskpolo som var så busenkel så inte ens jag fick problem med mönstret. Så här ser den ut med polon nedvikt och fram och bakstyckena syns väl. Det är den orangea grejen då. Den blå är en vanlig gammaldags sjal utan några konstigheter. Mönster till fuskpolon kommer nedan.

Fuskpolon är stickad efter ett gratismönster från Järbo så jag tänker att det är ok att jag lägger ut det här. Jag använde mig av stickor nr 6.

Lägg upp 50 m och sticka rätstickning i 52 v.

Maska av 20 m och sticka resten av varvet.

Vänd, sticka de maskor som finns och lägg sedan upp 20 nya maskor med vridna omslag.

Sticka 52 v.

Sy ihop uppläggningskant med avmaskningskant i de ”översta” 30 m så att kragen upptill blir en tub.

Vänd och vik ner en polokrage.

Min snygga teckning ovan ska ju visa hur stycket ser ut innan man syr ihop det. Som ett par byxor. Man viker stycket på mitten och syr ihop syr ihop i kanten och vips har man en kanonbra fuskpolo. Jag kan tänka mig att det här också kan vara ett riktigt bra sätt att göra av med restgarner. Vem ni än stickar kragen till blir ju varm och go och du ger fjärrvärme eller närvärme. Lycka till!

För min del gäller numera att jag får passa på att sticka när högerhanden inte protesterar alltför mycket så när jag ändå var igång med polon och den blå halsduken så blev det även ett litet barnset. Jag fick ju jättemycket fluffgarn i vitt och rosa från en kvinna här i stan. Jag skulle ju ha det till att kanta filtarna jag gjorde och skickade till obduktionsavdelningen på Karolinska och som användes vid kistläggning av väldigt små barn. Tyvärr slutade ju den kvinnan som startade det här och ingen ville ta över. Det innebär att jag har ganska mycket fluffgarn kvar och jag är sparsam med det i alla fall. Använder det vita till att kanta nallekläder och virka nallehalsdukar av. Rosa fluffgarn fick i alla fall pryda den vita mössan som jag stickade eftersom det vita garnet tog slut och det blev nästan som en bakelse med rosa grädde på. Eller nåt. Någon liten tjej kommer nog att tycka om det här setet. Det gör mig varm om hjärtat.

Min vän C skickade ju med tre stycken nallar i ett paket jag fick för lite sedan. Nu har dessa nallar fått kläder på kroppen och ska packas i egna påsar med rosett om och sedan delas ut till barn. Förmodligen går de till Ukraina. Nu sitter de och väntar på sin tur att tas om hand. Tack snälla C för nallarna och tack snälla I för nallebrallorna. Nu är nallebrallorna tvärslut och jag har inte fiffilurat ut hur jag ska sticka sådana. Ja ja, saker och ting brukar ordna sig och var sak har sin tid. Här är de tre som ska vidare för att ge en smula glädje och trygghet. Det är skönt att ha någon att krama.

Så nu är det stickat och ska skickas. Man ger av hjärtat. Ingen av oss kan göra allt man alla kan göra något litet. Tillsammans kan vi göra världen lite varmare på många olika sätt. Jag är väldigt glad och tacksam för att ni är så många som är inne och läser här på min sida. Det glädjer mitt hjärta och därför vill jag ge något tillbaka till er alla och det får bli i form av det här kärleksträdet som kommunen ställde ut på vårt i övrigt så gråa torg nere i stan. Det ställdes ut till Alla Hjärtans Dag och lyste så vackert och hade stora röda hjärtan hängande på grenarna. Nu tog jag bilden på dagtid men ni ser i alla fall att det lyser fint. Trädet togs bort igen för någon vecka sedan och det känns lite tråkigt för vi behöver allt vackert och all uppmuntran som finns. Så all kärlek till er som hänger med mig här.

Det var lite om hjärtan, värme och kärlek. Något som vi ju alla behöver massor av. Man kan ju ge kärlek i så många olika former. Man kan ge omtanke i form av ett telefonsamtal, ett vykort eller ett besök. Man kan sticka fjärrvärme eller närvärme eller bara ge en kram till någon som behöver. När det är oroligt både här hemma i Sverige och i världen så får vi vara extra rädda om varandra och göra vad vi kan för att göra världen lite varmare och tryggare. Vi måste finnas för varandra. Så…..låt hjärtat va’ me’.

Jag hoppas ni alla har en fin söndag……..med eller utan fuskpolo och fluffmössa

Full, lycka och hjärtan

Ha ha ha nu lurade jag er allt. Kärringen är inte dretfull men det är däremot korgen som det som inte är stickat eller virkat hamnar i. Av någon underlig anledning har det visst även hamnat en japansk katt i korgen. Den katten ska stanna kvar här hemma. Jag har nog bara ändrat något i soffan och då flyttat på katten och så blev den kvar och efter det överhöljd med bra-att-ha-saker.

När korgen ser ut så där så är det dags att allt tas ur och sorteras och så får jag bestämma mig för åt vilket håll jag ska skicka grejerna. Det mesta i korgen kommer ifrån min kompis G som varje gång vi ses har fyndat något som hon gärna vill skänka. Jag gör numera så att jag sparar ihop så skickar jag ett paket med bara hennes grejer i. Jag vet ju att hon blir så innerligt glad när hon får de goa raderna från Ingrid på Slättmissionen. Det här är ju också ett bra exempel på hur man kan göra saker tillsammans. Hon fyndar och ger till mig och jag samlar och fyller en kartong, packar väl, tar ut frakthandlingar och skuttar iväg till postombudet med paketet. Tillsammans. Vilket bra ord och vilken fin gemenskap det ger. Vi kan göra små små underverk i vardagen om vi går ihop och gör något tillsammans.

Lycka för mig just nu är att F1-säsongen börjar nästa fredag. Då ska jag ägna mig åt vardagslyckan att kunna ha möjlighet att sitta och titta på racen och samtidigt sticka nallekläder. Det är en perfekt kombination. Jag ser fram emot den här säsongen med de nya unga talangerna som ska utmana och försöka ta plats. Plattan i mattan och drag under kolfibergolvet som i år är höjt med femton millimeter. Men i väntan på att allt detta skall börja så införskaffade jag denna klenod härom dagen:

Den är riktigt kul den här. Står så himla mycket intressant i den. Tycker jag då. Ibland är det kul att kunna se bakåt också och här får man lite jämförelser mellan då och nu. Som ni ser så har den här tanten även fixat till och skrivit ut vilka helger det körs och i vilket land och vilken circuit. Den som inte har jobb den skaffar sig som ni ser. Möjligen en liiiiiten smula nördigt. Lite lite. Pyttelite.

Nu har vi kommit till hjärtana. Jag var bjuden till en tidigare arbetskamrat och hans fru häromsistens. Det var jättemysigt och de bjöd på så god paj med alla möjliga tillbehör. Vi hade så trevligt och pratade och hade så kul. De har en stor hund som är av en mystisk ras enligt mig för man ser nästan inte vilket som är fram eller bak på den. Hon heter Nova och är en mycket fin, rar, glad och kelig hund i mellanstorlek. Detta är en hussehund. Matte har en katt som heter Bella och som är tio år. Den katten ska jag få ha här hos mig tio dagar i maj. Det ser jag fram emot. Dom får nog passa sig för det är inte helt säkert att jag lämnar tillbaka den rara pälsbollen när de kommer hem ifrån semestern. När jag efter några timmars samvaro skulle ta och traska hemåt så fick jag med mig en rejäl matlåda med paj och en massa annat gott i. Så jag fick ju liksom ha fest två gånger. Mumsigt må ni tro. Jag gillar ju att äta. Det är väl den gren jag troligast skulle haft svart bälte i om det var så att det delades ut sådana i det fallet.

Det gick någon vecka och jag fiffilurade på vad jag skulle hitta på för något när jag skulle lämna tillbaka matlådan. För inte lämnar man tillbaka en tom matlåda när man fick den så välfylld när man gick hem. Tjohooooooo! Nu kom jag på vad och hur jag skulle göra. Så här gjorde jag:

Jag köpte en förpackning skivad Edamerost och en påse havrekakor och sedan tog jag ut hjärtan i bröden och osten med mitt gamla pepparkaksmått. Jag hade även köpt en förpackning skivad salami och hade planer på att ta ut hjärtan med minsta måttet men det gick åt pipsvängen för det var lite för stort. Då funderade jag på om jag skulle klippa ut små hjärtan för hand men lade raskt ner den idén. Det finns ju risk för att folk tror att man halkat helt av banan om man går till rejäla ytterligheter. Så jag slog in brödhjärtana i gladpack och likaså gjorde jag med fint lagda osthjärtan. Salamiskivorna plockades ur sin förpackning och stuvades om så att de passade in i det hela. Sedan parkerade man hela rasket i glasmatlådan med lock. Jag fick sms sedan från han fru när hon kommit från jobbet och vad jag förstår så var det en uppskattad retur av matlådan.

Det som blev kvar av brödet när hjärtat var utplockat har jag sparat undan och funderar på om det inte ska gå att steka ett ägg i det hålet. Det ska jag i alla fall prova. Det skulle ju vara ganska kul om man kunde servera en äggmacka på det viset eller vad tycker ni.

Detta är väl tre vardagslyckor i sig. Tillsammans med G kan jag se till så att hennes gåvor far iväg åt rätt håll där de gör mest nytta. Min glädje inför den nya säsongen av F1 med en påse full med garn till nallekläder. Sist men inte minst glädjen över att ha vänner. Jag är så tacksam för allt jag har och för allt jag får.

Jag träffade en gammal arbetskamrat från Volvo idag när jag var till postombudet. Han är precis som jag ensamstående och pensionist. Han frågade vad jag gjorde i affären på en söndag och jag sa att jag bara skulle ta en runda eftersom jag varit hos postombudet med 2 paket. Han frågade om jag höll på som vanligt med mitt sticka och skicka och jag sa att det gjorde jag. Jag sa att jag tycker att tiden går så fort och att jag har så mycket att pyssla med. Då säger han till mig att han tycker att han för det mesta har tråkigt och ingenting att göra. När vi skildes åt så kände jag mig lite ledsen över att han kände sig ensam och alltid har tråkigt.

Det är så olika hur man upplever sina dagar och vad man är beredd att fylla dem med. Visst sjutton tappar man sugen ibland och tycker att allting liknar sk*t, det ingår nog i själva livet men det gäller att ta sig ur den situationen, plocka upp den tappade sugen och försöka börja på ny kula. Ibland hjälper det med att man har någon att prata med. En vän till mig frågade häromsistens om jag tyckte det vore knäppt eller konstigt om hon tog kontakt med en präst och bad att få prata. Så klart det inte är. Dom är ju till för det. Det gäller att hitta vägar. Ibland är det inte helt lätt men att prata och tala om hur man mår är viktigt om man inte mår bra eller har det besvärligt. Jag önskar att alla har någon att känna sig så trygg med så att det går att prata om både lätt och svårt. Till och med jag som är väldigt ”pladdrig” saknar ibland någon som vill höra mig berätta om livet, visa min gamla skola som var i ett garage, visa mormors hus och var saker och ting hände. När jag skriver om det här så känner jag en så oerhörd stark hemlängtan så jag ska nog ta tåget hem till Västerås endera dagen. Om jag hinner, jag har ju så mycket att stå i.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndag……….med eller utan osthjärtan

Fjärrvärme till Ukraina och så några omelettmuffins

Hej hopp go vänner nu är det söndag igen. Jag förstår inte varför det har blivit så att det för det mesta är på söndagar jag får till nya inlägg. Jag kan ju inte ens påstå att jag är genomtrött efter en veckas slitsamt arbete för det vore ju att blåljuga. Jag är ju en pensionist som är väldigt nöjd och lycklig över att ha möjlighet att disponera mina dagar precis som jag vill ha dem. Numera är det ju verkligen inte gasen i botten som det var när man jobbade. Då hade jag två jobb som jag fnattade emellan och då kunde jag nog med viss rätt kunna säga mig vara trött. Nu är det andra bullar eller som idag omelettmuffins.

Jag har ju sett och läst om dessa utmärkt mellanmål där man kunde peta i lite av varje av vad man hade i kyl och skafferi. Jag skulle prova och köpte mig en muffinsform som kan göra 6 stycken på en gång. Formen åkte in i skåpet och jag glömde hur väldans taggad jag varit att prova det här. Men så idag faktiskt så fick jag fart på spelet och det började med att jag stod och gjorde pyttesmå tärningar av rökt kalkon i ojämna bitar som jag köpt på Maxi. De behövde tas om hand, fixas till och frysas in.

Då fick jag en snilleblixt. Muffinsformen. Tjolahopptjolahej. Jag tärnade med blixtens hastighet, tjoff tjoff, tjoff och fick ihop en väldig massa.

Snilleblixtarna stod som spön i backen och jag tog och packade fem små påsar med kalkonhack som jag hivade in i frysen för att kunna ta fram och slänga med i t ex grytor och pyttipanna. Medan kniven var igång så småhackade jag lite röd paprika som jag hade i kylen och tog fram en liten restpåse med små bitar av lagrad grevé som jag hade i frysen. Nu jädrars var jag uppe i högvarv. För att vara jag då alltså. Sen i med det jag hade i muffinsformen. Nu hade jag bara fyra ägg så det blev lite lite omelett men nästa gång ska jag nog ta sex ägg och öka mjölken. Nåja så här såg förstadiet ut.

Det ser ju väldans flott ut på den här bilden där jag stjälpt i allt som skulle hålen. Sedan visade det sig ju att det var för lite smet så jag fick ösa ur ett av hålen och fylla på lite i de andra och lämna det sista tomt. Så kan det gå när man är förstagångsomelettmuffinstillagare. Puh!

Nåja slutet gott och det blev gott att provsmaka ett par muffins efteråt. Grundreceptet var: 4 ägg…1/2 dl mjölk…1 krm salt… 1/2 krm peppar. Ugnen på 225 grader, grädda mitt i ugnen ca 15 minuter eller tills de stelnat.

Till nästa gång ska jag införskaffa ett nytt måttset för jag har faktiskt inget kryddmåttsmått. Undrar vart det har tagit vägen. Det är ju inget som jag ens kan påminna mig att jag har använt i mannaminne. Dessutom ska jag slänga i lite mer kryddor för det blev lite väl försiktigt för min del. Man har väl nått en ålder då smaklökarna också gått i pension så man behöver lite extra för att få den där ”men himlars så gott-känslan”. Men för att vara första gången är jag nöjd.

Nu är det dags för det jag skulle börja inlägget med enligt överskriften. Men det är ju som vanligt inte så stor ordning här utan det bli lite som det kan.

För någon vecka sedan skickade jag två paket till Slättmissionen i Skara. Dom åker med egen lastbil till Ukraina och ser till att grejerna hamnar där de ska vara. Nu har jag i stort sett tömt min marknadsbox på stickat. Det känns bra. Det blev ett 3-kilospaket till Slättis:

19 mössor…5 par sockor…2 par pulsvärmare…1 par vantar…1 trekantssjal…2 halsdukar…1 halsvärmare…2 pannband…1 virkat stor bomullsfilt…2 sydda taxar från Hålanda….2 sydda nallar från Hålanda. Allt detta packades i ett 3-kilos paket och skickades iväg till Slättmissionen f v b Ukraina. Det blev lite konstigt här tycker jag för jag upptäckte nu tre dagar efter att jag lagt in inlägget att det fattades text. Ett helt stycke fattas. Men nu får det vara som det är. Nallarna packades i ett 1-kilospaket och gick även de till Slättis.

Några av nallarna som var färdiga för avfärd till Ukraina tillsammans med dem som var på bild här på bloggen den 29 januari.

Full fart på packandet. Var och en i sin egen påse med rosett om. Men när jag var klar och hade packat ner 13 nallar i kartongen så gick det inte ner ens ett nalleöra till om man nu inte valt att banka ner hela rasket med pålkran. Det ville inte jag så tre av nallarna är kvar hemma här men går med några andra nallekompisar till någon plats på jorden.

Ja det här var väl allt jag hade att dela med mig av denna soliga fina söndag. Med lite tur har ni lika vackert väder hos er som jag har här. Man blir gladare, lättare om hjärtat och livet blir lite enklare när solen lyser. Nu har dom ju sagt att man kan återgå till det vanliga livet, ni vet det där livet vi hade före pandemin. Jag för egen del tycker att det är lite marigt med det för jag vill inte gärna ha folk uppe på ryggen när jag står i kö eller att det blir trängsel på något sätt. Tänk så fort vanor sätter sig som berget och så svårt det kan vara att komma ur dessa vanor igen. För min del har det dock varit helt ok med att hålla ett visst avstånd och tvättat tassarna har jag ju alltid gjort väldigt ofta då jag jobbat både i vård och omsorg. Jag märker dock att jag avstår från vissa saker som intresserar mig just på grund av pandemivanan. Men jag jobbar på det. Hur som helst så hoppas jag att ni alla har det bra och är försiktiga och rädda om er. Var och en på sitt eget sätt och utefter egna behov.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin och solig söndag…..med eller utan omelettmuffins

Ibland har man tur och kan fynda

Ni har väl alla hört talas om ”svinnsmart” och vet vad det innebär. Jag brukar titta i svinnsmartboxen på Maxis mejeriavdelning. Mjölk och yoghurt står sig ju bra länge efter bäst-före-datumet. Det har hänt att jag kunnat fynd någon tetra här och där men de där stora fynden som en del gör dom har gått mig spårlöst förbi. Jag är väl ute och handlar vid fel tid kanske men så vips har man tur.

Jag var en tur till Lidl vid lunchtid för en tid sedan och jag hade inte cykeln med så jag skulle bara in och köpa yoghurt var det tänkt. Jag hämtade min yoghurt och gick direkt till kassan och när jag betalt och skulle lägga tetran i kassen så kom en kille dragande på en stor vagn och gick igenom kassan och parkerade vagnen precis utanför kassorna. Jag stod ju precis där så jag slängde ett getöga och såg att vagnen var lastad med papperskassar. I kassarna var det frukt och grönt så vitt jag kunde se och alla dessa kassar var ”svinnsmart” och kostade 20:-/styck. Kan man låta bli då? Nä, det kan man inte. Jag var ju först där så jag kikade lite snabbt och såg att det var i stort sett lika i kassarna så jag greppade en och gick tillbaka till kassan och fick betala min tjuga. Här ska ni se vad jag fick för den pengen:

2 mandariner….1 lök….13 potatisar….1/2 kg vindruvor…1 stor förpackning grönfoder…1/2 kg broccoli….5 stora apelsiner….1 stort äpple samt en mysko frukt som jag inte visste vad det var. För tjugo spänn! Gissa om jag kände mig nöjd när jag strävade hemåt efter att ha fått plocka om så jag fick lika mycket att bära i var hand. Det enda som jag kunde märka var på väg att gå ur tiden var att broccolin var lite gul på ovansidan. Det spelar ju ingen roll. Resten var perfekt. Det var första gången jag kommit till Lidl och det fanns kassar kvar. Jipppiiiiii! Det är bra att man kan få köpa lite billigare istället för att varor slängs helt i onödan.

Förr vet jag att några av våra uteliggare rotade runt i containrar som stod utanför ett par av matbutikerna här i stan men det går inte längre för dessa containrar är numera låsta och jag såg ett program om unga människor i Stockholm som gav sig ut på räder på kvällarna och dammsög containrar vid restauranger och mataffärer. De tog tillvara på det mesta och det gick ok att äta. Dom ville använda sina pengar till annat än att köpa dyr mat som de sa och det funkade ju för dem. Återigen kan vi konstatera att vi är alla olika. Jag är helnöjd med detta Lidlfynd men jag misstänker att jag förmodligen inte kommer att ha sådan tur igen så jag kommer först till svinnsmartvagnen.

Sedan beror det ju på vad man vill fynda. Jag var på Maxi för lite sedan och där sålde dom ut dukar och grejer från Hemtex. I botten på korgen låg det pennskrin för 20:- styck. Jag köpte alla fem som låg där och tänkte att dessa skulle gå till välgörenhet sedan. När jag kom hem så började jag rota i min nu överfulla välgörenhetskorg som fyllts på både av mig själv och min kompis G. Där fanns det grejer som jag också fyndat. DollarStore har ju tio tandborstar för 20:- och 75 plåster för 10:-. Rakhyvlar för 20:- och tandkräm för 10:- st.

Ja så här fick jag till det. I varje pennskrin ligger det då tre tandborstar, 2 engångshyvlar, 1 tub tandkräm och plåster i fyra olika storlekar. Det blev precis lagom mycket så blixlåset gick lätt att få igen. Det kan ju tyckas att det är en droppe i havet men om dropparna blir många så blir det ju …….ett hav. Så vi kämpar på i det lilla för tillsammans kan vi bilda något stort.

Nog är det väl vardagslycka att kunna fynda saker som gör en glad och lycklig och som man kan konsumera själv eller låta gå vidare till dem som behöver det bättre. Jag fick ett vardagslyckepaket från min vän C och det är toppen. Böckerna läser jag och lämnar vidare till min vän G, nallarna stickar jag kläder till och skänker till barn som behöver en vän, disktrasan med hjärtan på är en fin påminnelse om vilka goa vänner jag har och chokladen………där är jag snål för den har jag ätit upp själv. Gott var det och lycklig blev jag av det. Tack snällaste C.

Det här mina vänner var allt för idag. Jag hoppas ni haft en fin helg. Här har det varit snöfall på kvällen regn på natten och sedan köldgrader så det var skridskobana de luxe. Nu börjar isen försvinna och det blir torrt igen. Har man klarat sig över hela vintern så vill man helst inte ”tratta på asslet” (som min mamma sa) nu när vi går mot vår. Nej nu mina vänner ska vi vara försiktiga och rädda om oss för nu är det snart vår i luften och man blir glad i hela kroppen. Så det ser vi fram emot.

Jag hoppas ni alla har en vilsam söndag…..med eller utan fynd eller ”fådda paket”.

Högt och lågt

Jag har ju en jädrans förmåga att gå och släpa näsan i backen när jag är ute men på det viset ser jag ju lite allt möjligt som jag skulle missat annars. Jag hade varit på Willys och gick och filosoferade och fiffilurade i det kyliga vädret. Så fick jag syn på några konstiga mönster i snön. Jag stannade och tittade ordentligt och se här, detta var vad jag såg

Överst är det ett hundspår och sedan är det en någon förvirrad pippis som vimsat runt i kringelkrokar. Sedan kommer mitt fotavtryck och utanför det är det ett cykelspår. Visst är det lite häftigt att vi varit fyra stycken på samma plats och som var och en lämnat sitt alldeles egna avtryck. Vardagslycka är att få se en sådan härlig bild av livets möten.

Sedan har vi ytterligare en bild på marknivå. För någon vecka sedan så såg det ut så här i deras rabatt utanför. Mitt bland allt grus, alla löv och gamla roskvistar så tittar snödropparna upp med stora knoppar. Först blev jag glad men sedan lite fundersam för det är ju alldeles för tidigt. Som någon sagt tidigare…..ur led är tiden.

Det var på fotnivå. Nu till något som är väldans mycket högre upp och en jädrans massa läskigare. Jag gillar ju inte höjder. Utom när jag flyger flygplan eller helikopter för då älskar jag det. Då har man tappat markkänningen och känslan blir en annan. Men jag går ta mig sjutton inte upp på en köksstol eller ut på balkongen utan att få en släng av ren panik och ångest. Det är döläskigt.

Jag har sett väldigt dåligt länge och var iväg till optikern i juli och hon sa att jag hade en väldig massa efterstarr som kommit till efter starroperationen jag gjorde tidigare då de bytte ut linserna. Hon skulle skicka remiss till ögonmottagningen så jag skulle få hjälp med att få bort det här sista eländet. Den 1 augusti fick jag remissbekräftelse att ögonmottagningen emottagit remissen och jag var uppsatt på väntelista för att åtgärda efterstarren.

Tiden gick…..och gick….och gick….och tjolahopptjolahej rätt som det var så var det 4 januari och nytt år. Då lessnade jag på att vänta och gick in på 1177 och via den sidan mailade jag till ögonkliniken och frågade om jag hade ramlat ur kön eller om det var vanligt att man fick vänta fem månader och var inne på den sjätte. Jag skickade iväg mailet och fick till svar att jag skulle få svar om 1 till 2 arbetsdagar. Ja, hade jag väntat fem månader så var ju inte dessa två dagar något större problem.

Döm om min förvåning när det efter tjugo minuter ramlar in ett svar från tjänstgörande ssk som meddelade att jag hade fått en tid 31/1 kl. 13.00. Där jädrar gick det undan. Förmodligen hade dom ”tappat bort” mig för vårt sjukhus har väldiga problem med underbemanning på alla poster.

Det är nu vi kommer till det höga. Jag får hjärtklappning bara av att läsa kallelsen som dunsade ner sedan där det står att jag ska ta hissen upp till 15:e våningen. Men fy farao! Jag vill inte! Så himla läskigt. När jag var ung var det en hissgubbe som sa till mig att det är bra om man står med knäna lite böjda ifall hissen störtar. De dumheterna sitter i mitt huvud varenda gång jag går in i en hiss men va’ fasen skulle det göra för skillnad om hisseländet rasade ner 15 våningar. Tänk så mycket onödig rädsla man bär på trots att man för det mesta är både klok och förståndig.

Jag åkte i alla fall upp de femton våningarna och väntrummet var litet och smalt och precis vid fönsterna. Jag tog upp min kamera och tog ett kort ut. Jag tittar rakt upp mot himlen och lutar kameran som jag tror blir bra för titta ut och ner det gör jag inte. Hujedamej, jag hoppas att jag aldrig behöver upp så högt igen. Men nog är det märkligt att en människa som normalt är väldigt kaxig kan krympa och bli mindre än Tummelisa och dessutom skiträdd. Det är då en rackarns tur att vi får vara olika.

Jag fick behandling med laser på bägge ögonen och promenaden till lasarettet tog trettio minuter men när jag vinglade iväg hem tog det straxt över en timme för att landa hemma i hallen. Nu är det i alla fall gjort och jädrars så bra jag ser. För bra, för fy så mycket fläckar det var på kaklet över diskbänk och spis. Det hade jag inte sett. Men det får man väl ta istället för att behöva ha förstoringsglas när man vill lösa korsord. Nu ”sir ja inte glist” längre. Tjohooooooooo!

Vi kan som avslutning ta ett litet gulligt paket jag fick i postfacket till jul. Så mysiga härliga kort på de frodiga frejdiga kvinnorna och så den lena fina handstenen som jag så ofta håller i. Tack fina B för vardagslyckan.

Nu är vi inne i februari och vi strävar mot ljuset och jag tycker att det går riktigt bra. Hos mig har det ramlat ner ett par centimeter snö och det gör att det känns väldans mycket ljusare på kvällen. Så nu mina vänner så är det inte långt kvar tills vi kan snöra av oss pjäxorna och skala av oss yllebyxorna och sätta oss och vippa med tårna. Det blir en tjusig tid.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin söndagskväll……..med eller utan nakna damer i badbaljor

Men, jag skulle ju bara…….

Jag har varit i kontakt med Ingrid på Slättmissionen via mail och kollat om de åker något mer till Ukraina och hon skrev att lastbilen nyss kommit hem därifrån och att om inget inträffade så skulle den gå med förnödenheter till Ukraina i februari också. Det var toppen tycker jag så nu har jag hållit på och plockat fram mössor, sjalar, halsdukar och annat från min stora marknadsväska. Dessa får gå iväg och värma frusna i Ukraina istället för att ligga i min väska i garderoben. Det känns vettigare. Jag vet ju inte om jag alls kommer att vilja åka på fler marknader framledes och skulle jag vilja det så får jag väl sätta fräs på mig och tillverka lite nytt att ha på bordet. Det ordnar sig. Var sak har sin tid och nu är tiden inne för dessa alster att göra nytta och värma frusna.

Jag tog mig i kragen och sydde ihop och fäste trådarna på en yemenklänning, tre mössor och en halsduk en kväll och dessa får också hänga med på resan

Yemenklänningen ställde till lite oreda i mitt garntänk för jag har ju bestämt att jag ska inte köpa något mer garn utan göra slut på det som finns i skåp och lådor innan jag ens får gå förbi utanför garnaffärens fönster. Nu blev det ju lite mental brottning där kan jag säga för när jag hade kommit så här långt så insåg jag att det här kommer ju inte att räcka till en klänning. Om jag hade stickat en väst hade det funkat men nu var det för lite garn kvar.

Jag kanske skulle ha repat upp och gjort en väst istället men nu blev det inte så utan dagen efter tog jag bussen och skuttade glatt in i garnaffären och skulle bara ha ett nystan av det här garnet. Ett endaste litet nystan. Det är ju inte så mycket och vips har jag ju dessutom stickat upp det så det kommer ju inte att märkas att jag fuskat och köpt nytt garn. Joråsåatt! Trodde ni på det? Jag gjorde det en liten stund när jag plockat ner två nystan av den här färgställningen och fått syn på att det även fast den och den och den och den färgen också och titta här rea på det tunna bomullsgarnet och så fanns det bra ullgarn för tovning i maskin……..

Ja vad ska man säga. Karaktär som en silverfisk. Det här är vad jag kom hem med. Jag som bara skulle ha ett enda litet litet nystan. De tre rosa till höger är till en buff till mig. Frågan är om den ens blir klar innan den här vintern är slut men det är väl strunt samma för det kommer ju fler vintrar. De två självrandande nystanen nederst till höger är bomullsgarnet som ska bli nallekläder tillsammans med de fem nystanen minicryl i olika färger. De två nystanen limagarn är till tillverkning av tovade sittunderlag. Jag har massor av ullgarn ligger i en box och jag borde göra av med dessa men jag drar mig lite för det för det mesta är äldre ullgarn och de kliar så ända in i hoppsan när jag stickar med det. Dessutom är det trista färger och det är då de här två nystanen ska kunna sätta lite färgprakt på rumpvärmarna.

Nu jädrar i min lilla låda kan jag sticka nallekläder tills jag får dåndimpen av det. Jag kollade med Ingrid på Slättis om hon tyckte det var en bra idé att skicka med nallar till Ukraina och hon tyckte det var en härlig idé att kunna dela ut dem till barnen så hon ville gärna ha nallar. Jag stickade klart nalleklänningen när jag nu fick hem påfyllning av röd/rosa/vit-garnet och här sitter de färdiga kompisgänget och bara väntar på att få starta sin resa till Ukraina.

Nu ska jag sticka ett gäng yemenvästar för jag har några nallebyxor kvar att använda till nallar. Sedan får jag nog höra av mig till symaskinsvirtuosen i Hålanda och be om några fler framöver. Nallekläder är något som jag kan sticka utan att få ont i högertassen. Tror att det är när det blir lite tyngd i arbetet som lederna protesterar. Så när jag stickat mössor får jag göra ett mellanstick med nallekläder ett tag och vila händerna. Det funkar.

Som avslutning på det här inlägget ska ni få ett par vackra vinterbilder som jag tog under en av promenaderna tidigt i veckan. Det är nästan magiskt när rimfrosten lägger sig på träd och buskar. Som en förtrollad värld där allt brunt och svart är borta och allt är vackert vinterfrostat.

Nog kan världen vara väldigt vacker och för mig är det en vardagslycka att få se det lilla i det stora och det stora i det lilla. Se den här grenen som är helt klädd med miljarders av froststjärnor som bildar taggar. Så vansinnigt vackert!

Jag hoppas ni alla haft åtminstone några dagar av riktig vinter där ni bor. Här har det varit en trist vinter där det endast några dagar här och där varit kallt och hög klar luft men det är som det är med det och vi får väl ta det som det är. Nästa vinter kanske blir bättre. Det har inte varit så kallt så sidensvansarna kommit och ätit upp nyponen på busken utanför mitt fönster. De brukar ju annars dyka upp en gång per år och det blir som ett svart moln utanför fönstret. På ett par tre minuter har flocken rensat totalt rent på busken. Det är häftigt att se.

Jag hoppas att ni alla fortsätter att vara rädda om er. Nu verkar det ju som om covid övergått till att vara en form av årstidsinfluensa läste jag men vi fortsätter att hålla lite avstånd och tvätta händerna så får det vara som det vill med det. Nu går vi dessutom mot ljuset, värmen, våren och sommaren och då vill vi vara med så lova att vara rädda om er och varandra.

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin början på söndagskvällen……….med eller utan frost och skojsiga garner

Lite nostalgi

Jag ligger väl inte i som en gnu precis men jag plockar och joxar med grejer rätt mycket. Mannen och jag var ju två ekorrar och ni som ligger åt det hållet vet ju att man ska ju inte göra sig av med saker som kan vara bra att ha. D v s det mesta. Himlars så mycket grejer det blir.

Det sägs ju att allt som man inte använt på ett år kan man vara utan så jag har under ett par tre år nu gått igenom skåp och lådor och det finns ju drivor av grejer som man inte ens mindes att man hade. En del saker visste jag inte ens vad det var men då var det nog mannen som parkerat grejen just där.

Jag gillar gamla grejer men jag gillar inte att ha en massa annat jox inbaxat i skåp och i lådor bara för att. Nä, där ger dom varken glädje eller gör nytta och då kan man lika bra göra sig av med dem. En del grejer säljs och andra skänks till olika ställen.

Jag har med en viss tjatighet vid ett flertal tillfällen frågat dottern om hon vill ha ditten och datten men det vill hon oftast inte men en del grejer får då stå kvar i skåpen bara för att jag har svårt att skiljas från just den grejen. Man vill ju inte ångra sig efteråt. Om några år kanske jag tänker -va’ sjutton står den här mojängen här och skräpar för……och då är det dags att skiljas.

Jag har haft en box med lite grejer från min barndom och nu får en del av dessa gå vidare. Min mamma och min mormor sydde ju alla kläder och av någon anledning tycker jag det är svårt att skiljas från dem men varför ska de ligga i en låda. Allra helst vill man ju att de kommer till någon som använder dem.

Tre små söta klänningar. Jag minns ju inte att jag haft dem men det finns ju foton som visar det. Min mamma var väldigt duktig på att sy och sydde de flesta av mina kläder långt upp i åren. Att jämföra med mig som inte ens klarar av att trä symaskinen utan att den gick i putten nu sist.

Jag hade alltid jättefina förkläden när jag var liten. Här är ett ”köpeförkläde” som man knäpper korsvis i ryggen. Det är fantastiskt att färgerna är så fina ännu. Dessutom är det så himla sött med två hjärtfickor och gulligt tryckt mönster med nallar.

Här är ett annat förkläde men det är hemsytt av min mamma. Det är de ”berömda” kryddburkarna på.

Visst är det väl svårt att göra sig av med sånt här fast man inte har den minsta nytta av dem. De har legat i sin box här hemma i evigheter. När jag tar fram dem nu och plockar med dem så känns det som att vandra tillbaka till en gången tid som jag på ett sätt vill ha tillbaka och på ett annat sätt inte. Det är så förvirrande känslor som dyker upp.

Det här var mitten på 50-talet och lite framåt. Tiden går fort och då var man i början på livet. Olika saker har format en under livets gång och bildat den lilla tant jag är idag. Jag är faktiskt glad över att jag fick vara barn på femtio och sextiotalet för det var en annan tid. Det känns som om den var mycket tryggare. Man var alltid ute och lekte och kom bara in när mamma ropade och det var mat. Men som sagt, det var en annan tid och just nu har jag ju jämt göra att försöka hänga med i nutiden och det är min själ inte alltid så lätt. Jag är tacksam för att jag har min dotter och mitt barnbarn som hjälper mig med dagens moderniteter när det tjorvar till sig.

Ja det var en liten tillbakablick så här i början på det nya året men nu återgår jag till att traska vidare i 2023 och försöka göra det allra bästa av det här året. Försöka tänka positivt och ägna tid åt att tillverka både fjärrvärme och närvärme. Det är en vardagslycka att ha möjlighet att hjälpa andra som inte har det lika bra som jag som har värme, mat, någonstans att bo, kallt o varmt vatten, kläder, skor, trygghet, kärlek och fred. Man har så mycket att vara tacksam för.

Jag hoppas ni har en riktigt fin tisdag………med eller utan hemsydda förkläden

Och regnet det bara öser ner….

och all den vackra vita snön försvinner. Det är för eländigt. Vi hade så mycket snö och det var ljust och fint men det är slut med det nu för den här gången. Ja det är väl bara att härda ut för det är ju som det är. Jag har tänt värmeljus i lyktor och ett stort blockljus som jag fick av barnbarnet i julklapp. Det får göra sitt till för att få det mysigt och ombonat i köket.

Nu mina vänner startar vi året med att försöka att varje dag hitta det positiva i tillvaron.Att vi alla försöker hitta våra egna vardagslyckor. Då ska jag berätta för er att en värmlandsvän till mig tipsade om att det faktiskt finns en OLW-butik i Filipstad. En hel butik fylld av OLWs produkter. Jag är ju vanvettigt förtjust i ostbågar med jalapenosmak och inte att förglömma de nya ljuvligt goda ostbågarna med Pecorino.Påsarna är mindre än de vanliga men de är inte billigare. De ska väl vara OLWs lyxvariant eller något kan jag tro. Mumsiga är dom i vilket fall. Jag inser att det är en vansinnig tur att jag inte har någon sådan butik i min direkta närhet för det skulle förmodligen resulterat i att jag var lika tjock som jag var lång. Tack för tipset S. Hoppas någon av er som läser här bor såpass till så ni kan dra nytta av den här infon om butiken.

Insamlingarna till höger och vänster pågår ju hela tiden och min kökssoffa är ständigt full av gåvor från vänner och kamrater. Här fick jag en del från min vän G. Det är ju bra-att-ha-saker som får gå till Rumänien via Slättis här framöver. Strumpor, tandborstar, kammar, handdesinfektion och ett nagelset. Några paket pappersnäsdukar som vi brukar använda som packmaterial istället för att knöla ihop tidningar och stötta med där det behövs. Tack snälla G. Som du vet är allt till nytta

En kompis till var här och hälsade på före jul och då fick jag ett par kanonmjuka och sköna mysbrallor i velour. Konstigt nog så passade dom perfekt. Eftersom jag är kort och rund på mitten, ser ut som en orm som svalt ett bowlingklot eller två, så brukar det vara så för min del när jag (sällan) köper byxor att för att få upp dom över ändan så behöver jag ha stor storlek och eftersom jag bara är 157 ståtliga cm lång så blir då brallorna minst 20 cm för långa. Så ni kan tro att jag blir lycklig när något passar på direkten utan att jag behöver göra något.

När jag jobbade var det ett par av damerna och för all del ett par herrar också som tyckte det var mysko att jag häftade upp ett par jeans med häftapparaten och tejpade upp ett par tunnare byxor med vanlig tejp. Ja man är som man är. En knasboll. Nåja vi har ju alla våra sätt och knep när man är oduglig alternativt för lat för att sy upp byxorna för hand och absolut oduglig på att sy på maskin. Huvudsaken är ju att de sitter uppe. Jag fick med ett fint stort grönt blockljus också och för att inte skrämma iväg några från bloggen så får ni se ett par stillaliggande byxor istället för att se dom på mig. Tack snälla T för de varma mjuka brallorna som fick mig att åter inse att jag och joggingbyxor inte är kompatibla så de jag köpte för lite sedan får nog åka med i någon insamling.

Ibland när det varit lite uppförsbacke så får man ju lov att försöka förstärka det vackra och det som är betydelsefullt i ens tillvaro. Det är nu inte alltid så lätt men jag brukar försöka koncentrera mig på det jag tycker mycket om. Några dagar såg det ut så här på mitt köksbord

Jag tycker ju mycket om hjärtan så jag samlade ihop några som fanns i min direkta närhet i köket. Den röda lyktan har t ex två av sina fönster i hjärtform. Betonghjärtan, pepparkakshjärta, trähjärtan, vetevärmarhjärtan, änglar med hjärta utklipp från en disktrasa med hjärtan och så nallen med hjärta mitt fram som väntar på kläder och så dotterns småhjärtan. Jag blir glad av sådant. Ibland lägger jag ut kort eller böcker på bordet. Lägger fram sådant som gör mig glad. Som gör mig vardagslycklig.

Nu kanske vi kan komma överens om att vi försöker att varje dag hitta något positivt och bra med just den dagen. Att vi fyller oss själva med positiva energier så gott vi kan och om vi har möjlighet så delar vi med oss av den energin till andra som behöver den. Var och en på sitt sätt. Vi är alla medmänniskor och vi är alla värdefulla så var riktigt rädda om er allesammans.

Jag hoppas ni alla har en lugn och fin söndag……..med eller utan ostbågar och hjärtan

Välkomna till år 2023

Nu när vi lämnat det gamla året som för en del var riktigt jobbigt och för andra riktigt bra bakom oss och just har klivit över tröskeln och tagit första steget in i det nya året 2023 så känns det skönt tycker jag. Som att lägga av en gammal utsliten rock som är full med hål och revor så både regn och kyla slipper in. Nu tackar vi den rocken för tiden som varit och byter till en ny och fräsch rock helt utan hål och revor.

Det händer ju mycket i våra egna privata liv och ännu mer i omvärlden. Saker vi inte kan styra över men som vi ändå behöver ha någon slags kontroll över vad som händer. Man lider med människor i krig och nöd. Det tycks ju aldrig ta någon ände utan vårt lilla trygga hörn här uppe i Norden har helt plötsligt blivit väldigt osäkert och svajigt. Men, vi ska absolut inte tappa sugen och ge upp utan vi fortsätter som vi brukar göra även när åren är riktigt besvärliga. Vi gör vår egna plats på jorden, hemmet, till en lugn och trygg plats för oss. Vi fortsätter jobba för att värma frusna, att ta hand om varandra och att göra det allra bästa av varje dag.

Jag tror och hoppas att 2023 kommer att bli ett bra år. Jag tänker i alla fall jobba för att det ska bli det för min del och jag är säker på att varje människa egentligen strävar framåt för att få ett bra liv. Var och en på sitt sätt utefter de förutsättningar som finns. Ni vet ju att jag ofta önskar att jag kunde trolla. Om jag kunde det så skulle världen inte se ut som den gör idag det är då säkert.

Nu blev det en liten epistel när jag egentligen bara skulle kila in här och önska er alla välkomna till 2023. Det gör jag med det här hjärtat lagt av små virkade hjärtan som min dotter gjort av restgarner i bomull. Nu mina vänner tar vi nya friska tag!

Nu så kommer julen nu är julen här…..

…..lite mörk och kulen men ändå så kär.Precis så som Karl Bertil Jonsson sjunger. Jo så är det väl när inte snön fått ligga kvar. Det är ju inget vi kan göra något åt heller utan vi får vackert ta det som det är. Ute. Inomhus ska det inte vara mörkt och kulet utan ljust, varmt och ombonat. Det räcker ju med att tända några ljus så får man en hemtrevnadskänsla. Vanliga stearinljus i ljusstakar är så vackert att ha på bordet och vill man ha lite extra värme kan man tända en mängd värmeljus och ställa i en pajform eller på ett fat. Det ger faktiskt extra värme och dessutom ett vackert sken.

Det är ju den här tiden på året då jag alltid önskar att ingen skulle behöva vara ensam. Den tiden då det för mig blir extra tydligt hur bra jag har det som har familj och vänner. Alla har ju inte det och blir kanske sittande ofrivilligt ensamma. Det är ju nu jag önskar att jag kunde trolla med knäna, svinga ett trollspö eller vad som helst som kunde ge alla gemenskap, glädje och ljus. Förresten är ju det man önskar för alla människor året om egentligen. En gemenskap, en tillhörighet, glädje och trygghet.

Jag ska lasta min cykel och promenera hem till dottern, hennes kille och barnbarnet och fira julafton. Dottern är väldans duktig på att laga mat så jag ser fram emot årets julmiddag. Sedan ska det diskas och efter det så är det ju dags för den årliga gråtstunden när jag får spader på alla söta pippisar och tjocka och magra rådisar som är så ljuvligt underbara och visar så mycket kärlek så jag gråter LilleSkutt-tårar. Fy farao så gulligt! Ja inte mitt bölande utan mer pippisarna och rådisarna. Undrar om man inte blir mer och mer gråtmild för varje år som går. Jag tror det och jag bjuder på det.

Jag fick en liten julen och en hyacint i en kruka av mina grannar som ”tack för tapperhet i snösvängen” som hon sa. Jag klädde den lilla enen med ullgarn med öglor och klippte små ullgarnsbitar som julkulor. Det blir min julgran och den delar jag med alla er som tittar in.

Jag hoppas ni alla är friska och pigga och redo att fira jul. Var och en på sitt eget sätt. Till er som är ensamma så sänder jag ut en stor varm cyberkram och hoppas att ni känner värmen från den *kramar hårt*.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Evas pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag