Bibbis blandning

att jag blir helt nipprig här på bloggen och börjar skriva om att gult är inte alls fult utan det vackraste som finns när det börjar bli vår och varmt. Jag älskar ju gula blommor. Särskilt gula tulpaner, tussilago, gullvivor och vårens första blommor som jag såg här efter garageväggen

Jag VET att de är ogräs men de första jag ser på våren gör mig så hjärtans glad. De lyser som små solar och ger hopp om sommar och värme. Mitt i allt det gråa och mellan betong och asfalt, i den lilla ynkliga springan som bildas mellan vägg och väg, där klämmer dom sig kaxigt upp och bara tar plats. Just nu älskar jag dem men under sommaren vill jag inte ha dem i min trädgård. De här första starka rebelliska plantorna som visar nu-jädrar-ska-jag upp-här-och leva får mig att tänka på en speciell vän i min närhet som kämpar hårt för att klara svårigheter och rädsla. Ibland har man krafter som man inte trodde att man hade och de här blommorna är till dig.

Annat gult och vackert är ju det påskägg jag fick av min dotter och hennes lilla familj, påskkortet från B som jag fiskade upp ur min brevlåda och de vackra gula tulpanerna jag fick från min vän och kamrat A.

I ägget låg det solrosservetter, ett doftljus, fröknäcke och en påse Lindts chokladägg. Kortet har jag satt upp på min anslagstavla som sitter vid datorn så det ser jag varje dag. Där sitter det tillsammans med andra kort jag fått. Sådant gör mig glad och jag gillar vykort av alla de slag. Ibland när man känner sig på väg ner i skoskaften så brukar jag läsa igenom mina kort och då blir jag påmind om att jag faktiskt är en skaplig person. Numera i alla fall. Då sk*iter jag i att fundera på det eländiga och tar nya tag och traskar framåt istället.

Jag har varit duktig och lagt undan chokladen men fröknäcket har jag snaskat på när jag tittat på tv. Det är himlans gott faktiskt. Ljuset får stå vid mannens minnesfat och ge god doft till minnena.

När jag tittar på det här kortet ovan så ser jag att hela min kökssoffa är belamrad med tre olika ”projekt”. Jag ska visa er i senare inlägg. Jag tror jag ska göra ett inlägg om min brevlåda ockå. Ja jädrar det ska jag ta och göra faktiskt. Jösses jag får sätta fart om jag ska hinna blogga om allt men ibland känns det som om tiden går så himla fort eller är det kanske jag som blivit mer långsam?

Ja allt är ju inte vackert, soligt och gult här i det Karlssonska residenset må ni tro. Häromsistens så tog jag mig i hampan och traskade iväg till vår gemensamma tvättstuga där vi har en alldeles utmärkt matt-tvättmaskin. Jag slängde i en ganska lång trasmatta och en mindre ullmatta. De behövde bara fräschas till lite på 30 grader i lugn och ro.

När jag sedan kom tillbaka och började plocka ut den lilla mattan så följde det med som långa blå smala korvar ut och lade sig på golvet. Men va sjutton är det där? Jag hade ju tittat i maskinen innan jag lade i mina mattor och den var både ren och tom. Jag tog ut ullmattan och lade den åt sidan och sedan tog jag tag i den längre mattan och då visade det sig att den var på väg att gå mitt itu. Jag tog ut mattan och städade upp både i och utanför maskinen efter mig och gick hem och hängde upp den på torkställningen.

Min mormor var född 1895 och dog när hon var 95 år så min älskade mormor fick jag ha länge och det är jag så glad för. Jag har många saker efter henne och den här trasmattan är en av dem. Hon bodde på övervåningen i en villa där hennes son med familj bodde nerpå. Ovanför trappan fanns ett utrymme som en liten hall med dörr ut till balkongen. Där i hallen hade mormor sin vävstol. Nog är det ett konstverk att kunna väva så här vackra trasmattor. Hon var helt suverän min mormor och ägnade sig åt många hantverk.

Nåja, här hade varpen blivit så sliten så den gått av och ni ser själva att det nästan är ett par decimeter som ”ramlat bort”. Jag torkade mattan och sedan delade jag den och repade upp lite till på bägge sidor så jag hade varp nog att knyta ihop till korta fransar. Det blev ingen stilfull mattfrans för då hade jag behövt ta bort så mycket utan det blev det allra enklaste. Kärringknutar. Så nu har jag inte en lång matta längre utan två kortare och det går ju bra det också. Men jösses mattan är ju urgammal och har använts i alla år så det är ju fantastiskt att den hållit så länge genom alla tvättar och allt. Vardagslycka är i alla fall att ha mattdelarna kvar som ett minne av en älskad mormor. Jag älskar att omge mig med saker som bär på minnen.

Nu till något helt annat. Jag stickar ju helst med trästickor för jag tycker de är lätta och smidiga och dessutom så glider de inte ur arbetet och jag blir tvungen att försöka plocka upp maskorna igen. Häromsistens skulle jag leta fram mina trästickor nr fyra för att sticka ett gäng EPB-mössor. Då började jag fundera.

När man stickat år ut och år in med samma trästickor så måste de ju nötas och slipas av garnet som löper på stickorna och maskorna som blir skjutna fram och tillbaka hela tiden. Jag tog och mätte mina stickor i plattan med alla storlekar och mina stickor var INTE stickor nr fyra längre utan de hade blivit betydligt slankare med åren. Omvänt mot vad jag själv blivit då. Ja hursomhelst så struntade jag i det och lade upp och stickade mina EPB-mössor på mina slimmade trästickor något magrare än storlek fyra. Det gick alla tiders! Men jag hade aldrig haft en tanke på att det kunde bli sådan skillnad efter många år. Nu vet jag. Kolla själva om ni har trästickor som gjort tjänst i åratal.

Nu hoppas jag att ni alla har det så bra som ni bara kan och att ni fortsätter vara försiktiga och rädda om er för tänk på att någon eller några älskar just dig och vill ha dig kvar. Länge. Men likt maskrosen så plockar vi fram våra inre styrkor och kämpar på för vi är ju bra på det.

Jag hoppas ni har en lika solig måndag som jag har……….med eller utan maskrosor