Bibbis blandning

När jag var på cykeltur till dottern för lite sedan så stötte jag på en hel flock bedårande vardagshjältar som tog sitt uppdrag på fullaste allvar. Utrustade med västar och i ena handen en plastpåse skred de till verket. Målmedvetet siktade de in sig på allt som var på fel plats och fixade till så att världen, staden, platsen blev väldigt mycket renare. Ja vilka pratar jag om nu tänker ni. Jo, dessa underbara, glada och entusiastiska pyttesmå renhållare

En grupp förskolebarn på uppdrag tillsammans med sina pedagoger som det heter nu för tiden. På min tid hette de fröknar. Lite märkligt kanske men när jag var liten var det nog inte många män i den branschen. Jag har kollat runt med mina bekanta och de säger samma sak att det fanns inga män på barnträdgårdar och den tidens dagis. Så framåt har det gått på den fronten i alla fall.

Tillbaka till den här gruppen. Jag stannade cykeln och tittade hur de dammsög promenadstråket och grässlänten till höger på bilden. Det var ännu fler barn till höger på bilden men de hade ansiktena åt mitt håll och jag visar aldrig ansikten helt på bloggen. Dessutom frågade jag en av härförarna om det var ok att ta kort till bloggen och det var det när jag förklarade att jag inte tog ansiktsbilder. Dessutom visade jag bilden jag tog och hon godkände den. Visade bilderna före och efter den här bilden så hon såg att jag inte ”gömde” någon bild.

Jag tyckte i alla fall att det var ett fantastiskt härligt uppdrag. Barnen fick vara ute i friska luften (nåja), fick röra på sig och samtidigt lära sig att man inte ska slänga skräp. Ett bra sätt att lära sig att som i gamla tider Håll Sverige Rent. Men egentligen, nog är det väl själva fanken att en miniatyrarmé ska behöva städa efter oss vuxna.

Hur som, de gör ett strålande jobb och jag hoppas de får mycket beröm och uppskattning för det kan ge ringar på vattnet i form av bättre självkänsla och vetskapen om att de gjort något riktigt bra. De kanske t o m kan vara de som lär sina vuxna att inte slänga skräp utan stoppa det i fickan och slänga när man kommer hem eller i närmaste papperskorg. Små lärare i vardande. Fint. Heja dom!

På en av mina promenader så stötte jag på den här magra kraken. Tur det är vår och att han kan börja äta upp sig och bli stor och kraftig till vinterns vedermödor. Han satt så stilla och fint när jag stannade och plockade upp kameran samtidigt som jag förklarade för honom att jag inte var farlig utan bara ville ha en fin bild till bloggen. Förmodligen var det här en ättling till den sällsynta sörmländska buskharen (som jag döpte den till och som finns på bilder och är omskriven längre bak i bloggen) som bodde under min grannes buskar och som jag pratade med varenda dag. Han hade en harängels tålamod med mitt pladdrande om hur fina öron han hade o s v och låg lugnt kvar och lät mig yra bäst jag ville. Likadant med den här gynnaren så förmodligen är dom släkt och har nedärvt i generna att man ska ha överseende med små tjocka tanter med glasögon och låta dom hållas med sina idéer.

Här är han i alla fall i all sin luggslitna glans. Fina öron har han också och jag hoppas han blir rundare under sommaren.

Ensam är inte stark sägs det men ibland stämmer det inte alls. Här ser ni en som gett sig f*n på att här ska jag vara för det är min plats på jorden. Fast jag är ensam. Ensam och vacker.

Ja, det här var vad jag hade att bjuda på just nu. I nästa inlägg ska ni få se en fin present som jag fick för lite sedan. Eller i alla fall delar av den. I det inlägget eller i det som kommer därefter blir det nog lite om hur roligt det kan vara att kunna arbeta tillsammans trots avstånd. Att ordet tillsammans är så viktigt och gör att man får någon slags tillhörighet. Oj oj oj, nu planerar jag långt framåt men det kanske är bra för ibland känner jag att orden håller på att ta slut för mig men vips så hoppar jag igång igen. Ibland p g a kommentarer och ibland av mail som ger mig vetskap om att jag gett ringar på vattnet. Då jädrar kommer blogglusten över mig som en lavin och jag har ju såååååå mycket att skriva om helt plötsligt.

Så jag avslutar det här inlägget med att säga att tillsammans kan vi göra fina saker både för oss själva och för varandra och dessutom för dem som har det svårt. Det är fint. Ja, det är det banne mig. Tack för att jag får möjlighet att vara en länk i en väl fungerande kedja. Det är jag tacksam för.

Hmmmmm, först visar jag en bild på en blomma som trotsar allt och växer ensam och vacker och sedan skriver jag om hur viktigt det är att arbeta och göra saker tillsammans i en kedja trots att man inte känner varandra eller träffas. Det blev nog lite knorkigt men det är ju så det är. Ibland är man ensam i något och stark som en oxe och i annat arbetar man tillsammans och får styrka och glädje ur det. Så det kanske är så att man ska hitta balansen mellan ensam och stark och tillsamman mot samma mål. Jösses, hoppas någon hänger med här och förstår hur jag menar för det blev lite rörigt kanske. Även för mig.

Jag hoppas ni har en härlig lördag……….med eller utan magra snygga harar