Bibbis blandning

Jag sitter här och dricker te i skenet av adventsljusstaken. Regnet rinner sakta ner för rutan och jag njuter av teet som jag fått av en vän som torkat och grejat med växter och bär och blandat ihop till en blandning som passade mig perfekt. I lugnet är jag glad över att jag inte julstressar utan att jag två dagar före julaftonen kan sitta och njuta av dagen som den är.

Jag är nog en usel tant som inte bryr mig om julpynt i alla former. Jag har en adventsljusstake som jag till mina grannars stora förtjusning kommit ihåg att ställa fram redan till första advent och den har också varit tänd i stort sett varje dag eller kväll. Det har ju varit lite si och så med det tidigare under åren. Har den kommit fram om än till 2a eller 3e advent så har jag glömt att tända den. I år har jag lyckats med rubbet. Fram i rätt tid och tänd banne mig hela tiden. Jag har också ställt fram två stora tomtar som får vakta i trappan upp. Det är sådana tomtar med långa luvor, näsa och skägg men inget ansikte. Dessa tomtar passar mig fint för jag tycker inte om tomteansikten. Jag har även tagit fram en julduk som dottern gjort när hon var liten och gav sin pappa. Hon fick måla med textilkritor på bomullstyg och så kantade jag med rött band. Den duken är framme varje år. Sedan har jag en julduk till som ligger framme hopvikt lite på sidan om men redo utifall jag skulle få för mig att lägga den på köksbordet. Två små tomtar som mannen fick av sin mamma sitter på en av köksstolarna och så fick jag två små tomtar för ett par dagar sedan som min dotter gjort. Hon sa att jag skulle ge dom till en annan tant som vi känner men det tänker jag inte alls göra för det är mina tomtar. Mina. Bara mina. Så snål och egoistisk är jag ibland. Se själva så söta de är i fatet med mossa och jox som jag har står ute.

Ja det är väl det julpynt jag har framme och jag känner inte att jag behöver mer för det blir ju jul ändå. Jag tycker dock att det är jättefint om man är ute och promenerar och ser hur folk har pyntat både ute och inne och det är så himla rart. Bara man inte tappar bort sig själv i julstressen och glömmer vad som är viktigt.

I år blir ju julen lite annorlunda för många och det kan ju kännas svårt och ensamt för gemenskapen är ju viktig på julen. Tyvärr är det ju inget vi kan göra så mycket åt mer än att höra av sig oftare till dem som sitter ensamma och som har svårt med det. Om vi alla håller ut så kommer det att bli bättre tider igen och vi kan åter börja träffas och vet ni, då kan vi börja kramas igen. Jag vill kramas med min familj. Min dotter och barnbarnet, mina vänner och människor som berör mig. Det är nog det svåraste för mig, att leva utan att få kramas. Så det gäller att vi kämpar på och fortsätter att vara rädda om oss själv och varandra så ska väl den här nedrans pandemin ge med sig någon gång. Och då jädrar i min lilla låda ska jag kramas. Då då då.

Här kommer också slutklämmen på julbudskapet från mig. Dela med sig eller snåla? Kommer ni ihåg barnvisan som började så här: Om du har ett äpple vill du dela det med mej i en äppelmelodi eller vill du ha ditt stora äpple för dig själv och inte få nån melodi. Dela med sig eller snåla en vanlig fråga får man tåla. Om du har ett äpple vill du dela det med mig eller tar du hela själv?

Den visan säger ju rätt så mycket om hur det borde vara. Att vi delar med oss av något om vi har möjlighet. Det behöver inte vara några stora dyra gåvor utan bara något som man ger av hjärtat. Det är ju som vi alltid säger att ingen kan göra allt men tillsammans kan vi uträtta storverk.

Jag hade ju några paket som jag skulle gå ner och lämna under stadens viktigaste gran. Den som står på Home Hotell Bolinder Munktell här i min stad. Sedan många år tillbaka så står varje december en stor fin julgran i hotellets foaje och där kan man lägga julklappar till utsatta barn i kommunen. Jag hojade ner och när jag steg in var granen så fin men det var väldans lite paket under. Jag kände hur ledsen jag blev men tänkte också på att människor kanske inte vågat gå och handla saker eller material för tillverkning av klappar och så gå ner och lämna. Jag sa till tjejen som stod i receptionen att jag brukade blogga om granen och att det brukar vara så himla mycket paket under den och runt om och nu låg det ganska lite under och omkring stod det stora papperskassar. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt att det var så få paket men då mina vänner gjorde hon mig så glad så jag grät. Åååååå, sa hon så är det inte för både Stadsmissionen, Kyrkan, Kvinnojouren och Frälsningsarmen har varit tillsammans tre gånger och hämtat över fyrahundra paket. Det är då tårarna kommer. Av glädje och tacksamhet. Så det ni får se här är en gran som stolt lämnat över en oändlig massa omtanke till många som behöver det. Det som känns i hjärtat i den stunden är ren och skär vardagslycka.

Tyvärr visar det sig att jag inte på något sätt kan vända bilden rätt i wordpress nya underbara värld så ni får väl lägga huvudet på sned och begrunda julens under på det sättet. Hur granen än ser ut och på vilken ledd den än vill visa upp sig så är detta stadens viktigaste gran. De inslagna klapparna ni ser får sällskap av ett tjugotal stora kassar som står utanför bild och i dessa är det oinslagna julklappar.

Nu är det inte långt kvar till julaftonen. Jag ska till min dotter och barnbarnet några timmar och äta gott och öppna julklappar. Givet är ju också att jag ska gråta till Askungen när dom jädrans pippisarna och råttorna är så underbart rara så jag fontängråter i stil med Lille Skutt. Då är det jul.

Jag hoppas ni alla får en fin jul även om ni får fira den ensam. Vi klarar det här och det kommer bättre tider bara vi fortsätter att vara försiktiga.

En riktigt God Jul till er alla och en stor och varm absolut coronafri julkram till er från mig.