Bibbis blandning

För lite sedan stod jag och min kompis på Malmköpings gammeldags marknad. Jag brukar ju gå runt och ta bilder på lite olika saker men det hanns inte med den här gången. På vägen till ”damrummet” sprang jag dock på den alltid lika glada och trevliga Maria som har Orkidé Smycken och där passade jag på att ta kort på hennes fina hjärtan. Vissa människor träffar man ju bara på olika marknader och det är lika roligt att ses varje gång. Den här marknaden är toppen och jag var nöjd med resultatet av den när jag for hem.

Av min vän G fick jag en så fin gammal förbandslåda i trä. Det är väldigt mycket nostalgi i sådana gamla ting. Jag älskar saker som har varit med länge och använder hellre dem än alla plastgrejer som finns överallt i miljontal. Nu fiffilurar jag bara på var jag ska ha den för jag vill ju inte fylla den med förbandsmaterial och ställa in den i ett skåp. Nej ute något av rummen ska den vara så jag kan se den varje dag.

När jag skulle hoja till dottern en eftermiddag så fick jag sällskap på cykelbanan. Den figuren var dock något saktfärdigare än jag så jag insåg att det där är rent livsfarlig för den.  Jag stannade cykeln och instruerade den om att det här var ett totalt olämpligt ställe att vara på för en liten snigel. Jag fick upp den på ett par blad eftersom jag inte ville lyfta den i skalet och så fick han/hon/den/det en liten luftfärd över till andra sidan cykelbanan. Nog är dom väl vackra i alla fall och tänk så behändigt att bära med sig sitt hus.

Undrar om det hjälpte att jag berättade om trafikregler och annat matnyttigt eller om det var för döva öron(!?) precis som med den förgrönade anden som låg och vilade mitt i bussfilen för några år sedan och som jag läxade upp med trafikregler till de övriga bussväntarnas stora glädje.

Här är i alla fall två som håller sig där dom ska vara. I vattnet. När jag först såg dem så var de tätt ihop men innan jag fått hejd på hojen och kommit av den samt fiskat upp kameran ur handväskan då hade scenen ändrat sig och jag såg bara två svanändor sticka upp ur vattnet.  De kom upp och försvann ner igen. Hela tiden gled de längre och längre ifrån varandra. Det hjälpte inte att jag besviket frustade näääääää. Hjälpte inte ett dugg. Till slut var det visst slut på rumpuppvisandet och de var enligt mitt sätt att se det på rätt köl igen men långt ifrån varandra. Men va’ fasen, rosor är rosor om än i sprucket krus och svanar är svanar om än en bit ifrån varandra.

Nog är det fint att svanarna håller ihop hela livet. Det är ju så man vill ha det själv också.  Kärlek.

Vardagslycka är att se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Jag hoppas ni alla har en finfin onsdag………med eller utan sniglar och svanstjärtar