Jag är en ganska stor fåntratt

Jag är av naturen en ganska kaxig och bredkäftad person. Det är sådan jag är. Dock finns det situationer där jag krymper och blir som en fingertutt/Tummelisa/tre äpplen hög.  Jag talar alltså om tandläkaren eller besök hos läkare där det ska tas blodprov i fingret eller rör med blod ur armvecket.

Jag är ju utbildad undersköterska och har inga problem med att sticka andra men om någon ska sticka mig….DÅ…..kommer saken i ett annat läge. Det är då den bredkäftade kaxiga kärringen är som bortblåst och kvar sitter en gråtfärdig femåring, typ.  Nu är jag den första att erkänna att de flesta femåringar är bra mycket modigare än vad jag är. Absolut.

Jag börjar svettas, berättar att jag tycker det är obehagligt och om det är möjligt kan jag snälla få ligga och ta proverna ifall jag svimmar? Det är bedrövligt hur jag blir.  Jag var på vårdcentralen för ett par veckor sedan och för att avleda ångesten vid provtagningen så började jag paddla med fötterna som en jädra orgeltrampare, pilla och joxa med draperiet som skiljer båsen åt. Jag gick till och med på att en av sköterskorna skulle sjunga lite *S*.  Men för farao, det är ju galet.  Men det skulle bli galnare.

Jag är alltså sextiotre (63) år. Uppför mig som en småunge och detta medföljde då att jag den här gången blev behandlad som en småunge. När allt var klart och jag faktiskt hade överlevt den här provtagningen också om än inte på ett hedervärt sätt så kom en av syrrorna fram och frågade om jag ville ha ett klistermärke. Precis som dom ger till barnen. Så klart jag ville ha ett klistermärke när jag enligt eget sätt att se på saken överlevt det här svåra så ville jag givetvis ha en medalj. Den här valde jag

DSC02669.JPG

Jag vill påpeka att syrran som erbjöd märket känner mig sen tidigare och vet hur jag är och vi skrattar åt det tillsammans så det var med glimten i ögat hon erbjöd mig märket.

När jag kom ut från provtagningen träffade jag en kille som jag känner sen gammalt. Jag visade stolt upp mitt klistermärke och frågade om han också brukade få sådant när han var klar. Han höll på att skratta på sig och trodde mig nästan inte när jag sa att jag fått det på provtagningen. Nu känner han mig väl och vi skrattade tillsammans åt mig och mina tillkortakommanden. Men handen på hjärtat……visst är det väl enklare om man kan skratta åt sig själv och sina egenheter. Det måste vara svårt att låtsas vara någon som man inte är. Man får faktiskt lov att vara livrädd för fåniga saker fast man är vuxen. Man måste inte alltid vara den som är modigast, starkast och duktigast. Man får vara liten och rädd ibland. Det behöver man nog få vara.   Så jag är mäkta stolt över min provtagningsmedalj.  Himlars, jag glömde ju att visa det för barnbarnet (13 år) när han var här igår. Han skrattar nog gott åt sin knasiga mormor.

Vardagslycka är när vännerna A och B kommer förbi med färska ostfrallor och vi fikar tillsammans.

Vardagslycka är när närmaste grannen plingar på dörren och lämnar över en potatis som de tyckte att jag skulle ha.

DSC02633.JPG

Jag ligger efter med marknadsbilder och andra händelser så nu får jag rycka upp mig rejält. Men det är inte lätt att vara pensionist förstår ni. Tiden räcker inte till. Ibland har jag inte en aning om vart dagen tagit vägen. Tiden går fort och jag har faktiskt hittat en viss rytm i ensamlivet.

Jag hoppas ni alla har en riktigt bra måndag……med eller utan rädslor och klistermärken.

4 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Carol
    Sep 04, 2017 @ 12:14:46

    Goa Bibbi! Vi har nog alla något vi är rädda för och sånt vi vill slippa.. Sprutor är en sådan sak för mej. Ska nog be om ett klistermärke nästa gång! Som tur är så händer det ju inte så ofta att man behöver vaccineras numera.
    Vilken underbar potatis!
    Ja dagarna går fort – och tur är väl det.
    Ha det gott!

    Svara

  2. Eva
    Sep 06, 2017 @ 23:14:35

    Ja du. . . vi har väl alla våra svagheter . Och du delar verkligen med dig av din. Jag läste med ett leende och började faktiskt fundera själv, Det finns ju situationer man inte är så kaxig inför. Men tar man det med humor så går det bra mycket lättare.
    Vilket underbart potatis och vilken underbar omtanke att grannen tittade in med det till dig. Tala om vardagslycka.
    Kram till dig från Eva

    Svara

  3. TP
    Sep 07, 2017 @ 21:33:44

    Kan bara hålla med, du är en fåntratt 😁

    Svara

    • bibbishantverk
      Sep 07, 2017 @ 23:09:26

      Ha ha ha kunde jag ge mig fasen på att enda gången du kommenterar så skulle det vara på den här. Jorå, fåntratten Torsten är är densamma trots pensionering och slow life. Heja mig!
      F ö tror jag bara att du är avundsjuk på Bamsemärket. Så de’ så.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Evas Pysselsida

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

.Evas Kvarnaro

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Skaparglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Hantverkarglädje

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

NZ en gång till

Aotearoa, Land of the Long White Cloud

JudithJaxon

Collect moments - not things

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

%d bloggare gillar detta: