Bibbis blandning

Jag är av naturen en ganska kaxig och bredkäftad person. Det är sådan jag är. Dock finns det situationer där jag krymper och blir som en fingertutt/Tummelisa/tre äpplen hög.  Jag talar alltså om tandläkaren eller besök hos läkare där det ska tas blodprov i fingret eller rör med blod ur armvecket.

Jag är ju utbildad undersköterska och har inga problem med att sticka andra men om någon ska sticka mig….DÅ…..kommer saken i ett annat läge. Det är då den bredkäftade kaxiga kärringen är som bortblåst och kvar sitter en gråtfärdig femåring, typ.  Nu är jag den första att erkänna att de flesta femåringar är bra mycket modigare än vad jag är. Absolut.

Jag börjar svettas, berättar att jag tycker det är obehagligt och om det är möjligt kan jag snälla få ligga och ta proverna ifall jag svimmar? Det är bedrövligt hur jag blir.  Jag var på vårdcentralen för ett par veckor sedan och för att avleda ångesten vid provtagningen så började jag paddla med fötterna som en jädra orgeltrampare, pilla och joxa med draperiet som skiljer båsen åt. Jag gick till och med på att en av sköterskorna skulle sjunga lite *S*.  Men för farao, det är ju galet.  Men det skulle bli galnare.

Jag är alltså sextiotre (63) år. Uppför mig som en småunge och detta medföljde då att jag den här gången blev behandlad som en småunge. När allt var klart och jag faktiskt hade överlevt den här provtagningen också om än inte på ett hedervärt sätt så kom en av syrrorna fram och frågade om jag ville ha ett klistermärke. Precis som dom ger till barnen. Så klart jag ville ha ett klistermärke när jag enligt eget sätt att se på saken överlevt det här svåra så ville jag givetvis ha en medalj. Den här valde jag

Jag vill påpeka att syrran som erbjöd märket känner mig sen tidigare och vet hur jag är och vi skrattar åt det tillsammans så det var med glimten i ögat hon erbjöd mig märket.

När jag kom ut från provtagningen träffade jag en kille som jag känner sen gammalt. Jag visade stolt upp mitt klistermärke och frågade om han också brukade få sådant när han var klar. Han höll på att skratta på sig och trodde mig nästan inte när jag sa att jag fått det på provtagningen. Nu känner han mig väl och vi skrattade tillsammans åt mig och mina tillkortakommanden. Men handen på hjärtat……visst är det väl enklare om man kan skratta åt sig själv och sina egenheter. Det måste vara svårt att låtsas vara någon som man inte är. Man får faktiskt lov att vara livrädd för fåniga saker fast man är vuxen. Man måste inte alltid vara den som är modigast, starkast och duktigast. Man får vara liten och rädd ibland. Det behöver man nog få vara.   Så jag är mäkta stolt över min provtagningsmedalj.  Himlars, jag glömde ju att visa det för barnbarnet (13 år) när han var här igår. Han skrattar nog gott åt sin knasiga mormor.

Vardagslycka är när vännerna A och B kommer förbi med färska ostfrallor och vi fikar tillsammans.

Vardagslycka är när närmaste grannen plingar på dörren och lämnar över en potatis som de tyckte att jag skulle ha.

Jag ligger efter med marknadsbilder och andra händelser så nu får jag rycka upp mig rejält. Men det är inte lätt att vara pensionist förstår ni. Tiden räcker inte till. Ibland har jag inte en aning om vart dagen tagit vägen. Tiden går fort och jag har faktiskt hittat en viss rytm i ensamlivet.

Jag hoppas ni alla har en riktigt bra måndag……med eller utan rädslor och klistermärken.