Bibbis blandning

I början på året så funderade jag på det där med pengar och pension. Jag har ju jobbat halvtid största delen av mitt liv och däremellan hoppat in och jobbat extra som uska mellan varven. Så någon hejdundrande pension var det ju inte att se fram emot. Ni vet sådana däringa fallskärmar som de flesta mer eller mindre oärliga makthavarna vecklar ut när skiten hamnar i fläkten.  Nä någon sådan var det då inte att tänka sig. Lika bra det förresten för jag tror man förändras som person om man är van att klara sig på smått och sedan vräks det pengar över en. Det kan nog få den mest ståndaktige att vackla.

Nåja, så långt var jag i mina funderingar när jag kom att tänka på att man kan aldrig kalla sig fattig om man har råd att röka. Det är dyrt att vara rökare i Sverige. Mina cig kostade 60:- asken. Jag rökte ett paket om dagen och har gjort det i alldeles för många år. Då är man inte fattig.

I början på året gick jag och väntade på besked om jag skulle få avtalspension som jag ansökt om. Företaget ville bli av med folk och då är det ju lämpligt att börja med de äldsta tyckte jag. De unga behöver ha jobbet kvar. Jag har gjort mitt efter nästan 43 år på företaget.  Med tanke på att jag då skulle få mindre än lönen fick mig in på tankebanan att oj jag kanske blir fattig. Jag kanske måste sluta röka.

Men så snodde tankarna runt lite till och hamnade rätt. Varför ska jag vänta och se om jag blir fattig eller inte. Varför inte sluta röka ändå. Sagt och gjort. Jag bestämde ett datum. När den dagens kväll kom skulle jag ha rökt min sista cigarett.  Det var den 27:e januari och jag har inte rökt sedan dess. Inte ett bloss. Det märkliga är att jag har inte en endaste gång varit sugen och haft svårt att låta bli. Jag umgås som vanligt med dem som röker och det berör mig inte alls. Lite konstigt alltså för jag har ju i alla fall rökt i 50 år.  Så jag säger som Dag-Otto….hä ä det ökfitt. Heja mig!

Här ska ni få en liten kavalkad av vardagslyckor som den här sega människan bakom bloggen ligger efter med att visa upp. Men vardagslyckor är ju sådant som stannar i hjärtat så det har ju egentligen ingen roll.

Årets första tussilago som barnbarnet hade plockat på vägen hem till mig. Små underbara solar som talar om att våren verkligen är här.

Gullvivor som påminner mig om barndomen då min pappa kom hem från skogen med en stor bukett åt mig. Dessa har jag fått av mina grannar A_M och I.

Även denna bukett kommer ifrån mina närmaste grannar A-M och I. Tusen tack. Även dessa är ju barndomsminnen.Varje dag blir jag påmind om att att jag har det väldigt bra. Att jag har människor omkring mig som bryr sig om och som finns för mig i både skratt och gråt. Det är fantastiskt. Jag är oändligt tacksam för det.

Jag hoppas ni alla har en kanonfin torsdag………helst utan cig men med mycket blommor.