Bibbis blandning

En kväll för ett par veckor sedan då jag skulle ut och titta på fåglarna (röka alltså) innan jag gick till sängs så hände något märkligt. Klockan var 22.45 och det enda ljuset kom från belysningen på bodväggen mitt emot min lilla veranda vid ingången.

Jag slog mig ned på sittbrädan, lade ena benet över det andra och tände en cig. Nu blir det som i många andra inlägg här på bloggen att ni får använda er egen fantasi för att se vad jag såg. Den här bilden ligger som underlag.

Ni ser min fot och ni ser gallret framför den. Jo hur var det nu då…….jo jag satt och hängde med vänsterarmen över karmen och rätt som det är så ser jag hur något rör sig i ögonvrån. Jag vänder på huvudet och vad i jisses tror ni kommer traskande……jo en räv. Han var på väg förbi grannens ingång och när han passerade mig gjorde han det bara ett par decimeter ifrån gallret. Där gick han och traskade i godan ro. Gjorde sig ingen brådska alls. Han måste ju ha sett mig för jag rörde ju på både huvudet och armen, dessutom vippade jag med foten som jag alltid gör när jag sitter. Jag som alltid pratar med alla djur satt tyst som en mus för att inte på något sätt skrämma räven och få den att skynda på sitt sävliga traskande. Jag njöt av att se den på så nära håll. Så fin så fin.

Men gissa om jag blev storögd. När den rara pälsbollen traskade över garageplan och försvann bakom garaget så svor jag ve och förbannelse för att jag inte haft kameran med ut. Men vem i hunnan tänker på att släpa med sig kameran så sent vid sista rökelsen.

Sedan dess har jag alltid kameran i fickan och lägger upp den på sittbrädan varenda kväll när jag går ut. Men inte sjutton har jag sett röken av det förgrönade rävskrället som f ö var en mycket stilig räv med en underbart fin svans. Jag berättade för en granne vad jag sett och hon sa att en tant nere i villaområdet också hade haft besök av den här gynnaren.

Nu börjar jag dessutom förstå varför det inte finns några harar i området. Jag har tittat efter de skuttande små raringarna varenda morgon när jag cyklar till bussen men har inte sett dem på månader. Förmodligen är det väl räven som fått sig några skrovmål. Det är ju lite sorgligt men också naturens gång. Jag hoppas dock att den sällsynta sörmländska buskharen har varit listig och hållit sig undan så jag får umgås med honom i vinter igen.

Dagens vardagslycka är den här fina

Det pinglade på dörren mot kvällningen för ett par dagar sedan. Utanför stod min vän R och hans mamma C. R hade ett stort paket som han överlämnade och sa grattis på namnsdagen. Det var bara mannen i mitt liv som brukade gratta mig på namnsdagen så i år hade jag ingen aning om att det var just min dag idag. Jag blev jätteglad och varm i hjärtat.

Den här killen R är väldigt speciell i mitt liv. Hans mamma och jag jobbar på samma företag och vi pratar då och då och tycker om varandras sällskap. När mannen i mitt liv gått bort så brottades jag med ångest för att jag var ju tvungen att göra mig av med hans bil. Jag visste inte varken ut eller in för jag ville ju inte att ögonstenen skulle falla i händerna på någon som inte tog hand om den på rätt sätt och som inte var lika rädd om den som mannen varit. Jag hade som sagt väldig vånda över det här. Men.

En dag satt jag och pratade med min vän C och sa då att jag hade ångest för det här med bilen. Hon frågade vad det var för bil och jag sa att det var en Golf. Välskött och välhållen. Då säger hon att hon själv vill byta bil och helst vill ha en Golf men att hennes son behöver en bil så om det var ok för mig så skulle hon prata med honom. Det var som en tyngd lyftes från mig. Det tunga i bröstet försvann och jag kände direkt att det här var rätt. Precis som det skulle vara.

Hon pratade med R och han ville gärna prova bilen. Min snälla vän och granne A hjälpte mig att ladda batteriet och en måndag så kom C och hennes livskamrat L och tog med bilen hem. Jag hade sagt att jag ville att R skulle ha bilen en vecka och köra så mycket som möjligt för att känna att det var rätt för honom.

En kväll senare ringde telefonen och C meddelade att R ville köpa bilen. Han behövde inte någon betänketid på en vecka sa han utan han ville ha den till sin direkt.  Så jag åkte hem till dem efter jobbet dagen efter. Vi skrev och R förde över kosing och så var det klart. Det var en så bra och fin känsla av att allt hade blivit rätt.

R är en mycket speciell kille och på något sätt så har livet fört oss samman. Han hjälpte mig vidare på min slingriga väg och som han skrev till mig ”gav honom en bit i ett frihetspussel”. Vi behövde varandra. R:s speciella sätt att se på livet och allt som det innebär är något som jag kan förstå. På något sätt är vi samma andas barn trots åldersskillnad och annat.  Vi har förts tillsammans och det är jag tacksam för.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……med eller utan rävar och speciella vänner.