Bibbis blandning

Livet är inte precis lätt. Jag vet att jag någonstans måste hitta mig själv igen och skapa mig ett liv utan mannen. Det är inte lätt. Vissa dagar är riktigt usla och andra är riktigt bra. Det svajar och ofta känns det som om allt gått i stå. Men man får kämpa på. Vara uppmärksam och se de många vardagslyckor som ändå finns. Man får skapa sig en trygg plats och en tillvaro som ger ro. Jag försöker i alla fall med det. Hela tiden. Men jag saknar buset, skratten och musiken. Det är så väldigt eländigt tyst. Men var sak har sin tid och det måste få ta den tid det tar. Inget går att skynda på men man får nog akta sig så man inte fastnar i någon slags negativ spiral.

Men nu tycks vissa saker ha ändrat sig i alla fall. Förra lördagen sydde jag ihop alla små mössor som jag stickade på lasarettet. Det blev en del. Alla mössor är stickade av skänkta garner och skall gå till välgörenhet. Fjärrvärme.

På bordet ligger också saker som jag fått och som betyder mycket. Som gör mig glad. Mannens ljus som alltid brinner då jag är hemma, vänskapsboken, ett kort från vänner, barnbarnets keramikhjärta ”världens bästa morfar” i en liten keramikskål med hjärta som jag också fått av vänner. Ett doftljus och min målarbok med pennor som jag fått av en kär arbetskamrat som förstod hur allt var. Jag byter saker på bordet då och då och har dessa saker som kraftkälla och vetskap om att jag inte är ensam. Bara ensam inuti.

I fredags när jag var hos min vän som har garnaffär så pratade vi mycket om det här med att jag inte rört en stickning eller en virkning sedan mannen gick bort. All glädje i handarbete tycks som bortblåst. Det är märkligt eftersom det varit det roligast jag vet. Men det är som det är. Hon föreslog att jag skulle handarbeta när jag var hos henne. Jag kunde ha ett arbete liggande där och handarbeta i sällskap med henne. Man kan ju alltid försöka tänkte jag och inhandlade raskt en virknål och ett nystan Marino Soft. Jag satsade på det enklaste enkla. En gigantisk mormorsruta. En tråd att fästa och i övrigt bara veva runt varv efter varv utan att behöva tänka. Det verkade funka för jag virkade på ett tag och det kändes bra. Så med små små steg tar jag mig framåt, en dag i taget. Någonstans i allt det vilsna finns jag ju och jag behöver bara hitta mig själv igen.

Dagens vardagslycka är en trippel. Det är helt fantastiskt hur naturen kan få till det. Mina närmaste grannar har ju rosor på framsidan. Dessa rosor har stått där sedan 1965 då husen byggdes. Aldrig blivit vattnade. De bara växer och växer. Här ska ni få se på tjusigheter

Stora som boxarnävar och helt fantastiska. Ibland är världen alldeles otroligt vacker.

Jag hoppas ni alla har en riktigt bra lördag………..med eller utan mormorsrutor.