När livet plötsligt stannar upp. Allt blir stilla och man upptäcker att man befinner sig i en glaskupa dit ingen eller inget når. När allt bara planar ut och blir förstenat. När tomheten och sorgen är så stor så man tror att man ska gå sönder. Då har livet vänt.
Mannen i mitt liv gick bort och jag blev ensam kvar. Ensam inuti. Jag har ju min dotter och mitt barnbarn så jag är inte ensam på det viset. Dessutom har jag vänner, grannar och arbetskamrater som finns där för mig när helst jag skulle behöva. Men inuti är jag förfärligt ensam.
Jag tittar på alla fina blommor som kommit till mig. Små buketter av vitsippor, gullvivor, en vacker lila krukväxt och känner en så stor tacksamhet över att jag har människor omkring mig som bryr sig om. Jag har fått brev och kort som talar om omtanke och vänskap. Så jag är egentligen inte ensam.
Men nu är det ingen som ropar Hej Billbitt när jag kommer hem och ingen som säger God natt Billbitt och tack för idag, sov gott vi ses i morgon. Det är bara så tyst.
Jag måste försöka fokusera på alla goda och positiva saker som faktiskt finns kvar i tillvaron för jag vill inte fastna i någon slags negativ spiral som bara bär neråt. Så jag tänker fortsätta använda bloggen som ett positivt redskap. Jag måste komma igång med livet igen på något sätt. Skapa mig en tillvaro som fungerar och som stärker mig och ser till så att livet blir bra.
Jag är så tacksam över det liv vi fick tillsammans i 35 år. Han var en så otroligt snäll och omtänksam person. Han älskade sin musik och älskade sina festivaler. Vi har skrattat mycket och haft mycket galenskaper för oss men det har naturligtvis också funnits mörkare stunder, precis så som livet är. Men en snällare och godare människa fanns inte. Han var lugnet själv och jag går från 0 till 100 på ingen tid alls. Vi var varandras raka motsatser i det mesta men vi trivdes ihop och hade väldigt roligt. Jag saknar honom så oändligt men känner glädje över att jag fått alla dessa år tillsammans med honom.
Nu måste jag göra någon slags omstart och försöka finna ro i tystnaden omkring mig. Det tar nog ett tag men sedan finner det nog sin form. Just nu stapplar jag mest omkring i tillvaron utan någon som helst förankring. Får inget gjort, kan inte koncentrera mig och är väldigt ”vandrig”. Jag vandrar liksom omkring här hemma och gör ingenting. Bara går. Ett märkligt beteende som jag inte känner igen hos mig själv. Det går nog över. Det är väl all oro i kroppen som behöver komma ut och som gör det på det sättet. Jag måste hitta mig själv i alla känslorna. Det är svårt. Men jag måste för jag vill ju leva ett bra liv fast jag är ensam nu.
Bloggen ska jag ha kvar som en glädjekälla. Jag gillar ju att blogga. Gillar att visa vardagslyckor och annat. Genom bloggen har jag ju också funnit människor som är som små guldkorn i tillvaron. Sådant vill man ju inte tappa bort. Så min blogg kommer att finnas kvar. Det är bra för mig att ha något att åtminstone försöka koncentrera mig på.
En glädjekälla och en vardagslycka under ett par veckor har varit de fantastiska gula tulpanerna som min granne A-M planterade i min s k rabatt. De ser nästan ut som liljor.
Nu hoppas jag att ni alla har en riktigt fin lördag……med eller utan oro i sinnet.
Bibbis blandning 
Maj 07, 2016 @ 09:14:00
Käraste, finaste Bibbi… 😢
Tack för alla dessa fina ord. Om din man, er tid och alla minnen som du tar fram.
När livet vänder. När man inte har bäring, när vägs ände nåtts och allt måste hitta nya stigar och vägmärken.
Tack för att du vill fortsätta blogga! Du gör så otroligt mycket gott genom den. Vi har skrattat – och nu gråter vi med dej.
Frid över din man och frid till dej i dina ”vandringar”.
Käraste, finaste Bibbi….❤️❤️❤️💐
Maj 07, 2016 @ 10:32:22
Kära Bibbi så ledsen jag blir. Jag hoppas du kan finna någon slags ro ändå, men förstår att det känns svårt efter så många år tillsammans. Bra att du har barn, barnbarn och grannar som finns där för dig. Det är svårt och finna något tröstande att säga i sådana här stunder, men jag önskar dig allt gott i fortsättningen. Kram
Maj 07, 2016 @ 16:56:30
Kära Bibbi, det finns inget man kan säga i såna här stunder då livet vänder, annat än hur ledsen jag är för din skull. Och nej, tiden läker inte såren men på något sätt lär man sig leva med sorgen. För att man inte har något val. Jag har tänkt mycket på dej och saknat dina inlägg, så tack för att du tänker fortsätta blogga. Jag önskar dig kraft och allt gott! Kom ihåg att sköta om dej själv. Många kramar från andra sidan havet.
Maj 07, 2016 @ 22:40:20
Men åh, så tråkigt att läsa. Visst blir det tomt och tyst när någon man delat livet med så länge försvinner.
Skickar massor med styrkekramar till dig.
Maj 08, 2016 @ 21:13:43
Kära bloggvän !!
Jag vill också ge dig mina tröstande ord. Så tråkigt att detta hände. Men så vackra ord som du skriver om din man så har du fina minnen att vända tillbaka till när det känns tomt. Det är bra att du fortsätter blogga. Du skriver så fint och och vi är flera som vill behålla den här kontakten med dig. Det är gott att ha bloggvänner där ute .När man behöver ”prata av sig” finns där alltid någon som kan dela ens tankar,
Många kramar till dig från Eva
Maj 11, 2016 @ 08:45:21
Men lilla gumman! Så sorgligt. Sänder dig massor av kramar och tänker på dig..
Kram Maidi
Maj 12, 2016 @ 09:51:27
Kära du ❤
Tänker på dig och skickar dig kramar.
Maj 12, 2016 @ 09:52:05
Fint skrivet Bibbi om när livet vänder. Jag ger dig massor av kramar och jag tänker på dig som du förstår.
Kram Marja
Maj 14, 2016 @ 21:37:10
Varmaste kramar till dej ♥ Du skriver så vacker och har så många fina minner att vårda. Det är bra att du fortsätter med din blogg…det hjälper till att skingra tankarna och det är så trevligt att läsa dina små betraktelser. Styrkekramar i massor till dej ♥
Maj 18, 2016 @ 21:25:34
Men söta vän … är det detta du syftade på i sista inlägget? Så fruktansvärt sorgligt … beklagar verkligen!
Hur länge har du burit på detta? Dina ord får det att kännas som att det är väldigt färskt … sorgen, saknaden och smärtan.
Tänker på dig nu i kvällningen, när jag fått insikt om det som drabbat dig. Varmaste kramar från mig ❤
Maj 19, 2016 @ 14:05:43
Men så fruktansvärt tråkigt för dig. Känner verkligen med dig. Förstår att inga ord kan trösta dig i detta nu. Men jag skickar dig styrkekramar och kraft så att du ska orka vidare. Kram Bibbi ❤ ❤ ❤
Jun 01, 2016 @ 16:23:09
Lite på efterkälken då min egen livsbubbla varit så seg att komma ur besöker jag äntligen dej Bibbi och tårarna stiger. Du har förlorat din livskompis. Stora kramar och önskan om kraft för varje ny dag. Jag läser ”ikapp” och ser att du ändå orkar fortsätta ställa till det för dej. Med cyklar och glass. Må alla fina minnen bli som pärlor, diamanter och silkestrådar. Puss!