Bibbis blandning

Ibland på mornarna när jag cyklar till jobbet så har jag en liten välkomstkommité som väntar på andra sidan stora vägen. Där sitter hararna och äter och mumsar och har det nog väldigt lugnt och skönt innan alla människor i husen omkring börjar röra på sig. Jag brukar ropa god morgon till dem när jag sveper förbi på min plåtåsna.

I förra veckan när jag gått igenom vaktporten på jobbet och var på väg upp mot entrén så såg jag något långt med en knota på liggande på gångvägen. Jag trodde att det var en liten gren som blåst ner men när jag kom fram så såg jag att det jag trodde var en gren i själva verket var snigelslem och knotan var skalet.Jag har sett de svarta stooooora skogssniglarna utan skal men  det här var den största snigel jag sett i stan  faktiskt. Den hade skal stort som en golfboll och själva snigeln var nog 10 centimeter lång.  Givetvis inledde jag ett samtal med snigelskrället om olämpligheten att snigla fram där så mycket folk skulle passera. Många går ju med näsan i sina mobiler och ser inte alls var de sätter fötterna och då vore lilla snigel illa ute. Jag tog snigeln i skalet och lyft bort honom och satte honom på gräset bakom buskhäcken. Jag hoppas att jag inte på något sätt skadade den genom att lyfta den i skalet. Är det någon av er som tror på att jag avhöll mig från att sjunga ”Lilla Snigel” medan jag utförde hjälparbetet? Nähä…….jag tänkte nästan det.

I helgen stod jag och min kompis på två marknader. Den första var på lördagen vid Skottvångs gruva. Försäljningen gick bra och det var mycket folk. Solen sken men det blåste rejält. I vimlet träffade jag på den här jycken. Han var enorm. Stor som en kalv och dessutom svart. Vilket är precis det som mamma lärde mig som barn att akta mig för. Stora svarta hundar. Så jag fick zooma rejält med min lilla kamera för att få med hunden på bild. Han var utrustad med ryggsäck med två packfickor, en på var sida om ryggen. Överst hade han ett liggunderlag fastspänt. Han och hans husse och matte hade vandrat många mil från Järna och ner till Skottvång. Därifrån skulle de gå vidare till Katrineholm. Den stora jycken fick alltså bära sin egen packning med mat och allt och han verkade faktiskt gilla det. Såg nöjd och glad ut när de efter en rast häktade på honom bagaget. Jag tyckte det var häftigt. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att traska i skogarna så långt men det är härligt att vi alla är olika och har möjlighet att var och en gå sin väg genom livet.

På samma marknad såldes det alpackagarn. Och givetvis hade försäljarna med sig tre stycken mycket vackra alpackor. Jag tycker de är så otroligt söta. De har så vackra huvuden och ansikten. Dessutom är de lugna och fina och ”mumlar” så gulligt. De kan dock spotta men det är inte vanligt att de spottar på människor. Det gör de bara om de känner sig hotade och trängda. Men är de osams inom gruppen då far loskorna åt alla håll. Hjälper inte det så sparkas dom eller knuffar varandra hårt.

Sist ut men banne mig inte minst är Olov. Han huserade på hantverksmarknaden i Medåker i söndags. Han är en riktig baddare på ungefär 250 kilo och de har tydligen avlat fram finfina babynassar efter den här charmören. Jag gick fram till honom och pratade några ord och talade om för honom vilken stor och ståtlig kille han var. Ett tag var jag på väg att hämta en av kvastarna jag hade i bilen och klia honom på ryggen med den. Grisar gillar det nämligen. Att bli riven på ryggen med en piassavakvast är så mysigt så det brukar bli ett jädra grymtande och nöffande på de vuxna grisar jag kliat på det sättet. I det här fallet besinnade jag mig i alla fall. Jag kan ju för farao inte stå och klia en 250-kilor gris med kvasten och sedan sätta ut den till försäljning på marknaden. Kvasten alltså. Så han fick faktiskt nöja sig med mina glada tillrop och en liten vinkning från mig. Jag tror han var ganska nöjd med det faktiskt.

Nu är det måndag men jag hoppas att ni alla haft en härlig rolig helg………med eller utan djurupplevelser.